Jazzen och den första förälskelsen – Göteborg 1962–2026

En slaskig vinterdag i februari 2026. Jag har nyss fyllt 80 år och är på jazzklubb i Göteborg.  På scen står vithåriga män och spelar tradjazz som om tiden inte finns. Och plötsligt är jag sexton igen. Det var där och då, med Janne W som spelade esskornett, som jag började älska musik. .

Kärringbloggen tar gärna emot en hundralapp eller två?

Swisha 123 220 79 75

Göteborgsbandet Papa Pider spelar dixiland. Det stompar, trummisen slår takten som gör att det är svårt att inte dansa. Klarinetten skrattar. Trumpeten svarar. Det är pur glädje- ungdom. På scen står män som borde vara pensionerade sedan länge – men när de lutar sig bakåt med instrumenten är de arton igen

Och jag är sexton. Första kärleken. Han var arton. Längre än jag. Mörk. Med mustasch. Skitsnygg.

Janne W hämtade mig vid flickskolan på sin gröna Vespa. Vi hade äkta amerikanska militärparkas med fredsmärket klottrat på ryggen. Vietnamkriget rasade och vi trodde världen kunde förändras med musik och kärlek. Vi var den första tonårsgenerationen.

Vi drog från fest till fest. Från klubb till klubb. Göteborg var en levande stad om nätterna med svartklubbar i industrilokaler. Det var 60-talen och världen var vår. Jazzen och rocken  låg i luften tillsammans med salt från hamnen och doften av olja från varven.

När Janne spelade lutade han sig bakåt, knäna lätt böjda. Kornetten var mjukare än trumpet. Varmare. Tonerna gick rakt in i mig.

Det var där jag började älska musik.

Inte som bakgrund. Som liv.

Den blå undulaten

När han ryckte in i lumpen gav han mig en blå undulat- för att jag inte skulle glömma honom. Jag har aldrig glömt honom – min första kärlek.

Janne W  är död nu.

Men när Papa Pider spelar 2026 är han inte borta.

Han sitter bredvid mig, fortfarande 18 år. Med glittrande ögon. Med sitt breda leende. Med sitt halvlånga hår bruna hår. Som om han säger:

Vi  levde  då på 60-talet – du och jag.

Göteborg har alltid varit en musikstad. Blåsten från havet. Varvens rytm. Spårvagnarnas gnissel. Arbetarstaden och den snobbiga – klasskillnaderna.

Och så jazzen- de svartas musik.

Det var genom Janne W  mina  öron öppnades. Och när de väl var öppna stängdes de aldrig igen.

Jazzen, bluesen och rocken  har följt mig genom hela livet. Genom kärlek. Genom resor. Genom  skrivande. Den har varit frihetens soundtrack.

Och nu sitter jag här, 2026, och ser vithåriga Papa Pider spela det där stompet som fick dansgolven att gunga på sextiotalet.

Det gör nästan ont.

Men det är en vacker smärta.

För första kärleken öppnar inte bara hjärtat. Den öppnar öronen.

Och när musiken en gång har tagit dig –

släpper den dig aldrig.

Helene Bergman