Kerstin möter vikingakvinnan

Vem flyr verkligheten? Foto: Helene Bergman

Det började oskyldigt. Någon skrev en text om vikingakvinnor. Om kvinnor som drev gårdar, ansvarade för ekonomin, kunde äga mark och höll ihop samhället medan männen var ute på havet. Om kvinnor som faktiskt stred, de kallades sköldmör. De var inga låtsaskrigare  i Instagram-bioform med ringlight och genuscertifierad hjälm — utan kvinnor som kunde använda svärd på riktigt om byn hotades. Och plötsligt hände något mycket ovanligt i Sverige år 2026. Folk började komma ihåg och blev stolta. Unga tjejer skrev att de identifierade sig med vikingakvinnan. Inte längre som offer eller som ”utsatta kroppar i patriarkala rum”. Utan som starka kvinnor med ansvar, frihet och ryggrad. Det tog ungefär fyra minuter innan Kerstin dök upp. Inte den vanliga arga sorten. Nej nej. Den mjuka svenska Kerstin. Hon som lutar huvudet lite på sned och börjar tala om ”problematiska signaler”.

Känner du igen Kerstin?
Stöd gärna fortsatt folkbildning.

Swisha en hundring eller två till 123 220 79 75

 

”Jag tycker nog man ska vara lite försiktig med den där typen av nationalism…”

För egentligen tycker inte Kerstin om kvinnor med vapen. Hon gillar kvinnor som håller workshops om fred. Kerstin tror nämligen att kvinnor  är fredligare än män och att världen vore harmonisk om bara fler kvinnor styrde. Hon älskar tanken på kvinnan som moralisk motkraft till våldet.

Det är därför sköldmön gör henne så obekväm. För sköldmön förstör hela berättelsen. Hon påminner om något som Kerstin helst vill slippa tänka på:
Att också kvinnor ibland måste slåss för att skydda det de älskar. Att fred inte alltid uppstår genom att man sjunger visor med tända ljus på Götaplatsen.

Ibland krävs människor/kvinnor  som faktiskt försvarar byn när hotet kommer. Och det är här Kerstin blir förvirrad.

För hon kan gärna hylla kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika på filmfestival. Hon kan applådera kurdiska kvinnor med automatvapen på ett seminarium om systerskap och motstånd. Men en svensk sköldmö?

Nej där går gränsen. Då börjar det plötsligt lukta nationalism istället för feminism. Och egentligen är det ganska komiskt. För sköldmön hade antagligen skrämt livet ur Kerstin. Hon hade kommit in genom dörren blöt av regn, luktat rök och hav, ställt svärdet mot väggen och undrat varför det ligger sjutton kuddar i soffan och varför ingen verkar kunna hugga ved. Kerstin hade erbjudit lugnande kamomillte.

Sköldmön hade frågat var fienden finns. Kerstin ville prata om normkritik och ”ickevåld som metod”. Sköldmön hade behövt laga taket innan stormen kom. Kerstin ropade på en man.

Det är två helt olika civilisationer. Den ena byggde samhällen och försvarade dem. Den andra tror fortfarande att världen kan administreras bort med värdegrundsdokument och samtalscirklar. Och kanske är det därför många unga människor börjar tröttna på Kerstin. De längtar efter något verkligare än självupptagna seminarier om ”trygga rum”. Något med lite mer ryggrad. Lite mindre surdeg. Lite mer storm. Lite mer verklighet.

Kerstin Helene Bergmann

Vem är Kerstin?

Kerstin ser vänlig ut på avstånd. Det gör svanar också. Foto Helene Bergman

Hon finns på Hagabadet, på bibliotekens värdegrundskvällar och i palestinademonstrationerna där världen delas upp i goda och onda och där Hamas plötsligt förvandlas till “motståndsrörelse”. I Kerstins garderob hänger palestinasjalen någonstans mellan yogakläderna och den moraliska självbilden.
Hon säger att alla är välkomna — men bara så länge de tycker rätt.
Vem är egentligen Kerstin?

Kerstin hade sannolikt ogillat både texten på Kärringbloggen  och Swishnumret.
Men här kommer det ändå 123 220 79 75

 

Kerstin styr Sverige

Glöm regeringen och riksdagen för ett ögonblick. Sveriges verkliga maktcentrum ligger inte i Rosenbad utan på vårdcentralen, i lärarrummet, på socialkontoret och på konstmuseet. Kerstin är ingen revolutionär, trots  palestinademonstrationer. Hon är snarare en svensk moralisk vardagsbyråkrat i kulturform.

Hon är en svensk konsensusmänniska i aktivistisk tappning. Lite Hagabadet, lite värdegrund, lite palestinasjal, ekologiskt vin, “alla människors lika värde”, men samtidigt  hård mot dem som avviker från gruppens moraliska kod.

Hon är inte vald av någon. Hon håller inga presskonferenser och syns sällan i tv-soffor. Ändå har hon makt över människors vardag på ett sätt många politiker bara kan drömma om. Hon stället egna privata diagnoser, skriver utredningar, avgör stödinsatser, formar skolmiljöer och talar om hur människor bör leva sina liv.

Kerstin är ingen enskild person. Hon är en svensk kulturfigur, nästan ett helt svenskt socialt operativsystem.

Hon kan heta Birgitta och arbeta i skolan. Gunilla på förskolan. Inger på socialtjänsten. Barbro inom äldreomsorgen. Hon är den evigt duktiga flickan som blev institution. Hon tror på regler, rutiner och korrekthet. Hon säger gärna ”så gör vi inte här”  eller ” tänk om alla gjorde så!” med skarp röst och stram blick.

Det märkliga är att Kerstin ofta ser sig själv som rebell och tolerant. Men i själva verket har hon blivit väktare av ett nytt svenskt kontrollsystem. Inte genom hård diktatur eller brutal maktutövning – utan genom blanketter, värdegrundsdokument, social kyla och små tillsägelser även till andra vuxna som inte lever upp till Kerstins norm.

Fel matlåda. Fel tonläge. Fel åsikt. Fel sätt att vara människa på .

Vi 40-talister slogs för kvinnofriheten. Kerstin administrera den och har aldrig själv behövt kämpa. Hon föddes in i ett Sverige där de stora striderna redan var vunna: utbildningen, arbetslivet, barnomsorgen, friheten att skilja sig, rätten att göra karriär. Hon kom till ett färdigdukat bord. Och kanske är det just därför hon blivit så intressant.

För i stället för att använda friheten till att öppna fler dörrar började många i hennes generation sätta upp nya regler. De blev trygghetens administratörer. Människor som älskar ordning men ofta är rädda för verklig frihet, verklig konflikt och verklig avvikelse.

Kerstin vill gärna tala om tolerans. Men hon klarar sällan människor som inte tänker som flocken. Hon undviker diskussioner vid middagsbordet eftersom ”dålig stämning” är det värsta hon vet. Hellre konsensus än sanning. Hellre rätt värdegrund än fria samtal.

Det är därför hon blivit en så stark symbol för Sverige.

Inte det gamla Sverige där människor byggde företag, reste ut i världen eller tog risker – utan det nya Sverige där allt ska regleras, psykologiseras och känslosäkras. Där människors erfarenheter allt oftare ersätts av manualer.

Och ändå ska sägas: Kerstin är inte ond – egentligen.

Tvärtom tror hon ofta att hon gör gott. Det är kanske just därför hennes makt blivit så svår att diskutera. För den gömmer sig bakom omtanke, trygghet och professionalism. Den är mjuk, kvinnlig och välmenande – men fortfarande makt. Kanske är det därför så många känner igen henne direkt.

Hon tar hand om dig på vårdcentralen. Hon finns i terapirummet. Hon läxar upp dig på biblioteket eller på apoteket, även på konstmuseet eller på vernissager.

Och kanske är det därför jag börjat skriva om henne. Jag har gjort research om Kerstin under flera år, eftersom  jag själv, som privatperson  drabbats av Kerstin, medans jag  hållit kvar min journalistiska blick. Hon kan i sällsynta fall även vara man. Hon har olika namn men samma blick, samma tonfall, samma behov av kontroll och korrekthet.

Och så slår det mig plötsligt något nästan komiskt: jag skapade Kerstin utan att komma ihåg att jag själv heter Kerstin.

Kerstin Helene Bergman

 

Jag skrev redan 2023 om Hamas sexuella terrorvåld- nu kom en ny rapport

Redan hösten 2023 skrev jag på Kärringbloggen om vittnesmålen från den 7 oktober, om kropparna som blev de dödas vittnen och om tystnaden från delar av kvinnorörelsen och FN-organet UN Women. Nu kommer ännu en omfattande israelisk rapport som beskriver hur kvinnor, män och gisslan utsattes för systematiskt sexuellt våld – inte bara under massakern utan också under månader i Hamas tunnlar i Gaza. Frågan är inte längre vad som hände. Frågan är varför så många valde att tiga.

 

Det tog lång tid innan världen ville tala om övergreppen den 7 oktober. Länge fastnade diskussionen i geopolitik, siffror och propaganda. Men bakom bilderna från kibbutzerna, musikfestivalen Nova och gisslanvideorna fanns också något annat: berättelser om sexualiserat våld som vapen.

Nu har en israelisk civil kommission, Sexual Terror Unveiled: The Untold Atrocities of  October 7 and Against Hostages in Capitivity,   publicerat en tvåårig undersökning om övergreppen under Hamas attack och under fångenskapen i Gaza. Rapporten bygger på tusentals bilder och filmer, hundratals vittnesmål och juridisk analys. Slutsatsen är brutal: det sexuella våldet var inte kaotiska handlingar i krigets marginal. Det var systematiskt.

Och det drabbade inte bara kvinnor. Även män och pojkar utsattes för sexuellt våld, förnedring och tortyr. Rapporten beskriver hur övergrepp fortsatte under månader inne i Gazas tunnlar där gisslan hölls fången. Det handlar inte längre bara om en blodig dag i oktober utan om ett utdraget system av terror och psykisk nedbrytning.

Welcome to Hell

Det är svårt att skriva de orden. Men kanske ännu svårare att förstå att världen haft så svårt att tala om detta. För om världen accepterar att sexuellt våld används som terrorvapen – men samtidigt tvekar att tala klarspråk därför att förövarna tillhör ”rätt” politisk sida – då har vi lämnat kvinnorättens område och gått in i ideologins. Jag har arbetat med kvinnofrågor i hela mitt liv. Jag tillhör den generation feminister som lärde sig att människans kropp aldrig får bli ett slagfält. Därför blir tystnaden kring den 7 oktober så avslöjande.

När övergrepp begås av ”fel” män mobiliseras medier, organisationer och aktivister omedelbart. När förövarna är islamistiska terrorister börjar plötsligt ord vägas på guldvåg. Då relativiseras det. Då blir tystnaden nästan fysisk.

Det är farligt. För sexualiserat våld i krig handlar inte om sexualitet. Det handlar om makt, dominans och total avhumanisering. Rapporten beskriver hur övergrepp utfördes inför familjemedlemmar, filmades och spreds digitalt som psykologisk terror. Kroppen blev propaganda. Och kanske är det just där vi måste förstå vår egen tid. Terrorn är inte längre bara fysisk. Den är digital, global och omedelbar. Offret förnedras inte bara i stunden utan inför hela världen.

Det kanske mest smärtsamma för mig är ändå att se svenska kvinnor i min egen generation gå i demonstrationståg där Hamas symboler, slagord och propaganda fått en självklar plats. Kvinnor som en gång talade om systerskap, kvinnors frihet och kampen mot sexuellt våld tycks plötsligt blunda när offren inte passar in i den rätta politiska berättelsen.

Jag har tidigare skrivit på Kärringbloggen om den 7 oktober i texter som ”Döda kan inte vittna, bara deras kroppar”, ”Metoo – bara du inte är judinna” och ”Hamas använde henne som vapen”.

Nu kommer ännu en omfattande rapport. Och återigen ställs samma fråga:

Hur länge kan världen blunda när sexualiserat våld används som terrorvapen?

Och jag tänker på tystnaden. På hur UN Women dröjde innan organisationen tydligt erkände övergreppen den 7 oktober.

Jag tänker också på Margot Wallström, som byggde en internationell karriär på att lyfta sexuellt våld i krig som ett globalt kvinnopolitiskt problem. Men  jag har inte hört henne tydligt fördöma Hamas sexuella terrorvåld mot judar den 7 oktober !

Just därför blir tystnaden så talande. För om principen verkligen är att människors kroppar aldrig får användas som slagfält, då måste den principen gälla även när förövarna är islamistiska terrorister och offren är judar. Annars handlar det inte längre om mänskliga rättigheter. Då handlar det om politik.

Men sanningen försvinner inte för att människor tiger. Den 7 oktober användes människors kroppar som en del av terrorns krigföring. Det måste sägas högt.

Oavsett vem som hatar att höra det.

Helene Bergman.

Vill du stödja fri och oberoende journalistisk på Kärringbloggen? 

Swisha gärna en hundring eller två till 123 220 79 75