Kärringbloggen
Göteborg, Sverige
E-post: info@karringbloggen.se
Information
Databas: bergmanhelene.com
Tillahandahållare: Helene Bergman
Ansvarig utgivare: Helene Bergman
Göteborg, Sverige
E-post: info@karringbloggen.se
Databas: bergmanhelene.com
Tillahandahållare: Helene Bergman
Ansvarig utgivare: Helene Bergman
We may request cookies to be set on your device. We use cookies to let us know when you visit our websites, how you interact with us, to enrich your user experience, and to customize your relationship with our website.
Click on the different category headings to find out more. You can also change some of your preferences. Note that blocking some types of cookies may impact your experience on our websites and the services we are able to offer.
These cookies are strictly necessary to provide you with services available through our website and to use some of its features.
Because these cookies are strictly necessary to deliver the website, refusing them will have impact how our site functions. You always can block or delete cookies by changing your browser settings and force blocking all cookies on this website. But this will always prompt you to accept/refuse cookies when revisiting our site.
We fully respect if you want to refuse cookies but to avoid asking you again and again kindly allow us to store a cookie for that. You are free to opt out any time or opt in for other cookies to get a better experience. If you refuse cookies we will remove all set cookies in our domain.
We provide you with a list of stored cookies on your computer in our domain so you can check what we stored. Due to security reasons we are not able to show or modify cookies from other domains. You can check these in your browser security settings.
These cookies collect information that is used either in aggregate form to help us understand how our website is being used or how effective our marketing campaigns are, or to help us customize our website and application for you in order to enhance your experience.
If you do not want that we track your visit to our site you can disable tracking in your browser here:
We also use different external services like Google Webfonts, Google Maps, and external Video providers. Since these providers may collect personal data like your IP address we allow you to block them here. Please be aware that this might heavily reduce the functionality and appearance of our site. Changes will take effect once you reload the page.
Google Webfont Settings:
Google Map Settings:
Google reCaptcha Settings:
Vimeo and Youtube video embeds:
The following cookies are also needed - You can choose if you want to allow them:
När staten väljer vilka som får tala. Den som skriker högst, vinner!
Tre seminarier om Israel ställdes in på grund av hot. Samtidigt marscherade propalestinska demonstranter genom Visbys gator – skyddade av polis.På bilden:
Demonstration med palestinska flaggor och plakat som ¨Stoppa handeln med Israel¨I bakgrunden polisbussar. När vissa röster tystas av rädsla och andra lyfts fram med statligt skydd – då talar tystnaden sitt eget språk. Foto Helene Bergman
Almedalen: Tre seminarier om Israel tystades på grund av hot. De blev aldrig av. Samtidigt hördes propalestinska röster högt och tydligt när de marscherade på Visbys gator – eskorterade av polis. När statens rädslan avgör vem som får tala och staten bara skyddar vissa röster, är yttrandefriheten inte länge fri. Den är villkorad. Och det är farligt.
Stötta Kärringbloggen
Swisha 123 220 79 75
🔇 Den judiska frånvaron – en politisk markör
Det är ingen tillfällighet att tre planerade seminarier om Israel på fartyget Elida aldrig blev av. Det handlade inte om brist på intresse eller innehåll. Det handlade om rädsla – för attacker, för störningar, för hot. Det är inte bara arrangörerna som drar sig ur. Det är samhället som backar undan, och lämnar vissa röster ensamma med sin utsatthet.
📣 Demonstrera – men med rätt åsikter
Samtidigt kunde propalestinska grupper hålla flera manifestationer. Med megafoner, flaggor och slagord- ¨Avveckla Israel.” De var många – och de hördes. Polisen skyddade dem, som sig bör i en demokrati. Men när andra sidor av konflikten inte kan höras för att skyddet uteblir – vad har vi då?
Vi har en yttrandefrihet som är på väg att delas upp i godkänd och icke godkänd. I skyddad och oskyddad.
🔥 Dubbelmoralens ansikte
Jag satt själv på ett seminarium där rikspolischef Petra Lundh svarade undvikande på frågor om islamistiska hatdåd i Göteborg. Hon visste inte. Hon ville inte veta. Jag såg Säpo-personal ingripa resolut mot en klimataktivist. Men var var det resoluta stödet när seminarier tystades av hot?
Det offentliga samtalet håller på att luta snett. Åsiktsyttringar om Palestina, klimatet eller könsideologi möts med bejakande – ibland till och med med applåder. Men när judar, israeler eller kritiker av islamism vill tala, blir det tyst. Farligt tyst.
🧨 När modet ersätts av bekvämlighet
Yttrandefriheten är ingen bekvämlighet. Den kräver mod – inte bara av de som talar, utan av samhället som ska skydda rätten att tala.
När staten abdikerar från detta ansvar, när hot vinner över offentligheten, då är vi inte längre i en fungerande demokrati. Då har vi hamnat i en rädslans demokrati – där det inte längre är lagen som avgör vad som får sägas, utan de som hotar mest.
När seminarier om Israel ställs in av rädsla, medan propalestinska tåg rullar fram med poliseskort – då talar tystnaden sitt eget språk. Då är dags att vi lyssnar – och vågar säga ifrån. Yttrandefriheten är antingen allas – eller ingens.
Helene Bergman
Kvinnokraft 4.0 slår hål på hijabmyten
Kvinnokraft 4.0 slår hål på hijabmyten – att hijaben alltid skulle vara en frivillig religiös symbol. Med fakta ur svensk lag och islamiska rättskällor visar sajten hur hijabkrav ofta strider mot både barns och kvinnors rättigheter.
Sedan lanseringen den 22 april har den nya bildningssajten Kvinnokraft 4.0 snabbt fått genomslag i debatten om hijab, jämställdhet och religionsfrihet. Med över 160 000 visningar på Facebook och konkret påverkan på myndigheter, väcker sajten frågor som få vågat röra vid:
Vad skyddas egentligen av religionsfriheten – och vad gör inte det?
Bakom initiativet står Caroline Thelning, som tillsammans med sitt nätverk vill öka kunskapen om hur sharia som rättssystem påverkar kvinnors och barns rättigheter – och varför det inte är förenligt med svensk lag.
– Att nå så här långt på bara två månader visar hur starkt intresset är för att förstå hijabens rättsliga innebörd – och att sharia som rättssystem faktiskt saknar stöd i svensk lag, säger Caroline Thelning.
Efter Kvinnokrafts granskning har Jämställdhetsmyndigheten plockat bort en bild av en flicka i hijab från sin webbplats. Även fackförbund, företag och organisationer har kontaktats med krav på att respektera svensk lagstiftning om barns och kvinnors rättigheter.
Sajten, som bygger på autentiska islamska rättskällor och svensk lag, ger tydliga svar på brännande frågor:
Intresset växer nu även utanför Sverige, och förfrågningar har kommit in om utbildningar om sharias påverkan på arbetsliv och jämställdhet.
Helene Bergman
Stötta Kärringbloggen ! Swisha 123 220 79 75
👉 Läs mer: www.kvinnokraft4.se
📘 Följ Kvinnokraft 4.0 på Facebook: facebook.com/kvinnokraft4.
En invasion utan vapen – Sverige förändras medan vi tiger!
Studentflak i Göteborg 2025 med utländska flaggor! Ingen svensk flagga. Foto Helene Bergman
🇸🇪 Solen skiner över Göteborg. På Ullevi sjunger Håkan Hellström inför 75 000 fans.Det är folkfest, svensk sommar, nostalgi, gemenskap. Men samtidigt, inte långt därifrån Massbön på Bananpiren. Massbön i Slottskogen. Palestinska flaggor, talkörer, krav. Och i samma Slottskogen delar Socialdemokraternas kommunråd Jonas Attenius, som har en muslimsk stabschef ut nya svenska medborgarskap. Jonas Attenius med hjärtat hos muslimerna, som han själv antyder. Det är svensk nationaldag – och jag har en gnagande känsla av fara. Något är fel. Väldigt fel! Något är hotfullt. Väldigt hotfullt. Och det är inte längre gömt. Det har blivit synligt särskilt detta årets nationaldag. Vad jag ser är inte bara yttrandefrihet. Det är inte bara behjärtansvärda demonstrationer.
Det känns istället organiserat. Iscensatt. Som en påverkansoperation – kanske från Iran, kanske från Turkiet, kanske från nätverk som verkar i moskéer, i skolor, på gator och i sociala medier.
Under ett helt år har jag upplevt hur det offentliga rummet i Göteborg förändrats. På gator och torg, i demonstrationer och ockupationer, återkommer samma mönster: aggressivt dominansbeteende, religiösa ritualer i sekulära rum, utmanande blickar, tyst kontroll. Och polisen? Den står passiv. Lamslagen.
Jag börjar känna mig hotad i mitt eget land.
Stötta Kärringbloggen Swisha till 123 220 79 75
Historien viskar
Jag kan inte låta bli att tänka på Tyskland på 1930-talet. Hur kände människor när de första massmötena hölls? När flaggor vajade, när talkörer ekade, när vissa röster försvann – utan att någon riktigt sa ifrån?
Jag känner igen det där trycket. Den där tystnaden. Den där rädslan. Det börjar aldrig med vapen. Det börjar med ritualer. Med språkbyten. Med en flagga. Med att gator och torg långsamt förändras.
Vad gör de som är valda av svenska folket för att bevara demokratin, yttrandefriheten, kvinnors frihet? De som sitter i regeringen, i riksdagen.? De blundar. Eller deltar som s-Jonas Attenius. Ser beslutsfattarna ingenting? Förstår de inte. Är de rädda. Gömmer de sig i riksdagshuset?
Men någon måste säga det:
Det här handlar inte längre om Israel och Palestina. Det handlar om Sverige. Om vilket samhälle vi vill leva i. Ska vi vara ett öppet, sekulärt, demokratiskt land – där religion är privat och lagarna gäller lika för alla? Eller ska vi glida in i något nytt – där offentliga platser kontrolleras av krafter som inte delar våra värderingar, men utnyttjar vår tolerans?
Ett herrefolksbeteende
När journalisten Sofie Löwenmark i Expressen påpekar att muslimska nätverk i Sverige verkar för segregation, anklagas hon omedelbart för islamofobi. Det är en klassisk härskarteknik: stämpla den som varnar – och tysta budskapet.
Det är ett herrefolksbeteende.
“Du får inte säga det där. Du har inte tolkningsföreträde. Du ska tiga.”
Men det är precis nu vi måste tala.
Högt. Klart. Tydligt.
En tyst invasion utan vapen – än så länge.
Jag hör det från alla håll: På Facebook, bland gamla kollegor, i vänners sms. En oro. En rädsla. En känsla av förlust. Man viskar. Man säger: “Nu ska vi inte generalisera.”
Men ibland måste man generalisera – för att se mönstret. Vi talar inte längre om en vanlig invandring. Vi talar om en ideologisk expansion. Ett kulturskifte. En tyst, ännu fredlig, men målmedveten invasion av värderingar som vill förändra vårt samhälle i grunden.
Det handlar om makt
Det handlar inte om alla muslimer. Det handlar inte om att förbjuda tro. Det handlar om krafter som använder religion och konflikt som verktyg för makt. På bekostnad av yttrandefrihet, jämställdhet och demokrati. Och detta är inte bara mina känslor – jag vet det.
För jag har själv pekats ut i den internationella islamofobirapporten, framtagen med stöd från Turkiet. Där hängs jag och andra journalister, bland annat Sofie Löwenmark, ut som fiender. För att vi kritiserar islamistiska rörelser. För att vi försvarar sekulära värden.
Ingen rätt att bemöta. Ingen rättssäkerhet. Bara stämpling. Det är en del i något mycket större.
Varningen
Vi svenskar – vi kvinnor – vi sekulära medborgare som byggt det här landet på frihet, öppenhet och jämställdhet – vi måste våga se och höra. Vi måste våga tala om det vi ser. Även när det skaver. Även när det kostar. Vi måste försvara vår blågula flagga!
Svensk moské normaliserar kvinnomisshandel på Nationaldagen
Den 6 juni hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg, mitt under Sveriges nationaldag. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské – en organisation med dokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapet och med en kvinnosyn som inte hör hemma i vårt jämställda Sverige. Jag skrev redan 2015 i GöteborgsPosten ” Nej till könsapartheid” vad moskén förmedlar till kvinnor – bland annat att mannen får slå sin hustru, så länge slaget inte syns. Nu får alltså Muslimska Brödraskapet via Göteborgs Moské breda ut sig på Sveriges Nationaldag. Det är inte mångfald – det är eftergivenhet.
Affisch från Göteborgs Moské inför eid-bönen på nationaldagen 6 juni 2025. QR-koden leder till karta till Bananpiren. Moskéledningen har tidigare spridit material där hustrumisshandel tillåts “så länge det inte syns”. Att denna aktör tillåts dominera det offentliga rummet på Sveriges nationaldag bör väcka frågor.
🇸🇪
Eid-bön på nationaldagen – ett fönster mot ett parallellsamhälle?
Den 6 juni – Sveriges nationaldag – hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské. För många betraktas detta som ett uttryck för mångfald och religionsfrihet. En liknande massbön ägde rum förra året i Slottskogen i Göteborg. Då talade s- kommunalrådet Jonas Attenius inför 5 000 bedjande muslimer. Enligt tradition fick kvinnorna sitta längst bak. Det var då Attenius. lovade att kommunen skulle bojkotta varor från Israel. Något som senare Förvaltningsrätten fann starka skäl som talade för att det var olagligt. Jonas Attenius har nu valts in som ersättare i Socialdemokraternas verkställande organ. De högsta beslutande församlingen inom Socialdemokraterna.
Men bakom Göteborgs Moskés fasad döljer sig en verklighet som förtjänar granskning. Vilket bland annat forskaren Magnus Norell gjort:
Göteborgs Moské och Muslimska brödraskapet – kopplingen har dokumenterats i flera rapporter, bland annat i Magnus Norells rapport “Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) utgiven av The European Foundation for Democracy och i MSB:s tidigare beställda rapport (2017), som regeringen först beställde och sedan distanserade sig från efter politisk kritik.
Göteborgs Moské är alltså inte en neutral plats för andlighet. Den är dokumenterat knuten till Muslimska brödraskapet, en islamistisk rörelse med politisk agenda och en kvinnosyn som strider mot svensk lag. Jag har själv en broschyr från moskén – “Kvinna i islam” – där det står att en man i ett äktenskap får slå sin hustru, så länge slaget inte syns. Detta är inte bara förkastligt – det är ett hån mot kvinnors rättigheter, liksom mot de svenska värderingar som nationaldagen borde hedra.
🟡 Att denna moské ges en scen i Göteborg på Nationaldagen är ingen slump – det är ett resultat av aningslöshet, feghet och en vilseledd vilja till tolerans.
Vi kan – och ska – stå upp för religionsfrihet. Men det betyder inte att vi okritiskt ska acceptera religiösa aktörer som underminerar jämställdhet, yttrandefrihet och sekulär demokrati.
📣 På Sveriges Nationaldag förtjänar vi bättre än att en organisation med islamistisk agenda får dominera det offentliga rummet. Detta är inte inkludering – det är eftergivenhet.
Helene Bergman
Frankrikes varning borde väcka Sverige – Carina Hägg hade rätt redan 2009
Carina Hägg varnade för islamismen – blev utrensad. Ny fransk rapport bekräftar det hon sa 2009. Foto: Helene Bergman
En färsk fransk underrättelserapport varnar för Muslimska brödraskapets långsiktiga infiltration i europeiska demokratier, särskilt i Sverige. Det som nu bekräftas officiellt varnade Carina Hägg för redan för över femton år sedan – och tystades. Nu agerar den borgerliga regeringen och tillsätter en expertgrupp – men frågan är: varför lyssnade inte svenska politiker tidigare? Ett förslag: Låt Carina Hägg ingå i regeringens expertgruppen, liksom alla övriga som i åratal varnat!
Stötta Kärringbloggens oberoende journalistik
Swisha 123 220 79 75
I maj 2025 presenterade franska underrättelsetjänsten en uppmärksammad rapport om hur Muslimska brödraskapet systematiskt bygger upp nätverk inom Europa för att påverka samhällen inifrån. Sverige pekas ut som ett av de mest utsatta länderna – just på grund av vår öppenhet, vår offentlighetsprincip och vår tilltro till föreningsfriheten. Organisationer kopplade till brödraskapet uppges ha fått offentliga medel för verksamheter vars verkliga syfte är att långsiktigt förändra västerländska värderingar. Detta är en utveckling som Frankrike nu försöker bromsa.
Sverige har också reagerat – åtminstone till viss del. Utbildningsminister Mats Persson (L) har som svar på rapporten tillsatt en expertgrupp som ska kartlägga islamistisk infiltration i Sverige. Persson skrev på plattformen X att Sverige står inför “liknande utmaningar” som Frankrike, och att vi måste få en tydlig lägesbild av påverkan från islamistiska nätverk.
Men detta är inget nytt!
Redan 2009 slog den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg larm. Hon såg hur islamister tog plats inom civilsamhället – och politiken – medan kvinnor som motsatte sig denna utveckling marginaliserades. Istället för att hennes varningar togs på allvar utsattes hon för förtalskampanjer, utfrysning och till slut uteslutning ur sitt eget parti.
I Kärringbloggens intervjuserie, som publicerades i början av 2023, berättar Carina Hägg hur hon gång på gång påpekade islamisters inflytande inom både svenska föreningar och socialdemokratin. Men hon blev en belastning – och offrades.
Att hon fick rätt borde nu vara uppenbart. Men varför agerade inte Sverige tidigare? Och varför lyssnar man fortfarande hellre på islamistiska män än på sekulära och muslimska kvinnor? Ett råd till utbildningsminister Mats Persson (L) låt Carina Hägg ingå i regeringens expertgrupp, liksom Sameh Egyptsson!
Nu när även regeringen medger problemet, krävs en ärlig uppgörelse med den politiska och från de etablerade medias naivitet som har rått i decennier.
🔗 Läs hela intervjuserien här:
Public Service som krigshetsare – Israel/ Gazakriget
Blod, blod, blod ropar de propalestinska demonstranterna utanför Wallenstams på Avenyn i Göteborg. Foto Helene Bergman
”Blod, blod, blod på era händer,” ropar de hundratalet propalestinska demonstranterna i alla åldrar som, under stark polisbevakning, flockades utanför fastighetsbolaget Wallenstams kontor på Avenyn i Göteborg i lördags. En folkhop som triggats av medias, främst Public Service ensidiga rapportering om Israel/ Gaza kriget. Ett Public Service som passar väl in på epitetet – Media som krigshetsare.
Ge ett bidrag till oberoende Kärringbloggen.
Swisha 123 220 79 75
Demonstranterna kräver att Wallenstam ska kasta ut det israeliska försvarsföretaget Elbit som hyr lokaler av fastighetsägaren. Det är inte första gången jag hör ropen. Men något har förskjutits. Det är som om media inte längre rapporterar om ett krig, där båda parter får höras, så gott det går. Nej det handlar om en enda berättelse, där känslor styr mer än fakta.
Och den berättelsen produceras inte bara på gatorna. Den sänds dagligen ut från svensk Public Service. Jag hör och ser det varje dag – P1 Morgon, Ekot, Rapport och Aktuellt. Och där Public Service med sin makt över narrativet blir mer aktör än observatör. Det är inte så att Public Service ljuger. Nej, men de väljer bort. De väljer vem som får vara offer och vilken smärta som får ta plats.
Barnen i Gaza har ansikten och namn. Vi ser och hör dem gråta, sörjas. Men barnen i Sderot, i Ashkelon, Israel, de som gömmer sig i skyddsrum när Hamas skjuter raketer? De syns inte. Deras föräldrar intervjuas inte. Deras rädslor väger lätt. På så sätt gör Public Service ett moraliskt val – som påverkar hela den svenska opinionen.
Och inte bara det!
I varje nyhetssändning från Public Service återkommer samma formuleringar:
”Enligt hälsomyndigheten i Gaza har över 35 000 dödats….
Eller
”Hälsodepartementet i det Hamasstyrda Gaza uppger att…”
Men vem är denna ”hälsomyndighet”?
Det sägs sällan rakt ut att den är direkt kontrollerad av Hamas – den terrorstämplade organisation som inledde kriget genom att mörda över 1 200 israeler den 7 oktober 2023 och fortfarande håller civila som gisslan. Det är alltså Hamas egen propagandamaskin som levererar siffrorna. Och Public Service rapporterar dem vidare – dag efter dag- utan att granska källan. Detta är inte neutral journalistik. Det är att vidarebefordra propaganda från en av parterna i ett blodigt krig. Det är en viktig journalistisk fråga, särskilt eftersom många internationella medier ( t ex BBC, Reuters) har fått kritik för att de okritisk återger Hamas siffror utan att förklara dess ursprung.
Och inte nog med det!
Public Service i Sverige använder sig av lokala ”frilans journalister” inne i Gaza, trots att alla vet att ingen där kan arbeta med oberoende journalistik. Inne i Gaza är det Hamas som kontrollerar medieproduktionen. Ingen kan rapportera fritt om Hamas militära närvaro i sjukhus, skolor eller bostäder. Den som försöker det riskerar sitt liv. Att kalla detta ”oberoende rapportering” är ett hån mot både publiken och det journalistiska uppdraget. När frilansjournalister inne i Gaza kallas ”oberoende”, fast de verkar under dödshot från en terrororganisation, är det inte längre journalistik. Det är iscensättning.
Framför mig ligger boken Media som krigshetsare av Folke Hagman. En bok som kom ut 1986. Den har sedan dess funnits i mitt medvetande. Media som krigshetsare är lika aktuell idag, som då! I boken beskriver Folke Hagman hur media under världskrigen, Vietnamkriget, och det Kalla Kriget ofta agerade mer som aktivister än som journalister. Han varnade för medier som blir part i målet.
”Den som i god tro upprepar en lögn har ändå ett ansvar för att den sprids”, skriver Folke Hagman.
Och nu är vi där igen! Media som hetsar! Media, inte minst Public Service och dess journalister har ett ansvar – att rapportera från båda sidor. Även från dem som inte ropar högst på Avenyn i Göteborg.
Helene Bergman
Hyckleriet med pressfriheten – Medin hyllas, Assange förnedrades.
Medan Joakim Medin hyllas för sitt mod, förnedrades Julian Assange av svenska journalister. Jag var en av få journalister som öppet försvarade Julian Assange. Inte för att jag tyckte att han var så trevlig när jag träffade honom i London.
Utan för att han, med hjälp av Wikileaks, avslöjade sanningar som andra inte vågade. Bland annat USA.s krigsbrott. Maktmissbruk. Global övervakning.
Men i Sverige möttes han inte av hurrarop, utan av journalisters tystnad. Av journalister som snabbt ”glömde” vem han var, vad han hade gjort – vad som stod på spel. Han misstänkliggjordes moraliskt. Och ingen journalist ifrågasatte sanningshalten!
För fri och modig journalistik
För pressfriheten! Stötta Kärringbloggen
Swisha till 123 220 79 75
Jag skrev otaliga artiklar på Kärringbloggen, bland annat artikeln ”Den obekväma sanningen, Julian Assanges egen berättelse.” Jag höll fast vid att yttrandefrihet och pressfrihet inte bara gäller när vi gillar personen ifråga. (karringbloggen.se)
Joakim Medin grips i Turkiet. Och plötsligt vaknar hela den svenska journalistkåren. Man uttrycker ilska och solidaritet. Organisationer mobiliserar. Uttalanden skrivs. Krav på frigivning formuleras. Nu är till och med EU inkopplade. Några få journalister har hävdat att Medin är mer en vänsteraktivist än journalist.
Men jag har en fråga:
Var fanns ni svenska journalister när Assange satt fängslad i högriskfängelset Belmarsh? När han riskerade 175 års fängelse i USA för att ha avslöjat sanningen?
Det är något i reaktionerna vad gäller Medin som skaver. Joakim Medin har gjort reportage från bland annat Syrien och Kurdistan. Gott så! Men i det här fallet reste han till Turkiet för att bevaka oppositionen mot Erdogan. Han reste utan journalistvisum – ett land där jag själv bott i fyra år. Jag vågade knappt andas ordet ”journalist,” när jag var där.
Medin försökte smita in som turist med samtycke av sin chef, Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson.
Ansvarslöst ja. Riskabelt, absolut. Medin greps av turkisk polis. Nu har han dömts till villkorlig dom. Sitter fängslad i väntan på en andra rättegång. Åtalad för terrorbrott.
Några år tidigare: Assange körde med öppna kort. Han dolde inte vad han gjorde. Hans journalistik var tydligt kompromisslös och transparent. Det var också det som gjorde honom farlig – för makten. Medan Medin hyllas för sitt mod, förnedrades Assange av svenska journalister.
Skillnaden i hur Medin och Assange behandlas – av kollegor, medier, politiker – säger något obehagligt om journalistkåren.
Är solidariteten selektiv? Gäller pressfriheten bara dem vi sympatiserar med? Är det lättare/modigare att stötta en svensk journalist som fängslas i Turkiet än en internationell journalist/ visselblåsare som hotar västs självbild och jagades av CIA i Stockholm?
Sanningen är att Julian Assange avslöjade västvärldens dubbelmoral. Det gjorde honom obekväm. Och i Sverige blev det ännu mer laddat när anklagelser om sexuella övergrepp vävdes in. Övergrepp som sedan visade sig inte vara sanna:
”Julian Assange ingen våldtäktsman,” hävdar kvinnorna. Kärringbloggen 22 april 2022
Plötsligt förvandlades frågan om pressfrihet till ett moraliskt, sexuellt minfält. Då blev det enklare för de svenska journalisterna att vara tysta. Att låtsas som ingenting!
Jag försvarade Assange då, trots att jag var och är kvinnorättskämpe.
Jag försvarar honom fortfarande. Inte för att han är felfri – utan för att jag är journalist. Och om vi inte står upp för varandras rätt att avslöja makten, vem ska då göra det?
Pressfriheten handlar inte om vilka vi gillar, eller om det handlar om vissa svenska journalister! Det handlar om modet att försvara pressfriheten såväl i Sverige som internationellt – också när det är obekvämt och kanske till och med är farligt!
Helene Bergman
Källor:
Helene Bergman:”Julian Assange ingen våldtäktsman,” hävdar kvinnorna, Kärringbloggen 2022.
Helene Bergman:” Den obekväma sanningen, Julian Assange egen berättelse,”Kärringbloggen 2022
www.karringbloggen.se
”Joakim Medin åkte till Turkiet utan pressackreditering”, Dagen Media 2025
dagensmedia.se
Pensionsmyndighetens ”razzia” – ett svek mot Sveriges pensionärer.
Det här är inget misstag. Det här är ett svek – och det kommer direkt från regeringen. När Pensionsmyndigheten nu genomför sin ”razzia” mot Sveriges pensionärer, handlar det inte bara om att bekämpa bidragsbrottslighet- nej nu drabbas hela gruppen pensionärer. Det här är kollektiv bestraffning, där de allra mest utsatta tvingas betala tillbaka för misstag de inte ens visste att de begick eller för att myndigheten själv räknat fel. Allt på grund av att systemet att söka bostadsbidrag inte fungerar. Hela 80 procent har fel i ansökningarna!
Stötta Kärringbloggen!
Swisha 100, 200 eller valfritt belopp till
123 220 79 75
Enligt en artikel i GP ( Göteborgs-Posten) har Pensionsmyndigheten fått direktiv från regeringen att kräva tillbaka felaktigt utbetalda summor med allmän pension och bostadsbidrag. Redan nu är c a 60 000 fall identifierade.
” Stora pensionärsorganisationer, bland annat PRO ( Pensionärernas Riksorganisation ) och SPF ( Sveriges Pensionärers Riksförbund), har varit kritiska till fokuset på återkrav. I höstas skickade de ett brev till äldreminister Anna Tenje(M) där de varnar att fler pensionärer kan hamna hos Kronofogden”, skriver GP.
För många pensionärer handlar det alltså om återbetalningar de inte har råd med, vilket kan leda till en ekonomisk katastrof för redan utsatta individer. Att slå till mot en grupp som redan lever på marginalen, under förespegling att stoppa bedrägerier, är en orättvis och rättsvidrig åtgärd.
I GP pekar Curt Hansson, ledamot i PRO:s styrelse, på att pensionärer med låg pension kan hamna hos kronofogden.
Det här är också en kränkning av rättssäkerheten. Istället för att se individen och förstå de specifika omständigheter som varje pensionär lever under, behandlas de som en kollektiv homogen massa som ska tvingas stå till svars för systemets egna brister och otydligheter, utan att få en rimlig chans att försvara sig.
I GP är Curre Hansson, PRO, kritisk till att man fokuserar på återkrav i ett läge när själva systemet och ansökan till bostadstillägg är så svårt.
Och här kommer vi till den stora frågan: varför ska hela gruppen drabbas för att några missbrukar systemet? Varför ska de som kämpat hela livet få betala priset för systemets brister? Denna kollektiva bestraffning är inte bara ett svek mot pensionärerna – det är ett svek mot vårt samhälles värderingar.
Regeringens och dess Pensionsmyndighets agerande är ett missbruk av makt och en påminnelse om att vi alla kan bli nästa offer för ett system som inte längre verkar vilja skydda sina medborgare, utan istället jaga dem som regeringen anser vara svaga och lättast att fånga. Det handlar inte om att rätta till några misstag – det handlar om att jaga de svagaste i vårt samhälle. Och det, mina vänner, är ett systematiskt missbruk av makt.
P.S
Det här angår oss alla. Inte bara pensionärerna själva. För sanningen är:
Vi blir alla gamla – om vi får leva så länge.
Och det samhälle som behandlar sina äldre som avskräde, är ett samhälle på väg utför.
Så till dig som är ung, till dig som är mitt i livet:
Vakna nu. Bry dig innan det är för sent. Det handlar om respekt. Om värdighet. Om vilket land vi vill leva i.
Helene Bergman
Polisens kapitulation: När journalister misshandlas och rättsstaten backar
På tisdagen stod en man åtalad för misshandel av en journalist under en propalestinsk demonstration i oktober 2024 i Göteborg. Men rättegången i tingsrätten blottlade något större än ett enskilt övergrepp: Polisens passivitet i det avgörande ögonblicket – och ett demokratiskt svek. Jag satt i rättssalen, men har också själv som journalist bevittnat polisens senfärdighet, ibland passivitet och arrogans mot journalister. Jag är inte ensam.
Kärringbloggen behöver stöd, stort som litet!
Swisha , 100 kr, 200 kr, 500 kr eller valfri summa till
123 220 79 75
En rättegång som bekräftade det vi redan visste.
Det är inte första gången det händer – och det lär inte bli den sista. En journalist misshandlas. Polisen ingriper inte där och då. Och när ärendet till slut når rättssalen månader senare, visar det sig att inga gripanden skedde i direkt anslutning till brottet. Allt hänger på bildbevis. Den åtalade – en man från Syrien som bott i Sverige i tio år – förnekar allt. Men det som slog mig mest i rättssalen var inte förnekandet. Det var hur Göteborgspolisens passivitet i det avgörande ögonblicket bekräftades.
I Nordstan, – ett av landets största affärscentrum – tilläts en s k allmän sammankomst, störa allmänheten under drygt sju timmar i juni 2024. Tio butiker fick stänga. Demonstranterna började medvetet blockera passager för allmänheten. Polisen ”hjälpte” demonstranterna genom att hålla nödutgångarna fria. Polisen kommunicerade på svenska via Nordstans högtalarsystem, men ignorerades av demonstranterna som slagit upp ett tält och skanderade de numera välkända propalestinska slagorden samtidigt som de slog på trummor. Polisen frågade demonstranterna hur länge de skulle hålla på? Och fick till svar:
” Vi ska vara kvar här tillsvidare!”
Först vid 21.30-tiden lyftes demonstranterna bort – och lagfördes. Men då var såväl skadan och polisens signal klar: Det allmänna rummet är inte längre skyddat.
Sex poliser – 300 demonstranter – en knäckt näsa.
Vid demonstrationen utmed Avenyn som stannade på Kungstorget- där journalisten misshandlades och fick näsbenet knäckt – fanns sex poliser på plats. Journalisten som tidigare upplevt hot och våld, hade med sig två egna livvakter. Trots det blev han angripen. När ett försök gjordes att gripa en person som dragit i journalistens kläder, stoppades ingripandet av en insatschef (PIC) Motiveringen? Det kunde uppstå ”upprörd stämning” bland demonstranterna från tältlägret på Vasaplatsen – även kallad ”Gazaplatsen.” Ett namn som insatschefen själv anammat.
Polisens senfärdighet slår tillbaka – på demokratin
Det här handlar inte längre om en enskild demonstration. Inte om en ensam journalist med brutet näsben. Det handlar om ett system där polisen – kanske av rädsla, kanske av politisk försiktighet – tvekar att upprätthålla lagen när det gäller vissa grupper eller laddade situationer.
När journalister – vars uppdrag är att bevaka, dokumentera och informera – tvingas anlita privata livvakter i Sverige år 2024, då har något brustit på riktigt! Och när polisen hellre backar än griper då riskerar vi att förlora det som kallas ett öppet samhället.
Att demonstranterna till slut avlägsnades och lagfördes är en sen reaktion – inte en ursäkt. Skadorna var redan skedda. Misshandeln var redan ett faktum. Och när ingen grips på plats blir rättegången en gissningslek, där bildbevis och minnesluckor får väga tyngre än lagens tydliga uppdrag: att skydda både ordning och yttrandefrihet.
En kall front mot det fria ordet.
Jag har själv varit ögonvittne till polisens arrogans mot oss journalister. Jag har känt kylan, nonchalansen – och tystnaden. Flera andra journalister har drabbats. Men ingen ansvarig verkar ställas till svars.
För oss som fortfarande tror på demokratin, är det inte bara oroande – det är skandalöst.
Helene Bergman
Swish 123 220 79 75
Tack och lov Feministiskt Intiativ håller på att dö ut!
Min feministiska memoar
ännu mer aktuell idag! Går att köpa direkt av mig.
Swisha 150 kronor det är inklusive porto till
123 220 79 75. Skriv din adress så skickar jag ett signerat ex.
Fi var inte det rosa parti de utgav sig för att vara. Under det rosa täcket fanns ingen feminism värd namnet. Istället fanns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism.
2014 skrev jag en debattartikel på SVT Opinion om att jag hoppades att FI bara skulle dansa en sommar. Det tog lite längre tid, men under tiden de varade skapade FI sår i det svenska samhället. Och allt färre unga vill idag kalla sig feminister. Fi:s ungdomsförbund har enligt Ungdomsbarometerns senaste rapport krympt från 1000 till 35 medlemmar på fem år.
Så här på kvinnodagen återpublicerar jag min artikel från 2014 med rubriken ”Dra av det rosa täcket från Schyman och Fi!” här på Kärringbloggen.
Stötta gärna Kärringbloggen med en gåva!
Swisha till 123 220 79 75
Annelie Sjöberg, 47-årig gymnasielärare från Söderköping vill inte längre kalla sig för feminist, särskilt inte Fi-feminist. Annelie Sjöberg har blivit kallad nazist, könsförrädare och våldtäktsförsvarare på de sociala medierna av ledande Fi-anhängare. De har ringt till hennes arbetsgivare i Söderköpings kommun och påpekat att hon inte är lämplig som lärare eftersom hon inte undervisar i den rätta feministiska läran.
Anledning: Annelie Sjöberg har ställt kritiska frågor om Fi:s feminism såväl på Twitter som på ett öppet Fi-möte i Norrköping. Där fick hon det typiska Fi-svaret: att Fi inte tar debatten! Annelie Sjöberg är bara ett exempel på hur Fi, Feministiskt Initiativs, anhängare agerar mot kritiska röster. Jag som deltagit i kvinnokampen sedan 70-talet blir vred när feminismen blivit en trend utan demokratiska förtecken. Ett modeord utan historisk förankring.
Jag som var med om att starta lokalradions första kvinnoprogram Amanda i början av 80-talet och sedan under några år var en av programledarna i Sveriges Radios kvinnoprogram Radio Ellen. Jag som skrivit en bok om vår kvinnokamp som resulterade i att kvinnokampens döttrar kan ta för sig i och av ett samhälle som är ett av de bästa i världen för en flicka att växa upp i. Ett samhälle där kvinnokampens söner delar lika.
Men så kom Gudrun Schyman och Fi och trasade sönder kvinnokampens väv. När jag mötte henne i SVT Debatt efter Belinda Olssons program. Fittstim – Min kamp, fick jag frågan om jag skulle rösta på Fi. Jag svarade nej eftersom Fi är ett elitistiskt parti.
Tiden har gått och mitt NEJ har blivit ännu starkare. Fi är inte det rosa parti de ger sig ut för att vara. Under det rosa täcket finns ingen feminism värd namnet. Istället finns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism.
Kvinnokampen gjorde kvinnor starka, stolta och modiga. Fi gör kvinnor rädda och utmålar kvinnokampens söner som deras fiender.
De vita medelålders männen, som är några av de bästa i världen, när det gäller att respektera kvinnor och dela på familjens börda; barn och hushåll eftersom de flesta kvinnor i Sverige numera jobbar. Enligt Fi är det de vita medelålders männen som är patriarkatet.
Men patriarkatet är makten, och dagens svenska patriarkat utgörs till hälften av kvinnor. 57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor. Något lägre siffror för kvinnor i kommunerna, landstingen och riksdagen.
Det är inte första gången jag kritiserar Fi. I min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut 2013 ( går att fortfarande att köpa från mig) anade jag vad som komma skulle då jag från ett feministiskt perspektiv analyserar och kritiserar Gudrun Schyman och Fi.
Jag skrev bland annat att Gudrun Schyman inte har en feministisk grund att stå på. Hon var inte med i kvinnokampen på 70 – 80-talet. Då ägnade sig Gudrun Schyman åt Vänsterpartiet, istället.
Min starkaste kritik som feminist är att Fi inte öppet solidariserar sig med de flickor/kvinnor som utsätts för hedersmord och könsstympning, även i vårt land.
Att skända kvinnor kroppsligen är nämligen det yttersta tecknet på kvinnoförtryck. Istället vänder Fi åter sitt hat mot kvinnokampens söner, de vita medelålders männen. Absurt!
Inte heller bryr sig Fi särskilt mycket om de hundratusentalet kvinnor som är fattigpensionärer i vårt land. Ett feministisk parti som inte värnar om de svagaste är inte ett feministiskt parti.
Feminismen är en tolerant, internationell rörelse som försvarar alla kvinnors liv och hälsa oberoende av nationalitet, hudfärg och religion.
Feminismen är en rörelse som stärker kvinnor och ger oss mod att ta ansvar för våra egna och våra barns liv. Den goda feminismen samarbetar gärna med männen.
Gudrun Schyman har fått rockstjärnestatus tack vare sin karisma och med hjälp av sina groupies på Twitter och Facebook, som jagar och förföljer oliktänkande.
Fi är ett otäckt parti som bör skärskådas i lika hög grad som Sverigedemokraterna eftersom de använder samma metoder för att förföra väljarna. SD har invandrarna, Fi de vita medelålders männen, de som är den svenska kvinnokampens söner. De som är utmärkta exempel på att vi kvinnokämpar lyckades ganska bra med att förändra det svenska samhället till ett av världens mest jämställda.
Det jag ser nu gör mig rädd och ledsen. Jag ser hur det vi byggde upp håller på att raseras i hat, förakt och intolerans. Jag hoppas innerligt att Gudrun Schyman och Fi bara dansade en sommar!
Min egen feministiska resa skildras i boken ” Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar.”
Helene Bergman