I dag ser jag hur Sverige hukar för de som skriker högst. Om människans värdighet!
Ljungbyhed, 1943. En ung man som snart ska bli min pappa. Han gav mig modet att se skillnaden mellan rätt och fel. Jag är min fars dotter.
I helgen har jag besökt mina föräldrars grav. De tillhörde en generation som visste vad krig betydde — och vad värdighet kostar. Kanske är det därför jag inte kan släppa den 7 oktober. Jag läser Göran Rosenbergs ord i Expressen. Han avslutar med begreppet människans värdighet. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nova-festivalen i Israel. På de palestinier som jublade i Gaza när offren fördes genom gatorna som gisslan. Samma palestinier har i västvärlden förvandlats till symboler för offer, omslutna av demonstrationer, slagord och gravmanifestationer.
Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik ?
Swisha 100 kronor 123 220 79 75
Jag sitter på spårvagn 8 på väg mot Frölunda Torg. Det är en märklig resa — från mitt Johanneberg, där villorna i trä kompletterades med flerfamiljshus i brunrött tegel på trettiotalet, just innan andra världskriget bröt ut. Nu åker jag med spårvagn 8 där dagens förortskrig ägt rum, där bilar bränts och skott avlossats.
Men i mitt kvarter, Johanneberg i Göteborg, känner jag människorna: Vera från Jordanien med sin blomsteraffär, skräddaren från Syrien, skomakaren också från Syrien, och Marco från Italien som öppnade restaurang redan på sextiotalet. Alla arbetar. Alla bidrar, alla pratar de svenska.
Framför mig på spårvagn 8, sitter en kvinna i hijab. Hon luktar falafel — en doft jag egentligen inte tycker om. Kanske för att den blivit en påminnelse om hur Sverige förändrats, hur vi hukar inför de som skriker högst, de som vägrar anpassa sig, de som kräver respekt men sällan visar den tillbaka.
Jag lyssnade nyligen på en nystartad podd, Varför Israel ? Två judar i Sverige talar om rädslan, tystnaden och beslutet att lämna landet. Den ena berättar att hon inte längre orkar se sina barn gå ut från den judiska skolan under ett hav av palestinaflaggor och slagord. Hon flyttar till Israel – för att där åtminstone få leva öppet, inte gömma sig. Där alla har samma mål- att försvara det lilla landet med all kraft de har. Och jag tänker: hur kunde det bli så här – återigen! Att de judar som bott här i generationer, som byggt upp, arbetat, bidragit till vårt land, nu känner sig otrygga – medan de som kommit hit, ibland med förakt för landet som tagit emot dem, dominerar gatan, orden, rummet, media och politiken?
Jag tänker på Israel, där jag varit flera gånger – bland annat under den andra intifadan 2002. Jag minns de stolta, kaxiga israelerna jag mötte. Män och kvinnor som bär sitt människovärde högt, mitt i hotet, mitt i sorgen.
Och jag jämför dem med så många svenskar i dag, som böjer ner sina huvuden i rädsla, som tystnar för att inte stöta sig, som inte längre vågar stå upp för något alls!
Så ser jag bilderna från Malmö: svenska kvinnor i några generationer efter mig, med gröna Hamas-pannband och en banderoll med texten “Death, death to the IDF.” ( IDF , Israel Defense Force)
Hur fan är det möjligt? Varför blir de inte arresterade?
Jag tänker på Tyskland – hur dagens poliser där agerar stenhårt mot propalestinska demonstrationer. Hur landet, med sin historia, vägrar låta hatet ta över gatorna igen. Och jag tänker på hur snabbt anständigheten kan förlora mark, hur lätt hatet klär sig i politiska färger.
Jag har varit vid mina föräldrars grav och tänt ett gravljus. Min pappa blev inkallad under andra världskriget. Jag föddes 1946, och växte upp med föräldrar som visste vad kriget betydde. Jag minns hur jag hittade fotoböcker längst ner i bokhyllan. Svartvita bilder från Auschwitz – högar av lik, skor, smycken, guldtänder. Så jag växte upp nära kriget, nära antisemitismens fasor. Och därför kan jag inte stå tyst när jag ser vår tids nazism, maskerad som motstånd, hyllas på svenska gator.
För den 7 oktober handlar inte bara om Israel. Den handlar om oss. Om vilka vi är när världen prövas. Om vem som får bära ordet offer, och vem som får stå rak. Värdighet är en handling — något vi visar eller förlorar när prövningen kommer.
Och kanske är det just det som är journalistens uppgift – att genomskåda sin tid, förstå vad som sker och sätta ord på det andra inte ser. Och medan propalestinierna tågar på Sveriges gator och hyllar Hamas, rapporterar P1:s Gomorron Världen om Madagaskar.
Min pappa gav mig det värdefullaste: att skilja på det som är rätt och det som är fel! Jag är min fars dotter!
Helene Bergman
Kan bara säga tack. Jag har växt upp som Du. Pappa mötte sin bror bakom en buske på norska gränsen – båda trodde de mötte fienden. Sådana berättelser sätter spår. Vi som föddes på 40-talet har växt upp med krigets verklighet inpå oss. Troligt försvann denna”information” på 50-talet. ”Tjata inte om kriget”.
Svenskar som är 60 år och yngre har ingen förmåga att ens tänka krigstillstånd (utom de som varit ute i FN ..) Vårt land är svårt fredsskadat. Allt går att lösa med lite grupparbete. Judehatet orkar jag inte ens skriva om – jag är helt förstörd av detta ….
Kjerstin
Jo du har rätt i att de yngre generationerna inte har en aning! Det är väl därför de kan gå ut ovh hata judar. Jag känner som du! Det gör inte bara psykiskt ont utan även rent kroppsligen.
Jag satt i en uteservering när dessa skränande nazister kom gåendes med sin anti-israel propaganda. Jag klämde mig ur en ”kan inte vi slippa höra detta en lördagskväll och njuta av lugnet?”
Dessa avskräde ursäkter till människor omringade mig och var hotfulla. Polisen stod bredvid och gjorde ingenting.
Dessa äkta nazister på vänsterkanten dristar sig också att kalla andra partier för nazister, blåbruna etc.
Det är en sorglig utveckling när hatarna får dominera.
Vi har fått ännu en företeelse i Sverige, efter andra världskriget och under min skolgång på 70-80 talet hette det ”aldrig mer”, vi gjorde skolarbeten om både förintelsen, andra världskriget, läste hyllmeter hur allt började men alla som vill se, ser att allt spelas upp igen. Istället för bruna skjortor och hakkors bär de sina palestinasjalar, den palestinska flaggan och istället för att skrika ”Sieg Heil” skriker de “Death to the IDF”, “From the river to the sea” och ”Inga sionister på våra gator”.
Samtidigt som de påstår sig vara antirasister, i mina ögon är det svårt att hitta större rasister än dessa. Att detta kan hända i vårt samhälle är en skam, en flat löshet och förnedring av de värderingar vi har byggt upp i vårt samhälle. Ändå låter politikerna det hända, det är som de vänder andra sidan till som de hoppas detta ska sluta och de ska slippa ta tag i det. De låter dem fortsätta förnedra, förödmjuka och kränka människor på öppen gata, är vi inte lika inför lagen! Klart vi inte är!
Ändå är det 10 år sedan jag såg denna dokumentär första gången och allt har bara blivit värre! Ingenting har gjorts, ingen politiker har lyft ett enda finger för att de ska bli bättre, det som har hänt är att både socialdemokraterna och vänstern har tagit emot dessa ”antirasister” med öppna armar och väljer aktivt att inte se problemen som finns runt och i denna grupp.
https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/judehatet-i-malmo
Visst så är det som du skriver. Jag gör så gott jag kan genom att skriva! Kanske nåt når det fram.
Hej Helene!
Jag hoppas att allt du skriver når fram, tyvärr råder det en ”envägskommunikation” där de som anses tycka rätt, har de rätta åsikterna och inte ifrågasätter de som styr når fram. Det räcker att se hur svårt det är att få in en debattartikel i en dagstidning där man inte delar deras åsikt eller där man ifrågasätter artikeln.
Det är detta som har blivit deras sätt att visa upp vad de anser är yttrandefrihet, alla tycker likadant, ingen vågar ifrågasätta och skulle man tycka annorlunda eller har åsikter som inte delas av de andra är man inte välkommen i diskussionen eller debatten, det är som att det ska bara ska finnas en åsikt och alla ska tycka likadant.
En farlig väg anser jag eftersom mitt sätt att se på yttrandefrihet är att vi ska tycka olika, men framför allt våga diskutera och argumentera det man tycker, inte som idag att man kan mista sitt arbete för man inte delar företagets/kommunens/regionens sk ”värdeord/värdegrund” eller bli uthängd som rasist, förnekare eller foliehatt. Facit blir en tystad yttrandefrihet och i förlängningen försvinner även demokratin.
Jag är glad att jag har hittat hit och till en person skriver väldigt bra och har intressanta texter som jag delar till 100%, jag hoppas att alla läser dina texter, vårt samhälle hade blivit bättre i det läget.