Har jag en bläckfisk som växer i mitt huvud- ett ord från en läkare
Två av de mest pedagogiska läkare jag mött kom inte från Sverige. De kom från Syrien och Saudiarabien. Det var inte dom som använde ordet bläckfisk. Det var en svensk kirurg. Och det är märkligt hur ett enda ord kan stanna kvar i kroppen. Inte som en tanke. Inte som en kunskap. Utan som en bild.
Swisha en hundralapp eller två till Kärringbloggen
123 220 79 75
Jag opererade nyligen bort ett basaliom i hårbotten. Ett litet ingrepp, inget dramatiskt. Ändå var det inte själva operationen som följde med mig hem. Det var ett ord. Bläckfisk.
Jag ligger där med ett nyopererat sår i hårbotten när kirurgen säger det:
– Sådana här kan ju växa lite som en bläckfisk.
Hon ler nästan. Som om det var ett bra ord. Jag nickar. Men något har redan hänt.
På vägen hem har jag inte längre ett borttaget basaliom. Jag har en bläckfisk i huvudet. Den finns inte där. Jag vet det. Ändå finns den. Som en bild. Som en känsla.
Som något som breder ut sig under huden, osynligt, okontrollerbart.Det är inte sjukdomen som gör det.
Det är ordet.
Inför operationen satt jag hos en läkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Han kom från Saudiarabien.
Han förklarade. Långsamt. Noggrant. På engelska och på svenska. Han tog om. Och tog om igen. Inte för att jag inte förstod. Utan för att vara säker på att jag gjorde det. Han nämnde inte ordet – bläckfisk eller octopus!
Han förklarade att allt skulle gå bra. Då svarade jag med inshallah. Han log igenkännande !
Jag gick därifrån lugn.
Jag tänker också på operationen av min spinalstenos.
En högt kvalificerad kirurg från Syrien.
Samma sak där. Precision i handen. Men också i språket.
Och så kontrasten. Den svenska kirurgen.
Kompetent. Effektiv. Och ett enda ord:
Bläckfisk. Det räckte. Inte för att beskriva sjukdomen.
Utan för att skapa en ny.
Jag har levt nära läkare. Jag har hört hur människor blir till diagnoser.
– Bröstcancern på rum tre.
– Melanomet som inte svarar.
– Livmodercancern som kom in i morse.
Inte av ondska. Utan av vana. Av ett system. Men något händer där. Människan krymper. Sjukdomen växer.
Det sägs att svensk sjukvård är en av världens bästa. Och det är den. Medicinskt.
Men hur är det med kommunikationen?
För när orden brister börjar fantasin arbeta. Ett enda ord räcker.
Bläckfisk.
Det är inte där den växer. Inte i kroppen. Den växer i språket.
Och kanske är det dags att vi börjar tala om det. Inte bara om var läkare är utbildade. Inte bara om kompetens i operationssalen. Utan om något enklare. Och svårare. Ansvar för orden.
För jag har mött läkare från Syrien och Saudiarabien som inte bara kan operera. De kan förklara. De stannar kvar tills man förstår. Det är inte en kulturell detalj. Det är en medicinsk kvalitet. Och kanske är det just där svensk sjukvård har något att lära – att kommunicera!
Helene Bergman
