Den tredje januari i år, piskades Roya Heshmani 74 gånger för att hon vägrade bära slöja. Under piskningen vägrar hon fortfarande att bära slöjan: 

”Mannen började slå på mina axlar, min rygg, höfterna, låren, vaderna och fötterna. Han upprepade processen några gånger. Jag räknade inte slagen utan sjöng tyst för mig själv:

”I Kvinna- Liv – Frihetens namn gick slaveriets mantel sönder; Morgonen tar den mörka natten i besittning, och piskrappen jagar våra fiender.”

Här är Roya Heshmatis egen berättelse översatt av Soleyman Ghasemiani. 

Kärringbloggen behöver allt stöd 

Swisha till 123 22 07 975

Idag, 2024-01-03, fick jag samtal från myndigheten för verkställandet av domar om mitt straff om 74 piskrapp. Jag kontaktade min advokat och vi gav oss i väg till åklagarmyndighetens 7:e distriktet i Teheran. Så fort vi gick genom huvudentrén tog jag av mig huvudduken. Vi kom in i hallen. Där hörde jag en kvinnas skrik som leddes ner i byggnaden på trappuppgången.  Hon var kanske på väg mot verkställandet av sitt straff. Min advokat sade till mig: ”kära Roya. Tänk efter. Piskarnas verkan kommer att bestå en längre tid.” Vi gick till avdelning 1, verkställande av domar. 

– Ta på dig slöjan, för att undvika mer bekymmer, sade den anställde till mig

– Jag är här för att få mitt piskstraff  just för det. Jag har vägrat ha på mig slöjan, svarade jag lugnt och artigt. De ansvariga informerades om vår närvaro. Piskaren kom och uppmanade mig att ta på mig huvudduken och följa efter honom.  

– Jag tar inte någon slöja på mig.   

– Gör du inte det? Jag ska piska dig så att du förstår var du befinner dig. Jag ska öppna ett nytt ärende på dig och bjuda dig på ytterligare 74 piskrapp, sade han. Jag vägrade ändå ta på mig slöjan. Vi gick ner i byggnaden. Det fanns några killar som var där för att de hade druckit. 

– Sade jag inte till dig att ta på dig huvudduken, röt piskaren. 

Jag vägrade återigen. Två beslöjade kvinnor kom fram och satte huvudduken på mig. Jag tog av den. Detta upprepades några gånger. Då satte de handfängsel på mig och satte huvudduken på mitt huvud. De ledde mig ner ytterligare en våning, samma väg som den skrikande kvinnan. Det var ett rum i hörnet av en parkering. Domaren, piskaren och den beslöjade kvinnan stod bredvid mig. Kvinnan var märkbart tagen. Hon suckade flera gånger och sade ”jag vet, jag vet.” Den turbanbärande domaren log mot mig. Jag blev påmind om den gamle gatuförsäljaren i Sadegh Hedyats kända roman ”Den blinda ugglan”. Jag vägrade möta hans blick. Metalldörren öppnades. Väggarna i rummet var cementbeklädda. Det stod en brits i rummet med hand- och fotfängsel svetsade på båda sidor. I mitten av rummet fanns det ett metallställning med rostiga hand- och fotfängsel på. Bakom dörren stod en stol och ett litet bord täckt av piskor. En riktig medeltida tortyrkammare. 

– Damen, mår du bra? Har du några problem? frågade domaren. 

Jag svarade inte honom som om han inte fanns.   

– Damen jag pratar med dig! Sade han igen.

Jag svarade inte den här gången heller. 

– Ta av dig din kappa och lägg dig på britsen, sade piskaren.

Jag hängde min kappa och huvudduken på tortyrsställningen mitt i rummet. 

– Ta på dig huvudduken, sade piskaren. 

– Det gör jag inte. Ta din koran under din arm och utdela dina piskrapp, sade jag och lade mig på britsen.

– Snälla var inte så envis, bad den beslöjade kvinnan mig och lade huvudduken över mitt huvud.

Piskaren valde en svart piska bland de som fanns på bordet, vred den runt sin hand två gånger och närmade sig britsen. 

– Slå inte för hårt, sade domaren. 

Mannen började slå på mina axlar, min rygg, höfterna, låren, vaderna och fötterna. Han upprepade processen några gånger. Jag räknade inte slagen utan sjöng tyst för mig själv: ”I Kvinna-Liv-Frihetens namn, gick slaveriets mantel sönder; Morgonen tar den mörka natten i besittning, och piskrappen jagar våra fienden.” 

Sen var det klart. Vi kom ut. Jag lät dem inte ens lägga märke till min smärta. De är inte värda det. Vi var på väg upp till den ansvariga domaren för straffutmätning. Den beslöjade kvinnan gick bakom mig för att se till att huvudduken inte gled av mitt hår. Utanför domarens rum slängde jag av mig slöjan igen. Kvinnan bad mig att låta huvudduken vara kvar över mitt hår. Jag vägrade och hon försökte. 

– Vi är inte glada över det som sker men sådan är lagen och vi måste upprätthålla den, sade den ansvariga domaren i rummet. 

Jag svarade inte honom. 

– Om ni vill leva på ett annat sätt kan ni flytta utomlands, sade han.

– Landet är allas, svarade jag

– Visst men då måste man följa lagarna, sade domaren

– Okej, lagen får göra sitt och vi får fortsätta att strida emot den, svarade jag.

Vi kom ut från rummet och jag tog av mig slöjan igen. Ett stort tack till herr Tataie. Utan er vid min sida hade jag inte orkat med allt det här. Ber om ursäkt att jag inte var en hörsam klient. Jag är säker på att du som en ärbar man förstår mig. Tack för allt. 

Länge leve Kvinna, Liv, Frihet!

Roya Heshmati

Ursprungligen publicerat på hemsidan till människorättsgruppen hengaw.net 

Kärringbloggen behöver allt stöd 

Swisha till 123 22 07 975