Brigitte Bardot är död – men hon gav oss modet att leva

Brigitte Bardot är död. Och plötsligt känner jag hur en hel del av min egen ungdom skälver till. För oss som var tonåringar på 60-talet var hon inte bara en filmstjärna. Hon var en revolution, långt innan vi fick ord för vad frigörelse innebar.

Vi ville se ut som henne. Långt hår, bakåt uppsatt vid hjässan.

Gå som hon gjorde. Den där sexiga gången. Klä oss i Bardot- rutigt – vitt och rosa.

Andas med samma självklara självkänsla som hon bar framför kameran.

Men det handlade inte bara om utseendet.

Bardot var kvinnan som vågade vara sin egen – sexig utan att vara ett objekt, självständig utan att behöva be om ursäkt, kraftfull utan att gömma sig bakom någon manlig ram. Hon skrattade åt moralism, trotsade normer och visade att kvinnlighet inte behöver tuktas för att vara respektabel.

Hon var vår första, stora bild av att en kvinna kan vara fri.

Och att frihet kan vara vacker.

Det är svårt att förklara för de generationer som kom efter oss. Men på 60-talet var kvinnan fortfarande hårt inlåst i respektabilitet, ordentlighet, korsetter – synliga och osynliga. Bardot öppnade fönstret. Hon släppte in ljus. Hon sa: Ni behöver inte be om lov för att vara ni.

Jag tänker på hur mycket som kom efteråt: kvinnorörelsen, nya livsval, nya livsmodeller.

Men långt innan plakat och program fanns bilderna. Ikonerna. Förebilderna.

Och där stod hon.

Sedan fanns förstås livet på andra sidan myten – ensamhet, skandaler, misstag, hårda ord, ett samhälle som både dyrkade och dömde henne. Hon var inte perfekt. Hon var människa. Och kanske är det en del av varför hon ändå förblir viktig: hon levde, föll, reste sig, förändrades. Hon överlevde sin egen ikonstatus långt längre än de flesta orkar.

Men idag – när hon är borta – känner jag ändå mest tacksamhet.

Tack Brigitte Bardot.

För att du gick före.

För att du vågade bära en sorts kvinnlig frihet innan världen riktigt var redo.

För att du hjälpte oss andra att våga se oss själva – inte bara som duktiga flickor, utan som levande kvinnor.

Vi som var unga då håller fortfarande ställningarna.

Och någonstans där ute fortsätter din energi att röra sig genom oss.

Vila i frid, ikon.

Du satte avtryck.

På filmduken.

I historien.

Och i våra liv.

Helene Bergman

Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75

När Public Service/Godmorgon världen börjar gråta – och inte ställer frågan VARFÖR?

Det blev en försåtligt moralisk berättelse med flöjtmusik om Gazas förlorade kulturarv i Godmorgon Världen i morse, söndag. Det var en gripande berättelse om ett sönderbombat kulturarv. Men när sorgemusiken ersätter analys, när ansvar aldrig diskuteras och när komplexitet plockas bort – då sviker Public Service sitt uppdrag. Godmorgon Världen blev ett varnande exempel!

Public Service ska informera och svara på frågan varför  – inte leda publiken känslomässigt till färdiga slutsatser. 

Kärringbloggen gråter inte!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Därför var det smärtsamt att lyssna på Godmorgon Världen när Cecilia Uddén berättade om Gazas förstörda kulturarv. Ett vackert producerat inslag. Lågmält. Sorgligt. Fullt av förlust och ruinromantik.

Men journalistiken saknades.

Ingen analys.

Ingen ansvarsfördelning.

Inga kritiska frågor.

Underförstått: Israels skuld. Punkt.

Känsla ersatte kunskap

Att kultur förstörs i krig är tragiskt. Men kultur förstörs inte i ett vakuum. När Public Service berättar måste publiken också få veta varför saker händer – inte bara att det händer.

Det som helt utelämnades: 

Hamas medvetna strategi att placera militär infrastruktur i civila och kulturella miljöer. Tunnlar, vapenlager och ledningscentraler nära moskéer, skolor och sjukhus och  hur detta påverkar både folkrätt och ansvar

Det gör verkligheten mer komplex. Men just den komplexiteten försvann.

När Public Service väljer känslostyrt berättande framför analys gör man inte publiken klokare. Man gör den styrd.

Det handlar om förtroende

Om SR vill tala om UNESCO, Haagkonventionen och kulturarvets skydd måste man också tala om:

Vad som gäller när en part själv militariserar kulturarv. Hur ansvar bedöms i krigets juridik och hur detta hänger ihop med den 7 oktober. Annars blir inslaget inte journalistik – utan moralisk berättelse med flöjtmusik.

Det är fullt möjligt att tala om Gazas kulturförstörelse och samtidigt tala om Hamas ansvar, folkrättens svårigheter och den politiska kultur som bidragit till tragedin. Det är till och med Public Service plikt.

För Public Service har inte fått sina licenspengar för att få oss att känna.

Public Service har fått sitt uppdrag för att hjälpa oss att förstå.

När den skillnaden suddas ut är det inte bara ett inslag som brister.

Då börjar själva uppdraget erodera.

Public Service gråter över Gazas kulturarv – men vågar inte analysera varför det förstörts. Godmorgon Världen blev känslopolitik istället för journalistik.

Helene Bergman

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Granska nämndemannasystemet, Herr Statsminister !

När rättsväsendet skakar tilliten måste vi våga titta på systemet – inte bara ropa ut vår vrede.

I ett av de mest upprörande rättsfallen på länge döms en man för att ha våldtagit en 100-årig kvinna – men tingsrätten väljer att inte utvisa honom, trots åklagarens yrkande. Landet reagerar med ilska, sorg och chock. Och mitt i detta ställer sig Sveriges statsminister framför kamerorna och säger att han är arg.

Jag förstår honom. Det gör de flesta. Men ilska är inte analys. Och upprördhet bygger inte rättsstaten.

Kärringbloggen säger vad som måste sägas! 

Swisha 100 :- till 123 220 79 75 

Om politiken menar allvar när man säger att förtroendet för rättssystemet måste värnas finns bara en logisk slutsats: Granska nämndemannasystemet, herr statsminister.

För någonstans i rättskedjan går något snett – och det verkar ske gång på gång. Inte i ett enskilt fall. Inte som en olycklig slump. Utan som ett återkommande mönster där domar upplevs sakna proportion, kontakt med verkligheten och förmåga att väga brottets allvar mot samhällets rättsmedvetande.

I Sverige döms allvarliga mål inte bara av utbildade juristdomare utan också av nämndemän – politiskt utsedda lekmän utan juridisk utbildning. Tanken är demokratisk. ”Folket” i rättssalen. Men mellan ideal och praktik kan ett avstånd uppstå. Och i ett läge där landet är pressat av grov kriminalitet, parallella samhällen och en rättsstat som redan prövas – då blir varje märkligt beslut inte bara en dom. Det blir en skakning i samhällsgrunden.

När beslut av denna tyngd fattas måste de vila på juridisk stringens, konsekvensanalys och ansvar. Inte på subjektiv värdering eller politiskt färgade föreställningar.

Det är nämligen inte bara den dömde och offret som påverkas.

Det är hela samhället.

Och det är här statsmaktens ansvar kommer in.

För när landets högsta politiska ledning svarar med ilska men lämnar systemfrågan intakt – då riskerar vi att ge människor exakt det budskap vi inte har råd med:

”Så här fungerar Sverige nu. Det är bara att vänja sig.”

Det är inte ett alternativ. Om rättsstaten ska vara värd sitt namn måste den tåla granskning.

Inte bara av enskilda domar – utan av hur domar fattas. Inte bara i känslans hetta – utan med kylig, klar analys.

Så, herr statsminister:

Granska nämndemannasystemet.

Inte för att tillfredsställa vrede.

Utan för att rädda något mycket större:

folkets förtroende för rättvisan.

Helene Bergman

Tillåtet hat – statsminister Kristersson, detta är ert ansvar!

Detta är en krönika om tillåtet hat- och ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson. När staten ser antisemitismen och inte ingriper upphör orden att betyda något.

Statsminister Ulf Kristersson,

Du säger återigen att ”Aldrig igen är nu”.

Men i Sverige har ”nu” i över två år betytt något annat: att se antisemitismen – och låta den passera.

Hat mot judar har normaliserats i det offentliga rummet. Inte i marginalerna. Inte i slutna rum. Utan mitt i svenska städer, inför polis och politiska företrädare.

Detta är inte begränsat till Göteborg.

Detta är ett nationellt tillstånd.

I stad efter stad har demonstrationer tillåtits där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer relativiserats och där judehatande slagord fått eka öppet – utan ingripande.

Detta är ingen tillfällig reaktion. Detta är inget undantagstillstånd. Detta har pågått i över två år. Och medan detta pågår svarar staten med ord:.

Högtidstal.

Försäkringar.

Symboliska markeringar.

Men judisk trygghet skapas inte av formuleringar. Den skapas när gränser sätts. När lagen tillämpas. När hat möts med konsekvens – inte med tolerans.

Regeringen bär det yttersta ansvaret.

Sedan Hamas massaker på Novafestivalen den 7 oktober 2023 har den propalestinska rörelsen kunnat ta plats i Sveriges offentliga rum med politikers och polisens goda minne.

Under denna tid har svenska städer gång på gång varit skådeplatser för manifestationer där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer urskuldats och där judehatande slagord tillåtits att eka – öppet, högljutt och utan ingripande.

Det har inte skett i skymundan. Det har skett inför polis. Det har skett inför politiker.

När jag vid upprepade tillfällen frågat poliser på plats varför detta tillåts har svaret varit detsamma:

Yttrandefrihet och allmän sammankomst.

Som om dessa begrepp vore gränslösa. Som om de vore neutrala skydd, även för hot, hat och terrorromantik.

Men yttrandefriheten är inte till för att normalisera judehat. Den är inte till för att hylla eller relativisera terror.

Den är inte till för att skrämma judar till tystnad i sitt eget land.

När staten ser hatet, hör slagorden och ändå väljer att inte ingripa – då handlar det inte längre om frihet.

Då handlar det om tillåtet hat.

Detta är den verkliga skandalen.

Inte att extrema grupper existerar – de har alltid funnits.

Utan att ansvariga myndigheter och politiska företrädare valt att abdikera från sitt mest grundläggande uppdrag: att skydda medborgare från hot och hat.

Historien är obehagligt bekant. På 30-talet gömde man sig också bakom ord. Man talade om ordning, tolerans och att inte provocera.

Skillnaden är att ingen i dag kan säga att man inte visste.

Det är först efter terrordåd som det på Bondi Beach som statsministern återigen går ut med försäkringar, uppmaningar och högtidstal.

Men politik som reagerar först när blod spillts är inte ledarskap. Det är efterhandsretorik. För hat som tillåts blir till slut norm.

Och ansvaret ligger inte främst hos dem som skriker.

Det ligger hos dem som såg, hörde – och lät det ske.

Regeringens ansvar – tre krav

Om ”Aldrig igen” ska betyda något i Sverige krävs handling, inte fler ord.

1. Tillämpa lagen konsekvent i hela landet.

Slagord och manifestationer som hotar, demoniserar eller relativiserar terror ska inte tillåtas under skydd av yttrandefriheten.

2. Dra en nationell gräns – offentligt och tydligt.

Antisemitism, oavsett politisk eller religiös förklädnad, hör inte hemma i det svenska offentliga rummet.

3. Stoppa hatet där det uppstår.

Judisk trygghet kan inte reduceras till polisbevakning runt synagogor.

Statens uppgift är att förhindra att hat normaliseras – inte att vakta dess offer.

Allt annat är bara ord.

Helene Bergman  Swisha 100 :- 123 220 79 75

Amnesty bekräftar det Kärringbloggen avslöjade – efter fyra månaders tystnad !

Svensk journalistik svek.
När FN svartlistade Hamas för sexuella krigsbrott i augusti teg Public Service, feministerna och hela etablissemanget – men Kärringbloggen rapporterade, som enda mediet i Sverige.
Nu, fyra månader senare, vågar SVT äntligen skriva först när Amnesty bekräftar allt.
Det är fegt. Det är ovärdigt. Och någon måste säga det.

Om du vill läsa sanningen

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100:- till  123 220 79 75

Det är märkligt att sitta i sin lägenhet i Johanneberg, öppna SVT Text och läsa att Amnesty nu slår fast att Hamas begick krigsbrott mot civila och gisslan.
Märkligt – och ärligt talat provocerande.

För jag skrev om detta redan den 17 augusti.
Då FN svartlistade Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober.
AP, Reuters och AFP rapporterade.
TT nämnde det i förbifarten.
Men i Sverige var det tyst. Dödligt tyst.

Svenska medier teg.
Public Service teg.
Feminister teg.
Margot Wallström teg.

Och därför publicerade jag min text själv, på Kärringbloggen, eftersom någon måste säga det som borde varit självklart:
att våldtäkt i krig är ett vapen – oavsett om kvinnorna heter Fatima, Maria eller Yael.

Det visste vi redan på 1970-talet, när feministisk journalistik fortfarande betydde något.
Då gällde kvinnors lidande alla kvinnor.
Inte bara de som passade in i tidens politiska dramaturgi.

Augusti: FN säger det. Kärringbloggen rapporterar. Sverige tiger.

När FN:s generalsekreterare António Guterres svartlistade Hamas för systematiskt sexuellt våld 7 oktober gjorde han det inte lättvindigt.
FN:s egen rapport konstaterade ett mönster av våldtäkter, tortyr och sexuellt våld.

Mönster. Det betyder avsikt. Det betyder planering.

Det var exakt vad jag skrev i augusti, i en text som lästes av tusentals – men ignorerades av svenska journalister som hellre ägnade sig åt inrikespolitiskt vardagstrivsel än att möta verkligheten.

December: Amnesty bekräftar allt – och nu vågar SVT äntligen skriva

Och nu – fyra månader senare – kommer Amnesty.
De slår fast samma sak som FN slog fast i augusti.
Samma sak som jag skrev om.
Samma sak som internationella medier rapporterade tydligt.

Det är komiskt om det inte vore så sorgligt.
Svenska medier är som ett barn som inte går ut i mörkret förrän lampan tänds av någon annan.

Public Service fungerar tydligen inte längre som en nyhetsinstitution utan som en bekräftelsebyrå:
man väntar tills någon annan vågar säga sanningen – och först då publicerar man den, filtrerad och avpolitiserad.

Men tystnaden runt judiska kvinnor består

Det mest obehagliga är ändå att svenska feministiska rörelser – de som byggt sin makt på att sexuellt våld i krig är ett vapen – fortfarande tiger.

Jag har hört hundratals vittnesmål i mitt liv som journalist.
Jag har sett vad våldtäkter gör med kvinnor, familjer och samhällen.
Det är därför jag också ser när tystnaden är politisk.

När judiska kvinnor våldtas, stympas, lemlästats och mördas –
då gäller tydligen inte feministisk solidaritet längre.

Margot Wallström, som i FN byggde hela sin profil på att kalla våldtäkter för ett krigsvapen, är idag helt tyst.
Den tystnaden är avslöjande.
Den är också en del av problemet.

Jag skriver för att journalistikens kärna en gång var enkel:
att säga sanningen när den händer – inte när det blivit ofarligt att göra det.

Svenska medier svek sitt uppdrag.
Public Service svek sitt uppdrag.
Och det är därför oberoende röster som Kärringbloggen behövs.

Därför fortsätter jag.
Därför säger jag det igen, så tydligt som möjligt:

Det sexuella våldet den 7 oktober var ett krigsbrott.
Det var systematiskt.
FN sa det i augusti.
Amnesty säger det i december.
Och svenska medier borde skämmas.

Helene Bergman

POLISEN, MYNDIGHETERNA, POLITIKERNA. VAD FAAN GÖR NI? INGENTING!

Adventsljus över ett land i förfall. 
Foto Helene Bergman

Samtidigt som kulturmaffian analyserar Joakim Lundell som om han vore Strindberg, exploderar verkligheten runt oss. 

Så stötta Kärringbloggen för verkligheten!

Swisha 100 kronor 123 220 79 75

Folk är trötta nu. Arga. Och de skiter i om de kallas islamofober eller rasister när de säger sanningen. Samtidigt ropas judehat öppet och sprängningarna kryper närmare våra hem. Det är för fan myndigheter, polisen och ansvariga politiker som ska steppa upp.

Och nu orkar jag inte längre linda in någonting. Jag måste använda de raka, tydliga orden. Jag är så trött på det intellektuella fintjafset som bara skyddar makten – aldrig oss.

Det finns dagar när ilskan inte längre går att svälja. När världen utanför dörren tränger sig in i köket, in i bröstet, in i språket.

När man står med mjölpåsar för adventbaket på bänken och tänker:

Vad är det egentligen som håller på att hända med mitt land?

I dag är en sådan dag.

Och därför skriver jag innan adventskakorna ens hunnit jäsa.

Allt hör ihop.

Jag känner det som ett tryck över bröstet, som en dov ton i marken.

En restaurangägare i Stockholm spottar ur sig judehat.

En sprängning skakar Johanneberg, bara några kvarter från mitt hem.

På Göteborgs gator skriks ”judehora”, medan landets makthavare vänder bort blicken.

” Hat i full dager. Och makten står tyst.”
Foto: Helene Bergman

Fragment? Nej.

Det är samma spegel, samma spricka.

Ett Sverige där våldet kryper närmare, där hatet legitimeras av tystnaden, där de som borde stå upp – står alldeles för stilla.

Jag är arg.

Men ilskan är bara ett svar på det jag ser.

Och jag tänker fortsätta skriva.

För jag har varit i krigszoner. Och det mest skrämmande är inte hatet – det är när ingen längre vågar möta det

Klarspråk nu.

För makten har skitit i varningsropen i åratal.

Och priset börjar vi få  betala – inte makten! 

Helene Bergman 

Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem??🙉

Här gullar polisen i Visby med Tara Saleh. Polisen gullade med henne i Göteborg också. Inte bara med Tara Saleh utan även med övriga Palestina demonstranter. Foto Helene Bergman

Nu knackar de dörr 🙈

Polisen knackar dörr i hela Göteborg för att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Men när jag – och andra kvinnor – trakasserades av propalestinska demonstranter mitt i centrum, var polisen förvånansvärt passiv. NU passar det att poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Det säger något om vilka kampanjer som prioriteras, och vilka hot som lämnas därhän.

Stötta modiga, frispråkiga Kärringbloggen!

Swisha en hundralapp eller mer till

123 220 79 75

När myndigheter inte klarar sitt uppdrag börjar de kampanja. Just nu knackar polisen dörr i hela Göteborg. Inte för att leta efter förövare. Inte för att utreda brott. Nej – för att informera om ”mäns våld mot kvinnor.” Plötsligt dyker polischefen Emelie Kullmyr upp i medierna. Hon som knappt visat sig på två år när Göteborg plågats av:

  • propalestinska demonstrationer som spårat ur
  • maskerade män och kvinnor!  som skanderat slagord på våra gator
  • Hamas-symboler mitt i stan
  • judiska göteborgare som inte vågar bära Davidsstjärnan
  • gängskjutningar
  • en växande rädsla i hela staden

DÅ var polischefen tyst, så även rikspolischefen Petra Lundh. Rikspolischefen som inte ens visste vad som hänt i Göteborg, när jag frågade henne under Almedalsveckan  i somras.

Rikspolischef Petra Lundh.
Foto Helene Bergman

Men nu – under en ofarlig PR-vecka – står de  raka i ryggen. Nu vågar man knacka dörr hos skötsamma göteborgare och dela ut små broschyrer om ett problem som polisen redan har hundratals anmälningar om varje år, men sällan klarar upp. Varför? För att detta är riskfritt. Det är enkelt. Det är politiskt korrekt.

Det kräver inte att polisen möter aggressiva folkmassor, religiösa extremister eller maskerade män och kvinnor!  som inte backar för någon. Det kräver bara att man ler, delar ut en folder och går vidare i trapphuset. Detta är inte polisarbete. Det är myndighetsaktivism.  Formellt sett genomförs kampanjen i både centrum och utanförskapsområden.

Vad den leder till i praktiken är en helt annan fråga.

 Och nu det mest oroande: Värdegrundspolisen

Det som gör allt detta ännu mer oroande är att kampanjen rimmar perfekt med polisens nya värdegrundsdoktrin. I stället för att återta gatorna från extremism och våld fokuserar man nu på att fylla värdegrundskvoten. Man poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Polisen ska skydda demokratin, inte leka opinionsbildare. Var fanns polisen när vi faktiskt behövde dem?

Var fanns polisen när jag själv – och andra KVINNOR – blev trakasserade och hotade av propalestinska demonstranter på Gustav Adolfs torg och Vasaplatsen? När vi polisanmälde – och ingenting hände? När judiska göteborgare uttryckte oro för sin säkerhet? När icke tillståndsgivna demonstrationer blockerade Vasaplatsen och  centrala gator? Då var polisen obegripligt passiv.. Men nu – under en ofarlig PR-vecka – knackar de dörr. Det är lätt att slå mot de ofarliga. Det är svårt att ingripa där det faktiskt brinner. Och det är därför jag reagerar med en gång.

Inte för att jag inte tar våld i hemmet på allvar. Det har jag undersökt, skrivit om och kämpat mot i decennier. Men när polisen reducerar ett komplext socialt problem till en ideologisk slogan – då är det inte längre brottsbekämpning. Då är det propaganda. Jag har en enkel fråga: När tänker polisen ta tag i det våld som faktiskt hotar vår demokrati – inte lägga sin kraft på ofarliga kampanjer?

Helene Bergman

Så sa vi 40-talister ifrån – innan juridiken tog över

Den första tonårsgenerationen! Det var vi 40-talister på 60-talet. .

Minns du 60- och 70-talet? Kortkort, Mary Quant, Beatles, Janis Joplin – och känslan av att världen stod på glänt och väntade på oss.
När kvinnlig frihet inte var självklar, men desto mer efterlängtad.
När killar eller män blev för närgångna, då hade vi inga lagar att luta oss emot! Inga domstolar, ingen samtyckeslag, inte ens fri abort och knappt några p-piller. Men vi  hade  humor, hållning – och ryggrad.

 Och gärna en hundralapp till Kärringbloggen!

Swisha 123 220 79 75

När jag för en tid sedan skrev Två pussar och en dom om Micke Leinegård och den märkliga rättsprocessen, började kvinnor höra av sig. Deras berättelser bildade ett tidsdokument.
Ett dokument över en generation som visste hur man sa ifrån – snabbt, tydligt och utan att bli ett offer.

”Jag gav honom ett stenansikte”

I början av 70-talet ber en chef sin unga medarbetare – på arbetstid – att läsa hans egenskrivna porrnoveller och komma med synpunkter. Hon läser. Hon rättar språkfel. Hon ger några stillsamma förslag. Sedan lämnar hon tillbaka högen med ett ansikte så uttryckslöst att man hade kunnat projicera en film på det.

”Han väntade sig nog att jag skulle rodna”, skriver hon.
”Men han fick ett stenansikte.” 

Det var dåtidens kvinnliga strategi: avväpnande kyla.

”Fara och flyga!”

En annan kvinna berättar om en fest där en bekant plötsligt för in handen mellan hennes ben.
Ett ögonblick av chock. Sedan kom orden lika snabbt som en käftsmäll:

”Jag sa åt honom att fara och flyga.”

Det räckte. Han höll sig borta hela kvällen. Gränsen sattes – och respekterades.

Servitrisen och brickan

En ung servitris utsattes av en manlig gäst som gång på gång ”råkade” nypa henne när hon passerade. Till slut – när han ännu en gång nöp  henne bakifrån – vände hon sig inte om.
Hon tappade brickan. Rakt i hans knä. Med öl, sås, glas och bestick.

”Oj då”, sa hon. ”Du får ursäkta. Jag snubblade visst… på dig.”

Efter det satt han som ett ljus. Det är den typen av kvinnlig kreativitet som aldrig skrivits in i lagtexter – men som fungerat i årtusenden.

”Vi höll ihop”

En tredje kvinna berättar om hur man alltid varnade varandra för kladdiga killar. Ryktet gick mellan väninnor, korridorer, dansgolv. Man dansade inte med dem som inte kunde hålla händerna i styr. Man gick aldrig ensam med dem man inte litade på. Det var ett tyst kvinnligt säkerhetssystem.
Ett nätverk – innan ordet ”nätverk” ens fanns.

Kindpussarna – och den lilla rörelsen

Många minns gubbarna som skulle kindpussas, ofta fuktigt och lite för nära:

”Det var bara att dra undan kinden i tid”, skriver en kvinna.

Så gick det till: Små rörelser. Lätta markeringar. Tydliga signaler. Och saken var utagerad.

Varför var vi tuffare då? Den avgörande frågan. Och svaret ligger inte i att kvinnor var modigare – utan i själva tidsandan.  Vi växte upp under en epok som förändrades för varje månad. Musiken, politiken, sexualiteten, kläderna – allt var i rörelse. Frihet var inte ett ord. Det var ett verb. Och verb kräver handling. Vi tvingades till det!  Det fanns inga paragrafer att luta sig mot. Ingen samtyckeslag. Ingen rättsapparat som lyssnade på kvinnor på dagens sätt. Det var vi som markerade. Och vi gjorde det snabbt.

Det är lätt att glömma hur sårbart livet var då! P-pillret var nytt. Abort var inte fri förrän 1975. Preventivmedel var inte självklart. En oplanerad graviditet kunde stoppa ett helt liv. Det gjorde oss vaksamma. Och starka. När jag skriver ”juridiken tog över” menar jag inte att lagar är oviktiga. Men innan juridiken fanns – fanns vi själva. Våra röster, vårt tonfall, våra blickar. Integritet var ett personligt projekt – inte ett juridiskt. Men vi tog plats i en mansvärld. Vi arbetade, studerade, protesterade, bar jeans och minikjolar i ett samhälle byggt för män. Det gjorde oss inte rädda. Det gjorde oss tvärtom hårdhudade.

Slutord

Det säger något om vår samtid att två pussar på en personalfest kan leda till polisanmälan – och en dom. Vi ska vara tacksamma för att kvinnor idag har lagar som skyddar dem.
Men vi ska inte glömma den generation som klarade sig utan – och gjorde det med kraft, intelligens och spontanitet. Det här är kvinnors historia. Vår historia. En historia om mod utan manualer. Om gränser satta med blickar, röster, skratt – och i ett fall: en vältajmad tappad bricka.

Peace, Love & Understanding. ❤️

Helene Bergman 

Den folkligheten är ingen albatross om halsen – det är Göteborgs själ.

¨Här är vår `albatross om halsen`Hilton.
Vi kallar den mås- och den skriker GÖTEBORG. Det här är vår själ.
Foto Helene Bergman

Göteborg har alltid burits av två kulturer: den institutionella – och den folkliga. Därför är det nästan komiskt när GP:s kulturchef beskriver folkligheten som en ”albatross om halsen”. Ursäkta? I den här staden är DEN folkligheten inte en börda. Den är själva själen.

Kärringbloggen skriver vad andra inte vågar!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

För några dagar sedan satt jag på Göteborgs Stadsteater och såg uruppförandet av Lars Noréns Confession. Stadsteatern — Sveriges äldsta stadsteater — huset där Kent Andersson, Bengt Bratt, Lennart Hjulström och deras generations radikala folklighet en gång förändrade svensk scenkonst. Det var här Flotten, Hemmet och Sandlådan föddes.

Föreställningar som sedan spelades i Stockholm och hyllades som geniala. Så har det ofta varit:

Göteborg skapar. Stockholm tar emot. Och kulturcheferna applåderar – när det väl nått huvudstaden.

Därför reagerar jag så starkt när GP:s kulturchef Johan Hilton beskriver tanken på att återgå från Kulturkalaset till det gamla namnet Göteborgskalaset som ”ett typiskt göteborgskt kulturförakt” eller ”en kapitulation inför den här stadens albatross om halsen: folkligheten”.

Folkligheten. Som albatross. Förlåt mig — men då har kulturchefen inte förstått vilket kulturliv han  är satt att bevaka. Göteborg har alltid haft två kulturhjärtan:

Det ena är institutionernas — Stadsteaterns, Backas, Operans.

Det andra är folkets — körerna, gallerierna, jazzklubbarna, dansgrupperna, amatörteatrarna, proggen, punken och föreningslivet. Båda behövs. Båda bär staden.

Men det är det andra hjärtat som Hilton avfärdar.

”Albatross? Ursäkta mig.”

För i Göteborg är DEN folkligheten inte ett problem. Den är själva pulsen. Den är Nationalteatern, Nynningen, Motvind. Den är Håkan Hellström, Broder Daniel, Union Carbide Productions, The Soundtrack of Our Lives. Den är Attentat och Troublemakers, jazzklubbarna, Pusterviksbanden, körerna, amatörteatrarna och föreningslivet. Den är Angereds hiphop, Hisingens dansgrupper och alla de små scenerna som bär mer äkthet i sina väggar än vad många kulturredaktioner gör i sina krönikor.

Och DEN folkligheten är inte bara musik och teater. Den finns också i konsten — i hundratals ateljéer, kollektiva rum och alternativscener. Den är Röda Sten Konsthall, där människor i alla åldrar möts i en gammal industribyggnad som blivit ett av landets viktigaste samtidskonsthus. Den är Hasselblad Center, som bär en internationell fototradition mitt i Göteborg. Den är Sockerbruket, med sina konstnärskollektiv, keramiker, fotografer och målare. Den är de små gallerierna runt Järntorget, i Majorna, på Ringön och i Gamlestaden – där konsten inte lever på anslag, utan på envishet, nyfikenhet och ren skaparlust.

Det är också DEN folkligheten Hilton kallar en ”albatross”. Men utan dessa platser — utan dessa konstnärer — skulle Göteborg tappa en av sina allra starkaste röster.

Kulturkalaset vs. Göteborgskalaset – det verkliga avslöjandet.

Att göteborgarna vill byta tillbaka från Kulturkalaset till Göteborgskalaset är inte ”kulturförakt”. Det är kulturkärlek.

Göteborgskalaset var en stadsfest som tillhörde alla. Kulturkalaset var ett senare försök att ”förfina”, ”paketera” och institutionalisera den spontana glädje som var hela kalasets poäng. När människor nu längtar tillbaka till Göteborgskalaset säger de:

”Vi vill ha fest på våra villkor, inte någon annans.”

Och det är exakt den GÖTEBORGSKA folkliga ryggraden Hilton föraktar. När Hiltons företrädare Björn Werner ”sänkte Soffan” i sina ”kulturartiklar ” och därefter drog till Stockholm, tänkte jag:

” Jaha. Ytterligare en kulturchef som lämnar den stad som gett honom allt – för att bli salongsfähig i den huvudstad som först fnös åt våra uttryck, och sedan approprierade dem.

Göteborg har alltid varit för folkligt för vissa. För fritt. För ostyrigt. För osminkat. För mycket verklighet. Men det är just därför Göteborgs kultur alltid överlever – och alltid behövs. När scenen släcks ner  i Confession och publiken sitter i en nästan fysisk tystnad, slår det mig: Stadsteatern är fortfarande ett hus där både det höga och det låga ryms. Där stora berättelser möter vanliga människor. Där kultur inte är något man tilldelas från ovan, utan något som uppstår mellan oss.

DEN folkliga nerven är Göteborgs styrka. Det är vår historia, vår musik, våra kvarter, vår rytm. Och om någon kulturchef ser den som en albatross — då är det inte staden som gjort fel.

Det är blicken. hos kulturchefen.

P.S. Johan Hilton är från Borås.

Helene Bergman

GP efterlyser Göteborgsskildringar – men vågar inte läsa dem som redan finns

När GP:s kulturchef Johan Hilton efterlyser fler Göteborgsskildringar är det svårt att inte skratta.
Jag har redan skrivit en av de mest obekväma – Den politiska rättegången – en bok som GP vägrade recensera och Stadsbiblioteket vägrade ta emot.
Göteborg har aldrig saknat berättelser. Göteborg har saknat mod.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Häromdagen skrev GP:s kulturchef Johan Hilton en krönika om hur få som skildrar Göteborg.
Han efterlyser “Göteborgsskildringar” och lyfter Lydia Sandgren som undantag.Göteborgs-Posten Det kunde ha varit en rimlig spaning. Om det inte vore för en detalj:

Jag har redan skrivit en av de mest obekväma Göteborgsskildringarna som gjorts. Den heter Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten och kom ut 2021.Adlibris+1 Den handlar inte om gulliga kvarter, nostalgiska barer eller vem som tar en öl var.
Den skildrar:

  • stämningen i sal 29 i Göteborgs tingsrätt,
  • spelet mellan lokalpolitik, aktivism och rättsväsende,
  • hur ett tidigare kommunalråd, Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, drogs inför rätta i en enskild förtalsprocess,
  • och hur Göteborgs offentliga miljö – medier, partier, aktivister – agerade runt detta.

Med andra ord – en Göteborgsskildring rakt in i stadens maktcentrum.Adlibris+1 Och vad gjorde GP?  GP vågade inte ens recensera boken.

När boken kom ut var det inte Johan Hilton som var kulturchef på GP.
Det var Björn Werner. I Den politiska rättegången finns hans namn med –
inte som romanfigur, utan som en del av den konflikt som så småningom ledde fram till att Hermansson åtalades.
Han nämns åtskilliga gånger i boken, därför att han var en del av det göteborgska medie- och kulturklimat jag skildrar.

Så:

  • En bok som beskriver Göteborg.
  • En rättegång i Göteborg.
  • Göteborgs politiska och kulturella nervsystem.
  • En dåvarande kulturchef som själv figurerar i berättelsen.

Och GP:s reaktion? Tystnad. Inte en recension. Inte ett samtal. Inte ens ett försök att ta debatten.

När jag föreslog ett samtal om boken på Stadsbiblioteket i Göteborg fick jag beskedet att boken var “för partisk”.

Det är rätt intressant, med tanke på att boken bygger på:

  • domar,
  • protokoll,
  • offentliga handlingar,
  • intervjuer,
  • och mina egna iakttagelser som journalist i rättssalen.Adlibris+1

Om det numera räknas som “partiskt” att återge vad som faktiskt sagts och skrivits i en rättsprocess, då har vi större problem i Göteborg än någon kulturkrönika någonsin kommer att erkänna.

Det blir dessutom dubbelt ironiskt att just Stadsbiblioteket – som älskar att tala om “yttrandefrihet” och “öppen debatt” – inte vågade ta emot en bok som just handlar om yttrandefrihet i Göteborg.

I dag sitter Johan Hilton på den stol som Björn Werner en gång satt på.Göteborgs-Posten+1
Det är hans namn som står ovanför kulturkrönikan där han efterlyser fler Göteborgsskildringar.

Men stolen bär på en historia. När min bok kom ut 2021 satt Werner där – och valde tystnaden. Nu sitter Hilton där – och skriver engagerat om hur få som vågar skildra Göteborg. Det är svårt att inte se det som ett skolexempel på just det jag beskriver i boken:

Göteborg gillar talet om mod,
men avskyr när modet träffar Göteborg. Problemet är inte att det saknas Göteborgsskildringar. Problemet är att:

  • GP inte vågar läsa de skildringar som redan finns.
  • Stadsbiblioteket inte vågar samtala om dem.
  • Kulturcheferna i staden hellre skriver om “bristen på berättelser” än om sin egen roll i att tysta dem.

Därför vill jag formulera det så här – och du Johan, du får gärna citera mig:

GP efterlyser fler Göteborgsskildringar. Det är ironiskt. Jag har redan skrivit en av dem – en av de ärligaste – i Den politiska rättegången. Problemet var inte att jag inte skildrade Göteborg. Problemet var att jag inte skildrade deras Göteborg. Eller ännu kortare:

Göteborg behöver inte fler berättelser.
Göteborg behöver orka läsa dem.

I väntan på den dagen fortsätter jag här, på Kärringbloggen.
Med den frihet som följer när man inte längre behöver vara alla till lags.

Och om någon i GP-huset mot förmodan skulle vilja diskutera detta på riktigt: Ni vet var jag finns. Jag har redan skrivit boken.

Helene Bergman