Taggarkiv: Feminism

Bred svensk gräsrotsrörelse kämpar mot hedersförtrycket.

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. Swisha en gåva till 

123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3

Kampen mot hedersförtrycket har under många år förts av en bred svensk gräsrotsrörelse. Etniskt födda svenskar har fått betala ett högt pris för sitt engagemang mot det patriarkala kvinnoförtryck som kallas hederskultur. En är Carina Hägg f d socialdemokratisk  riksdagsledamot, som varnade för islamismen. En annan är det f d socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson. Andra är journalister, författare och forskare som mer eller mindre osynliggjorts. 

Den rörelsen fick inte någon plats i SVT:s dokumentär – Arvet efter Fadime- om hedersproblematiken i Sverige. Dokumentären har publicerats lagom till 20-års minnet av mordet på Fadime Sahindal som den 21 januari 2002 sköts till döds av sin far. I förtexten till dokumentären ställs bland annat frågan: 

”Har samhället börjat lyssna på dem som utsätts för hedersvåld, eller vänder vi dem ryggen?” 

Om frågeställaren med samhället menar den svenska feministiska regeringen. Ja då har hedersförtryckets offer nästan bara sett ryggar. Men de som verkligen lyssnat är alla vi som i åratal engagerat oss i en bred svensk gräsrotsrörelse mot det importerade hedersförtrycket. En rörelse som bland annat innefattar Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck som ligger under Länsstyrelsen i Östergötland, Mikael Thörn på Jämställdsmyndigheten, Juno Blom nu partisekreterare på Liberalerna,  eller forskaren Astrid Schlytter. 

Många är vi som lyssnat och reagerat och agerat. Vi som utgått från alla människors lika värde, som fostrats i att kvinnor och män är jämlika och jämställda. Vi som anser att flickor men även pojkar själva ska få bestämma över sina egna kroppar och om sina egna liv i ett Sverige med en regering som i åratal kallat sig för feministisk.  Några har agerat i det tysta och öppnat sina hem för de hedersförtryckta mest flickor. Några har hjälpt till att förhindra att de gifts bort i sina hemländer. Andra har skrivit debattartiklar och böcker.

Journalisten och författaren Mikael Thörnqvist har skrivit två mycket läsvärda böcker om hedersförtrycket; Fotbollshoran och den senaste Yasmines sista match, utgiven på Vulkan. Många av oss har engagerat oss i Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, där satt jag själv i styrelsen under något år eller i VHEK, Varken Hora eller Kuvad.

Men i dokumentären i Sveriges Televison, SVT, nämns inte denna breda gräsrotsrörelse överhuvudtaget. Bilden jag får efter att ha sett dokumentären är att alla de invandrarkvinnor som intervjuas måste utkämpa sin kamp helt ensamma, vilket återigen är en slags etnifiering. Men den bilden stämmer helt enkelt inte med verkligheten i dagens Sverige. Därför är det viktigt att bredda Public Service, SVT:s bild. 

Det gör jag med att citera några stycken ur min senast bok- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, 2021, Vulkan. Den boken är ett undersökande reportage om rättegången i Göteborgs Tingsrätt. En rättegång där Anna- Sofie Hermansson åtalats för förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. (En bok som mer eller mindre förbigåtts av tystnad från de etablerade medierna.)

”Mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 grep mig djupt. Fadime var kurd och född i Turkiet, men levde sedan länge i Sverige. Hon blev 27 år. Fadimes enda önskan var att få leva sitt liv som hon själv ville leva det. Hon älskade Patrik, en svensk man, som enligt hennes släkt vanhelgade, inte bara familjen utan hela klanen. Mordet var hedersrelaterat och utfördes av hennes pappa, som senare dömdes till livstids fängelse. 

På Fadimes begravning som hölls i Uppsala domkyrka, två veckor efter mordet, fanns kronprinsessan Victoria, riksdagens talman Birgitta Dahl och Mona Sahlin, integrationsminister. Dessutom var riksdagsledamoten för Socialdemokraterna Nalin Pekgul där. Hon blev senare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Men när hon började tala och varna för politisk islam, var hon inte längre välkommen. Alla 1500 sörjande var klädda i svart medan kyrkan var klädd i 10 000 vita nejlikor. Fadimes älsklingsblomma. 

Temat för den första Fadimegalan i Göteborg 2017, var: 

”Svensk lag eller dubbla rättssystem?”

Året innan, 2016, hade organisationen Varken Hora eller Kuvad, VHEK, genomfört en undersökning av 1 200 ungdomar i Göteborgs förorter. Undersökningen visade att 78 procent av flickorna är hårt kontrollerade av sina familjer medan pojkarna tillåts att leva i frihet. Tusentals flickor och kvinnor födda och uppvuxna i Göteborg får alltså inte gå ut på kvällarna, får inte bli kära i vem de vill, de får inte umgås med pojkar och riskerar att mot sin vilja bli bortgifta. Familjen kontrollerar varje steg de tar. Organisationen Varken Hora eller Kuvad är grundad av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh(V). Hon blev sedermera utesluten ur Vänsterpartiet bland annat för att hon kämpat mot hedersförtrycket. 

Men det var på Fadimegalan 2018, på Konserthuset jag tänkte och mindes när jag står på den breda trappan ner mot själva Götaplatsen och ser mot Konserthuset. Temat för 2018 års Fadimegala i Göteborg var:
”Jämställdhet eller könsapartheid.”

Det var på den galan jag för första gången hörde Ann- Sofie Hermansson, då kommunstyrelsens ordförande och s-kommunalråd i Göteborg, tala om hedersförtrycket. Soffan som hon också kallas, har själv vuxit upp i flickfrihet på Tjörn. I sitt tal berättar hon om hur det var när hon bodde i Tensta, en förort till Stockholm, tillsammans med Nalin Pekgul, själv muslim, under ett antal år. Det var Nalin som hade berättat och förklarat för Soffan om det utbredda hedersförtrycket i förorten. 

Bilden av Soffan där på scenen i Stenhammarsalen, blir en skarp kontrast till den rättegång, i januari 2020, jag är på väg till. En rättegång där Soffan nu är åtalad för grovt förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som bland annat kallat de som kämpar mot hedersförtrycket för islamofober. 

Hösten 2017  hade jag just skrivit färdigt min bok Förortens Grupp 8 , utgiven på Beijbom Books. I boken intervjuar jag åtta av de mest namnkunniga invandrarkvinnorna;

Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban, Zehlia Dagli, Gulan Avici, Soheila Fors, Amineh Kakabaveh och Marian Afrasiabour. Jag ville uppmärksamma dessa kvinnor som med mod och styrka kämpar, många gånger med risk för sina egna liv, för att alla kvinnor, oavsett kultur-och religion, ska få del av den svenska flick- och kvinnofriheten. Min tanke med boken var att försöka bryta den likgiltighet och det motstånd de mött och fortfarande möter från det svenska samhället när de påtalar den djupa orättvisan vad gäller den existerande hederskulturen – och förtrycket i Sverige. Det förtrycket existerar fortfarande påtagligt i Sverige, trots att vi har och har haft regeringar som kallar sig feministiska. 

Nu är jag trött på hyckleriet, från såväl regering som opposition. 

20 år efter mordet på Fadime finns ett lagförslag, Lex Fadime som innebär att hedersrelaterade brott får en egen rubrik i brottsbalken. Den som utsätter någon för brottet hedersförtryck ska kunna dömas till mellan ett och sex års fängelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2022.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975. 

Boken Den Politiska Rättegången – kampen om yttrandefriheten, finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.  

”Ropen skalla – Daghem åt alla” skanderades det i 70-talets Sverige. 

Vi är i början av 1970-talet. Det är bara mamman som får vara föräldraledig och det i sex månader. Dagisplatserna är mycket få. Fri abort finns inte. Allt fler kvinnor utbildar sig på universiteten för att komma ut på arbetsmarknaden. De vill slippa att vara beroende av en man för sin försörjning. De har vuxit upp med mammor som var hemmafruar och ibland  jobbade deltid för nålpengar.

Grupp 8 ansåg att kvinnor hölls nere med deltidsjobb, för att de på så sätt både kunde sköta man och barn i hemmet och samtidigt deltidsarbeta. Det var min mammas och hennes väninnors liv. Men det livet ville inte jag ha.  

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.

Den signerade boken  säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3.

Ange Bok och skriv namn och adress så skickar jag.

Grupp 8 som bildats 1968, bestod av välutbildade kvinnor i Stockholm, men deras tidning Kvinnobulletinen och budskap spreds även till Göteborg. Jag kände igen mig i deras livskrav. Jag höll med om att kvinnor användes som arbetskraftsreserv. Enligt Grupp 8 var enda lösningen heltidsarbete för kvinnorna och dagisplatser åt alla barn. Och det var alltfler kvinnor som börjat arbeta och fick känna på helvetet i bristen på dagisplatser. Ett helvete som också smittade av sig inne i familjerna, där frågan om dagisplats eller inte förpestade många förhållanden. 

I det samhällsklimat som rådde fanns bara en väg att gå – att kräva vad vi ville ha och göra det ute på gatorna. Och männen var med oss! 70-talet blev daghemskampens årtionde. I oändliga demonstrationer där även männen deltog, gick vi ut på gatorna och skanderade, ” Ropen skalla – Daghem åt alla.” Vi var de moderna kvinnorna som krävde vår rätt att kunna försörja oss, men också att våra barn skulle ha det bra. Hela proggrörelsen deltog i dagiskampen. Det sjöngs och skrevs låtar överallt och bristen på dagisplatser fanns på förstasidorna i tidningarna. Politikerna kunde inget annat än lyssna. 

1968 hade Barnstugeutredningen tillsatts som skulle utreda barnomsorgen. 1972 kom den med sitt betänkande som i sin tur resulterade i förskolelagen 1975. Den innebar att alla sexåringar samt fyraåringar med särskilda behov skulle garanteras plats på dagis. Barnstugeutredningens förslag blev en besvikelse, en slags skenmanöver för att försöka tysta de skrikande kvinnorna och deras män. Det var ett förslag som inte hjälpte oss kvinnor med friska barn under sex år särskilt mycket. 

Kampen fortsatte och gjorde oss starka, men på nätterna tog ångesten struptag. Den bistra frågan kom ibland  krypande, varför jag överhuvudtaget hade skaffat mig barn, när jag inte kunde försörja det själv, utan var beroende av en man. För även på den punkten var det inte längre självklart att äktenskapet skulle hålla. Att vara tvungen att leva med en man, bara för försörjning var helt otänkbart. Särskilt nu när jag visste att jag kunde försörja mig själv i ett av de bästa yrkena.

Jag ville kunna kombinera både man och jobb. Jag var inte ensam om de här tankarna. Grupp 8 gick i bräschen och jag började kalla mig feminist. För risken att hamna i ett Moment 22 var överhängande. Jobb men ingen dagisplats och dagisplats men inget jobb. För när du väl fått en dagisplats hade du inte längre något jobb att gå till. Att få en dagisplats var som att vinna högsta vinsten. I början av 70-talet hade 90 000 barn plats på daghem eller i familjedaghem. 20 år senare vare motsvarande siffra 410 000 barn. 

Men hösten 1972 fanns ingen sådan lag och köerna till de få dagisplatserna som fanns i Göteborg var enorma. 1972 fanns ingen fri abort utan kvinnor som blivit med barn fick åka till Polen istället. Min efterlängtade dotter föddes på våren 1972 och med mycket möda lyckades jag få en privat dagmamma till min då sexmånaders gamla bebis. Ångestens struptag släppte och jag kunde med lätt hjärta återvända till Göteborgs Handels -och Sjöfartstidning. 

Men jag hade fått känna på, in på bara huden, hur det var att vara kvinna med barn och jobb i det svenska samhället. Jag hade förstått hur viktig familjepolitiken i ett samhälle är för individens/kvinnans liv och välbefinnande. Inte bara för överlevnad. Och det gick långsamt. Politikerna hann inte med oss 40-talistkvinnor som kom ut i samhället, politiskt medvetna, kravfyllda, militanta och modiga. Särbeskattningen hade i alla fall införts året innan. Den innebar att gifta par beskattades individuellt. 

Tidningsdöden hade börjat skörda offer.  I Göteborg hade tidningsdöden varit förödande. Snart fanns bara Göteborgs – Posten och Göteborgs-Tidningen kvar. Det viskades i korridorerna om att även GHT var på fallrepet. I augusti 1973 samlades hela redaktionen i lunchrummet, där vi fick veta att GHT skulle gå i konkurs.

Tragiskt. Trist! Vi var en ung redaktion, med smarta och duktiga medarbetare. Alla var övertygade om att vi skulle få nya jobb, men kanske inte i Göteborg. Facket skulle hjälpa till. Fackordföranden Erik, som var motorjournalist sa till mig, när jag frågade om han kunde hjälpa mig:

”Du behöver väl inget  jobb! Du är ju gift!” Jag tittade på honom och frågade om han inte var klok? Han bara skrattade och svarade:

”Ja, men är du inte gift då?”

” Jo, men jag behöver ett jobb i alla fall!”

”Varför det?Du är väl försörjd!?”

Jag sa det inte, men jag tänkte:

”Den djävla idioten är inte klok och han ska vara fackordförande. Jag betalar lika mycket i fackavgift som de manliga journalisterna.”

Jag vände mig om och gick ut genom hans dörr och smällde igen den bakom mig. Jag hörde honom skratta högt. Nu hade jag fått känna på att jag inte var värd något på grund av mitt kön. Bara för att jag var kvinna hade jag alltså inte rätt till något jobb?! Det var ett smärtsamt uppvaknande som etsade sig fast i min själ. Min födelse som feminist skedde då och där i GHTs skälvande dödsögonblick. Jag blev inte deprimerad, jag blev vansinnigt arg. En ilska som drev mig framåt och gav mig kraft.

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.

Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.

Swish till 123 22 07 975

Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag. Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha 123 22 07 975. Tack

 

 

 

   

    

Skit i rynkorna och den manliga blicken. Lev ditt liv som en fri människa

Jaha så har 50-åriga kvinnors rynkor blivit en medial kulturdebatt. Stackars, stackars Ann Heberlein, Åsa Lindeborg och Nina Björk som nu gett rynkorna ett ansikte. Och inget tycks dessa intellektuella kvinnor lärt av kvinnorörelsen på 70 och 80-talen, trots att några av dem gjort karriär som just feminister. Eller som Marianne Lindberg De Geer skriver i Expressen:”

”En omedveten patriarkal blick blir den tuva som stjälper dessa kvinnors trovärdighet. Så mycket för den feminismen. Man undrar hur de ser och har sett på oss äldre kvinnor under alla år.”

Och det var just oberoendet av den manliga blicken som kvinnorörelsen kämpade för. Det är bara att titta på Jane Fonda. Och jag tar mitt 70-åriga jag som exempel:

Ett ansikte, ett liv. På väg klädd i min vita basker från Lafayette inköpt i Frankrike av min dotter. Selfie november 2021

 

 

I mina feministiska memoarer- Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-och 80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.

Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag

 

”1968 var året då samhällsdebatten radikaliserades och studentrevolterna avlöste varandra. I USA var Medborgarrättsrörelsen stark och högljudd. I Nordirland organiserades en revolt mot det brittiska styret. Den nya Vänsterrörelsen förorsakade kravaller i många Europeiska länder bland annat i Frankrike och även i Sydamerika. Israel- Palestina konflikten hade redan börjat.I de Afrikanska länderna hade befrielsekamperna startat. Det kalla kriget skapade fruktan över att ett kärnvapenkrig skulle bryta ut. Fredsrörelserna och de feministiska rörelserna såg dagens ljus och blev samhällskrafter att räkna med. Studenter över hela världen, inklusive Sverige, anammade den nya vänstern. 

I det samhällsklimatet tog jag mina första stapplande steg som studentreporter på studenttidningen Götheborgske Spionen. På Kåren var det full politisk aktivitet, SDS, Student for a Democratic Society var mycket aktiva. De krävde studentmakt, direkta aktioner, radikalisering av samhället och bort med kapitalismen. SDS tog inte upp kvinnornas villkor, det var de skäggprydda, anarkistiska gossarna som styrde och förväntade sig att flickorna i SDS skulle koka kaffe. Jag lärde mig journalistikens grunder och det fanns mycket att skriva om. Studentvärlden var en egen värld som snart skulle påverka samhället. 

Året därpå, 1969 sökte Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning, GHT, en studentreporter. Jag uppmanades att söka jobbet. Jag skickade in mina papper och väntade på att GHT skulle höra av sig. Inget hände. Då tog jag mod till mig och ringde den administrative chefredaktören Bosse Carlsson, som med glad röst bad mig komma ner till tidningen. GHT var den bästa tidningen i Göteborg, ja kanske i hela Sverige, vid den tiden. Göteborg var delat mellan de som läste GHT och de som läste GP. Att läsa GHT var finare. 

Den mest kände chefredaktören på GHT är Torgny Segerstedt, som arbetade på tidningen från 1917 till sin död 1945. Han blev internationellt känd för sitt mod och sin kritik av Hitler och Nazityskland. Det var alltså till denna ärevördiga tidning jag kallats för en anställningsintervju. När jag gick uppför de breda trapporna till porten på Köpmansgatan kände jag mig vördnadsfull. Jag såg upp mot GHT:s vackra emblem med skeppet som seglade för fulla segel, som hängde ovanför den pampiga ingången. Jag öppnade den tunga dörren och gick uppför de svängda breda trapporna med de svarta järnräckena. Jag tog inte hissen som ledde upp till hallen där S.A. Hedlund, Viktor Rydberg och Torgny Segerstedt fanns i bronsbyster. Jag gick fram mot den kombinerade receptionen och telefonväxeln där några kvinnor satt bakom glasfönstret. 

Någon ringde Bosse och efter bara några minuter kom han leende mot mig. Det luktade damm, papper och trycksvärta. Teleprintrarna rasslade ut långa pappersremsor av nyheter såväl från Sverige som från utlandet. Trägolvet knarrade när vi gick genom korridoren med de brungult betsade träpanelerna. Som sträckte sig flera meter upp på väggarna. Ovanför panelen satt inramade gulnande tidningssidor, svartsvärtade och censurerade med stämplar från Utrikesdepartementet. Den bilden har för evigt etsat sig fast i mig. Det fria ordet svärtat, gömt i rädsla för makten, Hitlers armeèr. 

Bilden av det svärtade ordet har varit min ledstjärna under mitt journalistliv. Den som skrev de svärtade orden var inte rädd. Ytterligare ett exempel: 

Den 3 februari 1933 skrev Torgny Segerstedt i sin berömda Idag-spalten om den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler:

”Det är en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber.” 

Herman Göring reagerade omedelbart och skickade ett telegram till GHT som löd:

”Jag protesterar på det skarpaste mot de i Eder tidning av fredagen den 3 februari under rubriken Idag publicerade uttalanden om den tyske rikskanslern. Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan.” 

Telegrammet var inramat och satt tillsammans med de svärtade censurerade tidningssidorna i korridoren. Torgny Segerstedt gjorde sin plikt som huvudredaktör och journalist med livet som insats.

Inne i Bosse Carlssons stora rum fanns ett stort brunt, stökigt skruvbord, en full askkopp med nedrökta fimpar, smutsgula gardiner, en brun nedsutten engelsk läderfåtölj och en varm och generös stämning. Jag satte mig i besöksstolen som stod framför skrivbordet. Bosse hade en fräsch blårandig skjorta med buttondownkrage och en snygg grå kavaj på sig. Det doftade svagt gott från honom när han rörde sig. Han lutade sig bakåt i sin egen bekväma, gröna manchesterklädda kontorsstol med händerna bakom nacken och såg vänligt på mig:

”Jaha du, du skulle vilja jobba här du” sa han på sitt sjungande dalmål. 

”Ja tack”, svarade jag och kände mig som Harriet Bosse måste ha känt sig när Strindberg frågade om hon ville ha barn med honom.

”Okej!Då får du väl det då!”

Jag var tyst och bara såg på Bosse som log som om han givit mig en present. Vilket han också gjort . 

”Jag tror på dig. Jag förväntar mig att du gör ett bra jobb som studentreporter. Din lön blir enligt journalistavtalet, 2 000 kronor i månaden. Är du inte med i Journalistförbundet bör du gå med. När kan du börja?”

Jag visste inte särskilt mycket om hur arbetet går till på en stor tidning, när jag på morgonen på min första arbetsdag öppnade dörren till centralredaktionen. I ett jättelikt rum runt ett jättelikt bord, som stod i mitten av rummet, satt några herrar. Deras ansikten vände sig samtidigt mot mig när jag, nervös, steg in genom dörren. Några minuter senare hade Holger, den långe och magre redaktionssekreteraren, rest sig och tagit ett steg mot mig, han räckte ut sin hand och tryckte stadigt min. 

Sedan tog han mig runt bordet och jag fick hälsa på blyge Börje, politisk reporter, Theo, som älskade rosor och gjorde löpet, gentlemannen Allan som var förstasidesredaktör, Börje, redaktionschef. Kriminalreportern Klas stod lutad mot en vägg med sin pipa hängande i munnen. Bara män, där! Det dröjde innan jag fick hälsa på ledar-och kulturredaktionen. Pär-Arne Jigenius, Karl- Erik Lagerlöf, som senare skulle skriva en artikel om att införa statliga bordeller. Ett inte helt osannolikt förslag då i början av 70-talets samhällsdebatt. 

De få kvinnor som fanns på redaktionen satt på sina rum, Iwa. Som skrev om mat och hade en krönika, Ami som var skolreporter, Katrin, nyanställd miljöreporter och Margareta, medicinreporter och så jag som studentreporter. 

Männen runt bordet var avvaktande och en aning buttra. Här var det ingen flirt inte. Här fick jag visa vad jag gick för innan vänligheten satte in. Det var nästan helt och hållet en manlig värld, utan tillstymmelse till manligt förtryck mot oss kvinnliga journalister. Tvärtom vi bars fram och behandlades med stor respekt för vår professionalism. Vi växte tack vare den uppmuntran vi fick. Jag har aldrig sedan dess känt mig så uppskattad som journalist, människa och kvinna. Jag omslöts av en anda av vänsterliberalism och journalistiskt mod som trängde in i mitt blodomlopp. Tiden på GHT gav mig en kaxig självsäkerhet och en journalistisk självkänsla parad med stolthet. Ändå var det här eller tack vare, som mitt uppvaknande som feminist inleddes några år senare.

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.

Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.

Swish till 123 22 07 975

Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag.

Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha valfri penninggåva till 123 22 07 975.

 

  

    

Alla ska jobba och försörja sig själva, regeringens jämställdhetsbudskap.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till dig som redan swishat.

Du som också vill stötta Kärringbloggen. Swisha en gåva till 123 22 07 975

Alla ska jobba och försörja sig själva. Det är jämställdhetsbudskapet från vår nya statsminister Magdalena Andersson. Därför ligger nu jämställdhetsfrågorna under Arbetsmarknadsdepartementet där den nya jämställdhetsministern Eva Nordmark är minister. 

Carina Hägg, Kärringbloggens politiska kommentator säger så här:

”Att vår nya jämställdhetsminister finns på Arbetsmarknadsdepartementet tyder på en svängning från sex och våld till ekonomi och jobb för kvinnor. Det viktigaste för kvinnor är att kunna försörja sig själva, att kvinnor har en egen ekonomi, på så sätt kan kvinnor ta kommandot över sitt eget liv.”

Det var också så kvinnokampen på 70-talet startade med krav på ”dagis åt alla.” Vilket också möjliggjorde att kvinnor i Sverige kunde skapa sig en egen försörjning och gå ut och jobba utan oro för barnpassning. På så sätt kunde barn och jobb förenas. 

Märta Stenevi, Miljöpartiet och den föregående jämställdhetsministern fokuserade mer på HBTQ- rättigheter och glömde därmed bort jämställdheten.

Carina Hägg kommenterar:  

”Men att försvaga jämställdhetsarbetet leder i förlängningen också till att HBTQ- rättigheterna  försvagas. Historiskt sätt har nämligen kvinnors rättigheter öppnat för HBTQs rättigheter. Såväl kvinnors rättigheter som HBTQs rättigheter hör intimt ihop.”

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till dig som redan swishat.

Du som också vill stötta Kärringbloggen. Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

 

 

Om sex, män och kvinnokamp fram till vår första kvinnliga statsminister

 

 

”Jag tog studenten 1967 och dansade in på universitetet i nätstrumpor där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.”

Samma år föddes Magdalena Andersson, vår första kvinnliga statsminister ( i sju timmar). Under 70-0ch 80-talen var  jag aktiv i den svenska kvinnokampen. Men vår kvinnokamp från slutet av 1900- talen verkar medvetet förtigas av de alltmer dominerande postkoloniala, identitetspolitiska, akademiska ”feministerna.” Istället använder de vår kvinnokamp , som plattform för sina egna splittrande syften. I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga.( Beijbom Books, 2013) skriver jag den moderna svenska kvinnohistorien ur mitt personliga liv och perspektiv – om män, sex och kvinnokamp. Och vägen fram till vår första kvinnliga statsminister. 

Kärringbloggen publicerar de kommande veckorna utvalda avsnitt ur boken Med svärtad ögonskugga. Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.  Swisha till 123 22 07 975. Eller till PG 62 42 09-3

Ange namn och adress så skickar jag.

Köp boken direkt av författaren. All inclusive 200 kr. Swisha till 123 220 79 75 skriv namn och adress så skickar jag!

 

”Jag tog studenten och dansade in på universitetet i nätstrumpor och CanCan-kjol, där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.

Jag var 21år, myndig, rotlös, sökande och ville flytta från Göteborg till Lund och läsa juridik. Men mina studentbetyg var inte särskilt lysande. 

Vad skulle jag göra resten av mitt liv? Bara frågor, inga svar.

Det existensiella sökandet började i en värld och ett samhälle som ställde allt på ända. Där gammal moral och koder inte längre gällde. Där ett nytt tänkande, nya medier, ny musik, nytt mode vällde över oss. Där generation ställdes mot generation. Där studenterna gick ut på gatorna och kastade sten. Där demonstrationer avlöste varandra med slagord som ”USA ut ur Vietnam.” Där vi kvinnor krävde fri abort och dagisplatser. Där fri kärlek gällde och samlag för vänskaps skull. 

Där Peace, Love and Understanding gällde.

Mitt i detta fanns jag!

Med en studentexamen på helklassisk linje med ämnen som antik grekiska och latin. Allmänbildad med sedan då?Gammal utbildning för ett nytt samhälle. Jag hade inga mål, inte längre några drömmar. Var egentligen bara glad över att jag tagit mig ur skolan, med godkända betyg. Mamma tyckte att jag skulle skaffa mig ett yrke som jag kunde ”falla tillbaka” på om den man jag gifte mig med råkade dö!

Studiemedel hade införts två år tidigare så jag skrev in mig för att läsa konsthistoria på universitetet. Jag visste inte vad jag skulle göra med det där, men det gav mig möjlighet att få dansa i den relativt nystartade baletten Patricia. 

När jag dansade magdans på 60-talet i studentbalettem Patricia. Fotograf okänd.

Men det skulle visa sig att Baletten inte var något dåligt val, med tanke på vad som senare hände. Det var en galen fascinerande värld av glitter och glamour. Mitt uppdämda behov av glädje och bekräftelse blev tillfredställt och jag, nästan till min egen förvåning, blev plötsligt oerhört ambitiös och ansvarstagande i dansens värld. 

Vi var så stolta och visste att vi var vackra. Vi uppmuntrande varandra där vi stod nakna i duschen. Beundrade varandras stjärtar och bröst. Vi sydde våra scenkläder själva och blev bekanta med varandras olika kroppar när vi mätte varandra med måttband. Vi blev sammansvetsade och det var alltid Baletten som kom i första rummet. 

Det var en värld av fest och hård träning. Det var en värld där sex blivit rumsrent, där porr sågs som en dörröppnare för ett rikare sexliv. Där det nu också blev legitimt för kvinnor att konsumera porr på bio helt öppet. Än hade nämligen inte kvinnorörelsen börjat reagera på kvinnornas objektroll i porren. 

Porren blev en politisk kraft, en allierad i uppgörelsen med den förtryckande maktapparaten, kyrkan och staten. Mot dubbelmoralen, mot det samhälle som vill hålla, inte minst oss unga kvinnor, nere i fortsatt förtryck. Samtidigt ställdes kraven på rätt till fri abort, preventivmedel, sex utanför äktenskapet och sex för vänskaps skull. Sex var tillåtet med vem som helst, när som helst så snart man var kåt. 

Vi stod nakna i duschrummet och pratade om sex, inte så mycket om förälskelse och kärlek. Det var det privata, men inte våra sexerövringar. 

Slagordet, då i slutet på 60-talet, var frihet att njuta! Och jag befann mig i njutningens stormöga. Studentkårerna blev porrens hjärtpunkter. Den hade flyttat, från de mörka bakgatorna, in i de finare salongerna i kårhusen. I Göteborg var den stora salen i det nybyggda kårhuset, fylld till bristningsgränsen när ett liveshowpar hade sex på scenen i ett låtsas samlag. 

De litterära sexböckerna Kärlek 1- 14 gavs ut mellan åren 1965-1975. Just när censuren för pornografisk litteratur hade mildrats. I Kärleksserien skrev kända författare som Bengt Anderberg, PC Jersild, Göran Tunström, Nina Christine Jönsson med flera erotiska noveller. Det fanns inga hämningar eller skam längre. Jag tyckte det var spännande och kunde njuta fullt ut. Jag hade börjat med p-piller och var trygg! Nu kunde jag själv bestämma när jag ville bli med barn”

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman ansvarig utgivare.

Vill du inte vänta köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. 

Swisha till 123 22 07 975. Ange namn och adress så skickar jag.

Bild: Med svärtad ögonskugga. 

Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor Swisha valfri penninggåva till  

123 22 07 975

 

Offentlig jättesnippa en käftsmäll mot kvinnoförtryckande islamister.

Vi som var med om den sexuella revolutionen i Sverige. Utsnitt av verket ”God giving a fuck”av den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt. Målningen finns på Trafikverkets plank mellan Nordstan och Operan i Göteborg. Foto Helene Bergman

 

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

 

En skönt målad jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg är en riktig käftsmäll mot de kvinnoförtryckande islamisterna som härjar i stan. Det är också i de här kvarteren som de flesta invandrare, på väg till och från Hisingen och Biskopsgården (där polisen Andreas sköts till döds) finns. 

Det är den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt, som målat konstverket ”God giving a fuck,” Hon som tidigare gjort sig känd för sina målade jättepenisar. Men nu sträcker sig särade horisontella nätstrumpeben flera meter över planket och i mitten, naturligtvis en tydligt öppen vagina. En hyllning till den kvinnliga fria sexualiteten. 

För mig som var ung på 1960-talet och upplevde den sexuella revolutionen blir den här bilden en revivial av ett samhälle där kvinnors sexualitet väcktes och tilläts. Där sex även för oss kvinnor skulle vara roligt och njutningsfullt. Där vi lärde oss att uppskatta våra kroppar, men också att försvara dom. Där män och kvinnor kunde njuta tillsammans, såväl inom som utanför äktenskapet. Det var långt innan moralismen och radikalfeministerna med sin offerideologi kom i maktposition och de kvinnoförtryckande inhemska islamisterna också flyttat fram sina positioner i Sverige. Jag tar till och med upp det här i min bok – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. Jag går tillbaka till 70-talet och skriver:

”Mitt första jobb var som journalist på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, vars redaktion låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger. På östra sidan av torget ligger numera Nordstan. Gallerian där jag 2015 av (islamistiska) Dahwa – missionärer fick en broschyr i min hand med rubriken ”Kvinnan i Islam,” som var utgiven av Göteborgs Moské. Där läste jag bland annat:

”I Islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det: 

”Enligt de islamiska klädreglerna ska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna) när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet att gifta sig med.”

I broschyren står också att den heltäckande klädseln skyddar kvinnor från mäns trakasserier. Samtidigt uppmuntras männen att i äktenskapet ge en upprorisk kvinna ett slag, som inte får synas eller ge något märke. 

”Det kan i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppföranden.”  

Inom de abrahamitiska religionerna har den kvinnliga sexualiteten varit det största hotet och därför måste det  patriarkala prästerskapet med alla medel ta kontroll över  kvinnan. Som i Islam hota henne med helvetet eller på olika sätt straffa henne om hon bejakar sin sexualitet och låter den blomma. Under kvinnokampen på 60,70 -och 80 talen gjorde vi upp med kristendomens bigotta sexuella kvinnosyn. Vi släppte vår sexualitet fri och vi hade de flesta av våra män med oss. Det var bland annat detta som gjorde vårt samhälle jämställt. Tyvärr ser jag idag krafter som återigen vill förpassa kvinnorna under det patriarkala förtrycket i namn av religionen. Ett samhälle där kvinnor förtrycks är ett icke jämställt samhälle och ett samhälle som inte utvecklas. 

Denna jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg säger mer än tusen ord om att återta den fria kvinnliga sexualiteten. Medan jag skriver detta funderar jag på om partiet Nyans tänker bränna ner planket med jättesnippan?

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

P.S Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

 

 

Göteborgs Postens kultursida använder tystnaden som maktstrategi.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till  

123 22 07 975  

Lick the boots journalistiken, politisk islam och radikalfeminismen i kombination med rädslan, framförallt hos vissa av dagens kulturjournalister, förlamar det offentliga samtalet och debatten i Sverige. När en del kulturjournalister har satt i system att använda sig av maktstrategin osynliggörandet börjar det bli obehagligt. En redaktion har makten att själva bestämma vad som ska skrivas om, men framförallt vad som INTE ska skrivas om. Det intressanta är alltså vad som inte bevakas, vad som inte skrivs om. Ett ypperligt exempel på detta förfarande är Göteborgs Postens kultursida med kulturchefen Björn Werner i spetsen. Han är en maktfaktor i Göteborgs kulturliv och han använder sig av sin makt i form av tystnaden.  

Jag har två egenupplevda exempel. Det är mina två senaste böcker – Förortens Grupp 8, Beijbom Books, och Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, Vulkanmedia. Den första boken tar upp hedersförtrycket och den andra extremismen i form av den tingsrättsrättegång, där Ann- Sofie Hermansson f d s- kommunalråd i Göteborg i ett enskilt åtal stod åtalad i för grovt förtal i januari 2020.  Hon friades där liksom i Hovrätten. 

Trots att båda böckerna har recenserats i andra media bland annat av Erik Jersenius i Västmanlands Läns Tidning, VLT, SVT Forum, nyhetsmagasinet Fokus, Dick Erixson, Samtiden, Hufvudstadsbladet i Helsingfors, nättidningen Spanaren, kulturtidskriften Alba  m fl har GPs kultursida inte med ett ord nämnt dessa böcker. Däremot har GP:s kulturchef Björn Werner klart tagit ställning mot Ann- Sofie Hermansson och gett stort utrymme åt förespråkarna för filmen Burka Songs 2.0 och det partiska samtalet som Göteborgs Stad stoppade, vilket jag i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten ger en detaljerade skildring av. Jag förstår kulturchefen om han personligen inte vill ge uppmärksamhet till en bok som kritiserar honom och kultursidan. Men det är oprofessionellt hanterat att undanhålla läsarna information, bara för att det inte gagnar GP.s kultursida. Att låta kritiker få plats brukar vara en liberal värdering!  Nåväl Liberala Kvinnor har bjudit in mig att tala om boken. Det eventet äger rum i Alingsås den 30 oktober.

När jag tillsammans med min researcher Carina Hägg skrev boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, anande jag inte att den skulle drabbas av samma öde som Förortens Grupp 8. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana!

I Den politiska rättegången skrev jag i kapitlet: 

”Kulturklimatet i Göteborg. Exemplet Förortens Grupp 8:

Boken kom ut i november 2017, alltså bara tre månader innan debatten om Burka Songs 2.0 startade. Den mediala tystnaden om att lyssna på den andra sidan, det vill säga de åtta invandrarkvinnorna, bland andra Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad som kämpar mot hedersförtrycket var tydligen ointressant för Göteborgsmedia. Jag nämner det här eftersom det visar vilka som har medias öra, vilka som har tillgång till det offentliga samtalet och vilka som får höras! Det dröjde ett tag, ja flera månader innan jag förstod vad det egentligen handlade om. Att skriva om hedersförtrycket och att intervjua de kvinnor som kämpar mot det likställdes med rasism och islamofobi. Ingen sa det, men tystnaden talade sitt tydliga språk.” 

Några av dessa kvinnor lever under Säpobeskydd eftersom det är fara för deras liv. Och just när jag skrivit detta ser jag på Instagram att en av kvinnorna, verksamhetsledaren Mariam Afrasiabpour, som jag intervjuar i boken Förortens Grupp 8 fått motta H.M. Konungens medalj. Motiveringen lyder: 

”För betydelsefulla insatser för att underlätta invandrarkvinnors inträde på arbetsmarknaden och motverka hedersförtryck.”

För mig som mångårig erfaren undersökande journalist är  dessa två böcker journalistik fast i bokform. De är båda en nutidsskildring och ett bidrag till en debatt i Göteborg, som aldrig blir av utan som istället tystas av Göteborgs Postens kultursida i en tidning som har en monopolställning i Sveriges andra stad. En ställning som också kräver ett publicistiska ansvar av att spegla den kultur och debatt som äger rum på utgivningsorten, att skildra det som är sant och relevant utan att snegla mot ett kulturetablissemang i staden som helt verkar ha tappat fotfästet vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Det visar våra två års grävande journalistik om bland annat  Göteborgs kulturliv som skildras i boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975 

Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns. 

Arbetarnas Bildningsförbund med arbetarrörelsens värderingar infiltrerat av islamister

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

”Till mina systrar som knyter hijaben extra hårt vill jag att de ska knyta näven ännu hårdare. För den som rör din hijab borde få fingrarna brutna!”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Det här kommer att bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Bland annat dessa citat från Fatima Doubakil, användes som bevismaterial av försvaret i Hovrättsförhandlingarna i september. Då hade socialdemokraten Ann- Sofie Hermansson åtalats för andra gången i ett enskilt åtal för grovt förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. De båda kvinnorna förlorade inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten och ska nu betala uppemot en miljon kronor.    

På torsdagskvällen var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi inbjudna av ABF Stockholm för ett partiskt panelsamtal under rubriken ” Politisk debatt eller extremisering av muslimer i offentligheten”. Förutom ABF Stockholm var även Afrosvenskarnas riksorganisation arrangör. Här har Kitimbwa Sabuni, gift med Fatima Doubakil, en framträdande position.

Kärringbloggen har via mejl tagit kontakt med Helen Pettersson, ordförande för ABF tillika socialdemokratisk riksdagsledamot. Men hon vill inte svara på frågan huruvida Fatimas ovanstående citat stämmer överens med arbetarrörelsens värderingar.

Fatima och Maimuna har själva utsett sig till att vara talespersoner för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. Kvinnorna gör det via sin cell MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Där ingår också Kitimbwa Sabuni. En cell som under de två förtalsrättegångarna som ägt rum i Göteborg de senaste åren visat sig stå för en ideologi som av många anses vara systemhotande. Trots det har ABF, som grundar sig på arbetarrörelsen värderingar bjudit in MMRK.

Läs/ lyssna på boken Den politiska rättegången- kampen för yttrandefriheten för att få veta mer. Den skildrar bakgrunden, men också själva tingsrättsrättegången.

Förutom Fatima och Maimuna hade ABF Stockholm också bjudit in MMRKs advokat, rörelsejuristen och aktivisten Silas Aliki, Rashid Musa, en av de som nu samlar in pengar till Fatima och Maimuna för rättegångskostnaderna i de förlorade rättegångarna och aktivisten America Vera Zavala. Rashid Musa skrev så här på sin Facebook 11 december 2020, efter den förlorade tingsrättsrättegången:

”Hjälp systrarna Fatima Doubakil och May A Abdullahi med rättegångskostnaderna i fallet med Ann- Sofie Hermansson som är Göteborgs högsta politiker. Hon har stämplat systrarna som extremister och förhindrat dem från att tala och föreläsa för organisationer som får offentlig stöd av Göteborgs kommun… I ett av världens mest jämställda länder(yani), finns det krafter i vårt land som vill stoppa dessa systrar från att tala. Dessa krafter är inte bara högerextrema fascister som gör hitlerhälsningar på stan. Utan de är sossar och liberaler (same, same egentligen men ni fattar)”

Men Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, som är Sveriges största studieförbund med ett femtiotal medlemsorganisationer och ett sextiotal organisationer med samarbetsavtal, stödjer MMRK, som på eget mandat alltså säger sig tala för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. ABF är partipolitiskt obundet men värderingarna sammanfaller med arbetarrörelsens. Bland de mest kända medlemsorganisationerna inom ABF, finns enligt deras egen hemsida; Landsorganisationen, LO, Kooperativa förbundet , KF, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och deras sidoorganisationer bland andra Hyresgästföreningen, HSB: riksorganisation och Pensionärernas Riksorganisation, PRO. ABF:s verksamhet finansieras med bidrag från stat, landsting och kommun samt med avgifter från deltagare och medlemsorganisationer. ABF centralt får statsbidrag och fördelar sedan ut det till lokalavdelningarna utifrån deras verksamhets omfattning. År 2017 fick ABF 445 440 100 kronor i statsbidrag. Varje år deltar 750 000 personer i ABF:s cirkel- och kursverksamhet, nära 700 000 besöker föreläsningarna och över två miljoner tar del av musik-och teaterverksamheten.

Vad har då Arbetarnas Bildningsförbund för målsättning? De vill ”genom en fri och frivillig bildningsverksamhet, grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer bland annat främja och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsen grundläggande värderingar.”

Frågan är hur demokratins värderingar stämmer överens med de vittnesutsagor i såväl tingsrätten som hovrätten som försvaret hänvisade till.  När Fatima Doubakil intervjuades i Antirasistiska Akademin 20171205 sa hon bland annat:

”Finns en demoniseringskampanj från politiker och media att få med sig befolkningen att säga ja till särskilda lagar och ett särskilt förhållningssätt till svenska muslimer.” ( Således ett apartheidsystem, mitt förtydligande.)

”Staten har lagstiftat bort vissa rättigheter som har en påverkan på demokratin vad avser mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten för en redan marginaliserad grupp”(muslimer)

”Vi utbildar svenska muslimer om hur de ska göra om Säkerhetspolisen kommer och knackar på din dörr.”

”Säkerhetspolitiken och rasismen idag går hand i hand.”

”Anti-muslimismen tar sig uttryck i nya lagar, nya terrorlagar, handlingsplaner mot extremism.”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Vi ska fullborda Sveriges demokrati, frågan är hur vi gör det och vad priset kommer att vara.”

”Det här kommer  bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Frågan är om dessa uttalanden är i samklang med arbetarrörelsens värderingar? Tyvärr ville inte ABFs ordförande Helen Petterson svara på den frågan.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Kärringbloggen är helt beroende av gåvor så

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

Du kan köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten,  på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker säljs.

Hånskratten är islamisternas tecken på seger.

”Islamisterna som ville döda Lars Vilks har vunnit,” säger Mårten Arndtzén i Sveriges Radios kulturradio. På nätet ser jag samtidigt skrattande smileys från islamister rulla nedanför en uppdatering om dödsbeskedet. Mina öron hör fortfarande de triumfatoriska hånskratten som ekade i Hovrättens lokaler för några veckor sedan. Det var som att höra någon skratta på en begravning. Skratten kom från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK när de skrattande följde efter den Säpovakt som tillsammans med sin kollega skyddade Nalin Pekgul när hon skulle vittna mot MMRK i hovrätten. En rättegång där Ann-Sofie Hermansson, f d s-kommunalråd  stod åtalad i ett enskilt åtal för grovt förtal. Ann- Sofie Hermansson friades från grovt förtal även i den andra lawfarerättegången.

Men Lars Vilks, Nalin Pekgul och Ann- Sofie Hermansson är inte de enda som drabbats av islamisternas hänsynslösa, besatta vrede och jakt. Jag vet flera. Bland annat några av de kvinnor jag intervjuade i min bok Förortens Grupp 8. En Sara Mohammad, en Amineh Kakabahve, en Hanna Gadban, en Soheila Fors. De som kritiserat hederskulturen och islamisterna. De lever alla under Säpobeskydd och skyddad identitet. Sedan finns det ytterligare kvinnor som jag nämner i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Men likgiltigheten för den fara dessa människor är utsatta för är bestickande. Den nämns inte högt.   Alla dessa människor som  svikits av den svenska kultureliten, media, museer, bibliotek, ja alla dessa institutioner som säger sig stå för yttrandefriheten. Istället är det islamisterna/extremisterna man försvarar. 

Några timmar innan dödsbeskedet om Lars Vilks kom, hade jag begärt utträde ur Svenska Pen. Jag gjorde det offentligt på Facebook och på Twitter. Jag skrev: 

”Hej jag säger härmed upp mitt medlemsskap i Svenska Pen. Anledningen är att Svenska Pen inte tar det hot mot yttrandefriheten som existerar i dag i Sverige på allvar. Trots att vi bevisligen lever i en tystnadskultur. Det är alltid lättare att kritisera andra länders brister, men kräver mer mod och civilkurage att ta de hot som existerar idag i det egna landet på allvar.”

Innan jag gjorde detta hade jag haft en mejlkonversation med Jesper Bengtsson, ordförande för Svenska Pen. Jag hade tagit upp förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och tyckte Svenska Pen skulle lyfta den här frågan till debatt. Jo då Bengtsson höll med mig i sak om allt. Men svarade aldrig på min fråga om Svenska Pen var villig att diskutera saken öppet. Jag är så trött på detta hyckleri, denna feghet att inte öppet våga gå ut. Att inte öppet våga stå för demokrati och yttrandefrihet från svenska organisationer, institutioner och politiska partier. Jesper Bengtsson svarade i alla fall. Jag har varit med om att tystnaden inte minst från media är det som råder när man lyfter dessa frågor. 

Och jag förstår inte dagens journalister i de stora medierna, som med sin tystnad eller kritiklösa rapporterande lämnat över till islamisterna? Förstår de inte, ser de inte, eller vill de inte se –  att makten har förflyttats från regering och riksdag till islamisterna och deras nätverk i det offentliga Sverige? I Carina Häggs och min research som vi bedrivit under flera år har vi sett att islamisterna och deras medlöpare har infiltrerat så gott som alla samhällsområden. Deras agerande är systemhotande i demokratin Sverige. Det finns eller har funnits journalister som försökt/försöker ta upp dessa frågor men mer eller mindre tystas.

Den största uppgift en journalist har är att kritisera makten. Och de som i dagens läge har makten gynnas med medel från skattebetalarna. Alltså är det dags att publicera eller debattera det som är sant och relevant oavsett vad de mäktiga i samhället än må tycka. En bra början att sätta sig in i ämnet är att att läsa/lyssna på boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Finns på vulkanmedia.se eller Storytell, Adlibris, Bokus. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare. 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. 

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975.  

 

Frias eller fälls Ann-Sofie Hermansson i hovrätten på torsdag 30/9?

De triumfatoriska hånskratten från sista dagen, den 9 september, i hovrätten ringer fortfarande i mina öron.

Skratten kom utanför hovrättens sal A, när Muslimska Mänskliga Rättighetskommitténs, (MMRK) taleskvinnor hört den troende muslimen, Nalin Pekguls starka berättelse om hur hon avhumaniserats och var rädd för att förlora livet på grund av hot och hat från MMRK. Nalin Pekgul  berättade för hovrätten i skydd av  två kraftiga Säpovakter. Hon var kallad som vittne av Ann- Sofie Hermansson. Klockan 11 00 torsdagen 30 september får vi veta om Ann- Sofie Hermansson f d s-kommunalråd i Göteborg frias eller fälls i hovrätten för västra Sverige. Hovrättsdomen kommer att få stor betydelse för hur stark vår svenska yttrandefrihet är.

I avvaktan på hovrättsdomen publicerar Kärringbloggen den andra artikeln i sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i den enda boken i Sverige om lawfare – Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Författare Helene Bergman

För ett och halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politiker Ann-Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet.

Andra delen av sammanfattningen av tingsrättsdomen i Mål nr: B 12803 – 18

Gå in på Karringbloggen om du vill läsa första artikeln.

”Tingsrätten tar i sin dom vidare upp de båda målsägandenas egen roll i sammanhanget:

”Både Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi har målmedvetet trätt fram i offentligheten som talespersoner för muslimer i Sverige med det i sammanhanget självklara syftet att bilda opinion för de intressen de företräder.”

Tingsrätten menar att det är av underordnad betydelse om de på grund av detta blivit kända eller inte. Tingsrätten skriver vidare:

”Det relevanta är att båda målsägandena gjort sig till talespersoner för en viss grupp och deltagit i den offentliga debatten, där de bl.a. relaterat till antiterrorlagstiftningen som ”raslagar” riktade mot muslimer. Inom ramen för det fria samtalet och den grundlagsfästa yttrandefriheten får de då också tåla att de själva kan komma att utsättas för verbala angrepp av meningsmotståndare.”

Domen är mycket detaljerad och argumenterande särskilt vad gäller om Ann – ­Sofie Hermansson hade fog för att kalla Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil för extremister i olika former. Slutklämmen i domen lyder således:

”Inom ramen för den vidsträckta yttrandefriheten som utgör grundvalen för ett demokratiskt samhällsskick har det varit försvarligt för Ann- ­Sofie Hermansson att lämna uppgifterna. Ann-­Sofie Hermansson har haft skälig grund för uppgifterna.

Åtalet ska därför ogillas i sin helhet.”

Trots att tingsrätten i Göteborg ägnat två dagar av ingående förhör med Ann­- Sofie Hermansson, fyra expert­ vittnen och förhör med Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil i denna politiska rättegång, där utgången blev en friande dom, så ger sig inte de två kvinnorna. Trots att tingsrättsdomen var välskriven och argumenterande för att yttrandefriheten i det demokratiska Sverige är mycket vidsträckt, så utnyttjar de två kvinnorna det demokratiska samhällets rättssystem ytterligare. De fortsätter med sin krigföring inom det juridiska systemet, lawfare och har nu överklagat domen till Hovrätten för Västra Sverige.

Det är fortfarande Folkets Juristbyrå, som i egenskap av ombud för Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil yrkar att hovrätten, med ändring av tingsrättens dom dömer Ann­ – Sofie Hermansson för i första hand grovt förtal, i andra hand förtal, med bl.a. hatbrottsmotiv, i enlighet 5 kap 1 och 2 §§brottsbalken.

Överklagandet är undertecknat av Silas Aliki Quezada.

Helene Bergman

Kärringbloggen kommer att rapportera om hovrättsdomen.

 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. Det innebär att jag, Helene Bergman är ansvarig utgivare.

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975

Vill du veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se. Adlibris eller Bokus.  Du kan också lyssna på Storytell eller där ljudböcker säljs.

Fem stjärnor till Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Storytel