Göteborgs kommuns byråkrati i fritt fall med Jonas Attenius i spetsen

Göteborg, mitt i stan.
Efter flera dygns snöfall är gångvägar och hållplatser i praktiken obrukbara.
Det handlar inte om extremväder, utan om uteblivet ansvar.
När vardagen kollapsar för äldre, sjuka och kollektivtrafikresenärer är det inte snön som brister – utan styrningen.
Ansvariga är de styrande i Göteborg: MP, V och S, med Jonas Attenius i toppen.
Foto Helene Bergman

När verkligheten tog över

Efter några dagars snöfall kollapsade Göteborgs vardag.
Inte på grund av extremväder – utan på grund av en kommunal styrning som inte längre klarar grundläggande samhällsservice.

Men Kärrinbloggen fungerar!

Swisha en hundring eller mer  123 220 79 75

Efter fem dygns snöfall ser Göteborg ut som en stad som gett upp.

Soprum där kärlen svämmar över.
Snövallar som gör trottoarer obrukbara.
Bilar fastfrusna i ett kaos som ingen tycks ha ansvar för.

Det här är inte extremväder.
Det är vinter i Sverige.

Ändå beter sig Göteborgs kommun som om snön kommit oväntat.

Det saknas snöplogar.
Det saknas framförhållning.
Det saknas handlingskraft.

Men det saknas inte dokument, policys eller kommunikatörer.

Det är här byråkratin kollapsar – inte i teorin, utan i människors vardag.

När barnvagnar inte kommer fram.
När äldre inte vågar gå ut.
När sophanteringen slutar fungera.

Då spelar det ingen roll hur många strategier som skrivits om ”hållbar stad” eller ”inkluderande Göteborg”.

Verkligheten bryr sig inte om powerpoints.

Under Jonas Attenius ledning har Göteborg blivit ett skolboksexempel på hur politiskt språk frikopplats från praktiskt ansvar. Det talas om normer, värden och processer – men när snön faller finns inga plogar.

Det är inte vädret som är problemet.

Det är styrningen.

En stad måste klara tre saker för att förtjäna medborgarnas förtroende:
framkomlighet, trygghet och grundläggande service.

När det faller – faller allt.

Det här handlar inte om höger eller vänster.
Det handlar om förvaltningens kärna.
Om respekt för invånarnas vardag.
Om insikten att ett samhälle inte styrs med ord, utan med fungerande system.

Göteborg behöver inte fler visioner.

Göteborg behöver någon som klarar snö.

Helene Bergman

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva/ återpublicering

Den här krönikan publicerades på Kärringbloggen den 30 december 2025.

Den skrevs innan frågan om maktens ansvar för kvinnors död blev rumsren i den offentliga debatten.

Jag återpublicerar den nu, oförändrad.

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

När Public Service från Stockholm talar om Sverige – förväntas resten lyssna.

Göteborgs skärgård. Fiskare begravda i havet och minor ligger kvar. Foto Helene Bergman

Sverige sägs vara ett. I själva verket är det minst tre – och det som kallas ”hela Sverige” berättas nästan alltid från Stockholm. När public service talar om samhället, kärlek, kultur och historia är det detta Sverige som får ordet; resten förväntas lyssna.

Kärringbloggen är journalistik utanför Stockholmsbubblan.

Därför – Swisha 100:- till 123 220 79 75

Sverige är inte ett land med en gemensam berättelse. Det är minst tre.

Det ena Sverige är utanförskapsområdena – där människor reduceras till problem, siffror och åtgärdsprogram.

Det andra är Stockholm – där livet blir norm: smak, karriär, relationer, kultur, kärlek.

Det tredje är resten av landet –  Västkusten, småstäderna, Norrland – som plockas fram när det snöar, stormar eller behövs lite folklig kuliss.

Detta är inte geografi. Det är narrativ makt.

Jag satt nyligen och lyssnade på Sveriges Radio P1. Det handlade om kärlek.

Jaha.

Vems kärlek då?

Jo – en bröllopsfotograf från Stockholm. Som om den erfarenheten vore allmängiltig. Som om kärlek alltid är ett livsstilsreportage, ett projekt, ett val – aldrig slit, beroende, klass, rädsla eller förlust.

När public service talar om relationer, livsval och existens, sker det nästan alltid från ett urbant, akademiskt, kulturellt självklart centrum. Inte av illvilja. Men systematiskt.

Samma röster återkommer. Samma referenser räknas. Samma liv får representera ”det mänskliga”.

Resten av Sverige blir avvikelse.

Och detta mönster gäller inte bara nyheter och samhällsrapportering – utan också kulturen.

Kulturen i Sverige beskrivs ofta som om den uppstår i ett centrum och sedan sprids till resten av landet. Som om konst, litteratur och idéer först måste godkännas i Stockholm för att bli nationella.

Men så har det aldrig fungerat.

Kultur föds där människor lever tätt inpå verkligheten – arbete, klass, konflikt, historia.

Det är ingen slump att Göteborg så ofta gått före: i musik, litteratur, scenkonst och offentlig debatt. Mindre poserande. Mindre rädsla för friktion. Mer jordad erfarenhet.

Ändå behandlas även kulturen genom samma filter. Det som skapas utanför centrum blir regionalt, lokalt, nischat.

Det som skapas i centrum blir nationellt.

Och detta gäller inte bara samtiden, utan även historien. Vi har inte ens samma narrativ om andra världskriget.

För vissa blev kriget ett moraliskt bokslut i efterhand. För andra var det ett liv som måste fungera medan minorna låg i vattnet.

Därför talar vi förbi varandra. Vi tror att vi diskuterar samma sak – men gör det inte.

Och låt oss tala klarspråk om Göteborg. Det här handlar inte om dialekt eller lokalpatriotism. Det handlar om arbete, risk och ansvar.

Under andra världskriget var det fiskarna längs västkusten som – med livet som insats – försörjde hela Sverige med mat. De gick rakt ut i minerade vatten. Många sprängdes till döds. Det var ingen berättelse, ingen moralisk pose i efterhand. Det var överlevnad i realtid.

Den erfarenheten blev aldrig central i den svenska självbilden.

Men den sitter kvar i västkustens ryggrad.

I dag ser det annorlunda ut – men mönstret är detsamma.

Göteborg är hamn, industri, logistik, export. Det är här varor rör sig in och ut ur landet. Det är här näringslivet bokstavligen håller Sverige i gång.

Och ändå:

När hörde vi senast ett reportage i public service om detta?

Inte om Göteborg som vykort. Inte om stadsutveckling eller evenemang.

Utan om hur Sveriges välstånd faktiskt bärs upp – av hamnen, företagen, arbetet.

Det är som om arbete och ansvar utan narrativ inte riktigt räknas.

Skillnaden mellan Stockholm och resten av landet är därför inte bara geografisk, utan journalistisk.

Sveriges Radio talar gärna om ”hela Sverige”. Men berättelsen produceras fortfarande från centrum – och det som inte passar in i den urbana, kulturella självbilden blir tyst.

Till och med kärlek blir kodad.

Till och med kultur blir hierarkiserad.

Till och med historia blir abstrakt.

Och så händer något märkligt varje höst.

När Bokmässan äger rum i Göteborg flyttar Sveriges Radios redaktioner plötsligt ut. De direktsänder från mässgolvet – som om de vore korrespondenter i Amerika.

Som om Göteborg vore något annat. Som om detta Sverige vore ett undantag, ett reportage, ett exotiskt avbrott.

Resten av året sitter de hemma i Stockholm.

Det säger allt.

Sverige är inte trasigt för att det är splittrat. Det är trasigt för att splittringen förnekas.

Ett land hålls inte ihop av narrativ, utan av gemensamma erfarenheter.

När ett centrum länge har talat i hela nationens namn, uppstår till slut ett demokratiskt tomrum – inte för att människor saknas, utan för att deras liv inte räknas som representativa.

Och när public service i dag kallar detta ”hela Sverige”, återstår bara att konstatera:

Public Service har blivit ett eko – inte av Sverige, utan av sitt eget centrum.

Helene Bergman

Europa säger ”frihet” – men låter judar tystna

Europa säger ”yttrandefrihet”. Samtidigt börjar judar i Europa tiga, gömma sina namn och känna igen skuggorna från 30-talet. På en färja mellan Kiel och Göteborg blev detta plötsligt på allvar, på riktigt, på nära håll.

Europa i dimma. Frihet i orden- tystnad i handling. Trots varningsljusen. Stora Bältbron fotade av mig på nyårsnatten. Helene Bergman

Ord stoppar hat.

Swisha 100 kronor till Kärringbloggen –  123 220 79 75

Det skulle vara en nyårskryssning.

Bubbel i glasen, glitter i blickarna, havet som scen när 2025 tackades av och 2026 skulle välkomnas.

Men resan blev något helt annat. För när du befinner dig i Kiel – en stad sönderbombad av historien – då händer det att det förflutna kliver fram och ställer sig rakt framför dig.

Jag har varit i Kiel flera gånger. Men först nu återvände historien till mig.

Jag satt länge i St. Nikolai kyrkan. Såg Jesus hänga på korset. Såg en stad som återuppstått ur bombstoftet.

Och samtidigt kom tanken: Hur kan vi stå här idag – i Europa – och se antisemitismen resa sig igen? Hur hamnade vi här?

Och historien slutade inte tala när jag klev ombord på Stena Germanica. Han hette David. Jude. Gift med en svensk kvinna. Bosatt i Belgien.

Det var inte en intervju. Det var ett samtal mellan två människor – och plötsligt öppnade sig Europas nutid.

Han hade slutat prenumerera på Le Monde.

Han berättade om rädslan. Inte som debatt – utan som vardag. Den stilla, tunga, envisa oro som så många judar i Europa bär nu.

Inte dramatisk.

Inte högljudd.

Bara – ständigt närvarande.

Han berättade om antisemitismen som kryper närmare.

Om hur han har börjat tiga.

Om hur han inte längre använder sitt judiska efternamn när han beställer taxi – utan sin svenska frus.

Smaka på det. År 2026 – i Europa.

Och så berättade han om sin mamma.

Gammal nu.

Formad av 1900-talets mörker. Hon säger:

”Jag känner igen tecknen från 30-talet.”

Sedan gråter hon.

Inte högt.

Inte dramatiskt.

Hon gråter i tysthet.

Och kanske är det det mest skrämmande av allt:

när de som levt historien säger:

Detta har jag sett förut.

Jag berättade för honom om Vasaplatsen i Göteborg den 7 oktober 2025.

När vi stod där för offren i Israel. När 300 människor valde att inte vara tysta. När modet vägde tyngre än bekvämligheten.

Han blev rörd.

Han tackade.

För att vi inte lämnat dem ensamma.

” Men kanske är det redan för sent,” sa han och reste sig och gick.

Mitt i detta ekar Europas andra röst:

Rösten som säger att demokratin måste tåla slagorden.

Att principerna kommer först.

Att friheten alltid är vackrast när den är kall och ren.

Och jag vill vara tydlig: yttrandefriheten är avgörande. Staten ska inte vara åsiktspolis. Hot och våldsuppmaningar måste lagföras – men det görs ofta för svagt och för sent.

Men när vi bara talar juridik och principer – och inte lyssnar på dem som redan lever i rädslan – då gör vi friheten kylig. Då riskerar vi att göra hatets närvaro respektabel. Då normaliserar vi ett klimat där judar ännu en gång tystnar.

Alla strider börjar i ord.

Innan blodet syns, innan någon lyfter ett vapen, har språket redan gjort sitt arbete. Så arbetade nazismen: långsamt, metodiskt, som ett gift som droppas i brunn efter brunn.

Först kommer orden – de förenklade, de hånfulla, de som gör människor till kategorier, till skuggbilder, till problem.Sedan vänjer man sig. Sedan tystnar man.

Och en dag är världen förändrad – och ingen kan längre säga när gränsen passerades. Bara att den passerades. Inte med skottet. Utan med språket.

Det är den kalla vinden jag känner blåsa över Europa igen. Orden som hårdnar. Tystnaden som tätnar. Och historiens mörker som plötsligt känns obehagligt nära.

Nyårskryssningen blev ingen glittrig flykt från världen.

Den blev en resa rakt in i den.

Och mitt löfte inför 2026?

Jag tänker inte vara tyst när människor tystnar av rädsla.

Jag tänker inte gömma mig bakom vackra principer när verkliga människor redan gömmer sina namn.

Jag tänker stå kvar.

För här prövas den liberala demokratin – och just nu håller den på att bli moraliskt blind.

När institutionerna försvarar slagorden – men inte ser människorna som lever i skuggan av dem.

När samhället säger att detta ingår i friheten – samtidigt som judar återigen börjar tiga.

Detta handlar inte om lagparagrafer.

Det handlar om ansvar.

Om att förstå att antisemitism aldrig börjar med skrik – utan med normalisering.

Med tystnad.

Med ett judiskt namn som inte längre uttalas.

Jag har mött dem som känner igen tecknen.

Och jag tänker lyssna – och tala

Helene Bergman

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

Minnesota-skandalen: När välfärden plundras – och journalistiken tiger

När välfärden blir kassako, politiken tittar bort och journalistiken fegar ur – då står demokratin på spel. Minnesota-skandalen är inte bara ett brott mot skattebetalare, utan ett avslöjande av ett helt system som slutat vilja se sanningen. Och medan världen reagerar – tiger svenska medier.

Men Kärringbloggen tiger inte!

Swisha för support 100 kronor till 123 220 79 75

Det här borde vara en världsnyhet.
I Sverige är det nästan tyst.

I Minnesota avslöjas nu en välfärdsskandal i miljardklassen. Pengar som var avsedda för skolbarn, äldre och utsatta har försvunnit rakt ner i fickorna på människor som såg välfärdssystemet som en kassako. Falska bidrag, luftverksamheter, påhittade behov – och ett system som inte bara möjliggjorde det, utan som dessutom skyddades av en politisk och medial självbild där goda intentioner står över kritisk granskning.

Det handlar inte om småsummor.
Det handlar om gigantiska belopp.
Det handlar om välfärd som plundras – och ett samhälle som låtsas som ingenting.

Och detta sker i Minnesota – delstaten som i internationell debatt kommit att förknippas med ”Somaliegate”:
en omfattande välfärdsskandal med miljardbelopp i rullning, en politiskt skyddad bidragsindustri, identitetspolitik som lagts som ett filter över verkligheten – och en journalistik som länge såg, men inte ville se.
Här har funnits en tydlig ovilja att säga det som är sant, därför att sanningen riskerar att störa den berättelse man valt att hålla fast vid.

Det mest skrämmande är därför inte bara brottet i sig.
Det mest skrämmande är tystnaden.

Tystnaden från ansvariga.
Tystnaden från myndigheterna.
Och tystnaden från journalistiken – den tredje statsmakten, den som säger sig stå på medborgarnas sida.

⭐ Och låt oss tala klarspråk: den svenska tystnaden är värst.

När SVT, SR och våra största dagstidningar väljer att ducka, då är det ingen slump – det är ett redaktionellt val. Det här är exakt den typ av samhällsjournalistik Public Service är satt att driva: internationella varningsklockor, demokratiska systemfel, välfärd som plundras och makt som sviker. Ändå är det märkligt tyst. Man vågar inte röra det som hamnar i korselden mellan migration, identitetspolitik och politiskt byggda välfärdsstrukturer. Då blir det bekvämare att tiga än att riskera kritik.
Men när Public Service börjar skydda berättelser i stället för att skydda sanningen – då är det inte längre journalistiken som tjänar demokratin. Då är journalistiken en del av problemet.

Här finns annars alla ingredienser för en global samhällsjournalistisk bomb:

• skattepengar i miljardklassen
• välfärdssystem som tappat kontrollen
• identitetspolitik som ersätter sunt förnuft
• människor som försöker slå larm – och misstänkliggörs

Ändå är det förvånansvärt stilla.

För vad händer när medier inte längre granskar makt – utan granskar vem som vågar kritisera makten? När mod ersätts av rädsla. När journalistiken förvandlas till lojalitetsövning.

Minnesota-skandalen handlar därför inte bara om USA.
Det är en varningssignal till varje demokrati som bygger välfärd på tillit – men tappar modet att följa upp hur pengarna används.

När välfärden blir en industri.
När politiken blir en kuliss.
När journalistiken tiger.

Då är det inte bara systemen som är hotade.
Då är demokratin det.

Helene Bergman

 Internationell bevakning av Minnesota-skandalen – exempel på medier som rapporterat

Samtidigt som svenska medier i praktiken har varit tysta om de senaste avslöjandena om omfattande välfärdsbedrägerier i Minnesota, har flera etablerade internationella nyhetskällor uppmärksammat detta:

• The Guardian – rapporterar att FBI har trappat upp resurserna för att “demontera bedragarscheman” i Minnesota efter omfattande misstankar om miljardbedrägerier och tusentals federala program som exploaterats. The Guardian

• Reuters – rapporterar om FBI-direktörens uttalande om en betydande utredning av ett bedrägerischema som involverar federala medel och en viral sociala medier-rapport som fått myndigheter att agera. Reuters

• Axios – beskriver hur en viral YouTube-video om misstänkta bidragsfusk i Minnesota fått FBI att svara och hur den väckt politisk debatt och kritik. Axios

• Xinhua (Chinese state news) – rapporterar om “omfattande nätverk av bedrägerier” i Minnesotas sociala välfärdsprogram som lett till politisk storm och federala åtal. english.news.cn

• City Journal – analyserar hur Minnesota-fallet utmanar etablerade narrativ om massmigration, antirasism och välfärdspolitik och lyfts i internationell debat

Kärringbloggen- fri och oberoende – går in på sitt sjätte år – 2026 ✊

Nytt År , Ny horisont. Välkommen 2026.
Foto Helene Bergman

2026 går Kärringbloggen in på sitt sjätte år. När jag startade den 2019 gjorde jag det av en enkel anledning: jag ville vara fri. Fri från redaktionella koppel. Fri från bidrag. Fri från partipolitiska krav. Bara journalistik. Bara min röst – tillsammans med läsarna.
Och som Janis Joplin sjöng:

“Freedom is JUST another word for nothing left to lose.”

✊ Jag skriver det jag vill.
Jag säger det andra viskar.
Stötta gärna den friheten: Swish: 123 220 79 75 

Sedan dess har yttrandefriheten blivit en av vår tids stora stridsfrågor.

På Kärringbloggen har jag följt den kampen på nära håll – inte minst genom att granska och skildra rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Det arbetet ledde vidare till min bok Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten. För den processen handlade inte bara om juridik. Den handlade om demokrati, ansvar och mod.

Under de här åren har jag också följt och försvarat kampen kring Julian Assange – inte som personkult, utan som en principfråga om journalistik och yttrandefrihet. Länge stod jag i stort sett ensam i svensk offentlighet med den hållningen. Det är inget jag ångrar.

Här på Kärringbloggen har jag gång på gång valt det obekväma framför det bekväma. Jag var tidigt med att dokumentera utvecklingen kring de propalestinska demonstrationerna i Göteborg. Jag var också bland de allra första i Sverige att uppmärksamma de judiska kvinnor som torterades, våldtogs och mördades av Hamas – och vägrade låta deras öde relativiseras eller tystas.

Jag har litat på mina journalistiska morrhår – den där instinkten som säger när något är fel, när makt behöver granskas och när tystnaden är farlig.

Kärringbloggen är inte stor. Men den är fri.

Och ibland krävs det inte en stor redaktion för att göra skillnad – bara journalistisk erfarenhet och  mod.

Det oberoendet bär jag inte ensam. Det är möjligt tack vare er som läser, delar, diskuterar – och ibland också stöder ekonomiskt. Kärringbloggen har inga statliga bidrag, inga institutionella skyddsnät. Den lever därför att ni tycker att den behövs. Ni är en del av dess ryggrad.

Vi lever i en tid där människor allt oftare sorteras i fack, där etiketter delas ut och listor upprättas över ”rätt” och ”fel” sida.

Och så konstaterar jag stillsamt: varken jag eller Kärringbloggen finns med på några sådana listor. Det tar jag som ett gott tecken. Vi är fortfarande självständiga. Vi tänker själva.

2026 fortsätter Kärringbloggen.

Med ryggrad. Med hjärta. Med erfarenhet. Och med frihet.

Jag firar genom att gå ombord på Stena Germanica till Nyår. Havet är som många av er vet en del av mitt liv. Havet kan inte låsas in i ett fack liksom journalistiken!

Gott Nytt År och vi ses 2026

Helene Bergman

Brigitte Bardot är död – men hon gav oss modet att leva

Brigitte Bardot är död. Och plötsligt känner jag hur en hel del av min egen ungdom skälver till. För oss som var tonåringar på 60-talet var hon inte bara en filmstjärna. Hon var en revolution, långt innan vi fick ord för vad frigörelse innebar.

Vi ville se ut som henne. Långt hår, bakåt uppsatt vid hjässan.

Gå som hon gjorde. Den där sexiga gången. Klä oss i Bardot- rutigt – vitt och rosa.

Andas med samma självklara självkänsla som hon bar framför kameran.

Men det handlade inte bara om utseendet.

Bardot var kvinnan som vågade vara sin egen – sexig utan att vara ett objekt, självständig utan att behöva be om ursäkt, kraftfull utan att gömma sig bakom någon manlig ram. Hon skrattade åt moralism, trotsade normer och visade att kvinnlighet inte behöver tuktas för att vara respektabel.

Hon var vår första, stora bild av att en kvinna kan vara fri.

Och att frihet kan vara vacker.

Det är svårt att förklara för de generationer som kom efter oss. Men på 60-talet var kvinnan fortfarande hårt inlåst i respektabilitet, ordentlighet, korsetter – synliga och osynliga. Bardot öppnade fönstret. Hon släppte in ljus. Hon sa: Ni behöver inte be om lov för att vara ni.

Jag tänker på hur mycket som kom efteråt: kvinnorörelsen, nya livsval, nya livsmodeller.

Men långt innan plakat och program fanns bilderna. Ikonerna. Förebilderna.

Och där stod hon.

Sedan fanns förstås livet på andra sidan myten – ensamhet, skandaler, misstag, hårda ord, ett samhälle som både dyrkade och dömde henne. Hon var inte perfekt. Hon var människa. Och kanske är det en del av varför hon ändå förblir viktig: hon levde, föll, reste sig, förändrades. Hon överlevde sin egen ikonstatus långt längre än de flesta orkar.

Men idag – när hon är borta – känner jag ändå mest tacksamhet.

Tack Brigitte Bardot.

För att du gick före.

För att du vågade bära en sorts kvinnlig frihet innan världen riktigt var redo.

För att du hjälpte oss andra att våga se oss själva – inte bara som duktiga flickor, utan som levande kvinnor.

Vi som var unga då håller fortfarande ställningarna.

Och någonstans där ute fortsätter din energi att röra sig genom oss.

Vila i frid, ikon.

Du satte avtryck.

På filmduken.

I historien.

Och i våra liv.

Helene Bergman

Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75

När Public Service/Godmorgon världen börjar gråta – och inte ställer frågan VARFÖR?

Det blev en försåtligt moralisk berättelse med flöjtmusik om Gazas förlorade kulturarv i Godmorgon Världen i morse, söndag. Det var en gripande berättelse om ett sönderbombat kulturarv. Men när sorgemusiken ersätter analys, när ansvar aldrig diskuteras och när komplexitet plockas bort – då sviker Public Service sitt uppdrag. Godmorgon Världen blev ett varnande exempel!

Public Service ska informera och svara på frågan varför  – inte leda publiken känslomässigt till färdiga slutsatser. 

Kärringbloggen gråter inte!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Därför var det smärtsamt att lyssna på Godmorgon Världen när Cecilia Uddén berättade om Gazas förstörda kulturarv. Ett vackert producerat inslag. Lågmält. Sorgligt. Fullt av förlust och ruinromantik.

Men journalistiken saknades.

Ingen analys.

Ingen ansvarsfördelning.

Inga kritiska frågor.

Underförstått: Israels skuld. Punkt.

Känsla ersatte kunskap

Att kultur förstörs i krig är tragiskt. Men kultur förstörs inte i ett vakuum. När Public Service berättar måste publiken också få veta varför saker händer – inte bara att det händer.

Det som helt utelämnades: 

Hamas medvetna strategi att placera militär infrastruktur i civila och kulturella miljöer. Tunnlar, vapenlager och ledningscentraler nära moskéer, skolor och sjukhus och  hur detta påverkar både folkrätt och ansvar

Det gör verkligheten mer komplex. Men just den komplexiteten försvann.

När Public Service väljer känslostyrt berättande framför analys gör man inte publiken klokare. Man gör den styrd.

Det handlar om förtroende

Om SR vill tala om UNESCO, Haagkonventionen och kulturarvets skydd måste man också tala om:

Vad som gäller när en part själv militariserar kulturarv. Hur ansvar bedöms i krigets juridik och hur detta hänger ihop med den 7 oktober. Annars blir inslaget inte journalistik – utan moralisk berättelse med flöjtmusik.

Det är fullt möjligt att tala om Gazas kulturförstörelse och samtidigt tala om Hamas ansvar, folkrättens svårigheter och den politiska kultur som bidragit till tragedin. Det är till och med Public Service plikt.

För Public Service har inte fått sina licenspengar för att få oss att känna.

Public Service har fått sitt uppdrag för att hjälpa oss att förstå.

När den skillnaden suddas ut är det inte bara ett inslag som brister.

Då börjar själva uppdraget erodera.

Public Service gråter över Gazas kulturarv – men vågar inte analysera varför det förstörts. Godmorgon Världen blev känslopolitik istället för journalistik.

Helene Bergman

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Granska nämndemannasystemet, Herr Statsminister !

När rättsväsendet skakar tilliten måste vi våga titta på systemet – inte bara ropa ut vår vrede.

I ett av de mest upprörande rättsfallen på länge döms en man för att ha våldtagit en 100-årig kvinna – men tingsrätten väljer att inte utvisa honom, trots åklagarens yrkande. Landet reagerar med ilska, sorg och chock. Och mitt i detta ställer sig Sveriges statsminister framför kamerorna och säger att han är arg.

Jag förstår honom. Det gör de flesta. Men ilska är inte analys. Och upprördhet bygger inte rättsstaten.

Kärringbloggen säger vad som måste sägas! 

Swisha 100 :- till 123 220 79 75 

Om politiken menar allvar när man säger att förtroendet för rättssystemet måste värnas finns bara en logisk slutsats: Granska nämndemannasystemet, herr statsminister.

För någonstans i rättskedjan går något snett – och det verkar ske gång på gång. Inte i ett enskilt fall. Inte som en olycklig slump. Utan som ett återkommande mönster där domar upplevs sakna proportion, kontakt med verkligheten och förmåga att väga brottets allvar mot samhällets rättsmedvetande.

I Sverige döms allvarliga mål inte bara av utbildade juristdomare utan också av nämndemän – politiskt utsedda lekmän utan juridisk utbildning. Tanken är demokratisk. ”Folket” i rättssalen. Men mellan ideal och praktik kan ett avstånd uppstå. Och i ett läge där landet är pressat av grov kriminalitet, parallella samhällen och en rättsstat som redan prövas – då blir varje märkligt beslut inte bara en dom. Det blir en skakning i samhällsgrunden.

När beslut av denna tyngd fattas måste de vila på juridisk stringens, konsekvensanalys och ansvar. Inte på subjektiv värdering eller politiskt färgade föreställningar.

Det är nämligen inte bara den dömde och offret som påverkas.

Det är hela samhället.

Och det är här statsmaktens ansvar kommer in.

För när landets högsta politiska ledning svarar med ilska men lämnar systemfrågan intakt – då riskerar vi att ge människor exakt det budskap vi inte har råd med:

”Så här fungerar Sverige nu. Det är bara att vänja sig.”

Det är inte ett alternativ. Om rättsstaten ska vara värd sitt namn måste den tåla granskning.

Inte bara av enskilda domar – utan av hur domar fattas. Inte bara i känslans hetta – utan med kylig, klar analys.

Så, herr statsminister:

Granska nämndemannasystemet.

Inte för att tillfredsställa vrede.

Utan för att rädda något mycket större:

folkets förtroende för rättvisan.

Helene Bergman