När ålderdomen❤️ genast görs till vårdproblem.

Andra krönikan om åldrandet❤️

 

Så fort ålderdomen nämns i offentligheten händer något märkligt. Samtalet förskjuts. Från liv till logistik. Från människa till vårdproblem.

Jag, Helene Bergman Foto: Jördis Donobauer.

Kärringbloggen kostar inget att läsa, men kostar att producera!
Så Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75  

Det tar bara några kommentarer innan åldrandet reduceras till äldreomsorgens brister. Som om ålderdomen i sig vore ett misslyckande som måste åtgärdas. Som om det egentliga problemet inte vore att vi åldras – utan att kommuner och regioner inte sköter sitt uppdrag. Missförstå mig rätt: äldreomsorgen är avgörande. Men ålderdomen är inte ett vårdproblem.

Den är en existentiell erfarenhet.

En livsfas där kroppen förändras, där tiden upplevs annorlunda, där minnen blir tyngre – och ibland klarare. Det är också en fas där man fortfarande är subjekt: tänkande, kännande, skapande.

Ändå tillåts ålderdomen sällan ta plats som just detta. Istället görs den snabbt hanterbar. Administrerbar. Brukbar. Ofarlig.

Genom att flytta fokus till vårdplatser, bemanning och budget slipper vi tala om det som egentligen skaver: att åldrande är något vi alla delar – om vi har tur.

Därför är det intressant att se hur filmstjärnor nu kliver fram med sina åldrande ansikten – inte som ursäkter, utan som fakta. Helen Mirren gör det, liksom andra kvinnor i offentligheten. De visar rynkor, slapp hud, tidens arbete. Inte som protest – utan som närvaro. Det är ingen liten sak. För i en kultur besatt av ungdom signalerar det något radikalt:

Jag finns. Jag lever. Jag åldras. Och jag är fortfarande någon.

Kanske är det just därför vi så snabbt vill byta ämne. För att slippa se. För att slippa känna igen oss. För att göra åldrandet till ett administrativt problem istället för en mänsklig erfarenhet.

Ålderdomen är inte politiskt glamorös. Den är inte säljbar. Den låter sig inte lösas. Och just därför behöver den få ta plats.

När ålderdomen reduceras till vårdfråga händer något allvarligt. Den äldre människan upphör att vara subjekt och blir istället ett vårdärende.

Det är därför det är så provocerande när människor – som Helen Mirren – helt enkelt visar sina åldrande ansikten utan ursäkt. Inte som offer. Inte som patienter. Utan som levande människor som fortfarande äger sin blick, sin röst, sitt liv. Ålderdomen är inte ett misslyckande. Den är inte ett systemfel. Och den är inte ett problem som ska lösas.

Den är priset för ett långt liv. Och kanske är det just därför vi så gärna vill slippa se den.

Helene Bergman

Att åldras: Janne Josefsson och jag

Om att arbeta parallellt genom ett liv- och att känna igen sig i åldrandet.

Jag, Helene Bergman . Foto Jördis Donobauer.

Att åldras är sällan dramatiskt. Det sker genom små förskjutningar – i kroppen, i blicken, i igenkänningen av människor man gått parallellt med genom livet. När jag såg Janne Josefsson i SVT:s jubileumsprogram var det just detta som tog mig – och på ett märkligt sätt tröstade: att vi är kollegor som arbetat parallellt med journalistik under samma tid. Detta är en stillsam text om ålderdom, sårbarhet och det lugn som ibland infinner sig när tempot inte längre är allt.

Swisha gärna en hundralapp eller mer till Kärringbloggen

123 220 79 75 

 

Det händer något när kroppen plötsligt börjar tala. Inte högt. Inte dramatiskt. Bara genom små, obönhörliga tecken.

Jag såg Janne Josefsson på SVT – 25 år med Uppdrag granskning. En kollega, inte nära men parallellt.

Och jag tänkte: tiden har gått även genom våra kroppar.

En får stroke.

En annan sitter med ett sår på huvudet och väntar på läkning.

Inget av detta är sensationellt. Det är bara ålder. Ålderdomen kommer inte som ett ras. Den kommer som en förskjutning. Man märker att det som alltid burit – kroppen, orken, självklarheten – nu kräver uppmärksamhet. Inte panik. Bara omsorg.

Det sorgliga är inte smärtan. Det sorgliga är igenkänningen. Människor man gått parallellt med. Samma decennier. Samma tempo.

Och plötsligt: samma sårbarhet. Att åldras är inget val. Det är alternativet till att inte längre finnas.

Men det finns också något märkligt lugnande i detta. När illusionen om evig styrka släpper, blir det lättare att skilja det väsentliga från det oväsentliga. Man behöver inte längre springa i takt. Det räcker att gå. Och ibland att stanna.

Det som finns kvar är inte prestationen, utan närvaron. Inte tempot, utan blicken. Inte rollen, utan människan.

Tankarna finns kvar. Minnet. Rösten. Förmågan att se – och att känna sorg utan att gå sönder.

Kanske är det så åldrandet ska vara.

Inte som ett fall, utan som ett stilla samtal mellan kroppen och livet.

Och man lyssnar.

Helene Bergman

För den som vill läsa vidare om ålderdomen:

 

Göteborgs kommuns byråkrati i fritt fall med Jonas Attenius i spetsen

Göteborg, mitt i stan.
Efter flera dygns snöfall är gångvägar och hållplatser i praktiken obrukbara.
Det handlar inte om extremväder, utan om uteblivet ansvar.
När vardagen kollapsar för äldre, sjuka och kollektivtrafikresenärer är det inte snön som brister – utan styrningen.
Ansvariga är de styrande i Göteborg: MP, V och S, med Jonas Attenius i toppen.
Foto Helene Bergman

När verkligheten tog över

Efter några dagars snöfall kollapsade Göteborgs vardag.
Inte på grund av extremväder – utan på grund av en kommunal styrning som inte längre klarar grundläggande samhällsservice.

Men Kärrinbloggen fungerar!

Swisha en hundring eller mer  123 220 79 75

Efter fem dygns snöfall ser Göteborg ut som en stad som gett upp.

Soprum där kärlen svämmar över.
Snövallar som gör trottoarer obrukbara.
Bilar fastfrusna i ett kaos som ingen tycks ha ansvar för.

Det här är inte extremväder.
Det är vinter i Sverige.

Ändå beter sig Göteborgs kommun som om snön kommit oväntat.

Det saknas snöplogar.
Det saknas framförhållning.
Det saknas handlingskraft.

Men det saknas inte dokument, policys eller kommunikatörer.

Det är här byråkratin kollapsar – inte i teorin, utan i människors vardag.

När barnvagnar inte kommer fram.
När äldre inte vågar gå ut.
När sophanteringen slutar fungera.

Då spelar det ingen roll hur många strategier som skrivits om ”hållbar stad” eller ”inkluderande Göteborg”.

Verkligheten bryr sig inte om powerpoints.

Under Jonas Attenius ledning har Göteborg blivit ett skolboksexempel på hur politiskt språk frikopplats från praktiskt ansvar. Det talas om normer, värden och processer – men när snön faller finns inga plogar.

Det är inte vädret som är problemet.

Det är styrningen.

En stad måste klara tre saker för att förtjäna medborgarnas förtroende:
framkomlighet, trygghet och grundläggande service.

När det faller – faller allt.

Det här handlar inte om höger eller vänster.
Det handlar om förvaltningens kärna.
Om respekt för invånarnas vardag.
Om insikten att ett samhälle inte styrs med ord, utan med fungerande system.

Göteborg behöver inte fler visioner.

Göteborg behöver någon som klarar snö.

Helene Bergman

När Sverige stödjer Danmark – men utplånar Grönland

PÅ kartan är Grönland en yta. I verkligheten ett land – som alltför ofta behandla som en råvara.Grönland sett från rymden . Satellitbild: NASA( Public Domain)

Publiceras samma dag som grönländare i DN kräver att stormakterna ska ”dansa undan” och låta Grönland tala med egen röst.

När USA:s president hotar med att ta kontroll över Grönland reagerar Europa med att sluta leden kring Danmark. Men i denna reflex avslöjas ett djupare problem: Grönland behandlas fortfarande som ett objekt i stormaktspolitiken – inte som ett folk med rätt till egen röst.

Fri journalistik i fria Kärringbloggen

Swisha en hundralapp eller mer: 123 220 79 75 

När svenska medier och regeringen reflexmässigt säger sig ”stödja Danmark” i Grönlandsfrågan avslöjas något obekvämare än Donald Trumps råhet: Europas oförmåga att erkänna att Grönland inte är ett danskt problem – utan ett folk med rätt till egen röst.

Att Donald Trump nu öppet hotar med att dra USA ur Nato om han inte får Grönland gör bilden ännu tydligare. Grönland behandlas inte som ett folk med rätt till självbestämmande, utan som en förhandlingsbricka i ett stormaktsspel där även allianser används som utpressningsmedel.

I rapporteringen görs Danmark till huvudperson. ”Danmark är djupt bekymrat.” ”Danmark reagerar.” När statsminister Ulf Kristersson instämmer och säger att Sverige står bakom Danmark cementeras perspektivet: status quo ska försvaras.

Men Grönland är inte en dansk provins. Det är ett land med eget språk, eget folk och lagstadgad rätt till självbestämmande. Ändå försvinner grönlänningarna konsekvent ur nyhetsflödet – som om deras framtid avgjordes i Köpenhamn, inte i Nuuk.

Här blir bilden mer komplex än vad den europeiska debatten tillåter. Grönlänningarna själva beskriver relationen till Danmark varken som ett ideal eller som ett fiendskap. Danmark uppfattas som en trygghet – men också som en bromskloss. Ett postkolonialt maktcentrum som fortfarande talar för Grönland internationellt, snarare än att låta Grönland tala själv. De flesta grönländare vill inte bli amerikanska. Men de vill inte heller reduceras till ett danskt ärende.

Att Trumps utspel väcker oro är därför inte märkligt. Men Europas upprördhet döljer en annan realitet: Grönland är i dag åtråvärt inte bara av säkerhetsskäl, utan på grund av sina rikedomar. Under isen finns sällsynta jordartsmetaller, uran och andra råvaror som är avgörande för framtidens energi- och försvarsteknik. När isen smälter ökar intresset – och återigen riskerar Grönland att reduceras till mark, resurser och strategisk position, snarare än ett folk med rätt att själva avgöra hur och av vem dessa rikedomar ska exploateras.

När Sveriges Radio vinklar frågan som ett danskt bekymmer upprepas detta koloniala tankemönster, fast i modern, vänlig förpackning. Man talar om Grönland – men inte med Grönland.

Invändningen kommer ofta snabbt: ”Men SR har ju reportrar på plats.”
Det är sant – och ändå inte poängen. Att ha reportrar på plats är inte samma sak som att låta platsen vara subjekt i berättelsen. Perspektiv avgörs inte av geografi – utan av vem som ges tolkningsföreträde.

Trumps språk chockerar. Europas språk lugnar.
Men båda förutsätter i praktiken samma sak: att någon annan än grönlänningarna själva äger tolkningsföreträdet.

Så låt oss ställa den enda fråga som faktiskt betyder något:
Om Grönland har rätt till självbestämmande – varför låter svenska medier och regeringen som om landet saknar rätt att ens tala för sig självt?

Helene Bergman

När politiska prioriteringar normaliserar antisemitismen i Göteborg

Göteborgs Synagoga
Foto Helene Bergman

Antisemitism normaliseras inte av extremister. Den normaliseras av politiska prioriteringar.
I Göteborg har gränser passerats genom val som gjorts på högsta politiska nivå.

Det yttersta ansvaret ligger hos kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten  Jonas Attenius.  

Konsekvensen är konkret: judar lever i dag med rädsla i Göteborg.

Jag skriver detta som göteborgare – och som journalist.
För att förstå hur detta blivit möjligt måste man börja i det konkreta.

Oberoende journalistik kräver oberoende finansiering.
 Swisha en hundralapp eller mer till 123 220 79 75 

Högsbo bibliotek – när gränsen passerades

I Axelhuset, där Högsbo bibliotek ligger, bedrivs i dag fredagsbön och koranskola.

I ett kommunalt kulturhus.

Granskningar av Doku visar att miljöer kopplade till grov antisemitism, terrorhyllningar och judehat haft närvaro i kommunala lokaler i Göteborg.

Detta handlar inte om religionsfrihet.
Det handlar om vilka miljöer som ges legitimitet av det offentliga.

Hade extremistiska judiska, kristna eller högerextrema grupper med dokumenterat hat fått använda ett bibliotek på detta sätt?

Nej.
Och alla vet det.

Slottskogen – signalpolitiken

Sommaren 2024 talade Jonas Attenius i Slottskogen inför tusentals muslimer.

Han:

Kritiserade Israel, talade om bojkott, reagerade inte på könssegregering, sade inget om antisemitismen i de arrangerande miljöerna

I politik är det man inte säger ofta viktigare än det man säger. För stadens judar var signalen tydlig:
Era farhågor var inte värda att nämna.

Segerstedt-institutet – kunskapen som inte används

I Göteborg finns Segerstedt-institutet – ett nationellt resurscentrum för att förebygga och bekämpa antisemitism. Kunskap finns. Metoder finns. Stöd finns.

Ändå har Göteborgs kommun enligt uppgifter inte tagit del av utbildningarna, och kommunala tjänstemän har bromsat arbetet.

Tjänstemän gör inte detta av sig själva.

De gör det i en politisk kultur där de vet vad som inte prioriteras uppifrån.

Konsekvensen: judar är rädda i Göteborg

Summan av detta är inte teoretisk.

I Göteborg i dag lever judar med polisbevakning vid Göteborgs synagoga.
Judiska symboler undviks i det offentliga.
Namn byts i sociala sammanhang.

Detta är inte en abstrakt oro.
Göteborgs synagoga har under lång tid haft polisbevakning, periodvis förstärkt, till följd av hotbild och tidigare attentat. Judar i Göteborg lever alltså med ett skydd som majoritetssamhället sällan behöver reflektera över – synlig polisnärvaro vid sin gudstjänstlokal. Det är ett faktum som säger mer om antisemitismens normalisering än tusen politiska deklarationer.

Jag har tidigare skrivit om hur denna rädsla tar sig uttryck i enskilda liv.
Den här texten handlar om det politiska ansvaret.

Detta är inte känslor.
Det är rationella anpassningar till rädsla.

Och den rädslan har vuxit under politiskt ansvar.

Jonas Attenius – makt, ansvar och karriär

Jonas Attenius är inte en perifer figur.

Han är kommunstyrelsens ordförande – Göteborgs mäktigaste politiker – och sitter i Socialdemokraternas partitopp.

När han säger att Göteborg är till för alla är det ett löfte från stadens högsta politiska nivå.

När antisemitism normaliseras i kommunala miljöer, när kunskap ignoreras och signaler sänds – då är det inte längre fråga om okunskap.

Då är det fråga om politisk prioritering.

Den obekväma frågan ?

Jag kallar inte Jonas Attenius antisemit. Men jag ställer den fråga som varje ansvarstagande demokrati måste tåla:

Hur kan en politiker göra karriär som toppnamn i Socialdemokraterna – samtidigt som judar i hans stad blir allt mer rädda?

Antisemitism bekämpas inte med ord.
Den bekämpas med gränser.

Och där gränser saknas, finns ansvar.

Helene Bergman

 

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva/ återpublicering

 

Den här krönikan publicerades på Kärringbloggen den 30 december 2025.

Den skrevs innan frågan om maktens ansvar för kvinnors död blev rumsren i den offentliga debatten.

Jag återpublicerar den nu, oförändrad.

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

När Public Service från Stockholm talar om Sverige – förväntas resten lyssna.

Göteborgs skärgård. Fiskare begravda i havet och minor ligger kvar. Foto Helene Bergman

Sverige sägs vara ett. I själva verket är det minst tre – och det som kallas ”hela Sverige” berättas nästan alltid från Stockholm. När public service talar om samhället, kärlek, kultur och historia är det detta Sverige som får ordet; resten förväntas lyssna.

Kärringbloggen är journalistik utanför Stockholmsbubblan.

Därför – Swisha 100:- till 123 220 79 75

Sverige är inte ett land med en gemensam berättelse. Det är minst tre.

Det ena Sverige är utanförskapsområdena – där människor reduceras till problem, siffror och åtgärdsprogram.

Det andra är Stockholm – där livet blir norm: smak, karriär, relationer, kultur, kärlek.

Det tredje är resten av landet –  Västkusten, småstäderna, Norrland – som plockas fram när det snöar, stormar eller behövs lite folklig kuliss.

Detta är inte geografi. Det är narrativ makt.

Jag satt nyligen och lyssnade på Sveriges Radio P1. Det handlade om kärlek.

Jaha.

Vems kärlek då?

Jo – en bröllopsfotograf från Stockholm. Som om den erfarenheten vore allmängiltig. Som om kärlek alltid är ett livsstilsreportage, ett projekt, ett val – aldrig slit, beroende, klass, rädsla eller förlust.

När public service talar om relationer, livsval och existens, sker det nästan alltid från ett urbant, akademiskt, kulturellt självklart centrum. Inte av illvilja. Men systematiskt.

Samma röster återkommer. Samma referenser räknas. Samma liv får representera ”det mänskliga”.

Resten av Sverige blir avvikelse.

Och detta mönster gäller inte bara nyheter och samhällsrapportering – utan också kulturen.

Kulturen i Sverige beskrivs ofta som om den uppstår i ett centrum och sedan sprids till resten av landet. Som om konst, litteratur och idéer först måste godkännas i Stockholm för att bli nationella.

Men så har det aldrig fungerat.

Kultur föds där människor lever tätt inpå verkligheten – arbete, klass, konflikt, historia.

Det är ingen slump att Göteborg så ofta gått före: i musik, litteratur, scenkonst och offentlig debatt. Mindre poserande. Mindre rädsla för friktion. Mer jordad erfarenhet.

Ändå behandlas även kulturen genom samma filter. Det som skapas utanför centrum blir regionalt, lokalt, nischat.

Det som skapas i centrum blir nationellt.

Och detta gäller inte bara samtiden, utan även historien. Vi har inte ens samma narrativ om andra världskriget.

För vissa blev kriget ett moraliskt bokslut i efterhand. För andra var det ett liv som måste fungera medan minorna låg i vattnet.

Därför talar vi förbi varandra. Vi tror att vi diskuterar samma sak – men gör det inte.

Och låt oss tala klarspråk om Göteborg. Det här handlar inte om dialekt eller lokalpatriotism. Det handlar om arbete, risk och ansvar.

Under andra världskriget var det fiskarna längs västkusten som – med livet som insats – försörjde hela Sverige med mat. De gick rakt ut i minerade vatten. Många sprängdes till döds. Det var ingen berättelse, ingen moralisk pose i efterhand. Det var överlevnad i realtid.

Den erfarenheten blev aldrig central i den svenska självbilden.

Men den sitter kvar i västkustens ryggrad.

I dag ser det annorlunda ut – men mönstret är detsamma.

Göteborg är hamn, industri, logistik, export. Det är här varor rör sig in och ut ur landet. Det är här näringslivet bokstavligen håller Sverige i gång.

Och ändå:

När hörde vi senast ett reportage i public service om detta?

Inte om Göteborg som vykort. Inte om stadsutveckling eller evenemang.

Utan om hur Sveriges välstånd faktiskt bärs upp – av hamnen, företagen, arbetet.

Det är som om arbete och ansvar utan narrativ inte riktigt räknas.

Skillnaden mellan Stockholm och resten av landet är därför inte bara geografisk, utan journalistisk.

Sveriges Radio talar gärna om ”hela Sverige”. Men berättelsen produceras fortfarande från centrum – och det som inte passar in i den urbana, kulturella självbilden blir tyst.

Till och med kärlek blir kodad.

Till och med kultur blir hierarkiserad.

Till och med historia blir abstrakt.

Och så händer något märkligt varje höst.

När Bokmässan äger rum i Göteborg flyttar Sveriges Radios redaktioner plötsligt ut. De direktsänder från mässgolvet – som om de vore korrespondenter i Amerika.

Som om Göteborg vore något annat. Som om detta Sverige vore ett undantag, ett reportage, ett exotiskt avbrott.

Resten av året sitter de hemma i Stockholm.

Det säger allt.

Sverige är inte trasigt för att det är splittrat. Det är trasigt för att splittringen förnekas.

Ett land hålls inte ihop av narrativ, utan av gemensamma erfarenheter.

När ett centrum länge har talat i hela nationens namn, uppstår till slut ett demokratiskt tomrum – inte för att människor saknas, utan för att deras liv inte räknas som representativa.

Och när public service i dag kallar detta ”hela Sverige”, återstår bara att konstatera:

Public Service har blivit ett eko – inte av Sverige, utan av sitt eget centrum.

Helene Bergman

Europa säger ”frihet” – men låter judar tystna

 

Europa säger ”yttrandefrihet”. Samtidigt börjar judar i Europa tiga, gömma sina namn och känna igen skuggorna från 30-talet. På en färja mellan Kiel och Göteborg blev detta plötsligt på allvar, på riktigt, på nära håll.

Europa i dimma. Frihet i orden- tystnad i handling. Trots varningsljusen. Stora Bältbron fotade av mig på nyårsnatten. Helene Bergman

Ord stoppar hat.

Swisha 100 kronor till Kärringbloggen –  123 220 79 75

 

Det skulle vara en nyårskryssning.

Bubbel i glasen, glitter i blickarna, havet som scen när 2025 tackades av och 2026 skulle välkomnas.

Men resan blev något helt annat. För när du befinner dig i Kiel – en stad sönderbombad av historien – då händer det att det förflutna kliver fram och ställer sig rakt framför dig.

Jag har varit i Kiel flera gånger. Men först nu återvände historien till mig.

Jag satt länge i St. Nikolai kyrkan. Såg Jesus hänga på korset. Såg en stad som återuppstått ur bombstoftet.

Och samtidigt kom tanken: Hur kan vi stå här idag – i Europa – och se antisemitismen resa sig igen? Hur hamnade vi här?

Och historien slutade inte tala när jag klev ombord på Stena Germanica. Han hette David. Jude. Gift med en svensk kvinna. Bosatt i Belgien.

Det var inte en intervju. Det var ett samtal mellan två människor – och plötsligt öppnade sig Europas nutid.

Han hade slutat prenumerera på Le Monde.

Han berättade om rädslan. Inte som debatt – utan som vardag. Den stilla, tunga, envisa oro som så många judar i Europa bär nu.

Inte dramatisk.

Inte högljudd.

Bara – ständigt närvarande.

Han berättade om antisemitismen som kryper närmare.

Om hur han har börjat tiga.

Om hur han inte längre använder sitt judiska efternamn när han beställer taxi – utan sin svenska frus.

Smaka på det. År 2026 – i Europa.

Och så berättade han om sin mamma.

Gammal nu.

Formad av 1900-talets mörker. Hon säger:

”Jag känner igen tecknen från 30-talet.”

Sedan gråter hon.

Inte högt.

Inte dramatiskt.

Hon gråter i tysthet.

Och kanske är det det mest skrämmande av allt:

när de som levt historien säger:

Detta har jag sett förut.

Jag berättade för honom om Vasaplatsen i Göteborg den 7 oktober 2025.

När vi stod där för offren i Israel. När 300 människor valde att inte vara tysta. När modet vägde tyngre än bekvämligheten.

Han blev rörd.

Han tackade.

För att vi inte lämnat dem ensamma.

” Men kanske är det redan för sent,” sa han och reste sig och gick.

Mitt i detta ekar Europas andra röst:

Rösten som säger att demokratin måste tåla slagorden.

Att principerna kommer först.

Att friheten alltid är vackrast när den är kall och ren.

Och jag vill vara tydlig: yttrandefriheten är avgörande. Staten ska inte vara åsiktspolis. Hot och våldsuppmaningar måste lagföras – men det görs ofta för svagt och för sent.

Men när vi bara talar juridik och principer – och inte lyssnar på dem som redan lever i rädslan – då gör vi friheten kylig. Då riskerar vi att göra hatets närvaro respektabel. Då normaliserar vi ett klimat där judar ännu en gång tystnar.

Alla strider börjar i ord.

Innan blodet syns, innan någon lyfter ett vapen, har språket redan gjort sitt arbete. Så arbetade nazismen: långsamt, metodiskt, som ett gift som droppas i brunn efter brunn.

Först kommer orden – de förenklade, de hånfulla, de som gör människor till kategorier, till skuggbilder, till problem.Sedan vänjer man sig. Sedan tystnar man.

Och en dag är världen förändrad – och ingen kan längre säga när gränsen passerades. Bara att den passerades. Inte med skottet. Utan med språket.

Det är den kalla vinden jag känner blåsa över Europa igen. Orden som hårdnar. Tystnaden som tätnar. Och historiens mörker som plötsligt känns obehagligt nära.

Nyårskryssningen blev ingen glittrig flykt från världen.

Den blev en resa rakt in i den.

Och mitt löfte inför 2026?

Jag tänker inte vara tyst när människor tystnar av rädsla.

Jag tänker inte gömma mig bakom vackra principer när verkliga människor redan gömmer sina namn.

Jag tänker stå kvar.

För här prövas den liberala demokratin – och just nu håller den på att bli moraliskt blind.

När institutionerna försvarar slagorden – men inte ser människorna som lever i skuggan av dem.

När samhället säger att detta ingår i friheten – samtidigt som judar återigen börjar tiga.

Detta handlar inte om lagparagrafer.

Det handlar om ansvar.

Om att förstå att antisemitism aldrig börjar med skrik – utan med normalisering.

Med tystnad.

Med ett judiskt namn som inte längre uttalas.

Jag har mött dem som känner igen tecknen.

Och jag tänker lyssna – och tala

Helene Bergman

Kvinnorna betalar priset – medan makten skyddar sig själva

Kvinna från Zimbabwe av okänd konstnär. Foto Helene Bergman

Det här är Sverige idag : ett land där kvinnor mördas och våldtas – medan makten hellre skyddar sin egen självbild än sina medborgare. Hellre tänder ljus över döda kvinnor istället för att skydda de levande.  Det som sker i Sverige just nu är inte bara fruktansvärda brott.

Det är ett politiskt haveri. Ett moraliskt svek.

En ung kvinna mördas och styckas av en man som staten visste var farlig. En hundraårig kvinna våldtas.

Sverige har kallat sig världens mest jämställda land. Vi har haft “världens första feministiska regering”. Vår nuvarande statsminister la enorm politisk energi på könsbyteslagar, på juridiska konstruktioner, på signalpolitik.

Men idag årets sista dag skäms jag över att kalla mig SVENSK  mormor och farmor till fyra flickor.

Att svenska kvinnor mördas och våldtas i dagens Sverige är ingen slump.

Det här är resultat av ett system som prioriterar sin egen bekvämlighet framför medborgarnas trygghet. Ett system där myndigheter och politiker är mer rädda för kritik, rubriker och aktivistiska twitterstormar — än för konsekvenserna av att inte göra sitt jobb.

För vad är viktigast i Sverige?

Inte kvinnors trygghet!

Inte medborgarnas säkerhet!

Nej — det viktigaste är att makten aldrig behöver erkänna att den har fel. Att ingen bär ansvaret!

Vi har ett politiskt etablissemang som hellre:

  • skriver värdegrundsdokument
  • tillsätter utredningar
  • flyr in i juridiska konstruktioner
  • diskuterar könsidentitet i fängelser

…än tar ansvar för verkligheten.

Och när det värsta händer? När ännu en kvinna dödas? När ännu en kropp hittas? När ännu en gammal kvinna våldtas?

Då kommer makten springande.

Statsministern anländer. Med blommor. Med ljus. Med mörk kostym och rätt min.

Det är en ritual vid det här laget. En nästan cynisk, välrepeterad scen.

Men blommor skyddar ingen. Ljus räddar inga liv. Det är maktens billigaste valuta: empati utan ansvar.

För det här handlar inte om att makten inte vet.

De vet. De har sett siffrorna. Rapporterna. Riskbedömningarna. De vet — men de vågar inte. De vill inte ta strid.

De orkar inte ta ansvar. Så istället låter man kvinnorna i Sverige  ta smällen.

Unga kvinnor. Gamla kvinnor. Kvinnor som aldrig bett om att bli symboler.

Det mest osmakliga är maktens självbild:

De ser sig själva som goda. Som humana. Som moraliskt överlägsna.

Men vad kallas ett samhälle som hellre skyddar sin egen självbild än sina egna kvinnor?

Jag kallar det fegt.

Ansvarslöst.

Oacceptabelt.

Och jag säger detta av kärlek till landet jag levt i, arbetat i, trott på:

Något håller på att gå sönder i Sverige — på riktigt.

Och snart, för första gången i mitt långa liv, börjar jag skämmas över att kalla mig svensk.

När staten inte längre kan, vill eller vågar skydda sina medborgare…

När kvinnors kroppar blir den plats där politikens feghet manifesterar sig…

När ansvar ersätts av ljuslyktor…

Då är det inte extremism att säga:

Någon måste ta ansvar. Någon måste stå för konsekvenserna. Någon måste avgå.

Detta handlar inte om hat. Det handlar om civilisation.

Och frågan är densamma, för tionde gången, hundrade gången, tusende gången:

Hur många fler kvinnor ska betala priset för maktens egoism?

Helene Bergman
Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75, Tack!

Minnesota-skandalen: När välfärden plundras – och journalistiken tiger

När välfärden blir kassako, politiken tittar bort och journalistiken fegar ur – då står demokratin på spel. Minnesota-skandalen är inte bara ett brott mot skattebetalare, utan ett avslöjande av ett helt system som slutat vilja se sanningen. Och medan världen reagerar – tiger svenska medier.

Men Kärringbloggen tiger inte!

Swisha för support 100 kronor till 123 220 79 75

Det här borde vara en världsnyhet.
I Sverige är det nästan tyst.

I Minnesota avslöjas nu en välfärdsskandal i miljardklassen. Pengar som var avsedda för skolbarn, äldre och utsatta har försvunnit rakt ner i fickorna på människor som såg välfärdssystemet som en kassako. Falska bidrag, luftverksamheter, påhittade behov – och ett system som inte bara möjliggjorde det, utan som dessutom skyddades av en politisk och medial självbild där goda intentioner står över kritisk granskning.

Det handlar inte om småsummor.
Det handlar om gigantiska belopp.
Det handlar om välfärd som plundras – och ett samhälle som låtsas som ingenting.

Och detta sker i Minnesota – delstaten som i internationell debatt kommit att förknippas med ”Somaliegate”:
en omfattande välfärdsskandal med miljardbelopp i rullning, en politiskt skyddad bidragsindustri, identitetspolitik som lagts som ett filter över verkligheten – och en journalistik som länge såg, men inte ville se.
Här har funnits en tydlig ovilja att säga det som är sant, därför att sanningen riskerar att störa den berättelse man valt att hålla fast vid.

Det mest skrämmande är därför inte bara brottet i sig.
Det mest skrämmande är tystnaden.

Tystnaden från ansvariga.
Tystnaden från myndigheterna.
Och tystnaden från journalistiken – den tredje statsmakten, den som säger sig stå på medborgarnas sida.

⭐ Och låt oss tala klarspråk: den svenska tystnaden är värst.

När SVT, SR och våra största dagstidningar väljer att ducka, då är det ingen slump – det är ett redaktionellt val. Det här är exakt den typ av samhällsjournalistik Public Service är satt att driva: internationella varningsklockor, demokratiska systemfel, välfärd som plundras och makt som sviker. Ändå är det märkligt tyst. Man vågar inte röra det som hamnar i korselden mellan migration, identitetspolitik och politiskt byggda välfärdsstrukturer. Då blir det bekvämare att tiga än att riskera kritik.
Men när Public Service börjar skydda berättelser i stället för att skydda sanningen – då är det inte längre journalistiken som tjänar demokratin. Då är journalistiken en del av problemet.

Här finns annars alla ingredienser för en global samhällsjournalistisk bomb:

• skattepengar i miljardklassen
• välfärdssystem som tappat kontrollen
• identitetspolitik som ersätter sunt förnuft
• människor som försöker slå larm – och misstänkliggörs

Ändå är det förvånansvärt stilla.

För vad händer när medier inte längre granskar makt – utan granskar vem som vågar kritisera makten? När mod ersätts av rädsla. När journalistiken förvandlas till lojalitetsövning.

Minnesota-skandalen handlar därför inte bara om USA.
Det är en varningssignal till varje demokrati som bygger välfärd på tillit – men tappar modet att följa upp hur pengarna används.

När välfärden blir en industri.
När politiken blir en kuliss.
När journalistiken tiger.

Då är det inte bara systemen som är hotade.
Då är demokratin det.

Helene Bergman

 Internationell bevakning av Minnesota-skandalen – exempel på medier som rapporterat

Samtidigt som svenska medier i praktiken har varit tysta om de senaste avslöjandena om omfattande välfärdsbedrägerier i Minnesota, har flera etablerade internationella nyhetskällor uppmärksammat detta:

• The Guardian – rapporterar att FBI har trappat upp resurserna för att “demontera bedragarscheman” i Minnesota efter omfattande misstankar om miljardbedrägerier och tusentals federala program som exploaterats. The Guardian

• Reuters – rapporterar om FBI-direktörens uttalande om en betydande utredning av ett bedrägerischema som involverar federala medel och en viral sociala medier-rapport som fått myndigheter att agera. Reuters

• Axios – beskriver hur en viral YouTube-video om misstänkta bidragsfusk i Minnesota fått FBI att svara och hur den väckt politisk debatt och kritik. Axios

• Xinhua (Chinese state news) – rapporterar om “omfattande nätverk av bedrägerier” i Minnesotas sociala välfärdsprogram som lett till politisk storm och federala åtal. english.news.cn

• City Journal – analyserar hur Minnesota-fallet utmanar etablerade narrativ om massmigration, antirasism och välfärdspolitik och lyfts i internationell debat