När politiska prioriteringar normaliserar antisemitismen i Göteborg

Göteborgs Synagoga
Foto Helene Bergman

Antisemitism normaliseras inte av extremister. Den normaliseras av politiska prioriteringar.
I Göteborg har gränser passerats genom val som gjorts på högsta politiska nivå.

Det yttersta ansvaret ligger hos kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten  Jonas Attenius.  

Konsekvensen är konkret: judar lever i dag med rädsla i Göteborg.

Jag skriver detta som göteborgare – och som journalist.
För att förstå hur detta blivit möjligt måste man börja i det konkreta.

Oberoende journalistik kräver oberoende finansiering.
 Swisha en hundralapp eller mer till 123 220 79 75 

Högsbo bibliotek – när gränsen passerades

I Axelhuset, där Högsbo bibliotek ligger, bedrivs i dag fredagsbön och koranskola.

I ett kommunalt kulturhus.

Granskningar av Doku visar att miljöer kopplade till grov antisemitism, terrorhyllningar och judehat haft närvaro i kommunala lokaler i Göteborg.

Detta handlar inte om religionsfrihet.
Det handlar om vilka miljöer som ges legitimitet av det offentliga.

Hade extremistiska judiska, kristna eller högerextrema grupper med dokumenterat hat fått använda ett bibliotek på detta sätt?

Nej.
Och alla vet det.

Slottskogen – signalpolitiken

Sommaren 2024 talade Jonas Attenius i Slottskogen inför tusentals muslimer.

Han:

Kritiserade Israel, talade om bojkott, reagerade inte på könssegregering, sade inget om antisemitismen i de arrangerande miljöerna

I politik är det man inte säger ofta viktigare än det man säger. För stadens judar var signalen tydlig:
Era farhågor var inte värda att nämna.

Segerstedt-institutet – kunskapen som inte används

I Göteborg finns Segerstedt-institutet – ett nationellt resurscentrum för att förebygga och bekämpa antisemitism. Kunskap finns. Metoder finns. Stöd finns.

Ändå har Göteborgs kommun enligt uppgifter inte tagit del av utbildningarna, och kommunala tjänstemän har bromsat arbetet.

Tjänstemän gör inte detta av sig själva.

De gör det i en politisk kultur där de vet vad som inte prioriteras uppifrån.

Konsekvensen: judar är rädda i Göteborg

Summan av detta är inte teoretisk.

I Göteborg i dag lever judar med polisbevakning vid Göteborgs synagoga.
Judiska symboler undviks i det offentliga.
Namn byts i sociala sammanhang.

Detta är inte en abstrakt oro.
Göteborgs synagoga har under lång tid haft polisbevakning, periodvis förstärkt, till följd av hotbild och tidigare attentat. Judar i Göteborg lever alltså med ett skydd som majoritetssamhället sällan behöver reflektera över – synlig polisnärvaro vid sin gudstjänstlokal. Det är ett faktum som säger mer om antisemitismens normalisering än tusen politiska deklarationer.

Jag har tidigare skrivit om hur denna rädsla tar sig uttryck i enskilda liv.
Den här texten handlar om det politiska ansvaret.

Detta är inte känslor.
Det är rationella anpassningar till rädsla.

Och den rädslan har vuxit under politiskt ansvar.

Jonas Attenius – makt, ansvar och karriär

Jonas Attenius är inte en perifer figur.

Han är kommunstyrelsens ordförande – Göteborgs mäktigaste politiker – och sitter i Socialdemokraternas partitopp.

När han säger att Göteborg är till för alla är det ett löfte från stadens högsta politiska nivå.

När antisemitism normaliseras i kommunala miljöer, när kunskap ignoreras och signaler sänds – då är det inte längre fråga om okunskap.

Då är det fråga om politisk prioritering.

Den obekväma frågan ?

Jag kallar inte Jonas Attenius antisemit. Men jag ställer den fråga som varje ansvarstagande demokrati måste tåla:

Hur kan en politiker göra karriär som toppnamn i Socialdemokraterna – samtidigt som judar i hans stad blir allt mer rädda?

Antisemitism bekämpas inte med ord.
Den bekämpas med gränser.

Och där gränser saknas, finns ansvar.

Helene Bergman

 

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva/ återpublicering

 

Den här krönikan publicerades på Kärringbloggen den 30 december 2025.

Den skrevs innan frågan om maktens ansvar för kvinnors död blev rumsren i den offentliga debatten.

Jag återpublicerar den nu, oförändrad.

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

När Public Service från Stockholm talar om Sverige – förväntas resten lyssna.

Göteborgs skärgård. Fiskare begravda i havet och minor ligger kvar. Foto Helene Bergman

Sverige sägs vara ett. I själva verket är det minst tre – och det som kallas ”hela Sverige” berättas nästan alltid från Stockholm. När public service talar om samhället, kärlek, kultur och historia är det detta Sverige som får ordet; resten förväntas lyssna.

Kärringbloggen är journalistik utanför Stockholmsbubblan.

Därför – Swisha 100:- till 123 220 79 75

Sverige är inte ett land med en gemensam berättelse. Det är minst tre.

Det ena Sverige är utanförskapsområdena – där människor reduceras till problem, siffror och åtgärdsprogram.

Det andra är Stockholm – där livet blir norm: smak, karriär, relationer, kultur, kärlek.

Det tredje är resten av landet –  Västkusten, småstäderna, Norrland – som plockas fram när det snöar, stormar eller behövs lite folklig kuliss.

Detta är inte geografi. Det är narrativ makt.

Jag satt nyligen och lyssnade på Sveriges Radio P1. Det handlade om kärlek.

Jaha.

Vems kärlek då?

Jo – en bröllopsfotograf från Stockholm. Som om den erfarenheten vore allmängiltig. Som om kärlek alltid är ett livsstilsreportage, ett projekt, ett val – aldrig slit, beroende, klass, rädsla eller förlust.

När public service talar om relationer, livsval och existens, sker det nästan alltid från ett urbant, akademiskt, kulturellt självklart centrum. Inte av illvilja. Men systematiskt.

Samma röster återkommer. Samma referenser räknas. Samma liv får representera ”det mänskliga”.

Resten av Sverige blir avvikelse.

Och detta mönster gäller inte bara nyheter och samhällsrapportering – utan också kulturen.

Kulturen i Sverige beskrivs ofta som om den uppstår i ett centrum och sedan sprids till resten av landet. Som om konst, litteratur och idéer först måste godkännas i Stockholm för att bli nationella.

Men så har det aldrig fungerat.

Kultur föds där människor lever tätt inpå verkligheten – arbete, klass, konflikt, historia.

Det är ingen slump att Göteborg så ofta gått före: i musik, litteratur, scenkonst och offentlig debatt. Mindre poserande. Mindre rädsla för friktion. Mer jordad erfarenhet.

Ändå behandlas även kulturen genom samma filter. Det som skapas utanför centrum blir regionalt, lokalt, nischat.

Det som skapas i centrum blir nationellt.

Och detta gäller inte bara samtiden, utan även historien. Vi har inte ens samma narrativ om andra världskriget.

För vissa blev kriget ett moraliskt bokslut i efterhand. För andra var det ett liv som måste fungera medan minorna låg i vattnet.

Därför talar vi förbi varandra. Vi tror att vi diskuterar samma sak – men gör det inte.

Och låt oss tala klarspråk om Göteborg. Det här handlar inte om dialekt eller lokalpatriotism. Det handlar om arbete, risk och ansvar.

Under andra världskriget var det fiskarna längs västkusten som – med livet som insats – försörjde hela Sverige med mat. De gick rakt ut i minerade vatten. Många sprängdes till döds. Det var ingen berättelse, ingen moralisk pose i efterhand. Det var överlevnad i realtid.

Den erfarenheten blev aldrig central i den svenska självbilden.

Men den sitter kvar i västkustens ryggrad.

I dag ser det annorlunda ut – men mönstret är detsamma.

Göteborg är hamn, industri, logistik, export. Det är här varor rör sig in och ut ur landet. Det är här näringslivet bokstavligen håller Sverige i gång.

Och ändå:

När hörde vi senast ett reportage i public service om detta?

Inte om Göteborg som vykort. Inte om stadsutveckling eller evenemang.

Utan om hur Sveriges välstånd faktiskt bärs upp – av hamnen, företagen, arbetet.

Det är som om arbete och ansvar utan narrativ inte riktigt räknas.

Skillnaden mellan Stockholm och resten av landet är därför inte bara geografisk, utan journalistisk.

Sveriges Radio talar gärna om ”hela Sverige”. Men berättelsen produceras fortfarande från centrum – och det som inte passar in i den urbana, kulturella självbilden blir tyst.

Till och med kärlek blir kodad.

Till och med kultur blir hierarkiserad.

Till och med historia blir abstrakt.

Och så händer något märkligt varje höst.

När Bokmässan äger rum i Göteborg flyttar Sveriges Radios redaktioner plötsligt ut. De direktsänder från mässgolvet – som om de vore korrespondenter i Amerika.

Som om Göteborg vore något annat. Som om detta Sverige vore ett undantag, ett reportage, ett exotiskt avbrott.

Resten av året sitter de hemma i Stockholm.

Det säger allt.

Sverige är inte trasigt för att det är splittrat. Det är trasigt för att splittringen förnekas.

Ett land hålls inte ihop av narrativ, utan av gemensamma erfarenheter.

När ett centrum länge har talat i hela nationens namn, uppstår till slut ett demokratiskt tomrum – inte för att människor saknas, utan för att deras liv inte räknas som representativa.

Och när public service i dag kallar detta ”hela Sverige”, återstår bara att konstatera:

Public Service har blivit ett eko – inte av Sverige, utan av sitt eget centrum.

Helene Bergman

Europa säger ”frihet” – men låter judar tystna

 

Europa säger ”yttrandefrihet”. Samtidigt börjar judar i Europa tiga, gömma sina namn och känna igen skuggorna från 30-talet. På en färja mellan Kiel och Göteborg blev detta plötsligt på allvar, på riktigt, på nära håll.

Europa i dimma. Frihet i orden- tystnad i handling. Trots varningsljusen. Stora Bältbron fotade av mig på nyårsnatten. Helene Bergman

Ord stoppar hat.

Swisha 100 kronor till Kärringbloggen –  123 220 79 75

 

Det skulle vara en nyårskryssning.

Bubbel i glasen, glitter i blickarna, havet som scen när 2025 tackades av och 2026 skulle välkomnas.

Men resan blev något helt annat. För när du befinner dig i Kiel – en stad sönderbombad av historien – då händer det att det förflutna kliver fram och ställer sig rakt framför dig.

Jag har varit i Kiel flera gånger. Men först nu återvände historien till mig.

Jag satt länge i St. Nikolai kyrkan. Såg Jesus hänga på korset. Såg en stad som återuppstått ur bombstoftet.

Och samtidigt kom tanken: Hur kan vi stå här idag – i Europa – och se antisemitismen resa sig igen? Hur hamnade vi här?

Och historien slutade inte tala när jag klev ombord på Stena Germanica. Han hette David. Jude. Gift med en svensk kvinna. Bosatt i Belgien.

Det var inte en intervju. Det var ett samtal mellan två människor – och plötsligt öppnade sig Europas nutid.

Han hade slutat prenumerera på Le Monde.

Han berättade om rädslan. Inte som debatt – utan som vardag. Den stilla, tunga, envisa oro som så många judar i Europa bär nu.

Inte dramatisk.

Inte högljudd.

Bara – ständigt närvarande.

Han berättade om antisemitismen som kryper närmare.

Om hur han har börjat tiga.

Om hur han inte längre använder sitt judiska efternamn när han beställer taxi – utan sin svenska frus.

Smaka på det. År 2026 – i Europa.

Och så berättade han om sin mamma.

Gammal nu.

Formad av 1900-talets mörker. Hon säger:

”Jag känner igen tecknen från 30-talet.”

Sedan gråter hon.

Inte högt.

Inte dramatiskt.

Hon gråter i tysthet.

Och kanske är det det mest skrämmande av allt:

när de som levt historien säger:

Detta har jag sett förut.

Jag berättade för honom om Vasaplatsen i Göteborg den 7 oktober 2025.

När vi stod där för offren i Israel. När 300 människor valde att inte vara tysta. När modet vägde tyngre än bekvämligheten.

Han blev rörd.

Han tackade.

För att vi inte lämnat dem ensamma.

” Men kanske är det redan för sent,” sa han och reste sig och gick.

Mitt i detta ekar Europas andra röst:

Rösten som säger att demokratin måste tåla slagorden.

Att principerna kommer först.

Att friheten alltid är vackrast när den är kall och ren.

Och jag vill vara tydlig: yttrandefriheten är avgörande. Staten ska inte vara åsiktspolis. Hot och våldsuppmaningar måste lagföras – men det görs ofta för svagt och för sent.

Men när vi bara talar juridik och principer – och inte lyssnar på dem som redan lever i rädslan – då gör vi friheten kylig. Då riskerar vi att göra hatets närvaro respektabel. Då normaliserar vi ett klimat där judar ännu en gång tystnar.

Alla strider börjar i ord.

Innan blodet syns, innan någon lyfter ett vapen, har språket redan gjort sitt arbete. Så arbetade nazismen: långsamt, metodiskt, som ett gift som droppas i brunn efter brunn.

Först kommer orden – de förenklade, de hånfulla, de som gör människor till kategorier, till skuggbilder, till problem.Sedan vänjer man sig. Sedan tystnar man.

Och en dag är världen förändrad – och ingen kan längre säga när gränsen passerades. Bara att den passerades. Inte med skottet. Utan med språket.

Det är den kalla vinden jag känner blåsa över Europa igen. Orden som hårdnar. Tystnaden som tätnar. Och historiens mörker som plötsligt känns obehagligt nära.

Nyårskryssningen blev ingen glittrig flykt från världen.

Den blev en resa rakt in i den.

Och mitt löfte inför 2026?

Jag tänker inte vara tyst när människor tystnar av rädsla.

Jag tänker inte gömma mig bakom vackra principer när verkliga människor redan gömmer sina namn.

Jag tänker stå kvar.

För här prövas den liberala demokratin – och just nu håller den på att bli moraliskt blind.

När institutionerna försvarar slagorden – men inte ser människorna som lever i skuggan av dem.

När samhället säger att detta ingår i friheten – samtidigt som judar återigen börjar tiga.

Detta handlar inte om lagparagrafer.

Det handlar om ansvar.

Om att förstå att antisemitism aldrig börjar med skrik – utan med normalisering.

Med tystnad.

Med ett judiskt namn som inte längre uttalas.

Jag har mött dem som känner igen tecknen.

Och jag tänker lyssna – och tala

Helene Bergman

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

Minnesota-skandalen: När välfärden plundras – och journalistiken tiger

När välfärden blir kassako, politiken tittar bort och journalistiken fegar ur – då står demokratin på spel. Minnesota-skandalen är inte bara ett brott mot skattebetalare, utan ett avslöjande av ett helt system som slutat vilja se sanningen. Och medan världen reagerar – tiger svenska medier.

Men Kärringbloggen tiger inte!

Swisha för support 100 kronor till 123 220 79 75

Det här borde vara en världsnyhet.
I Sverige är det nästan tyst.

I Minnesota avslöjas nu en välfärdsskandal i miljardklassen. Pengar som var avsedda för skolbarn, äldre och utsatta har försvunnit rakt ner i fickorna på människor som såg välfärdssystemet som en kassako. Falska bidrag, luftverksamheter, påhittade behov – och ett system som inte bara möjliggjorde det, utan som dessutom skyddades av en politisk och medial självbild där goda intentioner står över kritisk granskning.

Det handlar inte om småsummor.
Det handlar om gigantiska belopp.
Det handlar om välfärd som plundras – och ett samhälle som låtsas som ingenting.

Och detta sker i Minnesota – delstaten som i internationell debatt kommit att förknippas med ”Somaliegate”:
en omfattande välfärdsskandal med miljardbelopp i rullning, en politiskt skyddad bidragsindustri, identitetspolitik som lagts som ett filter över verkligheten – och en journalistik som länge såg, men inte ville se.
Här har funnits en tydlig ovilja att säga det som är sant, därför att sanningen riskerar att störa den berättelse man valt att hålla fast vid.

Det mest skrämmande är därför inte bara brottet i sig.
Det mest skrämmande är tystnaden.

Tystnaden från ansvariga.
Tystnaden från myndigheterna.
Och tystnaden från journalistiken – den tredje statsmakten, den som säger sig stå på medborgarnas sida.

⭐ Och låt oss tala klarspråk: den svenska tystnaden är värst.

När SVT, SR och våra största dagstidningar väljer att ducka, då är det ingen slump – det är ett redaktionellt val. Det här är exakt den typ av samhällsjournalistik Public Service är satt att driva: internationella varningsklockor, demokratiska systemfel, välfärd som plundras och makt som sviker. Ändå är det märkligt tyst. Man vågar inte röra det som hamnar i korselden mellan migration, identitetspolitik och politiskt byggda välfärdsstrukturer. Då blir det bekvämare att tiga än att riskera kritik.
Men när Public Service börjar skydda berättelser i stället för att skydda sanningen – då är det inte längre journalistiken som tjänar demokratin. Då är journalistiken en del av problemet.

Här finns annars alla ingredienser för en global samhällsjournalistisk bomb:

• skattepengar i miljardklassen
• välfärdssystem som tappat kontrollen
• identitetspolitik som ersätter sunt förnuft
• människor som försöker slå larm – och misstänkliggörs

Ändå är det förvånansvärt stilla.

För vad händer när medier inte längre granskar makt – utan granskar vem som vågar kritisera makten? När mod ersätts av rädsla. När journalistiken förvandlas till lojalitetsövning.

Minnesota-skandalen handlar därför inte bara om USA.
Det är en varningssignal till varje demokrati som bygger välfärd på tillit – men tappar modet att följa upp hur pengarna används.

När välfärden blir en industri.
När politiken blir en kuliss.
När journalistiken tiger.

Då är det inte bara systemen som är hotade.
Då är demokratin det.

Helene Bergman

 Internationell bevakning av Minnesota-skandalen – exempel på medier som rapporterat

Samtidigt som svenska medier i praktiken har varit tysta om de senaste avslöjandena om omfattande välfärdsbedrägerier i Minnesota, har flera etablerade internationella nyhetskällor uppmärksammat detta:

• The Guardian – rapporterar att FBI har trappat upp resurserna för att “demontera bedragarscheman” i Minnesota efter omfattande misstankar om miljardbedrägerier och tusentals federala program som exploaterats. The Guardian

• Reuters – rapporterar om FBI-direktörens uttalande om en betydande utredning av ett bedrägerischema som involverar federala medel och en viral sociala medier-rapport som fått myndigheter att agera. Reuters

• Axios – beskriver hur en viral YouTube-video om misstänkta bidragsfusk i Minnesota fått FBI att svara och hur den väckt politisk debatt och kritik. Axios

• Xinhua (Chinese state news) – rapporterar om “omfattande nätverk av bedrägerier” i Minnesotas sociala välfärdsprogram som lett till politisk storm och federala åtal. english.news.cn

• City Journal – analyserar hur Minnesota-fallet utmanar etablerade narrativ om massmigration, antirasism och välfärdspolitik och lyfts i internationell debat

Kärringbloggen- fri och oberoende – går in på sitt sjätte år – 2026 ✊

Nytt År , Ny horisont. Välkommen 2026.
Foto Helene Bergman

2026 går Kärringbloggen in på sitt sjätte år. När jag startade den 2019 gjorde jag det av en enkel anledning: jag ville vara fri. Fri från redaktionella koppel. Fri från bidrag. Fri från partipolitiska krav. Bara journalistik. Bara min röst – tillsammans med läsarna.
Och som Janis Joplin sjöng:

“Freedom is JUST another word for nothing left to lose.”

✊ Jag skriver det jag vill.
Jag säger det andra viskar.
Stötta gärna den friheten: Swish: 123 220 79 75 

Sedan dess har yttrandefriheten blivit en av vår tids stora stridsfrågor.

På Kärringbloggen har jag följt den kampen på nära håll – inte minst genom att granska och skildra rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Det arbetet ledde vidare till min bok Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten. För den processen handlade inte bara om juridik. Den handlade om demokrati, ansvar och mod.

Under de här åren har jag också följt och försvarat kampen kring Julian Assange – inte som personkult, utan som en principfråga om journalistik och yttrandefrihet. Länge stod jag i stort sett ensam i svensk offentlighet med den hållningen. Det är inget jag ångrar.

Här på Kärringbloggen har jag gång på gång valt det obekväma framför det bekväma. Jag var tidigt med att dokumentera utvecklingen kring de propalestinska demonstrationerna i Göteborg. Jag var också bland de allra första i Sverige att uppmärksamma de judiska kvinnor som torterades, våldtogs och mördades av Hamas – och vägrade låta deras öde relativiseras eller tystas.

Jag har litat på mina journalistiska morrhår – den där instinkten som säger när något är fel, när makt behöver granskas och när tystnaden är farlig.

Kärringbloggen är inte stor. Men den är fri.

Och ibland krävs det inte en stor redaktion för att göra skillnad – bara journalistisk erfarenhet och  mod.

Det oberoendet bär jag inte ensam. Det är möjligt tack vare er som läser, delar, diskuterar – och ibland också stöder ekonomiskt. Kärringbloggen har inga statliga bidrag, inga institutionella skyddsnät. Den lever därför att ni tycker att den behövs. Ni är en del av dess ryggrad.

Vi lever i en tid där människor allt oftare sorteras i fack, där etiketter delas ut och listor upprättas över ”rätt” och ”fel” sida.

Och så konstaterar jag stillsamt: varken jag eller Kärringbloggen finns med på några sådana listor. Det tar jag som ett gott tecken. Vi är fortfarande självständiga. Vi tänker själva.

2026 fortsätter Kärringbloggen.

Med ryggrad. Med hjärta. Med erfarenhet. Och med frihet.

Jag firar genom att gå ombord på Stena Germanica till Nyår. Havet är som många av er vet en del av mitt liv. Havet kan inte låsas in i ett fack liksom journalistiken!

Gott Nytt År och vi ses 2026

Helene Bergman

 

 

Brigitte Bardot är död – men hon gav oss modet att leva

Brigitte Bardot är död. Och plötsligt känner jag hur en hel del av min egen ungdom skälver till. För oss som var tonåringar på 60-talet var hon inte bara en filmstjärna. Hon var en revolution, långt innan vi fick ord för vad frigörelse innebar.

Vi ville se ut som henne. Långt hår, bakåt uppsatt vid hjässan.

Gå som hon gjorde. Den där sexiga gången. Klä oss i Bardot- rutigt – vitt och rosa.

Andas med samma självklara självkänsla som hon bar framför kameran.

Men det handlade inte bara om utseendet.

Bardot var kvinnan som vågade vara sin egen – sexig utan att vara ett objekt, självständig utan att behöva be om ursäkt, kraftfull utan att gömma sig bakom någon manlig ram. Hon skrattade åt moralism, trotsade normer och visade att kvinnlighet inte behöver tuktas för att vara respektabel.

Hon var vår första, stora bild av att en kvinna kan vara fri.

Och att frihet kan vara vacker.

Det är svårt att förklara för de generationer som kom efter oss. Men på 60-talet var kvinnan fortfarande hårt inlåst i respektabilitet, ordentlighet, korsetter – synliga och osynliga. Bardot öppnade fönstret. Hon släppte in ljus. Hon sa: Ni behöver inte be om lov för att vara ni.

Jag tänker på hur mycket som kom efteråt: kvinnorörelsen, nya livsval, nya livsmodeller.

Men långt innan plakat och program fanns bilderna. Ikonerna. Förebilderna.

Och där stod hon.

Sedan fanns förstås livet på andra sidan myten – ensamhet, skandaler, misstag, hårda ord, ett samhälle som både dyrkade och dömde henne. Hon var inte perfekt. Hon var människa. Och kanske är det en del av varför hon ändå förblir viktig: hon levde, föll, reste sig, förändrades. Hon överlevde sin egen ikonstatus långt längre än de flesta orkar.

Men idag – när hon är borta – känner jag ändå mest tacksamhet.

Tack Brigitte Bardot.

För att du gick före.

För att du vågade bära en sorts kvinnlig frihet innan världen riktigt var redo.

För att du hjälpte oss andra att våga se oss själva – inte bara som duktiga flickor, utan som levande kvinnor.

Vi som var unga då håller fortfarande ställningarna.

Och någonstans där ute fortsätter din energi att röra sig genom oss.

Vila i frid, ikon.

Du satte avtryck.

På filmduken.

I historien.

Och i våra liv.

Helene Bergman

Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75

”Judehora” på Götaplatsen – och Sverige väljer att titta bort

”Judehora” på Götaplatsen – och Sverige väljer att titta bort. Polisen knackar dörr för att visa handlingskraft. Samtidigt kan kvinnor i Göteborg misshandlas, hotas och kallas ”judehora” på öppen gata — utan att en enda myndighet lyfter ett finger. Hatbrottet är dokumenterat. Förövaren är utpekad. Ändå läggs allt ner innan någon ens försöker utreda. Det här är Sverige 2025: ett land som pratar trygghet, men lämnar sina medborgare åt hatet.

I går skrev jag krönikan ”Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem?? 🙉”
Dagens berättelse är ett brutalt svar på just den frågan.

Alla läser. Få stödjer.

Vill du ha Kärringbloggen kvar – bidra.
Swisha: 123 220 79 75

Läsarberättelse: ”Jag vägrar vara rädd i min egen stad”

Berättat av en kvinna född 1944. Publicerat med hennes uttryckliga tillstånd.
Jag väljer medvetet att inte publicera hennes namn, även om hon själv tackat ja. Av egen erfarenhet vet jag hur utsatt man kan bli när ens namn hamnar offentligt i frågor som rör antisemitism, hatbrott och gatuhot. Min uppgift som journalist är inte bara att berätta — utan också att skydda.

”Den 13 juli i år – en vacker sommardag…”

Den 13 juli i år, en varm sommardag, satt jag på en parkbänk vid Götaplatsen och åt lunch. Jag hade placerat mig så långt från den propalestinska demonstrationen som möjligt. Jag såg att de snart skulle börja röra sig ner mot Avenyn, så jag reste mig för att promenera mot hamnen.

I ögonvrån såg jag två män komma emot mig. Den ena viftade med en palestinaflagga. När jag vände mig om skrek han:

”Alla hatar judar! Hela världen hatar judar!”

Han kom allt närmare mitt ansikte. Blicken var kall, hatisk.
Plötsligt vrålade han:

”Judehora! Judehora!”

Jag blev inte rädd. Instinktivt försvarade jag mig och försökte vifta bort honom med den tomma papperspåsen jag höll i handen.

Då small det till.

Han slog mig i ansiktet – hårt. Det sved ordentligt.

En förbipasserande hade sett vad som hände och uppmärksammat poliserna som fanns kvar i närheten. Jag såg mannen gå efter sina kompisar som var på väg mot Avenyn. Jag pekade ut honom och ville följa efter. Men polisen hindrade mig och sa:

”Det blir ett jävla liv…”

Jag gjorde en polisanmälan på plats: hatbrott och misshandel.

Dagen därpå sökte jag läkare som dokumenterade skadorna: rodnad, svullnad och värk i vänster käkvinkel.

Åklagaren lade ned ärendet utan ens en förundersökning.

Jag är övertygad om att många liknande hatbrott bara försvinner i statistiken.

Men jag vägrar vara rädd.
Jag fortsätter njuta av min stad när jag vill och var jag vill.

Och jag bär min Davidsstjärna synligt – med stolthet.
Fast jag inte ens är judinna.

Efterord – av Helene Bergman

Det här är ännu ett vittnesmål som visar hur Sverige glider bort från verklighetens trygghet och in i en slags administrativ skendramatik. Polisen knackar dörr, fyller värdegrundskvoter och uppmanar kvinnor att ”känna sig trygga” – samtidigt som äldre kvinnor i Göteborg utsätts för hat, våld och antisemitiska skrik på öppen gata.

Och när de väl anmäler?
Då läggs ärendena ner utan ens en förundersökning.

Det är inte trygghet.
Det är inte rättssäkerhet.
Det är en stat som abdikerat.

Jag publicerar denna berättelse för att den visar vad många av oss redan vet:
Det som hotar vår demokrati är inte bristen på dörrknackning — utan bristen på mod.

Mod att agera.
Mod att skydda.
Mod att se det som händer.

Den här kvinnan, född 1944, vågade stå kvar.
Det minsta vi kan kräva är att staten gör detsamma.

Helene Bergman

Olsson, Ardin, Propalestinier och Feminismen

Propalestinsk demonstration på Avenyn i Göteborg, Hösten 2024.
Foto Helene Bergman

Anna Ardin i fallet Julian Assange och Hanna Olsson i fallet Det svenska styckmordet (SVT Play) använde feminismen som ett vapen för att brännmärka oskyldiga vita män. Båda utnyttjade sina mediala kontakter och plattformar. Båda skrev böcker. Men bakom deras kamp för rättvisa döljer sig också frågor om manipulation, moral och hur feminismens ansikte används för att driva agendor. I dagens Sverige är det självutnämnda feminister i den propalestinska rörelsen som hyllar det kvinnoförtryckande, patriarkala Hamas.

 

Kärringbloggen behöver ditt bidrag! Stort som smått!

Swisha till 123 220 79 75

I Sverige har feminismen ofta setts som en motor för rättvisa och jämställdhet. Men vad händer när denna kraft används för att driva personliga agendor eller skapa narrativ som saknar förankring i verkligheten? Fallet med Julian Assange och Det svenska styckmordet erbjuder skrämmande exempel:

Med sin bakgrund som feministisk aktivist lyckades Anna Ardin genom att använda medierna påverka rättsprocessen för Julian Assange. Han var frihetsberövad i olika former i över 12 år, inklusive tiden på Ecuadors ambassad i London och i Belmarshfängelset. Efter en uppgörelse med amerikanska myndigheter frigavs han i juni 2024 och återvände till Australien. 

I sin bok I skuggan av Assange, beskriver Anna Ardin sig som en feministisk hjälte- trots att bevisen för hennes påstående varit omstridda. Hon fick god hjälp i sin hjältestatus av SVTs Carina Bergfeldt i hennes Talkshow, där Anna Ardin framträdde i första programmet. 

Hanna Olsson använde styckmordsfallet som en arena för att föra fram sin feministiska agenda. I sin bok Catrine och rättvisan, pekade hon ut männen som symboler för patriarkatets våld, trots att domstolarna inte fann dem skyldiga till mord. Enligt SVTs dokumentär Det svenska styckmordet, av Dan Josefsson och Johannes Hallbom förlorade de båda läkarna sina legitimationer i Kammarrätten. En domstol som inte sysslar med brottmål. Hanna Olssons berättelse blev alltså en sanning för många.

Ardin och Olsson har på olika sätt använt feminismen som ett ideologiskt vapen. Deras berättelser bygger på samma struktur: 

En vit man som symbol för patriarkatets förtryck, en feministisk hjältinna som vågar tala ut, och en medial berättelse som lämnar lite utrymme för nyanser. Båda feministerna fick hjälp av de etablerade medierna; t ex public service och de stora dagstidningarna. Frågan är inte bara vad Ardin och Olsson åstadkom, utan också vad de förstörde – för de män de pekade ut och för feminismen som helhet. 

Fallen med Hanna Olsson, Anna Ardin och dagens propalestinska feminister blottlägger en obekväm sanning: när feminismen används som ett verktyg för ideologisk propaganda snarare än för att uppnå rättvisa och jämställdhet, riskerar den att bli ett farligt vapen. I stället för att vara en rörelse som försvarar individens frihet, blir den ett redskap för att legitimera förtryck och brännmärka de som står i vägen för en förvrängd politisk agenda.

SVT:s dokumentär Det svenska styckmordet påminner oss om hur feminismen kan användas för att skapa syndabockar, precis som Hanna Olsson gjorde i fallet och Anna Ardin i dramat kring Julian Assange. 

I dagens Sverige ser vi en oroande utveckling där ideologier som feminism används som politiska verktyg för att rättfärdiga positioner och grupper som egentligen står i strid med feminismens grundläggande principer. Ett av de mest slående exemplen är delar av den propalestinska rörelsen, där självutnämnda feminister öppet hyllar Hamas – en patriarkal organisation som förtrycker kvinnor och minoriteter. Hur kan feminismens  fortsätta missbrukas utan konsekvenser? 

Helene Bergman 

P.S Läs om fallet Assange på Kärringbloggen.