Plötsligt blev min röda mössa politisk.

Min RÖDA mössa och jag! Selfie.

När blev en mössa ett politiskt ställningstagande?

Min röda mössa bär inga slagord. Den skyddar en hjässa märkt av solen i Zimbabwe, Turkiet, Bangladesh och av otaliga seglingar — spår efter ett liv vänt mot världen.

Swisha gärna en hundring till Kärringbloggen

123 220 79 75

Här sitter jag med min lilla röda stickade mössa på  huvudet för att skydda hårbotten efter ett basaliom. Varm, mjuk och trogen.

En mössa, helt enkelt.

Så öppnade jag mobilen och kollade FB  och ser hur röda mössor blivit en protest mot ICE.

Kvinnor stickar nu röda protestmössor. Jag kommer ihåg fittmössorna och nu ICE-mössor. Motståndsmössor.

Och jag tänkte:

När blev en mössa ett manifest?

Min mössa protesterar inte mot någonting. Den protesterar möjligen mot kyla  — och mot solen.

Solen i Zimbabwe. Solen i Turkiet. Solen i Bangladesh.

Och den envisa solen under många seglingar längs vår egen kust.

Ja, basaliomet på min hjässa kommer troligen därifrån. Från ett liv som levts utomhus. I världen. Inte i skuggan.

Den här mössan bär inga slagord — men den bär spår av ett liv vänt mot horisonten.

Vi lever i en tid där symboler kidnappas snabbare än vi hinner klä på oss. Färger laddas. Plagg tolkas. Till och med stickning kan plötsligt bli ideologi.

Men för mig är min röda mössa just en mössa!

Och ja jag gillar  rött.

Missförstå mig rätt. Människor får protestera hur mycket de vill. Men jag tänker inte lämna ifrån mig rätten till min egen huvudbonad.

Jag har alltid föredragit världen sådan den är — brännande, oförutsägbar och verklig — framför att betrakta den på avstånd.

En del av oss gick ut i solen och tog konsekvenserna.

Det är kanske därför jag idag bär mössa.

Så jag gör möjligen det mest stillsamma uppror man kan göra i vår tid:

Jag behåller min röda mössa.

Inte som symbol.

Utan som följeslagare och ett skydd.

Helene Bergman