När vänsterjournalistiken blev en saltvattenkrokodil
Mangroveträsket, Sundabarns, Bangladesh. Saltvattenkrokodilen syns inte i bild. Foto Helene Bergman
I Sundarbans mangroveträsk, vid gränsen mellan Bangladesh och Indien, lever några av världens farligaste saltvattenkrokodiler.
De jagar inte öppet. De skriker inte. De väntar. När de väl slår till släpper de aldrig taget. De skakar sitt byte tills det är utmattat.
Jag var där – ett snubblande felsteg och jag hade blivit saltvattenskrokodilens byte. Det är inte bara saltvattenkrokodiler som fungerar så- vissa vänstermedier gör det också.
Stöd Kärringbloggen. Krokodilerna gör det inte. 🐊
Swisha en hundralapp till 123 220 79 75
I Sundarbans mangroveträsk lever saltvattenkrokodiler. De är stora. De är gamla. De är vana vid att vinna.
De ligger stilla i det mörka vattnet, nästan osynliga. Bara ögonen syns – två blanka punkter i ytan.
När bytet kommer tillräckligt nära slår de till. Käkarna stängs med ett ljud som ingen glömmer.
När käkarna väl är stängda öppnas de inte av vilja. Saltvattenkrokodilen håller fast. Den skakar bytet. Inte av hat.
Inte av moral. Utan av instinkt.
Men ibland händer något ovanligt. Ibland hörs ett slag. En sten. En kraft som tvingar käkarna att öppnas.
Bytet faller ner i vattnet.
Skadat.
Levande.
Jag stod på däck i fören på en båt i Sundarbans. Framför mig låg den skrangliga landgången som förband båten med bryggan. Vattnet var mörkt. Mangroverötterna stack upp som spjut.
Jag tog ett steg.
Båten gungade.
Jag halkade till.
I samma ögonblick såg jag det framför mig. Hur jag skulle falla framåt. Hur kroppen skulle spetsas på mangroverötterna. Hur huden skulle spricka. Hur blodet skulle rinna ner i floden. Hur vattnet runt mig långsamt skulle färgas rött.
Och hur något där nere skulle reagera.
Hur saltvattenkrokodilen, som nyss legat stilla som en stock, skulle känna lukten av blod. Hur den skulle röra sig.
Först nästan omärkligt. Sedan snabbt. Hur den, snabbare än tanken, skulle glida ner i vattnet. Och simma rakt mot mig. Och samtidigt – lika snabbt som rädslan – kom rubriken:
”Svensk kvinnlig journalist uppäten av saltvattenkrokodil i Bangladesh.”
I samma ögonblick kände jag en stark arm runt min midja.
Snabb.
Säker.
Styrmannen drog mig tillbaka. En vuxen Mowgli.
Det var först senare jag förstod att saltvattenkrokodiler inte bara lever i tropiska träsk. De finns också i mediernas värld. För så fungerar vissa mediedrev. De skriker inte alltid. De argumenterar inte alltid. De väntar. Och när de väl fått tag i en människa släpper de inte frivilligt.
De skakar.
Med rubriker. Med etiketter. Med antydningar. Med halva sanningar. Blodet är inte alltid bokstavligt. Men lukten är densamma.
Den som avviker.
Den som inte följer den rätta berättelsen.
Den som vägrar underordna sig.
Och precis som i Sundarbans händer det ibland något ovanligt. Ibland hörs ett slag. En kraft utifrån. Något som tvingar käkarna att öppnas.
Det var vad som hände när Joakim Medin och ETC plötsligt hamnade i strålkastarljuset – inte som jägare, utan som byte. När Sverige sade nej till Turkiets krav på att Joakim Medins rättegång skulle hållas i Sverige, var det som om någon slog saltvattenkrokodilen i huvudet.
Ett slag som förändrade berättelsen. Inte för att krokodilen blev snäll. Utan för att den mötte motstånd.
Bytet föll ur greppet.
Skadat.
Levande.
Men krokodilen försvann inte. Den sjönk bara tillbaka ner i träsket.
Och väntar.
Saltvattenkrokodilen hatar inte. Den följer sin natur. Den vet inget om rätt och fel. Den känner bara hunger, territorium och instinkt.
Vänsterjournalistik gör tvärtom. Och kanske är det just därför den skadar mer än krokodilen i Sundarbans –
inte genom att döda kroppar,
utan genom att döda det demokratiska samtalet och skapa rädsla.
Helene Bergman
Öppnar man en tidning, lyssnar på radion eller slår på TV:n så känns det alltid att man bara får en vision av det som händer och den visionen är nästan alltid vinklad eller tillrättalagd för att passa ett syfte. Och detta syfte är oftast att passa in i den journalistiska tanken att folket ska bli tillrättavisade eller undervisade i deras målsättning eller avsikten att påverka sina läsare. Man undrar var den transparenta, oberoende och den sakliga journalisten tagit vägen, jag tänker oftast på journalister som väver in sina egna tankar, känslor i berättelsen som om det vore en sagobok. Jag vill själv bilda mig en uppfattning, inte få den presenterad för mig och inte bara från ett håll.
Detta för mina tankar till DDR där allt var tillrättalagt att passa folket och måla upp en bild att just deras värld var fantastisk. Lyssnar man eller tittar på media idag så finns det inte någon journalist som visar en transparent bild av ex Trump, alla hatar honom, det finns ingen som vågar tycka annorlunda för då har de inget jobb kvar. Man får ju inte glömma att det amerikanska folket har röstat att få honom som president! Sen kan vi tycka vad vi vill men vi kommer aldrig kunna påverka situationen ändå och vi ska inte påverka det heller. Tänk om det amerikanska folket skulle hata Kristersson eller det svenska folket? Nu har Trump målat upp ”Sverigebilden” väldigt mörk och då ryckte alla journalister ut till hjälp för ”Sverigebilden”, men är bilden verkligen så ljus som dessa journalister vill måla den? Men ingen vill väl skämmas över vårt stolta land som de är med att styra över!
Man kan komma ihåg att de människorna som kontrollerar berättelsen är de som har makten, så har det alltid varit från lägerelden till dagens media.