Feminismen som raggningsknep – män kallar sig feminister för att få ligga
På 70-talet var kvinnomärket ett angrepp på patriarkatet. I dag är det något annat:
Ett verktyg för att disciplinera kvinnor. Patriarkatet lever vidare. Men nu talar det med den manlige feministens röst.
När feminister kritiserar religiöst patriarkat, står inte vänsterfeminister på deras sida – utan på männens. Det är så cirkeln sluts: från kvinnokamp till männens feminism.
Kärringbloggen står fast !
Swisha 100 kronor till 123 220 79 75
Det finns en ny sorts man i Sverige. Han kallar sig feminist.
Han skriver ledare om patriarkatet, intervjuar kvinnor om deras lidande och förklarar i spalterna hur feminism egentligen ska förstås.
Han citerar rätt teorier, använder rätt ord och vet exakt vilka kvinnor som ska hyllas – och vilka som ska misstänkliggöras.
Så länge de finns på rätt sida av politiken.
Men något händer när feminister som fortfarande tar kvinnors frihet på allvar protesterar mot religiöst förtryck.
När de kritiserar sharias normsystem.
När de vägrar acceptera att flickor ska kontrolleras, täckas och begränsas i religionens namn.
Då förvandlas de plötsligt från offer till problem.
Deras protest blir ”hat”.
Deras krav blir ”odemokratiska”.
Deras kamp blir ”farlig”.
Det är då den manlige feministen kliver fram.
Han vet bättre än kvinnorna själva.
Han vet vilka patriarkat som får kritiseras – och vilka som måste förstås.
Han vet vilka kvinnor som är värda att försvara – och vilka som måste korrigeras.
Feminism som manligt projekt
Flera yngre män som jag nyligen talade med uttryckte det brutalt enkelt:
”Män kallar sig feminister för att få ligga.”
Det är en vulgär formulering.
Men vulgära formuleringar har ibland den fördelen att de avslöjar sådant som mer sofistikerade ord försöker dölja.
I dagens Sverige är feminism inte längre ett riskprojekt.
Det är ett karriärprojekt.
Den manlige feministen finns på ledarsidorna, i public service, på kultursidorna, i universitetsvärlden.
Han sitter i seminarierum där kvinnors liv blir teori och i redaktioner där kvinnors erfarenheter blir vinklar.
Han försvarar kvinnors rättigheter.
Men bara när kvinnorna passar in i berättelsen.
När kvinnor talar om patriarkat i svensk kultur applåderar han.
När kvinnor talar om patriarkat i religiösa miljöer – särskilt när religionen fungerar som politiskt maktsystem – blir han nervös.
Då heter det inte längre förtryck.
Då heter det ”komplexa sammanhang”.
Då heter det inte patriarkat.
Då heter det ”sociala faktorer”.
Då heter det inte kvinnors kamp.
Då heter det ”risken för islamofobi”.
Universitetens män
På universiteten lär sig unga män feminism som språk.
Inte som erfarenhet.
De skriver uppsatser om patriarkatet, doktorerar på kvinnors kroppar och analyserar kvinnors liv – utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna.
Feminism blir teori.
Kvinnors liv blir material.
När kvinnor sedan protesterar mot verkligt förtryck är det inte längre teori.
Då blir det besvärligt.
Och då är det de manliga feministerna som förklarar varför kvinnorna har fel.
Mediernas män
I medierna är den manlige feministen hemma.
Han skriver ledare om jämställdhet på måndagen
och förklarar på tisdagen varför kvinnors protester är farliga.
Han varnar för högerextremism och hat –
men är märkligt tyst om religiöst patriarkalt förtryck.
När kvinnor talar om hedersnormer, slöjtvång och sharia
byter han ämne.
Eller ännu värre:
han anklagar kvinnorna.
Plötsligt är det inte patriarkatet som är problemet.
Plötsligt är det kvinnorna som är problemet.
Kvinnorna som väljer sida
Men det är inte bara männen som bär detta projekt.
De kvinnliga vänsterfeministerna spelar en avgörande roll.
De framställer sig som fria, radikala och självständiga.
Men i praktiken gör de något kvinnor alltid har gjort i politiska rörelser:
de följer männen. De följer vänstermännen.
När feminister som fortfarande försvarar kvinnors universella frihet protesterar mot religiöst patriarkat,
står de kvinnliga vänsterfeministerna inte bredvid dem.
De ställer sig bredvid de manliga feministerna.
Inte kvinnornas sida.
Utan männens.
När vänstermännen säger att religiöst patriarkat är ”komplexa sammanhang”,
upprepar de det.
När vänstermännen varnar för islamofobi,
tystnar de.
När kvinnor protesterar mot verkligt förtryck,
korrigerar de dem.
Det är inte fri feminism. Det är lojalitet.
Inte mot kvinnor –
utan mot män och ideologi.
De kallar det solidaritet.
Men det är något annat:
att välja mäns politiska projekt framför kvinnors erfarenheter.
Patriarkatet i ny kostym
Patriarkatet har inte försvunnit.
Det har bytt språk.
I stället för att säga: ”Var tyst”, säger det:
”Du hotar demokratin.”
I stället för att säga: ”Du ska lyda”, säger det:
”Du är intolerant.”
Den manlige feministen är inte patriarkatets motsats.
Han är dess moderniserade version.
Han försvarar kvinnors frihet –
men bara så länge kvinnorna inte använder den.
När cirkeln sluts
Det finns en historisk ironi i allt detta.
På 1960- och 70-talen stod kvinnor längst bak i vänsterrörelsen.
De delade flygblad, organiserade möten – och kokade kaffe åt vänstermännen.
De var med i kampen. Men inte i makten. Det var då kvinnor bröt sig loss. Det var då den ursprungliga feminismen föddes. Inte som ideologi. Utan som revolt.
Mot män.
Mot vänstermän.
Mot idén att kvinnors uppgift var att stödja männens politiska projekt. Det var där kvinnofrigörelsen började på allvar. Men något har hänt.
På 2000-talet har feminismen åter blivit ett mansprojekt.
De manliga feministerna har tagit över språket.
De kvinnliga vänsterfeministerna har tagit över lojaliteten.
Och kvinnors erfarenheter har åter blivit underordnade männens ideologi.
Skillnaden är bara en:
På 60-talet kokade kvinnor kaffe åt vänstermännen.
I dag kokar de teorier.
Men maktrelationen är densamma.
Den fria feminismen föddes när kvinnor slutade följa män.
Och den dör varje gång de börjar göra det igen.
När kvinnor blev ett problem
Förr kämpade kvinnor mot män som öppet försvarade kvinnors underordning.
I dag måste de kämpa mot män som säger sig ha avskaffat den.
Det är en svårare kamp. En mer subtil kamp. En farligare kamp.
För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit politiskt obekväm.
Och kanske är det just därför de manliga feministerna blir så arga när kvinnor vägrar att vara tacksamma.
För då avslöjas något obekvämt:
Att feminismen i Sverige inte längre handlar om kvinnor.
Utan om män som talar i deras namn.
Och ibland – låt oss vara ärliga –
handlar det om något ännu enklare:
att få ligga.
Helene Bergman
Vänsterfeministerna ser kanske samma sak som de ”Män som kallar sig feminister för att få ligga.” De tror/hoppas de har hittat ett smart sätt att få sex, nämligen att tycka likadant som motståndaren, allt för att utnyttja den andra sidan för att få en fördel den andra sidan kanske inte ser eller som den andra sidan vill uppmärksamma och på så vis lyckas i sitt uppdrag.
De ”männen” du beskriver i texten liknar allt mer psykopatiska/narcissistiska personlighetstyper som väver in värdegrund, mångfald, inkludering lika lätt som de beskriver enskilda händelser, tillit och allas lika rätt så länge man tycker som dessa män är allt lugnt! Tillhör man inte eller tycker man inte likadant som dessa herrar, jag skriver herrar eftersom gruppen består mesta dels av män, då är man utanför en stor del av gemenskapen eftersom vikten att tycka likadant som gruppen är viktigare än att tänka själv.
Börjar man prata om jämlika värderingar, lika rättigheter, samma möjligheter eller skyldigheter då byter dessa individer samtalsämne, varför ska vi acceptera att kvinnor som växer upp i Sverige inte har samma rättigheter, kärnvärden som alla andra, vill vi egentligen att alla ska få leva ett bra liv enligt våra ideal och värderingar som vi har byggt upp i Sverige. Eller ska vi tillåta att flickor bär hijab, leva med hedersnormer, sharia, blir förnedrade genom att slå ner på den individuella friheten och diskriminera det kvinnliga könet, barns rätt till sin barndom och låta små flickor bära vuxnas religiösa symboler eller bli bortgifta. Man undrar hur politikerna tolkar barnkonventionen.
Detta är ett ämne som när det diskuteras mycket väl skulle kunna falla under ”hets mot folkgrupp” eftersom politikerna är så rädda att prata om detta så har man skapat lagar som begränsar oss vanliga medborgare att diskuterar problem som uppkommer allt från religion till socioekonomiska problem, man undrar hur politikerna tänker! Eller är det rädda hur folket tänker och tycker!
Intressanta tankar!Vi borde debattera detta mycket mer!
Visst borde vi göra det! Problemet är bara att det finns ingen plats i det offentliga rummet att diskutera detta. Finns inte en enda tidning, radio eller media som är villig att ta upp en enda fråga som rör detta, som läget är idag så låter vi det manliga patriarkatet vinna genom att vi frivilligt offrar de kvinnor som vi inte hjälper att få samma möjligheter som andra svenska kvinnor.
Klart det finns kvinnor som vill stanna kvar i den manliga patriarkatet världen, antagligen handlar det om att kvinnorna är rädda att för konsekvenserna att bli utestänga från sina liv, att bli begränsade i sina rörelser och att mista möjligheterna att styra sina liv.
Men vad gör samhället för alla de kvinnor som vill slippa detta manliga patriark? Idag motarbetas alla som nämner detta förtyck på kvinnor, det känns som alla medier gärna går i bräschen för att statuera exempel helst mot kvinnor som vill hjälpa andra kvinnor genom att utmåla alla som tycker annorlunda som ”högerextremist” eller som rasist.
Det handlar inte vem som har rätt eller inte, utan allt handlar om vilka värderingar vi vill ha i vårt land eller vill vi ha en framtid som liknar Iran!
Håller med! Men det är bara att kämpar på!!