Taggarkiv: Feminism

Kulturkrocken – reportage om herrskap och tjänstefolk i en muslimsk familj

Jag är inlåst i en bur. Det var min första tanke den morgonen jag verkligen insåg var jag befann mig. Jag var en psykisk och kulturell fånge. Mina medfångar var Sofia och de fyra hembiträdena. Vi var alla fångar på grund av vårt kön. Inte ens jag som västerländsk frigjord kvinna gick fri. Kulturen överskuggade allt.

Kulturkrocken – reportage om herrskap och tjänstefolk i en muslimsk familj

Jag är inlåst i en bur. Det var min första tanke den morgonen jag verkligen insåg var jag befann mig. Jag var en psykisk och kulturell fånge. Mina medfångar var Sofia och de fyra hembiträdena. Vi var alla fångar på grund av vårt kön. Inte ens jag som västerländsk frigjord kvinna gick fri. Kulturen överskuggade allt.

Patriarkala mäns krav på hijab symbol för kvinnoförtryck. Provocerar den svenska kvinnokampen och kvinnofriheten.

Hijaben är för mig som kämpat för svenska kvinnors frihet i över 50 år en provokation, en kränkning och en tillbakagång till ett kvinnoförtryck som jag under hela mitt liv försökt bekämpa. Vi som var med om att göra Sverige till ett kvinnofrihetens land har aldrig tillfrågats om hur vi ser på att hijaben blir mer och mer normaliserad på gator och torg i ett feministiskt och jämställt Sverige.

Miljard skattepengar från det ”feministiska” Sverige till kvinnoförtryckande politisk islam

Det offentligt jämställda och feministiska Sverige har strösslat minst en miljard av svenska skattepengar till det ideologiskt kvinnoförtryckande Islamiska Förbundet (IFiS) och dess nätverk. En ideologi som strider mot svensk grundlag och svenska lagar mot könsdiskriminering. Förbundet kontrolleras av 13 män och har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige.

Uteslutning av kvinnliga socialdemokratiska toppolitiker vår tids häxbränningar

”Jag kände att för det socialdemokratiska partiet spelade det ingen roll om jag levde eller var död”. Drevet mot Carina piskades upp till en stämning som gjorde att hon stundtals fruktade för sitt liv. Hon var tvungen att fly Sverige för att i perioder bo utomlands.

Carina Häggs (S) varning för islamism innebar att hon utsattes för förtalskampanj

Trots att Omar Mustafa tvingats att avgå, var det ändå många socialdemokrater som stöttade honom och gav honom andra tunga poster. Att stå upp för Mustafa Omar blev en karriärväg inom det socialdemokratiska partiet.

Möte om islamism och terrorism slutade i kaos. Socialdemokraterna samarbetade med islamister.

Det innebar att Stockholms arbetarekommuns samarbete med islamisterna redan var etablerat. Och den s k entrismen det vill säga att islamisterna skulle tränga sig in i de etablerade politiska partierna, redan hade fått fäste.

Varför lyssnar Socialdemokrater på islamistiska män, men inte på muslimska invandrarkvinnor?

Istället för att höra vad kvinnorna ute i förorten, som värnar om sina barn – som alla vi mödrar gör, hade att säga, lyssnade de socialdemokratiska partitopparna bara på de kvinnoförtryckande islamistiska männen.

Bred svensk gräsrotsrörelse kämpar mot hedersförtrycket.

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. Swisha en gåva till 

123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3

Kampen mot hedersförtrycket har under många år förts av en bred svensk gräsrotsrörelse. Etniskt födda svenskar har fått betala ett högt pris för sitt engagemang mot det patriarkala kvinnoförtryck som kallas hederskultur. En är Carina Hägg f d socialdemokratisk  riksdagsledamot, som varnade för islamismen. En annan är det f d socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson. Andra är journalister, författare och forskare som mer eller mindre osynliggjorts. 

Den rörelsen fick inte någon plats i SVT:s dokumentär – Arvet efter Fadime- om hedersproblematiken i Sverige. Dokumentären har publicerats lagom till 20-års minnet av mordet på Fadime Sahindal som den 21 januari 2002 sköts till döds av sin far. I förtexten till dokumentären ställs bland annat frågan: 

”Har samhället börjat lyssna på dem som utsätts för hedersvåld, eller vänder vi dem ryggen?” 

Om frågeställaren med samhället menar den svenska feministiska regeringen. Ja då har hedersförtryckets offer nästan bara sett ryggar. Men de som verkligen lyssnat är alla vi som i åratal engagerat oss i en bred svensk gräsrotsrörelse mot det importerade hedersförtrycket. En rörelse som bland annat innefattar Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck som ligger under Länsstyrelsen i Östergötland, Mikael Thörn på Jämställdsmyndigheten, Juno Blom nu partisekreterare på Liberalerna,  eller forskaren Astrid Schlytter. 

Många är vi som lyssnat och reagerat och agerat. Vi som utgått från alla människors lika värde, som fostrats i att kvinnor och män är jämlika och jämställda. Vi som anser att flickor men även pojkar själva ska få bestämma över sina egna kroppar och om sina egna liv i ett Sverige med en regering som i åratal kallat sig för feministisk.  Några har agerat i det tysta och öppnat sina hem för de hedersförtryckta mest flickor. Några har hjälpt till att förhindra att de gifts bort i sina hemländer. Andra har skrivit debattartiklar och böcker.

Journalisten och författaren Mikael Thörnqvist har skrivit två mycket läsvärda böcker om hedersförtrycket; Fotbollshoran och den senaste Yasmines sista match, utgiven på Vulkan. Många av oss har engagerat oss i Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, där satt jag själv i styrelsen under något år eller i VHEK, Varken Hora eller Kuvad.

Men i dokumentären i Sveriges Televison, SVT, nämns inte denna breda gräsrotsrörelse överhuvudtaget. Bilden jag får efter att ha sett dokumentären är att alla de invandrarkvinnor som intervjuas måste utkämpa sin kamp helt ensamma, vilket återigen är en slags etnifiering. Men den bilden stämmer helt enkelt inte med verkligheten i dagens Sverige. Därför är det viktigt att bredda Public Service, SVT:s bild. 

Det gör jag med att citera några stycken ur min senast bok- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, 2021, Vulkan. Den boken är ett undersökande reportage om rättegången i Göteborgs Tingsrätt. En rättegång där Anna- Sofie Hermansson åtalats för förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. (En bok som mer eller mindre förbigåtts av tystnad från de etablerade medierna.)

”Mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 grep mig djupt. Fadime var kurd och född i Turkiet, men levde sedan länge i Sverige. Hon blev 27 år. Fadimes enda önskan var att få leva sitt liv som hon själv ville leva det. Hon älskade Patrik, en svensk man, som enligt hennes släkt vanhelgade, inte bara familjen utan hela klanen. Mordet var hedersrelaterat och utfördes av hennes pappa, som senare dömdes till livstids fängelse. 

På Fadimes begravning som hölls i Uppsala domkyrka, två veckor efter mordet, fanns kronprinsessan Victoria, riksdagens talman Birgitta Dahl och Mona Sahlin, integrationsminister. Dessutom var riksdagsledamoten för Socialdemokraterna Nalin Pekgul där. Hon blev senare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Men när hon började tala och varna för politisk islam, var hon inte längre välkommen. Alla 1500 sörjande var klädda i svart medan kyrkan var klädd i 10 000 vita nejlikor. Fadimes älsklingsblomma. 

Temat för den första Fadimegalan i Göteborg 2017, var: 

”Svensk lag eller dubbla rättssystem?”

Året innan, 2016, hade organisationen Varken Hora eller Kuvad, VHEK, genomfört en undersökning av 1 200 ungdomar i Göteborgs förorter. Undersökningen visade att 78 procent av flickorna är hårt kontrollerade av sina familjer medan pojkarna tillåts att leva i frihet. Tusentals flickor och kvinnor födda och uppvuxna i Göteborg får alltså inte gå ut på kvällarna, får inte bli kära i vem de vill, de får inte umgås med pojkar och riskerar att mot sin vilja bli bortgifta. Familjen kontrollerar varje steg de tar. Organisationen Varken Hora eller Kuvad är grundad av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh(V). Hon blev sedermera utesluten ur Vänsterpartiet bland annat för att hon kämpat mot hedersförtrycket. 

Men det var på Fadimegalan 2018, på Konserthuset jag tänkte och mindes när jag står på den breda trappan ner mot själva Götaplatsen och ser mot Konserthuset. Temat för 2018 års Fadimegala i Göteborg var:
”Jämställdhet eller könsapartheid.”

Det var på den galan jag för första gången hörde Ann- Sofie Hermansson, då kommunstyrelsens ordförande och s-kommunalråd i Göteborg, tala om hedersförtrycket. Soffan som hon också kallas, har själv vuxit upp i flickfrihet på Tjörn. I sitt tal berättar hon om hur det var när hon bodde i Tensta, en förort till Stockholm, tillsammans med Nalin Pekgul, själv muslim, under ett antal år. Det var Nalin som hade berättat och förklarat för Soffan om det utbredda hedersförtrycket i förorten. 

Bilden av Soffan där på scenen i Stenhammarsalen, blir en skarp kontrast till den rättegång, i januari 2020, jag är på väg till. En rättegång där Soffan nu är åtalad för grovt förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som bland annat kallat de som kämpar mot hedersförtrycket för islamofober. 

Hösten 2017  hade jag just skrivit färdigt min bok Förortens Grupp 8 , utgiven på Beijbom Books. I boken intervjuar jag åtta av de mest namnkunniga invandrarkvinnorna;

Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban, Zehlia Dagli, Gulan Avici, Soheila Fors, Amineh Kakabaveh och Marian Afrasiabour. Jag ville uppmärksamma dessa kvinnor som med mod och styrka kämpar, många gånger med risk för sina egna liv, för att alla kvinnor, oavsett kultur-och religion, ska få del av den svenska flick- och kvinnofriheten. Min tanke med boken var att försöka bryta den likgiltighet och det motstånd de mött och fortfarande möter från det svenska samhället när de påtalar den djupa orättvisan vad gäller den existerande hederskulturen – och förtrycket i Sverige. Det förtrycket existerar fortfarande påtagligt i Sverige, trots att vi har och har haft regeringar som kallar sig feministiska. 

Nu är jag trött på hyckleriet, från såväl regering som opposition. 

20 år efter mordet på Fadime finns ett lagförslag, Lex Fadime som innebär att hedersrelaterade brott får en egen rubrik i brottsbalken. Den som utsätter någon för brottet hedersförtryck ska kunna dömas till mellan ett och sex års fängelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2022.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975. 

Boken Den Politiska Rättegången – kampen om yttrandefriheten, finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.  

”Ropen skalla – Daghem åt alla” skanderades det i 70-talets Sverige. 

Vi är i början av 1970-talet. Det är bara mamman som får vara föräldraledig och det i sex månader. Dagisplatserna är mycket få. Fri abort finns inte. Allt fler kvinnor utbildar sig på universiteten för att komma ut på arbetsmarknaden. De vill slippa att vara beroende av en man för sin försörjning. De har vuxit upp med mammor som var hemmafruar och ibland  jobbade deltid för nålpengar.

Grupp 8 ansåg att kvinnor hölls nere med deltidsjobb, för att de på så sätt både kunde sköta man och barn i hemmet och samtidigt deltidsarbeta. Det var min mammas och hennes väninnors liv. Men det livet ville inte jag ha.  

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.

Den signerade boken  säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3.

Ange Bok och skriv namn och adress så skickar jag.

Grupp 8 som bildats 1968, bestod av välutbildade kvinnor i Stockholm, men deras tidning Kvinnobulletinen och budskap spreds även till Göteborg. Jag kände igen mig i deras livskrav. Jag höll med om att kvinnor användes som arbetskraftsreserv. Enligt Grupp 8 var enda lösningen heltidsarbete för kvinnorna och dagisplatser åt alla barn. Och det var alltfler kvinnor som börjat arbeta och fick känna på helvetet i bristen på dagisplatser. Ett helvete som också smittade av sig inne i familjerna, där frågan om dagisplats eller inte förpestade många förhållanden. 

I det samhällsklimat som rådde fanns bara en väg att gå – att kräva vad vi ville ha och göra det ute på gatorna. Och männen var med oss! 70-talet blev daghemskampens årtionde. I oändliga demonstrationer där även männen deltog, gick vi ut på gatorna och skanderade, ” Ropen skalla – Daghem åt alla.” Vi var de moderna kvinnorna som krävde vår rätt att kunna försörja oss, men också att våra barn skulle ha det bra. Hela proggrörelsen deltog i dagiskampen. Det sjöngs och skrevs låtar överallt och bristen på dagisplatser fanns på förstasidorna i tidningarna. Politikerna kunde inget annat än lyssna. 

1968 hade Barnstugeutredningen tillsatts som skulle utreda barnomsorgen. 1972 kom den med sitt betänkande som i sin tur resulterade i förskolelagen 1975. Den innebar att alla sexåringar samt fyraåringar med särskilda behov skulle garanteras plats på dagis. Barnstugeutredningens förslag blev en besvikelse, en slags skenmanöver för att försöka tysta de skrikande kvinnorna och deras män. Det var ett förslag som inte hjälpte oss kvinnor med friska barn under sex år särskilt mycket. 

Kampen fortsatte och gjorde oss starka, men på nätterna tog ångesten struptag. Den bistra frågan kom ibland  krypande, varför jag överhuvudtaget hade skaffat mig barn, när jag inte kunde försörja det själv, utan var beroende av en man. För även på den punkten var det inte längre självklart att äktenskapet skulle hålla. Att vara tvungen att leva med en man, bara för försörjning var helt otänkbart. Särskilt nu när jag visste att jag kunde försörja mig själv i ett av de bästa yrkena.

Jag ville kunna kombinera både man och jobb. Jag var inte ensam om de här tankarna. Grupp 8 gick i bräschen och jag började kalla mig feminist. För risken att hamna i ett Moment 22 var överhängande. Jobb men ingen dagisplats och dagisplats men inget jobb. För när du väl fått en dagisplats hade du inte längre något jobb att gå till. Att få en dagisplats var som att vinna högsta vinsten. I början av 70-talet hade 90 000 barn plats på daghem eller i familjedaghem. 20 år senare vare motsvarande siffra 410 000 barn. 

Men hösten 1972 fanns ingen sådan lag och köerna till de få dagisplatserna som fanns i Göteborg var enorma. 1972 fanns ingen fri abort utan kvinnor som blivit med barn fick åka till Polen istället. Min efterlängtade dotter föddes på våren 1972 och med mycket möda lyckades jag få en privat dagmamma till min då sexmånaders gamla bebis. Ångestens struptag släppte och jag kunde med lätt hjärta återvända till Göteborgs Handels -och Sjöfartstidning. 

Men jag hade fått känna på, in på bara huden, hur det var att vara kvinna med barn och jobb i det svenska samhället. Jag hade förstått hur viktig familjepolitiken i ett samhälle är för individens/kvinnans liv och välbefinnande. Inte bara för överlevnad. Och det gick långsamt. Politikerna hann inte med oss 40-talistkvinnor som kom ut i samhället, politiskt medvetna, kravfyllda, militanta och modiga. Särbeskattningen hade i alla fall införts året innan. Den innebar att gifta par beskattades individuellt. 

Tidningsdöden hade börjat skörda offer.  I Göteborg hade tidningsdöden varit förödande. Snart fanns bara Göteborgs – Posten och Göteborgs-Tidningen kvar. Det viskades i korridorerna om att även GHT var på fallrepet. I augusti 1973 samlades hela redaktionen i lunchrummet, där vi fick veta att GHT skulle gå i konkurs.

Tragiskt. Trist! Vi var en ung redaktion, med smarta och duktiga medarbetare. Alla var övertygade om att vi skulle få nya jobb, men kanske inte i Göteborg. Facket skulle hjälpa till. Fackordföranden Erik, som var motorjournalist sa till mig, när jag frågade om han kunde hjälpa mig:

”Du behöver väl inget  jobb! Du är ju gift!” Jag tittade på honom och frågade om han inte var klok? Han bara skrattade och svarade:

”Ja, men är du inte gift då?”

” Jo, men jag behöver ett jobb i alla fall!”

”Varför det?Du är väl försörjd!?”

Jag sa det inte, men jag tänkte:

”Den djävla idioten är inte klok och han ska vara fackordförande. Jag betalar lika mycket i fackavgift som de manliga journalisterna.”

Jag vände mig om och gick ut genom hans dörr och smällde igen den bakom mig. Jag hörde honom skratta högt. Nu hade jag fått känna på att jag inte var värd något på grund av mitt kön. Bara för att jag var kvinna hade jag alltså inte rätt till något jobb?! Det var ett smärtsamt uppvaknande som etsade sig fast i min själ. Min födelse som feminist skedde då och där i GHTs skälvande dödsögonblick. Jag blev inte deprimerad, jag blev vansinnigt arg. En ilska som drev mig framåt och gav mig kraft.

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.

Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.

Swish till 123 22 07 975

Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag. Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha 123 22 07 975. Tack