”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten” DN Debatt 2012 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny,” så skrev vi journalister- Anders Carlgren och jag på DN- Debatt redan i augusti 2012. Nu hotas Julian Assange av utvisning till USA för att dömas för spioneri. Anledningen är att hans organisation Wikileaks avslöjat staters krigsbrott. De journalister som jagade honom då 2010,2011,2012 osv är nu oroliga för att deras och allas vår yttrandefrihet är i fara om Julian Assange döms för spioneri och inte det som är journalisters jobb att avslöja – brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

 

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga ( Beijbom Books, 2013) skildrar jag också  första hälften av 2000-talet då Assangeaffären tog sin början. En affär som ännu inte fått sitt slut.

Den signerade boken Med svärtad ögonskugga säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag.  

”Någon gång i början av 2011 bad min gode vän och journalistkollega Anders Carlgren mig att läsa förundersökningsprotokollet vad gällde våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Jag hade följt Wikileaks på avstånd och sett Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt på hösten 2010. Klart att jag var intresserad och nyfiken på vad som stod i förundersökningsprotokollet. Inte minst som journalist. Jag hade inte tagit ställning utifrån skriverierna i kvällspressen. Jag var blank i min uppfattning. 

Noggrant gick jag igenom protokollet och läste det gång på gång. Ord stod mot ord. Som brukligt är i sådana fall. Men ett stod klart. De två kvinnorna hade mycket frivilligt haft samlag med Julian Assange – till och med raggat upp honom. Ett annat stod klart. De två kvinnorna hade inte gått till polisen för att anmäla Julian Assange för våldtäkt. De hade gått till polisen för att fråga om Julian Assange kunde tvingas att ta ett HIV-test. Men då grep statsfeminismen in i form av advokat Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman och åklagaren Marianne Ny, som specialiserat sig på familjerelaterat våld. Båda ville nagla fast Julian Assange, som en tidigare åklagare Eva Finné bedömt inte hade begått något brott.

Det underliggande motivet från Borgström och Ny ( efter 11 år idag) är fortfarande oklart. (Men jag har ändå genom åren fått en ganska klar bild, som jag hoppas kunna redovisa inom en inte alltför avlägsen framtid.)

Min spontana känsla då 2010 var: 

”Vafan! Vad har hänt med feminismen?”

Nästa fråga jag ställde mig var:

”Och va faan har hänt med journalistiken?”

Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri med Expressens Niklas Svensson i spetsen. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger ”glömde” bort att vi har domstolar för att döma i brottmål.  Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Eller det som Gudrun Schyman så käckt sa i sitt Talibantal 2002 på sin sista kongress för Vänsterpartiet, på tal om mäns förtryck av kvinnor, där hon menade att ”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns såväl i talibanernas Afghanistan som i Sverige.”

Julian Assange som alla manliga journalister bara för några veckor sedan hade sett upp till som sin journalistiska guru som grundare av Wikileaks. Julian Assange som gjort världscoopet  genom att visa hur US Marin från en helikopter skjuter ner civila och Reuters fotograf i Irak. Men nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han inte ens var dömd. Och här fick medias macho – och feministjournalister en gemensam fiende, där de i sin journalistiska yrkes-och maktutövning  tillät sig att använda ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån. Jag tror aldrig jag har läst så mycket hat från journalister och krönikörer som då,” skrev jag 2013  i min bok Med svärtad Ögonskugga. 

Dessförinnan hade Anders Carlgren och jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter 19/8 2012 med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.” 

Vi skrev artikeln efter det att vår JO-anmälan av Marianne Ny hade lagts ner. Radikalfeministen Maria Sveland nämner DN -artikeln ett flertal gånger i sin bok Hatet som kom ut 2013. Dessutom hittar hon på en egen rubrik till vår artikel och kallar mig även för antifeminist.

19 november 2019, alltså nio år efter det att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange trumpetades ut av Expressen las förundersökningen mot honom ner. 17 augusti 2020 löpte preskriptionstiden för brotten ut. 

Men fortfarande sitter Julian Assange fängslad i Belmarshfängelset i London, där nu UK High Court har gått med på att han ska utlämnas till USA, anklagad för spioneri  för att han avslöjat USAs krigsbrott. 

Många journalister och artister världen över, anser att om Julian Assange lämnas ut till USA och döms för spioneri hotas  journalisters möjlighet att rapportera om staters krigsbrott. Därmed hotas också yttrandefriheten.  

Och vår DN- artikel med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”  har visat sig stämma, trots  att alla dokument ännu inte kommit upp i dagern. 

Jag har följt Assange-fallet från början och till och med träffat Julian då han bar fotboja i London. Det var innan han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad. Jag kommer att återkomma vad gäller fallet Assange och Sveriges inblandning.

Helene Bergman ansvarig utgivare för Kärringbloggen. Även medlem i Sveriges Författarförbund.

Stöd Kärringbloggen med gåvor. Swisha till 123 22 07 975.

 

Jyllands-Posten om Julian Assange, Anna Ardin och Kärringbloggen.

Söndagen 14 mars publicerade Mikael Jalving, välkänd dansk journalist och debattör nedanstående krönika i Jyllands-Posten, en av Danmarks största tidningar.

Så har Wikileaks-grundaren Julian Assange gått från hjälte till skurk i den svenska idyllen. Ingenstans är den moraliska hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige

Av Mikael Jalving, Jyllands-Posten

Sagan om Julian Assange, den australiska grundläggaren av Wikileaks, är en av de mer spektakulära internationella affärer som vägrar att dö. Vi lärde känna den ljuslockige aktivisten i förbindelse med avslöjandet av de obekväma sanningarna omkring USA:s krig i Afghanistan och Irak, som han blottlade för att omgående bli en av vänsterns älsklingar. Han nådde snabbt en vad man måste kalla rockstjärnestatus och mottog priser från när och fjärran.

Men så gjorde han något överilat. Strax efter att han efterlysts av de amerikanska myndigeterna reste han till Stockholm för att hålla ett föredrag bland hugade fans och hamnade uppenbarligen i klorna på två kvinnor, som kort därefter anklagade honom för våldtäkt. Anklagelsen blev en stor sak i media. De svenska myndigheterna skickade ut en häktningsframställan och en brittisk domstol fastslog, att Assange skulle utvisas till Sverige. Det motsatte han sig starkt.  Så mycket, att han tog sin tillflykt till Equadors ambassad, där han fick politisk asyl och kunde fortsätta sin verksamhet och även få två barn med en sydafrikansk jurist, som blivit förälskad i honom och filmade sin andra födelse med en Gopro-kamera, så att hennes man kunde närvara när miraklet ägde rum. Ärendet saknar således inte pikanta detaljer. Även efterspelet är spektakulärt. Först lades de svenska myndigheternas våldtäktsanklagelser ned. Därefter hade hans rätt till asyl på ambassaden löpt ut, varefter han anhölls av brittisk polis. USA begär honom utlämnad men det dröjer. Under tiden sitter han inspärrad på en säkerhetsanstalt sydost om London.

Sett i backspegeln påminner Julian Assanges liv om en musical. Men en nog så allvarlig sådan. Jag har aldrig gillat honom men jag menar att han blivit rejält blåst på sin rättssäkerhet. Och jag tycker att det är lite väl grovt, att media-Sverige, som vi vet älskar att framstå som en idyll, har gjort de båda kvinnorna till det finaste man kan vara i Sverige: offerprinsessor.

Vad CIA med alla sina dollar-millioner, nätvärk och spioner inte förmådde lyckades de båda singlarna med: att krossa en livsbana, som var på väg att rita upp en kometkarriär. Det senaste är, att den ena av dem, en ung och ambitiös socialdemokrat vid namn Anna Ardin, har gett ut sin personliga berättelse  – I skuggan av Assange, som hyllas härifrån och till Kiruna. Som den fritt tänkande och ’kätterska feministen’ Helene Bergman emellertid dokumenterar på sin blogg, Kärringbloggen, är helgonförklaringen oförtjänt. De två svenska kvinnornas uppförande tyder på, att de mycket väl visste vad de drog i gång och att Anna Ardin redan från början planerade att tjäna pengar på Assange.

Det framgår av de sms-meddelanden som de två kvinnorna sände till Assage och till sina vänner, när han var i Stockholm. ”Jag vill ha honom, jag vill ha honom!” som den ena kvinnan skriver till en vän. Sms-meddelandena framgår av en förhörsutskrift, som gjordes på ambassaden 2016 och som Helene Bergman har kommit över, vilket är något av ett scoop. Hon hänvisar också till ett vittnesmål från en man, som bevittnade de två kvinnornas grovflirt med Assange.Men trots det kan den sistnämnde ju mycket väl ha våldtagit de två kvinnorna. Ingen vet vad som föregick i sovrummet, dit Asssange bjudits att övernatta, bortsett från de involverade.

Det är heller inte det sexuella skeendet som intresserar Helene Bergman utan två mycket viktigare frågor: Varför vill inga svenska medier lyssna till Assanges version av historien? Och vart har vänstern tagit vägen, vad angår deras tidigare hjältes rättssäkerhet? Fängslandet av Julian Assange är storpolitik, men det är också tydligt, att vi i västvärlden lever som om vi befann oss i en moralisk höghastighetstid. I ett alltmer upppskruvat tempo efterfrågas progressiva förebilder, men gör de oss besvikna vänder vi dem ryggen lika fort som vi forälskade oss i dem.

Ingen annanstans på klotet är hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige. Och ingenstans i den så kallade fria delen av världen marscherar de statliga och etablerade medierna så samstämt i takt med tidsandan och makteliten som i den humanistiska stormakten, oavsett om det gäller invandring, EU, #metoo, identitetspolitik eller de återkommande anklagelserna för ’strukturell rasism’. När det visar sig att människorna inte alltid är lika ädla, grips eliten av panik. Kommer man på kant med den paniken kan man se fram mot att få sluta sina dagar i en spiral av tystnad.

(översättning av Kjerstin Norén, sedan 2013 kritiker på nättidskriften alba.nu, bidragsgivare till Kärringbloggen och under 1980-talet teaterkritiker på oberoende dagstidningen Information i Köpenhamn)

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

 

(Jyllands-Posten publicerade i september 2005 en serie teckningar av islams profet Muhammed, vilket ledde till starka protester från den muslimska världen. Redaktionen har sedan dess varit utsatt för ett antal terrorhot. I det senast terrorhotet år 2010 var svensken Munir Awad inblandad. Om hans koppling till Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten och Soffan-rättegången står att läsa här på Kärringbloggen:

Anna Ardin planerade redan 2010 att tjäna pengar på storyn om Assange

Under tio års tid har jag som journalist och rättsfeminist följt Julian Assange härvan i Sverige. Min första artikel, ”Feministerna i Assangehärvan gör våld på feminismen,” publicerades på dåvarande sajten Newsmill 2011-02-1. (Då hade jag blivit refuserad av Aftonbladet.)
Den börjar:
”Fallet Julian Assange sätter fingret på den svenska statsfeminismen. På 70-talet tog feministerna ansvar för sin sexuella frihet. Dagens feminister har lämnat över ansvaret till staten.
Jag avslutar den artikeln med att skriva:
”De två kvinnornas lek med elden kommer troligtvis att sluta i ett stort elände, inte minst för dem själva. Därför borde de ta tillbaka sin anmälan medan tid är. Men i fallet W. är det omöjligt då våldtäkt faller under anmält åtal. Det vill säga den opersonliga statsfeminismen har tagit över och W. får nu stå sitt eget kast.”
Länkar till några av de artiklar jag skrivit finns samlade i slutet av recensionen.

Nu efter tio år ser vi facit. Det blev aldrig någon våldtäktsrättegång. Målet är nedlagt.
I Belmarsh-fängelset i London sitter Julian Assange, psykiskt nedbruten och med ett hot om utvisning till USA, för att han och Wikileaks avslöjade USAs krigsbrott.
Utlämnas Julian Assange kan vi journalister och alla andra säga tack och adjö till demokratiernas yttrande- och tryckfrihet.
Anna Ardin, en av de två Assangekvinnorna gör däremot medial karriär hos de vördnadsfulla, stora medierna i Sverige. Dessutom förbereder hon en politisk karriär inom Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Där sitter hon nu i förbundsstyrelsen. Hennes mål är att göra kristendomen mer politisk.
Nyligen kom hennes bok,” I skuggan av Assange,” ut.

Rätts-och medieskandal

Det bästa med Anna Ardins bok, är att hon just lyfter ut ur skuggan den största rätts – och mediaskandalen i Sverige i modern tid. Att hon under sin Via Dolorosa vandring mot den religiösa kallelsen avtäcker hur en del av den svenska makten och media fallerat att objektivt hantera några sängkammarbråk med dåligt sex som följd.
Starstruckt av Julian Assange går dessa kvinnokampens döttrar, Anna Ardin och Maria, ett fingerat bibliskt namn i boken, på myten om att alla människor är fina och snälla för att de kämpar för ett ädelt syfte.
När det visar sig att Julian Assange inte är så ädel som han ger sken av och världsbilden rasar grips de av panik. De båda kvinnorna tar bildligt talat varandra i hand och går tillsammans till polisen för nu tror de att de blivit smittade av HIV.
Deras bevis är en misstänkt förstörd kondom och en upplevd utsatthet/förnedring. Dessutom hade Julian Assange rapat Anna Ardin rakt i ansiktet. Hon som trodde att han skulle pussa henne på kinden:
”Istället rapar han mig i ansiktet. Det är bland det vidrigaste jag varit med om. Det luktar surt och ruttet och jag känner mig oerhört förnedrad.”
Åh dessa kvinnokampens döttrar som kallar sig för feminister är som bambis som släpps ut på den hala isen och drattar omkull. Det är naturligtvis inte deras eget fel, nej dagens feminister har inga skyldigheter, de har bara rättigheter. De har inte ens skyldighet att ta hand om sig själva och sina egna kroppar. De verkar inte ens ha lärt sig att säga ifrån när de är ensamma, de måste vara i grupp.
Bashistorien om Julian Assange som sexpartner går som en röd tråd genom boken och är inte särskilt unik. Jag tror att vem som helst skulle kunna skriva en bok om sexuella erfarenheter som inte gått precis som man tänkt sig.
Men här finns en stor skillnad mot vanliga ligg. Den manlige partnern är en världskändis som avslöjat USAs krigsmetoder i Irak och Afghanistan. Det är ju därför dessa två kvinnor, Anna Ardin och Maria tänt på honom. Och som ”SW” skriver i ett sms den 14 augusti 2010 till en vän: ”Jag vill ha honom. Jag vill ha honom.”
Och de båda kvinnorna är inte ensamma.

”Kvinnor limmade på Assange”

Vittnet Johann säger i sitt förhör 2010 – 09- 20 ur Häktingspromemorian som läcktes på internet i januari 2011, bland annat:
”Eh, men det jag upptäckte väldigt snabbt var att, ehm, eh, att Julian han väckte någon slags, eh, alltså någon slags så här kändisintresse bland, bland tjejer. Och eh framförallt alltså bland tjejer som, som jag förväntade mig vara eh.. Som mer ska man säga, professionella liksom i sin karaktär. Nu pratar jag om hur det var i London. Eh, och ja de, de limmade liksom på han, så kan jag säga. Ja det var journalister från väldig, väldigt prestigefyllda publikationer, liksom som, som eh betedde sig som skolflickor liksom när de, när de såg honom. Fnittrar, försöker krama. Försöka, vad heter det, ta handen på låret, på honom.”
Johann berättar vidare om två kvinnliga journalister som bänkade sig väldigt snabbt precis intill Julian. De försökte sedan från var sin sida kämpa om vem som skulle vinna över hans intresse:
” Men han tycktes vara mer intresserad av att diskutera etik inom journalistiken, politik och så de frågorna. Men det såg väldigt märkligt ut, så kan jag säga. Från min sida.”
Men inramningen till det här dåliga sexet, med en världskändis blev naturligtvis alltför lockande för Anna Ardin för att inte skriva en hel bok.
En story som sjävklart säljer- sex med en världskändis kryddat med en rättegång som aldrig blev av.
Det hela blir ju inte sämre av att Anna Ardin i sin extrema skenhelighet ska skänka vinsten till Diakonia, vilket höjer hennes image i den Humanitära Stormakten som är Sverige.

Förhöret med Julian Assange på Ecuadors Ambassad 2016

Jag fick tillsänt mig förhöret med Julian Assange som hölls 14/15 November på Ecuadors Ambassad. Förhöret har offentliggjorts med Julian Assange godkännande. ”14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged,” där citerar Julian Assange själv bland annat de nio sms som de två kvinnorna utväxlade med varandra från den 14 Augusti 2010 till och med 28 augusti 2010. Jag citerar dem på engelska. ”AA” har nu avidentifierat sig och är alltså Anna Ardin:

On 14 August 2010 ”SW” (Maria I Ardins bok) sent following text to a friend: I want him. I want him. Followed by several more of similar content ( all referring to me) in the lead-up to the events in question (13:05)

”On 17 August ”SW” wrote that we had long foreplay, but nothing happened(01:14);

then it got better (05:15)

”On 17 August, after all sex had occurred, ”SW” wrote to a friend that it ”turned out all right” other than STD/pregnancy risk (10:29)

”On 20 August ”SW”, while at the police station, wrote that she ”did not want to put any charges on Julian Assange” but that ”the police were keen on getting their hands on him”(14:26);and that she was ”choked(sic shoked) when they arrested him” because she ”only wanted him to take a test”(17:06)

”On 21 August ”SW”  wrote that she ”did not want to accuse” Julian Assange ”for anything”, (07:27); and that it was the ”police who made up the charges(sic)” (22:25);

On 23 August ”Anna Ardin” (the other woman whose case was dropped in August 2015) wrote to ”SW” that it was important that she went public with her story so that they could form public opinion for their case ( 06:43);

On 23 August ”SW” wrote that it was the police, not herself, who started the whole thing (16:02);

On 26 August ”Anna Ardin” wrote to ”SW” that they ought to sell their stories for money to a newspaper (13:38);

On 28 August ”Anna Ardin” wrote that they hade a contact on the biggest Swedish tabloid (12:53) and ”SW” wrote that their lawyer negotiated with the tabloid (15:59)

Julian Assange kommenterar de ovanstående sms:en:
”These text message clearly show what really happened between ”SW” and me. It is clearly consensual sex between adults. The communication between ”Anna Ardin” and ”SW” later sadly speaks for itself.”

Julian Assange status för Ardin

De enda vuxna i hela den här sexhistorien mellan Julian Assange och de två svenska kvinnorna, inklusive, polis, åklagare, advokater, feminister, journalister, verkar vara de barnmorskor Anna Ardin besökte efter sexet med Julian. Hon skriver själv:
” Jag söker upp en klinik för sexuell hälsa och pratar med ett par olika barnmorskor. Jag berättar för dem vad som hänt- att jag blivit utsatt för smittrisk mot min vilja – men känner mig fånig när jag nämner detaljer kring varför det kändes så obehagligt. De verkar tycka att det inte är deras sak att värdera eller kommentera min upplevelse och jag accepterar det. Ibland känns sex inte kul, det är tydligen helt normalt.”
Naturligtvis förtjänar inte Ardin och ingen annan heller att bli dåligt behandlad under sex. Klart att hon inte förtjänar näthat, det gör ingen. I boken ger hon exempel på exempel på grova invektiv, så grova att hon är tvungen att beskyddas och resa utomlands:
”De vill definiera mig som ett objekt, en ägodel, snarare än subjekt, en egen människa. Det är en del av patriarkatet, den könsmaktsordning vi lever i. Jag hatar patriarkatet.”
Den skam och skuld Anna Ardin lever under, efter det misslyckade samlaget med Julian Assange, måste ha varit tung att bära, inte minst i den omgivning som är Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen.(Tro och Solidaritet) Det var den rörelsen som bjöd in Julian Assange till seminariet med namnet ”Krigets första offer är sanningen – ett seminarium med Julian Assange 14 augusti 2010.
Men Julian Assange vill bo så hemligt som möjligt eftersom han är orolig för att bland annat FBI är ute efter honom. Vilket han också verifierar i ” 14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged.”

Och skriver Anna Ardin i sin bok ” I skuggan av Assange”:
” Eftersom jag ändå ska vara borta och jobba på festival de här kvällarna så erbjuder jag mig att låna ut min etta i centrala Stockholm. Billigt för en fattig organisation, hemligt – som Julian vill ha det – och dessutom ger det mig själv status. Att jag får vara en sådan som är med där det händer, att jag känner dem det pratas om, blir en statusmarkör mer värd i mina kretsar än hög lön, att ha en miljövänlig bil eller annat sådant som brukar förknippas med status.”
Men så blir statusen bara ett dåligt sex, där Anna känner sig oerhört förnedrad. Kanske inte bara det utan hon är också tvingad att bära sin skam av att ha betett sig lösaktigt i detta religiösa sammanhang.
Jag ställer mig frågan varför hon inte ber Peter Weiderud, då ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen ( Tro och Solidaritet) om hjälp att slänga ut Julian ur sin lägenhet, när han inte vill flytta? Skäms hon så mycket? Och var är Peter Weiderud i hela den här historien undrar jag.
Nej Anna Ardin får bära sin skam och skuld ensam och så får hon insikten att:
”Världen är ond och jag har ingen plats i den.”
Hon fortsätter att leta efter den röda tråden i livet, trots att hon nu har hämtat sig och börjat skaffa sig en egen liten familj. Men på sidan 223 berättar hon om att hon fått kallelsen:
” Jag börjar förstå att det är min tro som är den röda tråden.” Gott så!

Julian Assange DNA-testades

Men några sidor längre fram, återkommer besvikelsen över Julian Assange och hon hakar upp sig på att Julian aldrig gjort något DNA- test som kunde bevisa att det var han som burit kondomen som sedan blivit avriven.
Men i det dokument jag tidigare citerat:
”14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged,” skriver Julian :
”I reitrate that over the past six years, I have continued to call for this prosecutor to accept my statement, including-
Providing a DNA sample six years ago in December 2010 when I was first arrested at Sweden`s request and which has been available to the prosecutor. For the last six years. She has never bothered to even attempt to use it.”

Fortfarande efter tio år står Anna Ardins uppgifter mot Julian Assanges uppgifter. I Sverige har Anna Ardin den senaste tiden fått stå oemotsagd i vartenda stort media. Ingen journalist verkar har varit intresserad eller rent av inte vågat höra Julans Assange version, trots att material finns!
Dessutom har det svenska rättsystemet klantat sig så mycket att målet nu lagts ner.

Kärringbloggen kommer de följande veckorna att återkomma med fler artiklar om Assangeaffären i Sverige.
Helene Bergman, journalist
Carina Hägg, reseacher

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera!
Därför tas gåvor gärna emot!
Swish 123 22 07 975

Här nedan är några av länkarna till de artiklar jag skrivit om Assangeaffären.

 

 

De stora medierna, förblindade av påstådd våldtäkt, tackade nej till min intervju med Julian Assange

Vem lyssnar nu på Julian Assange? Anna Ardin får i SVT:s talkshow Carina Bergfeldt på fredagskvällen ensidigt berätta om Julian Assange påstådda våldtäkter.
Därför publicerar jag texten om mitt möte med Julian Assange i London på våren 2012 här på Kärringbloggen.
Efter vårt möte var han villig att låta sig intervjuas av mig. Men varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Aftonbladet ville publicera den intervjun.

Efter den negativa mediekampanj som Julian Assange utsatts för av svenska journalister blev jag glatt överraskad när beskedet kom att Julian Assange ville träffa mig.
Jag var i London i ett helt annat journalistiskt ärende och tog en chans.
När min engelska kollega, förstod att jag skulle möta Julian Assange, rynkade hon pannan och förmanade mig sedan allvarligt:
”Håll dig på armlängds avstånd från honom. Sitt inte för nära! Han ser bara kvinnor som sexobjekt!”
Jag frågade om hon hade träffat honom?
”Neej”, svarade hon, ”men jag har ju läst och hört en massa om honom.”
Det sista hon sa innan vi skildes åt var;
”Be careful!”

När jag steg ut i marssolen på Groswell Road i London ringde Anna Ardins ord från häktningspromemorian i fallet Julian Assange i mina öron:
”Jag var ju skitstolt, får världens häftigaste man i säng och som bor i min lägenhet.”
Sedan förändras allt för Julian Assange. Han blev anklagad för våldtäkt. Från att ha varit världens häftigaste man till en internationellt jagad man. En man som nu sökt politisk asyl på den Ecuadorianska ambassaden i London, rädd för att bli utlämnad från Sverige till USA. Men inte rädd för att svara för sig i ett polisförhör om påstådda misstankar om sexbrott i Sverige.

Feministen Julian Assange

Det är den jagade mannen med fotboja jag snart ska möta i London, då innan han sökte skydd på Ecuadors ambassad och innan han av High Court i London fått beskedet att han utlämnas till Sverige.
Innan han tillbringade sju år på nämnda ambassad och innan han hämtades av Brittisk polis och sattes i fängelse för att avtjäna 50 veckors straff för att han inte betalat borgen. Och ja innan den svenska vice riksåklagaren Eva-Marie Persson måndagen den 13:e maj 2019 beslutat att återuppta förundersökningen om misstänkt våldtäkt. En förundersökning som ett halvår senare las ner på grund av att bevisläget försvagats. En man som sedan suttit i fängelse anklagad för spioneri och dataintrång. En man som inte kan utlämnas till USA på grund av hälsoskäl, fastslog en brittisk domstol 4:e januari 2021. Julian har sedan jag mötte honom en fästmö, Stella Morris och två små barn.

En man som i media beskrivits som demon, en kvinnotjusare, oberäknelig, arrogant och smutsig.
Varför vill jag träffa honom? För att jag är övertygad om att den bilden inte stämmer. Min långa livserfarenhet som journalist och feminist, av män och journalistkolleger, säger att det är en falsk bild.
Jag hade dessutom tidigare haft kontakt med hans mamma, Christine Assange. Hon hade berättat för mig att hon varit engagerad i Womens Lib i Australien. Att hon hade uppfostrat Julian i jämställdhet och feminism. Julian var, enligt henne, en av kvinnokampens söner.
Det enda sättet för mig att bli övertygad om att mediabilden är falsk är att sitta öga mot öga med Julian Assange.

Jag sympatiserade från början med Wikileaks och dess grundare Julian Assanges ideologi om att stå på folkens sida gentemot makten. Det rimmade väl med den journalistideologi som jag under alla mina år som journalist arbetat efter. Att stå på de förtrycktas sida. I de flesta fall är det kvinnor därav feminismen.
Enkelt uttryckt: Att ge de röstsvaga röst. Att avslöja makten!
Julian Assange ser alltså på världen på samma feministiska sätt som jag gör.
Jag såg och ser honom som en kollega. En kollega som bara på några år blivit världskändis, som fått priser för sin journalistiska gärning, men som också bär fotboja. Inte god alltigenom, men inte heller ond alltigenom. Kort sagt en människa.

Christopher´s 

Jag förberedde mig noga på det billiga men centralt belägna hotellet inte långt från Kings Cross. När jag tröttnade på hotellrummet gick jag en promenad i den lilla parken utanför hotellet. Parken omgärdades av ett högt, svart, utsirat järnstaket, men innanför hade de japanska körsbärsträden slagit ut sina rosa blommor. När solen värmde satte jag mig på en parkbänk och funderade på hur jag skulle möta Julian. Jag antog att han visste vem jag var, eftersom han sagt ja.
Det handlade inte om någon intervju. Det var ett förberedande möte som kunde resultera i en intervju. Det var bara ett möte. Julian visste det också- att det bara var ett möte.
Jag hade fått ett mail vidarebefordrat:

”Dear B,
Please can Helene meet Julian at 12.30 pm at the following adress:
Christopher`s
Both booked under XX
Best
S.

Jag Googlade på Christopher`s och läste att de hade ett modernt amerikanskt kök. Nästan en provokation att vi skulle träffas just där!
Jag förväntade mig att bli bjuden på lunch.
Pakistaniern i hotellreception på det lilla hotellet där jag bodde, ringde efter en taxi.
Efter tio minuters bilfärd i centrala London släppte taxin av mig utanför entrén till Christopher`s i rätt tid.
Lite dröjande gick jag uppför de fem breda stentrapporna, glasdörrarna öppnade sig ljudlöst och i vestibulen satt en elegant ung dam. Hon log vänligt mot mig och jag framförde mitt ärende.
Hon såg ner på sin bokningslista, nickade och bad mig sitta ner i baren och vänta.
Det var mest herrar i lediga vardagskläder vid några av borden i baren.
Jag letade mig fram till en plats i den väggfasta soffan vid fönstren. Där jag satt hade jag god utsikt över entrén, vilket innebar att jag skulle se Julian innan han såg mig.
Det dröjde. Varje gång glasdörrarna öppnades klack det till inom mig. Men än så länge ingen Julian.

Kindpuss från Julian

Så steg en lång herre med en brunbeige hatt i sällskap med en kortare mörkare man in genom glasdörrarna. De gick fram till den mondäna damen och jag såg att det var Julian.
Båda herrarna vände sig mot baren, gick in och närmade sig mig.
Julian måste ha kollat upp mig med bild och allt. Jo, han log när han såg mig. Jag reste mig och han kindpussade mig på båda kinderna, mycket vänligt. Känslan av att ha känt varandra länge infann sig.
Jag hälsade mer formellt på hans följeslagare S, som bar palestinasjal runt halsen, säckig t-tröja och såg allmänt trevlig och sympatisk ut.
Julian satte sig bredvid mig och tog av sig hatten. Hans hår var alldeles vitt och hans ögon var intensivt blå med en intelligent och vänlig blick. För övrigt hade han en stickad, tunn tröja, ett par beiga chinos och ett par fula skor på sig.
Kyparen kom och Julian frågade S hur mycket pengar de hade?
”Det räcker till vatten,”svarade S och beställde Perrier.
Jag började med att säga att jag läst hans bok, ”Memoarer är prostitution”.
Julian stelnade till:
”Det är inte min bok! I alla andra länder utom i Sverige har man satt en etikett på omslaget att den inte är auktoriserad av mig. Dessutom står det flera fel i boken och min mamma har aldrig varit hippie.”
Jag ställde inga mer direkta frågor till honom. Det behövdes inte. Han pratade så gärna. Jag fick känslan av att han hade ett verkligt behov av att prata, att förklara, att lägga till rätta.

Fotboja och häkte

Han var orolig över det svenska rättssystemet. Inte när det gällde fängelserna, men häktet. Han hade hört att han skulle bli inlåst utan någon kontakt med yttervärlden. Innan han ens var dömd.
Han drog upp byxbenet och visade mig den grå fotbojan. Det fanns ingen bitterhet där, bara en smula upprördhet över att han tvingats bära den i så många dagar, över 400 då när vi sågs på Christopher’s i London denna vårdag i mars 2012. Han nämnde ingenting om vad som hänt i Stockholm för ett och halvt år sedan. Jag frågade inte heller. Däremot frågade han vad jag egentligen gjorde i London. Jag berättade och jag såg hur den journalistiska gnistan i hans ögon vaknade.
”Det där”, sa han. ”Det där, skulle jag vilja publicera på Wikileaks. Han lät entusiastisk.
Samtidigt förvånades jag över hur han i den situation han befann sig i orkade engagera sig i mitt projekt.

Vi skämtade om Sverige, vi skämtade till och med om sex, på det där vänskapliga planet som man kan göra med en man man känner förtroende för. Med en man som man vet inte missförstår.
Timmen vi hade till vårt förfogande gick för fort. Jag tror att vi båda hade velat fortsätta att prata. Det som frapperade mig mest var att Julian Assange var så påläst och analytiskt insiktsfull. Med andra ord han verkade ha full koll på läget.

Infrusen intervju

Den självklara fortsättningen på det här förutsättningslösa mötet var att göra en djupintervju med Julian. Trots att han var/är djupt kritisk till svenska journalister.
Via mina kontakter fick jag klartecken! Jag skickade över de tjugotalet frågor jag ville att han skulle svara på:
T ex om vad han tänker om sin förvandling från hjälte och ”rockstjärna” till demon och påstådd våldtäktsman i medierna.
Hur media har målat upp honom som en arrogant chauvinistisk mansgris.
Hur hans förhållande till kvinnor är? Vad han tycker om den feministiska rörelsen?
Om han ångrar att han startade Wikileaks med tanke på vad som hänt. Om han är rädd för att bli utlämnad till USA? Och mycket annat.
Jo Julian Assange var villig att svara på alla frågorna på ett villkor att intervjun publicerades i någon av de stora tidningarna. Men varken Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Aftonbladet var villiga att publicera intervjun. Jag fick aldrig något svar på varför de inte ville.
Så fortfarande vet inte en svensk allmänheten vad Julian Assange tycker.

Helene Bergman, journalist

Journalistik kostar så Kärringbloggen tar gärna emot gåvor

123  22 07 975

Polisförfalskning av förhör med Julian Assange

Nej, det var inte de två kvinnorna som anklagade Julian Assange för våldtäkt. Det var den svenska polisen som åtminstone förfalskade ett av förhören. 

På order av vem?  

Regeringen Reinfeldt styrde landet, men det var valtider 20 augusti 2010 och en månad innan valet söndagen 19 september. 

Våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange var enligt FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, högst troligt fabricerade av svensk polis. 

Nils Melzer är FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. 

I ett dokument daterat 12 september 2019 skickat till Sveriges utrikesminister Margot Wallström belägger Nils Melzer sina påståenden. 

I augusti 2010 polisanmäldes Julian Assange misstänkt för våldtäkt. Nio år senare 3 juni 2019 las målet ner av Uppsala tingsrätt. 

Nu hotas Julian Assange av utlämning till USA från England, för att ha avslöjat krigsbrott under kriget i Irak, begångna av USA:s militär. 

Följande är ett sammandrag av FN rapportören Nils Melzers andra brev till Utrikesminister Margot Wallström.

Fredagen 20 augusti 2010 på eftermiddagen,

kommer två kvinnor, SW och AA in på Klara Närpolisstation i Stockholm. Båda två har haft samlag med Julian Assange. De ville nu fråga polisen om det gick att tvinga Assange till ett HIV-test. AA kände poliskvinnan IK.

Fredagen 20 augusti kl 16:21

påbörjar poliskvinnan IK ett förhör med SW.

Under förhöret blir SW känslomässigt upprörd när hon förstår att åklagaren avser att utnyttja hennes vittnesmål för att gripa Assange som misstänkt för våldtäkt.

Under och efter förhöret skickar SW textmeddelanden där hon berättar att hon bara vill få Assange att ta ett HIV-test. Hon vill inte  rapportera något brott, men pressas av polisen:

”De var angelägna om att lägga vantarna på honom” samt att ”det var polisen som hittade på anklagelserna”, skriver hon. 

SW vägrar att underteckna förhöret. Hon avbryter förhöret klockan 18:40 och lämnar polisstationen. 

Samma dag fredagen 20 augusti på kvällen

beordrar åklagaren att Assange ska gripas. Samtidigt informeras tidningen Expressen. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver: 

”Detta gjordes trots att Assange var närvarande i Sverige och lätt kunde förhöras innan man vidtog åtgärder som allvarligt och i onödan skulle skada hans rykte.”

Nils Melzer fortsätter:

”Expressen kontaktades trots kravet om anonymitet, diskretion och sekretess beträffande såväl målsägandens som den misstänktas identiteter vid förundersökning av anklagelser om sexualbrott.”

Dagen efter, lördagen 21 augusti 2010 kl 11:31

förhörs den andra kvinnan AA.

Nils Melzer skriver:

”AA hade inte någon avsikt att rapportera något brott mot Assange utan tog SW till en polisstation där hennes väninna IK arbetade som polis, så att SW kunde fråga om möjligheterna att tvinga Assange att ta ett HIV- test;

och AA i en tweet den 22 april 2013 offentligt bekräftade att hon inte hade våldtagits.”

Onsdagen 25 augusti 2010

efter att ha granskat bevisen, inklusive de ursprungliga förhören med de två kvinnorna avslutar formellt chefsåklagaren EF våldtäktsutredningen mot Julian Assange och konstaterar att:

”Jag tror att det inte finns anledning att misstänka att han har begått våldtäkt” samt att ”det beteende som anförts av SW inte visade tecken på något som helst brott.”

Den kriminaltekniska undersökningen av en kondom som lämnats som bevis, som påstods ha använts och rivits sönder av herr Assange under samlag med AA, uppvisade  inget spår av DNA från vare sig herr Assange eller AA. 

Under tiden  jobbar poliskvinnan IK,  tillsammans med  sin överordnade kriminalinspektör MG med att skriva om förhöret med SW. 

FNs rapportör Nils Melzer skriver:

”Enligt bevis som gjorts tillgängliga för mig ändrade poliskvinna IK den 26 augusti, förhöret med kvinna SW  från den 20 augusti.”

Enligt en mejlkonversation mellan poliskvinnan och hennes överordnade, kriminalinspektör MG, publicerat av sajten Femte Juli, som i sin tur citerar den schweiziska tidningen Republik skriver kriminalinspektör MG bland annat:

”Gör ett nytt förhör. Klipp in texten i det och adressera förhöret till ärendet. Signera också förhöret.”

Poliskvinnan svarar:

”Jag är kanske trög, men jag förstår inte riktigt hur du menar…”

MG svarar:

”Gör enligt följande. Klipp in detta i ett förhör och signera 

förhöret. Det kommer att se konstigt ut om jag signerar. Jag bifogar det gamla förhöret.” 

Dessutom publicerar Femte juli följande dokument där poliskvinnan själv skriver:

”Fredagen den 20 augusti 2010 höll jag förhör med målsäganden SW i ärende 0201-K246314-10 på Klara närpolisstation. Förhöret påbörjades kl 16:21 och avslutades kl 18:40. Därefter skrevs förhöret in i wordprogrammet Durtvå. Förhöret skulle renskrivas nästkommande tjänstgöringsdag, måndagen 23 augusti 2010. Detta var inte möjligt då jag nekades tillgång till förhöret jag hållit. 

Efter diverse brevväxling fick jag direktivet av MG att istället skapa och signera ett nytt förhör i Durtvå viket gjordes torsdagen den 26 augusti med behövliga ändringar. Tyvärr daterades och tidsangavs det dokumentet med rättelsens tidpunkt eftersom detta sker med automatik i Durtvås system. ”

Den 30 augusti 2010

förhörs  Julian Assange för första gången formellt av kriminalinspektör MG. 

Nils Melzer skriver:

”Efter att herr Assange äntligen blivit förhörd av  MG, som hade lovat honom full sekretess läcktes förhöret omedelbart till massmedier.”

Ny rättsprocess

Med utgångspunkt från ett fabricerat förhör startar rättsprocessen mot Julian Assange igen. 

Nu med en ny åklagare Marianne Ny och med försvarsadvokaten Claes Borgström som är utsedd av staten.

Nils Melzer noterar med djup oro:

”Att åklagare MN, trots begäran av herr Assanges försvarsadvokat, bestämt vägrade låta någon annan polis än MG förhöra herr Assange, med följd att MG:s rapporterade sjukfrånvaro förhindrade ytterligare förhör av herr Assange innan hans avresa från Sverige 27 september 2010, med uttrycklig tillåtelse från åklagaren att lämna landet.”

Då hade Julian Assange dessförinnan varit tillgänglig för förhör i Sverige i över tre veckor. Och trots upprepad begäran inte förhörts eller på annat sätt fått svara på ”anklagelserna” från SW.

Nils Melzer skriver: 

”Trots att Assange efter sin utresa föreslog flera datum då han var villig att att återvända till Sverige för att förhöras.”

”Trots att som alternativ Assange också hade  erbjudit sig att svara på frågor i London eller per telefon, via videolänk eller skriftligen.”

”Trots alla dessa möjligheter avvisade den svenske åklagaren av mindre sannolika skäl – arbetsbelastning, schemakrock, sjukfrånvaro hos polisman MG och juridiska hinder – som senare medgavs inte existerade. 

I november 2010 utfärdar den svenska åklagaren MN en europeisk arresteringsorder och ett relaterat Interpol utfärdat ”rött meddelande” för efterlysningar av rymlingar så att herr Assange kunde förhöras angående de anklagelser om sexuella brott som gjorts mot honom. 

Detta är upprinnelsen till det som sedan händer med Julian Assange. 

Nu, nio år senare, pågår en rättegång mot honom i London i vilken han hotas att lämnas ut till USA för att ha begått krigsbrott. 

Nils Melzer skriver bland annat  i sitt brev till dåvarande utrikesminister Margot Wallström  

”Trots starka tecken på att polisen avsiktligt har mörklagt och manipulerat bevis, verkar ingen utredning ha utförts samt inga disciplinära eller rättsliga påföljder ha ålagts de ansvariga tjänstemännen,” 

Till saken hör att min kollega Anders Carlgren och jag redan 19 augusti 2012 skrev en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

https://karringbloggen.se/dn-debatt-fallet-assange-ett-hot-mot-den-svenska-rattsstaten/

Ingressen löd: 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny.”

Nils Mezler skriver alltså sju år senare i sitt brev till Margot Wallström följande: 

”Jag noterar också att ers excellens avvisar all antydan om 

”att de svenska myndigheterna hade några andra skäl för sitt agerande än att utreda det brott som Assange misstänks för i Sverige.”  

(Nils Mezler har tidigare skickat ett brev till Margot Wallström om Julian Assange situation i fängelset i England.)

Nils Mezler säger sig vara djupt oroad över hur förundersökningen mot Julian Assange bedrivits. Han är undrande till om Sverige har uppfyllt sina förpliktelser i förhållandet till förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning:

” Jag uppskattar verkligen påståendet av ers excellens regering att den inte kan blanda sig i, påverka eller kommentera de självständiga beslut som fattas av svensk åklagare och domstolar, i synnerhet när det gäller en pågående kriminell utredning.” 

Men, fortsätter, Nils Melzer:

” Samtidigt vill jag påminna om att Sveriges internationella skyldigheter i förhållande till förbud mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning inte är begränsad till regeringens exekutiva gren. Dessa skyldigheter gäller landet i sin helhet samt till alla dess offentliga myndigheter och institutioner, inklusive domstolarna och åklagarmyndigheten, oavsett deras institutionella självständighet från regeringen.” 

Nils Melzer har noggrant granskat alla tillgängliga bevis vad gäller förundersökningen av Julian Assange. 

FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning har kommit fram till att förundersökningen mot Julian Assange inte överensstämmer med de grundläggande principerna för rättssäkerhet och rättvisa.

Svaret som Nils Melzer får från Utrikesdepartementet 11 November 2019 lyder:

”In relation to the communication of 12 September 2019, I would like to refer to the Government`s response of 12 July 2019. The Government has no further observation to make.”

Undertecknat Carl Magnus Nesser, Ambassadör, Director General for Legal Affairs.  

Fallet Assange manifesterar den svenska arrogansen.

 

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar att skriva och att producera. 

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är en gåva. 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75

Stor tack! 

Helene Bergman  

 

 

   

Från Julian Assange till Cissi Wallin

Det började en het augusti 2010 med att media och radikalfeministerna förenades i hetsjakten mot Julian Assange. 

Det kanske slutar en kall december 2019 med en förtalsdom mot Cissi Wallin som hängt ut Fredrik Virtanen på sociala medier?

Julian Assange, anklagad utan rättegång för våldtäkt, är nu döende på ett sjukhus i London. 

Benny Fredriksson oskyldigt anklagad för sexuella trakasserier  bland annat i Aftonbladet och SVT begick självmord i Australien. 

Aftonbladet fälldes senare i Pressens Opinionsnämnd.

SVT fälldes i Granskningsnämnden. Men dessa fällningar kan inte ge Benny Fredriksson livet åter. 

Fredrik Virtanen feminist och f d krönikör i Aftonbladet har fått schavottera som våldtäktsman i medierna. Trots att förundersökningen om påstådd våldtäkt inleddes och lades ner. Fredrik Virtanen har inget jobb och ingen heder kvar. 

”Det var som att bli uthängd på torget och bli spottade och pissad på,” sa Fredrik Virtanen i domstolen, enligt DN. 

Till saken hör att Fredrik Virtanen var en av alla dessa väletablerade journalister som i feminismens namn hetsade mot Julian Assange. 

Folkdomstol

Under de nio år som gått sedan medias hetsjakt mot Julian Assange startade har de etablerade medierna i förening med radikalfeminister agerat folkdomstol och dömt män som våldtäktsmän utan att någon rättegång ägt rum vid en svensk domstol. 

En domstol är en offentlig institution för rättskipning. 

De frivilliga etiska regler som journalister har att rätta sig efter har konsekvent brutits.

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/publicitetsregler.

 Hypotes

Min hypotes är att denna folkdomstol där de etablerade medierna förenas med radikalfeminister i våldtäkts anklagelser startade just med Julian Assange. 

Det var också då som könskriget, särskilt mot vita medelklassmän kulminerade för att sedan med oförminskad styrka pågå under nio år  och nå sin kulmen med förtalsrättegången mellan Virtanen och Wallin.  Rättegången är nu avslutad och åklagaren yrkar på villkorlig dom och dagsböter för Cissi Wallin. 

Dom faller 9 december.

Beträffande Julian Assange så meddelade åklagaren Eva- Marie Persson 19 november att förundersökningen mot  den våldtäktsanklagade Julian Assange läggs ner i brist på bevis.

Utredningen av Julian Assange har pågått till och från under nio år. Hur många miljoner har inte detta kostat skattebetalarna?

 Media som krigshetsare

För många år sedan läste jag boken Media som krigshetsare, skriven av Folke Hagman. 

I boken beskriver författaren, genom otaliga exempel från olika krig under 100 år, hur media genom sin nyhetsförmedling inte dämpar eller förklarar konflikter och krig utan snarare underblåser dem. 

Media har alltså underblåst ett annat krig – nämligen könskriget. 

Att media gör så är ett resultat av jakten på tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare. 

Sociala medier fanns inte då Media som Krigshetsare kom ut 1986, men könskriget har inte trappats ner på grund av de sociala medierna- tvärtom.

Donald Boström, välkänd journalist och fotograf var mediekoordinator mellan Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen och internationella medier under Assange besök i Stockholm i augusti 2010. Han var i nära kontakt med Julian Assange under hela besöket då Assangeaffären tog sin början.

Donald Boström berättar på sin hemsida On Wikileaks and Julian Assange bland annat:

” När Assange landar i Sverige den 11 augusti 2010, tillbringar han de kommande veckorna i Sverige omväxlande på hotell, på mitt kontor, och i kvinna As lägenhet. 

Världens hetaste kille

Det gick inte att ta miste på den Mick Jaggereffekt Assange kändisskap redan uppnått. På nära håll blev det samtidigt tydligt att ett ömsesidigt utnyttjande pågick mellan Assange och de kvinnor som drogs till internetstjärnans lyskraft och attraherades av hans gränslöshet. När kvinna A uttryckte stolhet av att ha världens hetaste kille i sin säng var hon inte ensam kvinna att känna på det viset.” 

( Det är kvinna A som hela tiden med advokaters hjälp drivit våldtäktsanklagelserna mot Assange, min anm.)

Donald Boström skriver vidare: 

”Vid ett specifikt tillfälle när jag menade att Assange gått över gränsen satt vi i kvällsmörkret i bilen på David Bagares gata och pratade allvar om saken. Det var dags att sluta menade jag (…) Förutom de moraliska argumenten, var han också jagad av ett antal underrättelse – och säkerhetstjänster som tackade och tog emot när de kunde notera hans svagheter. 

Jag påminde honom om några aktuella fall där vissa länders säkerhetstjänster snärjt politiska motståndare med kvinnor, droger och sex. Assange höll inte med, han kunde bedöma  de kvinnor han umgicks med menade han: 

”Det är inte en svaghet, det är en styrka.”

Världsmedia

Det utvecklades ett konstruktivt samarbete mellan Wikileaks och världsmedia. De största mediehusen välkomnade samarbetet med Wikileaks. De öppnade sina sidor för de avslöjanden Wikileaks kom med, där den nya trenden med ”leaks” var en journalistisk våt dröm. 

Dokumenten och the ”cables” från krigen i Irak och Afghanistan blev historiska ( the Afghanistan war logs, July 2010, the Iraq war logs, October 2010 and CableGate, November 2010).

Donald Boström fortsätter:

”Wikileaks stjärna steg mot zenit . Världsberömmelsen överträffade det mesta i samtiden och det fanns inte en regering eller säkerhetstjänst som inte darrade inför vad nästa avslöjande skulle bära med sig.

Det fria ordet och Fact News firade triumfer  av sällan skådat slag. Men dialektiken gjorde inget undantag för Julian Assange. Uppgång och fall är nära syskon på varsin sida av myntet. 

Och fiender till Assange och Wikileaks, stora som små, saknades sannerligen inte.

Assange fall

Slutet för Assange i Sverige stod klart när kvinna A ringde mig en sen eftermiddag den 20 augusti och berättade att hon och den andra kvinnan i polisutredningen, kvinna S, avsåg att gå till polisen och berätta sin historia. Kvinnornas krav på Assange för att inte gå till polisen var att han skulle göra HIV-test, säger kvinna A till mig i telefon.

Efter ett tjugotal samtal fram och tillbaka mellan kvinnorna, mig och Assange – med inte så lite palaver- övertalades han att göra ett test och slippa polisutredning.

Klockan är över fem på fredag eftermiddag där jag står med min dotter vid grönsakerna på ICA Kvantum i Solna centrum. Jag ställer ner matkorgen och ringer runt till de kliniker kvinna A rekommenderar. Inget sjukhus eller klinik har möjlighet att ta emot en sen fredag, de bad mig att återkomma på måndag. Något HIV-test blir därmed inte av.”

Förbryllad

Men när Donald Boström senare läser det läckta konfidentiella förhörsprotokollet  ser han att såväl kvinna S som kvinna A redan varit hos polisen och gjort sin anmälan, medan han själv stod på ICA och försökte få en tid för ett HIV-test åt Assange.  Just för att Julian Assange skulle slippa polisanmälan. 

Donald Boström skriver: 

”Det hela började bli förbryllande. Inte minst förbryllande var det att kvinna A, dagen efter  det ofredande hon utsatts för, tog sig an att arrangera en kräftskiva till Julians ära, som hon sa, när vi bjöds in. 

När jag vid midnatt lämnar kräftskivan och tar adjö sitter kvinna A och Julian Assange intill varandra. Kvinna A vänder sig till mig och säger att ”Julian sover hos mig i natt.”

Hade jag i det läget varit kommissarie Barnaby skulle jag undrat över om en kvinna som blivit så sexuellt ofredad att hon polisanmäler saken, redan dagen efter vill ha samma man i sin säng igen?”

Donald Boström skriver att han liksom den första åklagaren Eva Finnér inte bedömde det hela som våldtäkt. 

” Varför jag gör den bedömningen tänkte jag berätta under den rättegång som nu aldrig kommer att bli av!

Men det sista som händer innan allt brakar loss är att kvinna A ringer mig på lördag förmiddag den 21 augusti och berättar att de nu varit hos polisen och att Assange nu är polisanmäld.

Jag ser ut genom fönstret och ser det kommande scenariot framför mig och säger till kvinna A att:

”då vet jag exakt vad som kommer att stå på löpsedlarna i morgon.”

Den gissningen var inte så avancerad. Expressens Niklas Svensson ska enligt uppgift ha fått tipset från en polisläcka, sittandes på middag på Harpsund med statsminister Fredrik Reinfeldt. Svensson kastar sig enligt samma uppgiftslämnare i en taxi för att sätta tänderna i skandalen. 

Medieraseriet

Assange förtroende rasade över en natt , från hyllad hjälte och rockstar till asshole. En person som använt Wikileaks plattform för egna syften. 

Om det var hela Sverige eniga om , från höger till vänster, uppifrån och ner.”, skriver Donald Boström 

Själv blev jag chockad när jag såg Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt. 

Efter att jag också läst den läckta förundersökningen som låg ute på nätet och som jag fått av min journalistkollega Anders Carlgren, utbrast jag spontant:

”Va, vad fan har hänt med feminismen? Och vad fan har hänt med journalistiken?”

Senare skriver jag i min bok Med Svärtad Ögonskugga. En feministisk memoar som kom ut 2013, Beijbom Books.: 

”Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger, däribland Fredrik Virtanen ”glömde bort” att vi har domstolar för att döma i brottmål. 

Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han faktiskt inte ens var dömd eller åtalad. 

Och här fick medias macho- och feministjournalister en gemensam fiende där de i sin journalistiska yrkes- och maktutövning agerade folkdomstol och använde ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån.

Jag tror aldrig jag läst så mycket hat från journalister som då,” skrev jag 2013. 

Men sedan dess har  ett stort antal män, kända och okända polisanmälts för våldtäkt inte minst under #metoo. Många har frikänts i den stora floden av våldtäktsanklagelser. Hur kommer det sig? 

Helene Bergman 

P.S Läs kommande artikel i Kärringbloggen.

 

 

 

 

 

 

DN Debatt: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”

Publicerad 2012-08-19

Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny, skriver journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren.

Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen.

Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få.

En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken.

Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.

Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall.

Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada.

Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom.

Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel.

När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.

Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.

Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”.

I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.

Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet.

Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.

Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män.

Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.

På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna.

Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med.

Helene Bergman, journalist

Anders Carlgren, journalist

Kidnappad kvinnokamp blev manshat och statsfeminism

Artikel i NewsVoice, publicerad 2019-04-14.

Journalist: Dagens feminister saknar samhällsanalys och har istället lierat sig med makten, rättsväsendet, forskningen och media. Nu har vi en historielös feminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar, som diskuterar Rutavdragets vara eller inte vara och att flickor inte får ha rosa.

Läs hela artikeln här.

Assange har rätt: Sverige har blivit “feminismens Saudiarabien”

Artikel i NewsVoice, publicerad 2019-04-13.

Julian Assange har kallat Sverige för “feminismens Saudiarabien”. Efter att ha levt med den svenska feminismen från 70-talet fram till idag är jag benägen att hålla med honom. Den statsfeminism som nu visar sitt fula ansikte i Sverige vill jag inte ens kalla för feminism. Det senaste exemplet är det typiskt svenska förslaget om ett samlagskontrakt.

Läs hela artikeln här.

Feministerna i Assange-härvan gör våld på feminismen

Artikel i NewsVoice, publicerad 2019-04-12.

Fallet Julian Assange sätter fingret på den svenska statsfeminismen. På 70-talet tog feministerna ansvar för sin sexuella frihet. Dagens feminister har lämnat över ansvaret till staten.

Läs hela artikeln här.