Kerstin möter vikingakvinnan

Vem flyr verkligheten? Foto: Helene Bergman

Det började oskyldigt. Någon skrev en text om vikingakvinnor. Om kvinnor som drev gårdar, ansvarade för ekonomin, kunde äga mark och höll ihop samhället medan männen var ute på havet. Om kvinnor som faktiskt stred, de kallades sköldmör. De var inga låtsaskrigare  i Instagram-bioform med ringlight och genuscertifierad hjälm — utan kvinnor som kunde använda svärd på riktigt om byn hotades. Och plötsligt hände något mycket ovanligt i Sverige år 2026. Folk började komma ihåg och blev stolta. Unga tjejer skrev att de identifierade sig med vikingakvinnan. Inte längre som offer eller som ”utsatta kroppar i patriarkala rum”. Utan som starka kvinnor med ansvar, frihet och ryggrad. Det tog ungefär fyra minuter innan Kerstin dök upp. Inte den vanliga arga sorten. Nej nej. Den mjuka svenska Kerstin. Hon som lutar huvudet lite på sned och börjar tala om ”problematiska signaler”.

Känner du igen Kerstin?
Stöd gärna fortsatt folkbildning.

Swisha en hundring eller två till 123 220 79 75

”Jag tycker nog man ska vara lite försiktig med den där typen av nationalism…”

För egentligen tycker inte Kerstin om kvinnor med vapen. Hon gillar kvinnor som håller workshops om fred. Kerstin tror nämligen att kvinnor  är fredligare än män och att världen vore harmonisk om bara fler kvinnor styrde. Hon älskar tanken på kvinnan som moralisk motkraft till våldet.

Det är därför sköldmön gör henne så obekväm. För sköldmön förstör hela berättelsen. Hon påminner om något som Kerstin helst vill slippa tänka på:
Att också kvinnor ibland måste slåss för att skydda det de älskar. Att fred inte alltid uppstår genom att man sjunger visor med tända ljus på Götaplatsen.

Ibland krävs människor/kvinnor  som faktiskt försvarar byn när hotet kommer. Och det är här Kerstin blir förvirrad.

För hon kan gärna hylla kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika på filmfestival. Hon kan applådera kurdiska kvinnor med automatvapen på ett seminarium om systerskap och motstånd. Men en svensk sköldmö?

Nej där går gränsen. Då börjar det plötsligt lukta nationalism istället för feminism. Och egentligen är det ganska komiskt. För sköldmön hade antagligen skrämt livet ur Kerstin. Hon hade kommit in genom dörren blöt av regn, luktat rök och hav, ställt svärdet mot väggen och undrat varför det ligger sjutton kuddar i soffan och varför ingen verkar kunna hugga ved. Kerstin hade erbjudit lugnande kamomillte.

Sköldmön hade frågat var fienden finns. Kerstin ville prata om normkritik och ”ickevåld som metod”. Sköldmön hade behövt laga taket innan stormen kom. Kerstin ropade på en man.

Det är två helt olika civilisationer. Den ena byggde samhällen och försvarade dem. Den andra tror fortfarande att världen kan administreras bort med värdegrundsdokument och samtalscirklar. Och kanske är det därför många unga människor börjar tröttna på Kerstin. De längtar efter något verkligare än självupptagna seminarier om ”trygga rum”. Något med lite mer ryggrad. Lite mindre surdeg. Lite mer storm. Lite mer verklighet.

Kerstin Helene Bergmann

Vem är Kerstin?

Kerstin ser vänlig ut på avstånd. Det gör svanar också. Foto Helene Bergman

Hon finns på Hagabadet, på bibliotekens värdegrundskvällar och i palestinademonstrationerna där världen delas upp i goda och onda och där Hamas plötsligt förvandlas till “motståndsrörelse”. I Kerstins garderob hänger palestinasjalen någonstans mellan yogakläderna och den moraliska självbilden.
Hon säger att alla är välkomna — men bara så länge de tycker rätt.
Vem är egentligen Kerstin?

Kerstin hade sannolikt ogillat både texten på Kärringbloggen  och Swishnumret.
Men här kommer det ändå 123 220 79 75

Kerstin styr Sverige

Glöm regeringen och riksdagen för ett ögonblick. Sveriges verkliga maktcentrum ligger inte i Rosenbad utan på vårdcentralen, i lärarrummet, på socialkontoret och på konstmuseet. Kerstin är ingen revolutionär, trots  palestinademonstrationer. Hon är snarare en svensk moralisk vardagsbyråkrat i kulturform.

Hon är en svensk konsensusmänniska i aktivistisk tappning. Lite Hagabadet, lite värdegrund, lite palestinasjal, ekologiskt vin, “alla människors lika värde”, men samtidigt  hård mot dem som avviker från gruppens moraliska kod.

Hon är inte vald av någon. Hon håller inga presskonferenser och syns sällan i tv-soffor. Ändå har hon makt över människors vardag på ett sätt många politiker bara kan drömma om. Hon stället egna privata diagnoser, skriver utredningar, avgör stödinsatser, formar skolmiljöer och talar om hur människor bör leva sina liv.

Kerstin är ingen enskild person. Hon är en svensk kulturfigur, nästan ett helt svenskt socialt operativsystem.

Hon kan heta Birgitta och arbeta i skolan. Gunilla på förskolan. Inger på socialtjänsten. Barbro inom äldreomsorgen. Hon är den evigt duktiga flickan som blev institution. Hon tror på regler, rutiner och korrekthet. Hon säger gärna ”så gör vi inte här”  eller ” tänk om alla gjorde så!” med skarp röst och stram blick.

Det märkliga är att Kerstin ofta ser sig själv som rebell och tolerant. Men i själva verket har hon blivit väktare av ett nytt svenskt kontrollsystem. Inte genom hård diktatur eller brutal maktutövning – utan genom blanketter, värdegrundsdokument, social kyla och små tillsägelser även till andra vuxna som inte lever upp till Kerstins norm.

Fel matlåda. Fel tonläge. Fel åsikt. Fel sätt att vara människa på .

Vi 40-talister slogs för kvinnofriheten. Kerstin administrera den och har aldrig själv behövt kämpa. Hon föddes in i ett Sverige där de stora striderna redan var vunna: utbildningen, arbetslivet, barnomsorgen, friheten att skilja sig, rätten att göra karriär. Hon kom till ett färdigdukat bord. Och kanske är det just därför hon blivit så intressant.

För i stället för att använda friheten till att öppna fler dörrar började många i hennes generation sätta upp nya regler. De blev trygghetens administratörer. Människor som älskar ordning men ofta är rädda för verklig frihet, verklig konflikt och verklig avvikelse.

Kerstin vill gärna tala om tolerans. Men hon klarar sällan människor som inte tänker som flocken. Hon undviker diskussioner vid middagsbordet eftersom ”dålig stämning” är det värsta hon vet. Hellre konsensus än sanning. Hellre rätt värdegrund än fria samtal.

Det är därför hon blivit en så stark symbol för Sverige.

Inte det gamla Sverige där människor byggde företag, reste ut i världen eller tog risker – utan det nya Sverige där allt ska regleras, psykologiseras och känslosäkras. Där människors erfarenheter allt oftare ersätts av manualer.

Och ändå ska sägas: Kerstin är inte ond – egentligen.

Tvärtom tror hon ofta att hon gör gott. Det är kanske just därför hennes makt blivit så svår att diskutera. För den gömmer sig bakom omtanke, trygghet och professionalism. Den är mjuk, kvinnlig och välmenande – men fortfarande makt. Kanske är det därför så många känner igen henne direkt.

Hon tar hand om dig på vårdcentralen. Hon finns i terapirummet. Hon läxar upp dig på biblioteket eller på apoteket, även på konstmuseet eller på vernissager.

Och kanske är det därför jag börjat skriva om henne. Jag har gjort research om Kerstin under flera år, eftersom  jag själv, som privatperson  drabbats av Kerstin, medans jag  hållit kvar min journalistiska blick. Hon kan i sällsynta fall även vara man. Hon har olika namn men samma blick, samma tonfall, samma behov av kontroll och korrekthet.

Och så slår det mig plötsligt något nästan komiskt: jag skapade Kerstin utan att komma ihåg att jag själv heter Kerstin.

Kerstin Helene Bergman

Jag skrev redan 2023 om Hamas sexuella terrorvåld- nu kom en ny rapport

Redan hösten 2023 skrev jag på Kärringbloggen om vittnesmålen från den 7 oktober, om kropparna som blev de dödas vittnen och om tystnaden från delar av kvinnorörelsen och FN-organet UN Women. Nu kommer ännu en omfattande israelisk rapport som beskriver hur kvinnor, män och gisslan utsattes för systematiskt sexuellt våld – inte bara under massakern utan också under månader i Hamas tunnlar i Gaza. Frågan är inte längre vad som hände. Frågan är varför så många valde att tiga.

Det tog lång tid innan världen ville tala om övergreppen den 7 oktober. Länge fastnade diskussionen i geopolitik, siffror och propaganda. Men bakom bilderna från kibbutzerna, musikfestivalen Nova och gisslanvideorna fanns också något annat: berättelser om sexualiserat våld som vapen.

Nu har en israelisk civil kommission, Sexual Terror Unveiled: The Untold Atrocities of  October 7 and Against Hostages in Capitivity,   publicerat en tvåårig undersökning om övergreppen under Hamas attack och under fångenskapen i Gaza. Rapporten bygger på tusentals bilder och filmer, hundratals vittnesmål och juridisk analys. Slutsatsen är brutal: det sexuella våldet var inte kaotiska handlingar i krigets marginal. Det var systematiskt.

Och det drabbade inte bara kvinnor. Även män och pojkar utsattes för sexuellt våld, förnedring och tortyr. Rapporten beskriver hur övergrepp fortsatte under månader inne i Gazas tunnlar där gisslan hölls fången. Det handlar inte längre bara om en blodig dag i oktober utan om ett utdraget system av terror och psykisk nedbrytning.

Welcome to Hell

Det är svårt att skriva de orden. Men kanske ännu svårare att förstå att världen haft så svårt att tala om detta. För om världen accepterar att sexuellt våld används som terrorvapen – men samtidigt tvekar att tala klarspråk därför att förövarna tillhör ”rätt” politisk sida – då har vi lämnat kvinnorättens område och gått in i ideologins. Jag har arbetat med kvinnofrågor i hela mitt liv. Jag tillhör den generation feminister som lärde sig att människans kropp aldrig får bli ett slagfält. Därför blir tystnaden kring den 7 oktober så avslöjande.

När övergrepp begås av ”fel” män mobiliseras medier, organisationer och aktivister omedelbart. När förövarna är islamistiska terrorister börjar plötsligt ord vägas på guldvåg. Då relativiseras det. Då blir tystnaden nästan fysisk.

Det är farligt. För sexualiserat våld i krig handlar inte om sexualitet. Det handlar om makt, dominans och total avhumanisering. Rapporten beskriver hur övergrepp utfördes inför familjemedlemmar, filmades och spreds digitalt som psykologisk terror. Kroppen blev propaganda. Och kanske är det just där vi måste förstå vår egen tid. Terrorn är inte längre bara fysisk. Den är digital, global och omedelbar. Offret förnedras inte bara i stunden utan inför hela världen.

Det kanske mest smärtsamma för mig är ändå att se svenska kvinnor i min egen generation gå i demonstrationståg där Hamas symboler, slagord och propaganda fått en självklar plats. Kvinnor som en gång talade om systerskap, kvinnors frihet och kampen mot sexuellt våld tycks plötsligt blunda när offren inte passar in i den rätta politiska berättelsen.

Jag har tidigare skrivit på Kärringbloggen om den 7 oktober i texter som ”Döda kan inte vittna, bara deras kroppar”, ”Metoo – bara du inte är judinna” och ”Hamas använde henne som vapen”.

Nu kommer ännu en omfattande rapport. Och återigen ställs samma fråga:

Hur länge kan världen blunda när sexualiserat våld används som terrorvapen?

Och jag tänker på tystnaden. På hur UN Women dröjde innan organisationen tydligt erkände övergreppen den 7 oktober.

Jag tänker också på Margot Wallström, som byggde en internationell karriär på att lyfta sexuellt våld i krig som ett globalt kvinnopolitiskt problem. Men  jag har inte hört henne tydligt fördöma Hamas sexuella terrorvåld mot judar den 7 oktober !

Just därför blir tystnaden så talande. För om principen verkligen är att människors kroppar aldrig får användas som slagfält, då måste den principen gälla även när förövarna är islamistiska terrorister och offren är judar. Annars handlar det inte längre om mänskliga rättigheter. Då handlar det om politik.

Men sanningen försvinner inte för att människor tiger. Den 7 oktober användes människors kroppar som en del av terrorns krigföring. Det måste sägas högt.

Oavsett vem som hatar att höra det.

Helene Bergman.

Vill du stödja fri och oberoende journalistisk på Kärringbloggen? 

Swisha gärna en hundring eller två till 123 220 79 75 

När yttrandefriheten ersätts av folkdomstolen på Facebook

Sajten Doku, som granskar islamistiska miljöer, har efter massanmälningar permanent stängts ner av Facebook. Sofie Löwenmark skriver själv på X att hon blivit föremål för en organiserad kampanj efter sin krönika i Expressen om Anne Rambergs stöd för Folkets mujahedin. Facebook har i praktiken blivit en censurens folkdomstol. Vilket är ett hot mot yttrandefriheten som demokratin vilar på.Den som anmäls mest – försvinner.

Screenshot från Sofie Löwenmarks X

Doku verkar inom det svenska publicistiska systemet. Vilket innebär ansvarig utgivare, källskydd och med etiska regler som följs t ex möjlighet till rättelse. Det är så yttrandefriheten är hörnstenen i vår demokrati. 
Men på Facebook gäller något annat. Här räcker det att samla ihop tillräckligt många anmälningar och att organisera sig för att hävda kränkningar. Och FB regerar som en zombie och plattformen agerar genom att stänga ner journalistik.

För fri oberoende journalistik stöd Kärringbloggen 

Swisha till 123 220 79 75 

Detta innebär att det nu skett en avgörande förskjutning i vårt demokratiska system.  Från att vara en rättsstat till att bli ett demokratikallt reaktionssystem.  Facebook har därför i praktiken blivit en censurens folkdomstol!  Inte en instans som prövar sak. Utan en som reagerar på volym.

Den som anmäls mest – försvinner.

När Meta stänger ner journalistik utan insyn, utan tydlig motivering och utan reell möjlighet till överprövning, uppstår ett demokratiskt problem. För Facebook är inte en neutral plattform. Det är en av de viktigaste arenorna för det offentliga samtalet. Det är där människor nås. Det är där opinion formas.

Och just därför blir konsekvensen så allvarlig. När en journalist kan stängas ner därifrån på grund av organiserade anmälningar – då handlar det inte längre om “regler”. Då handlar det om makt.

Löwenmark granskar islamistiska miljöer. Ett område som väcker starka reaktioner. Ett område där organiserade motreaktioner är en realitet. Det gör inte saken mindre allvarlig.

Det gör den mer förutsägbar. Och det är där och då som t ex Facebook ska stå stark.

Än så länge råder tystnad i de etablerade medierna. Men jag hoppas på en bred diskussion och granskning av Facebook i demokratins namn. För en journalist har stängs ner från en av världens största plattformar. Men detta är  inte ett enskilt fall. Det är ett systemfel. Ett system där organiserat tryck kan väga tyngre än journalistiskt ansvar.

För vem försvarar yttrandefriheten när den avgörs av den som kan mobilisera flest anmälningar?

Helene Bergman
Kärringbloggen

Kärlek räcker inte som drama – den måste kompletteras med hån- Love is Blind, Sweden

Människor söker kärlek. Blottar sig. Tar risker. Och så kliver andra in – för att skratta åt dem. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt. När Love is Blind Sweden, Netflix, blir ett spektakel av hån, då är gränsen passerad.

Hon ser. Hon anar.Hon förvarnar. Hon är nornan.

Swish till Kärringbloggen – 100 kronor eller så.

123 220 79 75 

Jag satt och tittade på Love Is Blind: Sweden Människor som söker kärlek. Som blottar sig. Som riskerar att bli avvisade inför oss alla.

Och så – plötsligt – händer något. In kliver de. Recensenterna. Coola svenska influencers som Kaeli Abdi, Filip Dikmen, Carolina Gylling, Fanna Ndow Norrby, Emil Henrohn och Sofia Dalén. Ett gäng som sitter vid sidan av, men i samma kapslar och reagerar- på det som redan blottats.

Skrattar hahah. Kommenterar. Förlöjligar.

Min första tanke var enkel:

Jaha.

Producenten behövde fylla ut avsnitten. Och vad är billigare än några kända ansikten som kan sitta och garva åt andra? Men det är värre än så. För det här är inte bara ett tv-grepp. Det är ett skifte.

Vi tittar inte längre bara på människor som riskerar något. Vi tittar på människor som redan gjort sig sårbara –

och sedan görs till objekt.

Till något man kan peka på. Kommentera. Skratta åt. Med hjälp ! 

För det är det som är det nya. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt.

Och någonstans sitter producenterna. De som har tänkt ut det här. De som bestämt att kärlek inte räcker som drama –den måste kompletteras med hån. Det är då tanken kommer. Den obehagliga. Hur känns det att vara en av dem där inne?

Att först blotta sig –

och sedan, i efterhand, bli reducerad till en punchline?

Ett skratt? En reaktion?

Det är där något brister. För det här liknar inte längre underhållning. Det liknar något annat.

En modern häxprocess. Inte med eld och bål. Men med samma mekanik.

En cirkel. Skratt som växer. Någon pekar. Någon hakar på. Och plötsligt är det inte längre en människa. Utan ett mål.

Vi har sett det förut.

Intervjuer som ska “recenseras” Program som inte anses räcka i sig själva. Som om publiken inte längre kan tänka.

Och nu – kärlek som ska kompletteras med förakt.

Och publiken? Vi förväntas delta. Le lite. Skaka på huvudet.

Känna oss lite bättre själva. Jag gjorde inte det. Jag spolade över de 30 minutrarna av fånigt flabb åt andra.  För det finns en gräns. Och när människors längtan efter kärlek

blir råmaterial för andras skratt då är den passerad.

Det där är inte underhållning. Det är förakt.

På bästa sändningstid. Skäms!! 

Helene Bergman

Påskkärringupproret från Västkusten – för landet som inte syns

Public Service I Stockholm säger att vi har försvunnit. De har fel. Hälsningar från Västkusten. Selfie:; Helene Bergman

Liten tuva stjälper ofta stort lass. I morse var det påskkärringarna. Nu räcker det. För nu startar påskkärringupproret från Västkusten. Det sitter människor i en Sveriges Radio-studio i Stockholm och berättar hur det är i hela landet. Problemet är enkelt:

De har fel. Inte för att de vill ljuga, utan för att de inte orkar göra professionell research. De gör slappresearch bara för att fylla en morgonsändning.

Stöd Kärringbloggens Påskkärringsuppror! 

Swisha en hundring  eller två  till 123 220 79 75 

På Sveriges Radio P1 i morse:

Påskkärringarna håller på att försvinna. Halloween har tagit över.

Samtidigt, i Sävedalen utanför Göteborg, klär barn ut sig och går ut och knackar dörr.

Dalsland rapporterar samma sak.

Verkligheten är inte borta. Den har bara inte kollats.

Jag har arbetat på Sveriges Radio själv i 16 år. Bland annat på P4 Kalmar och på dåvarande Riksradion.

Från Västervik. Då var det lättare att få gehör från Stockholm för vad som hände där än vad det idag är att få gehör för vad som händer i Göteborg. Det var väl mer exotiskt från landsbygden, kan tänka.!

Det säger något om utvecklingen.

Ta Västkusten.

Här finns:

  • kemiindustrin i Stenungsund
  • fisket
  • havet
  • exporten

Och här ligger Göteborgs hamn – Nordens största hamn.

När pratar vi om den? Nästan aldrig.

I stället:

Östersjön.

Östersjön.

Östersjön.

Som om Västerhavet inte fanns.

Och politiken visar samma mönster.

Vid vägraset utanför Stenungsund kom Carl XVI Gustaf.

Ministrarna dröjde.

Det här är inte tillfälligheter.  Det är ett system.

Ett land har blivit två:

Det som berättas. Det som levs

Så ja.

Det började med påskkärringarna. Men det slutade i något annat. Påskkärringarna försvinner inte. Det är verkligheten som försvinner ur bilden, särskilt i Public Service.

För medan man producerar berättelser i Stockholm, produceras värden någon annanstans. På Västkusten. I Industrin. I Havet. Med Exporten. Det är där Sverige tjänar sina pengar. Och ibland undrar jag:

har man i Stockholm börjat tro att pengar kommer ur bank automaten?

Det finns ett land utanför berättelsen. Det är det landet som bär Sverige. Det är där människor  finns och barn och nu även en vuxen som klär ut sig till Påskkärring. Förr brändes vi på bål, men nu osynliggörs vi av bland annat av Public Service och  mediemakten. Så dags för Påskkärringsupproret från Västkusten!

Helene Bergman, Påskkärringen från Göteborg

Har jag en bläckfisk som växer i mitt huvud- ett ord från en läkare

Två av de mest pedagogiska läkare jag mött kom inte från Sverige. De kom från Syrien och Saudiarabien. Det var inte dom som använde ordet bläckfisk. Det var en svensk kirurg. Och det är märkligt hur ett enda ord kan stanna kvar i kroppen. Inte som en tanke. Inte som en kunskap. Utan som en bild.

Swisha en hundralapp eller två till Kärringbloggen 

123 220 79 75 

Jag opererade nyligen bort ett basaliom i hårbotten. Ett litet ingrepp, inget dramatiskt. Ändå var det inte själva operationen som följde med mig hem. Det var ett ord. Bläckfisk.

Jag ligger där med ett nyopererat sår i hårbotten när kirurgen säger det:

– Sådana här kan ju växa lite som en bläckfisk.

Hon ler nästan. Som om det var ett bra ord. Jag nickar. Men något har redan hänt.

På vägen hem har jag inte längre ett borttaget basaliom. Jag har en bläckfisk i huvudet. Den finns inte där. Jag vet det.  Ändå finns den. Som en bild. Som en känsla.

Som något som breder ut sig under huden, osynligt, okontrollerbart.Det är inte sjukdomen som gör det.

Det är ordet.

Inför operationen satt jag hos en läkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Han kom från Saudiarabien.

Han förklarade. Långsamt. Noggrant. På engelska och på svenska. Han tog om. Och tog om igen. Inte för att jag inte förstod. Utan för att vara säker på att jag gjorde det. Han nämnde inte ordet – bläckfisk eller octopus! 

Han förklarade att allt skulle gå bra. Då svarade jag med inshallah. Han log igenkännande !

Jag gick därifrån lugn.

Jag tänker också på operationen av min spinalstenos.

En högt kvalificerad kirurg från Syrien.

Samma sak där. Precision i handen. Men också i språket.

Och så kontrasten. Den svenska kirurgen.

Kompetent. Effektiv. Och ett enda ord:

Bläckfisk. Det räckte. Inte för att beskriva sjukdomen.

Utan för att skapa en ny.

Jag har levt nära läkare. Jag har hört hur människor blir till diagnoser.

– Bröstcancern på rum tre.

– Melanomet som inte svarar.

– Livmodercancern som kom in i morse.

Inte av ondska. Utan av vana. Av ett system. Men något händer där. Människan krymper. Sjukdomen växer.

Det sägs att svensk sjukvård är en av världens bästa. Och det är den. Medicinskt.

Men hur är det med  kommunikationen?

För när orden brister börjar fantasin arbeta. Ett enda ord räcker.

Bläckfisk.

Det är inte där den växer. Inte i kroppen. Den växer  i språket.

Och kanske är det dags att vi börjar tala om det. Inte bara om var läkare är utbildade. Inte bara om kompetens i operationssalen. Utan om något enklare. Och svårare. Ansvar för orden.

För jag har mött läkare från Syrien och Saudiarabien som inte bara kan operera. De kan förklara. De stannar kvar tills man förstår. Det är inte en kulturell detalj. Det är en medicinsk kvalitet. Och kanske är det just där svensk sjukvård har något att lära – att kommunicera! 

Helene Bergman

På Sveriges Radio avgör inte alltid reglerna – utan vem du är!

Fallet med kulturjournalisten Mårten Arndtzén väcker en större fråga: varför får vissa journalister konsekvenser för sina åsikter – medan andra blir institutioner som ingen rör?

Kärringbloggen står fri! Stötta den journalistiska friheten!!

Swisha 123 220 79 75 

Turbulensen kring kulturjournalisten Mårten Arndtzén på Sveriges Radio säger något intressant om hur organisationen fungerar. Den säger också något om en annan av Sveriges Radios starka profiler: Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén.

I ett inslag i P1 Morgon på onsdagsmorgonen  diskuterades varför Mårten Arndtzén fått ändrade arbetsuppgifter efter ett inlägg på X där han uttryckte stöd för kulturministerns kritik av den svenska filmbranschen.

Frågan var enkel: varför får vissa journalister konsekvenser när de uttrycker åsikter – medan andra inte får det?

Svaret från Sveriges Radios ledning var att organisationen har ett fyrtiotal ansvariga utgivare och att varje chef fattar sina egna beslut. Det kan säkert stämma organisatoriskt. Men för den som arbetat länge på Sveriges Radio säger det också något annat.

Jag arbetade själv i sexton år på Sveriges Radio och lärde mig ganska snabbt en sak: på en redaktion avgör inte alltid reglerna. Ofta avgör personligheterna. En journalist formas av sin redaktion – men måste också förr eller senare bli självständig.

Journalister är olika. Vissa accepterar ett beslut från chefen utan större diskussion. Andra är starka profiler som driver sina frågor hårt och kan ställa till ett ordentligt liv om någon försöker begränsa deras arbete.

Den skillnaden spelar större roll än många utanför redaktionerna förstår.

Sveriges Radio har alltid haft sådana profiler. Utrikeskorrespondenter kan med tiden nästan bli institutioner i sina bevakningsområden. Under många år har till exempel Cecilia Uddén varit en av Sveriges Radios mest kända röster från Mellanöstern.

Det är inte konstigt. Krig och konflikter kräver erfarenhet och närvaro på plats.

Men det betyder också att vissa journalister får en mycket stark ställning i organisationen.

Samtidigt har Sveriges Radios rapportering om kriget i Gaza och Israel under lång tid varit föremål för stark debatt om balans och opartiskhet.

Den rapporteringen har dessutom skett i en tid då Sverige präglats av starka konflikter kring kriget i Mellanöstern – demonstrationer på gatorna, hårda ord i den offentliga debatten och en växande oro över utvecklingen i samhället.

I ett sådant läge borde public service vara extra noga med balans och trovärdighet. Ändå är det inte den typen av rapportering som leder till konsekvenser. Det är i stället ett enstaka inlägg på X som gör att en journalist flyttas från sitt uppdrag.

När Sveriges Radios chefer förklarar detta med att organisationen har fyrtio ansvariga utgivare och fyrtio olika beslut säger det egentligen något ganska talande om hur systemet fungerar.

Formellt handlar det om regler.

I praktiken handlar det ofta om vem man är.

På varje redaktion finns reportrar som är svåra att flytta på. De är starka, högljudda och vana att få igenom sina reportage. Och så finns det andra som inte gör så stort väsen av sig.

Detta är en sida av redaktionslivet som sällan diskuteras offentligt. Men alla som har arbetat länge på en stor redaktion känner igen den.

Skillnaden är bara att den nästan aldrig diskuteras offentligt.

Helene Bergman f d Sveriges Radio medarbetar

8 mars: När jag nämnde Kvinna till Kvinna mörknade hennes ansikte

Munira Subašić, ordförande för Mothers of Srebrenica.
Foto: Helene Bergman, Sarajevo 2014.

Kärringbloggen behöver ditt stöd! Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75 

Inför varje International Women’s Day hyllas svenska kvinnoorganisationer. En av dem är Kvinna till Kvinna, som startade under Bosnienkriget och i dag arbetar i ett tjugotal konfliktländer.

Men när jag intervjuade Munira Subašić i Sarajevo förändrades stämningen i rummet när jag nämnde organisationens namn.

“Vi bad om hjälp”, sa hon.
“Men Kvinna till Kvinna ville inte ha med oss att göra.”

Den frågan har för mig ett landskap. Ett gravfält. Ett namn.

Srebrenica.

När taxin körde in i Srebrenica såg jag gravfältet. Vita gravstenar, så långt ögat nådde. På andra sidan låg den gamla batterifabriken.

Taxichauffören körde längre in i byn. Där fanns en affär som var öppen. Vi gick ur bilen och köpte varsin turkisk kaffe. Då började det regna. Inte kraftigt. Mer som ett dis som drog in över platsen.

Gravfältet försvann delvis i regnet, blev suddigare, som om det drog sig tillbaka.

Vi stod kvar på trappan till affären. Taxichauffören och jag. Med kaffet i handen.

“Känner du de dödas själar”, sa han.
Hur de fortfarande finns här, runtom oss.
De kan aldrig få ro.

Vi sa ingenting mer. Vi såg ut över Srebrenica – tysta.

Med detta i kroppen mötte jag Munira Subašić.

Jag mötte henne som journalist.
En journalist som först hade tagit sig till Srebrenica, sett platsen och känt de dödas närvaro.

Munira tog emot mig i Mothers of Srebrenicas lokaler i en förort till Sarajevo.

Hon talade lugnt, sakligt, utan patos. Hon började inte med döden. Hon började med arbetet.

Efter juli 1995 fanns inga svar. Inga myndigheter. Ingen som tog ansvar för de döda.

Kvinnorna samlades själva. De började skriva ner namn. Inte statistik – relationer. Söner. Män. Bröder. Barn.

Kvinnorna byggde databaser. De samlade vittnesmål. De bar sanningen när ingen annan gjorde det.

“Allt har vi gjort själva”, sa hon.

När Munira talade om sin egen förlust gjorde hon det utan att höja rösten. Hon berättade hur hon förlorade sin make och sina söner. Hur endast några benbitar av en av sönerna till slut hittades. Hur kampen för rätten till en grav kunde ta år.

Hon talade inte om hat. Hon sa att hon inte hatade serber. Att hat förstör den som hatar. Att hennes kamp handlade om rättigheter – inte hämnd.

När hon beskrev livet i dagens Srebrenica blev rösten fastare. Kvinnor utan rättigheter. Trakasserier. En lokal maktstruktur som inte skyddar.

Hon talade också om FN. Om de blå hjälmarna. Om skyddet som inte skyddade.

“De stod där när männen sorterades ut”, sa hon.
“De såg vad som hände.”

När Munira talade om omvärlden förändrades tonen. Inte i affekt – utan i skärpa. Hon talade om möten som pågick medan människor fortfarande levde i fångenskap. Om samtal som fortsatte medan män sorterades bort. Om diplomati som hölls vid liv, samtidigt som andra liv släcktes.

Här nämnde hon också den svenska organisationen Kvinna till Kvinna.

Det var då hon sa:

“Vi bad om hjälp. Men de ville inte ha med oss att göra.”

Orden uttalades utan dramatik. Som ett konstaterande.

Men i dem låg en större fråga.

Vem talar egentligen i kvinnors namn i krig?

I västvärlden finns i dag en hel infrastruktur av organisationer, konferenser och projekt om kvinnor, fred och säkerhet. Många av dem gör säkert viktiga saker.

Men ibland uppstår också en märklig distans mellan dem som arbetar med krig – och dem som faktiskt överlever krig.

I Srebrenica organiserade kvinnorna själva arbetet med att identifiera de döda. De bar sanningen när världen ännu inte ville se den.

De väntade på att någon med makt skulle ingripa.
Att någon skulle stoppa det som höll på att ske.

När det inte hände förvandlades tilliten till något annat.

Vrede.

Inför varje 8 mars talar vi i Sverige gärna om solidaritet mellan kvinnor över gränserna.

Men ibland undrar jag hur den solidariteten egentligen ser ut från den andra sidan.

Från en plats där gravstenarna fortfarande står i långa rader över ett fält.

Och där de dödas själar, som taxichauffören sa, ännu inte har fått ro.

Helene Bergman

Iran, USA – och ett nödrop från min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh

Av Helene Bergman, journalist och författare. Swish till Kärringbloggen 123 220 79 75.

Fotot på omslaget till min bok Kulturkrocken tog jag själv i Bangladesh. Under mina resor där stod Tiger, min vän i Dhaka, ofta vid min sida.

Ett beslut i Washington, en konflikt i Mellanöstern, en ekonomisk kris någonstans – och plötsligt sitter en familj i Bangladesh och undrar hur de ska överleva.

I morse fick jag ett mejl från min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh. Medan världen diskuterar stormaktspolitik sitter han och undrar hur hans familj ska överleva.

Tiger var mannen som stod vid min sida under mina resor i Bangladesh. I ett land som för en svensk kan kännas både förtrollande och kaotiskt – fullt av människor, ljud, värme och motsägelser – var han min guide, tolk och ibland min beskyddare.

Nu skriver han till mig igen.

Jag citerar några rader ur hans mejl:

“Hello my beautiful best friend…

We hoped the new government would bring something good, but now the situation in the world has become worse. The conflict between Iran and the USA affects countries like Bangladesh. Tourism has collapsed.

I thought I would receive guests from Germany but everything went down. Ramadan and Eid should be a big holiday, but we lost everything. Prices are rising and we don’t know how to survive. People are returning from the Middle East without work. Please keep us in your prayers.”

Bangladesh förekommer nästan aldrig i svenska medier.

Om landet nämns är det oftast i samband med naturkatastrofer eller fabriksbränder. Men för människor som Tiger är världspolitiken inte abstrakt. Den avgör om det finns mat på bordet.

Tiger arbetar inom turism. Det är en bransch som alltid lever på marginalen i utvecklingsländer. Några få gäster från Europa kan vara skillnaden mellan inkomster och ingenting.

När världen blir orolig slutar människor resa.

Då försvinner inkomsterna över en natt.

Bangladesh är dessutom ett land vars ekonomi i hög grad hålls uppe av migrantarbetare i Mellanöstern. Miljontals bangladeshier arbetar i Gulfstaterna och skickar hem pengar till sina familjer. När ekonomin där bromsar – eller när människor tvingas återvända – slår det direkt mot familjer hemma i Dhaka och på landsbygden.

Det är därför Tiger i sitt mejl kopplar samman sitt eget liv med konflikter långt bortom Bangladesh.

För honom är världspolitiken inte en analys på tv.

Den är vardag.

I Europa diskuterar vi Nato, Iran, säkerhetspolitik och stormaktsstrategier. I Dhaka undrar en turistguide om det kommer några gäster alls – eller hur familjen ska klara nästa månad. Det är lätt att glömma hur sammanlänkad världen har blivit.

Ett beslut i Washington, en konflikt i Mellanöstern, en ekonomisk kris någonstans – och plötsligt sitter en familj i Bangladesh och undrar hur de ska överleva.

Det är därför Tigers mejl berör mig så starkt.

Tiger är inte bara en röst från Bangladesh.

Han är min vän.

Bakom varje geopolitisk konflikt finns människor som nästan aldrig kommer med i rapporteringen.

Min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh är en av dem.