Präst-Kerstin och de sju dödssynderna

Präst-Kerstin har rådgjort med Gud inför valet. Märkligt nog tycker hen precis som hon. Någon protest har ännu inte inkommit från högre ort.

Präst – Kerstin visar väga till rätt valsedel.
Idé: Helene Bergman . AI – skapad bild.

Det måste kännas betryggande.

Prästen och teologen Anna Karin Hammar meddelar nämligen att en kristen inte kan rösta på något av Tidöpartierna. Hon kallar valet för en status confessionis – en bekännelsesituation där kyrkan och de kristna måste ta ställning.

Vi ska alltså inte bara välja regering. Vi ska också bekänna vår tro i vallokalen. För nu har valsedeln enligt kyrkan också blivit nattvard. Den som röstar rätt väljer livet, skapelsen, människovärdet och demokratin.

Och den som röstar fel får nöja sig med rösträtten.

Möjligen finns här ett litet teologiskt problem – de sju dödssynderna.

Bland dessa finns högmodet – föreställningen att själv besitta den högsta moraliska sanningen.

Där finns vreden mot dem som inte förstår vad Präst-Kerstin och alla andra Kerstinar säger.

Och där finns lättjan: bekvämligheten i att slippa argumentera när man som Präst-Kerstin i stället kan meddela vad Gud tycker via uppenbarelse.

Tre dödssynder redan före valdagen. De övriga fyra inväntar kyrklig beredning. Präst-Kerstin får skynda sig till bikten.

Jesus sade: Dömen icke! Präst-Kerstin gjorde dock ett undantag för Tidöväljare.

Fotnot: Gud har sökts för en kommentar. Präst-Kerstin svarade i hens ställe.

Helene Bergman

Källa: Riks – Känd präst: Kan inte vara kristen och rösta på Tidö

Stöd gärna Kärringbloggen med en hundring eller två.
Swish: 123 220 79 75

Kerstin och de sekulära missionärerna

Bild ide Helene Bergman  AI skapad

 

De sekulära missionärerna har samlats på Sergels torg. Kerstin är där.

Hon känner omedelbart igen sig. Samma praktiska jackor. Samma termosar. Samma program i public service. Samma kultursidor. Samma åsikter.
Alla är olika. På ungefär samma sätt.

Kerstin älskar mångfald, men har märkligt få vänner som tycker annorlunda än hon själv. Hon hyllar det fria ordet, men blir illa berörd när någon använder det fel.
Hon försvarar demokratin, men betraktar människor som röstar fel som ett demokratiskt problem.
Hon kämpar mot fördomar och kan samtidigt avgöra en människas karaktär efter en enda politisk åsikt.
Hon vill gärna föra dialog.
Därför talar hon tills den andra har förstått.

Kerstin föraktar ingen. Hon bara avföljer, fryser ut och blockerar. Sedan går hon tillbaka till sina vänner och förvånas över att alla kloka människor tycker som hon.

De gamla missionärerna hade Gud.
Kerstin har värdegrunden. Hon predikar utan Bibel, missionerar utan kyrka och frälser genom offentlig uppfostran.
Hon säger aldrig:

– Jag vill bestämma över dig.

Hon säger:

– Jag vill att du ska förstå.

När du väl har förstått kommer du naturligtvis att tycka som hon. Det märkvärdiga är att Kerstin alltid befinner sig på historiens goda sida.
Det vet hon eftersom alla hennes vänner säger det.
På Sergels torg fortsätter samhällsuppfostran utomhus.
Medborgarna uppmanas att sitta ner, lyssna och räcka upp handen innan de talar.

Kerstin har ordet.

Helene Bergman

Vill du bidra till fler rapporter från Kerstinstaden? 

Swisha gärna en hundralapp eller två till 123 220 79 75 

Här kommer Gunhild, med fornnordisk kraft och ägare till sitt eget liv. 

Detta är Gunhild, som sätter segel när hon vill. Idé Helene Bergman. AI genererad.

 Kerstin känner ni redan. Nu kommer Gunhild. Hon bär havet, vinden och de fornnordiska gudarnas kraft inom sig. Och hon har inga planer på att lämna tillbaka sin frihet.

 

Gunhild är på väg. Hon vet inte alltid vart. Men hon tänker inte stå kvar. Hon har levt länge nog för att veta att trygghet inte är samma sak som frihet. Hon har älskat fel män, fattat dåliga beslut, gått vilse och ibland gjort saker hon ångrat. Hon har varit förälskad. Svartsjuk. Kåt. Förbannad. Det gör ingenting. Gunhild är ingen förebild därför att hon alltid gör rätt.

Hon är en förebild därför att hon äger sitt eget liv.

Hon älskar havet för havet frågar inte efter hennes ålder. Vinden bryr sig inte om hur en kvinna bör uppföra sig. Gunhild tror på kärleken. Hon tror på free love. Inte kärlek utan konsekvenser. Inte kärlek utan smärta. Men kärlek utan ägare.

Ingen människa äger en annan människa.

Inte mannen, kvinnan. Inte kvinnan, mannen. Inte familjen, dottern. Inte samhället eller religionen, kvinnans kropp. Gunhild är gammal nog för att minnas när kvinnor slogs för rätten att bestämma över sina kroppar och sina liv. Hon har inga planer på att lämna tillbaka den rätten.

Gunhild är ingen gudinna. Men hon bär något av de fornnordiska gudarnas kraft – och något av vårt nordiska arv. Havet. Vinden. Resan. Modet att lämna stranden och ge sig ut mot det okända.

De fornnordiska gudarna var inga perfekta förebilder. De älskade, slogs, åtrådde, svek och blev svartsjuka. De var starka och sårbara, mäktiga och felbara.

De var gudomliga – och samtidigt märkvärdigt mänskliga.

Sådan är Gunhild. Hon är ingen historisk vikingakvinna. Hon är en myt för vår tid.

En påminnelse om något som kanske håller på att glömmas bort:

Frihet är inte bara något man får. Frihet är något man tar och använder.

Och när någon frågar Gunhild om hon verkligen tänkt igenom allting, gjort en riskanalys och funderat över vad människor kommer att säga, tittar hon ut mot havet.

– Hur ser vinden ut?

Sedan sätter hon segel.

Här kommer Gunhild

Helene Bergman

För Gunhild Swisha gärna en hundring eller två till  123 220 79 75 

Kerstin älskar naturen, bara inte hemma hos sig.

Det vilda! Bara inte på min bakgård. foto Helene Bergman

 

Kerstin vill rädda bina, fjärilarna och de vilda blommorna. Men på den egna innergården gäller en annan ordning.

Kerstin tycker om biologisk mångfald. Hon tycker att bina ska räddas. Hon tycker att fjärilarna ska bli fler. Hon blir glad när kommunen anlägger blomsterängar. Hon delar gärna en artikel om hur viktigt det är att låta naturen återvända. Bara inte på Kerstins egen innergård.

Där ska gräset klippas. Kanterna trimmas. Maskrosorna bort. Måsarna bort. Naturen får gärna vara vild. Bara inte här.

För en tid sedan satt ett anslag i trappuppgången. Åtgärder hade vidtagits för att få bort måsarna. Kerstin läste lappen och kände sig lättad. Det skulle hon förstås aldrig säga högt. Högt talar Kerstin om biologisk mångfald. I tysthet är hon glad när någon annan ser till att måsarna försvinner.

Just nu går en liten måsunge omkring på gräsmattan. Den pickar i gräset. Den vet inte om att den blivit ett problem. Den vet inte att den står i vägen för människans föreställning om en välskött innergård.

Så hörs gräsklipparen. Sedan kantklipparen. Sommaren kommer alltid med samma budskap. Allt som växer lite för mycket ska tillbaka till ordningen. Allt som låter lite för mycket ska bort. Allt som lever lite för fritt ska flyttas någon annanstans. Kerstin älskar biologisk mångfald. Bara inte på sin egen bakgård. 

Måsungen fortsätter att picka. Den har fortfarande inte läst anslaget i trappuppgången.

Kerstin Helene Bergman 

Swisha gärna  en hundring eller två till 123 220 79 75

Kerstin på valmöte om utanförskap, drabbades själv

Här kommer bussen! ropade någon. Alla reste sig. Foto Helene Bergman

Kerstin trodde att hon skulle möta politiker. I stället blev hon publik till en välrepeterad skolpjäs med amerikansk valglans, påklistrade leenden och inövat småprat. Kvällen handlade om utanförskap. När Kerstin gick hem kände hon sig verkligen utanför.

Kerstin hade aldrig träffat en partiledare. Hon hade sett dem på TV. Hört dem i radion. Läst om dem i tidningen.

Men att se en partiledare på riktigt – det var ändå något särskilt. Så hon gick till restaurang Potatisen i Masthugget där det skulle vara valmöte och samtal om utanförskap.

Restaurangen var fullsatt och alla hade kommit i god tid. Men partiledaren kom inte i god tid. Alla väntade med spänning och tålamod.  Klockan gick. Ingen partiledare:

– Var är hon? undrade någon. Då hördes en glad röst:

– Där kommer bussen!

Alla reste sig nyfiket.

Långsamt svängde en stor turistbuss in på den smala gatan mellan restauranger, ölkrogar och små butiker.

– Nu kommer Stockholm, tänkte Kerstin.

Bussdörrarna öppnades. Först steg partiledaren av. Sedan ministern. Därefter partisekreteraren. Och sedan ett helt följe av unga medarbetare.

– Vad unga de är, konstaterade den pensionerade damen bredvid Kerstin.

Publiken stod upp och applåderade.

Partiledaren gick runt mellan borden, skakade hand, småpratade och log. Strax bakom henne kom en ung man.

– Vem är du? frågade den pensionerade damen.

– Jag är partisekreteraren, svarade han med ett leende. Han gick också artigt runt borden och hälsade. Det var något högtidligt över alltihop. Den lokala politikern hälsade alla välkomna till kvällens samtal om utanförskap.  Orden var välbekanta; Trygghet, utanförskapsområden, integration. skolans ansvar , alla andras ansvar.

Kerstin lyssnade, hon hade hört det förut. Samma problem, men inga lösningar. När partiledaren sagt sitt var det dags för frågestund. Nu skulle folket få fråga.  Men tiden räckte bara till tre frågor för kampanjbussen hade kommit för sent och det var samtalet som fick betala priset.

Men en  äldre man gav sig inte utan reste sig och tog mikrofonen.  Han berättade att han arbetat många år i Mellanöstern och Afrika. Hans fråga byggde inte på teorier. Den byggde på erfarenhet. Kerstin lutade sig fram.

Nu, tänkte hon. Nu börjar det intressanta. Men då tittade programledaren på klockan:

– Tyvärr, tiden är ute, sa han vänligt och stängde av mikrofonen.

Partiledaren log. Publiken applåderade. Kerstin satt kvar en stund. Hon trodde att politikerna nu skulle slå sig ner bland väljarna – folket.  Att nu skulle det riktiga samtalet börja. Men partifolket  sökte sig till varandra. De bidade små gemytliga grupper av kamratskap.  De pratade med varandra och skrattade åt sina interna skämt.

Samtidigt började göteborgarna ta på sig jackorna. Någon tackade för sig. Någon gick mot spårvagnen. Andra till en ny pub för att prata av sig.

Det var märkligt. För under en stund  fanns det två olika rum i samma restaurang. I det ena stod partifolket. I det andra stod göteborgarna. Det var då Kerstin förstod vad kvällen påminde henne om.

En regisserad skolpjäs. Alla verkade veta exakt var de skulle stå. När de skulle gå fram. När de skulle le. När applåden skulle komma.

Men när något oväntat höll på att hända …

… då tog tiden slut.

På vägen hem läste Kerstin att valturnéns syfte var att möta väljarna och vända de svaga opinionssiffrorna inför valet.

Hon fastnade för ordet möta.

Hon tänkte på mannen som bara hunnit börja berätta innan mikrofonen stängdes av. På partifolket som stod kvar i sina små grupper. På göteborgarna som tog spårvagnen hem.

Kvällens ämne hade varit utanförskap.

Kerstin hade bara inte förstått att det skulle demonstreras så tydligt.

Kerstin Helene Bergman

För allt arbete med Kerstin! Swisha en hundralapp eller två till 123 220 79 75 

 

När Kerstin förlorade hemkänslan i Brunnsparken

Göteborg är Kerstins hemstad. Men nu känner hon sig inte hemma längre. Gatubilden har förändrats så mycket de senaste åren att Kerstin håller på att tappa sin hemkänsla.

En svensk flagga passerar genom Brunnsparken. Foto Helene Bergman

Kerstin stod i Brunnsparken och väntade på femmans spårvagn. Här hade hon stått många gånger. Runt henne på hållplatsen stod numera kvinnor i svarta hijaber. Långa svarta kappor. Små flickor i hijab. De stod tätt tillsammans och pratade. Någon skrattade. Orden flöt förbi Kerstin på ett språk hon inte förstod.

Hon såg sig omkring. Brunnsparken var densamma. Spårvagnarna gnisslade genom kurvorna. Måsarna skrek över taken. Regnet låg kvar i gatstenen. Människor skyndade mellan hållplatserna. Och ändå var det som om hon stod någon annanstans. Hon tittade bort. Sedan tillbaka. Hon ville inte stirra. Hon ville inte bli en sådan människa.

Men hon kände hur pulsen steg. Vad är det som händer med mig? Hon hade alltid trott på öppenhet. På solidaritet. På människors lika värde. Kerstin  hade rest. Hon hade varit främling i andra länder. Hon visste hur det kändes att inte förstå språket, koderna eller människorna omkring sig.

Men någonstans under alla de riktiga orden fanns nu något annat. Kerstin kände ilska. Inte den snabba ilskan som blossar upp och försvinner. Den tunga, den som kallas den heliga ilskan. Den som lägger sig mellan hjärtat och halsen. Varför är det alltid jag som ska förstå, tänkte Kerstin  Hon hade ju hört det så många gånger. Anpassa dig! Vänj dig! Du måste förstå, samhället förändras!  Det här är det nya Sverige! Med mångfald, öppenhet och inkludering

Det var alltid Kerstin som skulle förstå. Det var alltid Kerstin som skulle lära sig, alltid Kerstin som skulle anpassa sig. Politikerna talade som om förändringen var självklar och motståndet ett karaktärsfel.  Journalisterna skrev som om frågorna redan var besvarade.

Men ingen hade någonsin frågat Kerstin. Ingen hade frågat hur det kändes för henne att se sin stad förändras så mycket att hon ibland började känna sig som en främling mitt i sitt eget Göteborg! Politikerna hade inte sett just henne – Kerstin.

Brunnsparken, Göteborg. Sommaren 2026. Foto Helene Bergman

Och kvinnorna framför henne i sina svarta kappor och hijaber  verkade inte heller se henne. De verkade inte undra vem hon var som människa. Inte vad hon hette eller hennes egen släkthistoria.  De frågade inte vad det var för land de hade kommit till. Vad som hade byggts, kämpats fram och försvarats av generationer före dem.

Kerstin kände sig osynlig. Som om hon redan tillhörde det förflutna. Precis då mötte hon ett barns blick. En liten flicka i hijab, som kan ha varit ungefär fyra år. Kerstin och den lilla flickan såg på varandra. Kerstin prövade med ett leende, först lite motvilligt, men sedan varmare när den lilla flicka log tillbaka. Ett litet, nyfiket leende. Någonting mjuknade i Kerstin.

Åh, tänkte hon. Jag hade velat vara din hemmaguide. Hon hade själv haft några sådan, när hon rest i avlägsna länder. Någon som kunde kulturen, historien smultronställena – långt från turistfällorna. Alla behöver någon som känner en plats inifrån. Någon som säger:

”Kom. Jag ska visa dig!”

Kerstin såg på flickan och tänkte:

” Jag hade velat berätta för dig  och visa dig  varför jag älskar det här landet. Och sedan hade jag velat höra vad du såg. Kanske hade du visat mig något som jag själv hade slutat se.”

Men  mamman la handen på flickans axel och vände henne bort från Kerstin och mot sig själv. Leendet mellan Kerstin och flickan var borta. Kerstin stod kvar och för henne blev handen på flickans axel som en dörr som stängdes. Ett möte som aldrig hann börja. Hon såg på kvinnorna igen. De hade kommit till hennes land. Men ingen hade frågat Kerstin om vägen in. Ingen hade bett henne visa något.

Ingen hade sagt:

” Berätta, Kerstin, om Sverige?”

I stället hade hon som bott i Göteborg så gott som hela sitt liv,  förväntats stiga åt sidan medan hennes stad förändrades omkring henne. En tanke kom plötsligt. Så främmande att hon nästan blev rädd för den.

” Kanske skulle jag flytta?”

Flytta? Från sitt eget Göteborg? Från gatorna där hon blivit vuxen. Från spårvagnarna, regnet, hamnen och de gamla kvarteren. Från hållplatsen där hon väntat på femman i ett helt liv.

Varför var det hon som skulle flytta? Hon hade inte bett om att hennes stad skulle bli en plats där hon själv behövde en guide. Femman rullade in. Dörrarna öppnades. Människorna steg av. Kerstin stod kvar en sekund längre än de andra. Sedan gick också hon ombord. När vagnen lämnade Brunnsparken såg hon den lilla flickan genom fönstret, tätt intill sin mamma. Kerstin lyfte handen en aning. Flickan såg henne inte.

Ingen märkte att Kerstin just hade förlorat en bit av sin hemkänsla.

Kerstin Helene Bergman

Tack för att du swishar en hundralapp eller två till 123 220 79 75

När Sverige anpassar sig till badande kvinnoförtryck

Didim Turkiet, 2008
Foto Helene Bergman

I Sverige förs debatten om vi ska anpassa oss till normer som innebär att kvinnor badar fullt påklädda. Hela frågan är en paradox. Varför ska vi i Sverige anpassa oss till ett kvinnoförtryck som jag lärde känna i Bangladesh och Turkiet?

Stötta kvinnofriheten genom Kärringbloggen

Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75

År 2007  reste jag genom södra Bangladesh mot Teknaf och vidare till S:t Martins ö. Utanför Teknaf såg jag ett flyktingläger med rohingyer. Jag minns kvinnorna och barnen, fattigdomen och utsattheten. Senare, på stranden på S:t Martins ö, såg jag kvinnor bada fullt påklädda.

Jag minns fortfarande min första tanke:

“Vad främmande. Och vad skönt att vi inte har det så i Sverige.”

Två år senare stod jag på stranden i Didim i Turkiet. Även där badade kvinnor fullt påklädda. Jag  blev lika förvånad och chockad då! För mig handlade det nämligen aldrig om bad. Det handlade om kvinnans frihet – om hur religion och tradition satte gränser för hennes kropp och hennes liv. I dag diskuteras hur Sverige ska anpassa bad, simundervisning och andra verksamheter till just dessa normer.

Kvinnor ska befrias genom verksamheter som samtidigt anpassar sig till de normer som begränsar dem.

I demokratins och inkluderingens namn håller Sverige på att sälja ut en frihet som tidigare generationer kvinnor har kämpat för: rätten till den egna kroppen och rätten att röra sig fritt utan att betraktas som en fara för mäns blickar.

Och vad är det egentligen som uppnås?

När kläderna blir våta smiter de åt kroppen och visar dess former. Kvinnan är fortfarande påklädd, men knappast osynlig. Kvar finns ett skylande tygstycke och framför allt budskapet att hennes kropp måste döljas.

Det är alltså inte kroppen som har förändrats.

Det är synen på kvinnan som Sverige väljer att anpassa sig till.

Jag trodde en gång att den verkligheten hörde hemma långt från Sverige.

Nu förs samma föreställning in i svenska simhallar och på badplatser – inte som kvinnoförtryck, utan som valfrihet, inkludering och respekt.

Det absurda är att kvinnors frihet säljs ut i frihetens namn.

I dag handlar frågan inte längre om Bangladesh eller Turkiet.

Den handlar om Sverige.

Helene Bergman

Kärringarna står kvar i Göteborg

Göteborgs hamn, där ute viner stormen och havet piskar. Foto Helene Bergman

I Göteborg betyder käring sjömärke. Ett riktmärke som står kvar när vinden viner och vågorna slår. Ett sjömärke visar vägen och varnar för grund. Det flyttar sig inte när stormen kommer. Christopher Garplind på Public Service i huvudstaden kallade Agnes Wold för kärring. Det var tänkt som en förolämpning.

Kärringarna står kvar i Göteborg. Men kaffe, webbhotell och envishet är inte gratis.
Swish: 123 220 79 75 till Kärringbloggen😊

 

Men jag  insåg att han hade gett mig iden till den här krönikan. För vi har Käringberget,  vi har Käringön och så har vi kärringarna i Göteborg.

Ann-Sofie Hermansson.

Agnes Wold.

Sofie Löwenmark.

Och jag själv.

Under sex år har jag sett samma kärringar dyka upp när det blåser som värst. När dreven går. När hatet kommer. När någon ska tystas. När någon förväntas be om ursäkt för att ha sagt vad hon tycker.

Då dyker vi upp. Vi känner igen den piskande stormen. Vårt vapen är inte makt. Vårt vapen är ordet. Det väl valda ordet. Det obekväma ordet. Det ord som får människor att tänka en gång till.

Agnes använder det.

Sofie använder det.

Ann-Sofie använder det.

Jag använder det.

Orden är våra verktyg. Våra svärd. Våra sjömärken. Vi tjôtar. Vi skrattar. Vi bråkar. Vi säger emot. Vi låter oss inte imponeras av titlar. Och vi har en dålig vana att säga vad vi tycker.

När Ann-Sofie Hermansson stod bakom skranket satt jag i rättssalen som journalist. Jag flyttade mig till ett eget bord för att kunna anteckna. Det slutade med att jag skrev en hel bok- Den politiska rättegången . Kampen om yttrandefriheten.

Och när  Ann-Sofie Hermansson nyligen skrev i GP om sin förtalsrättegång föll bitarna på plats.

I sin krönika skriver hon:

“När man hamnar i stormens öga får man lära sig vem som är vän och fiende.”

Det är en hård erfarenhet. Där man väntat sig stöd blir det tyst. Där man väntat sig civilkurage blir det plötsligt mycket viktigt att inte sticka ut.

Men några människor stannar kvar. Det är solidaritet i dess grundläggande betydelse. Jag står bredvid dig när det blåser nordligt.

Sjömärkets uppgift var inte att vara omtyckt. Dess uppgift var att visa var grunden fanns. Så att andra inte förliste.

För där ute möts hav och himmel och där kommer nordanvinden rasande. Men kärringarna står kvar som sjömärken.

Den bilden gillar jag, för det är exakt vad kärringarna i Göteborg  gör – står kvar. Och visar var grunden finns.

Folk blir förbannade och det får de la leva med. För ett sjömärke står inte ute på klipporna för att vinna popularitetstävlingar. Det står där för att människor ska hitta rätt.

Vi känner igen den vinande stormen. Vi har hört den förr. Det är därför vi halar seglen och surrar oss vid masten.

Vi står där vi alltid har stått. Med orden som vapen. Med havet i ryggen och modet intakt.

För övrigt råkar jag också driva Kärringbloggen.

Helene Bergman

 

 

Kerstin är helt wokad

Kerstin är symbolen för det wokade samhället.

Hon sveper fram genom kvinnomöten, kulturkvällar och Messengergrupper som en mänsklig HBTQ-certifiering. Kerstin är inte bara woke längre. Hon är helt wokad.

Känner du igen en wokad Kerstin i din närhet?

Stöd Kärringbloggen innan Swish börjar tala om rätt värdegrund.

123 220 79 75

 

 

Kerstin är som sagt wokad.  Eller vaken som det egentligen betyder.

Vaken för klimatet. Vaken för Gaza. Vaken för HBTQ-certifiering. Vaken för normkritik. Vaken för rätt värdegrund på förskolan.

Och framför allt:
vaken för att lilla Inis, fyra år, inte börjar undra vad skillnaden egentligen är mellan en pojke och en flicka. Det finns ju flera kön nu.

Kerstin är kort sagt vaken för allt.

Utom möjligen för stämningen i rummet när någon säger något som inte står i värdegrundsdokumentet.

Förr i tiden hade Göteborgs tanter sina tantemöten. Där skulle kvinnor absolut inte tala politik eller andra obehagliga saker. Det skulle vara trevligt.

När samtalet blev för laddat lutade sig värdinnan fram och sa vänligt:

”Ta en kaka till.”

Sedan återgick man till kaffet och småpratet.

Dagens kvinnomöten fungerar lite annorlunda. Nu ska det gärna talas politik. Men rätt politik. Alla nickar allvarligt.
Alla säger:
”Så viktigt.”
”Tack för att du delar.”
”Jag hör dig.”

Det är mycket känslor nu. Kvinnor gråter öppet på seminarier. Människor bär sin sårbarhet.
Någon behöver ta en paus efter ett svårt panelsamtal om inre stress och patriarkala strukturer i kollektivtrafiken.

Kerstin lyssnar allvarligt och lägger ibland handen mot hjärtat.

Sedan råkar någon säga något lite fel. Kanske lite för högt. Kanske med fel tonfall. Kanske utan rätt värdegrundsmässig inlevelse.

Då händer något märkligt. Det blir plötsligt väldigt tyst i Messengergruppen veckan efter. Ingen säger egentligen något. Men plötsligt har fredagsvinet blivit inställt. Någon orkade inte. Någon annan känner att energin i gruppen förändrats.

Kerstin säger förstås aldrig:
”Du är inte längre välkommen.”

Hon småler bara lite spänt och frågar om någon vill ha havremjölk till kaffet. Det är det som gör henne så modern.

Förr tog man fram småkakor för att stoppa obehagliga samtal. Nu räcker det med värdegrund och social kyla.

Kerstin är inte bara woke längre. Hon är helt enkelt wokad.

Kerstin Helene Bergman

Kerstin möter vikingakvinnan

Vem flyr verkligheten? Foto: Helene Bergman

Det började oskyldigt. Någon skrev en text om vikingakvinnor. Om kvinnor som drev gårdar, ansvarade för ekonomin, kunde äga mark och höll ihop samhället medan männen var ute på havet. Om kvinnor som faktiskt stred, de kallades sköldmör. De var inga låtsaskrigare  i Instagram-bioform med ringlight och genuscertifierad hjälm — utan kvinnor som kunde använda svärd på riktigt om byn hotades. Och plötsligt hände något mycket ovanligt i Sverige år 2026. Folk började komma ihåg och blev stolta. Unga tjejer skrev att de identifierade sig med vikingakvinnan. Inte längre som offer eller som ”utsatta kroppar i patriarkala rum”. Utan som starka kvinnor med ansvar, frihet och ryggrad. Det tog ungefär fyra minuter innan Kerstin dök upp. Inte den vanliga arga sorten. Nej nej. Den mjuka svenska Kerstin. Hon som lutar huvudet lite på sned och börjar tala om ”problematiska signaler”.

Känner du igen Kerstin?
Stöd gärna fortsatt folkbildning.

Swisha en hundring eller två till 123 220 79 75

 

”Jag tycker nog man ska vara lite försiktig med den där typen av nationalism…”

För egentligen tycker inte Kerstin om kvinnor med vapen. Hon gillar kvinnor som håller workshops om fred. Kerstin tror nämligen att kvinnor  är fredligare än män och att världen vore harmonisk om bara fler kvinnor styrde. Hon älskar tanken på kvinnan som moralisk motkraft till våldet.

Det är därför sköldmön gör henne så obekväm. För sköldmön förstör hela berättelsen. Hon påminner om något som Kerstin helst vill slippa tänka på:
Att också kvinnor ibland måste slåss för att skydda det de älskar. Att fred inte alltid uppstår genom att man sjunger visor med tända ljus på Götaplatsen.

Ibland krävs människor/kvinnor  som faktiskt försvarar byn när hotet kommer. Och det är här Kerstin blir förvirrad.

För hon kan gärna hylla kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika på filmfestival. Hon kan applådera kurdiska kvinnor med automatvapen på ett seminarium om systerskap och motstånd. Men en svensk sköldmö?

Nej där går gränsen. Då börjar det plötsligt lukta nationalism istället för feminism. Och egentligen är det ganska komiskt. För sköldmön hade antagligen skrämt livet ur Kerstin. Hon hade kommit in genom dörren blöt av regn, luktat rök och hav, ställt svärdet mot väggen och undrat varför det ligger sjutton kuddar i soffan och varför ingen verkar kunna hugga ved. Kerstin hade erbjudit lugnande kamomillte.

Sköldmön hade frågat var fienden finns. Kerstin ville prata om normkritik och ”ickevåld som metod”. Sköldmön hade behövt laga taket innan stormen kom. Kerstin ropade på en man.

Det är två helt olika civilisationer. Den ena byggde samhällen och försvarade dem. Den andra tror fortfarande att världen kan administreras bort med värdegrundsdokument och samtalscirklar. Och kanske är det därför många unga människor börjar tröttna på Kerstin. De längtar efter något verkligare än självupptagna seminarier om ”trygga rum”. Något med lite mer ryggrad. Lite mindre surdeg. Lite mer storm. Lite mer verklighet.

Kerstin Helene Bergmann