När havet kallar – och jag inte har något val.

Fiskebäck, Göteborg, 14 februari 2026. – 5 grader i luften, 0 i havet.

Havet har ingen ålder. Det ligger där en vintermorgon i Fiskebäck, vintergrönt, klart och oändligt. Lika oberört som det var för tusentals år sedan när människor först stod vid klippkanten och försökte förstå sin plats på jorden.

Och sakta närmar jag mig vinterhavet. Inte för att bevisa något. Inte för att vara modig. För att det kallar på mig.

Istället för en ros!

Swisha gärna en hundralapp till Kärringbloggen. 

123 220 79 75 

“Du är galen som vinterbadar! ”

Jag svarar inte. För hur förklarar man en kallelse?

Redan kvällen innan känner jag det — ett pirr, en förväntan liknande känslan av att möta en älskare. Kroppen vet att något väntar. Inte fara. Inte prestation. Närvaro.

På morgonen äter jag min frukost som inför ett viktigt möte. Tar på mig baddräkten. Packar havsskor, handskar, mössa, varm choklad i min gula sjösäck. Det är en ritual.

När jag närmar mig havet lyfter blicken av sig själv. Horisonten öppnar sig. Öarna ligger där som de alltid har gjort, oberörda av den värld som befolkas av människor.

På den snötäckta klippan står andra badare. Vi får snabbt kontakt – vi är samma sort!  Där ute finns ett litet samhälle utan titlar — bara människor som valt att möta kylan. Snabb avklädning. Skorna och handskar på och sedan mössa. Försiktiga steg i snön och mot trappan. Stannar längst ner och andas – djupt och långsamt. Tar in luften och havsdoften- horisonten.

Sedan ett steg. Och ett till.

Det kalla vattnet sluter sig kring kroppen. En snabb inandning och sedan sjunker jag ner och når inte bottnen med fötterna. Jag svävar och då och där är det bara havet och jag.

Långsamt snurrar jag  runt och ser mot öarna, mot linjen där himmel möter vatten.

Och i det ögonblicket infinner sig en känsla som människor i alla tider har försökt sätta ord på — det som forskare idag kallar awe.

Vördnadsfull häpnad.

Samma känsla som fick våra förfäder att stanna upp inför havets oändlighet, inför stjärnhimlen, inför stormar och vidder. Långt innan vi kunde mäta världen försökte vi förstå vår plats i den.

Awe gör något märkligt med oss.

Den krymper vårt ego — men vidgar vårt liv.

Vi blir mindre upptagna av oss själva och mer förbundna med något större. Kalla det natur. Kalla det livskraft.

Själv tänker jag ibland att det är en stilla hälsning till Poseidon.

När jag går upp ur vattnet börjar värmen sprida sig genom kroppen — inte försiktigt utan beslutsamt, som om livet självt återvänder.

Och varje gång slår samma tanke mig:

Jag är ny. Inte yngre. Men starkare. Ny.

Det är då jag förstår att det jag just har gjort är äldre än alla våra moderna livsprojekt. Det är en rit.

En enkel handling som människor i kustlandskap och kalla länder har upprepat i generation efter generation — gått ner i vatten för att rena sig, pröva sig, börja om.

Kanske bär vi minnet av det i våra kroppar.

Kanske är det därför steget mot det kalla vattnet känns lika självklart som högtidligt.

Min vördnad för havet har funnits så länge jag kan minnas. Den ligger någonstans i generna, nedärvd från människor som levde sina liv nära vattenlinjen och visste att havet både ger och tar. Kanske är det därför jag aldrig har varit rädd för det — bara respektfull.

Med åren har jag förstått att vinterbadet inte handlar om kyla. Det handlar om att vägra krympa sitt liv.

Många börjar försiktigt dra sig undan världen när de blir äldre — mindre rörelse, mindre nerv, mindre intensitet.

Jag vill tvärtom känna att jag fortfarande står i direkt kontakt med tillvaron.

Det kalla vattnet påminner mig.

Systemet fungerar.

Hjärtat svarar.

Jag lever.

Så nej — galenskap är det inte.

Det verkligt märkliga vore att sluta göra det som får en att känna sig oersättligt levande.

Och havet kallar fortfarande.

Så jag fortsätter att svara.

Helene Bergman.

Istället för en ros!

Swisha gärna en hundralapp till Kärringbloggen. 

123 220 79 75