GP efterlyser Göteborgsskildringar – men vågar inte läsa dem som redan finns

När GP:s kulturchef Johan Hilton efterlyser fler Göteborgsskildringar är det svårt att inte skratta.
Jag har redan skrivit en av de mest obekväma – Den politiska rättegången – en bok som GP vägrade recensera och Stadsbiblioteket vägrade ta emot.
Göteborg har aldrig saknat berättelser. Göteborg har saknat mod.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Häromdagen skrev GP:s kulturchef Johan Hilton en krönika om hur få som skildrar Göteborg.
Han efterlyser “Göteborgsskildringar” och lyfter Lydia Sandgren som undantag.Göteborgs-Posten Det kunde ha varit en rimlig spaning. Om det inte vore för en detalj:

Jag har redan skrivit en av de mest obekväma Göteborgsskildringarna som gjorts. Den heter Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten och kom ut 2021.Adlibris+1 Den handlar inte om gulliga kvarter, nostalgiska barer eller vem som tar en öl var.
Den skildrar:

  • stämningen i sal 29 i Göteborgs tingsrätt,
  • spelet mellan lokalpolitik, aktivism och rättsväsende,
  • hur ett tidigare kommunalråd, Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, drogs inför rätta i en enskild förtalsprocess,
  • och hur Göteborgs offentliga miljö – medier, partier, aktivister – agerade runt detta.

Med andra ord – en Göteborgsskildring rakt in i stadens maktcentrum.Adlibris+1 Och vad gjorde GP?  GP vågade inte ens recensera boken.

När boken kom ut var det inte Johan Hilton som var kulturchef på GP.
Det var Björn Werner. I Den politiska rättegången finns hans namn med –
inte som romanfigur, utan som en del av den konflikt som så småningom ledde fram till att Hermansson åtalades.
Han nämns åtskilliga gånger i boken, därför att han var en del av det göteborgska medie- och kulturklimat jag skildrar.

Så:

  • En bok som beskriver Göteborg.
  • En rättegång i Göteborg.
  • Göteborgs politiska och kulturella nervsystem.
  • En dåvarande kulturchef som själv figurerar i berättelsen.

Och GP:s reaktion? Tystnad. Inte en recension. Inte ett samtal. Inte ens ett försök att ta debatten.

När jag föreslog ett samtal om boken på Stadsbiblioteket i Göteborg fick jag beskedet att boken var “för partisk”.

Det är rätt intressant, med tanke på att boken bygger på:

  • domar,
  • protokoll,
  • offentliga handlingar,
  • intervjuer,
  • och mina egna iakttagelser som journalist i rättssalen.Adlibris+1

Om det numera räknas som “partiskt” att återge vad som faktiskt sagts och skrivits i en rättsprocess, då har vi större problem i Göteborg än någon kulturkrönika någonsin kommer att erkänna.

Det blir dessutom dubbelt ironiskt att just Stadsbiblioteket – som älskar att tala om “yttrandefrihet” och “öppen debatt” – inte vågade ta emot en bok som just handlar om yttrandefrihet i Göteborg.

I dag sitter Johan Hilton på den stol som Björn Werner en gång satt på.Göteborgs-Posten+1
Det är hans namn som står ovanför kulturkrönikan där han efterlyser fler Göteborgsskildringar.

Men stolen bär på en historia. När min bok kom ut 2021 satt Werner där – och valde tystnaden. Nu sitter Hilton där – och skriver engagerat om hur få som vågar skildra Göteborg. Det är svårt att inte se det som ett skolexempel på just det jag beskriver i boken:

Göteborg gillar talet om mod,
men avskyr när modet träffar Göteborg. Problemet är inte att det saknas Göteborgsskildringar. Problemet är att:

  • GP inte vågar läsa de skildringar som redan finns.
  • Stadsbiblioteket inte vågar samtala om dem.
  • Kulturcheferna i staden hellre skriver om “bristen på berättelser” än om sin egen roll i att tysta dem.

Därför vill jag formulera det så här – och du Johan, du får gärna citera mig:

GP efterlyser fler Göteborgsskildringar. Det är ironiskt. Jag har redan skrivit en av dem – en av de ärligaste – i Den politiska rättegången. Problemet var inte att jag inte skildrade Göteborg. Problemet var att jag inte skildrade deras Göteborg. Eller ännu kortare:

Göteborg behöver inte fler berättelser.
Göteborg behöver orka läsa dem.

I väntan på den dagen fortsätter jag här, på Kärringbloggen.
Med den frihet som följer när man inte längre behöver vara alla till lags.

Och om någon i GP-huset mot förmodan skulle vilja diskutera detta på riktigt: Ni vet var jag finns. Jag har redan skrivit boken.

Helene Bergman

Från WHO:s ”svält” i Gaza till inställda bussar i Stockholm

Två år efter WHO:s berömda ordval – “svält i Gaza” – fortsätter demonstrationerna på svenska gator. Trots vapenstillestånd mellan Israel och Gaza har budskapen blivit allt högljuddare, busslinjer dras om och polisen hukar. Vad som började som humanitär retorik har förvandlats till ett maktspråk. Och Sverige lyder.

Tycker du om att läsa fri oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 Det börjar alltid med ett ord. Den här gången: famine. Svält. I december 2023, två månader efter Hamas attack mot Israel, valde WHO att använda just det ordet om Gaza. Inte “nödläge”. Inte “brist”. Utan svält. De visste vad de gjorde. Det ordet väcker skuld. Det ordet öppnar plånböcker. Och det ordet riktar världens samvete åt ett enda håll – mot Israel. Samtidigt fanns inga egna fältdata som bekräftade att svält rådde. Men ordet blev kvar. Det spreds. Det ekade i medier, biståndsorganisationer och demonstrationer världen över.

Från Genève till Göteborg. Från FN-språk till gatans rop. Och här står vi nu. Två år senare. Israel och Gaza har slutit vapenstillestånd. Men demonstrationerna fortsätter – varje lördag, i Stockholm, Malmö och Göteborg. Samma budskap. Samma slagord. Samma vrede. SL drar om busslinjer, polisen godkänner, staten tiger. Det är som om Sverige, ett av världens mest reglerade länder, har kapitulerat inför en berättelse vi inte själva formulerat.

Jag tror inte polisen förstår vad som pågår. De ser ordning och störning. De ser avspärrningar, inte ideologi. Men det här handlar inte längre om trafikkaos. Det handlar om makt. Om vem som styr gatorna – och berättelsen. För det är inte längre en konflikt i Mellanöstern vi bevittnar.

Det är en kamp om Europas gator, Europas institutioner, Europas språk. När WHO säger svält och svenska myndigheter reagerar som på kommandon, då handlar det inte längre om humanitär omsorg. Då handlar det om lydnad. Ord har blivit vapen. Bilder har blivit ammunition. Och svenska myndigheter – polis, SL, public service – står mitt i stormen utan att förstå att de blivit en del av den. Vi har blivit ett folk som hellre parerar än analyserar. Vi flyttar bussarna. Vi böjer på nacken. Vi “förstår”. Men kanske är det just så en demokrati erövras. Inte genom krig.

Utan genom stillsam underkastelse.

Helene Bergman

 

Två pussar – och staten gick över gränsen

När Micke Lejnegard döms för något så mänskligt som två pussar handlar det inte längre om feminism – utan om ett rättsväsende som har spårat ur.
Jag blir inte sorgsen. Jag blir förbannad.
För när staten börjar döma känslor i stället för gärningar, då har den klivit över gränsen. Det som en gång handlade om frihet, mod och rätten att säga ifrån har förvandlats till moralpanik och statligt omhändertagande.

Tycker du om att läsa fri,oberoende journalistik ?

Swisha 100 kronor 123 220 79 75

Det svenska rättsväsendet, som en gång skulle skydda medborgarna från verkliga övergrepp och maktmissbruk, har nu blivit moralens väktare. Domstolarna väger inte längre gärningar – de väger känslor. De tar ställning i det sociala skådespel som dagens feminism iscensätter, där kvinnan återigen görs till offer och mannen till syndabock. Det är inte rättvisa. Det är moralisk teater med statligt stöd.

Jag har själv varit på otaliga personalfester på Sveriges Radio. Det dracks, det skrattades – och ja, ibland blev folk lite för berusade och började kladda. Så var det, både män och kvinnor. Men jag sa ifrån. Det räckte. Jag skulle aldrig i mitt liv ha polisanmält någon för en sådan sak. Det fanns inte ens på kartan. Vi var vuxna människor som tog ansvar för våra egna gränser. Det var en tid då kvinnor inte såg sig själva som offer, utan som personer med ryggrad och röst. Dagens så kallade feminister verkar ha tappat den förmågan. De ropar inte längre på pappa staten – nu är det mamma staten som ska rycka ut, trösta och straffa.
För varje social obekvämlighet, varje missförstånd, varje tafatt närmande ska någon myndighet kliva in och sätta etikett, dom och skuld.

Och samtidigt lever vi i ett land där män som våldtar kvinnor inte ens utvisas.
Proportionerna är fullständigt ur balans.

Det är något djupt orätt i detta. Män som Lejnegard, med decennier i public service och ett rykte som hederlig journalist, hängs ut och döms för något så mänskligt som två pussar. Samtidigt får verkliga förövare gå fria. Det är inte rättvisa. Det är moralisk hysteri. Den feminism som en gång var en kraft för jämställdhet har blivit en parodi på sig själv. Det handlar inte längre om kvinnors frihet – utan om männens förnedring. Om att visa vem som har makten, inte om att dela den.

Jag saknar den tid då kvinnor var stolta över att kunna säga ifrån – utan att ropa på staten, polisen eller medierna.
Då man kunde hantera en tafsande kollega med ett kallt ögonkast eller en skarp replik. Vi behövde inga domar för två pussar.
Vi behövde bara vår egen röst. Och kanske är det just det som gått förlorat. Modet att säga ifrån – utan att anmäla. Styrkan att stå upp – utan att spela offer.

Två pussar. Och ett land som glömde hur man är människa.

Helene Bergman

I dag ser jag hur Sverige hukar för de som skriker högst. Om människans värdighet!

Ljungbyhed, 1943. En ung man som snart ska bli min pappa. Han gav mig modet att se skillnaden mellan rätt och fel. Jag är min fars dotter.

 

I helgen har jag besökt mina föräldrars grav. De tillhörde en generation som visste vad krig betydde — och vad värdighet kostar. Kanske är det därför jag inte kan släppa den 7 oktober.  Jag läser Göran Rosenbergs ord i Expressen. Han avslutar med begreppet människans värdighet. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nova-festivalen i Israel. På de palestinier som jublade  i Gaza när offren fördes genom gatorna som gisslan. Samma palestinier har i västvärlden förvandlats till symboler för offer, omslutna av demonstrationer, slagord och gravmanifestationer.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik ? 

Swisha 100 kronor  123 220 79 75

Jag sitter på spårvagn 8 på väg mot Frölunda Torg. Det är en märklig resa — från mitt Johanneberg, där villorna i trä kompletterades med flerfamiljshus i brunrött tegel på trettiotalet, just innan andra världskriget bröt ut. Nu åker jag med spårvagn 8 där dagens förortskrig ägt rum, där bilar bränts och skott avlossats.

Men i mitt kvarter, Johanneberg i Göteborg,  känner jag människorna: Vera från Jordanien med sin blomsteraffär, skräddaren från Syrien, skomakaren också från Syrien, och Marco från Italien som öppnade restaurang redan på sextiotalet. Alla arbetar. Alla bidrar, alla pratar de svenska. 

Framför mig på spårvagn 8,  sitter en kvinna i hijab. Hon luktar falafel — en doft jag egentligen inte tycker om. Kanske för att den blivit en påminnelse om hur Sverige förändrats, hur vi hukar inför de som skriker högst, de som vägrar anpassa sig, de som kräver respekt men sällan visar den tillbaka.

Jag lyssnade nyligen på en nystartad podd, Varför Israel ? Två judar i Sverige talar om rädslan, tystnaden och beslutet att lämna landet. Den ena berättar att hon inte längre orkar se sina barn gå ut från den judiska skolan under ett hav av  palestinaflaggor och slagord. Hon flyttar till Israel – för att där åtminstone få leva öppet, inte gömma sig. Där alla har samma mål- att försvara det lilla landet med all kraft de har. Och jag tänker: hur kunde det bli så här – återigen! Att de judar som bott här i generationer, som byggt upp, arbetat, bidragit till vårt land, nu känner sig otrygga – medan de som kommit hit, ibland med förakt för landet som tagit emot dem, dominerar gatan, orden, rummet, media och politiken?

Jag tänker på Israel, där jag varit flera gånger – bland annat under den andra intifadan 2002. Jag minns de stolta, kaxiga israelerna jag mötte. Män och kvinnor som bär  sitt människovärde högt, mitt i hotet, mitt i sorgen.

Och jag jämför dem med så många svenskar i dag, som böjer ner sina huvuden i rädsla, som tystnar för att inte stöta sig, som inte längre vågar stå upp för något alls!

Så ser jag bilderna från Malmö: svenska kvinnor i några generationer efter mig, med gröna Hamas-pannband och en banderoll med texten “Death, death to the IDF.” ( IDF , Israel Defense Force)

Hur fan är det möjligt? Varför blir de inte arresterade?

Jag tänker på Tyskland – hur dagens poliser där agerar stenhårt mot propalestinska demonstrationer. Hur landet, med sin historia, vägrar låta hatet ta över gatorna igen.  Och jag tänker på hur snabbt anständigheten kan förlora mark, hur lätt hatet klär sig i politiska färger.

Jag har varit vid  mina föräldrars grav och tänt ett gravljus.  Min pappa blev inkallad under andra världskriget. Jag föddes 1946, och växte upp med föräldrar som visste vad kriget betydde. Jag minns hur jag hittade fotoböcker längst ner i bokhyllan. Svartvita bilder från Auschwitz – högar av lik, skor, smycken, guldtänder. Så jag växte upp nära kriget, nära antisemitismens fasor. Och därför kan jag inte stå tyst när jag ser vår tids nazism, maskerad som motstånd, hyllas på svenska gator.

För den 7 oktober handlar inte bara om Israel. Den handlar om oss. Om vilka vi är när världen prövas. Om vem som får bära ordet offer, och vem som får stå rak. Värdighet är en handling — något vi visar eller förlorar när prövningen kommer. 

Och kanske är det just det som är journalistens uppgift – att genomskåda sin tid, förstå vad som sker och sätta ord på det andra inte ser. Och medan propalestinierna tågar på Sveriges gator och hyllar Hamas, rapporterar P1:s Gomorron Världen om Madagaskar.

Min pappa gav mig det värdefullaste: att skilja på det som är rätt och det som är  fel!  Jag är min fars dotter!

 

Helene Bergman 

Israel inrättar särskild tribunal för Hamas Nukhba-terrorister

Jag tog bilden vid Västra muren i Jerusalem. Här möts minne och motståndskraft. Nu tar Israel nästa steg – en särskild tribunal för Hamas Nukhba-terrorister. I Sverige? Tystnad!

Israel inrättar nu en särskild domstol för att åtala de närmare 300 Hamas-terrorister ur elitstyrkan Nukhba som deltog i massakern den 7 oktober – en attack som av Israel beskrivs som ett folkmord på landets civila. Det rapporterar Jerusalem Post med hänvisning till den israeliska public service-kanalen KAN News.

Kärringbloggen är helt oberoende – inga bidrag, inga uppdragsgivare. Bara ord och erfarenhet.

Om du vill att jag ska kunna fortsätta skriva fritt, Swisha gärna till 123 220 79 75

 

Justitieminister Yariv Levin driver förslaget framåt tillsammans med två Knesset-ledamöter, efter att de sista överlevande gisslan återvänt från Gaza. Tribunalen får egna processregler och ska ledas av pensionerade eller snart pensionerade domare – ett sätt att säkerställa både erfarenhet och oberoende från det ordinarie rättssystemet. En särskild tillsynskommitté med Levin, utrikesminister Gideon Sa’ar och försvarsminister Israel Katz ska följa arbetet, men utan att lägga sig i enskilda fall.

Justitiedepartementet menar att inte alla Nukhba-terrorister kan åtalas för folkmord, och diskuterar andra brottsrubriceringar som ”hjälp till fienden under krigstid” eller ”kränkning av suveränitet”. Förslaget om obegränsad fängsling av de tillfångatagna avvisades på grund av juridiska hinder. Den nya tribunalen blir därmed ett historiskt rättsligt steg – både symboliskt och praktiskt – efter den värsta massakern på judar sedan Förintelsen.

Varför pensionerade domare? För att de är fria från karriärberoenden. De kan döma utan rädsla för att förlora befordran, renommé eller politisk gunst. De är ofta män och kvinnor med decennier av juridisk erfarenhet – och med ryggrad nog att stå emot trycket från världens blickar.

I Israel betyder rättvisa fortfarande något. I Sverige låter vi återvändande jihadister gå fria, medan domstolar och medier diskuterar deras ”återanpassning”. I Israel ställs terrorister inför rätta.

Helene Bergman

Kärringbloggen är vid publiceringstillfället det enda svenska media som rapporterat om Israels tribunal för Hamas Nukhba terrorister.

Är Göteborgs-Posten en nyhetstidning? Gömde undan blomsterskändningen till debattsidan

En propalestinsk aktivist sparkar på vår blomstergrav efter minnesstunden i Vasaparken den 7 oktober.
Händelsen filmades i sin helhet. Aktivisterna kallade det ”att städa”.
Stillbild ur film, Vasaparken Göteborg, 7 oktober 2025.

 

Göteborgs-Posten har misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag – att på nyhetsplats rapportera vad som faktiskt sker i den egna staden. När chefredaktör Christoffer Ahlqvist inte ens bemödar sig att svara på frågor om varför tidningen teg om en dokumenterad och polisanmäld ordningsstörning mitt i Göteborg, handlar det inte längre om en miss. Det handlar om en redaktion som abdikerat från nyhetsjournalistiken och lämnat walk over till känslostyrd opinion.

Den 7 oktober hölls en stillsam minnesstund i Vasaparken för de kvinnliga judar som våldtogs och mördades av Hamas.
Efter att polisen lämnat platsen rusade ett trettiotal propalestinska aktivister fram och skändade blomstergraven – mitt i centrala Göteborg. Händelsen dokumenterades och polisanmäldes.
Men Göteborgs-Posten teg. På nyhetsplats beskrevs dagen som fredlig.

En vecka senare fick en av aktivisterna, Taha Khatab, publicera en debattartikel i GP. Han påstod att platsen bara “städades”. Städades!

Det ordet etsade sig fast. För vittnen såg själva hur ljusen vältes, hur blommorna krossades och sorgekransen trampades ner i jorden.

När nyhetsjournalistiken abdikerar

Göteborgs-Posten har senare släppt fram andra röster:
på debattsidan skrev bland andra Vera Berzak  och en anonym kvinna. På ledarsidan kommenterade Adam Cwejman.

Men allt detta är opinionsmaterial. Det är inte nyhetsjournalistik. På nyhetsplats – där fakta kontrolleras, vittnen intervjuas och polisrapporter läses – var det tomt.
Ingen reporter ställde frågor. Ingen granskade vad som faktiskt hände.

Och det är där GP:s verkliga skandal ligger. Inte i vem som fick debattera, utan i att själva nyhetsjournalistiken lämnades därhän. När verkligheten blir obekväm flyttas den till debatt- och ledarsidorna.
Där förvandlas fakta till känslor, granskning till tyckande. Där ersätter opinionen sanningen.  Det är så journalistiken abdikerar. Det mest oroande är att Göteborgs-Posten nu kan ge sken av att ha “bevakat” händelsen.
För vanliga läsare ser det ut som om tidningen gjort sitt jobb – eftersom ämnet förekommit på debatt- och ledarsidorna.
Men det är en illusion.

De flesta vet inte hur en tidning fungerar. De tror att allt som står i GP har passerat redaktionens faktagranskning.
Men en debattartikel är inte en nyhet. Den bygger på skribentens egna åsikter, inte på redaktionens granskning. På det sättet kan GP lura sina egna läsare att tro att journalistiken fungerat.
Och när en redaktion börjar förväxla debatt med bevakning, då har den förlorat sin kompass.

Brevet till GP:s chefredaktör

Efter GP:s tystnad skrev jag och Caroline Thelning ett mejl till chefredaktör Christoffer Ahlqvist. I respekt för journalistiken och för allmänhetens rätt till korrekta nyheter.

“Det anmärkningsvärda är att Göteborgs-Posten inte rapporterade om denna händelse alls – trots att det var en tydlig nyhet om trygghet, hat och ordningsstörning mitt i centrala Göteborg.”

“När redaktionen avstår från att granska vad som faktiskt hände och i stället låter en part skriva sin egen version på debattsidan, abdikerar tidningen från sitt journalistiska uppdrag.”

Vi avslutade brevet:

“Det är inte vi som ska göra GP:s jobb.
Det är ni som har mandatet – och ansvaret – att värna sanningen.”

Men vi fick inget svar. Inte ett tack. Inte ens en bekräftelse. Jag har arbetat som journalist i hela mitt liv, bland annat som nyhetschef. Jag vet hur redaktioner fungerar.
När ett mejl till chefredaktören/ansvarig utgivare  försvinner i tystnaden handlar det inte om stress – det handlar om attityd. En von-oben-attityd som säger:
Vi står över er. Vi granskar vad vi vill.

Det är just den arrogansen som göder journalistföraktet. För människor känner när makten inte längre bryr sig om att se dem, höra dem – eller ens svara.

Göteborgs-Posten talar gärna om “demokratins fundament”. Men demokratin vilar inte på ledartexter eller på debattartiklar.
Den vilar på faktabaserad nyhetsjournalistik. Utan den – inget förtroende.

I årets Maktbarometer hamnade Riks på plats 13 bland Sveriges mest inflytelserika röster i sociala medier. Göteborgs-Posten fanns inte ens med. Det är ingen slump. För verkligheten berättas numera av dem som fortfarande vågar se den.
Inte av dem som gömmer sig bakom sina skrivbord på redaktionen.

Helene Bergman,

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100 kr till 123 220 79 75 

Så skiljer du på nyhet, ledare och debatt

  • Nyhet: Fakta ska kontrolleras, båda parter intervjuvas, vittnen höras, dokument granskas. Här gäller sanningskravet.
  • Ledare: Tidningens egen åsikt. Skriven av redaktionen, inte av reportrar.
  • Debatt: Privata personer eller organisationer får tycka, argumentera och övertyga – men utan krav på journalistisk granskning.

När en händelse som den i Vasaparken inte hamnar på nyhetsplats, utan på debatt eller ledare, har tidningen lämnat walk over till känslorna.
Och då upphör journalistiken att vara journalistik.

Rädslan för att dödas under minnestunden i Vasaparken sjunde oktober jagades bort med sång.

Vasaparken, 7 oktober 2025. Minnesstunden för Hamas kvinnliga offer. Foto Helene Bergman

Vi kom för att sörja – och riskerade att själva bli sörjda. Att vara rädd för att bli dödad under en minnesstund i Sverige är ett nationellt skamgrepp. Polisen får inte bara godkänna demonstrationer – de måste skydda livet. Medierna kan inte fortsätta blunda. Politikerna måste kliva ur sin infantila komfortzon och göra något annat än att leverera välformulerade slogans.

Det handlar inte längre om bara gängvåld. Det handlar om något mycket större – och mycket farligare. När människor i Göteborg  är rädda för att bli skjutna vid en minnesstund för Hamas offer, då har staten tappat kontrollen.

På årsdagen av massakern den 7 oktober samlades omkring trehundra personer i Vasaparken i Göteborg för att hedra de kvinnor som våldtogs, mördades och brändes levande av Hamas i Israel. Vi kom med blommor, med gravljus, med sorg. Men under hela ceremonin fanns oron där. Det låg spänning i luften.

Flera av oss sa det till varandra: ”Tänk om någon skjuter?” Att vi ens tänkte så – i Sverige, i Göteborg – säger allt. För samtidigt som polisen dök upp för att skydda oss, fanns varken public service eller de stora medierna där. Bara GP och några alternativa medier. Tack för det!. Och när minnesstunden var över, och polisen lämnade platsen, då kom de andra. De som hatar! De sparkade på blommorna, rev ner kransen, krossade ljusen. Är det svenska kroppar de krossar nästa gång? Precis som Hamas gjorde den 7 oktober på Nova-festivalen.

De vuxnas hat.

De som skrek slagorden var inte några förvirrade tonåringar. Det var gamla 68:or, välutbildade svenskar, pensionerade lärare, socialarbetare och människor från andra länder. Kvinnor i medelåldern med palestinasjalar och arga blickar. Män i slitna jeansjackor med megafoner. De som en gång talade om fred och solidaritet står nu och ropar ”Från floden till havet!” – utan att förstå att de ropar efter ett folkmord.

Och mitt emot stod vi. Vi som ville minnas de döda. Vi som trodde att Sverige fortfarande var ett land där man kunde sörja i fred.

Det var vi som höll emot

För första gången på två år hade polisen kommit för att skydda oss. Men det var inte polisen som satte ner foten mot våldet. Det var vi – Caroline och jag, och alla de människor, judiska och icke-judiska, som vägrade backa. Vi stod kvar när hatet vrålade. Vi stod kvar med våra blommor, våra ljus, vår värdighet. Och mitt i ropen och slagorden började de judiska deltagarna sjunga. Först tyst, sedan starkare – Hatikva, Israels nationalsång. Sedan andra hebreiska sånger. Rösterna växte, fyllde hela parken. Hatet dränktes av sången. Vi hörde inte längre ropen. För några minuter var vi en mur – en mur av röster, av mod, av mänsklig värdighet. Polisbilar körde förbi när  rosorna sparkades sönder när kransen slängdes upp på asfalten. Polisen såg vad som hände. Men de stannade trygga kvar i sina bilar.

Att låta en fiktiv grav skändas, mitt i Göteborg, är inte bara en brist på kontroll – det är ett moraliskt sammanbrott.

Vi såg oss själva ligga där

Jag kommer aldrig att glömma känslan. Att stå i en park i min hemstad i Sverige och känna: det här är krig. Att titta sig över axeln, tänka att någon kanske riktar ett vapen mot oss. Att veta att det inte längre handlar om Mellanöstern, utan om oss själva. För första gången förstod jag den rädsla som svenska judar levt med länge. Jag såg framför mig hur någon av oss låg där, på marken, skjuten, med blodiga kläder. Och jag förstod – detta är inte längre trygghetens land.

Vad händer på lördag?

På lördag hålls två demonstrationer i Göteborg – en mot antisemitismen, och en för Sverige. Polisen har gett tillstånd. Men är de beredda att skydda oss med all kraft och alla tillgängliga resurser? Eller kommer de återigen att låta hatet styra gatorna? Det som så förrädiskt kallas yttrande -och demonstrationsfrihet! Vi som stod i Vasaparken vet hur det känns när hatet får styra. Vi kommer inte att glömma de skändade rosorna.

För de ligger där och fortfarande brinner gravljusen – som en symbol för vad Sverige blivit.

Helene Bergman

Swish 123 220 79 75

 

 

Från Exodus till TikTok – ett litet lands kamp för sin existens

 

 

De står där mellan pelarna – unga soldater, män som kvinnor, allvarliga och omgivna av tusen år av kamp och tro.
(Foto: Helene Bergman, Jerusalem 2017)

Jag minns när jag som ung läste Exodus av Leon Uris. Då förstod jag något som aldrig har lämnat mig: det här lilla landet, omgivet av hat och krig, slogs inte bara för sin överlevnad – utan för rätten att finnas till. Sedan dess har jag varit i Israel fyra gånger – som journalist och som människa. I Jerusalem, i Betlehem, på Oljeberget. Jag har känt dammet, ljuset, styrkan. Och varje gång har jag lämnat landet med samma känsla: fascination och respekt.

Under Palmes tid, när Arafat var hjälte i stora delar av världen, var också jag propalestinsk. Det hörde liksom till. Men när Hamas tog makten förändrades allt. Då förstod jag att det inte längre handlade om en frihetskamp – utan om en dödskult. 

Nätet: den nya frontlinjen 

Det vi ser nu är något helt nytt. Israel har tagit över nätet. Unga, vackra soldater – kvinnor och män – tränar, ler, visar styrka och sammanhållning. Netanyahu talar till gisslan via högtalare i Gaza City. Det är ingen slump. Det är en medveten strategi: att visa livet, inte döden. Där Hamas visar ruiner och sårade barn, visar Israel unga människor som försvarar sin rätt att existera. Det är en berättelse som många i väst har svårt att förstå – för vi är så vana vid bilden av Israel som starkt och Palestina som svagt. Men styrka kan också vara moral, disciplin, överlevnad. Israel använder nu den moderna dramaturgin – storytellingens och influencerns språk. Det är TikTok, Instagram, YouTube. Men bakom ytan finns något djupare: ett land som aldrig tillåtit sig att ge upp.

Att vägra gå under

Jag ser de unga soldaterna i uniform och tänker: de kunde ha varit mina barnbarn. De är inte hjältar i ett dataspel. De är unga människor som kämpar för sitt land – och för att världen inte ska glömma 7 oktober, dagen då tusentals civila israeliska liv släcktes eller förändrades för alltid. När jag nu ser dem – starka, vackra, beslutsamma – känner jag inte rädsla, utan hopp. Israel är mer än ett land. Det är en påminnelse om att människor kan resa sig ur ruinerna, gång på gång, utan att förlora sin värdighet.

Ett år efter

När vi på tisdag, den 7 oktober, står tysta och lägger vår krans, tänker jag på allt detta. På kvinnorna och männen jag mött. På barnen i Jerusalem som lekt mellan checkpoints. På de unga soldaterna som nu försvarar det de alltid trott på: livet självt. Israel har tagit tillbaka berättelsen. Och världen ser på.

Så enkelt. Så svårt. Att stå upp för livet.

 

Helene Bergman är journalist, författare och ansvarig utgivare för Kärringbloggen.

Vill du stötta mitt fria skrivande?

Swisha gärna till 123 220 79 75  – märk gåvan med ”Kärringbloggen”.

Jag slog larm redan 2015: Göteborgs moské delade ut en broschyr som sa att män får slå sina fruar.

Broschyren som delades ut i Nordstan, Göteborg 2015

I en broschyr från Göteborgs moské stod det att en man får slå sin hustru – bara inte i ansiktet och utan att lämna märken. Det skrev jag om i GP redan 2015. Jag vände mig till dåvarande statsministern Stefan Löfven. Då möttes jag av tystnad. Nu, tio år senare, gör Expressen samma budskap till en nyhet.

Men tio år av tystnad – medan kvinnorna fått  ta slagen.

År 2015 publicerades min debattartikel på en helsida i Göteborgs-Posten. Jag skrev om broschyren ”Kvinnan i Islam”, utgiven av Göteborgs moské. Där stod det svart på vitt: en man får slå sin hustru – bara inte i ansiktet, och bara så att inga märken syns.

Ur artikeln med rubriken:

” Stå upp för alla kvinnor – säg nej till könsapartheid

Män uppmanas att slå en upprorisk hustru, bara inte slaget lämnar några fysiska skador eller märken på kroppen.Texten står att läsa i det tryckta häftet ”Kvinnan i Islam”. Avsändare är Göteborgs moské. Varje fredag och lördag delas häftet ut av islamistiska Dawah-missionärer i köpcentret Nordstan i Göteborg.”

I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, såsom skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke.

Jag minns reaktionerna: eller snarare bristen på reaktioner. Det blev ingen storm. Ingen offentlig debatt. Ingen politiker som krävde svar. Den svenska offentligheten vände bort blicken.

Jag utgick från att dåvarande statsminister Stefan Löfvens pressavdelning läste GP:s debattsida. Jag förutsatte att någon i regeringen skulle reagera. Men även där var det tyst.

Stötta Kärringbloggen! Stort som smått – allt uppskattas!

Swisha till 123 220 79 75

Och nu – tio år senare – läser jag Expressens rubriker om imamer som predikar om just detta. Nu  behandlas det som en skandal. Men budskapet är exakt detsamma som jag redan larmade om 2015.

Det här är inte bara en historia om religion och kvinnosyn. Det är också en historia om ett dubbelt svek – journalistikens och politikens. Det handlar om när en nyhet är mogen. Det svenska samhället var för tio år sedan inte moget att ta emot, då var kritiken mot en moskés kvinnosyn  islamofobisk. Men nu ett decennium senare blir det en riksnyhet.

Men tio år har gått. Tio år av tystade kvinnors röster. Tio år där Sverige kunnat se åt ett annat håll.

Tio år av tystnad – medan kvinnorna fick ta slagen.

Helene Bergman

 

 

Från rättssal till skottlossning- demokratins sönderfall i små steg

Charlie Kirk mördas, journalister hotas, politiker jagas. Demokratins sönderfall sker inte i en storm – utan i små steg.“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Orden yttrades av advokat Allan Stutzinsky under rättegången mot Ann-Sofie, Soffan, Hermansson i januari år 2020 i Göteborgs tingsrätt. Jag satt på åhörarbänken och hörde honom säga det. Och jag har burit med mig de orden sedan dess. Jag har skrivit en hel bok om den rättegången- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten!

För Kärringbloggens modiga journalistik!

Swisha hur mycket och hur lite till

123 220 79 75

 

Fem år senare kan jag bara konstatera: de små stegen har redan lett oss in i tyranniet. Då handlade det om ord i en rättssal, om jurister, domare och advokater. Men fem år senare ser vi något annat. De senaste dagarna – opinionsbildare mördas på ett campus, Charlie Kirk, journalister förföljs och hotas, Nick Alinia. Svenska politiker mobbas utanför riksdagshuset. Vad som 2020 ännu var en juridisk prövning av ord har nu blivit en fysisk uppgörelse med människor. 

När opinionsbildare skjuts ihjäl i USA kan vi inte längre luta oss tillbaka och tro att ”det händer bara där” Historien visar att det som sker i USA förr eller senare får fäste också här. Och jag ser redan nu hur samma väg börjar trampas i Sverige.

För mig började det inte i Göteborg 2024, när jag för första gången i mitt liv kände mig fredlös i mitt eget land. Nej, det började långt tidigare.

Redan 2010, när Julian Assange offrades i ett internationellt justitiemord, stod det klart att Sverige inte längre stod upp för grundläggande rättsprinciper. De stora medierna teg. Politikerna teg. Det var då vi tog det första lilla steget.

Sedan kom 2020 och rättegången mot Hermansson. Hon hade ifrågasatt islamistiska krafter i Göteborg och ställdes till svars för att hon använt sin yttrandefrihet. Stutzinsky sa då: “De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.” Då var det en varning. Idag är det ett facit.

För sedan dess har stegen blivit fler. Och tyngre. Vasaplatsen i Göteborg, där palestinska demonstranter tog över gatorna. Gustav Adolfs Torg i samma stad, där jag själv hotades av en vänsterpartistisk politiker  medan polisen såg på. Vid riksdagshuset i Stockholm, där regeringsmedlemmar förföljdes av mobbare.

Allt detta hänger ihop. Det är inga isolerade händelser. Det är en kedja. En utveckling. Små steg som blir till en väg – en väg rakt in i tyranniet.

Och mitt i detta: statens passivitet. Poliser som står bredvid och ser på. Myndigheter som blundar. Politiker som mumlar. De stora medierna som förminskar, relativiserar eller förtiger. Demokratins aktörer står ensamma.

När journalister slutar skriva för att de är rädda. När politiker drar sig undan väljarmöten. När människor tystnar för att hoten blivit för många. Då har våldet redan segrat. Då är orden värdelösa.

Jag skriver detta därför att jag har burit med mig Allan Stutzinskys ord under så många år – och nu ser jag hur de små stegen har blivit till en väg.

“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Och nu riktar jag mig direkt till er som bär ansvaret: politiker, poliser, domare, Public Service och journalister på de stora medierna – Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet. Ni kan inte längre gömma er bakom tystnaden. Ni kan inte längre stå vid sidan. Det är ni som måste försvara demokratin – inte vi.

För vi alternativa journalister har redan gjort vårt. Kärringbloggen och andra fria röster har i åratal skrivit, varnat och visat vad som händer. Vi har hållit fast vid ordet när ni teg.

Det är inte vi som svek demokratin.

Det är ni.

Helene Bergman