Taggarkiv: Feminism

Tingsrättsdomen i Förtalsmålet i väntan på hovrättens dom

För ett och ett halvt år sedan ogillade Göteborgs tingsrätt ett enskilt åtal mot politikern Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal. Domen överklagades och den 9 september avslutade hovrätten sin huvudförhandling i målet. Hovrättens dom kommer 30 september.

I avvaktan på den publicerar Kärringbloggen i två artiklar, sammanfattningen av domen i tingsrätten som publicerats i  boken ”Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten” av Helene Bergman

”Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon form av framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” 

Så avslutade Ann- Sofie Hermanssons advokat Allan Stutzinsky sin slutplädering i Förtalsmålet i tingsrätten 21 januari 2020. Då, som i hovrätten uppmanade han domstolen att tydligt sätta ner foten i den kommande domen.

Tingsrättsdomen

Och tingsrätten sätter ner foten.
Två veckor efter rättegången den 11 februari 2020 kommer domen i Mål nr: B 12803-18.
Ann­Sofie Hermansson frikänns från grovt förtal. Och skadeståndsyrkanden från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil avslås. Istället ska de båda kvinnorna ersätta Ann­Sofie Hermansson med 190 000 kronor plus ränta från dagen för domen till dess betalning sker. 

Domen är på 19 sidor och de som fällt avgörandet är rådman Mats Hagelin och nämndemännen Dick Halldén, Arne Kral och Maggan Stam. Tingsrätten är enig. 

Det intressanta att läsa ur domen är mer beskrivningarna av Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis göranden och låtanden än att Soffan skrivit sex blogginlägg på sin privata blogg. I dessa blogginlägg har Soffan benämnt målsägandena som ”extrema röster,” ”extremister,” ”favorit­ extremister” och icke­demokrater samt påstått att de hade ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bland annat IS-krigare. 

Rätten ställer sig frågan om det ”Har varit försvarligt för Ann­-Sofie Hermansson att lämna uppgifterna?” 

Citat ur domen: 

”I andra stycket av förtalsbestämmelserna finns ansvarsfrihetsregel som innebär att det i vissa situationer kan vara försvarligt att lämna en uppgift. Kravet på försvarligt medför att det ska göras en avvägning mellan å ena sidan skyddet mot kränkande uttalanden och å andra sidan den vidsträckta yttrandefrihet som utgörs av grundvalen för ett demokratiskt samhälle. 

Av stor betydelse är att det finns utrymme för den politiska debatten. Samhälleliga och kulturella frågor måste få ventileras även om enskilda personer i viss mån skulle angripas. Vad som kan uppfattas som personangrepp är således tillåtet så länge inte gränsen för förtal passeras.” 

I domen står att de två målsägandena under ett stort antal år har varit opinionsbildande för muslimers rättigheter. De båda har också ingått i den tämligen snäva krets som utgjort MMRK. Vidare skrivs i domen: 

”Fatima Doubakil har åtskilliga gånger medverkat i SVT i egenskap av talesperson för muslimska gruppers intressen. Hon har själv berättat att hon arbetar med antidiskrimineringsfrågor, bl.a. som deltagare i en referensgrupp till Diskrimineringsombudsmannens (DO) arbete, som inbjuden till Regeringskansliet men även inom projekt som rapportförfattande som bedrivits i olika FN-organs regi. 

Maimuna Abdullahi har som aktivist för samma intressen skrivit debattartiklar, arbetat med rapporter till FN och varit projektansvarig inom Sveriges Förenade Muslimer, SFM. 

Längre ner i domen står vidare att Maimuna Abdullahi:

”Har i en artikel på SVT Debatt under 2015 beskrivit personer som åkt för att strida för IS som ”politiserade muslimer”, vilket väl överensstämmer med hennes i tingsrätten redovisade uppfattning att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld”.
Detta är utan tvekan en kraftigt förskönande beskrivning av personer som sympatiserat med och i många fall torde deltagit i de övergrepp som IS gjort sig skyldiga till i sin kamp för ett kalifat.” 

Såväl Maimuna Abdullahi som Fatima Doubakil har haft framträdanden på Youtubekanalen ”Antirasistiska Akademin.”  I domen står det vidare bland annat att:

”Båda målsägandena har påtalat att de inte är att anse som offentliga personer och att de inte i den egenskapen ska behöva ”tåla” mer än andra personer. Båda har också påtalat att de inte kontaktats av Ann- Sofie Hermansson före publiceringarna på bloggen och att de inte fått tillfälle till bemötande. Ingen av dem har emellertid kontaktat Ann­Sofie Hermansson eller begärt att få genmäle i de tidningar som refererat Ann- Sofie Hermanssons uttalanden.” 

Tingsrätten menar att trots att målsägandena hänvisar till pressetiska regler vad gäller att bemöta kritik, så kan dessa regler inte tillämpas vad gäller en personlig blogg. I detta fall Soffans personliga blogg: 

”Även om dessa, (de pressetiska reglerna) enligt doktrin (se Bäcklund m.fl. a.a.) kan tillmätas viss betydelse vid försvarlighetsbedömningen så är det knappast möjligt att beakta pressetiken i fråga om en blogg som inte används för annat än spridande av innehavarens personliga åsikter.” 

Fortsättningen på sammanfattningen av tingsrättsdomen i boken Den politiska rättegången- Kampen om yttrandefriheten, kommer om c a en vecka.

Helene Bergman

Vill du  veta bakgrunden till domen i tingsrätten kan du köpa boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten på Vulkanmedia.se, Adlibris och Bokus.

Vill du stötta Kärringbloggen kan du swisha en gåva till  123 22 07 975

Martin Aagård, Aftonbladet Kultur hånar kampen för yttrandefriheten

Martin Aagård Aftonbladet Kultur hånar hotet mot yttrandefriheten och lawfare rättegången. Förlöjligar boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Samtidigt som han nämner min bok, skriver han inte vad den heter och inte heller vem som skrivit den.  

Trots att han synbarligen använt boken som bakgrundsmaterial i sin förvirrade kulturartikel med rubriken ”Vi blev syndabockar för Göteborgs misslyckande.” 

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/lVvEpy/vi-blev-syndabockar-for-goteborgs-misslyckande   

Arrogant skriver han, där han sitter tillsammans med Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på Petter Stordalens lyxhotell Post, vid Drottningtorget i Göteborg:

”Det har redan skrivits en bok om rättegången, förresten. En upprörd bok utgiven på eget förlag som påstår att Ann- Sofie Hermansson utsatts för ett justitemord.” 

Som vi göteborgare säger: 

”Där var inte en seffra rätt!” 

Och boken är den första i Sverige som tar upp Lawfare i bokform på svenska, enligt en känd terrorforskare. 

På twitter säger Martin att han är glad över att ingen hann före med att intervjua  Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. För när de krävde att bli intervjuade för Aftonbladet Kultur följde Martin Aagård order i hopp om att göra det stora scoopet! Kvinnorna hävdade att ingen annan lyssnar på dem. Förutom att vara medlöpare är Martin Aagård också ohederlig som inte ger läsarna möjlighet att få veta vilken bok han hänvisar till.  Eller är det möjligtvis den journalistiska avundsjukan som gör sig gällande. 

För Martin Aagård hann inte skriva boken Den politiska Rättegången – Kampen om yttrandefriheten. Det gjorde jag! Det tog mig ett och ett halvt år. Han är väl upptagen med att skriva sin självbiografi nu när han fyllt femtio.

För er som inte känner till Martin var han den som kallade  Rickard Herrey för rasist. Martin åtalades för förtal men friades. Precis som Ann- Sofie, Soffan, Hermansson vann Förtalsmålet i tingsrätten mot Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi.  Jodå Martin känner för Soffan, det skriver han i intervjun han gör med de två muslimska damerna strax efter det att Hovrättsförhandlingarna avslutades i Göteborg förra veckan. Domen kommer 30/9 klockan 1100. 

Förresten undrar om något förlag vill ge ut Martin Aagårds självbiografi? Eller om han tvingas ge ut den på eget förlag.

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten kan köpas på vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Helene Bergman 

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gärna gåvor emot.

Swish 123 22 07 975

Stå upp för ALLA kvinnor! Låt inte en kvinnlig s-partiledare bara bli ett alibi för feminism. Gör ord till handling!

Med statsminister Stefan Löfvens avgång har den ”feministiska” regeringen ett ypperligt tillfälle att byta spår. Från signalpolitik till verklig feministisk politik. Nämligen att i handling, inte bara i ord, med kraft agera för att ALLA kvinnor i Sverige får rätt till sina liv och sina kroppar – oberoende av religion.  Att bara byta ut Löfven mot en kvinnlig partiledare, som alibi räcker inte! Under Löfvens styre har många kvinnors mänskliga rättigheter fått stå tillbaka för flirten med politisk islam. 

Kvinnliga socialdemokratiska toppolitiker har under många år påpekat sakernas tillstånd. Den senaste i raden är Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d kommunalråd i Göteborg. Hon blev djupt sviken av sitt eget parti. Hon talade för mycket och för högt om våldsbejakande extremism och hederskultur. 

Men det finns fler. Nalin Pekgul, tidigare ordförande för socialdemokratiska kvinnoförbundet är ytterligare en. I den förbundsstyrelsen satt också Carina Hägg, tidigare riksdagsledamot och medlem av utrikesutskottet som också varnat för politisk islam. Alla tre har mer eller mindre rensats ut från partiet.  

Politisk islam är en ideologi som inte bara är förhärskande i Afghanistan under Taliban med dess kvinnoförtryck, utan även ute i Sveriges förorter. Den hittillsvarande ”feministiska” svenska regeringen som säger sig företräda en sekulär rättstat har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Carina Hägg, (s)  gjorde som bland annat ledamot av utrikesutskottet ett antal resor till Afghanistan och hon har också haft kontakt med afghanska kvinnor här i Sverige: 

”Terroristresor från Sverige till Afghanistan har inte stoppats. Afghanska kvinnor som bor i Sverige var redan på 1990- talet oroade över hur män kom tillbaka från Afghanistan – radikaliserade.” Dessa män började ställa krav på kvinnor i förorten. De krävde anpassning till politisk islam av skolor, arbetsplatser och samhället. Några av dessa män drog sedan vidare på terroristresor till Syrien:

”Radikaliseringens spiral kunde fortsätta, trots, sedan länge, upprepade larm från kvinnor i svenska förorter och kvinnoaktivister utomlands,” säger Carina Hägg. 

Innan Ann- Sofie Hermansson avsattes som kommunalråd i Göteborg av sina partikamrater vågade hon som en av få  toppolitiker stå emot extremisterna:

”Så här kan vi inte ha det, ” sa Soffan och gjorde ord till handling. Hon backade via sin personliga blogg soffan@gbg upp de tjänstemän i Göteborgs Stad som stoppade det ensidiga panelsamtalet efter filmen Burka Songs 2.0. Filmen och samtalet  skulle ägt rum  på det kommunala Blå Stället i förorten Angered i mars 2018. Redan då visste Ann- Sofie Hermansson att kommunala tjänstemän i Göteborg riskerade att utsättas för hot och drev när de fattade fullt legitima beslut. Beslut som inte passar de krafter som infiltrerat Göteborgs Stad. Exakt det som den aktuella rapporten om tystnadskulturen bland Göteborgs Stads tjänstemän visar i augusti 2021. Rapporten, som gjorts av konsulten Anna Ekström, 

”ger en nattsvart bild över hur kriminella och extremister på olika sätt påverkar och försöker kontrollera människor och verksamheter i Göteborgs kommun,” skriver Göteborgs Posten.

Inte nog med att Soffan förlorade sin kommunalrådsplats. I januari 2020 satt hon i Tingsrätten i Göteborg för att i ett enskilt åtal försvara varför hon kallat två aktivister för extremister på sin blogg. Ann- Sofie Hermansson vann i Göteborg Tingsrätt i en rättegång som blev den första politiska rättegången i modern tid i Sverige. Under de två rättegångsdagarna fanns inga officiella socialdemokratiska representanter närvarande i sal 29. 

Aktivisterna har nu överklagat tingsrättsdomen. Hovrätten för Västra Sverige kommer den 7 september att inleda en ny förtalsrättegång i Göteborg.  

Jag menar att läget är djupt allvarligt. Frågan är var dagens socialdemokrater egentligen står när det gäller politisk islam och hederskultur?  Den nya sortens socialdemokrater verkar sälja ut kvinnofriheten i sin maktlystnad att med hjälp av extrema krafter behålla regeringsmakten. 

Så långt ifrån den socialdemokrati jag är uppvuxen med när Tage Erlander och Olof Palme var statsministrar. Då när S var en starkt drivande kraft för demokratins införande, kvinnors frihet och jämställdhet mellan kvinnor och män.

Helene Bergman 

Journalist/ författare 

Aktuell med boken ”Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten.”   

 

Den ”feministiska” regeringen har  prioriterat männen. 

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de afghanska kvinnornas liv. I den första artikeln här på Kärringbloggen beskrev Carina kvinnornas situation i Afghanistan. 

Nedan följer den andra.

Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Sverige som förnekat att klan -och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia. Kvinnor förnekas rättigheter som människor.

 

Afghanistan är ett utpräglat stam -och klansamhälle med flera språk, etniska grupper samt inriktningar inom islam. Det ska också sägas att inom Taliban ( den diplomatiska benämningen) finns olika grupperingar, till exempel en militär del. Fortfarande är en stor del av Taliban knutet till den stora folkgruppen Pashtuner varifrån även deras traditioner, Pashtunwali,  känns igen. 

Efter att talibanerna trakasserat FN-personal och försvårat för biståndsinsatser undertecknade FN och Taliban den 13 maj 1998 ett Memorandum of Understanding avseende FN:s bistånd i de talibankontrollerade områdena. I detta Memorandum regleras hänsynstagande till- och skyldigheter gentemot talibanerna.Krav som i långa stycken går Taliban till mötes. 

Detta innebär att synen på att kvinnor inte har fulla mänskliga rättigheter utan är ett komplement till män har spridit sig. Det har skett genom så kallade dialoger, bidrag till civilsamhället och prioriteringar inom biståndssektorn. 

Identitetspolitiken har ytterligare underminerat uppslutningen bakom alla kvinnors mänskliga rättigheter. Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Kvinnor diskrimineras av denna förda politik och förresten är denna politik ens laglig?

Terroristresor från Sverige till Afghanistan har inte stoppats. Afghanska kvinnor boende i Sverige oroades redan på 1990-talet över hur män kom tillbaka- radikaliserade. Män som ställde krav på kvinnor i förorten och krävde anpassning till politisk islam av skolor, arbetsplatser och samhället. En del av dessa män drog sedan vidare på terroristresor till Syrien. Rättslösheten för drabbade kvinnor och deras anhöriga i konfliktzoner upprepades. Radikaliseringens spiral kunde fortsätta, trots sedan länge, upprepade larm från kvinnor i svenska förorter och kvinnoaktivister utomlands. 

Krigsherrar, våldtäktsmän, droghandlare- dessa skitstövlar gavs åter en roll i Afghanistan. Det var ett misstag som USA får ta ett stort ansvar för tillsammans med en övertro på att kunna bygga en nationalstat och en nationell armé. Korruptionen var ett hinder. Man borde ha stöttat uppbyggnaden av fungerande samhällen lokalt och reformering av traditioner för beslutsfattande.

 Efter tjugo år är Taliban tillbaka i Kabuls presidentpalats. Något som väckt såväl skräck som avsky. Men Taliban har stöd och det internationella samfundet är splittrat i synen på nytalibanerna. Kina, Ryssland, Pakistan, Turkiet och Oman har kontakter med Taliban i Kabul. Fler huvudstäder än man tror upprättade kontakter redan i Doha med Mullah Abdul Ghani. Expresident Trump slöt en uppgörelse med Taliban. Något som redan  fått olyckliga följder, inte minst för kvinnorna.

Iran har sina intressen och en stor grupp afghaner, främst tillhörande shia, boende i landet, men vill begränsa den migrationen från Afghanistan som stannar i egna landet. Det finns många motiv till varför olika huvudstäder nu inrättar sin politik efter den nya regimen i Kabul- naturrikedomar, det strategiska läget, en pragmatisk inställning.

Allt medan västländerna flydde från Kabul hals över huvudet under förnedrande former och lämnade kvinnoaktivisterna bakom sig!  Och nu ställs samma frågor om bistånd efter Talibans återkomst till makten i Kabul. Enligt min uppfattning är det möjligt att arbeta med stöd till barn, såväl pojkar som flickor. Kvinnor kan ges utbildning och hälso- och mödravård. Men det krävs även en beredskap för att stänga av Afghanistan. 

Jag utgår från att Talibans statsapparat inte får en krona från och med denna månads utgång. Stoppa också omedelbart stöd till så kallade dialogprojekt med Taliban och Islamic Relief ( Muslimska Brödraskapet)!

Carina Hägg.

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975

Burkan måste inhandlas av en man.

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de Afghanska kvinnornas liv. 

Carina kommer i två artiklar här på Kärringbloggen skriva om sina upplevelser i landet, men också ge sin synpunkt på den  politiska situationen och Sveriges engagemang i Afghanistan. 

Burkan måste inhandlas av en man.

Åker med visum i hand mot den kaotiska gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Utanför minibussens fönster ser jag hur försäljningen av krigsmateriel från stridsvagnar till handeldvapen pågår helt öppet. 

Området som går genom Pashtunernas traditionella områden har Pakistan i praktiken ingen kontroll över. Anhängare till Taliban (den diplomatiska benämningen) är på väg i samma riktning upp mot Afghanistan för att strida för de våldsbejakande islamisternas sak. Detta medan Pakistan fortsätter att förneka flödet av stridsberedda män som går över gränsen till Afghanistan. Skadade förs samtidigt tillbaka ner över gränsen för vård i Pakistan. Några skadade anländer till gränsen med helikopter och bärs ut på bår. Tänker att det är ledande personer i Talibanrörelsen som prioriteras för bekvämare helikopterfärd än en skakig vägtransport.

Jag sitter bak i minbussen och är klädd enligt de påbjudna reglerna för kvinnor. Men kvinnliga utrikesbesökare behöver inte täcka ansiktet. Vid gränskontrollen som kontrolleras av Taliban påpekas att mina händer syns. Jag släpps igenom med en tillsägelse. Folk en bit bort blir av oklar anledning slagna med käppar. Något anses korrigeras, möjligtvis oordningen i kön. 

När vi väl kommer över på andra sidan gränsen och Khyberpasset, fladdrar långa plastremsor i vinden, fastknutna vid stolpar utmed vägen. Det är kasettband som dragits ur kassetterna och satts upp som påminnelse om förbudet mot musik. Afghanerna tvingades även att fira en högtid som bröllop utan musik. Lyssnade man på radio hördes ensidiga budskap läsas upp av manliga röster – en var Mullah Omars. Avbildningar väckte talibanernas vrede och vi minns Buddhastatyerna, som pekades ut som avgudar och förstördes av samme Mullah Omar. 

På vägen passerar fordon lastade med opiumskörd. En del kan hamna i Europa och Sverige. Ungefär 80-90 procent av allt opium i världen odlas i Afghanistan. Utanför ett träningsläger hör jag för första gången Osama Bin Ladens namn nämnas. Inne i lägret tränar män från olika nationaliteter såväl fysisk som psykisk träning. Det kan vara i vapenhantering eller i ideologisk skolning. Erinrar mig ointresset både i Stockholm och vid besök på FN i New York för vad som höll på att utvecklas i Afghanistan. 

Den 11 september 2001 förändrades ointresset till högsta prioritet. Hur det ser ut nu 2021 med utrikes tillresta män är oklart, men Talibans makt hålls i afghanska händer. Det finns belagt, så sent som förra året, 2020, att kontakter med al- Qaida upprätthålls.  Även de Sverigestödda Muslim Brotherhood, Muslimska Brödraskapet, finns i bakgrunden med Qatar som en gemensam fristad. 

Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia, kvinnor förnekas  rättigheter som människor. Att inte kunna besöka ett matställe eller att inte kunna betala sin hotellräkning själv eller att som kvinna inte ens kunna köpa ett granatäpple på marknaden var en ny obekväm erfarenhet. Hörde även att afghanska män beklagade sig över att den påbjudna strikta könsuppdelningen var opraktisk. Familjefäder fick göra inköp åt hustrur, döttrar och äldre kvinnliga släktingar. Det blir även en man som köper burka åt mig i Jalalabad, en himmelsblå enligt traktens färg. För inte ens detta plagg som uttrycker förtryck av flickor och kvinnor kunde jag själv inhandla. 

I Afghanistan har jag mött fantastiska kvinnor och män men även talibaner. Jag har imponerats av hur mycket kvinnokamp som ändå kunnat bedrivas inom den ram av begränsning de verkar. Men jag har också chockerats av talibaners grymhet. Vid ett tillfälle ställde jag frågor om mödradödligheten till en taliban. Svaret blev: 

”Män dör i strid, så varför ska man bry sig om att kvinnor dör i samband med en förlossning.” 

Mitt motiv för att delta i resor under andra hälften av 1990-talet var att på plats se om det fortfarande var möjligt att arbeta med bistånd till kvinnor och att ha kvinnliga biståndsarbetare anställda. Det visade sig vara möjligt och gav positiva resultat, även om det regionalt fanns skilda förutsättningar. Hemskolor med flickor, utbildning i hälso-och mödravård och anställningar av afghanska kvinnor kunde fortsätta. Svenska insatser har haft en positiv inverkan på Afghanistan. 

Under ett av mina besök i mitten på 2000-talet ser jag flickor gå till och från skolan. Pratar, skrattar och svänger med sina skolväskor. Deras glädje sprider sig och ger hopp för en bättre framtid för dem än vad deras mödrar fått uppleva. Kvinnor, iförda endast en schal med färg arbetar. Kvinnliga politiker, journalister och tjänstemän i regionen märks. Framsteg syns i statistiken men även med blotta ögat. Utbudet av varor, mängden av människor som rör sig utomhus och en positiv förändring märks i stämningen. 

Rädslan jag mötte på 1990-talets andra hälft märks inte längre.

Svenska Afghanistankommittén (SAK) ska särskilt nämnas som en organisation som gjort och gör skillnad i Afghanistan. 

Carina Hägg.

I nästa artikel skriver Carina bland annat att.

”Sverige som förnekat att klan-och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro, kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.  

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

#Metoo har avslöjat feminismens mörka sidor

”Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

 

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975

Anmäld för våldtäkt – friad men ändå dömd

Mer än hälften, 55 procent, av alla våldtäktsanmälningar läggs ner. Det beror inte på att polis och åklagare gjort ett dåligt jobb. De tar våldtäktsanmälningarna på stort allvar. Istället beror nedläggningarna på att anmälningarna många gånger är påhittade, väcker tvivel och är omöjliga att utreda.

I klarspråk innebär detta att det finns kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna. Detta är slutsatser man kan dra efter att ha läst Brottsförebyggande rådets, Brås rapport:

”Våldtäkt från anmälan till dom. En studie av rättsväsendet med våldtäktsärenden.”

Rapporten kom i våras men har inte fått den mediala uppmärksamhet den förtjänar.

Brå konstaterar i sin rapport att en stor del av anmälningarna om våldtäkt kommer att läggas ner, även med ett bättre arbete från polis och åklagare och med de effekter som lagändringen 2018 kan tänkas få. Brå har också kommit fram till att ett bättre utredningsarbete inte skulle öka uppklarningsprocenten vad gäller våldtäkter särskilt mycket.

Att kvinnor numera i allt högre grad vågar våldtäktsanmäla har setts som något positivt. Men det finns den andra sidan av myntet. Nämligen att kvinnor ljuger.

Det är bara att Googla på ”ljög om våldtäkt”. Jag fick upp ett 70-tal tidningsrubriker från hela landet som innehöll just orden ”ljög om våldtäkt”.

Varför ljuger kvinnor? Enligt de brottsmålsadvokater jag varit i kontakt med kan det handla om hämnd, skam och skuld från kvinnornas sida.

För mannen som anmäls och blir anklagad för våldtäkt innebär det att livet raseras. Han är dömd även om våldtäktsanmälan läggs ner.

Brå har i sin rapport även tittat på vilka kvinnor det är som har störst benägenhet att anmäla en man för våldtäkt. Brå skriver att: ”en stor del av kvinnorna i ärendena är extra sårbara.” Det är kvinnor som har problem med alkohol och droger, de kan ha en kognitiv funktionsnedsättning, adhd, Aspergers, svår ångest och självskadebeteende.

Brå ställer själv frågan varför extra sårbara kvinnor är överrepresenterade? Brå skriver:

Det finns en rad internationella studier som ger stöd för att överrepresentationen åtminstone delvis beror på en faktiskt ökad utsatthet.

Det vill säga att de kvinnor som är extra sårbara:

I större utsträckning än andra kan hamna i situationer där de riskerar att utsättas för sexuella övergrepp”.

Brå konstaterar vidare att:

Kanske är risken för traumatisering efter händelsen större om kvinnan redan tidigare befann sig i kris eller hade extra sårbarhet, och då kan motivationen att göra en polisanmälan kanske bli större.

Det finns ytterligare en aspekt och det är att män döms för våldtäkt utan påtagliga bevis.

Mikael Westerlund och Sargon de Basso, båda brottsmålsadvokater med stor erfarenhet av sexualmål skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att:

Domstolarna har sänkt beviskraven i sexualmål för att kunna döma till ansvar i mål där ”det slutna rummets problematik råder.” Konsekvenserna av det är att människor felaktigt döms för våldtäkt till långa fängelsestraff och ett liv av stigmatisering utan substantiell, påtaglig, bevisning.

De båda brottsmålsadvokaterna är oroliga för att vem som helst kan dömas utan substantiell, påtaglig, bevisning. De skriver:

Ska man vara helt uppriktig så har vi ett läge i dag där decennier av aktivism med fokus på rättstillämpningen i sexualmål har skapat en missvisande bild av vårt rättsväsende.

Landets brottsmålsjurister har suttit på sina höga hästar och i många fall inte ens intresserat sig för att bemöta den missvisande bilden.Ur denna missvisande bild har, fullt förståeligt, en folklig och politisk vilja kommit till som sätter press på landets domstolar att fälla i fler sexualmål, där den tilltalade annars hade friats i brist på bevisning.

Oskyldiga offras på rättssäkerhetens altare. Det är den beska sanningen.

Lögnaktiga anmälningar om våldtäkt måste upphöra.

Då skulle rättsapparaten kunna lägga mer resurser på det växande antalet överfallsvåldtäkter och gruppvåldtäkter som skapar livslånga trauman hos kvinnor som blivit offer.

Särskilt när gärningsmännen går fria.

Helene Bergman

Från Julian Assange till Cissi Wallin

Det började en het augusti 2010 med att media och radikalfeministerna förenades i hetsjakten mot Julian Assange. 

Det kanske slutar en kall december 2019 med en förtalsdom mot Cissi Wallin som hängt ut Fredrik Virtanen på sociala medier?

Julian Assange, anklagad utan rättegång för våldtäkt, är nu döende på ett sjukhus i London. 

Benny Fredriksson oskyldigt anklagad för sexuella trakasserier  bland annat i Aftonbladet och SVT begick självmord i Australien. 

Aftonbladet fälldes senare i Pressens Opinionsnämnd.

SVT fälldes i Granskningsnämnden. Men dessa fällningar kan inte ge Benny Fredriksson livet åter. 

Fredrik Virtanen feminist och f d krönikör i Aftonbladet har fått schavottera som våldtäktsman i medierna. Trots att förundersökningen om påstådd våldtäkt inleddes och lades ner. Fredrik Virtanen har inget jobb och ingen heder kvar. 

”Det var som att bli uthängd på torget och bli spottade och pissad på,” sa Fredrik Virtanen i domstolen, enligt DN. 

Till saken hör att Fredrik Virtanen var en av alla dessa väletablerade journalister som i feminismens namn hetsade mot Julian Assange. 

Folkdomstol

Under de nio år som gått sedan medias hetsjakt mot Julian Assange startade har de etablerade medierna i förening med radikalfeminister agerat folkdomstol och dömt män som våldtäktsmän utan att någon rättegång ägt rum vid en svensk domstol. 

En domstol är en offentlig institution för rättskipning. 

De frivilliga etiska regler som journalister har att rätta sig efter har konsekvent brutits.

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/publicitetsregler.

 Hypotes

Min hypotes är att denna folkdomstol där de etablerade medierna förenas med radikalfeminister i våldtäkts anklagelser startade just med Julian Assange. 

Det var också då som könskriget, särskilt mot vita medelklassmän kulminerade för att sedan med oförminskad styrka pågå under nio år  och nå sin kulmen med förtalsrättegången mellan Virtanen och Wallin.  Rättegången är nu avslutad och åklagaren yrkar på villkorlig dom och dagsböter för Cissi Wallin. 

Dom faller 9 december.

Beträffande Julian Assange så meddelade åklagaren Eva- Marie Persson 19 november att förundersökningen mot  den våldtäktsanklagade Julian Assange läggs ner i brist på bevis.

Utredningen av Julian Assange har pågått till och från under nio år. Hur många miljoner har inte detta kostat skattebetalarna?

 Media som krigshetsare

För många år sedan läste jag boken Media som krigshetsare, skriven av Folke Hagman. 

I boken beskriver författaren, genom otaliga exempel från olika krig under 100 år, hur media genom sin nyhetsförmedling inte dämpar eller förklarar konflikter och krig utan snarare underblåser dem. 

Media har alltså underblåst ett annat krig – nämligen könskriget. 

Att media gör så är ett resultat av jakten på tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare. 

Sociala medier fanns inte då Media som Krigshetsare kom ut 1986, men könskriget har inte trappats ner på grund av de sociala medierna- tvärtom.

Donald Boström, välkänd journalist och fotograf var mediekoordinator mellan Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen och internationella medier under Assange besök i Stockholm i augusti 2010. Han var i nära kontakt med Julian Assange under hela besöket då Assangeaffären tog sin början.

Donald Boström berättar på sin hemsida On Wikileaks and Julian Assange bland annat:

” När Assange landar i Sverige den 11 augusti 2010, tillbringar han de kommande veckorna i Sverige omväxlande på hotell, på mitt kontor, och i kvinna As lägenhet. 

Världens hetaste kille

Det gick inte att ta miste på den Mick Jaggereffekt Assange kändisskap redan uppnått. På nära håll blev det samtidigt tydligt att ett ömsesidigt utnyttjande pågick mellan Assange och de kvinnor som drogs till internetstjärnans lyskraft och attraherades av hans gränslöshet. När kvinna A uttryckte stolhet av att ha världens hetaste kille i sin säng var hon inte ensam kvinna att känna på det viset.” 

( Det är kvinna A som hela tiden med advokaters hjälp drivit våldtäktsanklagelserna mot Assange, min anm.)

Donald Boström skriver vidare: 

”Vid ett specifikt tillfälle när jag menade att Assange gått över gränsen satt vi i kvällsmörkret i bilen på David Bagares gata och pratade allvar om saken. Det var dags att sluta menade jag (…) Förutom de moraliska argumenten, var han också jagad av ett antal underrättelse – och säkerhetstjänster som tackade och tog emot när de kunde notera hans svagheter. 

Jag påminde honom om några aktuella fall där vissa länders säkerhetstjänster snärjt politiska motståndare med kvinnor, droger och sex. Assange höll inte med, han kunde bedöma  de kvinnor han umgicks med menade han: 

”Det är inte en svaghet, det är en styrka.”

Världsmedia

Det utvecklades ett konstruktivt samarbete mellan Wikileaks och världsmedia. De största mediehusen välkomnade samarbetet med Wikileaks. De öppnade sina sidor för de avslöjanden Wikileaks kom med, där den nya trenden med ”leaks” var en journalistisk våt dröm. 

Dokumenten och the ”cables” från krigen i Irak och Afghanistan blev historiska ( the Afghanistan war logs, July 2010, the Iraq war logs, October 2010 and CableGate, November 2010).

Donald Boström fortsätter:

”Wikileaks stjärna steg mot zenit . Världsberömmelsen överträffade det mesta i samtiden och det fanns inte en regering eller säkerhetstjänst som inte darrade inför vad nästa avslöjande skulle bära med sig.

Det fria ordet och Fact News firade triumfer  av sällan skådat slag. Men dialektiken gjorde inget undantag för Julian Assange. Uppgång och fall är nära syskon på varsin sida av myntet. 

Och fiender till Assange och Wikileaks, stora som små, saknades sannerligen inte.

Assange fall

Slutet för Assange i Sverige stod klart när kvinna A ringde mig en sen eftermiddag den 20 augusti och berättade att hon och den andra kvinnan i polisutredningen, kvinna S, avsåg att gå till polisen och berätta sin historia. Kvinnornas krav på Assange för att inte gå till polisen var att han skulle göra HIV-test, säger kvinna A till mig i telefon.

Efter ett tjugotal samtal fram och tillbaka mellan kvinnorna, mig och Assange – med inte så lite palaver- övertalades han att göra ett test och slippa polisutredning.

Klockan är över fem på fredag eftermiddag där jag står med min dotter vid grönsakerna på ICA Kvantum i Solna centrum. Jag ställer ner matkorgen och ringer runt till de kliniker kvinna A rekommenderar. Inget sjukhus eller klinik har möjlighet att ta emot en sen fredag, de bad mig att återkomma på måndag. Något HIV-test blir därmed inte av.”

Förbryllad

Men när Donald Boström senare läser det läckta konfidentiella förhörsprotokollet  ser han att såväl kvinna S som kvinna A redan varit hos polisen och gjort sin anmälan, medan han själv stod på ICA och försökte få en tid för ett HIV-test åt Assange.  Just för att Julian Assange skulle slippa polisanmälan. 

Donald Boström skriver: 

”Det hela började bli förbryllande. Inte minst förbryllande var det att kvinna A, dagen efter  det ofredande hon utsatts för, tog sig an att arrangera en kräftskiva till Julians ära, som hon sa, när vi bjöds in. 

När jag vid midnatt lämnar kräftskivan och tar adjö sitter kvinna A och Julian Assange intill varandra. Kvinna A vänder sig till mig och säger att ”Julian sover hos mig i natt.”

Hade jag i det läget varit kommissarie Barnaby skulle jag undrat över om en kvinna som blivit så sexuellt ofredad att hon polisanmäler saken, redan dagen efter vill ha samma man i sin säng igen?”

Donald Boström skriver att han liksom den första åklagaren Eva Finnér inte bedömde det hela som våldtäkt. 

” Varför jag gör den bedömningen tänkte jag berätta under den rättegång som nu aldrig kommer att bli av!

Men det sista som händer innan allt brakar loss är att kvinna A ringer mig på lördag förmiddag den 21 augusti och berättar att de nu varit hos polisen och att Assange nu är polisanmäld.

Jag ser ut genom fönstret och ser det kommande scenariot framför mig och säger till kvinna A att:

”då vet jag exakt vad som kommer att stå på löpsedlarna i morgon.”

Den gissningen var inte så avancerad. Expressens Niklas Svensson ska enligt uppgift ha fått tipset från en polisläcka, sittandes på middag på Harpsund med statsminister Fredrik Reinfeldt. Svensson kastar sig enligt samma uppgiftslämnare i en taxi för att sätta tänderna i skandalen. 

Medieraseriet

Assange förtroende rasade över en natt , från hyllad hjälte och rockstar till asshole. En person som använt Wikileaks plattform för egna syften. 

Om det var hela Sverige eniga om , från höger till vänster, uppifrån och ner.”, skriver Donald Boström 

Själv blev jag chockad när jag såg Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt. 

Efter att jag också läst den läckta förundersökningen som låg ute på nätet och som jag fått av min journalistkollega Anders Carlgren, utbrast jag spontant:

”Va, vad fan har hänt med feminismen? Och vad fan har hänt med journalistiken?”

Senare skriver jag i min bok Med Svärtad Ögonskugga. En feministisk memoar som kom ut 2013, Beijbom Books.: 

”Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger, däribland Fredrik Virtanen ”glömde bort” att vi har domstolar för att döma i brottmål. 

Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han faktiskt inte ens var dömd eller åtalad. 

Och här fick medias macho- och feministjournalister en gemensam fiende där de i sin journalistiska yrkes- och maktutövning agerade folkdomstol och använde ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån.

Jag tror aldrig jag läst så mycket hat från journalister som då,” skrev jag 2013. 

Men sedan dess har  ett stort antal män, kända och okända polisanmälts för våldtäkt inte minst under #metoo. Många har frikänts i den stora floden av våldtäktsanklagelser. Hur kommer det sig? 

Helene Bergman 

P.S Läs kommande artikel i Kärringbloggen.

 

 

 

 

 

 

Richard Sörman: Kärringbloggen granskar feminismen. Intervju med Helene Bergman

I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

När jag pratar med Helene säger hon att hon växte upp i ett Sverige där kvinnor onekligen fick kämpa sig fram till frihet och karriär. Fram till 1960-talet var Sverige ett tydligt mansdominerat samhälle. Det var berättigat att föra en kvinnokamp för kvinnors fri- och rättigheter. Men idag ser det helt annorlunda ut. Det är bara att se på könsfördelningen bland jurister, lärare och politiker. Kvinnor har kommit ifatt männen och inom vissa områden till och med gått ifrån. En förnuftig feminism, eller kvinnokamp som Helene hellre säger, måste kunna erkänna detta och rikta blickarna mot det kvinnoförtryck som fortfarande finns mitt ibland oss, men som oftast inte rör svenska kvinnor.

Jag frågar Helene varför hon startar ”Kärringbloggen” just nu. Hon berättar att hon under en lång period på 90-talet var trött på allt vad kvinnokamp hette. Men sedan kom Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ med en ny form av feminism som Helene inte kunde känna igen sig i. Hon tycker det är orimligt att kollektivt skuldbelägga etniskt svenska män för ett påstått kvinnoförtryck när de är bland de mest jämställda männen i världen.

Helene Bergman

– För mig, säger Helene, har inte den tredje vågens feminister fört vidare det arv av jämställdhet och frihet som vi kämpade för tidigare. Den feminism som vita svenska elitkvinnor för fram kan inte jag stå upp för. När jag jobbade med hederskultur och skrev min bok Förortens grupp 8 blev jag väldigt medveten om att den feminism som finns nu är en egofeminism: den är inte solidarisk och särskilt inte med hedersutsatta kvinnor eller med invandrarkvinnor i allmänhet. Genom de intervjuer jag gjorde för min bok fick jag också en inblick i hur många invandrarkvinnor lever i det här landet. Det finns kvinnor som sitter inlåsta och aldrig lär sig svenska. Egofeminismen har heller inte brytt sig om fattigpensionärerna, och heller inte, vill jag påstå, alla de vanliga kvinnor som med sitt arbete bär upp samhället men som kanske inte delar deras värderingar. Och de här feministerna är kvinnor som idag har politisk makt i Sverige. Det är mitt jobb som journalist att kritiskt granska makten och det är därför jag startar denna blogg.

Ja, är det inte så att feminismen, i likhet med mycket annat, har blivit instrumentaliserad? Att vara feminist kan vara en bra utgångspunkt för en karriär inom politik, media eller kulturförvaltning.

Visst är det så. Jag har skrivit om det vi kan kalla ”statsfeminismen”. Många av de feminister jag samarbetade med på 70- och 80-talen gick till universiteten och blev sedan beroende av statsanslag för sin forskning och sin verksamhet. Vi fick då en ohelig allians mellan staten, politiker och den före detta kvinnorörelsen. Den här feminismen är nu en del av den politiska makten och den måste naturligtvis granskas: Hur påverkar den förskolor och skolor? Vad gör den jämställdhetsmyndighet vi har fått? Vad gör det nationella sekretariat för genusforskning vi har fått? Allt det här finansieras av våra skattepengar och vi måste få ifrågasätta den.

Hur ser du på att den samtida feminismen så gärna pekar ut den vite hetero-mannen som den stora fienden? Det blir mindre och mindre trovärdigt, men vänsterfeminismen verkar ha väldigt svårt att släppa den här problembeskrivningen.

Det här är helt enkelt djupt orättvist. Det är i förorterna, bland olika invandrargrupper, vi ser det verkligt patriarkala förtrycket. Vita medelklassmän får bära en skuld som inte längre finns. Det är som att inget skulle ha förändrats på femtio år, vilket det har. Inom många kvalificerade yrken har vi idag lika många kvinnor som män, om inte fler. Om feminismen fortsätter fokusera på de vita männen kommer den inte komma någonstans. Jag har skrivit om det här i flera sammanhang. Och jag har pratat med yngre svenska män som är vansinniga över den här svartmålningen de utsätts för.

Jag har skrivit flera artiklar om Julian Assange och jag har till och med träffat honom. När jag läste förundersökningsprotokollet rörande våldtäktsanklagelserna så sa jag till en kollega att jag inte trodde på det här. Och när jag då skrev ett antal artiklar i ämnet märkte jag vilket otroligt hat som kom frånfeministiskt håll. Assange blev en symbol för den vita medelklassmannen. Det var tydligt hur media dömde honom på förhand. Dagen efter att anklagelserna kom fram var han en utpekad våldtäktsman. Svenska journalister tappade fullständigt hämningarna och vi fick ett veritabelt drev mot Assange. Metoo är jag ganska tudelad till. Jag vet att det finns problem inom vissa yrken, men det går för långt, och drevmentaliteten är båda otäck och farlig. Vad jag vill med min blogg är bland annat att sansa ned den här debatten, att skapa perspektiv på det som händer.

Hur ser du på att den intellektuella feminism som finns vid universiteten blivit så radikal? Den verkar förställa sig att alla hierarkier och skillnader mellan människor ska kunna försvinna. Är det inte som en religiös utopi?

Den feminismen är alldeles för intellektuell för mig. Jag är en ”basic” person: Så länge det finns kvinnor i vårt samhälle som är orättvist behandlade och som inte får bestämma över sina egna kroppar och sina egna liv som jag får och som de flesta svenska kvinnor får idag så tycker jag att det är en djup orättvisa. Där tycker jag att en god kvinnokamp, eller en god feminism solidariserar sig med de förtryckta kvinnorna. Jag känner en stark solidaritet med de kvinnor som är utsatta för hederskultur eller för de kvinnor i Iran som just nu försöker befria sig från slöjorna. Jag är ointresserad av genusvetenskap och elitfeminism. Jag har bott i Zimbabwe, i Bangladesh och i Turkiet, och jag känner med de kvinnor ute i världen som fortfarande lever i ofrihet. Med den här intellektuella elitismen skapar man klyftor mellan utbildade maktkvinnor och vanliga kvinnor som finns ute i samhället eller ute i världen.

Många menar att vår samtid karaktäriseras av ett orimligt offertänkande. Människor är offer för strukturer till exempel. Och visst kan människor ibland vara offer, men man ser väl ändå en tendens till ett neurotiskt klagande på världens alla orättvisor?

Jag har skrivit om det här ämnet också. För mig är offertänkandet förgörande. När vi jobbade med kvinnokampen utgick vi från tanken att kvinnor är starka och att de klarar sig själva. Vi hade inte alls det här klagande offertänkandet utan vi ville se möjligheter. Är man offer kommer man ingenstans. Man blir egocentrisk. Tycker man synd om sig själv ser man bara sig själv och kan inte se på samhället i stort. Det senaste exemplet är Linnea Claesson som tydligen beskrivit hur mycket hon trakasserats av män och så visar det sig att mycket av det hon säger inte ens är sant. Att vara offer har blivit ett varumärke. Jag kommer att tänka på martyrskapet här. Det är många mammor som spelar martyrer inför sina barn och ger dem dåligt samvete genom det. Det är fullständigt förödande. Och det är dessutom svårt att angripa. För det är ju bara man själv som vet hur man mår. Det här är något jag inte tycker om.

Hur ser din bild ut av den jämställda kvinnan?

Jag ser framför mig starka, självklara kvinnor med gott självförtroende som vet att de kan göra precis vad de vill i världen, men som också har en sympati och en solidaritet med förtryckta människor.

Och förhållandet till männen? Hur tänker du att det ska se ut?

Haha… Ja, alltså… Kontakten mellan man och kvinna har ju alltid varit problematisk. Det finns en spänning i det där också. Grunden för mig är att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, samma rättigheter, lika ansvar. Män och kvinnor ska kunna vara kamrater och arbeta tillsammans. Tanken att män och manlighet är ett problem eller att män ska bli mer som kvinnor ställer jag inte upp på. Manligheten är inget problem. Män ska vara stolta över att de är män och kvinnor ska vara stolta över att de är kvinnor. Myten att alla män är onda och att alla kvinnor är goda måste avlivas. Vi måste kunna se positiva egenskaper både hos kvinnor och hos män. Jag tycker det är roligt att prata med män och under hela min journalistkarriär har jag blivit pushad av män och av manliga chefer. Jag har goda bilder av män och vägrar köpa generaliseringarna om den onda och kvinnohatande manligheten.

 

Tredje vågens feminism – en gökunge i kvinnorörelsen

Efter 50 år av journalistisk kvinnokamp, i Pressen och på Sveriges Radio ser jag hur det jag kämpade för och till stor del lyckades med; Kvinnors rätt till sina kroppar och sina liv och jämställdhet mellan kvinnor och män, håller på att trasas sönder.

Försök till splittring kommer utifrån från reaktionära patriarkala krafter. Men splittringen sker också innefrån genom den sk tredje vågens feminism. Den feminism som nu är förhärskande. På min tid, under andra vågen, använde vi inte ordet feminist. Vi kallade oss för kvinnosakskvinnor eller kvinnokämpar. Nu har jag noterat att alltfler återigen börjar kalla sig kvinnosakskvinna istället för feminist. Ordet feminist har nämligen blivit alltför befläckat.

Men hur blev det så? Vad var det som hände? Jag känner inte igen dagens feminism. Vad är det för något? Vad gör den i vårt samhälle?

Vi är många människor i dagens Sverige som ställer de här frågorna. Det är som om den där båten som kallas kvinnokamp och jämställdhet har fått fel rorsman/kvinna och drivs mot klipporna i stormen.

Gökungen

Det är den tredje vågens splittrande akademiska feminism med sin intersektionalism och normkritik som nu genomsyrar det svenska samhället. Men protesterna mot denna tredje vågens feminism börjar bli allt starkare.

Så här skrev Helene Stiernstrand på Facebook för ett tag sedan:

Den här tredje vågens feminism som bland annat Miljöpartiet och Feministisk Initiativ proklamerat är inte feminism över huvudtaget, utan intersektionalism och den analysen (intersekt) är en kritik mot feminismen. En gökunge som tagit plats på feminismens bekostnad. Och trängt ut och trängt undan den egentliga feminismen.

Feminismen bygger på solidaritetstanken och är ett barn av upplysningen och det individuella projektet. Dessa två huvudteser är att kvinnor som grupp ska göras jämställda med män och ges samma möjlighet till frihet och utveckling, samt att kvinnor har, oavsett övriga omständigheter, vissa gemensamma förutsättningar. Man ska samlas runt dessa och genomdriva reformer som gynnar alla kvinnor.

Och Helene Stiernstrand fortsätter:

Alltså tvärtom vad intersektionaliteten predikar. Den predikar fokus på olikheter och vill splittra människor. Den riktiga feminismen har också en stark solidaritet med mannen. Många män far illa i samhället och missgynnas ex i den numera, efter tjejers inlärningsmönster omgjorda skolan. En riktig feminist skulle aldrig införa ett inlärningssystem som så flagrant verkar motsatt det sätt pojkar lär sig på så att de misslyckas. Aldrig!

En feminist skulle aldrig bereda plats för kvinnor och minoriteter på mäns bekostnad, utan istället öka möjligheterna för alla att på individplan förbättra sig och förkovra sig. Numera benämner jag mig som kvinnosakskvinna.

Maktfaktor

Tyvärr har tredje vågens feminism blivit en maktfaktor med statliga pengar till sitt förfogande. 70-talets kvinnokamp har blivit en statsfeminism som trängt in i den offentliga sektorn, hos myndigheterna i staten och hos kommunerna. På universiteten, i media och inom kultursektorn. En feminism så långt från den vardag som de flesta människor i dagens Sverige lever i. En gökunge som hackar i jämställdhetens bo.

Som journalistisk kvinnokämpe sedan 50 år tillbaka kommer jag nu att kritiskt börja granska statsfeminismen och tredje vågens feminism.

Därför har jag startat Kärringbloggen. Välkomna att följa den.

Helene Bergman