Vem är Kerstin?

Kerstin ser vänlig ut på avstånd. Det gör svanar också. Foto Helene Bergman

Hon finns på Hagabadet, på bibliotekens värdegrundskvällar och i palestinademonstrationerna där världen delas upp i goda och onda och där Hamas plötsligt förvandlas till “motståndsrörelse”. I Kerstins garderob hänger palestinasjalen någonstans mellan yogakläderna och den moraliska självbilden.
Hon säger att alla är välkomna — men bara så länge de tycker rätt.
Vem är egentligen Kerstin?

Kerstin hade sannolikt ogillat både texten på Kärringbloggen  och Swishnumret.
Men här kommer det ändå 123 220 79 75

Kerstin styr Sverige

Glöm regeringen och riksdagen för ett ögonblick. Sveriges verkliga maktcentrum ligger inte i Rosenbad utan på vårdcentralen, i lärarrummet, på socialkontoret och på konstmuseet. Kerstin är ingen revolutionär, trots  palestinademonstrationer. Hon är snarare en svensk moralisk vardagsbyråkrat i kulturform.

Hon är en svensk konsensusmänniska i aktivistisk tappning. Lite Hagabadet, lite värdegrund, lite palestinasjal, ekologiskt vin, “alla människors lika värde”, men samtidigt  hård mot dem som avviker från gruppens moraliska kod.

Hon är inte vald av någon. Hon håller inga presskonferenser och syns sällan i tv-soffor. Ändå har hon makt över människors vardag på ett sätt många politiker bara kan drömma om. Hon stället egna privata diagnoser, skriver utredningar, avgör stödinsatser, formar skolmiljöer och talar om hur människor bör leva sina liv.

Kerstin är ingen enskild person. Hon är en svensk kulturfigur, nästan ett helt svenskt socialt operativsystem.

Hon kan heta Birgitta och arbeta i skolan. Gunilla på förskolan. Inger på socialtjänsten. Barbro inom äldreomsorgen. Hon är den evigt duktiga flickan som blev institution. Hon tror på regler, rutiner och korrekthet. Hon säger gärna ”så gör vi inte här”  eller ” tänk om alla gjorde så!” med skarp röst och stram blick.

Det märkliga är att Kerstin ofta ser sig själv som rebell och tolerant. Men i själva verket har hon blivit väktare av ett nytt svenskt kontrollsystem. Inte genom hård diktatur eller brutal maktutövning – utan genom blanketter, värdegrundsdokument, social kyla och små tillsägelser även till andra vuxna som inte lever upp till Kerstins norm.

Fel matlåda. Fel tonläge. Fel åsikt. Fel sätt att vara människa på .

Vi 40-talister slogs för kvinnofriheten. Kerstin administrera den och har aldrig själv behövt kämpa. Hon föddes in i ett Sverige där de stora striderna redan var vunna: utbildningen, arbetslivet, barnomsorgen, friheten att skilja sig, rätten att göra karriär. Hon kom till ett färdigdukat bord. Och kanske är det just därför hon blivit så intressant.

För i stället för att använda friheten till att öppna fler dörrar började många i hennes generation sätta upp nya regler. De blev trygghetens administratörer. Människor som älskar ordning men ofta är rädda för verklig frihet, verklig konflikt och verklig avvikelse.

Kerstin vill gärna tala om tolerans. Men hon klarar sällan människor som inte tänker som flocken. Hon undviker diskussioner vid middagsbordet eftersom ”dålig stämning” är det värsta hon vet. Hellre konsensus än sanning. Hellre rätt värdegrund än fria samtal.

Det är därför hon blivit en så stark symbol för Sverige.

Inte det gamla Sverige där människor byggde företag, reste ut i världen eller tog risker – utan det nya Sverige där allt ska regleras, psykologiseras och känslosäkras. Där människors erfarenheter allt oftare ersätts av manualer.

Och ändå ska sägas: Kerstin är inte ond – egentligen.

Tvärtom tror hon ofta att hon gör gott. Det är kanske just därför hennes makt blivit så svår att diskutera. För den gömmer sig bakom omtanke, trygghet och professionalism. Den är mjuk, kvinnlig och välmenande – men fortfarande makt. Kanske är det därför så många känner igen henne direkt.

Hon tar hand om dig på vårdcentralen. Hon finns i terapirummet. Hon läxar upp dig på biblioteket eller på apoteket, även på konstmuseet eller på vernissager.

Och kanske är det därför jag börjat skriva om henne. Jag har gjort research om Kerstin under flera år, eftersom  jag själv, som privatperson  drabbats av Kerstin, medans jag  hållit kvar min journalistiska blick. Hon kan i sällsynta fall även vara man. Hon har olika namn men samma blick, samma tonfall, samma behov av kontroll och korrekthet.

Och så slår det mig plötsligt något nästan komiskt: jag skapade Kerstin utan att komma ihåg att jag själv heter Kerstin.

Kerstin Helene Bergman