Kerstin och de sekulära missionärerna

Bild ide Helene Bergman  AI skapad

 

De sekulära missionärerna har samlats på Sergels torg. Kerstin är där.

Hon känner omedelbart igen sig. Samma praktiska jackor. Samma termosar. Samma program i public service. Samma kultursidor. Samma åsikter.
Alla är olika. På ungefär samma sätt.

Kerstin älskar mångfald, men har märkligt få vänner som tycker annorlunda än hon själv. Hon hyllar det fria ordet, men blir illa berörd när någon använder det fel.
Hon försvarar demokratin, men betraktar människor som röstar fel som ett demokratiskt problem.
Hon kämpar mot fördomar och kan samtidigt avgöra en människas karaktär efter en enda politisk åsikt.
Hon vill gärna föra dialog.
Därför talar hon tills den andra har förstått.

Kerstin föraktar ingen. Hon bara avföljer, fryser ut och blockerar. Sedan går hon tillbaka till sina vänner och förvånas över att alla kloka människor tycker som hon.

De gamla missionärerna hade Gud.
Kerstin har värdegrunden. Hon predikar utan Bibel, missionerar utan kyrka och frälser genom offentlig uppfostran.
Hon säger aldrig:

– Jag vill bestämma över dig.

Hon säger:

– Jag vill att du ska förstå.

När du väl har förstått kommer du naturligtvis att tycka som hon. Det märkvärdiga är att Kerstin alltid befinner sig på historiens goda sida.
Det vet hon eftersom alla hennes vänner säger det.
På Sergels torg fortsätter samhällsuppfostran utomhus.
Medborgarna uppmanas att sitta ner, lyssna och räcka upp handen innan de talar.

Kerstin har ordet.

Helene Bergman

Vill du bidra till fler rapporter från Kerstinstaden? 

Swisha gärna en hundralapp eller två till 123 220 79 75 

När polisen ringer på mitt i lyckosemestern

Två poliser ringer på dörren en tidig augustimorgon. Utanför fortsätter den svenska lyckosemestern med sol, bad och glittrande hav. Men verkligheten följer sällan semesterplanerna.

Ett glittrande hav utanför Hönö , men… Foto Helene Bergman

 

Den svenska lyckosemestern är ett märkligt fenomen. Den infaller någon gång i juli och upphör först när sista grillen slocknat. Under lyckosemestern ska solen skina. Barnen skratta. Familjen umgås. Segelbåtarna glida in i hamnen.

Och framför allt:

Allt ska dokumenteras och läggas ut på FB och Instagram.

Är det sol åker Sverige till badplatsen. Regnar det åker Sverige till IKEA. Det är egentligen ett mycket effektivt system. Man behöver aldrig undra var svenskarna håller hus. Det räcker att titta ut genom fönstret.

Det var sol igår så jag åkte till Hönö med en väninna. Färjekön var imponerande. Segelbåtarna gled in, motorbåtarna saktade farten på väg in till Hönö hamn när solen började gå ner. 

Selfiekamerorna arbetade övertid. Den svenska lyckosemestern fungerade precis som den skulle. Jag bidrog själv till statistiken och filmade en segelbåt och la ut på Facebook.

På morgonen dagen efter gick jag upp tidigt. Jag satt vid mitt åldriga köksbord och drack mitt kaffe och scrollade på mobilen.

Då ringer det på dörren? Men vi har ju portlås, hann jag tänka, innan jag tittade på klockan. Såg ner på min kimono, den går inte att knäppa. Jag satt stilla några sekunder innan jag reste mig och gick de tre metrarna till dörren. Kikade genom dörrens titthål. Jag ser två uniformerade poliser utanför min dörr. Jävlar! Skulle jag verkligen öppna? De kunde  ju faktiskt inte veta om jag var hemma eller inte. Det är ju sommar!

På tre sekunder gick hjärnan upp i högvarv. Vad har jag skrivit nu? Har någon anmält en satir? Har jag förtalat någon?Har Facebook till slut skickat polisen? Man vet ju aldrig längre. Men nyfikenheten vann. Jag öppnade: 

” Hoppsan,” säger jag. ” Polisen här så tidigt?” Och drar åt kimonon. 

Poliserna ler:

”God morgon. Har du hört något lägenhetsbråk?”

Nej. Det hade jag inte.

” Vi har fått in en anmälan. Det ska vara här i huset.” De fortsätter och går runt och ringer på. Fick inte veta mer. 

När de gått stod jag kvar i hallen och tänkte. På mindre än en minut hade jag hunnit bli misstänkt, åtalad och dömd – utan att ens veta för vad.

Och just då slog mig något helt annat- den svenska lyckosemestern. För den svenska lyckosemestern är egentligen ett normistiskt skådespel. Den kräver samma lyckliga kulisser varje sommar. Sol, bad, segelbåtar, grillkvällar, lyckliga familjer. Och inte att förglömma semesterbilder på Facebook. 

Verkligheten har däremot aldrig läst manus Har inte kollat FB eller Insta. Den ringer plötsligt på dörren en tidig augustimorgon. Den ställer frågor om lägenhetsbråk.

Verkligheten bryr sig inte om semesterplaner. Den bryr sig inte om den svenska lyckosemestern.

Verkligheten bara fortsätter. Och kanske det är därför jag har så svårt för lyckosemestern.

Helene Bergman

som gärna tar emot en hundring eller två på Swish 123 220 79 75 

Kerstin på valmöte om utanförskap, drabbades själv

Här kommer bussen! ropade någon. Alla reste sig. Foto Helene Bergman

Kerstin trodde att hon skulle möta politiker. I stället blev hon publik till en välrepeterad skolpjäs med amerikansk valglans, påklistrade leenden och inövat småprat. Kvällen handlade om utanförskap. När Kerstin gick hem kände hon sig verkligen utanför.

Kerstin hade aldrig träffat en partiledare. Hon hade sett dem på TV. Hört dem i radion. Läst om dem i tidningen.

Men att se en partiledare på riktigt – det var ändå något särskilt. Så hon gick till restaurang Potatisen i Masthugget där det skulle vara valmöte och samtal om utanförskap.

Restaurangen var fullsatt och alla hade kommit i god tid. Men partiledaren kom inte i god tid. Alla väntade med spänning och tålamod.  Klockan gick. Ingen partiledare:

– Var är hon? undrade någon. Då hördes en glad röst:

– Där kommer bussen!

Alla reste sig nyfiket.

Långsamt svängde en stor turistbuss in på den smala gatan mellan restauranger, ölkrogar och små butiker.

– Nu kommer Stockholm, tänkte Kerstin.

Bussdörrarna öppnades. Först steg partiledaren av. Sedan ministern. Därefter partisekreteraren. Och sedan ett helt följe av unga medarbetare.

– Vad unga de är, konstaterade den pensionerade damen bredvid Kerstin.

Publiken stod upp och applåderade.

Partiledaren gick runt mellan borden, skakade hand, småpratade och log. Strax bakom henne kom en ung man.

– Vem är du? frågade den pensionerade damen.

– Jag är partisekreteraren, svarade han med ett leende. Han gick också artigt runt borden och hälsade. Det var något högtidligt över alltihop. Den lokala politikern hälsade alla välkomna till kvällens samtal om utanförskap.  Orden var välbekanta; Trygghet, utanförskapsområden, integration. skolans ansvar , alla andras ansvar.

Kerstin lyssnade, hon hade hört det förut. Samma problem, men inga lösningar. När partiledaren sagt sitt var det dags för frågestund. Nu skulle folket få fråga.  Men tiden räckte bara till tre frågor för kampanjbussen hade kommit för sent och det var samtalet som fick betala priset.

Men en  äldre man gav sig inte utan reste sig och tog mikrofonen.  Han berättade att han arbetat många år i Mellanöstern och Afrika. Hans fråga byggde inte på teorier. Den byggde på erfarenhet. Kerstin lutade sig fram.

Nu, tänkte hon. Nu börjar det intressanta. Men då tittade programledaren på klockan:

– Tyvärr, tiden är ute, sa han vänligt och stängde av mikrofonen.

Partiledaren log. Publiken applåderade. Kerstin satt kvar en stund. Hon trodde att politikerna nu skulle slå sig ner bland väljarna – folket.  Att nu skulle det riktiga samtalet börja. Men partifolket  sökte sig till varandra. De bidade små gemytliga grupper av kamratskap.  De pratade med varandra och skrattade åt sina interna skämt.

Samtidigt började göteborgarna ta på sig jackorna. Någon tackade för sig. Någon gick mot spårvagnen. Andra till en ny pub för att prata av sig.

Det var märkligt. För under en stund  fanns det två olika rum i samma restaurang. I det ena stod partifolket. I det andra stod göteborgarna. Det var då Kerstin förstod vad kvällen påminde henne om.

En regisserad skolpjäs. Alla verkade veta exakt var de skulle stå. När de skulle gå fram. När de skulle le. När applåden skulle komma.

Men när något oväntat höll på att hända …

… då tog tiden slut.

På vägen hem läste Kerstin att valturnéns syfte var att möta väljarna och vända de svaga opinionssiffrorna inför valet.

Hon fastnade för ordet möta.

Hon tänkte på mannen som bara hunnit börja berätta innan mikrofonen stängdes av. På partifolket som stod kvar i sina små grupper. På göteborgarna som tog spårvagnen hem.

Kvällens ämne hade varit utanförskap.

Kerstin hade bara inte förstått att det skulle demonstreras så tydligt.

Kerstin Helene Bergman

För allt arbete med Kerstin! Swisha en hundralapp eller två till 123 220 79 75 

 

När Kerstin förlorade hemkänslan i Brunnsparken

Göteborg är Kerstins hemstad. Men nu känner hon sig inte hemma längre. Gatubilden har förändrats så mycket de senaste åren att Kerstin håller på att tappa sin hemkänsla.

En svensk flagga passerar genom Brunnsparken. Foto Helene Bergman

Kerstin stod i Brunnsparken och väntade på femmans spårvagn. Här hade hon stått många gånger. Runt henne på hållplatsen stod numera kvinnor i svarta hijaber. Långa svarta kappor. Små flickor i hijab. De stod tätt tillsammans och pratade. Någon skrattade. Orden flöt förbi Kerstin på ett språk hon inte förstod.

Hon såg sig omkring. Brunnsparken var densamma. Spårvagnarna gnisslade genom kurvorna. Måsarna skrek över taken. Regnet låg kvar i gatstenen. Människor skyndade mellan hållplatserna. Och ändå var det som om hon stod någon annanstans. Hon tittade bort. Sedan tillbaka. Hon ville inte stirra. Hon ville inte bli en sådan människa.

Men hon kände hur pulsen steg. Vad är det som händer med mig? Hon hade alltid trott på öppenhet. På solidaritet. På människors lika värde. Kerstin  hade rest. Hon hade varit främling i andra länder. Hon visste hur det kändes att inte förstå språket, koderna eller människorna omkring sig.

Men någonstans under alla de riktiga orden fanns nu något annat. Kerstin kände ilska. Inte den snabba ilskan som blossar upp och försvinner. Den tunga, den som kallas den heliga ilskan. Den som lägger sig mellan hjärtat och halsen. Varför är det alltid jag som ska förstå, tänkte Kerstin  Hon hade ju hört det så många gånger. Anpassa dig! Vänj dig! Du måste förstå, samhället förändras!  Det här är det nya Sverige! Med mångfald, öppenhet och inkludering

Det var alltid Kerstin som skulle förstå. Det var alltid Kerstin som skulle lära sig, alltid Kerstin som skulle anpassa sig. Politikerna talade som om förändringen var självklar och motståndet ett karaktärsfel.  Journalisterna skrev som om frågorna redan var besvarade.

Men ingen hade någonsin frågat Kerstin. Ingen hade frågat hur det kändes för henne att se sin stad förändras så mycket att hon ibland började känna sig som en främling mitt i sitt eget Göteborg! Politikerna hade inte sett just henne – Kerstin.

Brunnsparken, Göteborg. Sommaren 2026. Foto Helene Bergman

Och kvinnorna framför henne i sina svarta kappor och hijaber  verkade inte heller se henne. De verkade inte undra vem hon var som människa. Inte vad hon hette eller hennes egen släkthistoria.  De frågade inte vad det var för land de hade kommit till. Vad som hade byggts, kämpats fram och försvarats av generationer före dem.

Kerstin kände sig osynlig. Som om hon redan tillhörde det förflutna. Precis då mötte hon ett barns blick. En liten flicka i hijab, som kan ha varit ungefär fyra år. Kerstin och den lilla flickan såg på varandra. Kerstin prövade med ett leende, först lite motvilligt, men sedan varmare när den lilla flicka log tillbaka. Ett litet, nyfiket leende. Någonting mjuknade i Kerstin.

Åh, tänkte hon. Jag hade velat vara din hemmaguide. Hon hade själv haft några sådan, när hon rest i avlägsna länder. Någon som kunde kulturen, historien smultronställena – långt från turistfällorna. Alla behöver någon som känner en plats inifrån. Någon som säger:

”Kom. Jag ska visa dig!”

Kerstin såg på flickan och tänkte:

” Jag hade velat berätta för dig  och visa dig  varför jag älskar det här landet. Och sedan hade jag velat höra vad du såg. Kanske hade du visat mig något som jag själv hade slutat se.”

Men  mamman la handen på flickans axel och vände henne bort från Kerstin och mot sig själv. Leendet mellan Kerstin och flickan var borta. Kerstin stod kvar och för henne blev handen på flickans axel som en dörr som stängdes. Ett möte som aldrig hann börja. Hon såg på kvinnorna igen. De hade kommit till hennes land. Men ingen hade frågat Kerstin om vägen in. Ingen hade bett henne visa något.

Ingen hade sagt:

” Berätta, Kerstin, om Sverige?”

I stället hade hon som bott i Göteborg så gott som hela sitt liv,  förväntats stiga åt sidan medan hennes stad förändrades omkring henne. En tanke kom plötsligt. Så främmande att hon nästan blev rädd för den.

” Kanske skulle jag flytta?”

Flytta? Från sitt eget Göteborg? Från gatorna där hon blivit vuxen. Från spårvagnarna, regnet, hamnen och de gamla kvarteren. Från hållplatsen där hon väntat på femman i ett helt liv.

Varför var det hon som skulle flytta? Hon hade inte bett om att hennes stad skulle bli en plats där hon själv behövde en guide. Femman rullade in. Dörrarna öppnades. Människorna steg av. Kerstin stod kvar en sekund längre än de andra. Sedan gick också hon ombord. När vagnen lämnade Brunnsparken såg hon den lilla flickan genom fönstret, tätt intill sin mamma. Kerstin lyfte handen en aning. Flickan såg henne inte.

Ingen märkte att Kerstin just hade förlorat en bit av sin hemkänsla.

Kerstin Helene Bergman

Tack för att du swishar en hundralapp eller två till 123 220 79 75

När Sverige anpassar sig till badande kvinnoförtryck

Didim Turkiet, 2008
Foto Helene Bergman

I Sverige förs debatten om vi ska anpassa oss till normer som innebär att kvinnor badar fullt påklädda. Hela frågan är en paradox. Varför ska vi i Sverige anpassa oss till ett kvinnoförtryck som jag lärde känna i Bangladesh och Turkiet?

Stötta kvinnofriheten genom Kärringbloggen

Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75

År 2007  reste jag genom södra Bangladesh mot Teknaf och vidare till S:t Martins ö. Utanför Teknaf såg jag ett flyktingläger med rohingyer. Jag minns kvinnorna och barnen, fattigdomen och utsattheten. Senare, på stranden på S:t Martins ö, såg jag kvinnor bada fullt påklädda.

Jag minns fortfarande min första tanke:

“Vad främmande. Och vad skönt att vi inte har det så i Sverige.”

Två år senare stod jag på stranden i Didim i Turkiet. Även där badade kvinnor fullt påklädda. Jag  blev lika förvånad och chockad då! För mig handlade det nämligen aldrig om bad. Det handlade om kvinnans frihet – om hur religion och tradition satte gränser för hennes kropp och hennes liv. I dag diskuteras hur Sverige ska anpassa bad, simundervisning och andra verksamheter till just dessa normer.

Kvinnor ska befrias genom verksamheter som samtidigt anpassar sig till de normer som begränsar dem.

I demokratins och inkluderingens namn håller Sverige på att sälja ut en frihet som tidigare generationer kvinnor har kämpat för: rätten till den egna kroppen och rätten att röra sig fritt utan att betraktas som en fara för mäns blickar.

Och vad är det egentligen som uppnås?

När kläderna blir våta smiter de åt kroppen och visar dess former. Kvinnan är fortfarande påklädd, men knappast osynlig. Kvar finns ett skylande tygstycke och framför allt budskapet att hennes kropp måste döljas.

Det är alltså inte kroppen som har förändrats.

Det är synen på kvinnan som Sverige väljer att anpassa sig till.

Jag trodde en gång att den verkligheten hörde hemma långt från Sverige.

Nu förs samma föreställning in i svenska simhallar och på badplatser – inte som kvinnoförtryck, utan som valfrihet, inkludering och respekt.

Det absurda är att kvinnors frihet säljs ut i frihetens namn.

I dag handlar frågan inte längre om Bangladesh eller Turkiet.

Den handlar om Sverige.

Helene Bergman

Kärringarna står kvar i Göteborg

Göteborgs hamn, där ute viner stormen och havet piskar. Foto Helene Bergman

I Göteborg betyder käring sjömärke. Ett riktmärke som står kvar när vinden viner och vågorna slår. Ett sjömärke visar vägen och varnar för grund. Det flyttar sig inte när stormen kommer. Christopher Garplind på Public Service i huvudstaden kallade Agnes Wold för kärring. Det var tänkt som en förolämpning.

Kärringarna står kvar i Göteborg. Men kaffe, webbhotell och envishet är inte gratis.
Swish: 123 220 79 75 till Kärringbloggen😊

 

Men jag  insåg att han hade gett mig iden till den här krönikan. För vi har Käringberget,  vi har Käringön och så har vi kärringarna i Göteborg.

Ann-Sofie Hermansson.

Agnes Wold.

Sofie Löwenmark.

Och jag själv.

Under sex år har jag sett samma kärringar dyka upp när det blåser som värst. När dreven går. När hatet kommer. När någon ska tystas. När någon förväntas be om ursäkt för att ha sagt vad hon tycker.

Då dyker vi upp. Vi känner igen den piskande stormen. Vårt vapen är inte makt. Vårt vapen är ordet. Det väl valda ordet. Det obekväma ordet. Det ord som får människor att tänka en gång till.

Agnes använder det.

Sofie använder det.

Ann-Sofie använder det.

Jag använder det.

Orden är våra verktyg. Våra svärd. Våra sjömärken. Vi tjôtar. Vi skrattar. Vi bråkar. Vi säger emot. Vi låter oss inte imponeras av titlar. Och vi har en dålig vana att säga vad vi tycker.

När Ann-Sofie Hermansson stod bakom skranket satt jag i rättssalen som journalist. Jag flyttade mig till ett eget bord för att kunna anteckna. Det slutade med att jag skrev en hel bok- Den politiska rättegången . Kampen om yttrandefriheten.

Och när  Ann-Sofie Hermansson nyligen skrev i GP om sin förtalsrättegång föll bitarna på plats.

I sin krönika skriver hon:

“När man hamnar i stormens öga får man lära sig vem som är vän och fiende.”

Det är en hård erfarenhet. Där man väntat sig stöd blir det tyst. Där man väntat sig civilkurage blir det plötsligt mycket viktigt att inte sticka ut.

Men några människor stannar kvar. Det är solidaritet i dess grundläggande betydelse. Jag står bredvid dig när det blåser nordligt.

Sjömärkets uppgift var inte att vara omtyckt. Dess uppgift var att visa var grunden fanns. Så att andra inte förliste.

För där ute möts hav och himmel och där kommer nordanvinden rasande. Men kärringarna står kvar som sjömärken.

Den bilden gillar jag, för det är exakt vad kärringarna i Göteborg  gör – står kvar. Och visar var grunden finns.

Folk blir förbannade och det får de la leva med. För ett sjömärke står inte ute på klipporna för att vinna popularitetstävlingar. Det står där för att människor ska hitta rätt.

Vi känner igen den vinande stormen. Vi har hört den förr. Det är därför vi halar seglen och surrar oss vid masten.

Vi står där vi alltid har stått. Med orden som vapen. Med havet i ryggen och modet intakt.

För övrigt råkar jag också driva Kärringbloggen.

Helene Bergman

 

 

Vem är Kerstin?

Kerstin ser vänlig ut på avstånd. Det gör svanar också. Foto Helene Bergman

Hon finns på Hagabadet, på bibliotekens värdegrundskvällar och i palestinademonstrationerna där världen delas upp i goda och onda och där Hamas plötsligt förvandlas till “motståndsrörelse”. I Kerstins garderob hänger palestinasjalen någonstans mellan yogakläderna och den moraliska självbilden.
Hon säger att alla är välkomna — men bara så länge de tycker rätt.
Vem är egentligen Kerstin?

Kerstin hade sannolikt ogillat både texten på Kärringbloggen  och Swishnumret.
Men här kommer det ändå 123 220 79 75

 

Kerstin styr Sverige

Glöm regeringen och riksdagen för ett ögonblick. Sveriges verkliga maktcentrum ligger inte i Rosenbad utan på vårdcentralen, i lärarrummet, på socialkontoret och på konstmuseet. Kerstin är ingen revolutionär, trots  palestinademonstrationer. Hon är snarare en svensk moralisk vardagsbyråkrat i kulturform.

Hon är en svensk konsensusmänniska i aktivistisk tappning. Lite Hagabadet, lite värdegrund, lite palestinasjal, ekologiskt vin, “alla människors lika värde”, men samtidigt  hård mot dem som avviker från gruppens moraliska kod.

Hon är inte vald av någon. Hon håller inga presskonferenser och syns sällan i tv-soffor. Ändå har hon makt över människors vardag på ett sätt många politiker bara kan drömma om. Hon stället egna privata diagnoser, skriver utredningar, avgör stödinsatser, formar skolmiljöer och talar om hur människor bör leva sina liv.

Kerstin är ingen enskild person. Hon är en svensk kulturfigur, nästan ett helt svenskt socialt operativsystem.

Hon kan heta Birgitta och arbeta i skolan. Gunilla på förskolan. Inger på socialtjänsten. Barbro inom äldreomsorgen. Hon är den evigt duktiga flickan som blev institution. Hon tror på regler, rutiner och korrekthet. Hon säger gärna ”så gör vi inte här”  eller ” tänk om alla gjorde så!” med skarp röst och stram blick.

Det märkliga är att Kerstin ofta ser sig själv som rebell och tolerant. Men i själva verket har hon blivit väktare av ett nytt svenskt kontrollsystem. Inte genom hård diktatur eller brutal maktutövning – utan genom blanketter, värdegrundsdokument, social kyla och små tillsägelser även till andra vuxna som inte lever upp till Kerstins norm.

Fel matlåda. Fel tonläge. Fel åsikt. Fel sätt att vara människa på .

Vi 40-talister slogs för kvinnofriheten. Kerstin administrera den och har aldrig själv behövt kämpa. Hon föddes in i ett Sverige där de stora striderna redan var vunna: utbildningen, arbetslivet, barnomsorgen, friheten att skilja sig, rätten att göra karriär. Hon kom till ett färdigdukat bord. Och kanske är det just därför hon blivit så intressant.

För i stället för att använda friheten till att öppna fler dörrar började många i hennes generation sätta upp nya regler. De blev trygghetens administratörer. Människor som älskar ordning men ofta är rädda för verklig frihet, verklig konflikt och verklig avvikelse.

Kerstin vill gärna tala om tolerans. Men hon klarar sällan människor som inte tänker som flocken. Hon undviker diskussioner vid middagsbordet eftersom ”dålig stämning” är det värsta hon vet. Hellre konsensus än sanning. Hellre rätt värdegrund än fria samtal.

Det är därför hon blivit en så stark symbol för Sverige.

Inte det gamla Sverige där människor byggde företag, reste ut i världen eller tog risker – utan det nya Sverige där allt ska regleras, psykologiseras och känslosäkras. Där människors erfarenheter allt oftare ersätts av manualer.

Och ändå ska sägas: Kerstin är inte ond – egentligen.

Tvärtom tror hon ofta att hon gör gott. Det är kanske just därför hennes makt blivit så svår att diskutera. För den gömmer sig bakom omtanke, trygghet och professionalism. Den är mjuk, kvinnlig och välmenande – men fortfarande makt. Kanske är det därför så många känner igen henne direkt.

Hon tar hand om dig på vårdcentralen. Hon finns i terapirummet. Hon läxar upp dig på biblioteket eller på apoteket, även på konstmuseet eller på vernissager.

Och kanske är det därför jag börjat skriva om henne. Jag har gjort research om Kerstin under flera år, eftersom  jag själv, som privatperson  drabbats av Kerstin, medans jag  hållit kvar min journalistiska blick. Hon kan i sällsynta fall även vara man. Hon har olika namn men samma blick, samma tonfall, samma behov av kontroll och korrekthet.

Och så slår det mig plötsligt något nästan komiskt: jag skapade Kerstin utan att komma ihåg att jag själv heter Kerstin.

Kerstin Helene Bergman

 

När yttrandefriheten ersätts av folkdomstolen på Facebook

Sajten Doku, som granskar islamistiska miljöer, har efter massanmälningar permanent stängts ner av Facebook. Sofie Löwenmark skriver själv på X att hon blivit föremål för en organiserad kampanj efter sin krönika i Expressen om Anne Rambergs stöd för Folkets mujahedin. Facebook har i praktiken blivit en censurens folkdomstol. Vilket är ett hot mot yttrandefriheten som demokratin vilar på.Den som anmäls mest – försvinner.

Screenshot från Sofie Löwenmarks X

Doku verkar inom det svenska publicistiska systemet. Vilket innebär ansvarig utgivare, källskydd och med etiska regler som följs t ex möjlighet till rättelse. Det är så yttrandefriheten är hörnstenen i vår demokrati. 
Men på Facebook gäller något annat. Här räcker det att samla ihop tillräckligt många anmälningar och att organisera sig för att hävda kränkningar. Och FB regerar som en zombie och plattformen agerar genom att stänga ner journalistik.

För fri oberoende journalistik stöd Kärringbloggen 

Swisha till 123 220 79 75 

Detta innebär att det nu skett en avgörande förskjutning i vårt demokratiska system.  Från att vara en rättsstat till att bli ett demokratikallt reaktionssystem.  Facebook har därför i praktiken blivit en censurens folkdomstol!  Inte en instans som prövar sak. Utan en som reagerar på volym.

Den som anmäls mest – försvinner.

När Meta stänger ner journalistik utan insyn, utan tydlig motivering och utan reell möjlighet till överprövning, uppstår ett demokratiskt problem. För Facebook är inte en neutral plattform. Det är en av de viktigaste arenorna för det offentliga samtalet. Det är där människor nås. Det är där opinion formas.

Och just därför blir konsekvensen så allvarlig. När en journalist kan stängas ner därifrån på grund av organiserade anmälningar – då handlar det inte längre om “regler”. Då handlar det om makt.

Löwenmark granskar islamistiska miljöer. Ett område som väcker starka reaktioner. Ett område där organiserade motreaktioner är en realitet. Det gör inte saken mindre allvarlig.

Det gör den mer förutsägbar. Och det är där och då som t ex Facebook ska stå stark.

Än så länge råder tystnad i de etablerade medierna. Men jag hoppas på en bred diskussion och granskning av Facebook i demokratins namn. För en journalist har stängs ner från en av världens största plattformar. Men detta är  inte ett enskilt fall. Det är ett systemfel. Ett system där organiserat tryck kan väga tyngre än journalistiskt ansvar.

För vem försvarar yttrandefriheten när den avgörs av den som kan mobilisera flest anmälningar?

Helene Bergman
Kärringbloggen

”Jag har skjutit med en AK4 – därför är jag realist”

Minilumpen på F 17 i Ronneby.

Jag har arbetat i 50 år med kvinnokamp. Jag har skjutit med en AK4. Det är kanske inte den kombination man förväntar sig. Men det är där någonstans jag befinner mig när världen förändras – i en hörsal på Chalmers, bredvid min 19-åriga dotterdotter, och lyssnar på en brigadgeneral tala om Nato.

Så stötta Kärrinbloggen i dessa tider! 

Swisha en hundring eller två till 

123 220 79 75 

Jag gjorde minilumpen på F 17 i Ronneby.

Vi låg på vakt ute i terrängen och väntade på fienden, med lösa skott i AK4:an. Det stora militärtältet stod uppsatt och kaminen i mitten höll värmen när kylan kröp in från marken. Vi lärde oss marschera. Vi lärde oss disciplin och kamratskap.

Jag lärde mig skjuta med AK4:an. Jag lärde mig plocka isär den och rengöra den – för att sätta ihop den igen.

Våra befäl hade gjort FN-tjänst i Afghanistan. De talade inte högt om det, men erfarenheten fanns där – i allvaret bakom instruktionerna.

Säkerhetspolitik är därför inte bara ett ord för mig.
Det är en erfarenhet.

Det var därför jag satt i en stor hörsal på Chalmers i Göteborg när Göteborgs Allmänna Försvarsförening arrangerade ett föredrag med brigadgeneral Anders Svensson.

Runt 450 personer var där. De flesta pensionärer. Några få unga. Min 19-åriga dotterdotter var en av dem.

Det är egentligen märkligt.

Vi talade om Sveriges säkerhet, om Nato i dag, om hur världen förändrats sedan 1949. Det är deras framtid – inte vår – som står på spel. Ändå var salen nästan helt gråhårig.

Brigadgeneralen var pedagogisk, tydlig, saklig. Inga slagord. Inget alarmistiskt tonläge. Han beskrev hur Nato utvecklats från en klassisk försvarsallians under kalla kriget till en allians som också hanterar moderna hot – där terrorism i alla dess former är en central säkerhetsutmaning.

Det står på Natos egen hemsida.

Jag hade inte hört detta betonas så tydligt tidigare. I svensk debatt talas det nästan uteslutande om hotet från Ryssland. Men Nato är i dag en bredare säkerhetsstruktur än så.

Efter Berlinmurens fall trodde många att hoten skulle minska. Att världen blivit mjukare. Att handel och internationella institutioner skulle dämpa konflikter.

Men världen 2026 är inte världen 1989.

I dag talar vi om cyberkrig, hybridpåverkan, energivapen, terrororganisationer med statligt stöd och ideologiska maktanspråk som inte försvinner genom dialog.

Sverige är nu medlem i Nato. Det är en mental omläggning lika mycket som en formell. Vår östliga gräns är Finlands gräns mot Ryssland. Vi är inte längre en perifer betraktare.

I oroliga tider är det lätt att dras med i känslor – rädsla, ilska, polarisering. Men det brigadgeneralen visade var något annat: beredskap är inte hysteri. Det är organisation. Det är planering. Det är långsiktighet.

Min dotterdotter lyssnade med självklarhet. För henne är Nato inte ett ideologiskt laddat ord från kalla kriget. Det är en del av den verklighet hon ska leva i.

Jag har arbetat i 50 år med kvinnokamp.
Jag har skjutit med en AK4.

Det är kanske inte den kombination man förväntar sig.

En minilumpen-generation.
En dotterdotter bredvid.
En brigadgeneral på scen.

Det är där någonstans jag befinner mig när världen förändras.

Helene Bergman

Globaliseringens intima makt

Globaliseringen skulle öppna världen. Men det den också öppnade var något vi talade betydligt tystare om — elitens närhet till sig själv. Inte till folken. Till eliten. Hur världens elit inte bara delar ekonomi — utan middagar, flygplan, kroppar, tystnad. Det är här vår tids kanske minst granskade maktförskjutning ägt rum.

Stötta Kärringbloggen❤️

Swisha 100 kronor eller mer till 

123 220 79 75

På några decennier har en transnationell överklass vuxit fram, rörlig mellan finans, politik och akademi. Nationalitet blev en detalj. Tillträde blev medborgarskapet — tillträde till rum de flesta aldrig ser.

De stängda middagarna. De privata jetplanen. Miljöerna utan insyn. Världar med egna regler.

Globaliseringen band  inte bara samman marknader. Den skapade en internationell överklass — och förde dess medlemmar allt närmare varandra.

De flesta känner igen namnet Jeffrey Epstein. Det har passerat genom nyhetsflöden i åratal, som ett eko av en skandal. Men att känna igen ett namn är inte detsamma som att förstå vad det representerar. Vissa namn blir nämligen så kända att de till slut döljer mer än de avslöjar.

Först när helheten träder fram blir det tydligt att detta aldrig bara handlade om en man, utan om den miljö som gjorde honom möjlig.

När historien rullades upp reagerade världen som den alltid gör — med förvåning. Men kanske var det något större som blottlades: den sociala infrastruktur där makt känner igen makt och där närhet skapar lojalitet.

Epstein framstår i efterhand mindre som ett undantag än som en nod — en mötespunkt där finans mötte politik, där akademisk prestige rörde sig i samma omloppsbana som enorma förmögenheter.
Inte heller agerade han ensam; runt honom fanns personer som band samman miljöerna och gav nätverket social stadga.

Det verkligt intressanta är därför inte bara vilka som befann sig i periferin av hans värld. Utan varför så många tycktes känna sig hemma där.

Nätverk uppstår sällan av en slump. De känner igen varandra. Av den stilla trygghet som uppstår när människor med makt möter andra med lika mycket att förlora växer en särskild form av lojalitet — diskret, men stark.

Globaliseringen skapade inte bara en gemensam ekonomi. Den skapade också en gemensam överklass, internationell till sin livsstil men ofta privat i sina lojaliteter.

Eliter har alltid funnits. Det nya är hur tätt de nu lever.

Aldrig tidigare har inflytelserika människor kunnat knyta så många relationer över så stora avstånd — och göra det med sådan självklar diskretion. Samtidigt har gränsen mellan offentlig makt och privat umgänge långsamt blivit allt mer porös. När relationer flyttar in i informella rum minskar insynen.

Där börjar riskerna. För makt korrumperar inte alltid genom handling. Ofta korrumperar den genom tystnad.

Institutioner kan vara starka — men sociala kretsar är ofta starkare. Den som rör sig i samma värld tvekar längre inför att slå larm. Inte nödvändigtvis av illvilja, utan av mänsklig igenkänning. Man skyddar inte bara en person.
Man skyddar sammanhanget man själv tillhör.

Kanske är det därför Epstein-affären väcker ett så ovanligt djupt obehag. Den påminner oss om att globaliseringen inte bara förde kontinenter närmare varandra. Den förde också makten närmare sig själv.

Och när makt koncentreras — socialt, ekonomiskt och kulturellt — blir den svårare att granska.

Ändå rymmer vår tid en motkraft. Dokument läcker. Journalister fortsätter gräva. Överlevare vägrar tiga. Total immunitet framstår inte längre som självklar.

Det betyder inte att världen plötsligt blir renare. Men möjligen något farligare för dem som länge rört sig obemärkt.

Globaliseringen lovade oss en öppnare värld. Den blev öppnare — men inte nödvändigtvis mer genomlyst.

Frågan vår tid lämnar efter sig är därför inte hur nära världen har kommit varandra.

Utan hur nära makten har kommit sig själv — och hur länge vi accepterar att den gör det i tystnad.

Helene Bergman