Feminismen som raggningsknep – män kallar sig feminister för att få ligga

På 70-talet var kvinnomärket ett angrepp på patriarkatet. I dag är det något annat:
Ett verktyg för att disciplinera kvinnor. Patriarkatet lever vidare. Men nu talar det med den manlige feministens röst.

När feminister kritiserar religiöst patriarkat, står inte vänsterfeminister på deras sida – utan på männens. Det är så cirkeln sluts: från kvinnokamp till männens feminism.  

Kärringbloggen står fast ! 

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75 

Det finns en ny sorts man i Sverige.  Han kallar sig feminist.

Han skriver ledare om patriarkatet, intervjuar kvinnor om deras lidande och förklarar i spalterna hur feminism egentligen ska förstås.
Han citerar rätt teorier, använder rätt ord och vet exakt vilka kvinnor som ska hyllas – och vilka som ska misstänkliggöras.

Så länge de finns på rätt sida av politiken.

Men något händer när feminister som fortfarande tar kvinnors frihet på allvar protesterar mot religiöst förtryck.
När de kritiserar sharias normsystem.
När de vägrar acceptera att flickor ska kontrolleras, täckas och begränsas i religionens namn.

Då förvandlas de plötsligt från offer till problem.

Deras protest blir ”hat”.
Deras krav blir ”odemokratiska”.
Deras kamp blir ”farlig”.

Det är då den manlige feministen kliver fram.

Han vet bättre än kvinnorna själva.

Han vet vilka patriarkat som får kritiseras – och vilka som måste förstås.
Han vet vilka kvinnor som är värda att försvara – och vilka som måste korrigeras.

Feminism som manligt projekt

Flera yngre män som jag nyligen talade med uttryckte det brutalt enkelt:

”Män kallar sig feminister för att få ligga.”

Det är en vulgär formulering.
Men vulgära formuleringar har ibland den fördelen att de avslöjar sådant som mer sofistikerade ord försöker dölja.

I dagens Sverige är feminism inte längre ett riskprojekt.
Det är ett karriärprojekt.

Den manlige feministen finns på ledarsidorna, i public service, på kultursidorna, i universitetsvärlden.
Han sitter i seminarierum där kvinnors liv blir teori och i redaktioner där kvinnors erfarenheter blir vinklar.

Han försvarar kvinnors rättigheter.

Men bara när kvinnorna passar in i berättelsen.

När kvinnor talar om patriarkat i svensk kultur applåderar han.

När kvinnor talar om patriarkat i religiösa miljöer – särskilt när religionen fungerar som politiskt maktsystem – blir han nervös.

Då heter det inte längre förtryck.
Då heter det ”komplexa sammanhang”.

Då heter det inte patriarkat.
Då heter det ”sociala faktorer”.

Då heter det inte kvinnors kamp.
Då heter det ”risken för islamofobi”.

Universitetens män

På universiteten lär sig unga män feminism som språk.

Inte som erfarenhet.

De skriver uppsatser om patriarkatet, doktorerar på kvinnors kroppar och analyserar kvinnors liv – utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna.

Feminism blir teori.
Kvinnors liv blir material.

När kvinnor sedan protesterar mot verkligt förtryck är det inte längre teori.
Då blir det besvärligt.

Och då är det de manliga feministerna som förklarar varför kvinnorna har fel.

Mediernas män

I medierna är den manlige feministen hemma.

Han skriver ledare om jämställdhet på måndagen
och förklarar på tisdagen varför kvinnors protester är farliga.

Han varnar för högerextremism och hat –
men är märkligt tyst om religiöst patriarkalt förtryck.

När kvinnor talar om hedersnormer, slöjtvång och sharia
byter han ämne.

Eller ännu värre:
han anklagar kvinnorna.

Plötsligt är det inte patriarkatet som är problemet.
Plötsligt är det kvinnorna som är problemet.

Kvinnorna som väljer sida

Men det är inte bara männen som bär detta projekt.

De kvinnliga vänsterfeministerna spelar en avgörande roll.

De framställer sig som fria, radikala och självständiga.

Men i praktiken gör de något kvinnor alltid har gjort i politiska rörelser:

de följer männen. De följer vänstermännen.

När feminister som fortfarande försvarar kvinnors universella frihet protesterar mot religiöst patriarkat,
står de kvinnliga vänsterfeministerna inte bredvid dem.

De ställer sig bredvid de manliga feministerna.

Inte kvinnornas sida.
Utan männens.

När vänstermännen säger att religiöst patriarkat är ”komplexa sammanhang”,
upprepar de det.

När vänstermännen varnar för islamofobi,
tystnar de.

När kvinnor protesterar mot verkligt förtryck,
korrigerar de dem.

Det är inte fri feminism. Det är lojalitet.

Inte mot kvinnor –
utan mot män och ideologi.

De kallar det solidaritet.

Men det är något annat:

att välja mäns politiska projekt framför kvinnors erfarenheter.

Patriarkatet i ny kostym

Patriarkatet har inte försvunnit.

Det har bytt språk.

I stället för att säga: ”Var tyst”, säger det:
”Du hotar demokratin.”

I stället för att säga: ”Du ska lyda”, säger det:
”Du är intolerant.”

Den manlige feministen är inte patriarkatets motsats.
Han är dess moderniserade version.

Han försvarar kvinnors frihet –
men bara så länge kvinnorna inte använder den.

När cirkeln sluts

Det finns en historisk ironi i allt detta.

På 1960- och 70-talen stod kvinnor längst bak i vänsterrörelsen.
De delade flygblad, organiserade möten – och kokade kaffe åt vänstermännen.

De var med i kampen. Men inte i makten. Det var då kvinnor bröt sig loss. Det var då den ursprungliga feminismen föddes. Inte som ideologi. Utan som revolt.

Mot män.
Mot vänstermän.
Mot idén att kvinnors uppgift var att stödja männens politiska projekt. Det var där kvinnofrigörelsen började på allvar. Men något har hänt.

På 2000-talet har feminismen åter blivit ett mansprojekt.

De manliga feministerna har tagit över språket.
De kvinnliga vänsterfeministerna har tagit över lojaliteten.

Och kvinnors erfarenheter har åter blivit underordnade männens ideologi.

Skillnaden är bara en:

På 60-talet kokade kvinnor kaffe åt vänstermännen.
I dag kokar de teorier.

Men maktrelationen är densamma.

Den fria feminismen föddes när kvinnor slutade följa män.

Och den dör varje gång de börjar göra det igen.

När kvinnor blev ett problem

Förr kämpade kvinnor mot män som öppet försvarade kvinnors underordning.

I dag måste de kämpa mot män som säger sig ha avskaffat den.

Det är en svårare kamp. En mer subtil kamp. En farligare kamp.

För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit politiskt obekväm.

Och kanske är det just därför de manliga feministerna blir så arga när kvinnor vägrar att vara tacksamma.

För då avslöjas något obekvämt:

Att feminismen i Sverige inte längre handlar om kvinnor.

Utan om män som talar i deras namn.

Och ibland – låt oss vara ärliga –
handlar det om något ännu enklare:

att få ligga.

Helene Bergman

När Aftonbladet valde patriarkal religion framför kvinnofrihet

Förr gav medierna kvinnor en röst. I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.

Men Kärringbloggen står fast. Orubbad! 

Swisha en hundralapp till 123 220 79 75 

Aftonbladet vägrade publicera denna text.
Samtidigt stänger tidningen sina kommentarsfält när kvinnors kritik av religiöst förtryck blir för obekväm. Det är inte en slump. Det är ett tecken på att stora delar av svensk media har slutat försvara kvinnors frihet.

För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit farligare att föra.

1978 gjorde kvinnliga journalister på Aftonbladet revolt.
De dokumenterade sexism, tafsande och en alkoholkultur där män hade makt och kvinnor förväntades tiga. Manifestet kallades Dokumentet. Det blev startskottet för Sveriges första kvinnoredaktion.

Det var en feminism som handlade om makt – inte om identitet.
Om kvinnors liv – inte om ideologiska positioner.
Om frihet – inte om anpassning.

I dag är situationen en annan.

När kvinnors kritik av religiöst motiverade könsnormer beskrivs som ett demokratiskt problem har Aftonbladet förflyttat sig långt från sitt eget arv.

När kvinnors motstånd blir misstänkt

I sin ledare om Kvinnokraft 4.0 beskriver Aftonbladet kvinnors opinionsbildning – mejl, samtal och protester – som en form av ”påverkansoperation”. Det är en ideologisk omtolkning av demokratin.

När kvinnor organiserar sig kallas det påverkan.
När religiösa organisationer gör det kallas det dialog.
När vänsteraktivister mobiliserar kallas det civilsamhälle.

Det är inte analys.
Det är maktens språk.

Ledarsidan analyserar inte de normsystem som kritiseras.
Den analyserar dem som kritiserar.

Det är inte journalistik.
Det är disciplinering.

Feminismen som blev försiktig

Det mest slående är vilka som saknas i analysen.

Det är de  kvinnor som lever under slöjtvång, social kontroll och hedersnormer.
Det är de  kvinnor i Sverige som vågar kritisera religiöst förtryck.

När deras erfarenheter inte ryms i debatten blir feminismen kulturellt relativ.
Kvinnors rättigheter blir förhandlingsbara.

Det är inte feminismens idé som har förändrats. Det är dess offentliga uttryck.

Erfarenhet, inte teori

Det jag skriver om är inte teori.
Det är erfarenhet.

Under decennier har jag mött kvinnor som levt i normsystem där deras frihet varit villkorad – i Sverige och utanför.

De var inte rädda för symboler. De var rädda för konsekvenser.

För regler som kunde stänga deras värld, begränsa deras rörelser, styra deras liv.

De behövde inga teorier. De visste vad förtryck är.

När journalistiken byter sida

Det som sker nu är inte en debatt om ordval.
Det är ett paradigmskifte.

I decennier kämpade kvinnor i Sverige för att frigöra sig från patriarkala normsystem.
Vi bröt tystnadskulturer.
Vi trotsade religiösa och kulturella maktstrukturer.
Vi gjorde jämställdhet till lag.

Det var ingen identitetspolitik.
Det var ett frihetsprojekt.

I dag har delar av svensk offentlighet vänt blicken bort från makten.

När kritik av religiöst kvinnoförtryck misstänkliggörs. När kvinnor som protesterar granskas hårdare än de system de kritiserar. När ledarsidor talar om demokrati men stänger sina kommentarsfält.

Då har något förskjutits.

Det är inte kvinnor som har blivit mer radikala. Det är medierna som har fegat ur.

Aftonbladet är inte ensamt. Men Aftonbladet är symboliskt.

En gång stod tidningen på kvinnors sida. I dag tvekar den inför samma fråga. Det är inte ”långsökt”.

Det är ett svek. Och just därför måste det sägas.

I dag är frågan inte varför kvinnor protesterar.
Frågan är varför de stora medierna har slutat stå på kvinnors sida.

Efterord: Fem decennier av kvinnokamp

Jag har följt kvinnokampen i över femtio år.

Jag var med när kvinnor började tala öppet om sexism, våld och maktmissbruk.
När vi bröt tystnaden på redaktioner, i politiken, i familjerna.
När vi vägrade acceptera att patriarkatet var natur, tradition eller kultur.

Vi visste vad vi kämpade mot. Det handlade inte om identitet. Det handlade om makt.

Vi visste att patriarkat kan bära olika ansikten:
borgerliga, socialistiska, nationalistiska – och religiösa.

Och vi var inte ensamma.

Vi hade medierna med oss.
Till och med Public Service gav utrymme åt kvinnors röster.

Jag startade lokalradions första kvinnoprogram, Amanda. Sveriges Radio hade ett eget kvinnoprogram, Radio Ellen.
Det var en tid då kvinnors erfarenheter inte betraktades som problem –
utan som kunskap.

Förr gav medierna kvinnor en röst.
I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.

Och det gör mig rasande.

Hur kvinnor som kritiserar religiöst förtryck misstänkliggörs.
Hur journalistiken blir försiktig där kvinnor en gång var modiga.
Hur universell kvinnofrihet ersätts av kulturella undantag.

Det var inte detta vi kämpade för. Kvinnokampen handlade aldrig om att välja vilka patriarkat som är acceptabla.
Den handlade om att avskaffa dem alla.

Det är därför jag skriver denna text.

Inte av nostalgi.
Inte av bitterhet.

Utan av ansvar.

För kvinnokampen är inte avslutad.
Den har bara blivit farligare att föra.

Helene Bergman
journalist och författare

När manliga journalister försvarar kvinnoförtryck

Kvinnoförtryck är inte en symbolfråga. Det är ett system.Dokument i verkligheten – inte i ledarspalter. Foto Helene Bergman

Kvinnor förtrycks först av religiösa män – och sedan av manliga journalister som kallar kvinnors motstånd för hat.

Det är alltid män som vet bäst när kvinnor ska hålla tyst: män som reglerar kvinnors kroppar, och män som förklarar att protesten mot detta är ”demokratihotande”.

När Anders Lindberg på Aftonbladet angriper Kvinnokraft 4.0 försvarar han inte demokratin – han försvarar ett parallellt könssystem där kvinnors frihet är förhandlingsbar.

Att stötta Kärringbloggen är att stötta kvinnofrihet! 

Swisha 100:- till 123 220 79 75 

Dessutom har Anders Lindberg mage att kalla kvinnors kritik av religiösa könsmarkörer för ett ”demokratiskt haveri!” Han försvarar alltså ett kvinnoförtryckande parallellt lagsystem.

I ledaren – som bygger på rapportering från Dagens ETC – görs kvinnor som organiserar sig mot religiösa symboler i offentlig sektor misstänkta. När Kvinnokraft 4.0 mejlar myndigheter, ringer kommuner och ifrågasätter varför flickor i slöja används som symboler, beskrivs det som ”påverkansoperation” och nästan som brottsligt.

Stanna där! 

Sedan när blev fredlig opinionsbildning ett hot mot demokratin? Att kritisera ett parallellt lagsystem – för vissa kvinnor.  När slöjan beskrivs som en neutral identitetssymbol som inte får kritiseras, händer något avgörande.

Kvinnors rättigheter görs villkorade.

Budskapet blir:

Det som vore oacceptabelt i ett sekulärt eller kristet sammanhang ska accepteras här – annars är du rasist.

Detta är kolonial logik i progressiv förpackning:

Att acceptera kvinnors underordning, så länge den kan kallas kulturell eller religiös. Det är inte tolerans. Det är kulturell relativism byggd på kvinnors kroppar. Feminism är inte kulturellt relativ. Feminism omfattar alla kvinnor i hela världen.

Jag har arbetat nationellt och internationellt med kvinnoförtryck i decennier.

Jag har mött kvinnor som:

  • tvingats bära slöja
  • straffats för att de vägrat
  • levt i normsystem där deras kroppar aldrig varit deras egna.

Jag  har t o m skrivit två böcker om det: Förortens Grupp8 och Kulturkrocken. Ett reportage om herrskap och tjänstefolk i en muslimsk familj.

Att då läsa en manlig  ledarskribenter förklara att slöjan är okontroversiell och att kritik är hat, är inte bara verklighetsfrånvänt.

Det är bekvämt.

Och bekvämligheten betalas alltid av andra kvinnor.

Män som alltid vet bäst

Det är också talande vilka som sätter agendan.

Joakim Medin på ETC och Anders Lindberg på Aftonbladet talar med stor självsäkerhet om demokrati, påverkan och hat – utan egen erfarenhet av kvinnoförtryck i religiösa miljöer.

Det är alltid intressant hur män utan kroppslig eller livslång erfarenhet av könsförtryck ändå vet exakt var gränsen går för kvinnors motstånd.

De definierar problemet. De sätter språket. Och de gör det på kvinnors bekostnad.

Kvinnokraft 4.0 gör det demokratin kräver Kvinnokraft 4.0 gör inget märkligt alls.

De använder yttrandefriheten. De organiserar sig öppet. De ifrågasätter makt.

Det är demokrati.

Att detta skrämmer ledarsidor säger mer om hur snäv åsiktskorridoren blivit, än om kvinnorna som vägrar backa.

Det verkliga demokratiska haveriet

Det verkliga demokratiska haveriet är inte att kvinnor organiserar sig.

Det är att:

  • religionskritik görs moraliskt otillåten
  • feminism villkoras av identitet
  • kvinnors frihet reduceras till en känslig fråga

När Aftonbladet manlige ledarskribent  kallar kvinnors motstånd för hat, säger han  i praktiken:

Alla kvinnor är lika värda – men vissa ska nöja sig med mindre frihet.

Alltså: Kvinnor förtrycks först av religiösa män – och sedan av manliga journalister som kallar motståndet odemokratiskt. Det är dubbelt förtryck. Och det är fullständigt oacceptabelt.

Helene Bergman

Nu kan jag inte längre ta några foton! Det råder fotoförbud.

Måndag 19 januari 2026 – Tångudden, Göteborg

Tänk om jag fick plåta det jag ser?. Men det går inte längre. Det råder fotoförbud. Från fönstret där jag tillfälligt bor rör sig militärfordon i grönt. Soldater i fältuniform går fram och tillbaka på den nu asfalterade ängen. Allt sker lugnt, metodiskt, utan dramatik – just därför så påtagligt. Staket mot staket ligger amfibieregementet.

Västerut ligger havet.

Innanför,  Göteborgs hamn – porten till hela Norden. Tvärsöver älven ligger ett enormt containerfartyg. Det lossas och lastas – en flytande koloss, lika vardaglig som symbolisk.

Global handel i rörelse, och global sårbarhet i realtid.

Det är en strålande vinterdag.

Snön har smält bort, men det ligger frost på marken.

Kontrasten är påtaglig – mellan stillheten i ljuset och allvaret i det som pågår.

Det märkliga är inte att detta sker.

Det märkliga är hur snabbt det blivit normalt.

Jag har fotografier från tidigare år. Samma utsikt.

Då: stilla vatten, skärgård, ljus.

Ett Göteborg som såg ut som en självklar trygghet.

Nu: beredskap.

Jag läser i morgontidningen om den allvarligaste säkerhetssituationen i Sverige i modern tid. Formuleringen är saklig. Nästan torr.

Men den behöver inga förstärkningar när verkligheten rör sig utanför fönstret.

Fotoförbudet är i sig en berättelse.

Det markerar en gräns – inte bara för kameran, utan för tiden.

Det som tidigare var landskap är nu infrastruktur.

Det som var utsikt är nu ansvar.

Det som var idyll är nu en del av ett försvar.

Jag skriver inte i alarmism.

Jag skriver för att minnas.

Helene Bergman  Swisha 100 kronor eller mer – till 123 220 79 75, Tack!

När ålderdomen❤️ genast görs till vårdproblem.

Andra krönikan om åldrandet❤️

Så fort ålderdomen nämns i offentligheten händer något märkligt. Samtalet förskjuts. Från liv till logistik. Från människa till vårdproblem.

Jag, Helene Bergman Foto: Jördis Donobauer.

Kärringbloggen kostar inget att läsa, men kostar att producera!
Så Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75  

Det tar bara några kommentarer innan åldrandet reduceras till äldreomsorgens brister. Som om ålderdomen i sig vore ett misslyckande som måste åtgärdas. Som om det egentliga problemet inte vore att vi åldras – utan att kommuner och regioner inte sköter sitt uppdrag. Missförstå mig rätt: äldreomsorgen är avgörande. Men ålderdomen är inte ett vårdproblem.

Den är en existentiell erfarenhet.

En livsfas där kroppen förändras, där tiden upplevs annorlunda, där minnen blir tyngre – och ibland klarare. Det är också en fas där man fortfarande är subjekt: tänkande, kännande, skapande.

Ändå tillåts ålderdomen sällan ta plats som just detta. Istället görs den snabbt hanterbar. Administrerbar. Brukbar. Ofarlig.

Genom att flytta fokus till vårdplatser, bemanning och budget slipper vi tala om det som egentligen skaver: att åldrande är något vi alla delar – om vi har tur.

Därför är det intressant att se hur filmstjärnor nu kliver fram med sina åldrande ansikten – inte som ursäkter, utan som fakta. Helen Mirren gör det, liksom andra kvinnor i offentligheten. De visar rynkor, slapp hud, tidens arbete. Inte som protest – utan som närvaro. Det är ingen liten sak. För i en kultur besatt av ungdom signalerar det något radikalt:

Jag finns. Jag lever. Jag åldras. Och jag är fortfarande någon.

Kanske är det just därför vi så snabbt vill byta ämne. För att slippa se. För att slippa känna igen oss. För att göra åldrandet till ett administrativt problem istället för en mänsklig erfarenhet.

Ålderdomen är inte politiskt glamorös. Den är inte säljbar. Den låter sig inte lösas. Och just därför behöver den få ta plats.

När ålderdomen reduceras till vårdfråga händer något allvarligt. Den äldre människan upphör att vara subjekt och blir istället ett vårdärende.

Det är därför det är så provocerande när människor – som Helen Mirren – helt enkelt visar sina åldrande ansikten utan ursäkt. Inte som offer. Inte som patienter. Utan som levande människor som fortfarande äger sin blick, sin röst, sitt liv. Ålderdomen är inte ett misslyckande. Den är inte ett systemfel. Och den är inte ett problem som ska lösas.

Den är priset för ett långt liv. Och kanske är det just därför vi så gärna vill slippa se den.

Helene Bergman

Att åldras: Janne Josefsson och jag

Om att arbeta parallellt genom ett liv- och att känna igen sig i åldrandet.

Jag, Helene Bergman . Foto Jördis Donobauer.

Att åldras är sällan dramatiskt. Det sker genom små förskjutningar – i kroppen, i blicken, i igenkänningen av människor man gått parallellt med genom livet. När jag såg Janne Josefsson i SVT:s jubileumsprogram var det just detta som tog mig – och på ett märkligt sätt tröstade: att vi är kollegor som arbetat parallellt med journalistik under samma tid. Detta är en stillsam text om ålderdom, sårbarhet och det lugn som ibland infinner sig när tempot inte längre är allt.

Swisha gärna en hundralapp eller mer till Kärringbloggen

123 220 79 75 

Det händer något när kroppen plötsligt börjar tala. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara genom små, obönhörliga tecken.

Jag såg Janne Josefsson på SVT – 25 år med Uppdrag granskning. En kollega, inte nära men parallellt.

Och jag tänkte: tiden har gått även genom våra kroppar.

En får stroke.

En annan sitter med ett sår på huvudet och väntar på läkning.

Inget av detta är sensationellt. Det är bara ålder. Ålderdomen kommer inte som ett ras. Den kommer som en förskjutning. Man märker att det som alltid burit – kroppen, orken, självklarheten – nu kräver uppmärksamhet. Inte panik. Bara omsorg.

Det sorgliga är inte smärtan. Det sorgliga är igenkänningen. Människor man gått parallellt med. Samma decennier. Samma tempo.

Och plötsligt: samma sårbarhet. Att åldras är inget val. Det är alternativet till att inte längre finnas.

Men det finns också något märkligt lugnande i detta. När illusionen om evig styrka släpper, blir det lättare att skilja det väsentliga från det oväsentliga. Man behöver inte längre springa i takt. Det räcker att gå. Och ibland att stanna.

Det som finns kvar är inte prestationen, utan närvaron. Inte tempot, utan blicken. Inte rollen, utan människan.

Tankarna finns kvar. Minnet. Rösten. Förmågan att se – och att känna sorg utan att gå sönder.

Kanske är det så åldrandet ska vara.

Inte som ett fall, utan som ett stilla samtal mellan kroppen och livet.

Och man lyssnar.

Helene Bergman

För den som vill läsa vidare om ålderdomen:

Göteborgs kommuns byråkrati i fritt fall med Jonas Attenius i spetsen

Göteborg, mitt i stan.
Efter flera dygns snöfall är gångvägar och hållplatser i praktiken obrukbara.
Det handlar inte om extremväder, utan om uteblivet ansvar.
När vardagen kollapsar för äldre, sjuka och kollektivtrafikresenärer är det inte snön som brister – utan styrningen.
Ansvariga är de styrande i Göteborg: MP, V och S, med Jonas Attenius i toppen.
Foto Helene Bergman

När verkligheten tog över

Efter några dagars snöfall kollapsade Göteborgs vardag.
Inte på grund av extremväder – utan på grund av en kommunal styrning som inte längre klarar grundläggande samhällsservice.

Men Kärrinbloggen fungerar!

Swisha en hundring eller mer  123 220 79 75

Efter fem dygns snöfall ser Göteborg ut som en stad som gett upp.

Soprum där kärlen svämmar över.
Snövallar som gör trottoarer obrukbara.
Bilar fastfrusna i ett kaos som ingen tycks ha ansvar för.

Det här är inte extremväder.
Det är vinter i Sverige.

Ändå beter sig Göteborgs kommun som om snön kommit oväntat.

Det saknas snöplogar.
Det saknas framförhållning.
Det saknas handlingskraft.

Men det saknas inte dokument, policys eller kommunikatörer.

Det är här byråkratin kollapsar – inte i teorin, utan i människors vardag.

När barnvagnar inte kommer fram.
När äldre inte vågar gå ut.
När sophanteringen slutar fungera.

Då spelar det ingen roll hur många strategier som skrivits om ”hållbar stad” eller ”inkluderande Göteborg”.

Verkligheten bryr sig inte om powerpoints.

Under Jonas Attenius ledning har Göteborg blivit ett skolboksexempel på hur politiskt språk frikopplats från praktiskt ansvar. Det talas om normer, värden och processer – men när snön faller finns inga plogar.

Det är inte vädret som är problemet.

Det är styrningen.

En stad måste klara tre saker för att förtjäna medborgarnas förtroende:
framkomlighet, trygghet och grundläggande service.

När det faller – faller allt.

Det här handlar inte om höger eller vänster.
Det handlar om förvaltningens kärna.
Om respekt för invånarnas vardag.
Om insikten att ett samhälle inte styrs med ord, utan med fungerande system.

Göteborg behöver inte fler visioner.

Göteborg behöver någon som klarar snö.

Helene Bergman

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva/ återpublicering

Den här krönikan publicerades på Kärringbloggen den 30 december 2025.

Den skrevs innan frågan om maktens ansvar för kvinnors död blev rumsren i den offentliga debatten.

Jag återpublicerar den nu, oförändrad.

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

När Public Service från Stockholm talar om Sverige – förväntas resten lyssna.

Göteborgs skärgård. Fiskare begravda i havet och minor ligger kvar. Foto Helene Bergman

Sverige sägs vara ett. I själva verket är det minst tre – och det som kallas ”hela Sverige” berättas nästan alltid från Stockholm. När public service talar om samhället, kärlek, kultur och historia är det detta Sverige som får ordet; resten förväntas lyssna.

Kärringbloggen är journalistik utanför Stockholmsbubblan.

Därför – Swisha 100:- till 123 220 79 75

Sverige är inte ett land med en gemensam berättelse. Det är minst tre.

Det ena Sverige är utanförskapsområdena – där människor reduceras till problem, siffror och åtgärdsprogram.

Det andra är Stockholm – där livet blir norm: smak, karriär, relationer, kultur, kärlek.

Det tredje är resten av landet –  Västkusten, småstäderna, Norrland – som plockas fram när det snöar, stormar eller behövs lite folklig kuliss.

Detta är inte geografi. Det är narrativ makt.

Jag satt nyligen och lyssnade på Sveriges Radio P1. Det handlade om kärlek.

Jaha.

Vems kärlek då?

Jo – en bröllopsfotograf från Stockholm. Som om den erfarenheten vore allmängiltig. Som om kärlek alltid är ett livsstilsreportage, ett projekt, ett val – aldrig slit, beroende, klass, rädsla eller förlust.

När public service talar om relationer, livsval och existens, sker det nästan alltid från ett urbant, akademiskt, kulturellt självklart centrum. Inte av illvilja. Men systematiskt.

Samma röster återkommer. Samma referenser räknas. Samma liv får representera ”det mänskliga”.

Resten av Sverige blir avvikelse.

Och detta mönster gäller inte bara nyheter och samhällsrapportering – utan också kulturen.

Kulturen i Sverige beskrivs ofta som om den uppstår i ett centrum och sedan sprids till resten av landet. Som om konst, litteratur och idéer först måste godkännas i Stockholm för att bli nationella.

Men så har det aldrig fungerat.

Kultur föds där människor lever tätt inpå verkligheten – arbete, klass, konflikt, historia.

Det är ingen slump att Göteborg så ofta gått före: i musik, litteratur, scenkonst och offentlig debatt. Mindre poserande. Mindre rädsla för friktion. Mer jordad erfarenhet.

Ändå behandlas även kulturen genom samma filter. Det som skapas utanför centrum blir regionalt, lokalt, nischat.

Det som skapas i centrum blir nationellt.

Och detta gäller inte bara samtiden, utan även historien. Vi har inte ens samma narrativ om andra världskriget.

För vissa blev kriget ett moraliskt bokslut i efterhand. För andra var det ett liv som måste fungera medan minorna låg i vattnet.

Därför talar vi förbi varandra. Vi tror att vi diskuterar samma sak – men gör det inte.

Och låt oss tala klarspråk om Göteborg. Det här handlar inte om dialekt eller lokalpatriotism. Det handlar om arbete, risk och ansvar.

Under andra världskriget var det fiskarna längs västkusten som – med livet som insats – försörjde hela Sverige med mat. De gick rakt ut i minerade vatten. Många sprängdes till döds. Det var ingen berättelse, ingen moralisk pose i efterhand. Det var överlevnad i realtid.

Den erfarenheten blev aldrig central i den svenska självbilden.

Men den sitter kvar i västkustens ryggrad.

I dag ser det annorlunda ut – men mönstret är detsamma.

Göteborg är hamn, industri, logistik, export. Det är här varor rör sig in och ut ur landet. Det är här näringslivet bokstavligen håller Sverige i gång.

Och ändå:

När hörde vi senast ett reportage i public service om detta?

Inte om Göteborg som vykort. Inte om stadsutveckling eller evenemang.

Utan om hur Sveriges välstånd faktiskt bärs upp – av hamnen, företagen, arbetet.

Det är som om arbete och ansvar utan narrativ inte riktigt räknas.

Skillnaden mellan Stockholm och resten av landet är därför inte bara geografisk, utan journalistisk.

Sveriges Radio talar gärna om ”hela Sverige”. Men berättelsen produceras fortfarande från centrum – och det som inte passar in i den urbana, kulturella självbilden blir tyst.

Till och med kärlek blir kodad.

Till och med kultur blir hierarkiserad.

Till och med historia blir abstrakt.

Och så händer något märkligt varje höst.

När Bokmässan äger rum i Göteborg flyttar Sveriges Radios redaktioner plötsligt ut. De direktsänder från mässgolvet – som om de vore korrespondenter i Amerika.

Som om Göteborg vore något annat. Som om detta Sverige vore ett undantag, ett reportage, ett exotiskt avbrott.

Resten av året sitter de hemma i Stockholm.

Det säger allt.

Sverige är inte trasigt för att det är splittrat. Det är trasigt för att splittringen förnekas.

Ett land hålls inte ihop av narrativ, utan av gemensamma erfarenheter.

När ett centrum länge har talat i hela nationens namn, uppstår till slut ett demokratiskt tomrum – inte för att människor saknas, utan för att deras liv inte räknas som representativa.

Och när public service i dag kallar detta ”hela Sverige”, återstår bara att konstatera:

Public Service har blivit ett eko – inte av Sverige, utan av sitt eget centrum.

Helene Bergman

Europa säger ”frihet” – men låter judar tystna

Europa säger ”yttrandefrihet”. Samtidigt börjar judar i Europa tiga, gömma sina namn och känna igen skuggorna från 30-talet. På en färja mellan Kiel och Göteborg blev detta plötsligt på allvar, på riktigt, på nära håll.

Europa i dimma. Frihet i orden- tystnad i handling. Trots varningsljusen. Stora Bältbron fotade av mig på nyårsnatten. Helene Bergman

Ord stoppar hat.

Swisha 100 kronor till Kärringbloggen –  123 220 79 75

Det skulle vara en nyårskryssning.

Bubbel i glasen, glitter i blickarna, havet som scen när 2025 tackades av och 2026 skulle välkomnas.

Men resan blev något helt annat. För när du befinner dig i Kiel – en stad sönderbombad av historien – då händer det att det förflutna kliver fram och ställer sig rakt framför dig.

Jag har varit i Kiel flera gånger. Men först nu återvände historien till mig.

Jag satt länge i St. Nikolai kyrkan. Såg Jesus hänga på korset. Såg en stad som återuppstått ur bombstoftet.

Och samtidigt kom tanken: Hur kan vi stå här idag – i Europa – och se antisemitismen resa sig igen? Hur hamnade vi här?

Och historien slutade inte tala när jag klev ombord på Stena Germanica. Han hette David. Jude. Gift med en svensk kvinna. Bosatt i Belgien.

Det var inte en intervju. Det var ett samtal mellan två människor – och plötsligt öppnade sig Europas nutid.

Han hade slutat prenumerera på Le Monde.

Han berättade om rädslan. Inte som debatt – utan som vardag. Den stilla, tunga, envisa oro som så många judar i Europa bär nu.

Inte dramatisk.

Inte högljudd.

Bara – ständigt närvarande.

Han berättade om antisemitismen som kryper närmare.

Om hur han har börjat tiga.

Om hur han inte längre använder sitt judiska efternamn när han beställer taxi – utan sin svenska frus.

Smaka på det. År 2026 – i Europa.

Och så berättade han om sin mamma.

Gammal nu.

Formad av 1900-talets mörker. Hon säger:

”Jag känner igen tecknen från 30-talet.”

Sedan gråter hon.

Inte högt.

Inte dramatiskt.

Hon gråter i tysthet.

Och kanske är det det mest skrämmande av allt:

när de som levt historien säger:

Detta har jag sett förut.

Jag berättade för honom om Vasaplatsen i Göteborg den 7 oktober 2025.

När vi stod där för offren i Israel. När 300 människor valde att inte vara tysta. När modet vägde tyngre än bekvämligheten.

Han blev rörd.

Han tackade.

För att vi inte lämnat dem ensamma.

” Men kanske är det redan för sent,” sa han och reste sig och gick.

Mitt i detta ekar Europas andra röst:

Rösten som säger att demokratin måste tåla slagorden.

Att principerna kommer först.

Att friheten alltid är vackrast när den är kall och ren.

Och jag vill vara tydlig: yttrandefriheten är avgörande. Staten ska inte vara åsiktspolis. Hot och våldsuppmaningar måste lagföras – men det görs ofta för svagt och för sent.

Men när vi bara talar juridik och principer – och inte lyssnar på dem som redan lever i rädslan – då gör vi friheten kylig. Då riskerar vi att göra hatets närvaro respektabel. Då normaliserar vi ett klimat där judar ännu en gång tystnar.

Alla strider börjar i ord.

Innan blodet syns, innan någon lyfter ett vapen, har språket redan gjort sitt arbete. Så arbetade nazismen: långsamt, metodiskt, som ett gift som droppas i brunn efter brunn.

Först kommer orden – de förenklade, de hånfulla, de som gör människor till kategorier, till skuggbilder, till problem.Sedan vänjer man sig. Sedan tystnar man.

Och en dag är världen förändrad – och ingen kan längre säga när gränsen passerades. Bara att den passerades. Inte med skottet. Utan med språket.

Det är den kalla vinden jag känner blåsa över Europa igen. Orden som hårdnar. Tystnaden som tätnar. Och historiens mörker som plötsligt känns obehagligt nära.

Nyårskryssningen blev ingen glittrig flykt från världen.

Den blev en resa rakt in i den.

Och mitt löfte inför 2026?

Jag tänker inte vara tyst när människor tystnar av rädsla.

Jag tänker inte gömma mig bakom vackra principer när verkliga människor redan gömmer sina namn.

Jag tänker stå kvar.

För här prövas den liberala demokratin – och just nu håller den på att bli moraliskt blind.

När institutionerna försvarar slagorden – men inte ser människorna som lever i skuggan av dem.

När samhället säger att detta ingår i friheten – samtidigt som judar återigen börjar tiga.

Detta handlar inte om lagparagrafer.

Det handlar om ansvar.

Om att förstå att antisemitism aldrig börjar med skrik – utan med normalisering.

Med tystnad.

Med ett judiskt namn som inte längre uttalas.

Jag har mött dem som känner igen tecknen.

Och jag tänker lyssna – och tala

Helene Bergman