Kerstin möter vikingakvinnan

Vem flyr verkligheten? Foto: Helene Bergman

Det började oskyldigt. Någon skrev en text om vikingakvinnor. Om kvinnor som drev gårdar, ansvarade för ekonomin, kunde äga mark och höll ihop samhället medan männen var ute på havet. Om kvinnor som faktiskt stred, de kallades sköldmör. De var inga låtsaskrigare  i Instagram-bioform med ringlight och genuscertifierad hjälm — utan kvinnor som kunde använda svärd på riktigt om byn hotades. Och plötsligt hände något mycket ovanligt i Sverige år 2026. Folk började komma ihåg och blev stolta. Unga tjejer skrev att de identifierade sig med vikingakvinnan. Inte längre som offer eller som ”utsatta kroppar i patriarkala rum”. Utan som starka kvinnor med ansvar, frihet och ryggrad. Det tog ungefär fyra minuter innan Kerstin dök upp. Inte den vanliga arga sorten. Nej nej. Den mjuka svenska Kerstin. Hon som lutar huvudet lite på sned och börjar tala om ”problematiska signaler”.

Känner du igen Kerstin?
Stöd gärna fortsatt folkbildning.

Swisha en hundring eller två till 123 220 79 75

”Jag tycker nog man ska vara lite försiktig med den där typen av nationalism…”

För egentligen tycker inte Kerstin om kvinnor med vapen. Hon gillar kvinnor som håller workshops om fred. Kerstin tror nämligen att kvinnor  är fredligare än män och att världen vore harmonisk om bara fler kvinnor styrde. Hon älskar tanken på kvinnan som moralisk motkraft till våldet.

Det är därför sköldmön gör henne så obekväm. För sköldmön förstör hela berättelsen. Hon påminner om något som Kerstin helst vill slippa tänka på:
Att också kvinnor ibland måste slåss för att skydda det de älskar. Att fred inte alltid uppstår genom att man sjunger visor med tända ljus på Götaplatsen.

Ibland krävs människor/kvinnor  som faktiskt försvarar byn när hotet kommer. Och det är här Kerstin blir förvirrad.

För hon kan gärna hylla kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika på filmfestival. Hon kan applådera kurdiska kvinnor med automatvapen på ett seminarium om systerskap och motstånd. Men en svensk sköldmö?

Nej där går gränsen. Då börjar det plötsligt lukta nationalism istället för feminism. Och egentligen är det ganska komiskt. För sköldmön hade antagligen skrämt livet ur Kerstin. Hon hade kommit in genom dörren blöt av regn, luktat rök och hav, ställt svärdet mot väggen och undrat varför det ligger sjutton kuddar i soffan och varför ingen verkar kunna hugga ved. Kerstin hade erbjudit lugnande kamomillte.

Sköldmön hade frågat var fienden finns. Kerstin ville prata om normkritik och ”ickevåld som metod”. Sköldmön hade behövt laga taket innan stormen kom. Kerstin ropade på en man.

Det är två helt olika civilisationer. Den ena byggde samhällen och försvarade dem. Den andra tror fortfarande att världen kan administreras bort med värdegrundsdokument och samtalscirklar. Och kanske är det därför många unga människor börjar tröttna på Kerstin. De längtar efter något verkligare än självupptagna seminarier om ”trygga rum”. Något med lite mer ryggrad. Lite mindre surdeg. Lite mer storm. Lite mer verklighet.

Kerstin Helene Bergmann