Om sex, män och kvinnokamp fram till vår första kvinnliga statsminister

 

 

”Jag tog studenten 1967 och dansade in på universitetet i nätstrumpor där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.”

Samma år föddes Magdalena Andersson, vår första kvinnliga statsminister ( i sju timmar). Under 70-0ch 80-talen var  jag aktiv i den svenska kvinnokampen. Men vår kvinnokamp från slutet av 1900- talen verkar medvetet förtigas av de alltmer dominerande postkoloniala, identitetspolitiska, akademiska ”feministerna.” Istället använder de vår kvinnokamp , som plattform för sina egna splittrande syften. I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga.( Beijbom Books, 2013) skriver jag den moderna svenska kvinnohistorien ur mitt personliga liv och perspektiv – om män, sex och kvinnokamp. Och vägen fram till vår första kvinnliga statsminister. 

Kärringbloggen publicerar de kommande veckorna utvalda avsnitt ur boken Med svärtad ögonskugga. Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.  Swisha till 123 22 07 975. Eller till PG 62 42 09-3

Ange namn och adress så skickar jag.

Köp boken direkt av författaren. All inclusive 200 kr. Swisha till 123 220 79 75 skriv namn och adress så skickar jag!

 

”Jag tog studenten och dansade in på universitetet i nätstrumpor och CanCan-kjol, där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.

Jag var 21år, myndig, rotlös, sökande och ville flytta från Göteborg till Lund och läsa juridik. Men mina studentbetyg var inte särskilt lysande. 

Vad skulle jag göra resten av mitt liv? Bara frågor, inga svar.

Det existensiella sökandet började i en värld och ett samhälle som ställde allt på ända. Där gammal moral och koder inte längre gällde. Där ett nytt tänkande, nya medier, ny musik, nytt mode vällde över oss. Där generation ställdes mot generation. Där studenterna gick ut på gatorna och kastade sten. Där demonstrationer avlöste varandra med slagord som ”USA ut ur Vietnam.” Där vi kvinnor krävde fri abort och dagisplatser. Där fri kärlek gällde och samlag för vänskaps skull. 

Där Peace, Love and Understanding gällde.

Mitt i detta fanns jag!

Med en studentexamen på helklassisk linje med ämnen som antik grekiska och latin. Allmänbildad med sedan då?Gammal utbildning för ett nytt samhälle. Jag hade inga mål, inte längre några drömmar. Var egentligen bara glad över att jag tagit mig ur skolan, med godkända betyg. Mamma tyckte att jag skulle skaffa mig ett yrke som jag kunde ”falla tillbaka” på om den man jag gifte mig med råkade dö!

Studiemedel hade införts två år tidigare så jag skrev in mig för att läsa konsthistoria på universitetet. Jag visste inte vad jag skulle göra med det där, men det gav mig möjlighet att få dansa i den relativt nystartade baletten Patricia. 

När jag dansade magdans på 60-talet i studentbalettem Patricia. Fotograf okänd.

Men det skulle visa sig att Baletten inte var något dåligt val, med tanke på vad som senare hände. Det var en galen fascinerande värld av glitter och glamour. Mitt uppdämda behov av glädje och bekräftelse blev tillfredställt och jag, nästan till min egen förvåning, blev plötsligt oerhört ambitiös och ansvarstagande i dansens värld. 

Vi var så stolta och visste att vi var vackra. Vi uppmuntrande varandra där vi stod nakna i duschen. Beundrade varandras stjärtar och bröst. Vi sydde våra scenkläder själva och blev bekanta med varandras olika kroppar när vi mätte varandra med måttband. Vi blev sammansvetsade och det var alltid Baletten som kom i första rummet. 

Det var en värld av fest och hård träning. Det var en värld där sex blivit rumsrent, där porr sågs som en dörröppnare för ett rikare sexliv. Där det nu också blev legitimt för kvinnor att konsumera porr på bio helt öppet. Än hade nämligen inte kvinnorörelsen börjat reagera på kvinnornas objektroll i porren. 

Porren blev en politisk kraft, en allierad i uppgörelsen med den förtryckande maktapparaten, kyrkan och staten. Mot dubbelmoralen, mot det samhälle som vill hålla, inte minst oss unga kvinnor, nere i fortsatt förtryck. Samtidigt ställdes kraven på rätt till fri abort, preventivmedel, sex utanför äktenskapet och sex för vänskaps skull. Sex var tillåtet med vem som helst, när som helst så snart man var kåt. 

Vi stod nakna i duschrummet och pratade om sex, inte så mycket om förälskelse och kärlek. Det var det privata, men inte våra sexerövringar. 

Slagordet, då i slutet på 60-talet, var frihet att njuta! Och jag befann mig i njutningens stormöga. Studentkårerna blev porrens hjärtpunkter. Den hade flyttat, från de mörka bakgatorna, in i de finare salongerna i kårhusen. I Göteborg var den stora salen i det nybyggda kårhuset, fylld till bristningsgränsen när ett liveshowpar hade sex på scenen i ett låtsas samlag. 

De litterära sexböckerna Kärlek 1- 14 gavs ut mellan åren 1965-1975. Just när censuren för pornografisk litteratur hade mildrats. I Kärleksserien skrev kända författare som Bengt Anderberg, PC Jersild, Göran Tunström, Nina Christine Jönsson med flera erotiska noveller. Det fanns inga hämningar eller skam längre. Jag tyckte det var spännande och kunde njuta fullt ut. Jag hade börjat med p-piller och var trygg! Nu kunde jag själv bestämma när jag ville bli med barn”

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman ansvarig utgivare.

Vill du inte vänta köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. 

Swisha till 123 22 07 975. Ange namn och adress så skickar jag.

Bild: Med svärtad ögonskugga. 

Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor Swisha valfri penninggåva till  

123 22 07 975

 

Att en muslimsk man får slå sin hustru citeras i Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. Swisha en gåva till 123 22 07 975 eller PG 62 42 09 – 3

 

 

Broschyren ”Kvinnan i Islam” Foto Helene Bergman

Citat från boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten:

”Jag hade personligen under de senaste åren känt ett slags utanförskap i Göteborg. I en stad där jag som ung på 1960-talet upplevde den sexuella revolutionen. I en stad där unga kvinnor då för första gången, utan skam, kunde bejaka och njuta av sin egen sexualitet tack vare p-pillret. I en stad där jag som ung mamma till en liten dotter inte hade någon barnomsorg i form av daghem, när jag ändå hade ett jobb jag älskade. Det var då min kvinnokamp började, den som jag ägnat större delen av mitt liv åt.

Mitt första jobb var som journalist på Göteborgs Handels -och Sjöfartstidning, vars redaktion låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger. Det är i Rådhuset stadens ”regering” har sitt högsäte. På östra sidan av torget ligger Östra Hamngatan som numera gränsar till Nordstan. Gallerian där jag 2015 av Dahwa- missionärer fick en broschyr i min hand med rubriken ”Kvinnan i Islam,” som var utgiven av Göteborgs moské.

Där läste jag bland annat:

”I islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det:

”Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (sahla), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med.”

I ”Kvinnan i Islam”, förklaras den täckande klädseln med att:

”Den skyddar kvinnorna från mäns trakasserier och ger dom en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka och skydda sig.”

När jag läste vidare i broschyren ”Kvinnan i Islam” hajade jag till:

”I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, såsom skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke…”

”Det kan i vissa fall tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.”

Jag skrev en debattartikel om broschyren ”Kvinnan i Islam” i Göteborgs Posten 2015. Men det var ingen politiker som då reagerade. Göteborg moské fick vara ifred. Åtminstone hörde jag inte av någon.

Helene Bergman, ansvarig utgivare på Kärringbloggen och  författare till boken Den politiska Rättegången- Kampen om yttrandefriheten.

Vill du stötta Kärringbloggen swisha en gåva till

123 22 07 975

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

 

 

 

 

 

Varför hyllar kulturfeministerna den mördande machokulturen?

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till Dig som redan har swishat, det gör att jag orkar lite till!

Du som också vill stötta Kärringbloggen! Swisha en gåva till 123 22 07 975

eller till PG 624209-3

 

Varför  hyllar kulturfeministerna/journalisterna på Sveriges Radio ”ortens” mördande machokultur? Det kan väl inte vara för att dessa kulturfeminister när en romantiserad bild av ”riktiga män” som bär vapen? Eller för att de tycker synd om dom? Sveriges Radio ska stå för jämställdhet och ändå delar kulturfeministerna/journalisterna ut priser till ”ortens” rappare som uttrycker en kvinnosyn i sina texter som strider mot vår grundlag om allas lika värde oberoende av kön. 

Inte nog med det! I sändningstillståndet för Sveriges Radio står i § 5:

”Programverksamheten ska som helhet bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv samt utmärkas av hög kvalitet och nyskapande form och innehåll.” 

Det verkar som om de som kallar sig kulturfeminister spelat ner jämställdhets – och kvalitetskravet till förmån för ”ortens” kriminella machomän eftersom de delar ut priser till dom.  Men det är inte okej att kulturfeministerna använder kulturen som täckmantel för att hylla unga män som uttrycker att kvinnor är horor. Unga män som rapparen Yasin som får P3 Guld, som löser konflikter med vapen och dödande. Vad de här rapparna förmedlar är inte kultur – det är propaganda och makt. De är smarta nog att utnyttja sig av den trendssättande journalistiska naiva kultureliten för att med våld, mord och narkotika infiltrera det svenska samhället och sätta demokratin i gungning. De utnyttjar den svenska toleranta yttrandefriheten för att bedriva den intoleranta propagandan.

Och kulturmedia i Sverige som, under sken av att försvara den fria kulturen,  kräver att politiker ska ”hålla armlängds avstånd” låter sig utnyttjas som krigshetsare. Gängvåldet där polisen nu utreder 250 mord och försök till mord, handlar inte längre om kulturjournalisternas förment privata tyckande, det handlar om en maffiakultur som har understötts av kulturetablissemangets hejarop.

Det har gått så långt att Rikspolischef Anders Thorngren i SR:s P1 Morgon, med undertryckt vrede i rösten säger att situationen är Fruktansvärd och att vi i Sverige har en:

”Synnerligen allvarlig situation som äter sig in i vårt demokratiska samhälle.” 

Rikspolischefen menar att den här situationen inte kommer att brytas om inte övriga samhället mobiliseras för att bryta nyrekryteringen:

”Det är ständigt ny påfyllning av nya kriminella som ser upp till de andra där de tidigare har varit.”

SRs P1 Morgons programledare nämner inte med ett ord de gängkriminella rapparnas påverkan på de kriminella wannbees som hejas på av public service. En public service som dessutom ingår i landets totalförsvar. Däremot står en f d kriminell rappare i SVT:s Aktuellt studio och berättar hur gangsterrapen drog in honom i kriminaliteten.

” Att lyssna på gangsterrap som ung bidrog till att han började begå brott. Och det går inte att vara framgångsrik inom genren utan att i någon mån själv vara en del av den kriminella världen. Det menar rapparen Alex Ceesay – som själv levt både ett kriminellt liv och är känd för sina grova texter . – Det drog mig ditåt, säger han i SVT:s Aktuellt. 

På 70-talet fanns  en tidningen som hette Musikens Makt. I deras första nummer som kom ut i juni 1973 löd programförklaringen:

”Maktens musik, Svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.” (Wikipedia)

Låter som kulturfeministernas/journalisternas förklaringar till att prisa gangsterrappen men som i dagens samhälle helt spårat ur och gått från ord till vapen och mord.

Och nu utropar den tyska tidningen Bild, med miljontals läsare Sverige till Europas farligaste land.  Att kulturfeministerna inte fattar att de blivit nyttiga idioter med sin perveterade kultursyn där de attackerar vita medelåldersmän till förmån för det verkliga patriarkatet från förorten som inte ens döljer sin fientliga kvinnosyn. Eller som Amineh Kakabaveh,vänsterfeminist säger i min intervjubok Förortens Grupp 8:

”I Mellanöstern finns ingen dialog, där gör man upp med vapen istället. Jag har kämpat för dialogen, men det är ett värre krig än att kämpa med vapen.”

Amineh menar att det svenska samhället blundar för könsrasismen.Under kvinnokampen på  70-80- talen kämpade vi mot könsrasismen med bland annat text och musik. Vem minns inte sången ”Vi måste höja våra röster.”  I den kampen spelade Sveriges Radio en avgörande roll som föregångare när det gällde att lyfta fram kvinnorna, inte minst i kvinnoprogrammen. Jag var själv med. Det var bland annat därför vi gjorde framsteg och vann.

Men det är med en kombination av vrede och sorg som jag måste konstatera att det patriarkat vi bekämpade och vann över nu är tillbaka i form av ”ortens” machokultur och dess artister. Ett patriarkat som till och med hyllas av dagens kulturfeminister i Sveriges Radio. Public Service som för 50 år sedan gick före i den kamp som var kvinnokampen och som mynnade ut i ett jämställt Sverige.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärrtingbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975,

eller till PG 624209-3

 

P.S På lördag, 30 /10  är jag inbjuden av Liberala Kvinnor till Alingsås. Klockan 13 finns jag på Estrad och berättar om min bok Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Boken finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

Offentlig jättesnippa en käftsmäll mot kvinnoförtryckande islamister.

Vi som var med om den sexuella revolutionen i Sverige. Utsnitt av verket ”God giving a fuck”av den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt. Målningen finns på Trafikverkets plank mellan Nordstan och Operan i Göteborg. Foto Helene Bergman

 

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

 

En skönt målad jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg är en riktig käftsmäll mot de kvinnoförtryckande islamisterna som härjar i stan. Det är också i de här kvarteren som de flesta invandrare, på väg till och från Hisingen och Biskopsgården (där polisen Andreas sköts till döds) finns. 

Det är den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt, som målat konstverket ”God giving a fuck,” Hon som tidigare gjort sig känd för sina målade jättepenisar. Men nu sträcker sig särade horisontella nätstrumpeben flera meter över planket och i mitten, naturligtvis en tydligt öppen vagina. En hyllning till den kvinnliga fria sexualiteten. 

För mig som var ung på 1960-talet och upplevde den sexuella revolutionen blir den här bilden en revivial av ett samhälle där kvinnors sexualitet väcktes och tilläts. Där sex även för oss kvinnor skulle vara roligt och njutningsfullt. Där vi lärde oss att uppskatta våra kroppar, men också att försvara dom. Där män och kvinnor kunde njuta tillsammans, såväl inom som utanför äktenskapet. Det var långt innan moralismen och radikalfeministerna med sin offerideologi kom i maktposition och de kvinnoförtryckande inhemska islamisterna också flyttat fram sina positioner i Sverige. Jag tar till och med upp det här i min bok – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. Jag går tillbaka till 70-talet och skriver:

”Mitt första jobb var som journalist på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, vars redaktion låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger. På östra sidan av torget ligger numera Nordstan. Gallerian där jag 2015 av (islamistiska) Dahwa – missionärer fick en broschyr i min hand med rubriken ”Kvinnan i Islam,” som var utgiven av Göteborgs Moské. Där läste jag bland annat:

”I Islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det: 

”Enligt de islamiska klädreglerna ska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna) när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet att gifta sig med.”

I broschyren står också att den heltäckande klädseln skyddar kvinnor från mäns trakasserier. Samtidigt uppmuntras männen att i äktenskapet ge en upprorisk kvinna ett slag, som inte får synas eller ge något märke. 

”Det kan i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppföranden.”  

Inom de abrahamitiska religionerna har den kvinnliga sexualiteten varit det största hotet och därför måste det  patriarkala prästerskapet med alla medel ta kontroll över  kvinnan. Som i Islam hota henne med helvetet eller på olika sätt straffa henne om hon bejakar sin sexualitet och låter den blomma. Under kvinnokampen på 60,70 -och 80 talen gjorde vi upp med kristendomens bigotta sexuella kvinnosyn. Vi släppte vår sexualitet fri och vi hade de flesta av våra män med oss. Det var bland annat detta som gjorde vårt samhälle jämställt. Tyvärr ser jag idag krafter som återigen vill förpassa kvinnorna under det patriarkala förtrycket i namn av religionen. Ett samhälle där kvinnor förtrycks är ett icke jämställt samhälle och ett samhälle som inte utvecklas. 

Denna jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg säger mer än tusen ord om att återta den fria kvinnliga sexualiteten. Medan jag skriver detta funderar jag på om partiet Nyans tänker bränna ner planket med jättesnippan?

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

P.S Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

 

 

Göteborgs Postens kultursida använder tystnaden som maktstrategi.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till  

123 22 07 975  

Lick the boots journalistiken, politisk islam och radikalfeminismen i kombination med rädslan, framförallt hos vissa av dagens kulturjournalister, förlamar det offentliga samtalet och debatten i Sverige. När en del kulturjournalister har satt i system att använda sig av maktstrategin osynliggörandet börjar det bli obehagligt. En redaktion har makten att själva bestämma vad som ska skrivas om, men framförallt vad som INTE ska skrivas om. Det intressanta är alltså vad som inte bevakas, vad som inte skrivs om. Ett ypperligt exempel på detta förfarande är Göteborgs Postens kultursida med kulturchefen Björn Werner i spetsen. Han är en maktfaktor i Göteborgs kulturliv och han använder sig av sin makt i form av tystnaden.  

Jag har två egenupplevda exempel. Det är mina två senaste böcker – Förortens Grupp 8, Beijbom Books, och Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, Vulkanmedia. Den första boken tar upp hedersförtrycket och den andra extremismen i form av den tingsrättsrättegång, där Ann- Sofie Hermansson f d s- kommunalråd i Göteborg i ett enskilt åtal stod åtalad i för grovt förtal i januari 2020.  Hon friades där liksom i Hovrätten. 

Trots att båda böckerna har recenserats i andra media bland annat av Erik Jersenius i Västmanlands Läns Tidning, VLT, SVT Forum, nyhetsmagasinet Fokus, Dick Erixson, Samtiden, Hufvudstadsbladet i Helsingfors, nättidningen Spanaren, kulturtidskriften Alba  m fl har GPs kultursida inte med ett ord nämnt dessa böcker. Däremot har GP:s kulturchef Björn Werner klart tagit ställning mot Ann- Sofie Hermansson och gett stort utrymme åt förespråkarna för filmen Burka Songs 2.0 och det partiska samtalet som Göteborgs Stad stoppade, vilket jag i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten ger en detaljerade skildring av. Jag förstår kulturchefen om han personligen inte vill ge uppmärksamhet till en bok som kritiserar honom och kultursidan. Men det är oprofessionellt hanterat att undanhålla läsarna information, bara för att det inte gagnar GP.s kultursida. Att låta kritiker få plats brukar vara en liberal värdering!  Nåväl Liberala Kvinnor har bjudit in mig att tala om boken. Det eventet äger rum i Alingsås den 30 oktober.

När jag tillsammans med min researcher Carina Hägg skrev boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, anande jag inte att den skulle drabbas av samma öde som Förortens Grupp 8. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana!

I Den politiska rättegången skrev jag i kapitlet: 

”Kulturklimatet i Göteborg. Exemplet Förortens Grupp 8:

Boken kom ut i november 2017, alltså bara tre månader innan debatten om Burka Songs 2.0 startade. Den mediala tystnaden om att lyssna på den andra sidan, det vill säga de åtta invandrarkvinnorna, bland andra Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad som kämpar mot hedersförtrycket var tydligen ointressant för Göteborgsmedia. Jag nämner det här eftersom det visar vilka som har medias öra, vilka som har tillgång till det offentliga samtalet och vilka som får höras! Det dröjde ett tag, ja flera månader innan jag förstod vad det egentligen handlade om. Att skriva om hedersförtrycket och att intervjua de kvinnor som kämpar mot det likställdes med rasism och islamofobi. Ingen sa det, men tystnaden talade sitt tydliga språk.” 

Några av dessa kvinnor lever under Säpobeskydd eftersom det är fara för deras liv. Och just när jag skrivit detta ser jag på Instagram att en av kvinnorna, verksamhetsledaren Mariam Afrasiabpour, som jag intervjuar i boken Förortens Grupp 8 fått motta H.M. Konungens medalj. Motiveringen lyder: 

”För betydelsefulla insatser för att underlätta invandrarkvinnors inträde på arbetsmarknaden och motverka hedersförtryck.”

För mig som mångårig erfaren undersökande journalist är  dessa två böcker journalistik fast i bokform. De är båda en nutidsskildring och ett bidrag till en debatt i Göteborg, som aldrig blir av utan som istället tystas av Göteborgs Postens kultursida i en tidning som har en monopolställning i Sveriges andra stad. En ställning som också kräver ett publicistiska ansvar av att spegla den kultur och debatt som äger rum på utgivningsorten, att skildra det som är sant och relevant utan att snegla mot ett kulturetablissemang i staden som helt verkar ha tappat fotfästet vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Det visar våra två års grävande journalistik om bland annat  Göteborgs kulturliv som skildras i boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975 

Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns. 

Arbetarnas Bildningsförbund med arbetarrörelsens värderingar infiltrerat av islamister

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

”Till mina systrar som knyter hijaben extra hårt vill jag att de ska knyta näven ännu hårdare. För den som rör din hijab borde få fingrarna brutna!”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Det här kommer att bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Bland annat dessa citat från Fatima Doubakil, användes som bevismaterial av försvaret i Hovrättsförhandlingarna i september. Då hade socialdemokraten Ann- Sofie Hermansson åtalats för andra gången i ett enskilt åtal för grovt förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. De båda kvinnorna förlorade inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten och ska nu betala uppemot en miljon kronor.    

På torsdagskvällen var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi inbjudna av ABF Stockholm för ett partiskt panelsamtal under rubriken ” Politisk debatt eller extremisering av muslimer i offentligheten”. Förutom ABF Stockholm var även Afrosvenskarnas riksorganisation arrangör. Här har Kitimbwa Sabuni, gift med Fatima Doubakil, en framträdande position.

Kärringbloggen har via mejl tagit kontakt med Helen Pettersson, ordförande för ABF tillika socialdemokratisk riksdagsledamot. Men hon vill inte svara på frågan huruvida Fatimas ovanstående citat stämmer överens med arbetarrörelsens värderingar.

Fatima och Maimuna har själva utsett sig till att vara talespersoner för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. Kvinnorna gör det via sin cell MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Där ingår också Kitimbwa Sabuni. En cell som under de två förtalsrättegångarna som ägt rum i Göteborg de senaste åren visat sig stå för en ideologi som av många anses vara systemhotande. Trots det har ABF, som grundar sig på arbetarrörelsen värderingar bjudit in MMRK.

Läs/ lyssna på boken Den politiska rättegången- kampen för yttrandefriheten för att få veta mer. Den skildrar bakgrunden, men också själva tingsrättsrättegången.

Förutom Fatima och Maimuna hade ABF Stockholm också bjudit in MMRKs advokat, rörelsejuristen och aktivisten Silas Aliki, Rashid Musa, en av de som nu samlar in pengar till Fatima och Maimuna för rättegångskostnaderna i de förlorade rättegångarna och aktivisten America Vera Zavala. Rashid Musa skrev så här på sin Facebook 11 december 2020, efter den förlorade tingsrättsrättegången:

”Hjälp systrarna Fatima Doubakil och May A Abdullahi med rättegångskostnaderna i fallet med Ann- Sofie Hermansson som är Göteborgs högsta politiker. Hon har stämplat systrarna som extremister och förhindrat dem från att tala och föreläsa för organisationer som får offentlig stöd av Göteborgs kommun… I ett av världens mest jämställda länder(yani), finns det krafter i vårt land som vill stoppa dessa systrar från att tala. Dessa krafter är inte bara högerextrema fascister som gör hitlerhälsningar på stan. Utan de är sossar och liberaler (same, same egentligen men ni fattar)”

Men Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, som är Sveriges största studieförbund med ett femtiotal medlemsorganisationer och ett sextiotal organisationer med samarbetsavtal, stödjer MMRK, som på eget mandat alltså säger sig tala för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. ABF är partipolitiskt obundet men värderingarna sammanfaller med arbetarrörelsens. Bland de mest kända medlemsorganisationerna inom ABF, finns enligt deras egen hemsida; Landsorganisationen, LO, Kooperativa förbundet , KF, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och deras sidoorganisationer bland andra Hyresgästföreningen, HSB: riksorganisation och Pensionärernas Riksorganisation, PRO. ABF:s verksamhet finansieras med bidrag från stat, landsting och kommun samt med avgifter från deltagare och medlemsorganisationer. ABF centralt får statsbidrag och fördelar sedan ut det till lokalavdelningarna utifrån deras verksamhets omfattning. År 2017 fick ABF 445 440 100 kronor i statsbidrag. Varje år deltar 750 000 personer i ABF:s cirkel- och kursverksamhet, nära 700 000 besöker föreläsningarna och över två miljoner tar del av musik-och teaterverksamheten.

Vad har då Arbetarnas Bildningsförbund för målsättning? De vill ”genom en fri och frivillig bildningsverksamhet, grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer bland annat främja och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsen grundläggande värderingar.”

Frågan är hur demokratins värderingar stämmer överens med de vittnesutsagor i såväl tingsrätten som hovrätten som försvaret hänvisade till.  När Fatima Doubakil intervjuades i Antirasistiska Akademin 20171205 sa hon bland annat:

”Finns en demoniseringskampanj från politiker och media att få med sig befolkningen att säga ja till särskilda lagar och ett särskilt förhållningssätt till svenska muslimer.” ( Således ett apartheidsystem, mitt förtydligande.)

”Staten har lagstiftat bort vissa rättigheter som har en påverkan på demokratin vad avser mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten för en redan marginaliserad grupp”(muslimer)

”Vi utbildar svenska muslimer om hur de ska göra om Säkerhetspolisen kommer och knackar på din dörr.”

”Säkerhetspolitiken och rasismen idag går hand i hand.”

”Anti-muslimismen tar sig uttryck i nya lagar, nya terrorlagar, handlingsplaner mot extremism.”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Vi ska fullborda Sveriges demokrati, frågan är hur vi gör det och vad priset kommer att vara.”

”Det här kommer  bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Frågan är om dessa uttalanden är i samklang med arbetarrörelsens värderingar? Tyvärr ville inte ABFs ordförande Helen Petterson svara på den frågan.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Kärringbloggen är helt beroende av gåvor så

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

Du kan köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten,  på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker säljs.

Hånskratten är islamisternas tecken på seger.

”Islamisterna som ville döda Lars Vilks har vunnit,” säger Mårten Arndtzén i Sveriges Radios kulturradio. På nätet ser jag samtidigt skrattande smileys från islamister rulla nedanför en uppdatering om dödsbeskedet. Mina öron hör fortfarande de triumfatoriska hånskratten som ekade i Hovrättens lokaler för några veckor sedan. Det var som att höra någon skratta på en begravning. Skratten kom från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK när de skrattande följde efter den Säpovakt som tillsammans med sin kollega skyddade Nalin Pekgul när hon skulle vittna mot MMRK i hovrätten. En rättegång där Ann-Sofie Hermansson, f d s-kommunalråd  stod åtalad i ett enskilt åtal för grovt förtal. Ann- Sofie Hermansson friades från grovt förtal även i den andra lawfarerättegången.

Men Lars Vilks, Nalin Pekgul och Ann- Sofie Hermansson är inte de enda som drabbats av islamisternas hänsynslösa, besatta vrede och jakt. Jag vet flera. Bland annat några av de kvinnor jag intervjuade i min bok Förortens Grupp 8. En Sara Mohammad, en Amineh Kakabahve, en Hanna Gadban, en Soheila Fors. De som kritiserat hederskulturen och islamisterna. De lever alla under Säpobeskydd och skyddad identitet. Sedan finns det ytterligare kvinnor som jag nämner i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Men likgiltigheten för den fara dessa människor är utsatta för är bestickande. Den nämns inte högt.   Alla dessa människor som  svikits av den svenska kultureliten, media, museer, bibliotek, ja alla dessa institutioner som säger sig stå för yttrandefriheten. Istället är det islamisterna/extremisterna man försvarar. 

Några timmar innan dödsbeskedet om Lars Vilks kom, hade jag begärt utträde ur Svenska Pen. Jag gjorde det offentligt på Facebook och på Twitter. Jag skrev: 

”Hej jag säger härmed upp mitt medlemsskap i Svenska Pen. Anledningen är att Svenska Pen inte tar det hot mot yttrandefriheten som existerar i dag i Sverige på allvar. Trots att vi bevisligen lever i en tystnadskultur. Det är alltid lättare att kritisera andra länders brister, men kräver mer mod och civilkurage att ta de hot som existerar idag i det egna landet på allvar.”

Innan jag gjorde detta hade jag haft en mejlkonversation med Jesper Bengtsson, ordförande för Svenska Pen. Jag hade tagit upp förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och tyckte Svenska Pen skulle lyfta den här frågan till debatt. Jo då Bengtsson höll med mig i sak om allt. Men svarade aldrig på min fråga om Svenska Pen var villig att diskutera saken öppet. Jag är så trött på detta hyckleri, denna feghet att inte öppet våga gå ut. Att inte öppet våga stå för demokrati och yttrandefrihet från svenska organisationer, institutioner och politiska partier. Jesper Bengtsson svarade i alla fall. Jag har varit med om att tystnaden inte minst från media är det som råder när man lyfter dessa frågor. 

Och jag förstår inte dagens journalister i de stora medierna, som med sin tystnad eller kritiklösa rapporterande lämnat över till islamisterna? Förstår de inte, ser de inte, eller vill de inte se –  att makten har förflyttats från regering och riksdag till islamisterna och deras nätverk i det offentliga Sverige? I Carina Häggs och min research som vi bedrivit under flera år har vi sett att islamisterna och deras medlöpare har infiltrerat så gott som alla samhällsområden. Deras agerande är systemhotande i demokratin Sverige. Det finns eller har funnits journalister som försökt/försöker ta upp dessa frågor men mer eller mindre tystas.

Den största uppgift en journalist har är att kritisera makten. Och de som i dagens läge har makten gynnas med medel från skattebetalarna. Alltså är det dags att publicera eller debattera det som är sant och relevant oavsett vad de mäktiga i samhället än må tycka. En bra början att sätta sig in i ämnet är att att läsa/lyssna på boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Finns på vulkanmedia.se eller Storytell, Adlibris, Bokus. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare. 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. 

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975.  

 

Frias eller fälls Ann-Sofie Hermansson i hovrätten på torsdag 30/9?

De triumfatoriska hånskratten från sista dagen, den 9 september, i hovrätten ringer fortfarande i mina öron.

Skratten kom utanför hovrättens sal A, när Muslimska Mänskliga Rättighetskommitténs, (MMRK) taleskvinnor hört den troende muslimen, Nalin Pekguls starka berättelse om hur hon avhumaniserats och var rädd för att förlora livet på grund av hot och hat från MMRK. Nalin Pekgul  berättade för hovrätten i skydd av  två kraftiga Säpovakter. Hon var kallad som vittne av Ann- Sofie Hermansson. Klockan 11 00 torsdagen 30 september får vi veta om Ann- Sofie Hermansson f d s-kommunalråd i Göteborg frias eller fälls i hovrätten för västra Sverige. Hovrättsdomen kommer att få stor betydelse för hur stark vår svenska yttrandefrihet är.

I avvaktan på hovrättsdomen publicerar Kärringbloggen den andra artikeln i sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i den enda boken i Sverige om lawfare – Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Författare Helene Bergman

För ett och halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politiker Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet.

Andra delen av sammanfattningen av tingsrättsdomen i Mål nr: B 12803 – 18

Gå in på Karringbloggen om du vill läsa första artikeln.

”Tingsrätten tar i sin dom vidare upp de båda målsägandenas egen roll i sammanhanget:

”Både Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har målmedvetet trätt fram i offentligheten som talespersoner för muslimer i Sverige med det i sammanhanget självklara syftet att bilda opinion för de intressen de företräder.”

Tingsrätten menar att det är av underordnad betydelse om de på grund av detta blivit kända eller inte. Tingsrätten skriver vidare:

”Det relevanta är att båda målsägandena gjort sig till talespersoner för en viss grupp och deltagit i den offentliga debatten, där de bl.a. relaterat till antiterrorlagstiftningen som ”raslagar” riktade mot muslimer. Inom ramen för det fria samtalet och den grundlagsfästa yttrandefriheten får de då också tåla att de själva kan komma att utsättas för verbala angrepp av meningsmotståndare.”

Domen är mycket detaljerad och argumenterande särskilt vad gäller om Ann – ­Sofie Hermansson hade fog för att kalla Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil för extremister i olika former. Slutklämmen i domen lyder således:

”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann- ­Sofie Hermansson att lämna uppgifterna. Ann-­Sofie Hermansson har haft skälig grund för uppgifterna.

Åtalet ska därför ogillas i sin helhet.”

Trots att tingsrätten i Göteborg ägnat två dagar av ingående förhör med Ann­- Sofie Hermansson, fyra expert­ vittnen och förhör med Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil i denna politiska rättegång, där utgången blev en friande dom, så ger sig inte de två kvinnorna. Trots att tingsrättsdomen var välskriven och argumenterande för att yttrandefriheten i det demokratiska Sverige är mycket vidsträckt, så utnyttjar de två kvinnorna det demokratiska samhällets rättssystem ytterligare. De fortsätter med sin krigföring inom det juridiska systemet, lawfare och har nu överklagat domen till Hovrätten för Västra Sverige.

Det är fortfarande Folkets Juristbyrå, som i egenskap av ombud för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil yrkar att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom dömer Ann­ – Sofie Hermansson för i första hand grovt förtal, i andra hand förtal, med bl.a. hatbrottsmotiv, i enlighet 5 kap 1 och 2 §§brottsbalken.

Överklagandet är undertecknat av Silas Aliki Quezada.

Helene Bergman

Kärringbloggen kommer att rapportera om hovrättsdomen.

 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. Det innebär att jag, Helene Bergman är ansvarig utgivare.

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975

Vill du veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se. Adlibris eller Bokus.  Du kan också lyssna på Storytell eller där ljudböcker säljs.

Fem stjärnor till Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Storytel

 

Tingsrättsdomen i Förtalsmålet i väntan på hovrättens dom

För ett och ett halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politikern Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet. Hovrättens dom kommer 30 september.

I avvaktan på den publicerar Kärringbloggen i två artiklar, sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i  boken ”Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten” av Helene Bergman

”Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon form av framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” 

Så avslutade Ann- Sofie Hermanssons advokat Allan Stutzinsky sin slutplädering i Förtalsmålet i tingsrätten 21 januari 2020. Då, som i hovrätten uppmanade han domstolen att tydligt sätta ner foten i den kommande domen.

Tingsrättsdomen

Och tingsrätten sätter ner foten.
Två veckor efter rättegången den 11 februari 2020 kommer domen i Mål nr: B 12803-18.
Ann­Sofie Hermansson frikänns från grovt förtal. Och skadeståndsyrkanden från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil avslås. Istället ska de båda kvinnorna ersätta Ann­Sofie Hermansson med 190 000 kronor plus ränta från dagen för domen till dess betalning sker. 

Domen är på 19 sidor och de som fällt avgörandet är rådman Mats Hagelin och nämndemännen Dick Halldén, Arne Kral och Maggan Stam. Tingsrätten är enig. 

Det intressanta att läsa ur domen är mer beskrivningarna av Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis göranden och låtanden än att Soffan skrivit sex blogginlägg på sin privata blogg. I dessa blogginlägg har Soffan benämnt målsägandena som ”extrema röster,” ”extremister,” ”favorit­ extremister” och icke­demokrater samt påstått att de hade ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bland annat IS-krigare. 

Rätten ställer sig frågan om det ”Har varit försvarligt för Ann­-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna?” 

Citat ur domen: 

”I andra stycket av förtalsbestämmelserna finns ansvarsfrihetsregel som innebär att det i vissa situationer kan vara försvarligt att lämna en uppgift. Kravet på försvarligt medför att det ska göras en avvägning mellan å ena sidan skyddet mot kränkande uttalanden och å andra sidan den vidsträckta yttrandefrihet som utgörs av grundvalen för ett demokratiskt samhälle. 

Av stor betydelse är att det finns utrymme för den politiska debatten. Samhälleliga och kulturella frågor måste få ventileras även om enskilda personer i viss mån skulle angripas. Vad som kan uppfattas som personangrepp är således tillåtet så länge inte gränsen för förtal passeras.” 

I domen står att de två målsägandena under ett stort antal år har varit opinionsbildande för muslimers rättigheter. De båda har också ingått i den tämligen snäva krets som utgjort MMRK. Vidare skrivs i domen: 

”Fatima Doubakil har åtskilliga gånger medverkat i SVT i egenskap av talesperson för muslimska gruppers intressen. Hon har själv berättat att hon arbetar med antidiskrimineringsfrågor, bl.a. som deltagare i en referensgrupp till Diskrimineringsombudsmannens (DO) arbete, som inbjuden till Regeringskansliet men även inom projekt som rapportförfattande som bedrivits i olika FN-organs regi. 

Maimuna Abdullahi har som aktivist för samma intressen skrivit debattartiklar, arbetat med rapporter till FN och varit projektansvarig inom Sveriges Förenade Muslimer, SFM. 

Längre ner i domen står vidare att Maimuna Abdullahi:

”Har i en artikel på SVT Debatt under 2015 beskrivit personer som åkt för att strida för IS som ”politiserade muslimer”, vilket väl överensstämmer med hennes i tingsrätten redovisade uppfattning att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld”.
Detta är utan tvekan en kraftigt förskönande beskrivning av personer som sympatiserat med och i många fall torde deltagit i de övergrepp som IS gjort sig skyldiga till i sin kamp för ett kalifat.” 

Såväl Maimuna Abdullahi som Fatima Doubakil har haft framträdanden på Youtubekanalen ”Antirasistiska Akademin.”  I domen står det vidare bland annat att:

”Båda målsägandena har påtalat att de inte är att anse som offentliga personer och att de inte i den egenskapen ska behöva ”tåla” mer än andra personer. Båda har också påtalat att de inte kontaktats av Ann- Sofie Hermansson före publiceringarna på bloggen och att de inte fått tillfälle till bemötande. Ingen av dem har emellertid kontaktat Ann­Sofie Hermansson eller begärt att få genmäle i de tidningar som refererat Ann- Sofie Hermanssons uttalanden.” 

Tingsrätten menar att trots att målsägandena hänvisar till pressetiska regler vad gäller att bemöta kritik, så kan dessa regler inte tillämpas vad gäller en personlig blogg. I detta fall Soffans personliga blogg: 

”Även om dessa, (de pressetiska reglerna) enligt doktrin (se Bäcklund m.fl. a.a.) kan tillmätas viss betydelse vid försvarlighetsbedömningen så är det knappast möjligt att beakta pressetiken i fråga om en blogg som inte används för annat än spridande av innehavarens personliga åsikter.” 

Fortsättningen på sammanfattningen av tingsrättsdomen i boken Den politiska rättegången- Kampen om yttrandefriheten, kommer om c a en vecka.

Helene Bergman

Vill du  veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se, Adlibris och Bokus.

Vill du stötta Kärringbloggen kan du swisha en gåva till  123 22 07 975

Martin Aagård, Aftonbladet Kultur hånar kampen för yttrandefriheten

Martin Aagård Aftonbladet Kultur hånar hotet mot yttrandefriheten och lawfare rättegången. Förlöjligar boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Samtidigt som han nämner min bok, skriver han inte vad den heter och inte heller vem som skrivit den.  

Trots att han synbarligen använt boken som bakgrundsmaterial i sin förvirrade kulturartikel med rubriken ”Vi blev syndabockar för Göteborgs misslyckande.” 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/lVvEpy/vi-blev-syndabockar-for-goteborgs-misslyckande   

Arrogant skriver han, där han sitter tillsammans med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på Petter Stordalens lyxhotell Post, vid Drottningtorget i Göteborg:

”Det har redan skrivits en bok om rättegången, förresten. En upprörd bok utgiven på eget förlag som påstår att Ann- Sofie Hermansson utsatts för ett justitemord.” 

Som vi göteborgare säger: 

”Där var inte en seffra rätt!” 

Och boken är den första i Sverige som tar upp Lawfare i bokform på svenska, enligt en känd terrorforskare. 

På twitter säger Martin att han är glad över att ingen hann före med att intervjua  Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. För när de krävde att bli intervjuade för Aftonbladet Kultur följde Martin Aagård order i hopp om att göra det stora scoopet! Kvinnorna hävdade att ingen annan lyssnar på dem. Förutom att vara medlöpare är Martin Aagård också ohederlig som inte ger läsarna möjlighet att få veta vilken bok han hänvisar till.  Eller är det möjligtvis den journalistiska avundsjukan som gör sig gällande. 

För Martin Aagård hann inte skriva boken Den politiska Rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Det gjorde jag! Det tog mig ett och ett halvt år. Han är väl upptagen med att skriva sin självbiografi nu när han fyllt femtio.

För er som inte känner till Martin var han den som kallade  Rickard Herrey för rasist. Martin åtalades för förtal men friades. Precis som Ann- Sofie, Soffan, Hermansson vann Förtalsmålet i tingsrätten mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.  Jodå Martin känner för Soffan, det skriver han i intervjun han gör med de två muslimska damerna strax efter det att Hovrättsförhandlingarna avslutades i Göteborg förra veckan. Domen kommer 30/9 klockan 1100. 

Förresten undrar om något förlag vill ge ut Martin Aagårds självbiografi? Eller om han tvingas ge ut den på eget förlag.

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten kan köpas på vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gärna gåvor emot.

Swish 123 22 07 975