GP efterlyser Göteborgsskildringar – men vågar inte läsa dem som redan finns
När GP:s kulturchef Johan Hilton efterlyser fler Göteborgsskildringar är det svårt att inte skratta.
Jag har redan skrivit en av de mest obekväma – Den politiska rättegången – en bok som GP vägrade recensera och Stadsbiblioteket vägrade ta emot.
Göteborg har aldrig saknat berättelser. Göteborg har saknat mod.
Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik?
Swisha 100 kronor till 123 220 79 75
Häromdagen skrev GP:s kulturchef Johan Hilton en krönika om hur få som skildrar Göteborg.
Han efterlyser “Göteborgsskildringar” och lyfter Lydia Sandgren som undantag.Göteborgs-Posten Det kunde ha varit en rimlig spaning. Om det inte vore för en detalj:
Jag har redan skrivit en av de mest obekväma Göteborgsskildringarna som gjorts. Den heter Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten och kom ut 2021.Adlibris+1 Den handlar inte om gulliga kvarter, nostalgiska barer eller vem som tar en öl var.
Den skildrar:
- stämningen i sal 29 i Göteborgs tingsrätt,
- spelet mellan lokalpolitik, aktivism och rättsväsende,
- hur ett tidigare kommunalråd, Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, drogs inför rätta i en enskild förtalsprocess,
- och hur Göteborgs offentliga miljö – medier, partier, aktivister – agerade runt detta.
Med andra ord – en Göteborgsskildring rakt in i stadens maktcentrum.Adlibris+1 Och vad gjorde GP? GP vågade inte ens recensera boken.
När boken kom ut var det inte Johan Hilton som var kulturchef på GP.
Det var Björn Werner. I Den politiska rättegången finns hans namn med –
inte som romanfigur, utan som en del av den konflikt som så småningom ledde fram till att Hermansson åtalades.
Han nämns åtskilliga gånger i boken, därför att han var en del av det göteborgska medie- och kulturklimat jag skildrar.
Så:
- En bok som beskriver Göteborg.
- En rättegång i Göteborg.
- Göteborgs politiska och kulturella nervsystem.
- En dåvarande kulturchef som själv figurerar i berättelsen.
Och GP:s reaktion? Tystnad. Inte en recension. Inte ett samtal. Inte ens ett försök att ta debatten.
När jag föreslog ett samtal om boken på Stadsbiblioteket i Göteborg fick jag beskedet att boken var “för partisk”.
Det är rätt intressant, med tanke på att boken bygger på:
- domar,
- protokoll,
- offentliga handlingar,
- intervjuer,
- och mina egna iakttagelser som journalist i rättssalen.Adlibris+1
Om det numera räknas som “partiskt” att återge vad som faktiskt sagts och skrivits i en rättsprocess, då har vi större problem i Göteborg än någon kulturkrönika någonsin kommer att erkänna.
Det blir dessutom dubbelt ironiskt att just Stadsbiblioteket – som älskar att tala om “yttrandefrihet” och “öppen debatt” – inte vågade ta emot en bok som just handlar om yttrandefrihet i Göteborg.
I dag sitter Johan Hilton på den stol som Björn Werner en gång satt på.Göteborgs-Posten+1
Det är hans namn som står ovanför kulturkrönikan där han efterlyser fler Göteborgsskildringar.
Men stolen bär på en historia. När min bok kom ut 2021 satt Werner där – och valde tystnaden. Nu sitter Hilton där – och skriver engagerat om hur få som vågar skildra Göteborg. Det är svårt att inte se det som ett skolexempel på just det jag beskriver i boken:
Göteborg gillar talet om mod,
men avskyr när modet träffar Göteborg. Problemet är inte att det saknas Göteborgsskildringar. Problemet är att:
- GP inte vågar läsa de skildringar som redan finns.
- Stadsbiblioteket inte vågar samtala om dem.
- Kulturcheferna i staden hellre skriver om “bristen på berättelser” än om sin egen roll i att tysta dem.
Därför vill jag formulera det så här – och du Johan, du får gärna citera mig:
GP efterlyser fler Göteborgsskildringar. Det är ironiskt. Jag har redan skrivit en av dem – en av de ärligaste – i Den politiska rättegången. Problemet var inte att jag inte skildrade Göteborg. Problemet var att jag inte skildrade deras Göteborg. Eller ännu kortare:
Göteborg behöver inte fler berättelser.
Göteborg behöver orka läsa dem.
I väntan på den dagen fortsätter jag här, på Kärringbloggen.
Med den frihet som följer när man inte längre behöver vara alla till lags.
Och om någon i GP-huset mot förmodan skulle vilja diskutera detta på riktigt: Ni vet var jag finns. Jag har redan skrivit boken.
Helene Bergman
Johan Hilton delar nog inte din syn varken på din bok, din skildring av Göteborg eller ditt sätt att se på yttrandefrihet, han gömmer sig hellre bakom GP, hade han fått bestämma hade han gärna fortsatt med envägskommunikationen där han/redaktionen väljer vad som de anses vara viktigt.
Det Ann-Sofie Hermansson gjorde var däremot väldigt viktigt, även om hon blev smutskastad när hon kallade två kvinnor för extremister, måste vi inse hur viktigt det är att stå upp för vår yttrandefrihet. Personligen tycker jag att man ska få bränna koranen, man ska få rita rondellhundar, man ska få lov att vara ifrågasättande utan att behöva balansera för enskilda rättigheter och anseende när det gäller muslimer eller för någon annan heller.
Dessa kvinnor som kallades för extremister valde att ge sitt stöd till terrordömda våldsbejakande islamister och har hävdat att dessa extremister enbart är ”offer för terrorlagstiftningen”, som man anser vara rasistiska. För dem var rättegången i första hand en politisk scen i syfte att skrämma kritikerna till tystnad och detta kan hända vem som helst, det räcker att se vilket liv Lars Vilks fick leva när han målade en satirbild av profeten Muhammed som rondellhund.
Man kan tycka mycket men frågan om Ann-Sofie Hermansson borde aldrig ha hamnat i en svensk domstol.
Det räcker att se politikerna i Sverige hur jobbigt det tycker det är att prata om yttrandefrihet och demokrati, detta är inte för att de inte kan eller vet hur den fungerar. Utan hur rädda och försiktiga de är för att råka förolämpa, skymfa, trampa fel eller skämma ut muslimerna. Det borde vara kutym att man tar seden dit man kommer, och inte att försöka implementera något som inte finns i ett land, bara för man tycker att religionen, sharia eller imamer står över landets lag. Därav vikten att stå enade mot de krafter som inte delar vår syn på yttrandefrihet eller demokrati.
Är inte helt övertygad om att Johan Hilton inte håller med mig! Framtiden får utvisa det. Jag vet att han läst! Men hans krönika gav mig en möjlighet att påpeka GP:s tystnad!
Härligt att du inte godtar tystnaden och att du uppskattar din frihet att inte vara alla till lags.
Har precis skickat efter din bok, erkänner att jag har inte läst den men jag ser framemot att läsa boken.
Tack! Vad bra att du vill läsa!
Justitiedepartementet:
”Den grundlagsskyddade rätten till yttrandefriheten innefattar en rätt för var och en att utan ingripanden från myndigheternas sida genom tal, skrift eller bild förmedla tankar, åsikter och känslor. Yttrandefriheten i vissa medier, till exempel i tidningar, radio och tv, har ett särskilt starkt grundlagsskydd. Yttrandefriheten innebär i Sverige en mycket långtgående rätt för enskilda att uttrycka tankar och idéer i vilket ämne som helst.
Religioner som sådana skyddas inte mot åsiktsyttringar som ifrågasätter religiösa budskap eller som kan uppfattas som sårande för den som är troende.”