När Aftonbladet valde patriarkal religion framför kvinnofrihet
Förr gav medierna kvinnor en röst. I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.
Men Kärringbloggen står fast. Orubbad!
Swisha en hundralapp till 123 220 79 75
Aftonbladet vägrade publicera denna text.
Samtidigt stänger tidningen sina kommentarsfält när kvinnors kritik av religiöst förtryck blir för obekväm. Det är inte en slump. Det är ett tecken på att stora delar av svensk media har slutat försvara kvinnors frihet.
För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit farligare att föra.
1978 gjorde kvinnliga journalister på Aftonbladet revolt.
De dokumenterade sexism, tafsande och en alkoholkultur där män hade makt och kvinnor förväntades tiga. Manifestet kallades Dokumentet. Det blev startskottet för Sveriges första kvinnoredaktion.
Det var en feminism som handlade om makt – inte om identitet.
Om kvinnors liv – inte om ideologiska positioner.
Om frihet – inte om anpassning.
I dag är situationen en annan.
När kvinnors kritik av religiöst motiverade könsnormer beskrivs som ett demokratiskt problem har Aftonbladet förflyttat sig långt från sitt eget arv.
När kvinnors motstånd blir misstänkt
I sin ledare om Kvinnokraft 4.0 beskriver Aftonbladet kvinnors opinionsbildning – mejl, samtal och protester – som en form av ”påverkansoperation”. Det är en ideologisk omtolkning av demokratin.
När kvinnor organiserar sig kallas det påverkan.
När religiösa organisationer gör det kallas det dialog.
När vänsteraktivister mobiliserar kallas det civilsamhälle.
Det är inte analys.
Det är maktens språk.
Ledarsidan analyserar inte de normsystem som kritiseras.
Den analyserar dem som kritiserar.
Det är inte journalistik.
Det är disciplinering.
Feminismen som blev försiktig
Det mest slående är vilka som saknas i analysen.
Det är de kvinnor som lever under slöjtvång, social kontroll och hedersnormer.
Det är de kvinnor i Sverige som vågar kritisera religiöst förtryck.
När deras erfarenheter inte ryms i debatten blir feminismen kulturellt relativ.
Kvinnors rättigheter blir förhandlingsbara.
Det är inte feminismens idé som har förändrats. Det är dess offentliga uttryck.
Erfarenhet, inte teori
Det jag skriver om är inte teori.
Det är erfarenhet.
Under decennier har jag mött kvinnor som levt i normsystem där deras frihet varit villkorad – i Sverige och utanför.
De var inte rädda för symboler. De var rädda för konsekvenser.
För regler som kunde stänga deras värld, begränsa deras rörelser, styra deras liv.
De behövde inga teorier. De visste vad förtryck är.
När journalistiken byter sida
Det som sker nu är inte en debatt om ordval.
Det är ett paradigmskifte.
I decennier kämpade kvinnor i Sverige för att frigöra sig från patriarkala normsystem.
Vi bröt tystnadskulturer.
Vi trotsade religiösa och kulturella maktstrukturer.
Vi gjorde jämställdhet till lag.
Det var ingen identitetspolitik.
Det var ett frihetsprojekt.
I dag har delar av svensk offentlighet vänt blicken bort från makten.
När kritik av religiöst kvinnoförtryck misstänkliggörs. När kvinnor som protesterar granskas hårdare än de system de kritiserar. När ledarsidor talar om demokrati men stänger sina kommentarsfält.
Då har något förskjutits.
Det är inte kvinnor som har blivit mer radikala. Det är medierna som har fegat ur.
Aftonbladet är inte ensamt. Men Aftonbladet är symboliskt.
En gång stod tidningen på kvinnors sida. I dag tvekar den inför samma fråga. Det är inte ”långsökt”.
Det är ett svek. Och just därför måste det sägas.
I dag är frågan inte varför kvinnor protesterar.
Frågan är varför de stora medierna har slutat stå på kvinnors sida.
Efterord: Fem decennier av kvinnokamp
Jag har följt kvinnokampen i över femtio år.
Jag var med när kvinnor började tala öppet om sexism, våld och maktmissbruk.
När vi bröt tystnaden på redaktioner, i politiken, i familjerna.
När vi vägrade acceptera att patriarkatet var natur, tradition eller kultur.
Vi visste vad vi kämpade mot. Det handlade inte om identitet. Det handlade om makt.
Vi visste att patriarkat kan bära olika ansikten:
borgerliga, socialistiska, nationalistiska – och religiösa.
Och vi var inte ensamma.
Vi hade medierna med oss.
Till och med Public Service gav utrymme åt kvinnors röster.
Jag startade lokalradions första kvinnoprogram, Amanda. Sveriges Radio hade ett eget kvinnoprogram, Radio Ellen.
Det var en tid då kvinnors erfarenheter inte betraktades som problem –
utan som kunskap.
Förr gav medierna kvinnor en röst.
I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.
Och det gör mig rasande.
Hur kvinnor som kritiserar religiöst förtryck misstänkliggörs.
Hur journalistiken blir försiktig där kvinnor en gång var modiga.
Hur universell kvinnofrihet ersätts av kulturella undantag.
Det var inte detta vi kämpade för. Kvinnokampen handlade aldrig om att välja vilka patriarkat som är acceptabla.
Den handlade om att avskaffa dem alla.
Det är därför jag skriver denna text.
Inte av nostalgi.
Inte av bitterhet.
Utan av ansvar.
För kvinnokampen är inte avslutad.
Den har bara blivit farligare att föra.
Helene Bergman
journalist och författare
Jag vill inte vara oförskämd men ”När Aftonbladet valde patriarkal religion framför kvinnofrihet” så väcker det ingen större förvåning, en muslimsk röst är värd mycket enligt Anders Lindberg, nu säger jag inte ”mer” eftersom jag inte vet hur denna man tänker. Men efter ha läst hans text så blir man väldigt fundersam, nu vet jag att han är sosse och ser dessa röster som en skänk från ovan eftersom socialdemokraterna bygger mycket av sin politik på detta.
Lek med tanken att en svensk man på ett äldreboende hade våldtagit en muslimsk äldre kvinna i en utsatt behov/situation. Jag hade inte ens vågat tänka tanken , men vågar ändå påstå att det hade blivit ett drev av gudslike. Alla hade blivit uppläxade av media, alla hade fått klart för sig att detta är oacceptabelt. Visst är det oacceptabelt! Men då borde de även vara likadant åt andra hållet också? Men mycket tystas ner, göms undan och skönmålas.
Personligen trodde jag att den svenska kvinnorörelsen hade kommit längre än vad den visar upp i dagens samhälle. Helt plötsligt är det ok att bli förnedrad att slå ner på den individuella friheten och diskriminera det kvinnliga könet. Vad hände där! Jag förstår att kvinnor är rädda för konsekvenserna, att bli utestänga från sina liv, att bli begränsade i deras rörelse och att mista möjligheterna att styra sina liv. Detta är förtryck, tvång eller träldom som Anders förespråkar i sin text, mellan raderna skriver han att kvinnor ska inte utmana männen, det är precis detta ni ska göra och göra det ännu mer än någonsin. Den enda skillnaden mellan en kvinna och en man är biologiskt betingat, enligt svensk lag ska det inte finnas någon skillnad mellan könen.
Klart man undrar vad som händer med kvinnofriheten som var en självklarhet i vårt samhälle och varför inte ALLA får åtnjuta samma privilegier i ett av världens mest jämställda samhällen.
Ha så rätt du har! blev inspirerad! Tack!