Från WHO:s ”svält” i Gaza till inställda bussar i Stockholm

Två år efter WHO:s berömda ordval – “svält i Gaza” – fortsätter demonstrationerna på svenska gator. Trots vapenstillestånd mellan Israel och Gaza har budskapen blivit allt högljuddare, busslinjer dras om och polisen hukar. Vad som började som humanitär retorik har förvandlats till ett maktspråk. Och Sverige lyder.

Tycker du om att läsa fri oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 Det börjar alltid med ett ord. Den här gången: famine. Svält. I december 2023, två månader efter Hamas attack mot Israel, valde WHO att använda just det ordet om Gaza. Inte “nödläge”. Inte “brist”. Utan svält. De visste vad de gjorde. Det ordet väcker skuld. Det ordet öppnar plånböcker. Och det ordet riktar världens samvete åt ett enda håll – mot Israel. Samtidigt fanns inga egna fältdata som bekräftade att svält rådde. Men ordet blev kvar. Det spreds. Det ekade i medier, biståndsorganisationer och demonstrationer världen över.

Från Genève till Göteborg. Från FN-språk till gatans rop. Och här står vi nu. Två år senare. Israel och Gaza har slutit vapenstillestånd. Men demonstrationerna fortsätter – varje lördag, i Stockholm, Malmö och Göteborg. Samma budskap. Samma slagord. Samma vrede. SL drar om busslinjer, polisen godkänner, staten tiger. Det är som om Sverige, ett av världens mest reglerade länder, har kapitulerat inför en berättelse vi inte själva formulerat.

Jag tror inte polisen förstår vad som pågår. De ser ordning och störning. De ser avspärrningar, inte ideologi. Men det här handlar inte längre om trafikkaos. Det handlar om makt. Om vem som styr gatorna – och berättelsen. För det är inte längre en konflikt i Mellanöstern vi bevittnar.

Det är en kamp om Europas gator, Europas institutioner, Europas språk. När WHO säger svält och svenska myndigheter reagerar som på kommandon, då handlar det inte längre om humanitär omsorg. Då handlar det om lydnad. Ord har blivit vapen. Bilder har blivit ammunition. Och svenska myndigheter – polis, SL, public service – står mitt i stormen utan att förstå att de blivit en del av den. Vi har blivit ett folk som hellre parerar än analyserar. Vi flyttar bussarna. Vi böjer på nacken. Vi “förstår”. Men kanske är det just så en demokrati erövras. Inte genom krig.

Utan genom stillsam underkastelse.

Helene Bergman