Israel inrättar särskild tribunal för Hamas Nukhba-terrorister

Jag tog bilden vid Västra muren i Jerusalem. Här möts minne och motståndskraft. Nu tar Israel nästa steg – en särskild tribunal för Hamas Nukhba-terrorister. I Sverige? Tystnad!

Israel inrättar nu en särskild domstol för att åtala de närmare 300 Hamas-terrorister ur elitstyrkan Nukhba som deltog i massakern den 7 oktober – en attack som av Israel beskrivs som ett folkmord på landets civila. Det rapporterar Jerusalem Post med hänvisning till den israeliska public service-kanalen KAN News.

Kärringbloggen är helt oberoende – inga bidrag, inga uppdragsgivare. Bara ord och erfarenhet.

Om du vill att jag ska kunna fortsätta skriva fritt, Swisha gärna till 123 220 79 75

 

Justitieminister Yariv Levin driver förslaget framåt tillsammans med två Knesset-ledamöter, efter att de sista överlevande gisslan återvänt från Gaza. Tribunalen får egna processregler och ska ledas av pensionerade eller snart pensionerade domare – ett sätt att säkerställa både erfarenhet och oberoende från det ordinarie rättssystemet. En särskild tillsynskommitté med Levin, utrikesminister Gideon Sa’ar och försvarsminister Israel Katz ska följa arbetet, men utan att lägga sig i enskilda fall.

Justitiedepartementet menar att inte alla Nukhba-terrorister kan åtalas för folkmord, och diskuterar andra brottsrubriceringar som ”hjälp till fienden under krigstid” eller ”kränkning av suveränitet”. Förslaget om obegränsad fängsling av de tillfångatagna avvisades på grund av juridiska hinder. Den nya tribunalen blir därmed ett historiskt rättsligt steg – både symboliskt och praktiskt – efter den värsta massakern på judar sedan Förintelsen.

Varför pensionerade domare? För att de är fria från karriärberoenden. De kan döma utan rädsla för att förlora befordran, renommé eller politisk gunst. De är ofta män och kvinnor med decennier av juridisk erfarenhet – och med ryggrad nog att stå emot trycket från världens blickar.

I Israel betyder rättvisa fortfarande något. I Sverige låter vi återvändande jihadister gå fria, medan domstolar och medier diskuterar deras ”återanpassning”. I Israel ställs terrorister inför rätta.

Helene Bergman

Kärringbloggen är vid publiceringstillfället det enda svenska media som rapporterat om Israels tribunal för Hamas Nukhba terrorister.

Är Göteborgs-Posten en nyhetstidning? Gömde undan blomsterskändningen till debattsidan

En propalestinsk aktivist sparkar på vår blomstergrav efter minnesstunden i Vasaparken den 7 oktober.
Händelsen filmades i sin helhet. Aktivisterna kallade det ”att städa”.
Stillbild ur film, Vasaparken Göteborg, 7 oktober 2025.

 

Göteborgs-Posten har misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag – att på nyhetsplats rapportera vad som faktiskt sker i den egna staden. När chefredaktör Christoffer Ahlqvist inte ens bemödar sig att svara på frågor om varför tidningen teg om en dokumenterad och polisanmäld ordningsstörning mitt i Göteborg, handlar det inte längre om en miss. Det handlar om en redaktion som abdikerat från nyhetsjournalistiken och lämnat walk over till känslostyrd opinion.

Den 7 oktober hölls en stillsam minnesstund i Vasaparken för de kvinnliga judar som våldtogs och mördades av Hamas.
Efter att polisen lämnat platsen rusade ett trettiotal propalestinska aktivister fram och skändade blomstergraven – mitt i centrala Göteborg. Händelsen dokumenterades och polisanmäldes.
Men Göteborgs-Posten teg. På nyhetsplats beskrevs dagen som fredlig.

En vecka senare fick en av aktivisterna, Taha Khatab, publicera en debattartikel i GP. Han påstod att platsen bara “städades”. Städades!

Det ordet etsade sig fast. För vittnen såg själva hur ljusen vältes, hur blommorna krossades och sorgekransen trampades ner i jorden.

När nyhetsjournalistiken abdikerar

Göteborgs-Posten har senare släppt fram andra röster:
på debattsidan skrev bland andra Vera Berzak  och en anonym kvinna. På ledarsidan kommenterade Adam Cwejman.

Men allt detta är opinionsmaterial. Det är inte nyhetsjournalistik. På nyhetsplats – där fakta kontrolleras, vittnen intervjuas och polisrapporter läses – var det tomt.
Ingen reporter ställde frågor. Ingen granskade vad som faktiskt hände.

Och det är där GP:s verkliga skandal ligger. Inte i vem som fick debattera, utan i att själva nyhetsjournalistiken lämnades därhän. När verkligheten blir obekväm flyttas den till debatt- och ledarsidorna.
Där förvandlas fakta till känslor, granskning till tyckande. Där ersätter opinionen sanningen.  Det är så journalistiken abdikerar. Det mest oroande är att Göteborgs-Posten nu kan ge sken av att ha “bevakat” händelsen.
För vanliga läsare ser det ut som om tidningen gjort sitt jobb – eftersom ämnet förekommit på debatt- och ledarsidorna.
Men det är en illusion.

De flesta vet inte hur en tidning fungerar. De tror att allt som står i GP har passerat redaktionens faktagranskning.
Men en debattartikel är inte en nyhet. Den bygger på skribentens egna åsikter, inte på redaktionens granskning. På det sättet kan GP lura sina egna läsare att tro att journalistiken fungerat.
Och när en redaktion börjar förväxla debatt med bevakning, då har den förlorat sin kompass.

Brevet till GP:s chefredaktör

Efter GP:s tystnad skrev jag och Caroline Thelning ett mejl till chefredaktör Christoffer Ahlqvist. I respekt för journalistiken och för allmänhetens rätt till korrekta nyheter.

“Det anmärkningsvärda är att Göteborgs-Posten inte rapporterade om denna händelse alls – trots att det var en tydlig nyhet om trygghet, hat och ordningsstörning mitt i centrala Göteborg.”

“När redaktionen avstår från att granska vad som faktiskt hände och i stället låter en part skriva sin egen version på debattsidan, abdikerar tidningen från sitt journalistiska uppdrag.”

Vi avslutade brevet:

“Det är inte vi som ska göra GP:s jobb.
Det är ni som har mandatet – och ansvaret – att värna sanningen.”

Men vi fick inget svar. Inte ett tack. Inte ens en bekräftelse. Jag har arbetat som journalist i hela mitt liv, bland annat som nyhetschef. Jag vet hur redaktioner fungerar.
När ett mejl till chefredaktören/ansvarig utgivare  försvinner i tystnaden handlar det inte om stress – det handlar om attityd. En von-oben-attityd som säger:
Vi står över er. Vi granskar vad vi vill.

Det är just den arrogansen som göder journalistföraktet. För människor känner när makten inte längre bryr sig om att se dem, höra dem – eller ens svara.

Göteborgs-Posten talar gärna om “demokratins fundament”. Men demokratin vilar inte på ledartexter eller på debattartiklar.
Den vilar på faktabaserad nyhetsjournalistik. Utan den – inget förtroende.

I årets Maktbarometer hamnade Riks på plats 13 bland Sveriges mest inflytelserika röster i sociala medier. Göteborgs-Posten fanns inte ens med. Det är ingen slump. För verkligheten berättas numera av dem som fortfarande vågar se den.
Inte av dem som gömmer sig bakom sina skrivbord på redaktionen.

Helene Bergman,

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100 kr till 123 220 79 75 

Så skiljer du på nyhet, ledare och debatt

  • Nyhet: Fakta ska kontrolleras, båda parter intervjuvas, vittnen höras, dokument granskas. Här gäller sanningskravet.
  • Ledare: Tidningens egen åsikt. Skriven av redaktionen, inte av reportrar.
  • Debatt: Privata personer eller organisationer får tycka, argumentera och övertyga – men utan krav på journalistisk granskning.

När en händelse som den i Vasaparken inte hamnar på nyhetsplats, utan på debatt eller ledare, har tidningen lämnat walk over till känslorna.
Och då upphör journalistiken att vara journalistik.

Rädslan för att dödas under minnestunden i Vasaparken sjunde oktober jagades bort med sång.

Vasaparken, 7 oktober 2025. Minnesstunden för Hamas kvinnliga offer. Foto Helene Bergman

Vi kom för att sörja – och riskerade att själva bli sörjda. Att vara rädd för att bli dödad under en minnesstund i Sverige är ett nationellt skamgrepp. Polisen får inte bara godkänna demonstrationer – de måste skydda livet. Medierna kan inte fortsätta blunda. Politikerna måste kliva ur sin infantila komfortzon och göra något annat än att leverera välformulerade slogans.

Det handlar inte längre om bara gängvåld. Det handlar om något mycket större – och mycket farligare. När människor i Göteborg  är rädda för att bli skjutna vid en minnesstund för Hamas offer, då har staten tappat kontrollen.

På årsdagen av massakern den 7 oktober samlades omkring trehundra personer i Vasaparken i Göteborg för att hedra de kvinnor som våldtogs, mördades och brändes levande av Hamas i Israel. Vi kom med blommor, med gravljus, med sorg. Men under hela ceremonin fanns oron där. Det låg spänning i luften.

Flera av oss sa det till varandra: ”Tänk om någon skjuter?” Att vi ens tänkte så – i Sverige, i Göteborg – säger allt. För samtidigt som polisen dök upp för att skydda oss, fanns varken public service eller de stora medierna där. Bara GP och några alternativa medier. Tack för det!. Och när minnesstunden var över, och polisen lämnade platsen, då kom de andra. De som hatar! De sparkade på blommorna, rev ner kransen, krossade ljusen. Är det svenska kroppar de krossar nästa gång? Precis som Hamas gjorde den 7 oktober på Nova-festivalen.

De vuxnas hat.

De som skrek slagorden var inte några förvirrade tonåringar. Det var gamla 68:or, välutbildade svenskar, pensionerade lärare, socialarbetare och människor från andra länder. Kvinnor i medelåldern med palestinasjalar och arga blickar. Män i slitna jeansjackor med megafoner. De som en gång talade om fred och solidaritet står nu och ropar ”Från floden till havet!” – utan att förstå att de ropar efter ett folkmord.

Och mitt emot stod vi. Vi som ville minnas de döda. Vi som trodde att Sverige fortfarande var ett land där man kunde sörja i fred.

Det var vi som höll emot

För första gången på två år hade polisen kommit för att skydda oss. Men det var inte polisen som satte ner foten mot våldet. Det var vi – Caroline och jag, och alla de människor, judiska och icke-judiska, som vägrade backa. Vi stod kvar när hatet vrålade. Vi stod kvar med våra blommor, våra ljus, vår värdighet. Och mitt i ropen och slagorden började de judiska deltagarna sjunga. Först tyst, sedan starkare – Hatikva, Israels nationalsång. Sedan andra hebreiska sånger. Rösterna växte, fyllde hela parken. Hatet dränktes av sången. Vi hörde inte längre ropen. För några minuter var vi en mur – en mur av röster, av mod, av mänsklig värdighet. Polisbilar körde förbi när  rosorna sparkades sönder när kransen slängdes upp på asfalten. Polisen såg vad som hände. Men de stannade trygga kvar i sina bilar.

Att låta en fiktiv grav skändas, mitt i Göteborg, är inte bara en brist på kontroll – det är ett moraliskt sammanbrott.

Vi såg oss själva ligga där

Jag kommer aldrig att glömma känslan. Att stå i en park i min hemstad i Sverige och känna: det här är krig. Att titta sig över axeln, tänka att någon kanske riktar ett vapen mot oss. Att veta att det inte längre handlar om Mellanöstern, utan om oss själva. För första gången förstod jag den rädsla som svenska judar levt med länge. Jag såg framför mig hur någon av oss låg där, på marken, skjuten, med blodiga kläder. Och jag förstod – detta är inte längre trygghetens land.

Vad händer på lördag?

På lördag hålls två demonstrationer i Göteborg – en mot antisemitismen, och en för Sverige. Polisen har gett tillstånd. Men är de beredda att skydda oss med all kraft och alla tillgängliga resurser? Eller kommer de återigen att låta hatet styra gatorna? Det som så förrädiskt kallas yttrande -och demonstrationsfrihet! Vi som stod i Vasaparken vet hur det känns när hatet får styra. Vi kommer inte att glömma de skändade rosorna.

För de ligger där och fortfarande brinner gravljusen – som en symbol för vad Sverige blivit.

Helene Bergman

Swish 123 220 79 75

 

 

Från Exodus till TikTok – ett litet lands kamp för sin existens

 

 

De står där mellan pelarna – unga soldater, män som kvinnor, allvarliga och omgivna av tusen år av kamp och tro.
(Foto: Helene Bergman, Jerusalem 2017)

Jag minns när jag som ung läste Exodus av Leon Uris. Då förstod jag något som aldrig har lämnat mig: det här lilla landet, omgivet av hat och krig, slogs inte bara för sin överlevnad – utan för rätten att finnas till. Sedan dess har jag varit i Israel fyra gånger – som journalist och som människa. I Jerusalem, i Betlehem, på Oljeberget. Jag har känt dammet, ljuset, styrkan. Och varje gång har jag lämnat landet med samma känsla: fascination och respekt.

Under Palmes tid, när Arafat var hjälte i stora delar av världen, var också jag propalestinsk. Det hörde liksom till. Men när Hamas tog makten förändrades allt. Då förstod jag att det inte längre handlade om en frihetskamp – utan om en dödskult. 

Nätet: den nya frontlinjen 

Det vi ser nu är något helt nytt. Israel har tagit över nätet. Unga, vackra soldater – kvinnor och män – tränar, ler, visar styrka och sammanhållning. Netanyahu talar till gisslan via högtalare i Gaza City. Det är ingen slump. Det är en medveten strategi: att visa livet, inte döden. Där Hamas visar ruiner och sårade barn, visar Israel unga människor som försvarar sin rätt att existera. Det är en berättelse som många i väst har svårt att förstå – för vi är så vana vid bilden av Israel som starkt och Palestina som svagt. Men styrka kan också vara moral, disciplin, överlevnad. Israel använder nu den moderna dramaturgin – storytellingens och influencerns språk. Det är TikTok, Instagram, YouTube. Men bakom ytan finns något djupare: ett land som aldrig tillåtit sig att ge upp.

Att vägra gå under

Jag ser de unga soldaterna i uniform och tänker: de kunde ha varit mina barnbarn. De är inte hjältar i ett dataspel. De är unga människor som kämpar för sitt land – och för att världen inte ska glömma 7 oktober, dagen då tusentals civila israeliska liv släcktes eller förändrades för alltid. När jag nu ser dem – starka, vackra, beslutsamma – känner jag inte rädsla, utan hopp. Israel är mer än ett land. Det är en påminnelse om att människor kan resa sig ur ruinerna, gång på gång, utan att förlora sin värdighet.

Ett år efter

När vi på tisdag, den 7 oktober, står tysta och lägger vår krans, tänker jag på allt detta. På kvinnorna och männen jag mött. På barnen i Jerusalem som lekt mellan checkpoints. På de unga soldaterna som nu försvarar det de alltid trott på: livet självt. Israel har tagit tillbaka berättelsen. Och världen ser på.

Så enkelt. Så svårt. Att stå upp för livet.

 

Helene Bergman är journalist, författare och ansvarig utgivare för Kärringbloggen.

Vill du stötta mitt fria skrivande?

Swisha gärna till 123 220 79 75  – märk gåvan med ”Kärringbloggen”.