Kerstin – från topless till Body Exit Program

Nyinköpt BH för 1 450 spänn. Foto . Helene Bergman

 

1968 eldade Kerstin upp BH: n i en soptunna. Sedan gick hon till stranden. Topless. Så enkelt var det. Brösten fick sol. Håret fick blåsa. Grabbarna tittade. Jaha? De fick väl titta. Kerstin var inte rädd för männens blickar. Hon var rädd för att någon annan skulle bestämma. Kroppen var hennes. Punkt. Aldrig mer. Trodde Kerstin.

Sedan gick det femtio år.  Och där stod hon. I en underklädesaffär. Framför en hel vägg med BH:ar  Samma lilla plagg som en gång hade åkt i soptunnan hade tydligen återuppstått. Inte bara återuppstått. Den hade gjort karriär. Nu fanns den i hundratals modeller. Med bygel. Utan bygel. Med spets. Med volang. Med namn som lät som om de kom från en spaweekend.

Och Kerstin stod där och lyssnade på en kvinna som förklarade vikten av rätt BH. För det fanns nämligen en BH-skola.

” BH-skola,”  Kerstin smakade på ordet. Hon som hade gått i kvinnokampens skola. Nu skulle hon gå i BH-skola. Sedan kom beskedet:

”Det blir 1450 kronor.”

För en BH. Med spets. Och liten volang.

”Vill du betala med Swish?”

Kerstin tog upp mobilen. Och någonstans långt därinne hörde hon 68-Kerstin skratta. Inte nog med att hon hade köpt tillbaka BH:n. Hon hade betalat dyrt för den också.  Men det slutade inte där.

Bredvid henne stod en kvinna som berättade att hon hade köpt BH:ar  för över 4000 kronor. Hon hade varit på BH-skolan. Och lärt sig. Hon hade klarat kursen. Och så berättade hon om sin 15-åriga dotter. Dottern hade provat en body. Och blivit lycklig. En body! Kerstin stelnade till. Från korsett till body. Det tog bara drygt hundra år.

För Kerstin hade också haft en body. Hudfärgad. Tajt. Som ett ålskinn. Den hade kostat 800 kronor. Och sådana misstag slänger man inte direkt. Man arkiverar dem. Som bevismaterial.

Att få på sig den var första utmaningen.

Dra. Vrida. Hålla andan. Men det var ingenting mot nästa problem. Att komma ur.

Där stod Kerstin framför spegeln. Hon hade klarat barn. Jobb. Skilsmässor. Kvinnokamp. Ett helt liv. Men nu stod hon besegrad av ett stycke elastan. Ingen dragkedja. Ingen nödutgång. Bara Kerstin och bodyn. Och frågan:

”Hur i helvete får jag av mig den här?”

Det fanns ingen hjälp. Ingen fysioterapeut hade förberett henne. Ingen utskrift. Ingen:

BODY EXIT PROGRAM.

Steg 1.

Få inte panik.

Steg 2.

Försök hitta var kroppen slutar och bodyn börjar.

Steg 3.

Kontrollera dragkedjan.

OBS.

Det finns ingen dragkedja.

Steg 4.

Fundera över hur det kunde gå från 1968 till detta. Vid fortsatta problem:

Ring support. Telefonen är öppen mellan 08.00 och 10.00.

Övrig tid hänvisas till självhjälp och fortsatt coreträning.

Till slut åkte bodyn ut. Kerstin hade en gång kastat BH:n. Nu kastade hon bodyn. En andra frigörelse. Den här gången utan demonstrationståg. Bara en soppåse.

Sedan gick Kerstin till stranden. Samma hav. Samma sol. En annan tid. En gång hade hon kastat tyget. Nu såg hon kvinnor som bar mer tyg. Ibland mycket mer. Hijab. Heltäckande kläder. Olika världar på samma strand.

Kerstin snörpte lätt på munnen. Hon hade kastat BH:n.  Köpt tillbaka BH:n. Fastnat i en body. Tagit sig ur en body. Och fortfarande handlade allt om samma sak.

Kvinnans kropp. Vem bestämmer? Modet? Marknaden? Familjen? Kulturen? Religionen? Blicken utifrån? Eller kvinnan själv?

Och mitt i allt detta hamnade Kerstin på ett seminarium i Almedalen. Ämnet? Kvinnokroppen. Naturligtvis. Lindex och Femina berättade om den nya tiden. Inga retuscherade modeller. Inga omöjliga ideal. Alla kvinnor skulle få vara som de är. Det lät ju bra. Sedan kom Kerstin hem från BH-affären. Med sin BH. 1450 kronor. Spets och liten volang. I påsen låg en röd etikett. Där stod:

”Alla kvinnor är vackra precis som de är.”

Kerstin tittade på etiketten. Sedan på BH:n . Sedan på kvittot. Hon hade alltså betalat 1450 kronor för att få veta att hon var perfekt som hon var. På 61:ans buss träffade Kerstin en kvinnan – 90 år gammal.

De började prata om kläder. Kvinnan ryckte lite på axlarna, där hon satt bekvämt tillbakalutad på en av stolarna i pensionärsavdelningen: 

”Det är inte så viktigt längre. Har man levt i 90 år så…”

Där satt kanske den verkliga revolutionären. Hon som passerat allt. Korsetten. BH:n. Topless. Bodyn. Spetsen. Volangen. Alla som tyckte något om kvinnors kroppar.

Den gamla kvinnan var äntligen fri. Med ena foten i graven.

Det tog bara nittio år.

Kerstin Helene Bergman 

Foto: Helene Bergman

Kerstin har nu alltså köpt tillbaka BH:n hon eldade upp 1968.

Pris: 1450 kronor. Det blev en dyr frigörelse.

Så gärna ett litet bidrag, Swisha 123 220 79 75 

Kärringarna står kvar i Göteborg

Göteborgs hamn, där ute viner stormen och havet piskar. Foto Helene Bergman

I Göteborg betyder käring sjömärke. Ett riktmärke som står kvar när vinden viner och vågorna slår. Ett sjömärke visar vägen och varnar för grund. Det flyttar sig inte när stormen kommer. Christopher Garplind på Public Service i huvudstaden kallade Agnes Wold för kärring. Det var tänkt som en förolämpning.

Kärringarna står kvar i Göteborg. Men kaffe, webbhotell och envishet är inte gratis.
Swish: 123 220 79 75 till Kärringbloggen😊

 

Men jag  insåg att han hade gett mig iden till den här krönikan. För vi har Käringberget,  vi har Käringön och så har vi kärringarna i Göteborg.

Ann-Sofie Hermansson.

Agnes Wold.

Sofie Löwenmark.

Och jag själv.

Under sex år har jag sett samma kärringar dyka upp när det blåser som värst. När dreven går. När hatet kommer. När någon ska tystas. När någon förväntas be om ursäkt för att ha sagt vad hon tycker.

Då dyker vi upp. Vi känner igen den piskande stormen. Vårt vapen är inte makt. Vårt vapen är ordet. Det väl valda ordet. Det obekväma ordet. Det ord som får människor att tänka en gång till.

Agnes använder det.

Sofie använder det.

Ann-Sofie använder det.

Jag använder det.

Orden är våra verktyg. Våra svärd. Våra sjömärken. Vi tjôtar. Vi skrattar. Vi bråkar. Vi säger emot. Vi låter oss inte imponeras av titlar. Och vi har en dålig vana att säga vad vi tycker.

När Ann-Sofie Hermansson stod bakom skranket satt jag i rättssalen som journalist. Jag flyttade mig till ett eget bord för att kunna anteckna. Det slutade med att jag skrev en hel bok- Den politiska rättegången . Kampen om yttrandefriheten.

Och när  Ann-Sofie Hermansson nyligen skrev i GP om sin förtalsrättegång föll bitarna på plats.

I sin krönika skriver hon:

“När man hamnar i stormens öga får man lära sig vem som är vän och fiende.”

Det är en hård erfarenhet. Där man väntat sig stöd blir det tyst. Där man väntat sig civilkurage blir det plötsligt mycket viktigt att inte sticka ut.

Men några människor stannar kvar. Det är solidaritet i dess grundläggande betydelse. Jag står bredvid dig när det blåser nordligt.

Sjömärkets uppgift var inte att vara omtyckt. Dess uppgift var att visa var grunden fanns. Så att andra inte förliste.

För där ute möts hav och himmel och där kommer nordanvinden rasande. Men kärringarna står kvar som sjömärken.

Den bilden gillar jag, för det är exakt vad kärringarna i Göteborg  gör – står kvar. Och visar var grunden finns.

Folk blir förbannade och det får de la leva med. För ett sjömärke står inte ute på klipporna för att vinna popularitetstävlingar. Det står där för att människor ska hitta rätt.

Vi känner igen den vinande stormen. Vi har hört den förr. Det är därför vi halar seglen och surrar oss vid masten.

Vi står där vi alltid har stått. Med orden som vapen. Med havet i ryggen och modet intakt.

För övrigt råkar jag också driva Kärringbloggen.

Helene Bergman

 

 

Kerstin är helt wokad

Kerstin är symbolen för det wokade samhället.

Hon sveper fram genom kvinnomöten, kulturkvällar och Messengergrupper som en mänsklig HBTQ-certifiering. Kerstin är inte bara woke längre. Hon är helt wokad.

Känner du igen en wokad Kerstin i din närhet?

Stöd Kärringbloggen innan Swish börjar tala om rätt värdegrund.

123 220 79 75

 

 

Kerstin är som sagt wokad.  Eller vaken som det egentligen betyder.

Vaken för klimatet. Vaken för Gaza. Vaken för HBTQ-certifiering. Vaken för normkritik. Vaken för rätt värdegrund på förskolan.

Och framför allt:
vaken för att lilla Inis, fyra år, inte börjar undra vad skillnaden egentligen är mellan en pojke och en flicka. Det finns ju flera kön nu.

Kerstin är kort sagt vaken för allt.

Utom möjligen för stämningen i rummet när någon säger något som inte står i värdegrundsdokumentet.

Förr i tiden hade Göteborgs tanter sina tantemöten. Där skulle kvinnor absolut inte tala politik eller andra obehagliga saker. Det skulle vara trevligt.

När samtalet blev för laddat lutade sig värdinnan fram och sa vänligt:

”Ta en kaka till.”

Sedan återgick man till kaffet och småpratet.

Dagens kvinnomöten fungerar lite annorlunda. Nu ska det gärna talas politik. Men rätt politik. Alla nickar allvarligt.
Alla säger:
”Så viktigt.”
”Tack för att du delar.”
”Jag hör dig.”

Det är mycket känslor nu. Kvinnor gråter öppet på seminarier. Människor bär sin sårbarhet.
Någon behöver ta en paus efter ett svårt panelsamtal om inre stress och patriarkala strukturer i kollektivtrafiken.

Kerstin lyssnar allvarligt och lägger ibland handen mot hjärtat.

Sedan råkar någon säga något lite fel. Kanske lite för högt. Kanske med fel tonfall. Kanske utan rätt värdegrundsmässig inlevelse.

Då händer något märkligt. Det blir plötsligt väldigt tyst i Messengergruppen veckan efter. Ingen säger egentligen något. Men plötsligt har fredagsvinet blivit inställt. Någon orkade inte. Någon annan känner att energin i gruppen förändrats.

Kerstin säger förstås aldrig:
”Du är inte längre välkommen.”

Hon småler bara lite spänt och frågar om någon vill ha havremjölk till kaffet. Det är det som gör henne så modern.

Förr tog man fram småkakor för att stoppa obehagliga samtal. Nu räcker det med värdegrund och social kyla.

Kerstin är inte bara woke längre. Hon är helt enkelt wokad.

Kerstin Helene Bergman

Kerstin möter vikingakvinnan

Vem flyr verkligheten? Foto: Helene Bergman

Det började oskyldigt. Någon skrev en text om vikingakvinnor. Om kvinnor som drev gårdar, ansvarade för ekonomin, kunde äga mark och höll ihop samhället medan männen var ute på havet. Om kvinnor som faktiskt stred, de kallades sköldmör. De var inga låtsaskrigare  i Instagram-bioform med ringlight och genuscertifierad hjälm — utan kvinnor som kunde använda svärd på riktigt om byn hotades. Och plötsligt hände något mycket ovanligt i Sverige år 2026. Folk började komma ihåg och blev stolta. Unga tjejer skrev att de identifierade sig med vikingakvinnan. Inte längre som offer eller som ”utsatta kroppar i patriarkala rum”. Utan som starka kvinnor med ansvar, frihet och ryggrad. Det tog ungefär fyra minuter innan Kerstin dök upp. Inte den vanliga arga sorten. Nej nej. Den mjuka svenska Kerstin. Hon som lutar huvudet lite på sned och börjar tala om ”problematiska signaler”.

Känner du igen Kerstin?
Stöd gärna fortsatt folkbildning.

Swisha en hundring eller två till 123 220 79 75

 

”Jag tycker nog man ska vara lite försiktig med den där typen av nationalism…”

För egentligen tycker inte Kerstin om kvinnor med vapen. Hon gillar kvinnor som håller workshops om fred. Kerstin tror nämligen att kvinnor  är fredligare än män och att världen vore harmonisk om bara fler kvinnor styrde. Hon älskar tanken på kvinnan som moralisk motkraft till våldet.

Det är därför sköldmön gör henne så obekväm. För sköldmön förstör hela berättelsen. Hon påminner om något som Kerstin helst vill slippa tänka på:
Att också kvinnor ibland måste slåss för att skydda det de älskar. Att fred inte alltid uppstår genom att man sjunger visor med tända ljus på Götaplatsen.

Ibland krävs människor/kvinnor  som faktiskt försvarar byn när hotet kommer. Och det är här Kerstin blir förvirrad.

För hon kan gärna hylla kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika på filmfestival. Hon kan applådera kurdiska kvinnor med automatvapen på ett seminarium om systerskap och motstånd. Men en svensk sköldmö?

Nej där går gränsen. Då börjar det plötsligt lukta nationalism istället för feminism. Och egentligen är det ganska komiskt. För sköldmön hade antagligen skrämt livet ur Kerstin. Hon hade kommit in genom dörren blöt av regn, luktat rök och hav, ställt svärdet mot väggen och undrat varför det ligger sjutton kuddar i soffan och varför ingen verkar kunna hugga ved. Kerstin hade erbjudit lugnande kamomillte.

Sköldmön hade frågat var fienden finns. Kerstin ville prata om normkritik och ”ickevåld som metod”. Sköldmön hade behövt laga taket innan stormen kom. Kerstin ropade på en man.

Det är två helt olika civilisationer. Den ena byggde samhällen och försvarade dem. Den andra tror fortfarande att världen kan administreras bort med värdegrundsdokument och samtalscirklar. Och kanske är det därför många unga människor börjar tröttna på Kerstin. De längtar efter något verkligare än självupptagna seminarier om ”trygga rum”. Något med lite mer ryggrad. Lite mindre surdeg. Lite mer storm. Lite mer verklighet.

Kerstin Helene Bergmann

Vem är Kerstin?

Kerstin ser vänlig ut på avstånd. Det gör svanar också. Foto Helene Bergman

Hon finns på Hagabadet, på bibliotekens värdegrundskvällar och i palestinademonstrationerna där världen delas upp i goda och onda och där Hamas plötsligt förvandlas till “motståndsrörelse”. I Kerstins garderob hänger palestinasjalen någonstans mellan yogakläderna och den moraliska självbilden.
Hon säger att alla är välkomna — men bara så länge de tycker rätt.
Vem är egentligen Kerstin?

Kerstin hade sannolikt ogillat både texten på Kärringbloggen  och Swishnumret.
Men här kommer det ändå 123 220 79 75

 

Kerstin styr Sverige

Glöm regeringen och riksdagen för ett ögonblick. Sveriges verkliga maktcentrum ligger inte i Rosenbad utan på vårdcentralen, i lärarrummet, på socialkontoret och på konstmuseet. Kerstin är ingen revolutionär, trots  palestinademonstrationer. Hon är snarare en svensk moralisk vardagsbyråkrat i kulturform.

Hon är en svensk konsensusmänniska i aktivistisk tappning. Lite Hagabadet, lite värdegrund, lite palestinasjal, ekologiskt vin, “alla människors lika värde”, men samtidigt  hård mot dem som avviker från gruppens moraliska kod.

Hon är inte vald av någon. Hon håller inga presskonferenser och syns sällan i tv-soffor. Ändå har hon makt över människors vardag på ett sätt många politiker bara kan drömma om. Hon stället egna privata diagnoser, skriver utredningar, avgör stödinsatser, formar skolmiljöer och talar om hur människor bör leva sina liv.

Kerstin är ingen enskild person. Hon är en svensk kulturfigur, nästan ett helt svenskt socialt operativsystem.

Hon kan heta Birgitta och arbeta i skolan. Gunilla på förskolan. Inger på socialtjänsten. Barbro inom äldreomsorgen. Hon är den evigt duktiga flickan som blev institution. Hon tror på regler, rutiner och korrekthet. Hon säger gärna ”så gör vi inte här”  eller ” tänk om alla gjorde så!” med skarp röst och stram blick.

Det märkliga är att Kerstin ofta ser sig själv som rebell och tolerant. Men i själva verket har hon blivit väktare av ett nytt svenskt kontrollsystem. Inte genom hård diktatur eller brutal maktutövning – utan genom blanketter, värdegrundsdokument, social kyla och små tillsägelser även till andra vuxna som inte lever upp till Kerstins norm.

Fel matlåda. Fel tonläge. Fel åsikt. Fel sätt att vara människa på .

Vi 40-talister slogs för kvinnofriheten. Kerstin administrera den och har aldrig själv behövt kämpa. Hon föddes in i ett Sverige där de stora striderna redan var vunna: utbildningen, arbetslivet, barnomsorgen, friheten att skilja sig, rätten att göra karriär. Hon kom till ett färdigdukat bord. Och kanske är det just därför hon blivit så intressant.

För i stället för att använda friheten till att öppna fler dörrar började många i hennes generation sätta upp nya regler. De blev trygghetens administratörer. Människor som älskar ordning men ofta är rädda för verklig frihet, verklig konflikt och verklig avvikelse.

Kerstin vill gärna tala om tolerans. Men hon klarar sällan människor som inte tänker som flocken. Hon undviker diskussioner vid middagsbordet eftersom ”dålig stämning” är det värsta hon vet. Hellre konsensus än sanning. Hellre rätt värdegrund än fria samtal.

Det är därför hon blivit en så stark symbol för Sverige.

Inte det gamla Sverige där människor byggde företag, reste ut i världen eller tog risker – utan det nya Sverige där allt ska regleras, psykologiseras och känslosäkras. Där människors erfarenheter allt oftare ersätts av manualer.

Och ändå ska sägas: Kerstin är inte ond – egentligen.

Tvärtom tror hon ofta att hon gör gott. Det är kanske just därför hennes makt blivit så svår att diskutera. För den gömmer sig bakom omtanke, trygghet och professionalism. Den är mjuk, kvinnlig och välmenande – men fortfarande makt. Kanske är det därför så många känner igen henne direkt.

Hon tar hand om dig på vårdcentralen. Hon finns i terapirummet. Hon läxar upp dig på biblioteket eller på apoteket, även på konstmuseet eller på vernissager.

Och kanske är det därför jag börjat skriva om henne. Jag har gjort research om Kerstin under flera år, eftersom  jag själv, som privatperson  drabbats av Kerstin, medans jag  hållit kvar min journalistiska blick. Hon kan i sällsynta fall även vara man. Hon har olika namn men samma blick, samma tonfall, samma behov av kontroll och korrekthet.

Och så slår det mig plötsligt något nästan komiskt: jag skapade Kerstin utan att komma ihåg att jag själv heter Kerstin.

Kerstin Helene Bergman

 

Kärlek räcker inte som drama – den måste kompletteras med hån- Love is Blind, Sweden

Människor söker kärlek. Blottar sig. Tar risker. Och så kliver andra in – för att skratta åt dem. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt. När Love is Blind Sweden, Netflix, blir ett spektakel av hån, då är gränsen passerad.

Hon ser. Hon anar.Hon förvarnar. Hon är nornan.

 

Swish till Kärringbloggen – 100 kronor eller så.

123 220 79 75 

 

Jag satt och tittade på Love Is Blind: Sweden Människor som söker kärlek. Som blottar sig. Som riskerar att bli avvisade inför oss alla.

Och så – plötsligt – händer något. In kliver de. Recensenterna. Coola svenska influencers som Kaeli Abdi, Filip Dikmen, Carolina Gylling, Fanna Ndow Norrby, Emil Henrohn och Sofia Dalén. Ett gäng som sitter vid sidan av, men i samma kapslar och reagerar- på det som redan blottats.

Skrattar hahah. Kommenterar. Förlöjligar.

Min första tanke var enkel:

Jaha.

Producenten behövde fylla ut avsnitten. Och vad är billigare än några kända ansikten som kan sitta och garva åt andra? Men det är värre än så. För det här är inte bara ett tv-grepp. Det är ett skifte.

Vi tittar inte längre bara på människor som riskerar något. Vi tittar på människor som redan gjort sig sårbara –

och sedan görs till objekt.

Till något man kan peka på. Kommentera. Skratta åt. Med hjälp ! 

För det är det som är det nya. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt.

Och någonstans sitter producenterna. De som har tänkt ut det här. De som bestämt att kärlek inte räcker som drama –den måste kompletteras med hån. Det är då tanken kommer. Den obehagliga. Hur känns det att vara en av dem där inne?

Att först blotta sig –

och sedan, i efterhand, bli reducerad till en punchline?

Ett skratt? En reaktion?

Det är där något brister. För det här liknar inte längre underhållning. Det liknar något annat.

En modern häxprocess. Inte med eld och bål. Men med samma mekanik.

En cirkel. Skratt som växer. Någon pekar. Någon hakar på. Och plötsligt är det inte längre en människa. Utan ett mål.

Vi har sett det förut.

Intervjuer som ska “recenseras” Program som inte anses räcka i sig själva. Som om publiken inte längre kan tänka.

Och nu – kärlek som ska kompletteras med förakt.

Och publiken? Vi förväntas delta. Le lite. Skaka på huvudet.

Känna oss lite bättre själva. Jag gjorde inte det. Jag spolade över de 30 minutrarna av fånigt flabb åt andra.  För det finns en gräns. Och när människors längtan efter kärlek

blir råmaterial för andras skratt då är den passerad.

Det där är inte underhållning. Det är förakt.

På bästa sändningstid. Skäms!! 

Helene Bergman

Påskkärringupproret från Västkusten – för landet som inte syns

Public Service I Stockholm säger att vi har försvunnit. De har fel. Hälsningar från Västkusten. Selfie:; Helene Bergman

Liten tuva stjälper ofta stort lass. I morse var det påskkärringarna. Nu räcker det. För nu startar påskkärringupproret från Västkusten. Det sitter människor i en Sveriges Radio-studio i Stockholm och berättar hur det är i hela landet. Problemet är enkelt:

De har fel. Inte för att de vill ljuga, utan för att de inte orkar göra professionell research. De gör slappresearch bara för att fylla en morgonsändning.

 

Stöd Kärringbloggens Påskkärringsuppror! 

Swisha en hundring  eller två  till 123 220 79 75 

 

På Sveriges Radio P1 i morse:

Påskkärringarna håller på att försvinna. Halloween har tagit över.

Samtidigt, i Sävedalen utanför Göteborg, klär barn ut sig och går ut och knackar dörr.

Dalsland rapporterar samma sak.

Verkligheten är inte borta. Den har bara inte kollats.

Jag har arbetat på Sveriges Radio själv i 16 år. Bland annat på P4 Kalmar och på dåvarande Riksradion.

Från Västervik. Då var det lättare att få gehör från Stockholm för vad som hände där än vad det idag är att få gehör för vad som händer i Göteborg. Det var väl mer exotiskt från landsbygden, kan tänka.!

Det säger något om utvecklingen.

Ta Västkusten.

Här finns:

  • kemiindustrin i Stenungsund
  • fisket
  • havet
  • exporten

Och här ligger Göteborgs hamn – Nordens största hamn.

När pratar vi om den? Nästan aldrig.

I stället:

Östersjön.

Östersjön.

Östersjön.

Som om Västerhavet inte fanns.

Och politiken visar samma mönster.

Vid vägraset utanför Stenungsund kom Carl XVI Gustaf.

Ministrarna dröjde.

Det här är inte tillfälligheter.  Det är ett system.

Ett land har blivit två:

Det som berättas. Det som levs

Så ja.

Det började med påskkärringarna. Men det slutade i något annat. Påskkärringarna försvinner inte. Det är verkligheten som försvinner ur bilden, särskilt i Public Service.

För medan man producerar berättelser i Stockholm, produceras värden någon annanstans. På Västkusten. I Industrin. I Havet. Med Exporten. Det är där Sverige tjänar sina pengar. Och ibland undrar jag:

har man i Stockholm börjat tro att pengar kommer ur bank automaten?

Det finns ett land utanför berättelsen. Det är det landet som bär Sverige. Det är där människor  finns och barn och nu även en vuxen som klär ut sig till Påskkärring. Förr brändes vi på bål, men nu osynliggörs vi av bland annat av Public Service och  mediemakten. Så dags för Påskkärringsupproret från Västkusten!

Helene Bergman, Påskkärringen från Göteborg

Har jag en bläckfisk som växer i mitt huvud- ett ord från en läkare

Två av de mest pedagogiska läkare jag mött kom inte från Sverige. De kom från Syrien och Saudiarabien. Det var inte dom som använde ordet bläckfisk. Det var en svensk kirurg. Och det är märkligt hur ett enda ord kan stanna kvar i kroppen. Inte som en tanke. Inte som en kunskap. Utan som en bild.

Swisha en hundralapp eller två till Kärringbloggen 

123 220 79 75 

 

Jag opererade nyligen bort ett basaliom i hårbotten. Ett litet ingrepp, inget dramatiskt. Ändå var det inte själva operationen som följde med mig hem. Det var ett ord. Bläckfisk.

Jag ligger där med ett nyopererat sår i hårbotten när kirurgen säger det:

– Sådana här kan ju växa lite som en bläckfisk.

Hon ler nästan. Som om det var ett bra ord. Jag nickar. Men något har redan hänt.

På vägen hem har jag inte längre ett borttaget basaliom. Jag har en bläckfisk i huvudet. Den finns inte där. Jag vet det.  Ändå finns den. Som en bild. Som en känsla.

Som något som breder ut sig under huden, osynligt, okontrollerbart.Det är inte sjukdomen som gör det.

Det är ordet.

Inför operationen satt jag hos en läkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Han kom från Saudiarabien.

Han förklarade. Långsamt. Noggrant. På engelska och på svenska. Han tog om. Och tog om igen. Inte för att jag inte förstod. Utan för att vara säker på att jag gjorde det. Han nämnde inte ordet – bläckfisk eller octopus! 

Han förklarade att allt skulle gå bra. Då svarade jag med inshallah. Han log igenkännande !

Jag gick därifrån lugn.

Jag tänker också på operationen av min spinalstenos.

En högt kvalificerad kirurg från Syrien.

Samma sak där. Precision i handen. Men också i språket.

Och så kontrasten. Den svenska kirurgen.

Kompetent. Effektiv. Och ett enda ord:

Bläckfisk. Det räckte. Inte för att beskriva sjukdomen.

Utan för att skapa en ny.

Jag har levt nära läkare. Jag har hört hur människor blir till diagnoser.

– Bröstcancern på rum tre.

– Melanomet som inte svarar.

– Livmodercancern som kom in i morse.

Inte av ondska. Utan av vana. Av ett system. Men något händer där. Människan krymper. Sjukdomen växer.

Det sägs att svensk sjukvård är en av världens bästa. Och det är den. Medicinskt.

Men hur är det med  kommunikationen?

För när orden brister börjar fantasin arbeta. Ett enda ord räcker.

Bläckfisk.

Det är inte där den växer. Inte i kroppen. Den växer  i språket.

Och kanske är det dags att vi börjar tala om det. Inte bara om var läkare är utbildade. Inte bara om kompetens i operationssalen. Utan om något enklare. Och svårare. Ansvar för orden.

För jag har mött läkare från Syrien och Saudiarabien som inte bara kan operera. De kan förklara. De stannar kvar tills man förstår. Det är inte en kulturell detalj. Det är en medicinsk kvalitet. Och kanske är det just där svensk sjukvård har något att lära – att kommunicera! 

Helene Bergman

På Sveriges Radio avgör inte alltid reglerna – utan vem du är!

Fallet med kulturjournalisten Mårten Arndtzén väcker en större fråga: varför får vissa journalister konsekvenser för sina åsikter – medan andra blir institutioner som ingen rör?

Kärringbloggen står fri! Stötta den journalistiska friheten!!

Swisha 123 220 79 75 

Turbulensen kring kulturjournalisten Mårten Arndtzén på Sveriges Radio säger något intressant om hur organisationen fungerar. Den säger också något om en annan av Sveriges Radios starka profiler: Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén.

I ett inslag i P1 Morgon på onsdagsmorgonen  diskuterades varför Mårten Arndtzén fått ändrade arbetsuppgifter efter ett inlägg på X där han uttryckte stöd för kulturministerns kritik av den svenska filmbranschen.

Frågan var enkel: varför får vissa journalister konsekvenser när de uttrycker åsikter – medan andra inte får det?

Svaret från Sveriges Radios ledning var att organisationen har ett fyrtiotal ansvariga utgivare och att varje chef fattar sina egna beslut. Det kan säkert stämma organisatoriskt. Men för den som arbetat länge på Sveriges Radio säger det också något annat.

Jag arbetade själv i sexton år på Sveriges Radio och lärde mig ganska snabbt en sak: på en redaktion avgör inte alltid reglerna. Ofta avgör personligheterna. En journalist formas av sin redaktion – men måste också förr eller senare bli självständig.

Journalister är olika. Vissa accepterar ett beslut från chefen utan större diskussion. Andra är starka profiler som driver sina frågor hårt och kan ställa till ett ordentligt liv om någon försöker begränsa deras arbete.

Den skillnaden spelar större roll än många utanför redaktionerna förstår.

Sveriges Radio har alltid haft sådana profiler. Utrikeskorrespondenter kan med tiden nästan bli institutioner i sina bevakningsområden. Under många år har till exempel Cecilia Uddén varit en av Sveriges Radios mest kända röster från Mellanöstern.

Det är inte konstigt. Krig och konflikter kräver erfarenhet och närvaro på plats.

Men det betyder också att vissa journalister får en mycket stark ställning i organisationen.

Samtidigt har Sveriges Radios rapportering om kriget i Gaza och Israel under lång tid varit föremål för stark debatt om balans och opartiskhet.

Den rapporteringen har dessutom skett i en tid då Sverige präglats av starka konflikter kring kriget i Mellanöstern – demonstrationer på gatorna, hårda ord i den offentliga debatten och en växande oro över utvecklingen i samhället.

I ett sådant läge borde public service vara extra noga med balans och trovärdighet. Ändå är det inte den typen av rapportering som leder till konsekvenser. Det är i stället ett enstaka inlägg på X som gör att en journalist flyttas från sitt uppdrag.

När Sveriges Radios chefer förklarar detta med att organisationen har fyrtio ansvariga utgivare och fyrtio olika beslut säger det egentligen något ganska talande om hur systemet fungerar.

Formellt handlar det om regler.

I praktiken handlar det ofta om vem man är.

På varje redaktion finns reportrar som är svåra att flytta på. De är starka, högljudda och vana att få igenom sina reportage. Och så finns det andra som inte gör så stort väsen av sig.

Detta är en sida av redaktionslivet som sällan diskuteras offentligt. Men alla som har arbetat länge på en stor redaktion känner igen den.

Skillnaden är bara att den nästan aldrig diskuteras offentligt.

Helene Bergman f d Sveriges Radio medarbetar

8 mars: När jag nämnde Kvinna till Kvinna mörknade hennes ansikte

Munira Subašić, ordförande för Mothers of Srebrenica.
Foto: Helene Bergman, Sarajevo 2014.

Kärringbloggen behöver ditt stöd! Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75 

Inför varje International Women’s Day hyllas svenska kvinnoorganisationer. En av dem är Kvinna till Kvinna, som startade under Bosnienkriget och i dag arbetar i ett tjugotal konfliktländer.

Men när jag intervjuade Munira Subašić i Sarajevo förändrades stämningen i rummet när jag nämnde organisationens namn.

“Vi bad om hjälp”, sa hon.
“Men Kvinna till Kvinna ville inte ha med oss att göra.”

Den frågan har för mig ett landskap. Ett gravfält. Ett namn.

Srebrenica.

När taxin körde in i Srebrenica såg jag gravfältet. Vita gravstenar, så långt ögat nådde. På andra sidan låg den gamla batterifabriken.

Taxichauffören körde längre in i byn. Där fanns en affär som var öppen. Vi gick ur bilen och köpte varsin turkisk kaffe. Då började det regna. Inte kraftigt. Mer som ett dis som drog in över platsen.

Gravfältet försvann delvis i regnet, blev suddigare, som om det drog sig tillbaka.

Vi stod kvar på trappan till affären. Taxichauffören och jag. Med kaffet i handen.

“Känner du de dödas själar”, sa han.
Hur de fortfarande finns här, runtom oss.
De kan aldrig få ro.

Vi sa ingenting mer. Vi såg ut över Srebrenica – tysta.

Med detta i kroppen mötte jag Munira Subašić.

Jag mötte henne som journalist.
En journalist som först hade tagit sig till Srebrenica, sett platsen och känt de dödas närvaro.

Munira tog emot mig i Mothers of Srebrenicas lokaler i en förort till Sarajevo.

Hon talade lugnt, sakligt, utan patos. Hon började inte med döden. Hon började med arbetet.

Efter juli 1995 fanns inga svar. Inga myndigheter. Ingen som tog ansvar för de döda.

Kvinnorna samlades själva. De började skriva ner namn. Inte statistik – relationer. Söner. Män. Bröder. Barn.

Kvinnorna byggde databaser. De samlade vittnesmål. De bar sanningen när ingen annan gjorde det.

“Allt har vi gjort själva”, sa hon.

När Munira talade om sin egen förlust gjorde hon det utan att höja rösten. Hon berättade hur hon förlorade sin make och sina söner. Hur endast några benbitar av en av sönerna till slut hittades. Hur kampen för rätten till en grav kunde ta år.

Hon talade inte om hat. Hon sa att hon inte hatade serber. Att hat förstör den som hatar. Att hennes kamp handlade om rättigheter – inte hämnd.

När hon beskrev livet i dagens Srebrenica blev rösten fastare. Kvinnor utan rättigheter. Trakasserier. En lokal maktstruktur som inte skyddar.

Hon talade också om FN. Om de blå hjälmarna. Om skyddet som inte skyddade.

“De stod där när männen sorterades ut”, sa hon.
“De såg vad som hände.”

När Munira talade om omvärlden förändrades tonen. Inte i affekt – utan i skärpa. Hon talade om möten som pågick medan människor fortfarande levde i fångenskap. Om samtal som fortsatte medan män sorterades bort. Om diplomati som hölls vid liv, samtidigt som andra liv släcktes.

Här nämnde hon också den svenska organisationen Kvinna till Kvinna.

Det var då hon sa:

“Vi bad om hjälp. Men de ville inte ha med oss att göra.”

Orden uttalades utan dramatik. Som ett konstaterande.

Men i dem låg en större fråga.

Vem talar egentligen i kvinnors namn i krig?

I västvärlden finns i dag en hel infrastruktur av organisationer, konferenser och projekt om kvinnor, fred och säkerhet. Många av dem gör säkert viktiga saker.

Men ibland uppstår också en märklig distans mellan dem som arbetar med krig – och dem som faktiskt överlever krig.

I Srebrenica organiserade kvinnorna själva arbetet med att identifiera de döda. De bar sanningen när världen ännu inte ville se den.

De väntade på att någon med makt skulle ingripa.
Att någon skulle stoppa det som höll på att ske.

När det inte hände förvandlades tilliten till något annat.

Vrede.

Inför varje 8 mars talar vi i Sverige gärna om solidaritet mellan kvinnor över gränserna.

Men ibland undrar jag hur den solidariteten egentligen ser ut från den andra sidan.

Från en plats där gravstenarna fortfarande står i långa rader över ett fält.

Och där de dödas själar, som taxichauffören sa, ännu inte har fått ro.

Helene Bergman