När Sverige stödjer Danmark – men utplånar Grönland

PÅ kartan är Grönland en yta. I verkligheten ett land – som alltför ofta behandla som en råvara.Grönland sett från rymden . Satellitbild: NASA( Public Domain)

Publiceras samma dag som grönländare i DN kräver att stormakterna ska ”dansa undan” och låta Grönland tala med egen röst.

När USA:s president hotar med att ta kontroll över Grönland reagerar Europa med att sluta leden kring Danmark. Men i denna reflex avslöjas ett djupare problem: Grönland behandlas fortfarande som ett objekt i stormaktspolitiken – inte som ett folk med rätt till egen röst.

Fri journalistik i fria Kärringbloggen

Swisha en hundralapp eller mer: 123 220 79 75 

När svenska medier och regeringen reflexmässigt säger sig ”stödja Danmark” i Grönlandsfrågan avslöjas något obekvämare än Donald Trumps råhet: Europas oförmåga att erkänna att Grönland inte är ett danskt problem – utan ett folk med rätt till egen röst.

Att Donald Trump nu öppet hotar med att dra USA ur Nato om han inte får Grönland gör bilden ännu tydligare. Grönland behandlas inte som ett folk med rätt till självbestämmande, utan som en förhandlingsbricka i ett stormaktsspel där även allianser används som utpressningsmedel.

I rapporteringen görs Danmark till huvudperson. ”Danmark är djupt bekymrat.” ”Danmark reagerar.” När statsminister Ulf Kristersson instämmer och säger att Sverige står bakom Danmark cementeras perspektivet: status quo ska försvaras.

Men Grönland är inte en dansk provins. Det är ett land med eget språk, eget folk och lagstadgad rätt till självbestämmande. Ändå försvinner grönlänningarna konsekvent ur nyhetsflödet – som om deras framtid avgjordes i Köpenhamn, inte i Nuuk.

Här blir bilden mer komplex än vad den europeiska debatten tillåter. Grönlänningarna själva beskriver relationen till Danmark varken som ett ideal eller som ett fiendskap. Danmark uppfattas som en trygghet – men också som en bromskloss. Ett postkolonialt maktcentrum som fortfarande talar för Grönland internationellt, snarare än att låta Grönland tala själv. De flesta grönländare vill inte bli amerikanska. Men de vill inte heller reduceras till ett danskt ärende.

Att Trumps utspel väcker oro är därför inte märkligt. Men Europas upprördhet döljer en annan realitet: Grönland är i dag åtråvärt inte bara av säkerhetsskäl, utan på grund av sina rikedomar. Under isen finns sällsynta jordartsmetaller, uran och andra råvaror som är avgörande för framtidens energi- och försvarsteknik. När isen smälter ökar intresset – och återigen riskerar Grönland att reduceras till mark, resurser och strategisk position, snarare än ett folk med rätt att själva avgöra hur och av vem dessa rikedomar ska exploateras.

När Sveriges Radio vinklar frågan som ett danskt bekymmer upprepas detta koloniala tankemönster, fast i modern, vänlig förpackning. Man talar om Grönland – men inte med Grönland.

Invändningen kommer ofta snabbt: ”Men SR har ju reportrar på plats.”
Det är sant – och ändå inte poängen. Att ha reportrar på plats är inte samma sak som att låta platsen vara subjekt i berättelsen. Perspektiv avgörs inte av geografi – utan av vem som ges tolkningsföreträde.

Trumps språk chockerar. Europas språk lugnar.
Men båda förutsätter i praktiken samma sak: att någon annan än grönlänningarna själva äger tolkningsföreträdet.

Så låt oss ställa den enda fråga som faktiskt betyder något:
Om Grönland har rätt till självbestämmande – varför låter svenska medier och regeringen som om landet saknar rätt att ens tala för sig självt?

Helene Bergman