”Assange våldtäktsman” blev världsscoop. Gladde USA!

När Expressen tidigt på lördagen den 21 augusti 2010 gick ut med världscoopet att Julian Assange var efterlyst för våldtäkt spred sig nyheten snabbt över hela världen.

”Julian Assange ingen våldtäktsman,” hävdar kvinnorna.

Marc Thiessen avslutar med att skriva att ”vi inte behöver tillåtelse att för att gripa Julian Assange eller hans medlöpare var helst de befinner sig i världen.”

Bjöds in av Sossarna. Anklagas för spioneri av USA.

Marc Thiessen avslutar med att skriva att ”vi inte behöver tillåtelse att för att gripa Julian Assange eller hans medlöpare var helst de befinner sig i världen.”

Pentagon inrättade ett ”WikiLeaks War Room”.

Marc Thiessen avslutar med att skriva att ”vi inte behöver tillåtelse att för att gripa Julian Assange eller hans medlöpare var helst de befinner sig i världen.”

Assange skulle gripas, varhelst han befann sig i världen.

Marc Thiessen avslutar med att skriva att ”vi inte behöver tillåtelse att för att gripa Julian Assange eller hans medlöpare var helst de befinner sig i världen.”

Videobevis på USA:s krigsbrott försvann med hjälp av Sverige.

I maj 2009 bombade US Air Force B-1 byn Granai i södra Afghanistan. Drygt ett hundratal civila, 60 kvinnor och barn, dödades.

Assange landar på Arlanda i augusti 2010. Kommer till ett neutralt och öppet Sverige

Det småregnar på Stockholm/Arlanda onsdagen den 11 augusti 2010. Det är tredje gången på kort tid som Julian Assange har landat i Sverige. Planen är att placera Wikileaks servrar i landet.

Den obekväma sanningen, Julian Assanges egen berättelse.

Handlade den svenska åklagaren och den svenska säkerhetspolisen på order av president Obama för att stoppa Wikileaks och sätta fast Julian Assange?

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten” DN Debatt 2012 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny,” så skrev vi journalister- Anders Carlgren och jag på DN- Debatt redan i augusti 2012. Nu hotas Julian Assange av utvisning till USA för att dömas för spioneri. Anledningen är att hans organisation Wikileaks avslöjat staters krigsbrott. De journalister som jagade honom då 2010,2011,2012 osv är nu oroliga för att deras och allas vår yttrandefrihet är i fara om Julian Assange döms för spioneri och inte det som är journalisters jobb att avslöja – brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

 

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga ( Beijbom Books, 2013) skildrar jag också  första hälften av 2000-talet då Assangeaffären tog sin början. En affär som ännu inte fått sitt slut.

Den signerade boken Med svärtad ögonskugga säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag.  

”Någon gång i början av 2011 bad min gode vän och journalistkollega Anders Carlgren mig att läsa förundersökningsprotokollet vad gällde våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Jag hade följt Wikileaks på avstånd och sett Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt på hösten 2010. Klart att jag var intresserad och nyfiken på vad som stod i förundersökningsprotokollet. Inte minst som journalist. Jag hade inte tagit ställning utifrån skriverierna i kvällspressen. Jag var blank i min uppfattning. 

Noggrant gick jag igenom protokollet och läste det gång på gång. Ord stod mot ord. Som brukligt är i sådana fall. Men ett stod klart. De två kvinnorna hade mycket frivilligt haft samlag med Julian Assange – till och med raggat upp honom. Ett annat stod klart. De två kvinnorna hade inte gått till polisen för att anmäla Julian Assange för våldtäkt. De hade gått till polisen för att fråga om Julian Assange kunde tvingas att ta ett HIV-test. Men då grep statsfeminismen in i form av advokat Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman och åklagaren Marianne Ny, som specialiserat sig på familjerelaterat våld. Båda ville nagla fast Julian Assange, som en tidigare åklagare Eva Finné bedömt inte hade begått något brott.

Det underliggande motivet från Borgström och Ny ( efter 11 år idag) är fortfarande oklart. (Men jag har ändå genom åren fått en ganska klar bild, som jag hoppas kunna redovisa inom en inte alltför avlägsen framtid.)

Min spontana känsla då 2010 var: 

”Vafan! Vad har hänt med feminismen?”

Nästa fråga jag ställde mig var:

”Och va faan har hänt med journalistiken?”

Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri med Expressens Niklas Svensson i spetsen. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger ”glömde” bort att vi har domstolar för att döma i brottmål.  Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Eller det som Gudrun Schyman så käckt sa i sitt Talibantal 2002 på sin sista kongress för Vänsterpartiet, på tal om mäns förtryck av kvinnor, där hon menade att ”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns såväl i talibanernas Afghanistan som i Sverige.”

Julian Assange som alla manliga journalister bara för några veckor sedan hade sett upp till som sin journalistiska guru som grundare av Wikileaks. Julian Assange som gjort världscoopet  genom att visa hur US Marin från en helikopter skjuter ner civila och Reuters fotograf i Irak. Men nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han inte ens var dömd. Och här fick medias macho – och feministjournalister en gemensam fiende, där de i sin journalistiska yrkes-och maktutövning  tillät sig att använda ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån. Jag tror aldrig jag har läst så mycket hat från journalister och krönikörer som då,” skrev jag 2013  i min bok Med svärtad Ögonskugga. 

Dessförinnan hade Anders Carlgren och jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter 19/8 2012 med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.” 

Vi skrev artikeln efter det att vår JO-anmälan av Marianne Ny hade lagts ner. Radikalfeministen Maria Sveland nämner DN -artikeln ett flertal gånger i sin bok Hatet som kom ut 2013. Dessutom hittar hon på en egen rubrik till vår artikel och kallar mig även för antifeminist.

19 november 2019, alltså nio år efter det att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange trumpetades ut av Expressen las förundersökningen mot honom ner. 17 augusti 2020 löpte preskriptionstiden för brotten ut. 

Men fortfarande sitter Julian Assange fängslad i Belmarshfängelset i London, där nu UK High Court har gått med på att han ska utlämnas till USA, anklagad för spioneri  för att han avslöjat USAs krigsbrott. 

Många journalister och artister världen över, anser att om Julian Assange lämnas ut till USA och döms för spioneri hotas  journalisters möjlighet att rapportera om staters krigsbrott. Därmed hotas också yttrandefriheten.  

Och vår DN- artikel med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”  har visat sig stämma, trots  att alla dokument ännu inte kommit upp i dagern. 

Jag har följt Assange-fallet från början och till och med träffat Julian då han bar fotboja i London. Det var innan han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad. Jag kommer att återkomma vad gäller fallet Assange och Sveriges inblandning.

Helene Bergman ansvarig utgivare för Kärringbloggen. Även medlem i Sveriges Författarförbund.

Stöd Kärringbloggen med gåvor. Swisha till 123 22 07 975.

 

Jyllands-Posten om Julian Assange, Anna Ardin och Kärringbloggen.

Söndagen 14 mars publicerade Mikael Jalving, välkänd dansk journalist och debattör nedanstående krönika i Jyllands-Posten, en av Danmarks största tidningar.

Så har Wikileaks-grundaren Julian Assange gått från hjälte till skurk i den svenska idyllen. Ingenstans är den moraliska hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige

Av Mikael Jalving, Jyllands-Posten

Sagan om Julian Assange, den australiska grundläggaren av Wikileaks, är en av de mer spektakulära internationella affärer som vägrar att dö. Vi lärde känna den ljuslockige aktivisten i förbindelse med avslöjandet av de obekväma sanningarna omkring USA:s krig i Afghanistan och Irak, som han blottlade för att omgående bli en av vänsterns älsklingar. Han nådde snabbt en vad man måste kalla rockstjärnestatus och mottog priser från när och fjärran.

Men så gjorde han något överilat. Strax efter att han efterlysts av de amerikanska myndigeterna reste han till Stockholm för att hålla ett föredrag bland hugade fans och hamnade uppenbarligen i klorna på två kvinnor, som kort därefter anklagade honom för våldtäkt. Anklagelsen blev en stor sak i media. De svenska myndigheterna skickade ut en häktningsframställan och en brittisk domstol fastslog, att Assange skulle utvisas till Sverige. Det motsatte han sig starkt.  Så mycket, att han tog sin tillflykt till Equadors ambassad, där han fick politisk asyl och kunde fortsätta sin verksamhet och även få två barn med en sydafrikansk jurist, som blivit förälskad i honom och filmade sin andra födelse med en Gopro-kamera, så att hennes man kunde närvara när miraklet ägde rum. Ärendet saknar således inte pikanta detaljer. Även efterspelet är spektakulärt. Först lades de svenska myndigheternas våldtäktsanklagelser ned. Därefter hade hans rätt till asyl på ambassaden löpt ut, varefter han anhölls av brittisk polis. USA begär honom utlämnad men det dröjer. Under tiden sitter han inspärrad på en säkerhetsanstalt sydost om London.

Sett i backspegeln påminner Julian Assanges liv om en musical. Men en nog så allvarlig sådan. Jag har aldrig gillat honom men jag menar att han blivit rejält blåst på sin rättssäkerhet. Och jag tycker att det är lite väl grovt, att media-Sverige, som vi vet älskar att framstå som en idyll, har gjort de båda kvinnorna till det finaste man kan vara i Sverige: offerprinsessor.

Vad CIA med alla sina dollar-millioner, nätvärk och spioner inte förmådde lyckades de båda singlarna med: att krossa en livsbana, som var på väg att rita upp en kometkarriär. Det senaste är, att den ena av dem, en ung och ambitiös socialdemokrat vid namn Anna Ardin, har gett ut sin personliga berättelse  – I skuggan av Assange, som hyllas härifrån och till Kiruna. Som den fritt tänkande och ’kätterska feministen’ Helene Bergman emellertid dokumenterar på sin blogg, Kärringbloggen, är helgonförklaringen oförtjänt. De två svenska kvinnornas uppförande tyder på, att de mycket väl visste vad de drog i gång och att Anna Ardin redan från början planerade att tjäna pengar på Assange.

Det framgår av de sms-meddelanden som de två kvinnorna sände till Assage och till sina vänner, när han var i Stockholm. ”Jag vill ha honom, jag vill ha honom!” som den ena kvinnan skriver till en vän. Sms-meddelandena framgår av en förhörsutskrift, som gjordes på ambassaden 2016 och som Helene Bergman har kommit över, vilket är något av ett scoop. Hon hänvisar också till ett vittnesmål från en man, som bevittnade de två kvinnornas grovflirt med Assange.Men trots det kan den sistnämnde ju mycket väl ha våldtagit de två kvinnorna. Ingen vet vad som föregick i sovrummet, dit Asssange bjudits att övernatta, bortsett från de involverade.

Det är heller inte det sexuella skeendet som intresserar Helene Bergman utan två mycket viktigare frågor: Varför vill inga svenska medier lyssna till Assanges version av historien? Och vart har vänstern tagit vägen, vad angår deras tidigare hjältes rättssäkerhet? Fängslandet av Julian Assange är storpolitik, men det är också tydligt, att vi i västvärlden lever som om vi befann oss i en moralisk höghastighetstid. I ett alltmer upppskruvat tempo efterfrågas progressiva förebilder, men gör de oss besvikna vänder vi dem ryggen lika fort som vi forälskade oss i dem.

Ingen annanstans på klotet är hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige. Och ingenstans i den så kallade fria delen av världen marscherar de statliga och etablerade medierna så samstämt i takt med tidsandan och makteliten som i den humanistiska stormakten, oavsett om det gäller invandring, EU, #metoo, identitetspolitik eller de återkommande anklagelserna för ’strukturell rasism’. När det visar sig att människorna inte alltid är lika ädla, grips eliten av panik. Kommer man på kant med den paniken kan man se fram mot att få sluta sina dagar i en spiral av tystnad.

(översättning av Kjerstin Norén, sedan 2013 kritiker på nättidskriften alba.nu, bidragsgivare till Kärringbloggen och under 1980-talet teaterkritiker på oberoende dagstidningen Information i Köpenhamn)

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

 

(Jyllands-Posten publicerade i september 2005 en serie teckningar av islams profet Muhammed, vilket ledde till starka protester från den muslimska världen. Redaktionen har sedan dess varit utsatt för ett antal terrorhot. I det senast terrorhotet år 2010 var svensken Munir Awad inblandad. Om hans koppling till Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten och Soffan-rättegången står att läsa här på Kärringbloggen: