Nu kan jag inte längre ta några foton! Det råder fotoförbud.

Måndag 19 januari 2026 – Tångudden, Göteborg

Tänk om jag fick plåta det jag ser?. Men det går inte längre. Det råder fotoförbud. Från fönstret där jag tillfälligt bor rör sig militärfordon i grönt. Soldater i fältuniform går fram och tillbaka på den nu asfalterade ängen. Allt sker lugnt, metodiskt, utan dramatik – just därför så påtagligt. Staket mot staket ligger amfibieregementet.

Västerut ligger havet.

Innanför,  Göteborgs hamn – porten till hela Norden. Tvärsöver älven ligger ett enormt containerfartyg. Det lossas och lastas – en flytande koloss, lika vardaglig som symbolisk.

Global handel i rörelse, och global sårbarhet i realtid.

Det är en strålande vinterdag.

Snön har smält bort, men det ligger frost på marken.

Kontrasten är påtaglig – mellan stillheten i ljuset och allvaret i det som pågår.

Det märkliga är inte att detta sker.

Det märkliga är hur snabbt det blivit normalt.

Jag har fotografier från tidigare år. Samma utsikt.

Då: stilla vatten, skärgård, ljus.

Ett Göteborg som såg ut som en självklar trygghet.

Nu: beredskap.

Jag läser i morgontidningen om den allvarligaste säkerhetssituationen i Sverige i modern tid. Formuleringen är saklig. Nästan torr.

Men den behöver inga förstärkningar när verkligheten rör sig utanför fönstret.

Fotoförbudet är i sig en berättelse.

Det markerar en gräns – inte bara för kameran, utan för tiden.

Det som tidigare var landskap är nu infrastruktur.

Det som var utsikt är nu ansvar.

Det som var idyll är nu en del av ett försvar.

Jag skriver inte i alarmism.

Jag skriver för att minnas.

Helene Bergman  Swisha 100 kronor eller mer – till 123 220 79 75, Tack!

När ålderdomen❤️ genast görs till vårdproblem.

Andra krönikan om åldrandet❤️

Så fort ålderdomen nämns i offentligheten händer något märkligt. Samtalet förskjuts. Från liv till logistik. Från människa till vårdproblem.

Jag, Helene Bergman Foto: Jördis Donobauer.

Kärringbloggen kostar inget att läsa, men kostar att producera!
Så Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75  

Det tar bara några kommentarer innan åldrandet reduceras till äldreomsorgens brister. Som om ålderdomen i sig vore ett misslyckande som måste åtgärdas. Som om det egentliga problemet inte vore att vi åldras – utan att kommuner och regioner inte sköter sitt uppdrag. Missförstå mig rätt: äldreomsorgen är avgörande. Men ålderdomen är inte ett vårdproblem.

Den är en existentiell erfarenhet.

En livsfas där kroppen förändras, där tiden upplevs annorlunda, där minnen blir tyngre – och ibland klarare. Det är också en fas där man fortfarande är subjekt: tänkande, kännande, skapande.

Ändå tillåts ålderdomen sällan ta plats som just detta. Istället görs den snabbt hanterbar. Administrerbar. Brukbar. Ofarlig.

Genom att flytta fokus till vårdplatser, bemanning och budget slipper vi tala om det som egentligen skaver: att åldrande är något vi alla delar – om vi har tur.

Därför är det intressant att se hur filmstjärnor nu kliver fram med sina åldrande ansikten – inte som ursäkter, utan som fakta. Helen Mirren gör det, liksom andra kvinnor i offentligheten. De visar rynkor, slapp hud, tidens arbete. Inte som protest – utan som närvaro. Det är ingen liten sak. För i en kultur besatt av ungdom signalerar det något radikalt:

Jag finns. Jag lever. Jag åldras. Och jag är fortfarande någon.

Kanske är det just därför vi så snabbt vill byta ämne. För att slippa se. För att slippa känna igen oss. För att göra åldrandet till ett administrativt problem istället för en mänsklig erfarenhet.

Ålderdomen är inte politiskt glamorös. Den är inte säljbar. Den låter sig inte lösas. Och just därför behöver den få ta plats.

När ålderdomen reduceras till vårdfråga händer något allvarligt. Den äldre människan upphör att vara subjekt och blir istället ett vårdärende.

Det är därför det är så provocerande när människor – som Helen Mirren – helt enkelt visar sina åldrande ansikten utan ursäkt. Inte som offer. Inte som patienter. Utan som levande människor som fortfarande äger sin blick, sin röst, sitt liv. Ålderdomen är inte ett misslyckande. Den är inte ett systemfel. Och den är inte ett problem som ska lösas.

Den är priset för ett långt liv. Och kanske är det just därför vi så gärna vill slippa se den.

Helene Bergman

Att åldras: Janne Josefsson och jag

Om att arbeta parallellt genom ett liv- och att känna igen sig i åldrandet.

Jag, Helene Bergman . Foto Jördis Donobauer.

Att åldras är sällan dramatiskt. Det sker genom små förskjutningar – i kroppen, i blicken, i igenkänningen av människor man gått parallellt med genom livet. När jag såg Janne Josefsson i SVT:s jubileumsprogram var det just detta som tog mig – och på ett märkligt sätt tröstade: att vi är kollegor som arbetat parallellt med journalistik under samma tid. Detta är en stillsam text om ålderdom, sårbarhet och det lugn som ibland infinner sig när tempot inte längre är allt.

Swisha gärna en hundralapp eller mer till Kärringbloggen

123 220 79 75 

Det händer något när kroppen plötsligt börjar tala. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara genom små, obönhörliga tecken.

Jag såg Janne Josefsson på SVT – 25 år med Uppdrag granskning. En kollega, inte nära men parallellt.

Och jag tänkte: tiden har gått även genom våra kroppar.

En får stroke.

En annan sitter med ett sår på huvudet och väntar på läkning.

Inget av detta är sensationellt. Det är bara ålder. Ålderdomen kommer inte som ett ras. Den kommer som en förskjutning. Man märker att det som alltid burit – kroppen, orken, självklarheten – nu kräver uppmärksamhet. Inte panik. Bara omsorg.

Det sorgliga är inte smärtan. Det sorgliga är igenkänningen. Människor man gått parallellt med. Samma decennier. Samma tempo.

Och plötsligt: samma sårbarhet. Att åldras är inget val. Det är alternativet till att inte längre finnas.

Men det finns också något märkligt lugnande i detta. När illusionen om evig styrka släpper, blir det lättare att skilja det väsentliga från det oväsentliga. Man behöver inte längre springa i takt. Det räcker att gå. Och ibland att stanna.

Det som finns kvar är inte prestationen, utan närvaron. Inte tempot, utan blicken. Inte rollen, utan människan.

Tankarna finns kvar. Minnet. Rösten. Förmågan att se – och att känna sorg utan att gå sönder.

Kanske är det så åldrandet ska vara.

Inte som ett fall, utan som ett stilla samtal mellan kroppen och livet.

Och man lyssnar.

Helene Bergman

För den som vill läsa vidare om ålderdomen:

Göteborgs kommuns byråkrati i fritt fall med Jonas Attenius i spetsen

Göteborg, mitt i stan.
Efter flera dygns snöfall är gångvägar och hållplatser i praktiken obrukbara.
Det handlar inte om extremväder, utan om uteblivet ansvar.
När vardagen kollapsar för äldre, sjuka och kollektivtrafikresenärer är det inte snön som brister – utan styrningen.
Ansvariga är de styrande i Göteborg: MP, V och S, med Jonas Attenius i toppen.
Foto Helene Bergman

När verkligheten tog över

Efter några dagars snöfall kollapsade Göteborgs vardag.
Inte på grund av extremväder – utan på grund av en kommunal styrning som inte längre klarar grundläggande samhällsservice.

Men Kärrinbloggen fungerar!

Swisha en hundring eller mer  123 220 79 75

Efter fem dygns snöfall ser Göteborg ut som en stad som gett upp.

Soprum där kärlen svämmar över.
Snövallar som gör trottoarer obrukbara.
Bilar fastfrusna i ett kaos som ingen tycks ha ansvar för.

Det här är inte extremväder.
Det är vinter i Sverige.

Ändå beter sig Göteborgs kommun som om snön kommit oväntat.

Det saknas snöplogar.
Det saknas framförhållning.
Det saknas handlingskraft.

Men det saknas inte dokument, policys eller kommunikatörer.

Det är här byråkratin kollapsar – inte i teorin, utan i människors vardag.

När barnvagnar inte kommer fram.
När äldre inte vågar gå ut.
När sophanteringen slutar fungera.

Då spelar det ingen roll hur många strategier som skrivits om ”hållbar stad” eller ”inkluderande Göteborg”.

Verkligheten bryr sig inte om powerpoints.

Under Jonas Attenius ledning har Göteborg blivit ett skolboksexempel på hur politiskt språk frikopplats från praktiskt ansvar. Det talas om normer, värden och processer – men när snön faller finns inga plogar.

Det är inte vädret som är problemet.

Det är styrningen.

En stad måste klara tre saker för att förtjäna medborgarnas förtroende:
framkomlighet, trygghet och grundläggande service.

När det faller – faller allt.

Det här handlar inte om höger eller vänster.
Det handlar om förvaltningens kärna.
Om respekt för invånarnas vardag.
Om insikten att ett samhälle inte styrs med ord, utan med fungerande system.

Göteborg behöver inte fler visioner.

Göteborg behöver någon som klarar snö.

Helene Bergman

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva/ återpublicering

Den här krönikan publicerades på Kärringbloggen den 30 december 2025.

Den skrevs innan frågan om maktens ansvar för kvinnors död blev rumsren i den offentliga debatten.

Jag återpublicerar den nu, oförändrad.

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

När Public Service från Stockholm talar om Sverige – förväntas resten lyssna.

Göteborgs skärgård. Fiskare begravda i havet och minor ligger kvar. Foto Helene Bergman

Sverige sägs vara ett. I själva verket är det minst tre – och det som kallas ”hela Sverige” berättas nästan alltid från Stockholm. När public service talar om samhället, kärlek, kultur och historia är det detta Sverige som får ordet; resten förväntas lyssna.

Kärringbloggen är journalistik utanför Stockholmsbubblan.

Därför – Swisha 100:- till 123 220 79 75

Sverige är inte ett land med en gemensam berättelse. Det är minst tre.

Det ena Sverige är utanförskapsområdena – där människor reduceras till problem, siffror och åtgärdsprogram.

Det andra är Stockholm – där livet blir norm: smak, karriär, relationer, kultur, kärlek.

Det tredje är resten av landet –  Västkusten, småstäderna, Norrland – som plockas fram när det snöar, stormar eller behövs lite folklig kuliss.

Detta är inte geografi. Det är narrativ makt.

Jag satt nyligen och lyssnade på Sveriges Radio P1. Det handlade om kärlek.

Jaha.

Vems kärlek då?

Jo – en bröllopsfotograf från Stockholm. Som om den erfarenheten vore allmängiltig. Som om kärlek alltid är ett livsstilsreportage, ett projekt, ett val – aldrig slit, beroende, klass, rädsla eller förlust.

När public service talar om relationer, livsval och existens, sker det nästan alltid från ett urbant, akademiskt, kulturellt självklart centrum. Inte av illvilja. Men systematiskt.

Samma röster återkommer. Samma referenser räknas. Samma liv får representera ”det mänskliga”.

Resten av Sverige blir avvikelse.

Och detta mönster gäller inte bara nyheter och samhällsrapportering – utan också kulturen.

Kulturen i Sverige beskrivs ofta som om den uppstår i ett centrum och sedan sprids till resten av landet. Som om konst, litteratur och idéer först måste godkännas i Stockholm för att bli nationella.

Men så har det aldrig fungerat.

Kultur föds där människor lever tätt inpå verkligheten – arbete, klass, konflikt, historia.

Det är ingen slump att Göteborg så ofta gått före: i musik, litteratur, scenkonst och offentlig debatt. Mindre poserande. Mindre rädsla för friktion. Mer jordad erfarenhet.

Ändå behandlas även kulturen genom samma filter. Det som skapas utanför centrum blir regionalt, lokalt, nischat.

Det som skapas i centrum blir nationellt.

Och detta gäller inte bara samtiden, utan även historien. Vi har inte ens samma narrativ om andra världskriget.

För vissa blev kriget ett moraliskt bokslut i efterhand. För andra var det ett liv som måste fungera medan minorna låg i vattnet.

Därför talar vi förbi varandra. Vi tror att vi diskuterar samma sak – men gör det inte.

Och låt oss tala klarspråk om Göteborg. Det här handlar inte om dialekt eller lokalpatriotism. Det handlar om arbete, risk och ansvar.

Under andra världskriget var det fiskarna längs västkusten som – med livet som insats – försörjde hela Sverige med mat. De gick rakt ut i minerade vatten. Många sprängdes till döds. Det var ingen berättelse, ingen moralisk pose i efterhand. Det var överlevnad i realtid.

Den erfarenheten blev aldrig central i den svenska självbilden.

Men den sitter kvar i västkustens ryggrad.

I dag ser det annorlunda ut – men mönstret är detsamma.

Göteborg är hamn, industri, logistik, export. Det är här varor rör sig in och ut ur landet. Det är här näringslivet bokstavligen håller Sverige i gång.

Och ändå:

När hörde vi senast ett reportage i public service om detta?

Inte om Göteborg som vykort. Inte om stadsutveckling eller evenemang.

Utan om hur Sveriges välstånd faktiskt bärs upp – av hamnen, företagen, arbetet.

Det är som om arbete och ansvar utan narrativ inte riktigt räknas.

Skillnaden mellan Stockholm och resten av landet är därför inte bara geografisk, utan journalistisk.

Sveriges Radio talar gärna om ”hela Sverige”. Men berättelsen produceras fortfarande från centrum – och det som inte passar in i den urbana, kulturella självbilden blir tyst.

Till och med kärlek blir kodad.

Till och med kultur blir hierarkiserad.

Till och med historia blir abstrakt.

Och så händer något märkligt varje höst.

När Bokmässan äger rum i Göteborg flyttar Sveriges Radios redaktioner plötsligt ut. De direktsänder från mässgolvet – som om de vore korrespondenter i Amerika.

Som om Göteborg vore något annat. Som om detta Sverige vore ett undantag, ett reportage, ett exotiskt avbrott.

Resten av året sitter de hemma i Stockholm.

Det säger allt.

Sverige är inte trasigt för att det är splittrat. Det är trasigt för att splittringen förnekas.

Ett land hålls inte ihop av narrativ, utan av gemensamma erfarenheter.

När ett centrum länge har talat i hela nationens namn, uppstår till slut ett demokratiskt tomrum – inte för att människor saknas, utan för att deras liv inte räknas som representativa.

Och när public service i dag kallar detta ”hela Sverige”, återstår bara att konstatera:

Public Service har blivit ett eko – inte av Sverige, utan av sitt eget centrum.

Helene Bergman

Europa säger ”frihet” – men låter judar tystna

Europa säger ”yttrandefrihet”. Samtidigt börjar judar i Europa tiga, gömma sina namn och känna igen skuggorna från 30-talet. På en färja mellan Kiel och Göteborg blev detta plötsligt på allvar, på riktigt, på nära håll.

Europa i dimma. Frihet i orden- tystnad i handling. Trots varningsljusen. Stora Bältbron fotade av mig på nyårsnatten. Helene Bergman

Ord stoppar hat.

Swisha 100 kronor till Kärringbloggen –  123 220 79 75

Det skulle vara en nyårskryssning.

Bubbel i glasen, glitter i blickarna, havet som scen när 2025 tackades av och 2026 skulle välkomnas.

Men resan blev något helt annat. För när du befinner dig i Kiel – en stad sönderbombad av historien – då händer det att det förflutna kliver fram och ställer sig rakt framför dig.

Jag har varit i Kiel flera gånger. Men först nu återvände historien till mig.

Jag satt länge i St. Nikolai kyrkan. Såg Jesus hänga på korset. Såg en stad som återuppstått ur bombstoftet.

Och samtidigt kom tanken: Hur kan vi stå här idag – i Europa – och se antisemitismen resa sig igen? Hur hamnade vi här?

Och historien slutade inte tala när jag klev ombord på Stena Germanica. Han hette David. Jude. Gift med en svensk kvinna. Bosatt i Belgien.

Det var inte en intervju. Det var ett samtal mellan två människor – och plötsligt öppnade sig Europas nutid.

Han hade slutat prenumerera på Le Monde.

Han berättade om rädslan. Inte som debatt – utan som vardag. Den stilla, tunga, envisa oro som så många judar i Europa bär nu.

Inte dramatisk.

Inte högljudd.

Bara – ständigt närvarande.

Han berättade om antisemitismen som kryper närmare.

Om hur han har börjat tiga.

Om hur han inte längre använder sitt judiska efternamn när han beställer taxi – utan sin svenska frus.

Smaka på det. År 2026 – i Europa.

Och så berättade han om sin mamma.

Gammal nu.

Formad av 1900-talets mörker. Hon säger:

”Jag känner igen tecknen från 30-talet.”

Sedan gråter hon.

Inte högt.

Inte dramatiskt.

Hon gråter i tysthet.

Och kanske är det det mest skrämmande av allt:

när de som levt historien säger:

Detta har jag sett förut.

Jag berättade för honom om Vasaplatsen i Göteborg den 7 oktober 2025.

När vi stod där för offren i Israel. När 300 människor valde att inte vara tysta. När modet vägde tyngre än bekvämligheten.

Han blev rörd.

Han tackade.

För att vi inte lämnat dem ensamma.

” Men kanske är det redan för sent,” sa han och reste sig och gick.

Mitt i detta ekar Europas andra röst:

Rösten som säger att demokratin måste tåla slagorden.

Att principerna kommer först.

Att friheten alltid är vackrast när den är kall och ren.

Och jag vill vara tydlig: yttrandefriheten är avgörande. Staten ska inte vara åsiktspolis. Hot och våldsuppmaningar måste lagföras – men det görs ofta för svagt och för sent.

Men när vi bara talar juridik och principer – och inte lyssnar på dem som redan lever i rädslan – då gör vi friheten kylig. Då riskerar vi att göra hatets närvaro respektabel. Då normaliserar vi ett klimat där judar ännu en gång tystnar.

Alla strider börjar i ord.

Innan blodet syns, innan någon lyfter ett vapen, har språket redan gjort sitt arbete. Så arbetade nazismen: långsamt, metodiskt, som ett gift som droppas i brunn efter brunn.

Först kommer orden – de förenklade, de hånfulla, de som gör människor till kategorier, till skuggbilder, till problem.Sedan vänjer man sig. Sedan tystnar man.

Och en dag är världen förändrad – och ingen kan längre säga när gränsen passerades. Bara att den passerades. Inte med skottet. Utan med språket.

Det är den kalla vinden jag känner blåsa över Europa igen. Orden som hårdnar. Tystnaden som tätnar. Och historiens mörker som plötsligt känns obehagligt nära.

Nyårskryssningen blev ingen glittrig flykt från världen.

Den blev en resa rakt in i den.

Och mitt löfte inför 2026?

Jag tänker inte vara tyst när människor tystnar av rädsla.

Jag tänker inte gömma mig bakom vackra principer när verkliga människor redan gömmer sina namn.

Jag tänker stå kvar.

För här prövas den liberala demokratin – och just nu håller den på att bli moraliskt blind.

När institutionerna försvarar slagorden – men inte ser människorna som lever i skuggan av dem.

När samhället säger att detta ingår i friheten – samtidigt som judar återigen börjar tiga.

Detta handlar inte om lagparagrafer.

Det handlar om ansvar.

Om att förstå att antisemitism aldrig börjar med skrik – utan med normalisering.

Med tystnad.

Med ett judiskt namn som inte längre uttalas.

Jag har mött dem som känner igen tecknen.

Och jag tänker lyssna – och tala

Helene Bergman

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

Minnesota-skandalen: När välfärden plundras – och journalistiken tiger

När välfärden blir kassako, politiken tittar bort och journalistiken fegar ur – då står demokratin på spel. Minnesota-skandalen är inte bara ett brott mot skattebetalare, utan ett avslöjande av ett helt system som slutat vilja se sanningen. Och medan världen reagerar – tiger svenska medier.

Men Kärringbloggen tiger inte!

Swisha för support 100 kronor till 123 220 79 75

Det här borde vara en världsnyhet.
I Sverige är det nästan tyst.

I Minnesota avslöjas nu en välfärdsskandal i miljardklassen. Pengar som var avsedda för skolbarn, äldre och utsatta har försvunnit rakt ner i fickorna på människor som såg välfärdssystemet som en kassako. Falska bidrag, luftverksamheter, påhittade behov – och ett system som inte bara möjliggjorde det, utan som dessutom skyddades av en politisk och medial självbild där goda intentioner står över kritisk granskning.

Det handlar inte om småsummor.
Det handlar om gigantiska belopp.
Det handlar om välfärd som plundras – och ett samhälle som låtsas som ingenting.

Och detta sker i Minnesota – delstaten som i internationell debatt kommit att förknippas med ”Somaliegate”:
en omfattande välfärdsskandal med miljardbelopp i rullning, en politiskt skyddad bidragsindustri, identitetspolitik som lagts som ett filter över verkligheten – och en journalistik som länge såg, men inte ville se.
Här har funnits en tydlig ovilja att säga det som är sant, därför att sanningen riskerar att störa den berättelse man valt att hålla fast vid.

Det mest skrämmande är därför inte bara brottet i sig.
Det mest skrämmande är tystnaden.

Tystnaden från ansvariga.
Tystnaden från myndigheterna.
Och tystnaden från journalistiken – den tredje statsmakten, den som säger sig stå på medborgarnas sida.

⭐ Och låt oss tala klarspråk: den svenska tystnaden är värst.

När SVT, SR och våra största dagstidningar väljer att ducka, då är det ingen slump – det är ett redaktionellt val. Det här är exakt den typ av samhällsjournalistik Public Service är satt att driva: internationella varningsklockor, demokratiska systemfel, välfärd som plundras och makt som sviker. Ändå är det märkligt tyst. Man vågar inte röra det som hamnar i korselden mellan migration, identitetspolitik och politiskt byggda välfärdsstrukturer. Då blir det bekvämare att tiga än att riskera kritik.
Men när Public Service börjar skydda berättelser i stället för att skydda sanningen – då är det inte längre journalistiken som tjänar demokratin. Då är journalistiken en del av problemet.

Här finns annars alla ingredienser för en global samhällsjournalistisk bomb:

• skattepengar i miljardklassen
• välfärdssystem som tappat kontrollen
• identitetspolitik som ersätter sunt förnuft
• människor som försöker slå larm – och misstänkliggörs

Ändå är det förvånansvärt stilla.

För vad händer när medier inte längre granskar makt – utan granskar vem som vågar kritisera makten? När mod ersätts av rädsla. När journalistiken förvandlas till lojalitetsövning.

Minnesota-skandalen handlar därför inte bara om USA.
Det är en varningssignal till varje demokrati som bygger välfärd på tillit – men tappar modet att följa upp hur pengarna används.

När välfärden blir en industri.
När politiken blir en kuliss.
När journalistiken tiger.

Då är det inte bara systemen som är hotade.
Då är demokratin det.

Helene Bergman

 Internationell bevakning av Minnesota-skandalen – exempel på medier som rapporterat

Samtidigt som svenska medier i praktiken har varit tysta om de senaste avslöjandena om omfattande välfärdsbedrägerier i Minnesota, har flera etablerade internationella nyhetskällor uppmärksammat detta:

• The Guardian – rapporterar att FBI har trappat upp resurserna för att “demontera bedragarscheman” i Minnesota efter omfattande misstankar om miljardbedrägerier och tusentals federala program som exploaterats. The Guardian

• Reuters – rapporterar om FBI-direktörens uttalande om en betydande utredning av ett bedrägerischema som involverar federala medel och en viral sociala medier-rapport som fått myndigheter att agera. Reuters

• Axios – beskriver hur en viral YouTube-video om misstänkta bidragsfusk i Minnesota fått FBI att svara och hur den väckt politisk debatt och kritik. Axios

• Xinhua (Chinese state news) – rapporterar om “omfattande nätverk av bedrägerier” i Minnesotas sociala välfärdsprogram som lett till politisk storm och federala åtal. english.news.cn

• City Journal – analyserar hur Minnesota-fallet utmanar etablerade narrativ om massmigration, antirasism och välfärdspolitik och lyfts i internationell debat

Kärringbloggen- fri och oberoende – går in på sitt sjätte år – 2026 ✊

Nytt År , Ny horisont. Välkommen 2026.
Foto Helene Bergman

2026 går Kärringbloggen in på sitt sjätte år. När jag startade den 2019 gjorde jag det av en enkel anledning: jag ville vara fri. Fri från redaktionella koppel. Fri från bidrag. Fri från partipolitiska krav. Bara journalistik. Bara min röst – tillsammans med läsarna.
Och som Janis Joplin sjöng:

“Freedom is JUST another word for nothing left to lose.”

✊ Jag skriver det jag vill.
Jag säger det andra viskar.
Stötta gärna den friheten: Swish: 123 220 79 75 

Sedan dess har yttrandefriheten blivit en av vår tids stora stridsfrågor.

På Kärringbloggen har jag följt den kampen på nära håll – inte minst genom att granska och skildra rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Det arbetet ledde vidare till min bok Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten. För den processen handlade inte bara om juridik. Den handlade om demokrati, ansvar och mod.

Under de här åren har jag också följt och försvarat kampen kring Julian Assange – inte som personkult, utan som en principfråga om journalistik och yttrandefrihet. Länge stod jag i stort sett ensam i svensk offentlighet med den hållningen. Det är inget jag ångrar.

Här på Kärringbloggen har jag gång på gång valt det obekväma framför det bekväma. Jag var tidigt med att dokumentera utvecklingen kring de propalestinska demonstrationerna i Göteborg. Jag var också bland de allra första i Sverige att uppmärksamma de judiska kvinnor som torterades, våldtogs och mördades av Hamas – och vägrade låta deras öde relativiseras eller tystas.

Jag har litat på mina journalistiska morrhår – den där instinkten som säger när något är fel, när makt behöver granskas och när tystnaden är farlig.

Kärringbloggen är inte stor. Men den är fri.

Och ibland krävs det inte en stor redaktion för att göra skillnad – bara journalistisk erfarenhet och  mod.

Det oberoendet bär jag inte ensam. Det är möjligt tack vare er som läser, delar, diskuterar – och ibland också stöder ekonomiskt. Kärringbloggen har inga statliga bidrag, inga institutionella skyddsnät. Den lever därför att ni tycker att den behövs. Ni är en del av dess ryggrad.

Vi lever i en tid där människor allt oftare sorteras i fack, där etiketter delas ut och listor upprättas över ”rätt” och ”fel” sida.

Och så konstaterar jag stillsamt: varken jag eller Kärringbloggen finns med på några sådana listor. Det tar jag som ett gott tecken. Vi är fortfarande självständiga. Vi tänker själva.

2026 fortsätter Kärringbloggen.

Med ryggrad. Med hjärta. Med erfarenhet. Och med frihet.

Jag firar genom att gå ombord på Stena Germanica till Nyår. Havet är som många av er vet en del av mitt liv. Havet kan inte låsas in i ett fack liksom journalistiken!

Gott Nytt År och vi ses 2026

Helene Bergman