Att åldras: Janne Josefsson och jag
Om att arbeta parallellt genom ett liv- och att känna igen sig i åldrandet.
Jag, Helene Bergman . Foto Jördis Donobauer.
Att åldras är sällan dramatiskt. Det sker genom små förskjutningar – i kroppen, i blicken, i igenkänningen av människor man gått parallellt med genom livet. När jag såg Janne Josefsson i SVT:s jubileumsprogram var det just detta som tog mig – och på ett märkligt sätt tröstade: att vi är kollegor som arbetat parallellt med journalistik under samma tid. Detta är en stillsam text om ålderdom, sårbarhet och det lugn som ibland infinner sig när tempot inte längre är allt.
Swisha gärna en hundralapp eller mer till Kärringbloggen
123 220 79 75
Det händer något när kroppen plötsligt börjar tala. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara genom små, obönhörliga tecken.
Jag såg Janne Josefsson på SVT – 25 år med Uppdrag granskning. En kollega, inte nära men parallellt.
Och jag tänkte: tiden har gått även genom våra kroppar.
En får stroke.
En annan sitter med ett sår på huvudet och väntar på läkning.
Inget av detta är sensationellt. Det är bara ålder. Ålderdomen kommer inte som ett ras. Den kommer som en förskjutning. Man märker att det som alltid burit – kroppen, orken, självklarheten – nu kräver uppmärksamhet. Inte panik. Bara omsorg.
Det sorgliga är inte smärtan. Det sorgliga är igenkänningen. Människor man gått parallellt med. Samma decennier. Samma tempo.
Och plötsligt: samma sårbarhet. Att åldras är inget val. Det är alternativet till att inte längre finnas.
Men det finns också något märkligt lugnande i detta. När illusionen om evig styrka släpper, blir det lättare att skilja det väsentliga från det oväsentliga. Man behöver inte längre springa i takt. Det räcker att gå. Och ibland att stanna.
Det som finns kvar är inte prestationen, utan närvaron. Inte tempot, utan blicken. Inte rollen, utan människan.
Tankarna finns kvar. Minnet. Rösten. Förmågan att se – och att känna sorg utan att gå sönder.
Kanske är det så åldrandet ska vara.
Inte som ett fall, utan som ett stilla samtal mellan kroppen och livet.
Och man lyssnar.
Helene Bergman
För den som vill läsa vidare om ålderdomen:
- Simone de Beauvoir, Ålderdomen – analytisk, skoningslös
- Doris Lessing – lågmält, kroppsnära
- Annie Ernaux – osentimental, exakt
- Lars Norén – när han skrev sent, och mörkt
När åldrandet är som bäst, då är det så. Jag upplever en något stökig period fn. Det är tryggt med igenkänning i vännerna, det är saktmod och glädje att få vara kvar i livet, men det är också lite ilska över glömska, yrsel och stapplighet, ovilja för nyheter och en del ånger (den är förstås ytterst dum) allt detta blandat med aningen sorg över att återstående år är utmätta. Den övergripande känslan är ändå att livet är skönt, ibland roligt och nästan alltid spännande❤️
Jo så är det! Jag har själv lite bråttom! Måste skriva det jag har bestämt!