Den folkligheten är ingen albatross om halsen – det är Göteborgs själ.

¨Här är vår `albatross om halsen`Hilton.
Vi kallar den mås- och den skriker GÖTEBORG. Det här är vår själ.
Foto Helene Bergman

Göteborg har alltid burits av två kulturer: den institutionella – och den folkliga. Därför är det nästan komiskt när GP:s kulturchef beskriver folkligheten som en ”albatross om halsen”. Ursäkta? I den här staden är DEN folkligheten inte en börda. Den är själva själen.

Kärringbloggen skriver vad andra inte vågar!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

För några dagar sedan satt jag på Göteborgs Stadsteater och såg uruppförandet av Lars Noréns Confession. Stadsteatern — Sveriges äldsta stadsteater — huset där Kent Andersson, Bengt Bratt, Lennart Hjulström och deras generations radikala folklighet en gång förändrade svensk scenkonst. Det var här Flotten, Hemmet och Sandlådan föddes.

Föreställningar som sedan spelades i Stockholm och hyllades som geniala. Så har det ofta varit:

Göteborg skapar. Stockholm tar emot. Och kulturcheferna applåderar – när det väl nått huvudstaden.

Därför reagerar jag så starkt när GP:s kulturchef Johan Hilton beskriver tanken på att återgå från Kulturkalaset till det gamla namnet Göteborgskalaset som ”ett typiskt göteborgskt kulturförakt” eller ”en kapitulation inför den här stadens albatross om halsen: folkligheten”.

Folkligheten. Som albatross. Förlåt mig — men då har kulturchefen inte förstått vilket kulturliv han  är satt att bevaka. Göteborg har alltid haft två kulturhjärtan:

Det ena är institutionernas — Stadsteaterns, Backas, Operans.

Det andra är folkets — körerna, gallerierna, jazzklubbarna, dansgrupperna, amatörteatrarna, proggen, punken och föreningslivet. Båda behövs. Båda bär staden.

Men det är det andra hjärtat som Hilton avfärdar.

”Albatross? Ursäkta mig.”

För i Göteborg är DEN folkligheten inte ett problem. Den är själva pulsen. Den är Nationalteatern, Nynningen, Motvind. Den är Håkan Hellström, Broder Daniel, Union Carbide Productions, The Soundtrack of Our Lives. Den är Attentat och Troublemakers, jazzklubbarna, Pusterviksbanden, körerna, amatörteatrarna och föreningslivet. Den är Angereds hiphop, Hisingens dansgrupper och alla de små scenerna som bär mer äkthet i sina väggar än vad många kulturredaktioner gör i sina krönikor.

Och DEN folkligheten är inte bara musik och teater. Den finns också i konsten — i hundratals ateljéer, kollektiva rum och alternativscener. Den är Röda Sten Konsthall, där människor i alla åldrar möts i en gammal industribyggnad som blivit ett av landets viktigaste samtidskonsthus. Den är Hasselblad Center, som bär en internationell fototradition mitt i Göteborg. Den är Sockerbruket, med sina konstnärskollektiv, keramiker, fotografer och målare. Den är de små gallerierna runt Järntorget, i Majorna, på Ringön och i Gamlestaden – där konsten inte lever på anslag, utan på envishet, nyfikenhet och ren skaparlust.

Det är också DEN folkligheten Hilton kallar en ”albatross”. Men utan dessa platser — utan dessa konstnärer — skulle Göteborg tappa en av sina allra starkaste röster.

Kulturkalaset vs. Göteborgskalaset – det verkliga avslöjandet.

Att göteborgarna vill byta tillbaka från Kulturkalaset till Göteborgskalaset är inte ”kulturförakt”. Det är kulturkärlek.

Göteborgskalaset var en stadsfest som tillhörde alla. Kulturkalaset var ett senare försök att ”förfina”, ”paketera” och institutionalisera den spontana glädje som var hela kalasets poäng. När människor nu längtar tillbaka till Göteborgskalaset säger de:

”Vi vill ha fest på våra villkor, inte någon annans.”

Och det är exakt den GÖTEBORGSKA folkliga ryggraden Hilton föraktar. När Hiltons företrädare Björn Werner ”sänkte Soffan” i sina ”kulturartiklar ” och därefter drog till Stockholm, tänkte jag:

” Jaha. Ytterligare en kulturchef som lämnar den stad som gett honom allt – för att bli salongsfähig i den huvudstad som först fnös åt våra uttryck, och sedan approprierade dem.

Göteborg har alltid varit för folkligt för vissa. För fritt. För ostyrigt. För osminkat. För mycket verklighet. Men det är just därför Göteborgs kultur alltid överlever – och alltid behövs. När scenen släcks ner  i Confession och publiken sitter i en nästan fysisk tystnad, slår det mig: Stadsteatern är fortfarande ett hus där både det höga och det låga ryms. Där stora berättelser möter vanliga människor. Där kultur inte är något man tilldelas från ovan, utan något som uppstår mellan oss.

DEN folkliga nerven är Göteborgs styrka. Det är vår historia, vår musik, våra kvarter, vår rytm. Och om någon kulturchef ser den som en albatross — då är det inte staden som gjort fel.

Det är blicken. hos kulturchefen.

P.S. Johan Hilton är från Borås.

Helene Bergman