Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem??🙉

Här gullar polisen i Visby med Tara Saleh. Polisen gullade med henne i Göteborg också. Inte bara med Tara Saleh utan även med övriga Palestina demonstranter. Foto Helene Bergman

Nu knackar de dörr 🙈

Polisen knackar dörr i hela Göteborg för att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Men när jag – och andra kvinnor – trakasserades av propalestinska demonstranter mitt i centrum, var polisen förvånansvärt passiv. NU passar det att poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Det säger något om vilka kampanjer som prioriteras, och vilka hot som lämnas därhän.

 

Stötta modiga, frispråkiga Kärringbloggen!

Swisha en hundralapp eller mer till

123 220 79 75

När myndigheter inte klarar sitt uppdrag börjar de kampanja. Just nu knackar polisen dörr i hela Göteborg. Inte för att leta efter förövare. Inte för att utreda brott. Nej – för att informera om ”mäns våld mot kvinnor.” Plötsligt dyker polischefen Emelie Kullmyr upp i medierna. Hon som knappt visat sig på två år när Göteborg plågats av:

  • propalestinska demonstrationer som spårat ur
  • maskerade män och kvinnor!  som skanderat slagord på våra gator
  • Hamas-symboler mitt i stan
  • judiska göteborgare som inte vågar bära Davidsstjärnan
  • gängskjutningar
  • en växande rädsla i hela staden

DÅ var polischefen tyst, så även rikspolischefen Petra Lundh. Rikspolischefen som inte ens visste vad som hänt i Göteborg, när jag frågade henne under Almedalsveckan  i somras.

Rikspolischef Petra Lundh.
Foto Helene Bergman

Men nu – under en ofarlig PR-vecka – står de  raka i ryggen. Nu vågar man knacka dörr hos skötsamma göteborgare och dela ut små broschyrer om ett problem som polisen redan har hundratals anmälningar om varje år, men sällan klarar upp. Varför? För att detta är riskfritt. Det är enkelt. Det är politiskt korrekt.

Det kräver inte att polisen möter aggressiva folkmassor, religiösa extremister eller maskerade män och kvinnor!  som inte backar för någon. Det kräver bara att man ler, delar ut en folder och går vidare i trapphuset. Detta är inte polisarbete. Det är myndighetsaktivism.  Formellt sett genomförs kampanjen i både centrum och utanförskapsområden.

Vad den leder till i praktiken är en helt annan fråga.

 Och nu det mest oroande: Värdegrundspolisen

Det som gör allt detta ännu mer oroande är att kampanjen rimmar perfekt med polisens nya värdegrundsdoktrin. I stället för att återta gatorna från extremism och våld fokuserar man nu på att fylla värdegrundskvoten. Man poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Polisen ska skydda demokratin, inte leka opinionsbildare. Var fanns polisen när vi faktiskt behövde dem?

Var fanns polisen när jag själv – och andra KVINNOR – blev trakasserade och hotade av propalestinska demonstranter på Gustav Adolfs torg och Vasaplatsen? När vi polisanmälde – och ingenting hände? När judiska göteborgare uttryckte oro för sin säkerhet? När icke tillståndsgivna demonstrationer blockerade Vasaplatsen och  centrala gator? Då var polisen obegripligt passiv.. Men nu – under en ofarlig PR-vecka – knackar de dörr. Det är lätt att slå mot de ofarliga. Det är svårt att ingripa där det faktiskt brinner. Och det är därför jag reagerar med en gång.

Inte för att jag inte tar våld i hemmet på allvar. Det har jag undersökt, skrivit om och kämpat mot i decennier. Men när polisen reducerar ett komplext socialt problem till en ideologisk slogan – då är det inte längre brottsbekämpning. Då är det propaganda. Jag har en enkel fråga: När tänker polisen ta tag i det våld som faktiskt hotar vår demokrati – inte lägga sin kraft på ofarliga kampanjer?

Helene Bergman

Så sa vi 40-talister ifrån – innan juridiken tog över

Den första tonårsgenerationen! Det var vi 40-talister på 60-talet. .

Minns du 60- och 70-talet? Kortkort, Mary Quant, Beatles, Janis Joplin – och känslan av att världen stod på glänt och väntade på oss.
När kvinnlig frihet inte var självklar, men desto mer efterlängtad.
När killar eller män blev för närgångna, då hade vi inga lagar att luta oss emot! Inga domstolar, ingen samtyckeslag, inte ens fri abort och knappt några p-piller. Men vi  hade  humor, hållning – och ryggrad.

 Och gärna en hundralapp till Kärringbloggen!

Swisha 123 220 79 75

När jag för en tid sedan skrev Två pussar och en dom om Micke Leinegård och den märkliga rättsprocessen, började kvinnor höra av sig. Deras berättelser bildade ett tidsdokument.
Ett dokument över en generation som visste hur man sa ifrån – snabbt, tydligt och utan att bli ett offer.

”Jag gav honom ett stenansikte”

I början av 70-talet ber en chef sin unga medarbetare – på arbetstid – att läsa hans egenskrivna porrnoveller och komma med synpunkter. Hon läser. Hon rättar språkfel. Hon ger några stillsamma förslag. Sedan lämnar hon tillbaka högen med ett ansikte så uttryckslöst att man hade kunnat projicera en film på det.

”Han väntade sig nog att jag skulle rodna”, skriver hon.
”Men han fick ett stenansikte.” 

Det var dåtidens kvinnliga strategi: avväpnande kyla.

”Fara och flyga!”

En annan kvinna berättar om en fest där en bekant plötsligt för in handen mellan hennes ben.
Ett ögonblick av chock. Sedan kom orden lika snabbt som en käftsmäll:

”Jag sa åt honom att fara och flyga.”

Det räckte. Han höll sig borta hela kvällen. Gränsen sattes – och respekterades.

Servitrisen och brickan

En ung servitris utsattes av en manlig gäst som gång på gång ”råkade” nypa henne när hon passerade. Till slut – när han ännu en gång nöp  henne bakifrån – vände hon sig inte om.
Hon tappade brickan. Rakt i hans knä. Med öl, sås, glas och bestick.

”Oj då”, sa hon. ”Du får ursäkta. Jag snubblade visst… på dig.”

Efter det satt han som ett ljus. Det är den typen av kvinnlig kreativitet som aldrig skrivits in i lagtexter – men som fungerat i årtusenden.

”Vi höll ihop”

En tredje kvinna berättar om hur man alltid varnade varandra för kladdiga killar. Ryktet gick mellan väninnor, korridorer, dansgolv. Man dansade inte med dem som inte kunde hålla händerna i styr. Man gick aldrig ensam med dem man inte litade på. Det var ett tyst kvinnligt säkerhetssystem.
Ett nätverk – innan ordet ”nätverk” ens fanns.

Kindpussarna – och den lilla rörelsen

Många minns gubbarna som skulle kindpussas, ofta fuktigt och lite för nära:

”Det var bara att dra undan kinden i tid”, skriver en kvinna.

Så gick det till: Små rörelser. Lätta markeringar. Tydliga signaler. Och saken var utagerad.

Varför var vi tuffare då? Den avgörande frågan. Och svaret ligger inte i att kvinnor var modigare – utan i själva tidsandan.  Vi växte upp under en epok som förändrades för varje månad. Musiken, politiken, sexualiteten, kläderna – allt var i rörelse. Frihet var inte ett ord. Det var ett verb. Och verb kräver handling. Vi tvingades till det!  Det fanns inga paragrafer att luta sig mot. Ingen samtyckeslag. Ingen rättsapparat som lyssnade på kvinnor på dagens sätt. Det var vi som markerade. Och vi gjorde det snabbt.

Det är lätt att glömma hur sårbart livet var då! P-pillret var nytt. Abort var inte fri förrän 1975. Preventivmedel var inte självklart. En oplanerad graviditet kunde stoppa ett helt liv. Det gjorde oss vaksamma. Och starka. När jag skriver ”juridiken tog över” menar jag inte att lagar är oviktiga. Men innan juridiken fanns – fanns vi själva. Våra röster, vårt tonfall, våra blickar. Integritet var ett personligt projekt – inte ett juridiskt. Men vi tog plats i en mansvärld. Vi arbetade, studerade, protesterade, bar jeans och minikjolar i ett samhälle byggt för män. Det gjorde oss inte rädda. Det gjorde oss tvärtom hårdhudade.

Slutord

Det säger något om vår samtid att två pussar på en personalfest kan leda till polisanmälan – och en dom. Vi ska vara tacksamma för att kvinnor idag har lagar som skyddar dem.
Men vi ska inte glömma den generation som klarade sig utan – och gjorde det med kraft, intelligens och spontanitet. Det här är kvinnors historia. Vår historia. En historia om mod utan manualer. Om gränser satta med blickar, röster, skratt – och i ett fall: en vältajmad tappad bricka.

Peace, Love & Understanding. ❤️

Helene Bergman 

Den folkligheten är ingen albatross om halsen – det är Göteborgs själ.

¨Här är vår `albatross om halsen`Hilton.
Vi kallar den mås- och den skriker GÖTEBORG. Det här är vår själ.
Foto Helene Bergman

Göteborg har alltid burits av två kulturer: den institutionella – och den folkliga. Därför är det nästan komiskt när GP:s kulturchef beskriver folkligheten som en ”albatross om halsen”. Ursäkta? I den här staden är DEN folkligheten inte en börda. Den är själva själen.

Kärringbloggen skriver vad andra inte vågar!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

För några dagar sedan satt jag på Göteborgs Stadsteater och såg uruppförandet av Lars Noréns Confession. Stadsteatern — Sveriges äldsta stadsteater — huset där Kent Andersson, Bengt Bratt, Lennart Hjulström och deras generations radikala folklighet en gång förändrade svensk scenkonst. Det var här Flotten, Hemmet och Sandlådan föddes.

Föreställningar som sedan spelades i Stockholm och hyllades som geniala. Så har det ofta varit:

Göteborg skapar. Stockholm tar emot. Och kulturcheferna applåderar – när det väl nått huvudstaden.

Därför reagerar jag så starkt när GP:s kulturchef Johan Hilton beskriver tanken på att återgå från Kulturkalaset till det gamla namnet Göteborgskalaset som ”ett typiskt göteborgskt kulturförakt” eller ”en kapitulation inför den här stadens albatross om halsen: folkligheten”.

Folkligheten. Som albatross. Förlåt mig — men då har kulturchefen inte förstått vilket kulturliv han  är satt att bevaka. Göteborg har alltid haft två kulturhjärtan:

Det ena är institutionernas — Stadsteaterns, Backas, Operans.

Det andra är folkets — körerna, gallerierna, jazzklubbarna, dansgrupperna, amatörteatrarna, proggen, punken och föreningslivet. Båda behövs. Båda bär staden.

Men det är det andra hjärtat som Hilton avfärdar.

”Albatross? Ursäkta mig.”

För i Göteborg är DEN folkligheten inte ett problem. Den är själva pulsen. Den är Nationalteatern, Nynningen, Motvind. Den är Håkan Hellström, Broder Daniel, Union Carbide Productions, The Soundtrack of Our Lives. Den är Attentat och Troublemakers, jazzklubbarna, Pusterviksbanden, körerna, amatörteatrarna och föreningslivet. Den är Angereds hiphop, Hisingens dansgrupper och alla de små scenerna som bär mer äkthet i sina väggar än vad många kulturredaktioner gör i sina krönikor.

Och DEN folkligheten är inte bara musik och teater. Den finns också i konsten — i hundratals ateljéer, kollektiva rum och alternativscener. Den är Röda Sten Konsthall, där människor i alla åldrar möts i en gammal industribyggnad som blivit ett av landets viktigaste samtidskonsthus. Den är Hasselblad Center, som bär en internationell fototradition mitt i Göteborg. Den är Sockerbruket, med sina konstnärskollektiv, keramiker, fotografer och målare. Den är de små gallerierna runt Järntorget, i Majorna, på Ringön och i Gamlestaden – där konsten inte lever på anslag, utan på envishet, nyfikenhet och ren skaparlust.

Det är också DEN folkligheten Hilton kallar en ”albatross”. Men utan dessa platser — utan dessa konstnärer — skulle Göteborg tappa en av sina allra starkaste röster.

Kulturkalaset vs. Göteborgskalaset – det verkliga avslöjandet.

Att göteborgarna vill byta tillbaka från Kulturkalaset till Göteborgskalaset är inte ”kulturförakt”. Det är kulturkärlek.

Göteborgskalaset var en stadsfest som tillhörde alla. Kulturkalaset var ett senare försök att ”förfina”, ”paketera” och institutionalisera den spontana glädje som var hela kalasets poäng. När människor nu längtar tillbaka till Göteborgskalaset säger de:

”Vi vill ha fest på våra villkor, inte någon annans.”

Och det är exakt den GÖTEBORGSKA folkliga ryggraden Hilton föraktar. När Hiltons företrädare Björn Werner ”sänkte Soffan” i sina ”kulturartiklar ” och därefter drog till Stockholm, tänkte jag:

” Jaha. Ytterligare en kulturchef som lämnar den stad som gett honom allt – för att bli salongsfähig i den huvudstad som först fnös åt våra uttryck, och sedan approprierade dem.

Göteborg har alltid varit för folkligt för vissa. För fritt. För ostyrigt. För osminkat. För mycket verklighet. Men det är just därför Göteborgs kultur alltid överlever – och alltid behövs. När scenen släcks ner  i Confession och publiken sitter i en nästan fysisk tystnad, slår det mig: Stadsteatern är fortfarande ett hus där både det höga och det låga ryms. Där stora berättelser möter vanliga människor. Där kultur inte är något man tilldelas från ovan, utan något som uppstår mellan oss.

DEN folkliga nerven är Göteborgs styrka. Det är vår historia, vår musik, våra kvarter, vår rytm. Och om någon kulturchef ser den som en albatross — då är det inte staden som gjort fel.

Det är blicken. hos kulturchefen.

P.S. Johan Hilton är från Borås.

Helene Bergman

GP efterlyser Göteborgsskildringar – men vågar inte läsa dem som redan finns

När GP:s kulturchef Johan Hilton efterlyser fler Göteborgsskildringar är det svårt att inte skratta.
Jag har redan skrivit en av de mest obekväma – Den politiska rättegången – en bok som GP vägrade recensera och Stadsbiblioteket vägrade ta emot.
Göteborg har aldrig saknat berättelser. Göteborg har saknat mod.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Häromdagen skrev GP:s kulturchef Johan Hilton en krönika om hur få som skildrar Göteborg.
Han efterlyser “Göteborgsskildringar” och lyfter Lydia Sandgren som undantag.Göteborgs-Posten Det kunde ha varit en rimlig spaning. Om det inte vore för en detalj:

Jag har redan skrivit en av de mest obekväma Göteborgsskildringarna som gjorts. Den heter Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten och kom ut 2021.Adlibris+1 Den handlar inte om gulliga kvarter, nostalgiska barer eller vem som tar en öl var.
Den skildrar:

  • stämningen i sal 29 i Göteborgs tingsrätt,
  • spelet mellan lokalpolitik, aktivism och rättsväsende,
  • hur ett tidigare kommunalråd, Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, drogs inför rätta i en enskild förtalsprocess,
  • och hur Göteborgs offentliga miljö – medier, partier, aktivister – agerade runt detta.

Med andra ord – en Göteborgsskildring rakt in i stadens maktcentrum.Adlibris+1 Och vad gjorde GP?  GP vågade inte ens recensera boken.

När boken kom ut var det inte Johan Hilton som var kulturchef på GP.
Det var Björn Werner. I Den politiska rättegången finns hans namn med –
inte som romanfigur, utan som en del av den konflikt som så småningom ledde fram till att Hermansson åtalades.
Han nämns åtskilliga gånger i boken, därför att han var en del av det göteborgska medie- och kulturklimat jag skildrar.

Så:

  • En bok som beskriver Göteborg.
  • En rättegång i Göteborg.
  • Göteborgs politiska och kulturella nervsystem.
  • En dåvarande kulturchef som själv figurerar i berättelsen.

Och GP:s reaktion? Tystnad. Inte en recension. Inte ett samtal. Inte ens ett försök att ta debatten.

När jag föreslog ett samtal om boken på Stadsbiblioteket i Göteborg fick jag beskedet att boken var “för partisk”.

Det är rätt intressant, med tanke på att boken bygger på:

  • domar,
  • protokoll,
  • offentliga handlingar,
  • intervjuer,
  • och mina egna iakttagelser som journalist i rättssalen.Adlibris+1

Om det numera räknas som “partiskt” att återge vad som faktiskt sagts och skrivits i en rättsprocess, då har vi större problem i Göteborg än någon kulturkrönika någonsin kommer att erkänna.

Det blir dessutom dubbelt ironiskt att just Stadsbiblioteket – som älskar att tala om “yttrandefrihet” och “öppen debatt” – inte vågade ta emot en bok som just handlar om yttrandefrihet i Göteborg.

I dag sitter Johan Hilton på den stol som Björn Werner en gång satt på.Göteborgs-Posten+1
Det är hans namn som står ovanför kulturkrönikan där han efterlyser fler Göteborgsskildringar.

Men stolen bär på en historia. När min bok kom ut 2021 satt Werner där – och valde tystnaden. Nu sitter Hilton där – och skriver engagerat om hur få som vågar skildra Göteborg. Det är svårt att inte se det som ett skolexempel på just det jag beskriver i boken:

Göteborg gillar talet om mod,
men avskyr när modet träffar Göteborg. Problemet är inte att det saknas Göteborgsskildringar. Problemet är att:

  • GP inte vågar läsa de skildringar som redan finns.
  • Stadsbiblioteket inte vågar samtala om dem.
  • Kulturcheferna i staden hellre skriver om “bristen på berättelser” än om sin egen roll i att tysta dem.

Därför vill jag formulera det så här – och du Johan, du får gärna citera mig:

GP efterlyser fler Göteborgsskildringar. Det är ironiskt. Jag har redan skrivit en av dem – en av de ärligaste – i Den politiska rättegången. Problemet var inte att jag inte skildrade Göteborg. Problemet var att jag inte skildrade deras Göteborg. Eller ännu kortare:

Göteborg behöver inte fler berättelser.
Göteborg behöver orka läsa dem.

I väntan på den dagen fortsätter jag här, på Kärringbloggen.
Med den frihet som följer när man inte längre behöver vara alla till lags.

Och om någon i GP-huset mot förmodan skulle vilja diskutera detta på riktigt: Ni vet var jag finns. Jag har redan skrivit boken.

Helene Bergman

Från WHO:s ”svält” i Gaza till inställda bussar i Stockholm

Två år efter WHO:s berömda ordval – “svält i Gaza” – fortsätter demonstrationerna på svenska gator. Trots vapenstillestånd mellan Israel och Gaza har budskapen blivit allt högljuddare, busslinjer dras om och polisen hukar. Vad som började som humanitär retorik har förvandlats till ett maktspråk. Och Sverige lyder.

Tycker du om att läsa fri oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 Det börjar alltid med ett ord. Den här gången: famine. Svält. I december 2023, två månader efter Hamas attack mot Israel, valde WHO att använda just det ordet om Gaza. Inte “nödläge”. Inte “brist”. Utan svält. De visste vad de gjorde. Det ordet väcker skuld. Det ordet öppnar plånböcker. Och det ordet riktar världens samvete åt ett enda håll – mot Israel. Samtidigt fanns inga egna fältdata som bekräftade att svält rådde. Men ordet blev kvar. Det spreds. Det ekade i medier, biståndsorganisationer och demonstrationer världen över.

Från Genève till Göteborg. Från FN-språk till gatans rop. Och här står vi nu. Två år senare. Israel och Gaza har slutit vapenstillestånd. Men demonstrationerna fortsätter – varje lördag, i Stockholm, Malmö och Göteborg. Samma budskap. Samma slagord. Samma vrede. SL drar om busslinjer, polisen godkänner, staten tiger. Det är som om Sverige, ett av världens mest reglerade länder, har kapitulerat inför en berättelse vi inte själva formulerat.

Jag tror inte polisen förstår vad som pågår. De ser ordning och störning. De ser avspärrningar, inte ideologi. Men det här handlar inte längre om trafikkaos. Det handlar om makt. Om vem som styr gatorna – och berättelsen. För det är inte längre en konflikt i Mellanöstern vi bevittnar.

Det är en kamp om Europas gator, Europas institutioner, Europas språk. När WHO säger svält och svenska myndigheter reagerar som på kommandon, då handlar det inte längre om humanitär omsorg. Då handlar det om lydnad. Ord har blivit vapen. Bilder har blivit ammunition. Och svenska myndigheter – polis, SL, public service – står mitt i stormen utan att förstå att de blivit en del av den. Vi har blivit ett folk som hellre parerar än analyserar. Vi flyttar bussarna. Vi böjer på nacken. Vi “förstår”. Men kanske är det just så en demokrati erövras. Inte genom krig.

Utan genom stillsam underkastelse.

Helene Bergman

 

Två pussar – och staten gick över gränsen

När Micke Lejnegard döms för något så mänskligt som två pussar handlar det inte längre om feminism – utan om ett rättsväsende som har spårat ur.
Jag blir inte sorgsen. Jag blir förbannad.
För när staten börjar döma känslor i stället för gärningar, då har den klivit över gränsen. Det som en gång handlade om frihet, mod och rätten att säga ifrån har förvandlats till moralpanik och statligt omhändertagande.

Tycker du om att läsa fri,oberoende journalistik ?

Swisha 100 kronor 123 220 79 75

Det svenska rättsväsendet, som en gång skulle skydda medborgarna från verkliga övergrepp och maktmissbruk, har nu blivit moralens väktare. Domstolarna väger inte längre gärningar – de väger känslor. De tar ställning i det sociala skådespel som dagens feminism iscensätter, där kvinnan återigen görs till offer och mannen till syndabock. Det är inte rättvisa. Det är moralisk teater med statligt stöd.

Jag har själv varit på otaliga personalfester på Sveriges Radio. Det dracks, det skrattades – och ja, ibland blev folk lite för berusade och började kladda. Så var det, både män och kvinnor. Men jag sa ifrån. Det räckte. Jag skulle aldrig i mitt liv ha polisanmält någon för en sådan sak. Det fanns inte ens på kartan. Vi var vuxna människor som tog ansvar för våra egna gränser. Det var en tid då kvinnor inte såg sig själva som offer, utan som personer med ryggrad och röst. Dagens så kallade feminister verkar ha tappat den förmågan. De ropar inte längre på pappa staten – nu är det mamma staten som ska rycka ut, trösta och straffa.
För varje social obekvämlighet, varje missförstånd, varje tafatt närmande ska någon myndighet kliva in och sätta etikett, dom och skuld.

Och samtidigt lever vi i ett land där män som våldtar kvinnor inte ens utvisas.
Proportionerna är fullständigt ur balans.

Det är något djupt orätt i detta. Män som Lejnegard, med decennier i public service och ett rykte som hederlig journalist, hängs ut och döms för något så mänskligt som två pussar. Samtidigt får verkliga förövare gå fria. Det är inte rättvisa. Det är moralisk hysteri. Den feminism som en gång var en kraft för jämställdhet har blivit en parodi på sig själv. Det handlar inte längre om kvinnors frihet – utan om männens förnedring. Om att visa vem som har makten, inte om att dela den.

Jag saknar den tid då kvinnor var stolta över att kunna säga ifrån – utan att ropa på staten, polisen eller medierna.
Då man kunde hantera en tafsande kollega med ett kallt ögonkast eller en skarp replik. Vi behövde inga domar för två pussar.
Vi behövde bara vår egen röst. Och kanske är det just det som gått förlorat. Modet att säga ifrån – utan att anmäla. Styrkan att stå upp – utan att spela offer.

Två pussar. Och ett land som glömde hur man är människa.

Helene Bergman

I dag ser jag hur Sverige hukar för de som skriker högst. Om människans värdighet!

Ljungbyhed, 1943. En ung man som snart ska bli min pappa. Han gav mig modet att se skillnaden mellan rätt och fel. Jag är min fars dotter.

 

I helgen har jag besökt mina föräldrars grav. De tillhörde en generation som visste vad krig betydde — och vad värdighet kostar. Kanske är det därför jag inte kan släppa den 7 oktober.  Jag läser Göran Rosenbergs ord i Expressen. Han avslutar med begreppet människans värdighet. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nova-festivalen i Israel. På de palestinier som jublade  i Gaza när offren fördes genom gatorna som gisslan. Samma palestinier har i västvärlden förvandlats till symboler för offer, omslutna av demonstrationer, slagord och gravmanifestationer.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik ? 

Swisha 100 kronor  123 220 79 75

Jag sitter på spårvagn 8 på väg mot Frölunda Torg. Det är en märklig resa — från mitt Johanneberg, där villorna i trä kompletterades med flerfamiljshus i brunrött tegel på trettiotalet, just innan andra världskriget bröt ut. Nu åker jag med spårvagn 8 där dagens förortskrig ägt rum, där bilar bränts och skott avlossats.

Men i mitt kvarter, Johanneberg i Göteborg,  känner jag människorna: Vera från Jordanien med sin blomsteraffär, skräddaren från Syrien, skomakaren också från Syrien, och Marco från Italien som öppnade restaurang redan på sextiotalet. Alla arbetar. Alla bidrar, alla pratar de svenska. 

Framför mig på spårvagn 8,  sitter en kvinna i hijab. Hon luktar falafel — en doft jag egentligen inte tycker om. Kanske för att den blivit en påminnelse om hur Sverige förändrats, hur vi hukar inför de som skriker högst, de som vägrar anpassa sig, de som kräver respekt men sällan visar den tillbaka.

Jag lyssnade nyligen på en nystartad podd, Varför Israel ? Två judar i Sverige talar om rädslan, tystnaden och beslutet att lämna landet. Den ena berättar att hon inte längre orkar se sina barn gå ut från den judiska skolan under ett hav av  palestinaflaggor och slagord. Hon flyttar till Israel – för att där åtminstone få leva öppet, inte gömma sig. Där alla har samma mål- att försvara det lilla landet med all kraft de har. Och jag tänker: hur kunde det bli så här – återigen! Att de judar som bott här i generationer, som byggt upp, arbetat, bidragit till vårt land, nu känner sig otrygga – medan de som kommit hit, ibland med förakt för landet som tagit emot dem, dominerar gatan, orden, rummet, media och politiken?

Jag tänker på Israel, där jag varit flera gånger – bland annat under den andra intifadan 2002. Jag minns de stolta, kaxiga israelerna jag mötte. Män och kvinnor som bär  sitt människovärde högt, mitt i hotet, mitt i sorgen.

Och jag jämför dem med så många svenskar i dag, som böjer ner sina huvuden i rädsla, som tystnar för att inte stöta sig, som inte längre vågar stå upp för något alls!

Så ser jag bilderna från Malmö: svenska kvinnor i några generationer efter mig, med gröna Hamas-pannband och en banderoll med texten “Death, death to the IDF.” ( IDF , Israel Defense Force)

Hur fan är det möjligt? Varför blir de inte arresterade?

Jag tänker på Tyskland – hur dagens poliser där agerar stenhårt mot propalestinska demonstrationer. Hur landet, med sin historia, vägrar låta hatet ta över gatorna igen.  Och jag tänker på hur snabbt anständigheten kan förlora mark, hur lätt hatet klär sig i politiska färger.

Jag har varit vid  mina föräldrars grav och tänt ett gravljus.  Min pappa blev inkallad under andra världskriget. Jag föddes 1946, och växte upp med föräldrar som visste vad kriget betydde. Jag minns hur jag hittade fotoböcker längst ner i bokhyllan. Svartvita bilder från Auschwitz – högar av lik, skor, smycken, guldtänder. Så jag växte upp nära kriget, nära antisemitismens fasor. Och därför kan jag inte stå tyst när jag ser vår tids nazism, maskerad som motstånd, hyllas på svenska gator.

För den 7 oktober handlar inte bara om Israel. Den handlar om oss. Om vilka vi är när världen prövas. Om vem som får bära ordet offer, och vem som får stå rak. Värdighet är en handling — något vi visar eller förlorar när prövningen kommer. 

Och kanske är det just det som är journalistens uppgift – att genomskåda sin tid, förstå vad som sker och sätta ord på det andra inte ser. Och medan propalestinierna tågar på Sveriges gator och hyllar Hamas, rapporterar P1:s Gomorron Världen om Madagaskar.

Min pappa gav mig det värdefullaste: att skilja på det som är rätt och det som är  fel!  Jag är min fars dotter!

 

Helene Bergman