På Sveriges Radio avgör inte alltid reglerna – utan vem du är!

Fallet med kulturjournalisten Mårten Arndtzén väcker en större fråga: varför får vissa journalister konsekvenser för sina åsikter – medan andra blir institutioner som ingen rör?

Kärringbloggen står fri! Stötta den journalistiska friheten!!

Swisha 123 220 79 75 

Turbulensen kring kulturjournalisten Mårten Arndtzén på Sveriges Radio säger något intressant om hur organisationen fungerar. Den säger också något om en annan av Sveriges Radios starka profiler: Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén.

I ett inslag i P1 Morgon på onsdagsmorgonen  diskuterades varför Mårten Arndtzén fått ändrade arbetsuppgifter efter ett inlägg på X där han uttryckte stöd för kulturministerns kritik av den svenska filmbranschen.

Frågan var enkel: varför får vissa journalister konsekvenser när de uttrycker åsikter – medan andra inte får det?

Svaret från Sveriges Radios ledning var att organisationen har ett fyrtiotal ansvariga utgivare och att varje chef fattar sina egna beslut. Det kan säkert stämma organisatoriskt. Men för den som arbetat länge på Sveriges Radio säger det också något annat.

Jag arbetade själv i sexton år på Sveriges Radio och lärde mig ganska snabbt en sak: på en redaktion avgör inte alltid reglerna. Ofta avgör personligheterna. En journalist formas av sin redaktion – men måste också förr eller senare bli självständig.

Journalister är olika. Vissa accepterar ett beslut från chefen utan större diskussion. Andra är starka profiler som driver sina frågor hårt och kan ställa till ett ordentligt liv om någon försöker begränsa deras arbete.

Den skillnaden spelar större roll än många utanför redaktionerna förstår.

Sveriges Radio har alltid haft sådana profiler. Utrikeskorrespondenter kan med tiden nästan bli institutioner i sina bevakningsområden. Under många år har till exempel Cecilia Uddén varit en av Sveriges Radios mest kända röster från Mellanöstern.

Det är inte konstigt. Krig och konflikter kräver erfarenhet och närvaro på plats.

Men det betyder också att vissa journalister får en mycket stark ställning i organisationen.

Samtidigt har Sveriges Radios rapportering om kriget i Gaza och Israel under lång tid varit föremål för stark debatt om balans och opartiskhet.

Den rapporteringen har dessutom skett i en tid då Sverige präglats av starka konflikter kring kriget i Mellanöstern – demonstrationer på gatorna, hårda ord i den offentliga debatten och en växande oro över utvecklingen i samhället.

I ett sådant läge borde public service vara extra noga med balans och trovärdighet. Ändå är det inte den typen av rapportering som leder till konsekvenser. Det är i stället ett enstaka inlägg på X som gör att en journalist flyttas från sitt uppdrag.

När Sveriges Radios chefer förklarar detta med att organisationen har fyrtio ansvariga utgivare och fyrtio olika beslut säger det egentligen något ganska talande om hur systemet fungerar.

Formellt handlar det om regler.

I praktiken handlar det ofta om vem man är.

På varje redaktion finns reportrar som är svåra att flytta på. De är starka, högljudda och vana att få igenom sina reportage. Och så finns det andra som inte gör så stort väsen av sig.

Detta är en sida av redaktionslivet som sällan diskuteras offentligt. Men alla som har arbetat länge på en stor redaktion känner igen den.

Skillnaden är bara att den nästan aldrig diskuteras offentligt.

Helene Bergman f d Sveriges Radio medarbetar

8 mars: När jag nämnde Kvinna till Kvinna mörknade hennes ansikte

Munira Subašić, ordförande för Mothers of Srebrenica.
Foto: Helene Bergman, Sarajevo 2014.

Kärringbloggen behöver ditt stöd! Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75 

Inför varje International Women’s Day hyllas svenska kvinnoorganisationer. En av dem är Kvinna till Kvinna, som startade under Bosnienkriget och i dag arbetar i ett tjugotal konfliktländer.

Men när jag intervjuade Munira Subašić i Sarajevo förändrades stämningen i rummet när jag nämnde organisationens namn.

“Vi bad om hjälp”, sa hon.
“Men Kvinna till Kvinna ville inte ha med oss att göra.”

Den frågan har för mig ett landskap. Ett gravfält. Ett namn.

Srebrenica.

När taxin körde in i Srebrenica såg jag gravfältet. Vita gravstenar, så långt ögat nådde. På andra sidan låg den gamla batterifabriken.

Taxichauffören körde längre in i byn. Där fanns en affär som var öppen. Vi gick ur bilen och köpte varsin turkisk kaffe. Då började det regna. Inte kraftigt. Mer som ett dis som drog in över platsen.

Gravfältet försvann delvis i regnet, blev suddigare, som om det drog sig tillbaka.

Vi stod kvar på trappan till affären. Taxichauffören och jag. Med kaffet i handen.

“Känner du de dödas själar”, sa han.
Hur de fortfarande finns här, runtom oss.
De kan aldrig få ro.

Vi sa ingenting mer. Vi såg ut över Srebrenica – tysta.

Med detta i kroppen mötte jag Munira Subašić.

Jag mötte henne som journalist.
En journalist som först hade tagit sig till Srebrenica, sett platsen och känt de dödas närvaro.

Munira tog emot mig i Mothers of Srebrenicas lokaler i en förort till Sarajevo.

Hon talade lugnt, sakligt, utan patos. Hon började inte med döden. Hon började med arbetet.

Efter juli 1995 fanns inga svar. Inga myndigheter. Ingen som tog ansvar för de döda.

Kvinnorna samlades själva. De började skriva ner namn. Inte statistik – relationer. Söner. Män. Bröder. Barn.

Kvinnorna byggde databaser. De samlade vittnesmål. De bar sanningen när ingen annan gjorde det.

“Allt har vi gjort själva”, sa hon.

När Munira talade om sin egen förlust gjorde hon det utan att höja rösten. Hon berättade hur hon förlorade sin make och sina söner. Hur endast några benbitar av en av sönerna till slut hittades. Hur kampen för rätten till en grav kunde ta år.

Hon talade inte om hat. Hon sa att hon inte hatade serber. Att hat förstör den som hatar. Att hennes kamp handlade om rättigheter – inte hämnd.

När hon beskrev livet i dagens Srebrenica blev rösten fastare. Kvinnor utan rättigheter. Trakasserier. En lokal maktstruktur som inte skyddar.

Hon talade också om FN. Om de blå hjälmarna. Om skyddet som inte skyddade.

“De stod där när männen sorterades ut”, sa hon.
“De såg vad som hände.”

När Munira talade om omvärlden förändrades tonen. Inte i affekt – utan i skärpa. Hon talade om möten som pågick medan människor fortfarande levde i fångenskap. Om samtal som fortsatte medan män sorterades bort. Om diplomati som hölls vid liv, samtidigt som andra liv släcktes.

Här nämnde hon också den svenska organisationen Kvinna till Kvinna.

Det var då hon sa:

“Vi bad om hjälp. Men de ville inte ha med oss att göra.”

Orden uttalades utan dramatik. Som ett konstaterande.

Men i dem låg en större fråga.

Vem talar egentligen i kvinnors namn i krig?

I västvärlden finns i dag en hel infrastruktur av organisationer, konferenser och projekt om kvinnor, fred och säkerhet. Många av dem gör säkert viktiga saker.

Men ibland uppstår också en märklig distans mellan dem som arbetar med krig – och dem som faktiskt överlever krig.

I Srebrenica organiserade kvinnorna själva arbetet med att identifiera de döda. De bar sanningen när världen ännu inte ville se den.

De väntade på att någon med makt skulle ingripa.
Att någon skulle stoppa det som höll på att ske.

När det inte hände förvandlades tilliten till något annat.

Vrede.

Inför varje 8 mars talar vi i Sverige gärna om solidaritet mellan kvinnor över gränserna.

Men ibland undrar jag hur den solidariteten egentligen ser ut från den andra sidan.

Från en plats där gravstenarna fortfarande står i långa rader över ett fält.

Och där de dödas själar, som taxichauffören sa, ännu inte har fått ro.

Helene Bergman

Iran, USA – och ett nödrop från min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh

 

Av Helene Bergman, journalist och författare. Swish till Kärringbloggen 123 220 79 75.

Fotot på omslaget till min bok Kulturkrocken tog jag själv i Bangladesh. Under mina resor där stod Tiger, min vän i Dhaka, ofta vid min sida.

Ett beslut i Washington, en konflikt i Mellanöstern, en ekonomisk kris någonstans – och plötsligt sitter en familj i Bangladesh och undrar hur de ska överleva.

I morse fick jag ett mejl från min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh. Medan världen diskuterar stormaktspolitik sitter han och undrar hur hans familj ska överleva.

Tiger var mannen som stod vid min sida under mina resor i Bangladesh. I ett land som för en svensk kan kännas både förtrollande och kaotiskt – fullt av människor, ljud, värme och motsägelser – var han min guide, tolk och ibland min beskyddare.

Nu skriver han till mig igen.

Jag citerar några rader ur hans mejl:

“Hello my beautiful best friend…

We hoped the new government would bring something good, but now the situation in the world has become worse. The conflict between Iran and the USA affects countries like Bangladesh. Tourism has collapsed.

I thought I would receive guests from Germany but everything went down. Ramadan and Eid should be a big holiday, but we lost everything. Prices are rising and we don’t know how to survive. People are returning from the Middle East without work. Please keep us in your prayers.”

Bangladesh förekommer nästan aldrig i svenska medier.

Om landet nämns är det oftast i samband med naturkatastrofer eller fabriksbränder. Men för människor som Tiger är världspolitiken inte abstrakt. Den avgör om det finns mat på bordet.

Tiger arbetar inom turism. Det är en bransch som alltid lever på marginalen i utvecklingsländer. Några få gäster från Europa kan vara skillnaden mellan inkomster och ingenting.

När världen blir orolig slutar människor resa.

Då försvinner inkomsterna över en natt.

Bangladesh är dessutom ett land vars ekonomi i hög grad hålls uppe av migrantarbetare i Mellanöstern. Miljontals bangladeshier arbetar i Gulfstaterna och skickar hem pengar till sina familjer. När ekonomin där bromsar – eller när människor tvingas återvända – slår det direkt mot familjer hemma i Dhaka och på landsbygden.

Det är därför Tiger i sitt mejl kopplar samman sitt eget liv med konflikter långt bortom Bangladesh.

För honom är världspolitiken inte en analys på tv.

Den är vardag.

I Europa diskuterar vi Nato, Iran, säkerhetspolitik och stormaktsstrategier. I Dhaka undrar en turistguide om det kommer några gäster alls – eller hur familjen ska klara nästa månad. Det är lätt att glömma hur sammanlänkad världen har blivit.

Ett beslut i Washington, en konflikt i Mellanöstern, en ekonomisk kris någonstans – och plötsligt sitter en familj i Bangladesh och undrar hur de ska överleva.

Det är därför Tigers mejl berör mig så starkt.

Tiger är inte bara en röst från Bangladesh.

Han är min vän.

Bakom varje geopolitisk konflikt finns människor som nästan aldrig kommer med i rapporteringen.

Min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh är en av dem.

”Jag har skjutit med en AK4 – därför är jag realist”

Minilumpen på F 17 i Ronneby.

Jag har arbetat i 50 år med kvinnokamp. Jag har skjutit med en AK4. Det är kanske inte den kombination man förväntar sig. Men det är där någonstans jag befinner mig när världen förändras – i en hörsal på Chalmers, bredvid min 19-åriga dotterdotter, och lyssnar på en brigadgeneral tala om Nato.

Så stötta Kärrinbloggen i dessa tider! 

Swisha en hundring eller två till 

123 220 79 75 

Jag gjorde minilumpen på F 17 i Ronneby.

Vi låg på vakt ute i terrängen och väntade på fienden, med lösa skott i AK4:an. Det stora militärtältet stod uppsatt och kaminen i mitten höll värmen när kylan kröp in från marken. Vi lärde oss marschera. Vi lärde oss disciplin och kamratskap.

Jag lärde mig skjuta med AK4:an. Jag lärde mig plocka isär den och rengöra den – för att sätta ihop den igen.

Våra befäl hade gjort FN-tjänst i Afghanistan. De talade inte högt om det, men erfarenheten fanns där – i allvaret bakom instruktionerna.

Säkerhetspolitik är därför inte bara ett ord för mig.
Det är en erfarenhet.

Det var därför jag satt i en stor hörsal på Chalmers i Göteborg när Göteborgs Allmänna Försvarsförening arrangerade ett föredrag med brigadgeneral Anders Svensson.

Runt 450 personer var där. De flesta pensionärer. Några få unga. Min 19-åriga dotterdotter var en av dem.

Det är egentligen märkligt.

Vi talade om Sveriges säkerhet, om Nato i dag, om hur världen förändrats sedan 1949. Det är deras framtid – inte vår – som står på spel. Ändå var salen nästan helt gråhårig.

Brigadgeneralen var pedagogisk, tydlig, saklig. Inga slagord. Inget alarmistiskt tonläge. Han beskrev hur Nato utvecklats från en klassisk försvarsallians under kalla kriget till en allians som också hanterar moderna hot – där terrorism i alla dess former är en central säkerhetsutmaning.

Det står på Natos egen hemsida.

Jag hade inte hört detta betonas så tydligt tidigare. I svensk debatt talas det nästan uteslutande om hotet från Ryssland. Men Nato är i dag en bredare säkerhetsstruktur än så.

Efter Berlinmurens fall trodde många att hoten skulle minska. Att världen blivit mjukare. Att handel och internationella institutioner skulle dämpa konflikter.

Men världen 2026 är inte världen 1989.

I dag talar vi om cyberkrig, hybridpåverkan, energivapen, terrororganisationer med statligt stöd och ideologiska maktanspråk som inte försvinner genom dialog.

Sverige är nu medlem i Nato. Det är en mental omläggning lika mycket som en formell. Vår östliga gräns är Finlands gräns mot Ryssland. Vi är inte längre en perifer betraktare.

I oroliga tider är det lätt att dras med i känslor – rädsla, ilska, polarisering. Men det brigadgeneralen visade var något annat: beredskap är inte hysteri. Det är organisation. Det är planering. Det är långsiktighet.

Min dotterdotter lyssnade med självklarhet. För henne är Nato inte ett ideologiskt laddat ord från kalla kriget. Det är en del av den verklighet hon ska leva i.

Jag har arbetat i 50 år med kvinnokamp.
Jag har skjutit med en AK4.

Det är kanske inte den kombination man förväntar sig.

En minilumpen-generation.
En dotterdotter bredvid.
En brigadgeneral på scen.

Det är där någonstans jag befinner mig när världen förändras.

Helene Bergman