Arbetarnas Bildningsförbund med arbetarrörelsens värderingar infiltrerat av islamister

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

”Till mina systrar som knyter hijaben extra hårt vill jag att de ska knyta näven ännu hårdare. För den som rör din hijab borde få fingrarna brutna!”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Det här kommer att bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Bland annat dessa citat från Fatima Doubakil, användes som bevismaterial av försvaret i Hovrättsförhandlingarna i september. Då hade socialdemokraten Ann- Sofie Hermansson åtalats för andra gången i ett enskilt åtal för grovt förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. De båda kvinnorna förlorade inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten och ska nu betala uppemot en miljon kronor.    

På torsdagskvällen var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi inbjudna av ABF Stockholm för ett partiskt panelsamtal under rubriken ” Politisk debatt eller extremisering av muslimer i offentligheten”. Förutom ABF Stockholm var även Afrosvenskarnas riksorganisation arrangör. Här har Kitimbwa Sabuni, gift med Fatima Doubakil, en framträdande position.

Kärringbloggen har via mejl tagit kontakt med Helen Pettersson, ordförande för ABF tillika socialdemokratisk riksdagsledamot. Men hon vill inte svara på frågan huruvida Fatimas ovanstående citat stämmer överens med arbetarrörelsens värderingar.

Fatima och Maimuna har själva utsett sig till att vara talespersoner för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. Kvinnorna gör det via sin cell MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Där ingår också Kitimbwa Sabuni. En cell som under de två förtalsrättegångarna som ägt rum i Göteborg de senaste åren visat sig stå för en ideologi som av många anses vara systemhotande. Trots det har ABF, som grundar sig på arbetarrörelsen värderingar bjudit in MMRK.

Läs/ lyssna på boken Den politiska rättegången- kampen för yttrandefriheten för att få veta mer. Den skildrar bakgrunden, men också själva tingsrättsrättegången.

Förutom Fatima och Maimuna hade ABF Stockholm också bjudit in MMRKs advokat, rörelsejuristen och aktivisten Silas Aliki, Rashid Musa, en av de som nu samlar in pengar till Fatima och Maimuna för rättegångskostnaderna i de förlorade rättegångarna och aktivisten America Vera Zavala. Rashid Musa skrev så här på sin Facebook 11 december 2020, efter den förlorade tingsrättsrättegången:

”Hjälp systrarna Fatima Doubakil och May A Abdullahi med rättegångskostnaderna i fallet med Ann- Sofie Hermansson som är Göteborgs högsta politiker. Hon har stämplat systrarna som extremister och förhindrat dem från att tala och föreläsa för organisationer som får offentlig stöd av Göteborgs kommun… I ett av världens mest jämställda länder(yani), finns det krafter i vårt land som vill stoppa dessa systrar från att tala. Dessa krafter är inte bara högerextrema fascister som gör hitlerhälsningar på stan. Utan de är sossar och liberaler (same, same egentligen men ni fattar)”

Men Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, som är Sveriges största studieförbund med ett femtiotal medlemsorganisationer och ett sextiotal organisationer med samarbetsavtal, stödjer MMRK, som på eget mandat alltså säger sig tala för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. ABF är partipolitiskt obundet men värderingarna sammanfaller med arbetarrörelsens. Bland de mest kända medlemsorganisationerna inom ABF, finns enligt deras egen hemsida; Landsorganisationen, LO, Kooperativa förbundet , KF, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och deras sidoorganisationer bland andra Hyresgästföreningen, HSB: riksorganisation och Pensionärernas Riksorganisation, PRO. ABF:s verksamhet finansieras med bidrag från stat, landsting och kommun samt med avgifter från deltagare och medlemsorganisationer. ABF centralt får statsbidrag och fördelar sedan ut det till lokalavdelningarna utifrån deras verksamhets omfattning. År 2017 fick ABF 445 440 100 kronor i statsbidrag. Varje år deltar 750 000 personer i ABF:s cirkel- och kursverksamhet, nära 700 000 besöker föreläsningarna och över två miljoner tar del av musik-och teaterverksamheten.

Vad har då Arbetarnas Bildningsförbund för målsättning? De vill ”genom en fri och frivillig bildningsverksamhet, grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer bland annat främja och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsen grundläggande värderingar.”

Frågan är hur demokratins värderingar stämmer överens med de vittnesutsagor i såväl tingsrätten som hovrätten som försvaret hänvisade till.  När Fatima Doubakil intervjuades i Antirasistiska Akademin 20171205 sa hon bland annat:

”Finns en demoniseringskampanj från politiker och media att få med sig befolkningen att säga ja till särskilda lagar och ett särskilt förhållningssätt till svenska muslimer.” ( Således ett apartheidsystem, mitt förtydligande.)

”Staten har lagstiftat bort vissa rättigheter som har en påverkan på demokratin vad avser mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten för en redan marginaliserad grupp”(muslimer)

”Vi utbildar svenska muslimer om hur de ska göra om Säkerhetspolisen kommer och knackar på din dörr.”

”Säkerhetspolitiken och rasismen idag går hand i hand.”

”Anti-muslimismen tar sig uttryck i nya lagar, nya terrorlagar, handlingsplaner mot extremism.”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Vi ska fullborda Sveriges demokrati, frågan är hur vi gör det och vad priset kommer att vara.”

”Det här kommer  bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Frågan är om dessa uttalanden är i samklang med arbetarrörelsens värderingar? Tyvärr ville inte ABFs ordförande Helen Petterson svara på den frågan.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Kärringbloggen är helt beroende av gåvor så

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

Du kan köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten,  på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker säljs.

Hånskratten är islamisternas tecken på seger.

”Islamisterna som ville döda Lars Vilks har vunnit,” säger Mårten Arndtzén i Sveriges Radios kulturradio. På nätet ser jag samtidigt skrattande smileys från islamister rulla nedanför en uppdatering om dödsbeskedet. Mina öron hör fortfarande de triumfatoriska hånskratten som ekade i Hovrättens lokaler för några veckor sedan. Det var som att höra någon skratta på en begravning. Skratten kom från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK när de skrattande följde efter den Säpovakt som tillsammans med sin kollega skyddade Nalin Pekgul när hon skulle vittna mot MMRK i hovrätten. En rättegång där Ann-Sofie Hermansson, f d s-kommunalråd  stod åtalad i ett enskilt åtal för grovt förtal. Ann- Sofie Hermansson friades från grovt förtal även i den andra lawfarerättegången.

Men Lars Vilks, Nalin Pekgul och Ann- Sofie Hermansson är inte de enda som drabbats av islamisternas hänsynslösa, besatta vrede och jakt. Jag vet flera. Bland annat några av de kvinnor jag intervjuade i min bok Förortens Grupp 8. En Sara Mohammad, en Amineh Kakabahve, en Hanna Gadban, en Soheila Fors. De som kritiserat hederskulturen och islamisterna. De lever alla under Säpobeskydd och skyddad identitet. Sedan finns det ytterligare kvinnor som jag nämner i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Men likgiltigheten för den fara dessa människor är utsatta för är bestickande. Den nämns inte högt.   Alla dessa människor som  svikits av den svenska kultureliten, media, museer, bibliotek, ja alla dessa institutioner som säger sig stå för yttrandefriheten. Istället är det islamisterna/extremisterna man försvarar. 

Några timmar innan dödsbeskedet om Lars Vilks kom, hade jag begärt utträde ur Svenska Pen. Jag gjorde det offentligt på Facebook och på Twitter. Jag skrev: 

”Hej jag säger härmed upp mitt medlemsskap i Svenska Pen. Anledningen är att Svenska Pen inte tar det hot mot yttrandefriheten som existerar i dag i Sverige på allvar. Trots att vi bevisligen lever i en tystnadskultur. Det är alltid lättare att kritisera andra länders brister, men kräver mer mod och civilkurage att ta de hot som existerar idag i det egna landet på allvar.”

Innan jag gjorde detta hade jag haft en mejlkonversation med Jesper Bengtsson, ordförande för Svenska Pen. Jag hade tagit upp förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och tyckte Svenska Pen skulle lyfta den här frågan till debatt. Jo då Bengtsson höll med mig i sak om allt. Men svarade aldrig på min fråga om Svenska Pen var villig att diskutera saken öppet. Jag är så trött på detta hyckleri, denna feghet att inte öppet våga gå ut. Att inte öppet våga stå för demokrati och yttrandefrihet från svenska organisationer, institutioner och politiska partier. Jesper Bengtsson svarade i alla fall. Jag har varit med om att tystnaden inte minst från media är det som råder när man lyfter dessa frågor. 

Och jag förstår inte dagens journalister i de stora medierna, som med sin tystnad eller kritiklösa rapporterande lämnat över till islamisterna? Förstår de inte, ser de inte, eller vill de inte se –  att makten har förflyttats från regering och riksdag till islamisterna och deras nätverk i det offentliga Sverige? I Carina Häggs och min research som vi bedrivit under flera år har vi sett att islamisterna och deras medlöpare har infiltrerat så gott som alla samhällsområden. Deras agerande är systemhotande i demokratin Sverige. Det finns eller har funnits journalister som försökt/försöker ta upp dessa frågor men mer eller mindre tystas.

Den största uppgift en journalist har är att kritisera makten. Och de som i dagens läge har makten gynnas med medel från skattebetalarna. Alltså är det dags att publicera eller debattera det som är sant och relevant oavsett vad de mäktiga i samhället än må tycka. En bra början att sätta sig in i ämnet är att att läsa/lyssna på boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Finns på vulkanmedia.se eller Storytell, Adlibris, Bokus. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare. 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. 

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975.  

 

Frias eller fälls Ann-Sofie Hermansson i hovrätten på torsdag 30/9?

De triumfatoriska hånskratten från sista dagen, den 9 september, i hovrätten ringer fortfarande i mina öron.

Skratten kom utanför hovrättens sal A, när Muslimska Mänskliga Rättighetskommitténs, (MMRK) taleskvinnor hört den troende muslimen, Nalin Pekguls starka berättelse om hur hon avhumaniserats och var rädd för att förlora livet på grund av hot och hat från MMRK. Nalin Pekgul  berättade för hovrätten i skydd av  två kraftiga Säpovakter. Hon var kallad som vittne av Ann- Sofie Hermansson. Klockan 11 00 torsdagen 30 september får vi veta om Ann- Sofie Hermansson f d s-kommunalråd i Göteborg frias eller fälls i hovrätten för västra Sverige. Hovrättsdomen kommer att få stor betydelse för hur stark vår svenska yttrandefrihet är.

I avvaktan på hovrättsdomen publicerar Kärringbloggen den andra artikeln i sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i den enda boken i Sverige om lawfare – Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Författare Helene Bergman

För ett och halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politiker Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet.

Andra delen av sammanfattningen av tingsrättsdomen i Mål nr: B 12803 – 18

Gå in på Karringbloggen om du vill läsa första artikeln.

”Tingsrätten tar i sin dom vidare upp de båda målsägandenas egen roll i sammanhanget:

”Både Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har målmedvetet trätt fram i offentligheten som talespersoner för muslimer i Sverige med det i sammanhanget självklara syftet att bilda opinion för de intressen de företräder.”

Tingsrätten menar att det är av underordnad betydelse om de på grund av detta blivit kända eller inte. Tingsrätten skriver vidare:

”Det relevanta är att båda målsägandena gjort sig till talespersoner för en viss grupp och deltagit i den offentliga debatten, där de bl.a. relaterat till antiterrorlagstiftningen som ”raslagar” riktade mot muslimer. Inom ramen för det fria samtalet och den grundlagsfästa yttrandefriheten får de då också tåla att de själva kan komma att utsättas för verbala angrepp av meningsmotståndare.”

Domen är mycket detaljerad och argumenterande särskilt vad gäller om Ann – ­Sofie Hermansson hade fog för att kalla Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil för extremister i olika former. Slutklämmen i domen lyder således:

”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann- ­Sofie Hermansson att lämna uppgifterna. Ann-­Sofie Hermansson har haft skälig grund för uppgifterna.

Åtalet ska därför ogillas i sin helhet.”

Trots att tingsrätten i Göteborg ägnat två dagar av ingående förhör med Ann­- Sofie Hermansson, fyra expert­ vittnen och förhör med Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil i denna politiska rättegång, där utgången blev en friande dom, så ger sig inte de två kvinnorna. Trots att tingsrättsdomen var välskriven och argumenterande för att yttrandefriheten i det demokratiska Sverige är mycket vidsträckt, så utnyttjar de två kvinnorna det demokratiska samhällets rättssystem ytterligare. De fortsätter med sin krigföring inom det juridiska systemet, lawfare och har nu överklagat domen till Hovrätten för Västra Sverige.

Det är fortfarande Folkets Juristbyrå, som i egenskap av ombud för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil yrkar att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom dömer Ann­ – Sofie Hermansson för i första hand grovt förtal, i andra hand förtal, med bl.a. hatbrottsmotiv, i enlighet 5 kap 1 och 2 §§brottsbalken.

Överklagandet är undertecknat av Silas Aliki Quezada.

Helene Bergman

Kärringbloggen kommer att rapportera om hovrättsdomen.

 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. Det innebär att jag, Helene Bergman är ansvarig utgivare.

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975

Vill du veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se. Adlibris eller Bokus.  Du kan också lyssna på Storytell eller där ljudböcker säljs.

Fem stjärnor till Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Storytel

 

Tingsrättsdomen i Förtalsmålet i väntan på hovrättens dom

För ett och ett halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politikern Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet. Hovrättens dom kommer 30 september.

I avvaktan på den publicerar Kärringbloggen i två artiklar, sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i  boken ”Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten” av Helene Bergman

”Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon form av framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” 

Så avslutade Ann- Sofie Hermanssons advokat Allan Stutzinsky sin slutplädering i Förtalsmålet i tingsrätten 21 januari 2020. Då, som i hovrätten uppmanade han domstolen att tydligt sätta ner foten i den kommande domen.

Tingsrättsdomen

Och tingsrätten sätter ner foten.
Två veckor efter rättegången den 11 februari 2020 kommer domen i Mål nr: B 12803-18.
Ann­Sofie Hermansson frikänns från grovt förtal. Och skadeståndsyrkanden från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil avslås. Istället ska de båda kvinnorna ersätta Ann­Sofie Hermansson med 190 000 kronor plus ränta från dagen för domen till dess betalning sker. 

Domen är på 19 sidor och de som fällt avgörandet är rådman Mats Hagelin och nämndemännen Dick Halldén, Arne Kral och Maggan Stam. Tingsrätten är enig. 

Det intressanta att läsa ur domen är mer beskrivningarna av Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis göranden och låtanden än att Soffan skrivit sex blogginlägg på sin privata blogg. I dessa blogginlägg har Soffan benämnt målsägandena som ”extrema röster,” ”extremister,” ”favorit­ extremister” och icke­demokrater samt påstått att de hade ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bland annat IS-krigare. 

Rätten ställer sig frågan om det ”Har varit försvarligt för Ann­-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna?” 

Citat ur domen: 

”I andra stycket av förtalsbestämmelserna finns ansvarsfrihetsregel som innebär att det i vissa situationer kan vara försvarligt att lämna en uppgift. Kravet på försvarligt medför att det ska göras en avvägning mellan å ena sidan skyddet mot kränkande uttalanden och å andra sidan den vidsträckta yttrandefrihet som utgörs av grundvalen för ett demokratiskt samhälle. 

Av stor betydelse är att det finns utrymme för den politiska debatten. Samhälleliga och kulturella frågor måste få ventileras även om enskilda personer i viss mån skulle angripas. Vad som kan uppfattas som personangrepp är således tillåtet så länge inte gränsen för förtal passeras.” 

I domen står att de två målsägandena under ett stort antal år har varit opinionsbildande för muslimers rättigheter. De båda har också ingått i den tämligen snäva krets som utgjort MMRK. Vidare skrivs i domen: 

”Fatima Doubakil har åtskilliga gånger medverkat i SVT i egenskap av talesperson för muslimska gruppers intressen. Hon har själv berättat att hon arbetar med antidiskrimineringsfrågor, bl.a. som deltagare i en referensgrupp till Diskrimineringsombudsmannens (DO) arbete, som inbjuden till Regeringskansliet men även inom projekt som rapportförfattande som bedrivits i olika FN-organs regi. 

Maimuna Abdullahi har som aktivist för samma intressen skrivit debattartiklar, arbetat med rapporter till FN och varit projektansvarig inom Sveriges Förenade Muslimer, SFM. 

Längre ner i domen står vidare att Maimuna Abdullahi:

”Har i en artikel på SVT Debatt under 2015 beskrivit personer som åkt för att strida för IS som ”politiserade muslimer”, vilket väl överensstämmer med hennes i tingsrätten redovisade uppfattning att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld”.
Detta är utan tvekan en kraftigt förskönande beskrivning av personer som sympatiserat med och i många fall torde deltagit i de övergrepp som IS gjort sig skyldiga till i sin kamp för ett kalifat.” 

Såväl Maimuna Abdullahi som Fatima Doubakil har haft framträdanden på Youtubekanalen ”Antirasistiska Akademin.”  I domen står det vidare bland annat att:

”Båda målsägandena har påtalat att de inte är att anse som offentliga personer och att de inte i den egenskapen ska behöva ”tåla” mer än andra personer. Båda har också påtalat att de inte kontaktats av Ann- Sofie Hermansson före publiceringarna på bloggen och att de inte fått tillfälle till bemötande. Ingen av dem har emellertid kontaktat Ann­Sofie Hermansson eller begärt att få genmäle i de tidningar som refererat Ann- Sofie Hermanssons uttalanden.” 

Tingsrätten menar att trots att målsägandena hänvisar till pressetiska regler vad gäller att bemöta kritik, så kan dessa regler inte tillämpas vad gäller en personlig blogg. I detta fall Soffans personliga blogg: 

”Även om dessa, (de pressetiska reglerna) enligt doktrin (se Bäcklund m.fl. a.a.) kan tillmätas viss betydelse vid försvarlighetsbedömningen så är det knappast möjligt att beakta pressetiken i fråga om en blogg som inte används för annat än spridande av innehavarens personliga åsikter.” 

Fortsättningen på sammanfattningen av tingsrättsdomen i boken Den politiska rättegången- Kampen om yttrandefriheten, kommer om c a en vecka.

Helene Bergman

Vill du  veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se, Adlibris och Bokus.

Vill du stötta Kärringbloggen kan du swisha en gåva till  123 22 07 975

Martin Aagård, Aftonbladet Kultur hånar kampen för yttrandefriheten

Martin Aagård Aftonbladet Kultur hånar hotet mot yttrandefriheten och lawfare rättegången. Förlöjligar boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Samtidigt som han nämner min bok, skriver han inte vad den heter och inte heller vem som skrivit den.  

Trots att han synbarligen använt boken som bakgrundsmaterial i sin förvirrade kulturartikel med rubriken ”Vi blev syndabockar för Göteborgs misslyckande.” 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/lVvEpy/vi-blev-syndabockar-for-goteborgs-misslyckande   

Arrogant skriver han, där han sitter tillsammans med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på Petter Stordalens lyxhotell Post, vid Drottningtorget i Göteborg:

”Det har redan skrivits en bok om rättegången, förresten. En upprörd bok utgiven på eget förlag som påstår att Ann- Sofie Hermansson utsatts för ett justitemord.” 

Som vi göteborgare säger: 

”Där var inte en seffra rätt!” 

Och boken är den första i Sverige som tar upp Lawfare i bokform på svenska, enligt en känd terrorforskare. 

På twitter säger Martin att han är glad över att ingen hann före med att intervjua  Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. För när de krävde att bli intervjuade för Aftonbladet Kultur följde Martin Aagård order i hopp om att göra det stora scoopet! Kvinnorna hävdade att ingen annan lyssnar på dem. Förutom att vara medlöpare är Martin Aagård också ohederlig som inte ger läsarna möjlighet att få veta vilken bok han hänvisar till.  Eller är det möjligtvis den journalistiska avundsjukan som gör sig gällande. 

För Martin Aagård hann inte skriva boken Den politiska Rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Det gjorde jag! Det tog mig ett och ett halvt år. Han är väl upptagen med att skriva sin självbiografi nu när han fyllt femtio.

För er som inte känner till Martin var han den som kallade  Rickard Herrey för rasist. Martin åtalades för förtal men friades. Precis som Ann- Sofie, Soffan, Hermansson vann Förtalsmålet i tingsrätten mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.  Jodå Martin känner för Soffan, det skriver han i intervjun han gör med de två muslimska damerna strax efter det att Hovrättsförhandlingarna avslutades i Göteborg förra veckan. Domen kommer 30/9 klockan 1100. 

Förresten undrar om något förlag vill ge ut Martin Aagårds självbiografi? Eller om han tvingas ge ut den på eget förlag.

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten kan köpas på vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gärna gåvor emot.

Swish 123 22 07 975

Stå upp för ALLA kvinnor! Låt inte en kvinnlig s-partiledare bara bli ett alibi för feminism. Gör ord till handling!

Med statsminister Stefan Löfvens avgång har den ”feministiska” regeringen ett ypperligt tillfälle att byta spår. Från signalpolitik till verklig feministisk politik. Nämligen att i handling, inte bara i ord, med kraft agera för att ALLA kvinnor i Sverige får rätt till sina liv och sina kroppar – oberoende av religion.  Att bara byta ut Löfven mot en kvinnlig partiledare, som alibi räcker inte! Under Löfvens styre har många kvinnors mänskliga rättigheter fått stå tillbaka för flirten med politisk islam. 

Kvinnliga socialdemokratiska toppolitiker har under många år påpekat sakernas tillstånd. Den senaste i raden är Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d kommunalråd i Göteborg. Hon blev djupt sviken av sitt eget parti. Hon talade för mycket och för högt om våldsbejakande extremism och hederskultur. 

Men det finns fler. Nalin Pekgul, tidigare ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet är ytterligare en. I den förbundsstyrelsen satt också Carina Hägg, tidigare riksdagsledamot och medlem av utrikesutskottet som också varnat för politisk islam. Alla tre har mer eller mindre rensats ut från partiet.  

Politisk islam är en ideologi som inte bara är förhärskande i Afghanistan under Taliban med dess kvinnoförtryck, utan även ute i Sveriges förorter. Den hittillsvarande ”feministiska” svenska regeringen som säger sig företräda en sekulär rättstat har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Carina Hägg, (s)  gjorde som bland annat ledamot av utrikesutskottet ett antal resor till Afghanistan och hon har också haft kontakt med afghanska kvinnor här i Sverige: 

”Terroristresor från Sverige till Afghanistan har inte stoppats. Afghanska kvinnor som bor i Sverige var redan på 1990- talet oroade över hur män kom tillbaka från Afghanistan – radikaliserade.” Dessa män började ställa krav på kvinnor i förorten. De krävde anpassning till politisk islam av skolor, arbetsplatser och samhället. Några av dessa män drog sedan vidare på terroristresor till Syrien:

”Radikaliseringens spiral kunde fortsätta, trots, sedan länge, upprepade larm från kvinnor i svenska förorter och kvinnoaktivister utomlands,” säger Carina Hägg. 

Innan Ann- Sofie Hermansson avsattes som kommunalråd i Göteborg av sina partikamrater vågade hon som en av få  toppolitiker stå emot extremisterna:

”Så här kan vi inte ha det, ” sa Soffan och gjorde ord till handling. Hon backade via sin personliga blogg soffan@gbg upp de tjänstemän i Göteborgs Stad som stoppade det ensidiga panelsamtalet efter filmen Burka Songs 2.0. Filmen och samtalet  skulle ägt rum  på det kommunala Blå Stället i förorten Angered i mars 2018. Redan då visste Ann- Sofie Hermansson att kommunala tjänstemän i Göteborg riskerade att utsättas för hot och drev när de fattade fullt legitima beslut. Beslut som inte passar de krafter som infiltrerat Göteborgs Stad. Exakt det som den aktuella rapporten om tystnadskulturen bland Göteborgs Stads tjänstemän visar i augusti 2021. Rapporten, som gjorts av konsulten Anna Ekström, 

”ger en nattsvart bild över hur kriminella och extremister på olika sätt påverkar och försöker kontrollera människor och verksamheter i Göteborgs kommun,” skriver Göteborgs Posten.

Inte nog med att Soffan förlorade sin kommunalrådsplats. I januari 2020 satt hon i Tingsrätten i Göteborg för att i ett enskilt åtal försvara varför hon kallat två aktivister för extremister på sin blogg. Ann- Sofie Hermansson vann i Göteborg Tingsrätt i en rättegång som blev den första politiska rättegången i modern tid i Sverige. Under de två rättegångsdagarna fanns inga officiella socialdemokratiska representanter närvarande i sal 29. 

Aktivisterna har nu överklagat tingsrättsdomen. Hovrätten för Västra Sverige kommer den 7 september att inleda en ny förtalsrättegång i Göteborg.  

Jag menar att läget är djupt allvarligt. Frågan är var dagens socialdemokrater egentligen står när det gäller politisk islam och hederskultur?  Den nya sortens socialdemokrater verkar sälja ut kvinnofriheten i sin maktlystnad att med hjälp av extrema krafter behålla regeringsmakten. 

Så långt ifrån den socialdemokrati jag är uppvuxen med när Tage Erlander och Olof Palme var statsministrar. Då när S var en starkt drivande kraft för demokratins införande, kvinnors frihet och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Helene Bergman 

Journalist/ författare 

Aktuell med boken ”Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten.”   

 

Den ”feministiska” regeringen har  prioriterat männen. 

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de afghanska kvinnornas liv. I den första artikeln här på Kärringbloggen beskrev Carina kvinnornas situation i Afghanistan. 

Nedan följer den andra.

Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Sverige som förnekat att klan -och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia. Kvinnor förnekas rättigheter som människor.

 

Afghanistan är ett utpräglat stam -och klansamhälle med flera språk, etniska grupper samt inriktningar inom islam. Det ska också sägas att inom Taliban ( den diplomatiska benämningen) finns olika grupperingar, till exempel en militär del. Fortfarande är en stor del av Taliban knutet till den stora folkgruppen Pashtuner varifrån även deras traditioner, Pashtunwali,  känns igen. 

Efter att talibanerna trakasserat FN-personal och försvårat för biståndsinsatser undertecknade FN och Taliban den 13 maj 1998 ett Memorandum of Understanding avseende FN:s bistånd i de talibankontrollerade områdena. I detta Memorandum regleras hänsynstagande till- och skyldigheter gentemot talibanerna.Krav som i långa stycken går Taliban till mötes. 

Detta innebär att synen på att kvinnor inte har fulla mänskliga rättigheter utan är ett komplement till män har spridit sig. Det har skett genom så kallade dialoger, bidrag till civilsamhället och prioriteringar inom biståndssektorn. 

Identitetspolitiken har ytterligare underminerat uppslutningen bakom alla kvinnors mänskliga rättigheter. Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Kvinnor diskrimineras av denna förda politik och förresten är denna politik ens laglig?

Terroristresor från Sverige till Afghanistan har inte stoppats. Afghanska kvinnor boende i Sverige oroades redan på 1990-talet över hur män kom tillbaka- radikaliserade. Män som ställde krav på kvinnor i förorten och krävde anpassning till politisk islam av skolor, arbetsplatser och samhället. En del av dessa män drog sedan vidare på terroristresor till Syrien. Rättslösheten för drabbade kvinnor och deras anhöriga i konfliktzoner upprepades. Radikaliseringens spiral kunde fortsätta, trots sedan länge, upprepade larm från kvinnor i svenska förorter och kvinnoaktivister utomlands. 

Krigsherrar, våldtäktsmän, droghandlare- dessa skitstövlar gavs åter en roll i Afghanistan. Det var ett misstag som USA får ta ett stort ansvar för tillsammans med en övertro på att kunna bygga en nationalstat och en nationell armé. Korruptionen var ett hinder. Man borde ha stöttat uppbyggnaden av fungerande samhällen lokalt och reformering av traditioner för beslutsfattande.

 Efter tjugo år är Taliban tillbaka i Kabuls presidentpalats. Något som väckt såväl skräck som avsky. Men Taliban har stöd och det internationella samfundet är splittrat i synen på nytalibanerna. Kina, Ryssland, Pakistan, Turkiet och Oman har kontakter med Taliban i Kabul. Fler huvudstäder än man tror upprättade kontakter redan i Doha med Mullah Abdul Ghani. Expresident Trump slöt en uppgörelse med Taliban. Något som redan  fått olyckliga följder, inte minst för kvinnorna.

Iran har sina intressen och en stor grupp afghaner, främst tillhörande shia, boende i landet, men vill begränsa den migrationen från Afghanistan som stannar i egna landet. Det finns många motiv till varför olika huvudstäder nu inrättar sin politik efter den nya regimen i Kabul- naturrikedomar, det strategiska läget, en pragmatisk inställning.

Allt medan västländerna flydde från Kabul hals över huvudet under förnedrande former och lämnade kvinnoaktivisterna bakom sig!  Och nu ställs samma frågor om bistånd efter Talibans återkomst till makten i Kabul. Enligt min uppfattning är det möjligt att arbeta med stöd till barn, såväl pojkar som flickor. Kvinnor kan ges utbildning och hälso- och mödravård. Men det krävs även en beredskap för att stänga av Afghanistan. 

Jag utgår från att Talibans statsapparat inte får en krona från och med denna månads utgång. Stoppa också omedelbart stöd till så kallade dialogprojekt med Taliban och Islamic Relief ( Muslimska Brödraskapet)!

Carina Hägg.

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975

Burkan måste inhandlas av en man.

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de Afghanska kvinnornas liv. 

Carina kommer i två artiklar här på Kärringbloggen skriva om sina upplevelser i landet, men också ge sin synpunkt på den  politiska situationen och Sveriges engagemang i Afghanistan. 

Burkan måste inhandlas av en man.

Åker med visum i hand mot den kaotiska gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Utanför minibussens fönster ser jag hur försäljningen av krigsmateriel från stridsvagnar till handeldvapen pågår helt öppet. 

Området som går genom Pashtunernas traditionella områden har Pakistan i praktiken ingen kontroll över. Anhängare till Taliban (den diplomatiska benämningen) är på väg i samma riktning upp mot Afghanistan för att strida för de våldsbejakande islamisternas sak. Detta medan Pakistan fortsätter att förneka flödet av stridsberedda män som går över gränsen till Afghanistan. Skadade förs samtidigt tillbaka ner över gränsen för vård i Pakistan. Några skadade anländer till gränsen med helikopter och bärs ut på bår. Tänker att det är ledande personer i Talibanrörelsen som prioriteras för bekvämare helikopterfärd än en skakig vägtransport.

Jag sitter bak i minbussen och är klädd enligt de påbjudna reglerna för kvinnor. Men kvinnliga utrikesbesökare behöver inte täcka ansiktet. Vid gränskontrollen som kontrolleras av Taliban påpekas att mina händer syns. Jag släpps igenom med en tillsägelse. Folk en bit bort blir av oklar anledning slagna med käppar. Något anses korrigeras, möjligtvis oordningen i kön. 

När vi väl kommer över på andra sidan gränsen och Khyberpasset, fladdrar långa plastremsor i vinden, fastknutna vid stolpar utmed vägen. Det är kasettband som dragits ur kassetterna och satts upp som påminnelse om förbudet mot musik. Afghanerna tvingades även att fira en högtid som bröllop utan musik. Lyssnade man på radio hördes ensidiga budskap läsas upp av manliga röster – en var Mullah Omars. Avbildningar väckte talibanernas vrede och vi minns Buddhastatyerna, som pekades ut som avgudar och förstördes av samme Mullah Omar. 

På vägen passerar fordon lastade med opiumskörd. En del kan hamna i Europa och Sverige. Ungefär 80-90 procent av allt opium i världen odlas i Afghanistan. Utanför ett träningsläger hör jag för första gången Osama Bin Ladens namn nämnas. Inne i lägret tränar män från olika nationaliteter såväl fysisk som psykisk träning. Det kan vara i vapenhantering eller i ideologisk skolning. Erinrar mig ointresset både i Stockholm och vid besök på FN i New York för vad som höll på att utvecklas i Afghanistan. 

Den 11 september 2001 förändrades ointresset till högsta prioritet. Hur det ser ut nu 2021 med utrikes tillresta män är oklart, men Talibans makt hålls i afghanska händer. Det finns belagt, så sent som förra året, 2020, att kontakter med al- Qaida upprätthålls.  Även de Sverigestödda Muslim Brotherhood, Muslimska Brödraskapet, finns i bakgrunden med Qatar som en gemensam fristad. 

Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia, kvinnor förnekas  rättigheter som människor. Att inte kunna besöka ett matställe eller att inte kunna betala sin hotellräkning själv eller att som kvinna inte ens kunna köpa ett granatäpple på marknaden var en ny obekväm erfarenhet. Hörde även att afghanska män beklagade sig över att den påbjudna strikta könsuppdelningen var opraktisk. Familjefäder fick göra inköp åt hustrur, döttrar och äldre kvinnliga släktingar. Det blir även en man som köper burka åt mig i Jalalabad, en himmelsblå enligt traktens färg. För inte ens detta plagg som uttrycker förtryck av flickor och kvinnor kunde jag själv inhandla. 

I Afghanistan har jag mött fantastiska kvinnor och män men även talibaner. Jag har imponerats av hur mycket kvinnokamp som ändå kunnat bedrivas inom den ram av begränsning de verkar. Men jag har också chockerats av talibaners grymhet. Vid ett tillfälle ställde jag frågor om mödradödligheten till en taliban. Svaret blev: 

”Män dör i strid, så varför ska man bry sig om att kvinnor dör i samband med en förlossning.” 

Mitt motiv för att delta i resor under andra hälften av 1990-talet var att på plats se om det fortfarande var möjligt att arbeta med bistånd till kvinnor och att ha kvinnliga biståndsarbetare anställda. Det visade sig vara möjligt och gav positiva resultat, även om det regionalt fanns skilda förutsättningar. Hemskolor med flickor, utbildning i hälso-och mödravård och anställningar av afghanska kvinnor kunde fortsätta. Svenska insatser har haft en positiv inverkan på Afghanistan. 

Under ett av mina besök i mitten på 2000-talet ser jag flickor gå till och från skolan. Pratar, skrattar och svänger med sina skolväskor. Deras glädje sprider sig och ger hopp för en bättre framtid för dem än vad deras mödrar fått uppleva. Kvinnor, iförda endast en schal med färg arbetar. Kvinnliga politiker, journalister och tjänstemän i regionen märks. Framsteg syns i statistiken men även med blotta ögat. Utbudet av varor, mängden av människor som rör sig utomhus och en positiv förändring märks i stämningen. 

Rädslan jag mötte på 1990-talets andra hälft märks inte längre.

Svenska Afghanistankommittén (SAK) ska särskilt nämnas som en organisation som gjort och gör skillnad i Afghanistan. 

Carina Hägg.

I nästa artikel skriver Carina bland annat att.

”Sverige som förnekat att klan-och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro, kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.  

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

Fyllegubbar, blottare och Tage Erlander

 

Hade inte insett att jag är ett barn av Tage Erlanders tid. Hade inte tänkt på det förrän Nooshi Dadgostar, Vänsterpartiets partiledare i en intervju sa att hennes förebild var Tage Erlander. Tage Erlander? Alla känner ju till det namnet, men när var han statsminister – egentligen? Googlade fram honom och ser att han var Sveriges statsminister mellan åren 1946 till 1969. I 23 år! Den regeringschef bland alla världens parlamentariska demokratier som i oavbruten följd suttit längts på sin post. Var det egentligen så bra? Samma statsminister och samma parti en hel barn -och ungdomsgeneration?!  

Herregud! Det är ju hela min barn – och ungdom! Jag och alla mina generationskamrater har blivit präglade på socialdemokratin, vare sig vi velat det eller inte. I ett litet land med drygt 7 miljoner invånare och ett starkt socialdemokratiskt parti på 40-50-och 60 talen. Klart att vi blev påverkade på ett eller annat sätt, när den socialdemokratiska ideologin sipprade ner i hela samhällskroppen under så många år!   

Och som jag skrev i rubriken, faran var fyllegubbarna och blottarna som stod gömda bakom ett träd och som vi småflickor fnittrade förskräckta åt. Det var ett tryggt samhälle och inskränkt. Nu är det otryggt och inskränkt, men på ett annat sätt, trots att sossarna fortfarande sitter vid makten. Men hur var det att vara barn och ungdom då på Tage Erlanders tid?

Jag har skrivit en del om det i min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut 2013 på Beijbom Books.  För några dagar sedan tog jag fram den och började läsa vad jag skrivit om mitt sena 50-tal. Hur många människor som under Erlanders tid fick det bättre materiellt genom att arbeta och spara: 

”Vi hade just flyttat, från en hyreslägenhet, i ett tvåfamiljshus till en egen, nybyggd, arkitektritade 60-tals villa i gult tegel, stora fönster med fönsterbågar i teak och öppen planlösning.( min morbror var arkitekt och hade ritat vår villa) Badrummet var kaklat i gult och svart och hade, förutom gult badkar, toalett och handfat också en bidé. Men vi bodde fortfarande i Mölndal, industristaden, med de stora industrierna, Papyrus, SOAB och Mölnlycke, där majoriteten av invånarna var arbetare. Mina klasskamrater i Kvarnbyns folkskola var arbetarbarn. Jag visste redan då vilka pojkar som hade det svårt och vilka som var svagare. Jag brydde mig om dem, i någon slags barnslig solidaritet. Det var Rolf och Håkan, som båda hade skinnpajar, svarta platsjackor med gula dragkedjor. Rolfs pappa jobbade på Papyrus och Håkans var spårvagnskonduktör. Min mamma påpekade det ett antal gången och tyckte inte att jag skulle leka med dem. Jag förstod inte riktigt varför och jag tror inte att jag brydde mig om det. Men jag tänkte på det!  Min mamma ville aldrig bo i Mölndal. Hon ville komma ifrån sin klassbakgrund. Men morfars snickerifirma hade flyttat rån Göteborg till Mölndal och där jobbade den ingifte svärsonen, min pappa. Han var också starkt engagerad i högerpartiet för han kom från en överklassfamilj. 

Min bästis var Marianne. Hennes familj var halvdanskar, välutbildade, konstsamlare, socialdemokrater och hade ett tyskt hembiträde. De bodde i en stor våning i ett gult HSB tegelhus i Mölndal. De ville bo i arbetarstaden för att inte tappa kontakten med verkligheten. Jag var ofta hos dem och hörde deras diskussioner om det som var bra med socialdemokratin. Jag begrep inte så mycket, men tyckte att det där med solidaritet lät bra. Mina föräldrar kunde inte förstå att Mariannes familj kunde vara socialdemokrater. De gick till och med i demonstrationståget på Första Maj, något som mina föräldrar aldrig skulle göra.

Med vår flytt till villan i ett mer välbärgat kvarter hade vår familj klättrat en bit på samhällsstegen. Det var viktigt, särskilt för mamma. Jag hade lysande betyg från folkskolans sjätte klass och skulle fortsätta på läroverket det vill säga flickskolan.  Mina föräldrar tyckte att det var viktigt för flickor att ha en  utbildning. Anledningen var att jag skulle kunna försörja mig om min blivande make, när vi gift oss skulle dö. Att jag skulle ha kunnat gå i Mölndals realskola, där det fanns pojkar och arbetarbarn, var det aldrig tal om. 

Mina rottrådar slets av. Men min grundläggande känsla av solidaritet med de svagare och mod att slåss för dem hade grundlagts i folkskolan. Min känsla för människors lika värde var rotad om än omedveten. Jag kom till en helt ny värld, som ansågs finare. Det var en skola för familjeflickor. Vi uppfostrades och undervisades i borglighetens kvinnliga värderingar om hur flickor skulle vara och uppföra sig. Förutom språk och de andra ämnena fick vi lära oss representera och duka vackra bord. 

I folkskolan hade jag som pojkflicka känt en slags frihet och respekt för den jag var. Jag hade känt av flickfriheten. Den friheten saknades i flickskolan, där jag för första, men absolut inte sista gången fick känna på det kollektiva kvinnliga förtrycket. I flickskolan skulle jag tuktas och anpassas efter rådande kvinnliga regler och normer och måste lära mig koderna för att överleva. 

Bland annat den kvinnliga ”godhetens” dygd, att samla pengar till fattiga barn. Att känna sig förmer, att ge av sitt överflöd. Den förtryckande givmildheten. Snällheten som saknar respekt för människovärdet. Den som inte går att kritisera, men som förlamar. Jag var vilsen och tyckte att jag kommit till en märkligt, sluten och i det fördolda grym värld.

Jag blev en flickvärsting. Bråkade, var uppkäftig, åkte ut ur klassrummet under lektionerna och var tvungen att gå om en klass. Ingen brydde sig om varför den lilla flickan var så bråkig och olycklig. Flickor skulle inte uppföra sig som jag gjorde. Flickskolan var en sluten kvinnovärld. Och tack och lov att den försvann på 1970-talet. Trodde jag/vi!

Men, nej könssegregeringen försvann inte. Den har bara återuppstått i en annan skepnad. För återigen fostras flickor till att vara underdåniga männen, men nu i religionens namn.  Och ett förtryck är ett förtryck oavsett hur det är paketerat. 

Helene Bergman 

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

På Roadtrip: Göteborg – Kiruna. Etapp Ett.

Strömsbruk uppgång och fall.
Foto Helene Bergman

Sverige, ett land med en fantastisk och varierande natur.

Men med en sorglig stadsutveckling.

Efter sex dagar och 167 mils bilresa uppåt landet, från Hjo via

Stockholm till Kiruna ser jag hur varje stad vi åker in i ser likadan ut.

Ett centrum med en gågata, med likartad arkitektur på husen. Det är bara namnen som skiljer städerna åt- Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Skellefteå, Piteå, Luleå etc.
Restaurang- och butikskedjorna har tagit över. De små lokala affärerna i centrum har nästan försvunnit.
Vill man se varje landskaps särprägel får man ta sig till hembygdsgårdarna eller väl bevarade kyrkbyar.

Jag fick förmånen att följa med min vän Gunilla på en biltur från Hjo till Kiruna. Hon ville ha ressällskap när hon skulle köra upp sin bil till Kiruna där hon just nu jobbar. Så jag tog tåget från Göteborg till Hjo.
Självklart lockades jag av att få se den vidunderliga naturen utmed vägen och att få uppleva ett försommar Sverige när vi följde ljuset upp mot midnattssolen.
Så blev det också. På min Facebooksida har jag laddat upp ett antal naturfoton från vår resa.

Men där finns en mörk skugga.
För det blev också en resa genom ett Sverige som de senaste 50 åren genomgått en strukturomvandling där varje landskaps särprägel mer eller mindre suddats ut.
Det gällde att ha ögonen öppna utmed E4:an för att hitta det unika- ett tunnbrödsbageri, en kyrkby eller varför inte en loppis. För det mesta kantades vägen av McDonalds eller Max. Och obemannade bensinstationer typ Cirkel K.

                                                                                    Strömsbruk 

När vi tog natthärbärge i Strömsbruk, som ligger några mil nordöst om Hudiksvall, inte långt från Bottniska viken, blev Sveriges förändring tydlig.
Från ett levande brukssamhälle till avfolkningsbygd.

Vi kom sent och det enda som var öppet var den lokala pizzerian. En mycket vänlig yngre man av utländskt ursprung bakade våra pizzor. Han bodde inte här utan i Iggesund berättade han.
Genom Strömsbruk rinner den brusande Harmångersåns södra mynning.
Det var den jag anade bakom alla träden. Jag känner  doften av brusande vatten, när jag tar en kvällspromenad mot ån.
Jag tvärar över en stor välklippt gräsmatta. Går förbi en staketinhägnad tennisbana. På planen håller  naturen på att ta över. Björkar har forcerat bottenplattan.
Jag ser en träpaviljong längre upp och när jag kommer närmare är den döpt till Björlingpaviljongen. Är det efter vår store operasångare Jussi? Jag googlar:

Ja Jussis far David Björling föddes 1873 i Strömsbruk. Han emigrerade senare till Amerika, där han studerade på Metropolitan Opera School.
Han skapade Björlingkvartetten med sina tre söner som också turnerade runt om i Sverige.
Jag läser vidare på Wikipedia och ser att David Björling dog i Västervik. ( Min hemstad under 20 år!) Vilket märkligt sammanträffande.
Jo när David var 52 år dog han av brusten blindtarm i Västervik under en sångarresa i Sydsverige.

Jag går mot en vacker, stor byggnad i gult rappat tegel- Kustledens vandrarhem. Går på baksidan av byggnaden och ser hur rappningen håller på att falla av. Ån brusar i mina öron. Jag går uppför stentrapporna och över stenbron.
På min vänstra sida en lugn sjö, på min andra ett brusande vattenfall. Här kommer myggen! Jag slår upp min kapuschong och närmar mig, bakom tjock växtlighet, en stor fyrkantig byggnad omgiven av ett antal mindre. Alla byggda i rött tegel. Övergivet. Här ligger bilvrak, rester av massabalar, trasiga fönster, en fabrikstrapp som hänger lös. En skorsten som tystnat.

En äldre man kommer cyklande, stannar vid bruket, står där en stund, stilla! Kanske minns han de bra dagarna? Sätter sig upp på cykeln, vinglar till innan han får upp farten mot skogen.
Jag vänder hem till min tillfälliga boning i någon slags melankoli.
Men jag blev nyfiken på vad som hänt Strömsbruk.

Redan 1672 anlades här ett järnbruk, men det las ner 1889. Därefter anlades en sulfitfabrik ((massabruk)
Strax efter andra världskriget fick Strömsbruk ett uppsving eftersom man framställde god kvalitet av fotopappersbas. Bruket tillverkade så mycket som 15% av världsbehovet av fotopappersbas.
Vi som fotade analogt med film och framkallade en gång i tiden, minns namnen Kodak, Agfa, Fuji och Ilford! Deras produkter innehöll pappersmassa från just Strömsbruk.
Jag läser på en inplastad text som sitter på en husvägg att:

”År 1967 köpte Iggesund och Bergvik&Ala AB bolaget och saker och ting ändrades drastiskt. Bruket tappade sin egen identitet. För samhället Strömsbruk kom detta som ett hårt slag och ett antal prominenta historiska byggnader jämnades med marken. År 1981 lades massaproduktionen ned.”

Nästa morgon drar vi ut på E4:an igen! Vi kör in i Sundsvall, Härnösand, Örnsköldsvik, Umeå och Skellefteå. Inga överraskningar.
På 60-talet rivdes de svenska städernas kärna av gammal bebyggelse.
Lorten och lössen skulle bort och ersattes med HSB, Folkets Hus och Domus.
Av detta har nu blivit en likriktning såväl vad gäller stadsplanering, arkitektur som kommersialism.
Som någon sa;
”För några år sedan var det kul att komma till en ny stad och gå i affärer. Nu finns bara de stora klädkedjorna kvar, vilket innebär att också människorna i Sverige klär sig likadant.”
Vi övernattar i Skellefteå och äter Fish`n chips på
O´Learys.

Helene Bergman
Kärrinbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! Swish 123 22 07 975