När yttrandefriheten ersätts av folkdomstolen på Facebook

Sajten Doku, som granskar islamistiska miljöer, har efter massanmälningar permanent stängts ner av Facebook. Sofie Löwenmark skriver själv på X att hon blivit föremål för en organiserad kampanj efter sin krönika i Expressen om Anne Rambergs stöd för Folkets mujahedin. Facebook har i praktiken blivit en censurens folkdomstol. Vilket är ett hot mot yttrandefriheten som demokratin vilar på.Den som anmäls mest – försvinner.

Screenshot från Sofie Löwenmarks X

Doku verkar inom det svenska publicistiska systemet. Vilket innebär ansvarig utgivare, källskydd och med etiska regler som följs t ex möjlighet till rättelse. Det är så yttrandefriheten är hörnstenen i vår demokrati. 
Men på Facebook gäller något annat. Här räcker det att samla ihop tillräckligt många anmälningar och att organisera sig för att hävda kränkningar. Och FB regerar som en zombie och plattformen agerar genom att stänga ner journalistik.

För fri oberoende journalistik stöd Kärringbloggen 

Swisha till 123 220 79 75 

Detta innebär att det nu skett en avgörande förskjutning i vårt demokratiska system.  Från att vara en rättsstat till att bli ett demokratikallt reaktionssystem.  Facebook har därför i praktiken blivit en censurens folkdomstol!  Inte en instans som prövar sak. Utan en som reagerar på volym.

Den som anmäls mest – försvinner.

När Meta stänger ner journalistik utan insyn, utan tydlig motivering och utan reell möjlighet till överprövning, uppstår ett demokratiskt problem. För Facebook är inte en neutral plattform. Det är en av de viktigaste arenorna för det offentliga samtalet. Det är där människor nås. Det är där opinion formas.

Och just därför blir konsekvensen så allvarlig. När en journalist kan stängas ner därifrån på grund av organiserade anmälningar – då handlar det inte längre om “regler”. Då handlar det om makt.

Löwenmark granskar islamistiska miljöer. Ett område som väcker starka reaktioner. Ett område där organiserade motreaktioner är en realitet. Det gör inte saken mindre allvarlig.

Det gör den mer förutsägbar. Och det är där och då som t ex Facebook ska stå stark.

Än så länge råder tystnad i de etablerade medierna. Men jag hoppas på en bred diskussion och granskning av Facebook i demokratins namn. För en journalist har stängs ner från en av världens största plattformar. Men detta är  inte ett enskilt fall. Det är ett systemfel. Ett system där organiserat tryck kan väga tyngre än journalistiskt ansvar.

För vem försvarar yttrandefriheten när den avgörs av den som kan mobilisera flest anmälningar?

Helene Bergman
Kärringbloggen

Kärlek räcker inte som drama – den måste kompletteras med hån- Love is Blind, Sweden

Människor söker kärlek. Blottar sig. Tar risker. Och så kliver andra in – för att skratta åt dem. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt. När Love is Blind Sweden, Netflix, blir ett spektakel av hån, då är gränsen passerad.

Hon ser. Hon anar.Hon förvarnar. Hon är nornan.

 

Swish till Kärringbloggen – 100 kronor eller så.

123 220 79 75 

 

Jag satt och tittade på Love Is Blind: Sweden Människor som söker kärlek. Som blottar sig. Som riskerar att bli avvisade inför oss alla.

Och så – plötsligt – händer något. In kliver de. Recensenterna. Coola svenska influencers som Kaeli Abdi, Filip Dikmen, Carolina Gylling, Fanna Ndow Norrby, Emil Henrohn och Sofia Dalén. Ett gäng som sitter vid sidan av, men i samma kapslar och reagerar- på det som redan blottats.

Skrattar hahah. Kommenterar. Förlöjligar.

Min första tanke var enkel:

Jaha.

Producenten behövde fylla ut avsnitten. Och vad är billigare än några kända ansikten som kan sitta och garva åt andra? Men det är värre än så. För det här är inte bara ett tv-grepp. Det är ett skifte.

Vi tittar inte längre bara på människor som riskerar något. Vi tittar på människor som redan gjort sig sårbara –

och sedan görs till objekt.

Till något man kan peka på. Kommentera. Skratta åt. Med hjälp ! 

För det är det som är det nya. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt.

Och någonstans sitter producenterna. De som har tänkt ut det här. De som bestämt att kärlek inte räcker som drama –den måste kompletteras med hån. Det är då tanken kommer. Den obehagliga. Hur känns det att vara en av dem där inne?

Att först blotta sig –

och sedan, i efterhand, bli reducerad till en punchline?

Ett skratt? En reaktion?

Det är där något brister. För det här liknar inte längre underhållning. Det liknar något annat.

En modern häxprocess. Inte med eld och bål. Men med samma mekanik.

En cirkel. Skratt som växer. Någon pekar. Någon hakar på. Och plötsligt är det inte längre en människa. Utan ett mål.

Vi har sett det förut.

Intervjuer som ska “recenseras” Program som inte anses räcka i sig själva. Som om publiken inte längre kan tänka.

Och nu – kärlek som ska kompletteras med förakt.

Och publiken? Vi förväntas delta. Le lite. Skaka på huvudet.

Känna oss lite bättre själva. Jag gjorde inte det. Jag spolade över de 30 minutrarna av fånigt flabb åt andra.  För det finns en gräns. Och när människors längtan efter kärlek

blir råmaterial för andras skratt då är den passerad.

Det där är inte underhållning. Det är förakt.

På bästa sändningstid. Skäms!! 

Helene Bergman

Påskkärringupproret från Västkusten – för landet som inte syns

Public Service I Stockholm säger att vi har försvunnit. De har fel. Hälsningar från Västkusten. Selfie:; Helene Bergman

Liten tuva stjälper ofta stort lass. I morse var det påskkärringarna. Nu räcker det. För nu startar påskkärringupproret från Västkusten. Det sitter människor i en Sveriges Radio-studio i Stockholm och berättar hur det är i hela landet. Problemet är enkelt:

De har fel. Inte för att de vill ljuga, utan för att de inte orkar göra professionell research. De gör slappresearch bara för att fylla en morgonsändning.

 

Stöd Kärringbloggens Påskkärringsuppror! 

Swisha en hundring  eller två  till 123 220 79 75 

 

På Sveriges Radio P1 i morse:

Påskkärringarna håller på att försvinna. Halloween har tagit över.

Samtidigt, i Sävedalen utanför Göteborg, klär barn ut sig och går ut och knackar dörr.

Dalsland rapporterar samma sak.

Verkligheten är inte borta. Den har bara inte kollats.

Jag har arbetat på Sveriges Radio själv i 16 år. Bland annat på P4 Kalmar och på dåvarande Riksradion.

Från Västervik. Då var det lättare att få gehör från Stockholm för vad som hände där än vad det idag är att få gehör för vad som händer i Göteborg. Det var väl mer exotiskt från landsbygden, kan tänka.!

Det säger något om utvecklingen.

Ta Västkusten.

Här finns:

  • kemiindustrin i Stenungsund
  • fisket
  • havet
  • exporten

Och här ligger Göteborgs hamn – Nordens största hamn.

När pratar vi om den? Nästan aldrig.

I stället:

Östersjön.

Östersjön.

Östersjön.

Som om Västerhavet inte fanns.

Och politiken visar samma mönster.

Vid vägraset utanför Stenungsund kom Carl XVI Gustaf.

Ministrarna dröjde.

Det här är inte tillfälligheter.  Det är ett system.

Ett land har blivit två:

Det som berättas. Det som levs

Så ja.

Det började med påskkärringarna. Men det slutade i något annat. Påskkärringarna försvinner inte. Det är verkligheten som försvinner ur bilden, särskilt i Public Service.

För medan man producerar berättelser i Stockholm, produceras värden någon annanstans. På Västkusten. I Industrin. I Havet. Med Exporten. Det är där Sverige tjänar sina pengar. Och ibland undrar jag:

har man i Stockholm börjat tro att pengar kommer ur bank automaten?

Det finns ett land utanför berättelsen. Det är det landet som bär Sverige. Det är där människor  finns och barn och nu även en vuxen som klär ut sig till Påskkärring. Förr brändes vi på bål, men nu osynliggörs vi av bland annat av Public Service och  mediemakten. Så dags för Påskkärringsupproret från Västkusten!

Helene Bergman, Påskkärringen från Göteborg

Har jag en bläckfisk som växer i mitt huvud- ett ord från en läkare

Två av de mest pedagogiska läkare jag mött kom inte från Sverige. De kom från Syrien och Saudiarabien. Det var inte dom som använde ordet bläckfisk. Det var en svensk kirurg. Och det är märkligt hur ett enda ord kan stanna kvar i kroppen. Inte som en tanke. Inte som en kunskap. Utan som en bild.

Swisha en hundralapp eller två till Kärringbloggen 

123 220 79 75 

 

Jag opererade nyligen bort ett basaliom i hårbotten. Ett litet ingrepp, inget dramatiskt. Ändå var det inte själva operationen som följde med mig hem. Det var ett ord. Bläckfisk.

Jag ligger där med ett nyopererat sår i hårbotten när kirurgen säger det:

– Sådana här kan ju växa lite som en bläckfisk.

Hon ler nästan. Som om det var ett bra ord. Jag nickar. Men något har redan hänt.

På vägen hem har jag inte längre ett borttaget basaliom. Jag har en bläckfisk i huvudet. Den finns inte där. Jag vet det.  Ändå finns den. Som en bild. Som en känsla.

Som något som breder ut sig under huden, osynligt, okontrollerbart.Det är inte sjukdomen som gör det.

Det är ordet.

Inför operationen satt jag hos en läkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Han kom från Saudiarabien.

Han förklarade. Långsamt. Noggrant. På engelska och på svenska. Han tog om. Och tog om igen. Inte för att jag inte förstod. Utan för att vara säker på att jag gjorde det. Han nämnde inte ordet – bläckfisk eller octopus! 

Han förklarade att allt skulle gå bra. Då svarade jag med inshallah. Han log igenkännande !

Jag gick därifrån lugn.

Jag tänker också på operationen av min spinalstenos.

En högt kvalificerad kirurg från Syrien.

Samma sak där. Precision i handen. Men också i språket.

Och så kontrasten. Den svenska kirurgen.

Kompetent. Effektiv. Och ett enda ord:

Bläckfisk. Det räckte. Inte för att beskriva sjukdomen.

Utan för att skapa en ny.

Jag har levt nära läkare. Jag har hört hur människor blir till diagnoser.

– Bröstcancern på rum tre.

– Melanomet som inte svarar.

– Livmodercancern som kom in i morse.

Inte av ondska. Utan av vana. Av ett system. Men något händer där. Människan krymper. Sjukdomen växer.

Det sägs att svensk sjukvård är en av världens bästa. Och det är den. Medicinskt.

Men hur är det med  kommunikationen?

För när orden brister börjar fantasin arbeta. Ett enda ord räcker.

Bläckfisk.

Det är inte där den växer. Inte i kroppen. Den växer  i språket.

Och kanske är det dags att vi börjar tala om det. Inte bara om var läkare är utbildade. Inte bara om kompetens i operationssalen. Utan om något enklare. Och svårare. Ansvar för orden.

För jag har mött läkare från Syrien och Saudiarabien som inte bara kan operera. De kan förklara. De stannar kvar tills man förstår. Det är inte en kulturell detalj. Det är en medicinsk kvalitet. Och kanske är det just där svensk sjukvård har något att lära – att kommunicera! 

Helene Bergman