När politiska prioriteringar normaliserar antisemitismen i Göteborg

Göteborgs Synagoga
Foto Helene Bergman

Antisemitism normaliseras inte av extremister. Den normaliseras av politiska prioriteringar.
I Göteborg har gränser passerats genom val som gjorts på högsta politiska nivå.

Det yttersta ansvaret ligger hos kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten  Jonas Attenius.  

Konsekvensen är konkret: judar lever i dag med rädsla i Göteborg.

Jag skriver detta som göteborgare – och som journalist.
För att förstå hur detta blivit möjligt måste man börja i det konkreta.

Oberoende journalistik kräver oberoende finansiering.
 Swisha en hundralapp eller mer till 123 220 79 75 

Högsbo bibliotek – när gränsen passerades

I Axelhuset, där Högsbo bibliotek ligger, bedrivs i dag fredagsbön och koranskola.

I ett kommunalt kulturhus.

Granskningar av Doku visar att miljöer kopplade till grov antisemitism, terrorhyllningar och judehat haft närvaro i kommunala lokaler i Göteborg.

Detta handlar inte om religionsfrihet.
Det handlar om vilka miljöer som ges legitimitet av det offentliga.

Hade extremistiska judiska, kristna eller högerextrema grupper med dokumenterat hat fått använda ett bibliotek på detta sätt?

Nej.
Och alla vet det.

Slottskogen – signalpolitiken

Sommaren 2024 talade Jonas Attenius i Slottskogen inför tusentals muslimer.

Han:

Kritiserade Israel, talade om bojkott, reagerade inte på könssegregering, sade inget om antisemitismen i de arrangerande miljöerna

I politik är det man inte säger ofta viktigare än det man säger. För stadens judar var signalen tydlig:
Era farhågor var inte värda att nämna.

Segerstedt-institutet – kunskapen som inte används

I Göteborg finns Segerstedt-institutet – ett nationellt resurscentrum för att förebygga och bekämpa antisemitism. Kunskap finns. Metoder finns. Stöd finns.

Ändå har Göteborgs kommun enligt uppgifter inte tagit del av utbildningarna, och kommunala tjänstemän har bromsat arbetet.

Tjänstemän gör inte detta av sig själva.

De gör det i en politisk kultur där de vet vad som inte prioriteras uppifrån.

Konsekvensen: judar är rädda i Göteborg

Summan av detta är inte teoretisk.

I Göteborg i dag lever judar med polisbevakning vid Göteborgs synagoga.
Judiska symboler undviks i det offentliga.
Namn byts i sociala sammanhang.

Detta är inte en abstrakt oro.
Göteborgs synagoga har under lång tid haft polisbevakning, periodvis förstärkt, till följd av hotbild och tidigare attentat. Judar i Göteborg lever alltså med ett skydd som majoritetssamhället sällan behöver reflektera över – synlig polisnärvaro vid sin gudstjänstlokal. Det är ett faktum som säger mer om antisemitismens normalisering än tusen politiska deklarationer.

Jag har tidigare skrivit om hur denna rädsla tar sig uttryck i enskilda liv.
Den här texten handlar om det politiska ansvaret.

Detta är inte känslor.
Det är rationella anpassningar till rädsla.

Och den rädslan har vuxit under politiskt ansvar.

Jonas Attenius – makt, ansvar och karriär

Jonas Attenius är inte en perifer figur.

Han är kommunstyrelsens ordförande – Göteborgs mäktigaste politiker – och sitter i Socialdemokraternas partitopp.

När han säger att Göteborg är till för alla är det ett löfte från stadens högsta politiska nivå.

När antisemitism normaliseras i kommunala miljöer, när kunskap ignoreras och signaler sänds – då är det inte längre fråga om okunskap.

Då är det fråga om politisk prioritering.

Den obekväma frågan ?

Jag kallar inte Jonas Attenius antisemit. Men jag ställer den fråga som varje ansvarstagande demokrati måste tåla:

Hur kan en politiker göra karriär som toppnamn i Socialdemokraterna – samtidigt som judar i hans stad blir allt mer rädda?

Antisemitism bekämpas inte med ord.
Den bekämpas med gränser.

Och där gränser saknas, finns ansvar.

Helene Bergman

 

När Public Service från Stockholm talar om Sverige – förväntas resten lyssna.

Göteborgs skärgård. Fiskare begravda i havet och minor ligger kvar. Foto Helene Bergman

Sverige sägs vara ett. I själva verket är det minst tre – och det som kallas ”hela Sverige” berättas nästan alltid från Stockholm. När public service talar om samhället, kärlek, kultur och historia är det detta Sverige som får ordet; resten förväntas lyssna.

Kärringbloggen är journalistik utanför Stockholmsbubblan.

Därför – Swisha 100:- till 123 220 79 75

Sverige är inte ett land med en gemensam berättelse. Det är minst tre.

Det ena Sverige är utanförskapsområdena – där människor reduceras till problem, siffror och åtgärdsprogram.

Det andra är Stockholm – där livet blir norm: smak, karriär, relationer, kultur, kärlek.

Det tredje är resten av landet –  Västkusten, småstäderna, Norrland – som plockas fram när det snöar, stormar eller behövs lite folklig kuliss.

Detta är inte geografi. Det är narrativ makt.

Jag satt nyligen och lyssnade på Sveriges Radio P1. Det handlade om kärlek.

Jaha.

Vems kärlek då?

Jo – en bröllopsfotograf från Stockholm. Som om den erfarenheten vore allmängiltig. Som om kärlek alltid är ett livsstilsreportage, ett projekt, ett val – aldrig slit, beroende, klass, rädsla eller förlust.

När public service talar om relationer, livsval och existens, sker det nästan alltid från ett urbant, akademiskt, kulturellt självklart centrum. Inte av illvilja. Men systematiskt.

Samma röster återkommer. Samma referenser räknas. Samma liv får representera ”det mänskliga”.

Resten av Sverige blir avvikelse.

Och detta mönster gäller inte bara nyheter och samhällsrapportering – utan också kulturen.

Kulturen i Sverige beskrivs ofta som om den uppstår i ett centrum och sedan sprids till resten av landet. Som om konst, litteratur och idéer först måste godkännas i Stockholm för att bli nationella.

Men så har det aldrig fungerat.

Kultur föds där människor lever tätt inpå verkligheten – arbete, klass, konflikt, historia.

Det är ingen slump att Göteborg så ofta gått före: i musik, litteratur, scenkonst och offentlig debatt. Mindre poserande. Mindre rädsla för friktion. Mer jordad erfarenhet.

Ändå behandlas även kulturen genom samma filter. Det som skapas utanför centrum blir regionalt, lokalt, nischat.

Det som skapas i centrum blir nationellt.

Och detta gäller inte bara samtiden, utan även historien. Vi har inte ens samma narrativ om andra världskriget.

För vissa blev kriget ett moraliskt bokslut i efterhand. För andra var det ett liv som måste fungera medan minorna låg i vattnet.

Därför talar vi förbi varandra. Vi tror att vi diskuterar samma sak – men gör det inte.

Och låt oss tala klarspråk om Göteborg. Det här handlar inte om dialekt eller lokalpatriotism. Det handlar om arbete, risk och ansvar.

Under andra världskriget var det fiskarna längs västkusten som – med livet som insats – försörjde hela Sverige med mat. De gick rakt ut i minerade vatten. Många sprängdes till döds. Det var ingen berättelse, ingen moralisk pose i efterhand. Det var överlevnad i realtid.

Den erfarenheten blev aldrig central i den svenska självbilden.

Men den sitter kvar i västkustens ryggrad.

I dag ser det annorlunda ut – men mönstret är detsamma.

Göteborg är hamn, industri, logistik, export. Det är här varor rör sig in och ut ur landet. Det är här näringslivet bokstavligen håller Sverige i gång.

Och ändå:

När hörde vi senast ett reportage i public service om detta?

Inte om Göteborg som vykort. Inte om stadsutveckling eller evenemang.

Utan om hur Sveriges välstånd faktiskt bärs upp – av hamnen, företagen, arbetet.

Det är som om arbete och ansvar utan narrativ inte riktigt räknas.

Skillnaden mellan Stockholm och resten av landet är därför inte bara geografisk, utan journalistisk.

Sveriges Radio talar gärna om ”hela Sverige”. Men berättelsen produceras fortfarande från centrum – och det som inte passar in i den urbana, kulturella självbilden blir tyst.

Till och med kärlek blir kodad.

Till och med kultur blir hierarkiserad.

Till och med historia blir abstrakt.

Och så händer något märkligt varje höst.

När Bokmässan äger rum i Göteborg flyttar Sveriges Radios redaktioner plötsligt ut. De direktsänder från mässgolvet – som om de vore korrespondenter i Amerika.

Som om Göteborg vore något annat. Som om detta Sverige vore ett undantag, ett reportage, ett exotiskt avbrott.

Resten av året sitter de hemma i Stockholm.

Det säger allt.

Sverige är inte trasigt för att det är splittrat. Det är trasigt för att splittringen förnekas.

Ett land hålls inte ihop av narrativ, utan av gemensamma erfarenheter.

När ett centrum länge har talat i hela nationens namn, uppstår till slut ett demokratiskt tomrum – inte för att människor saknas, utan för att deras liv inte räknas som representativa.

Och när public service i dag kallar detta ”hela Sverige”, återstår bara att konstatera:

Public Service har blivit ett eko – inte av Sverige, utan av sitt eget centrum.

Helene Bergman

Europa säger ”frihet” – men låter judar tystna

 

Europa säger ”yttrandefrihet”. Samtidigt börjar judar i Europa tiga, gömma sina namn och känna igen skuggorna från 30-talet. På en färja mellan Kiel och Göteborg blev detta plötsligt på allvar, på riktigt, på nära håll.

Europa i dimma. Frihet i orden- tystnad i handling. Trots varningsljusen. Stora Bältbron fotade av mig på nyårsnatten. Helene Bergman

Ord stoppar hat.

Swisha 100 kronor till Kärringbloggen –  123 220 79 75

 

Det skulle vara en nyårskryssning.

Bubbel i glasen, glitter i blickarna, havet som scen när 2025 tackades av och 2026 skulle välkomnas.

Men resan blev något helt annat. För när du befinner dig i Kiel – en stad sönderbombad av historien – då händer det att det förflutna kliver fram och ställer sig rakt framför dig.

Jag har varit i Kiel flera gånger. Men först nu återvände historien till mig.

Jag satt länge i St. Nikolai kyrkan. Såg Jesus hänga på korset. Såg en stad som återuppstått ur bombstoftet.

Och samtidigt kom tanken: Hur kan vi stå här idag – i Europa – och se antisemitismen resa sig igen? Hur hamnade vi här?

Och historien slutade inte tala när jag klev ombord på Stena Germanica. Han hette David. Jude. Gift med en svensk kvinna. Bosatt i Belgien.

Det var inte en intervju. Det var ett samtal mellan två människor – och plötsligt öppnade sig Europas nutid.

Han hade slutat prenumerera på Le Monde.

Han berättade om rädslan. Inte som debatt – utan som vardag. Den stilla, tunga, envisa oro som så många judar i Europa bär nu.

Inte dramatisk.

Inte högljudd.

Bara – ständigt närvarande.

Han berättade om antisemitismen som kryper närmare.

Om hur han har börjat tiga.

Om hur han inte längre använder sitt judiska efternamn när han beställer taxi – utan sin svenska frus.

Smaka på det. År 2026 – i Europa.

Och så berättade han om sin mamma.

Gammal nu.

Formad av 1900-talets mörker. Hon säger:

”Jag känner igen tecknen från 30-talet.”

Sedan gråter hon.

Inte högt.

Inte dramatiskt.

Hon gråter i tysthet.

Och kanske är det det mest skrämmande av allt:

när de som levt historien säger:

Detta har jag sett förut.

Jag berättade för honom om Vasaplatsen i Göteborg den 7 oktober 2025.

När vi stod där för offren i Israel. När 300 människor valde att inte vara tysta. När modet vägde tyngre än bekvämligheten.

Han blev rörd.

Han tackade.

För att vi inte lämnat dem ensamma.

” Men kanske är det redan för sent,” sa han och reste sig och gick.

Mitt i detta ekar Europas andra röst:

Rösten som säger att demokratin måste tåla slagorden.

Att principerna kommer först.

Att friheten alltid är vackrast när den är kall och ren.

Och jag vill vara tydlig: yttrandefriheten är avgörande. Staten ska inte vara åsiktspolis. Hot och våldsuppmaningar måste lagföras – men det görs ofta för svagt och för sent.

Men när vi bara talar juridik och principer – och inte lyssnar på dem som redan lever i rädslan – då gör vi friheten kylig. Då riskerar vi att göra hatets närvaro respektabel. Då normaliserar vi ett klimat där judar ännu en gång tystnar.

Alla strider börjar i ord.

Innan blodet syns, innan någon lyfter ett vapen, har språket redan gjort sitt arbete. Så arbetade nazismen: långsamt, metodiskt, som ett gift som droppas i brunn efter brunn.

Först kommer orden – de förenklade, de hånfulla, de som gör människor till kategorier, till skuggbilder, till problem.Sedan vänjer man sig. Sedan tystnar man.

Och en dag är världen förändrad – och ingen kan längre säga när gränsen passerades. Bara att den passerades. Inte med skottet. Utan med språket.

Det är den kalla vinden jag känner blåsa över Europa igen. Orden som hårdnar. Tystnaden som tätnar. Och historiens mörker som plötsligt känns obehagligt nära.

Nyårskryssningen blev ingen glittrig flykt från världen.

Den blev en resa rakt in i den.

Och mitt löfte inför 2026?

Jag tänker inte vara tyst när människor tystnar av rädsla.

Jag tänker inte gömma mig bakom vackra principer när verkliga människor redan gömmer sina namn.

Jag tänker stå kvar.

För här prövas den liberala demokratin – och just nu håller den på att bli moraliskt blind.

När institutionerna försvarar slagorden – men inte ser människorna som lever i skuggan av dem.

När samhället säger att detta ingår i friheten – samtidigt som judar återigen börjar tiga.

Detta handlar inte om lagparagrafer.

Det handlar om ansvar.

Om att förstå att antisemitism aldrig börjar med skrik – utan med normalisering.

Med tystnad.

Med ett judiskt namn som inte längre uttalas.

Jag har mött dem som känner igen tecknen.

Och jag tänker lyssna – och tala

Helene Bergman

Minnesota-skandalen: När välfärden plundras – och journalistiken tiger

När välfärden blir kassako, politiken tittar bort och journalistiken fegar ur – då står demokratin på spel. Minnesota-skandalen är inte bara ett brott mot skattebetalare, utan ett avslöjande av ett helt system som slutat vilja se sanningen. Och medan världen reagerar – tiger svenska medier.

Men Kärringbloggen tiger inte!

Swisha för support 100 kronor till 123 220 79 75

Det här borde vara en världsnyhet.
I Sverige är det nästan tyst.

I Minnesota avslöjas nu en välfärdsskandal i miljardklassen. Pengar som var avsedda för skolbarn, äldre och utsatta har försvunnit rakt ner i fickorna på människor som såg välfärdssystemet som en kassako. Falska bidrag, luftverksamheter, påhittade behov – och ett system som inte bara möjliggjorde det, utan som dessutom skyddades av en politisk och medial självbild där goda intentioner står över kritisk granskning.

Det handlar inte om småsummor.
Det handlar om gigantiska belopp.
Det handlar om välfärd som plundras – och ett samhälle som låtsas som ingenting.

Och detta sker i Minnesota – delstaten som i internationell debatt kommit att förknippas med ”Somaliegate”:
en omfattande välfärdsskandal med miljardbelopp i rullning, en politiskt skyddad bidragsindustri, identitetspolitik som lagts som ett filter över verkligheten – och en journalistik som länge såg, men inte ville se.
Här har funnits en tydlig ovilja att säga det som är sant, därför att sanningen riskerar att störa den berättelse man valt att hålla fast vid.

Det mest skrämmande är därför inte bara brottet i sig.
Det mest skrämmande är tystnaden.

Tystnaden från ansvariga.
Tystnaden från myndigheterna.
Och tystnaden från journalistiken – den tredje statsmakten, den som säger sig stå på medborgarnas sida.

⭐ Och låt oss tala klarspråk: den svenska tystnaden är värst.

När SVT, SR och våra största dagstidningar väljer att ducka, då är det ingen slump – det är ett redaktionellt val. Det här är exakt den typ av samhällsjournalistik Public Service är satt att driva: internationella varningsklockor, demokratiska systemfel, välfärd som plundras och makt som sviker. Ändå är det märkligt tyst. Man vågar inte röra det som hamnar i korselden mellan migration, identitetspolitik och politiskt byggda välfärdsstrukturer. Då blir det bekvämare att tiga än att riskera kritik.
Men när Public Service börjar skydda berättelser i stället för att skydda sanningen – då är det inte längre journalistiken som tjänar demokratin. Då är journalistiken en del av problemet.

Här finns annars alla ingredienser för en global samhällsjournalistisk bomb:

• skattepengar i miljardklassen
• välfärdssystem som tappat kontrollen
• identitetspolitik som ersätter sunt förnuft
• människor som försöker slå larm – och misstänkliggörs

Ändå är det förvånansvärt stilla.

För vad händer när medier inte längre granskar makt – utan granskar vem som vågar kritisera makten? När mod ersätts av rädsla. När journalistiken förvandlas till lojalitetsövning.

Minnesota-skandalen handlar därför inte bara om USA.
Det är en varningssignal till varje demokrati som bygger välfärd på tillit – men tappar modet att följa upp hur pengarna används.

När välfärden blir en industri.
När politiken blir en kuliss.
När journalistiken tiger.

Då är det inte bara systemen som är hotade.
Då är demokratin det.

Helene Bergman

 Internationell bevakning av Minnesota-skandalen – exempel på medier som rapporterat

Samtidigt som svenska medier i praktiken har varit tysta om de senaste avslöjandena om omfattande välfärdsbedrägerier i Minnesota, har flera etablerade internationella nyhetskällor uppmärksammat detta:

• The Guardian – rapporterar att FBI har trappat upp resurserna för att “demontera bedragarscheman” i Minnesota efter omfattande misstankar om miljardbedrägerier och tusentals federala program som exploaterats. The Guardian

• Reuters – rapporterar om FBI-direktörens uttalande om en betydande utredning av ett bedrägerischema som involverar federala medel och en viral sociala medier-rapport som fått myndigheter att agera. Reuters

• Axios – beskriver hur en viral YouTube-video om misstänkta bidragsfusk i Minnesota fått FBI att svara och hur den väckt politisk debatt och kritik. Axios

• Xinhua (Chinese state news) – rapporterar om “omfattande nätverk av bedrägerier” i Minnesotas sociala välfärdsprogram som lett till politisk storm och federala åtal. english.news.cn

• City Journal – analyserar hur Minnesota-fallet utmanar etablerade narrativ om massmigration, antirasism och välfärdspolitik och lyfts i internationell debat

Kärringbloggen- fri och oberoende – går in på sitt sjätte år – 2026 ✊

Nytt År , Ny horisont. Välkommen 2026.
Foto Helene Bergman

2026 går Kärringbloggen in på sitt sjätte år. När jag startade den 2019 gjorde jag det av en enkel anledning: jag ville vara fri. Fri från redaktionella koppel. Fri från bidrag. Fri från partipolitiska krav. Bara journalistik. Bara min röst – tillsammans med läsarna.
Och som Janis Joplin sjöng:

“Freedom is JUST another word for nothing left to lose.”

✊ Jag skriver det jag vill.
Jag säger det andra viskar.
Stötta gärna den friheten: Swish: 123 220 79 75 

Sedan dess har yttrandefriheten blivit en av vår tids stora stridsfrågor.

På Kärringbloggen har jag följt den kampen på nära håll – inte minst genom att granska och skildra rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Det arbetet ledde vidare till min bok Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten. För den processen handlade inte bara om juridik. Den handlade om demokrati, ansvar och mod.

Under de här åren har jag också följt och försvarat kampen kring Julian Assange – inte som personkult, utan som en principfråga om journalistik och yttrandefrihet. Länge stod jag i stort sett ensam i svensk offentlighet med den hållningen. Det är inget jag ångrar.

Här på Kärringbloggen har jag gång på gång valt det obekväma framför det bekväma. Jag var tidigt med att dokumentera utvecklingen kring de propalestinska demonstrationerna i Göteborg. Jag var också bland de allra första i Sverige att uppmärksamma de judiska kvinnor som torterades, våldtogs och mördades av Hamas – och vägrade låta deras öde relativiseras eller tystas.

Jag har litat på mina journalistiska morrhår – den där instinkten som säger när något är fel, när makt behöver granskas och när tystnaden är farlig.

Kärringbloggen är inte stor. Men den är fri.

Och ibland krävs det inte en stor redaktion för att göra skillnad – bara journalistisk erfarenhet och  mod.

Det oberoendet bär jag inte ensam. Det är möjligt tack vare er som läser, delar, diskuterar – och ibland också stöder ekonomiskt. Kärringbloggen har inga statliga bidrag, inga institutionella skyddsnät. Den lever därför att ni tycker att den behövs. Ni är en del av dess ryggrad.

Vi lever i en tid där människor allt oftare sorteras i fack, där etiketter delas ut och listor upprättas över ”rätt” och ”fel” sida.

Och så konstaterar jag stillsamt: varken jag eller Kärringbloggen finns med på några sådana listor. Det tar jag som ett gott tecken. Vi är fortfarande självständiga. Vi tänker själva.

2026 fortsätter Kärringbloggen.

Med ryggrad. Med hjärta. Med erfarenhet. Och med frihet.

Jag firar genom att gå ombord på Stena Germanica till Nyår. Havet är som många av er vet en del av mitt liv. Havet kan inte låsas in i ett fack liksom journalistiken!

Gott Nytt År och vi ses 2026

Helene Bergman

 

 

När Public Service/Godmorgon världen börjar gråta – och inte ställer frågan VARFÖR?

Det blev en försåtligt moralisk berättelse med flöjtmusik om Gazas förlorade kulturarv i Godmorgon Världen i morse, söndag. Det var en gripande berättelse om ett sönderbombat kulturarv. Men när sorgemusiken ersätter analys, när ansvar aldrig diskuteras och när komplexitet plockas bort – då sviker Public Service sitt uppdrag. Godmorgon Världen blev ett varnande exempel!

Public Service ska informera och svara på frågan varför  – inte leda publiken känslomässigt till färdiga slutsatser. 

Kärringbloggen gråter inte!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Därför var det smärtsamt att lyssna på Godmorgon Världen när Cecilia Uddén berättade om Gazas förstörda kulturarv. Ett vackert producerat inslag. Lågmält. Sorgligt. Fullt av förlust och ruinromantik.

Men journalistiken saknades.

Ingen analys.

Ingen ansvarsfördelning.

Inga kritiska frågor.

Underförstått: Israels skuld. Punkt.

Känsla ersatte kunskap

Att kultur förstörs i krig är tragiskt. Men kultur förstörs inte i ett vakuum. När Public Service berättar måste publiken också få veta varför saker händer – inte bara att det händer.

Det som helt utelämnades: 

Hamas medvetna strategi att placera militär infrastruktur i civila och kulturella miljöer. Tunnlar, vapenlager och ledningscentraler nära moskéer, skolor och sjukhus och  hur detta påverkar både folkrätt och ansvar

Det gör verkligheten mer komplex. Men just den komplexiteten försvann.

När Public Service väljer känslostyrt berättande framför analys gör man inte publiken klokare. Man gör den styrd.

Det handlar om förtroende

Om SR vill tala om UNESCO, Haagkonventionen och kulturarvets skydd måste man också tala om:

Vad som gäller när en part själv militariserar kulturarv. Hur ansvar bedöms i krigets juridik och hur detta hänger ihop med den 7 oktober. Annars blir inslaget inte journalistik – utan moralisk berättelse med flöjtmusik.

Det är fullt möjligt att tala om Gazas kulturförstörelse och samtidigt tala om Hamas ansvar, folkrättens svårigheter och den politiska kultur som bidragit till tragedin. Det är till och med Public Service plikt.

För Public Service har inte fått sina licenspengar för att få oss att känna.

Public Service har fått sitt uppdrag för att hjälpa oss att förstå.

När den skillnaden suddas ut är det inte bara ett inslag som brister.

Då börjar själva uppdraget erodera.

Public Service gråter över Gazas kulturarv – men vågar inte analysera varför det förstörts. Godmorgon Världen blev känslopolitik istället för journalistik.

Helene Bergman

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Tillåtet hat – statsminister Kristersson, detta är ert ansvar!

Detta är en krönika om tillåtet hat- och ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson. När staten ser antisemitismen och inte ingriper upphör orden att betyda något.

Statsminister Ulf Kristersson,

Du säger återigen att ”Aldrig igen är nu”.

Men i Sverige har ”nu” i över två år betytt något annat: att se antisemitismen – och låta den passera.

Hat mot judar har normaliserats i det offentliga rummet. Inte i marginalerna. Inte i slutna rum. Utan mitt i svenska städer, inför polis och politiska företrädare.

Detta är inte begränsat till Göteborg.

Detta är ett nationellt tillstånd.

I stad efter stad har demonstrationer tillåtits där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer relativiserats och där judehatande slagord fått eka öppet – utan ingripande.

Detta är ingen tillfällig reaktion. Detta är inget undantagstillstånd. Detta har pågått i över två år. Och medan detta pågår svarar staten med ord:.

Högtidstal.

Försäkringar.

Symboliska markeringar.

Men judisk trygghet skapas inte av formuleringar. Den skapas när gränser sätts. När lagen tillämpas. När hat möts med konsekvens – inte med tolerans.

Regeringen bär det yttersta ansvaret.

Sedan Hamas massaker på Novafestivalen den 7 oktober 2023 har den propalestinska rörelsen kunnat ta plats i Sveriges offentliga rum med politikers och polisens goda minne.

Under denna tid har svenska städer gång på gång varit skådeplatser för manifestationer där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer urskuldats och där judehatande slagord tillåtits att eka – öppet, högljutt och utan ingripande.

Det har inte skett i skymundan. Det har skett inför polis. Det har skett inför politiker.

När jag vid upprepade tillfällen frågat poliser på plats varför detta tillåts har svaret varit detsamma:

Yttrandefrihet och allmän sammankomst.

Som om dessa begrepp vore gränslösa. Som om de vore neutrala skydd, även för hot, hat och terrorromantik.

Men yttrandefriheten är inte till för att normalisera judehat. Den är inte till för att hylla eller relativisera terror.

Den är inte till för att skrämma judar till tystnad i sitt eget land.

När staten ser hatet, hör slagorden och ändå väljer att inte ingripa – då handlar det inte längre om frihet.

Då handlar det om tillåtet hat.

Detta är den verkliga skandalen.

Inte att extrema grupper existerar – de har alltid funnits.

Utan att ansvariga myndigheter och politiska företrädare valt att abdikera från sitt mest grundläggande uppdrag: att skydda medborgare från hot och hat.

Historien är obehagligt bekant. På 30-talet gömde man sig också bakom ord. Man talade om ordning, tolerans och att inte provocera.

Skillnaden är att ingen i dag kan säga att man inte visste.

Det är först efter terrordåd som det på Bondi Beach som statsministern återigen går ut med försäkringar, uppmaningar och högtidstal.

Men politik som reagerar först när blod spillts är inte ledarskap. Det är efterhandsretorik. För hat som tillåts blir till slut norm.

Och ansvaret ligger inte främst hos dem som skriker.

Det ligger hos dem som såg, hörde – och lät det ske.

Regeringens ansvar – tre krav

Om ”Aldrig igen” ska betyda något i Sverige krävs handling, inte fler ord.

1. Tillämpa lagen konsekvent i hela landet.

Slagord och manifestationer som hotar, demoniserar eller relativiserar terror ska inte tillåtas under skydd av yttrandefriheten.

2. Dra en nationell gräns – offentligt och tydligt.

Antisemitism, oavsett politisk eller religiös förklädnad, hör inte hemma i det svenska offentliga rummet.

3. Stoppa hatet där det uppstår.

Judisk trygghet kan inte reduceras till polisbevakning runt synagogor.

Statens uppgift är att förhindra att hat normaliseras – inte att vakta dess offer.

Allt annat är bara ord.

Helene Bergman  Swisha 100 :- 123 220 79 75

Viktor Rydbergs Tomten – väktaren i tystnad som bär ansvar

Kärringbloggen recenserar: Viktor Rydbergs Tomten i Karnevals förlag  nyutgåva.

Tomten, Viktor Rydberg &Harald Wiberg i nyutgåva av Karneval förlag. Foto Helene Bergman

Jag har burit Viktor Rydbergs Tomten med mig genom livet. Inte som julpynt eller barnramsa, utan som stämning – som ett nordiskt samvete. Därför blev jag glad när Karneval nu ger ut dikten i en ny, varsamt genomarbetad utgåva med Harald Wibergs illustrationer. I en tid som ständigt ropar efter uppmärksamhet påminner Tomten om något nästan bortglömt: att vaka är också en handling, och tystnad kan vara ett ansvar.

Kärringbloggen överraskar alltid! 

Stötta självständig journalistik!  Swisha 100:- till 123 220 79 75 

 

När jag arbetade på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – där också Viktor Rydberg en gång var journalist – kändes hans närvaro märkligt självklar. Och när jag i dag promenerar genom Slottskogen vintertid är det som om dikten fortfarande går bredvid mig. För  det var just i Slottskogen som dikten Tomten kom till 1881. Den där stilla figuren som vakar när världen sover. Inte hjälten. Inte rebellen. Utan väktaren.

Nu har Karneval gett ut Tomten i en ny, varsamt genomarbetad utgåva, med Harald Wibergs illustrationer. Det är en liten bok. Stillfärdig. Och just därför så ovanligt nödvändig i vår tid.

En dikt om ansvar – inte nostalgi

Tomten missförstås ofta som idyll. Men Rydbergs dikt är inte sentimental. Den är sträng, nästan asketisk. Den handlar om ansvar, om tidens gång, om att vaka över något som är större än en själv. Tomten är inte mysig – han är plikttrogen. Han går sin rond, år efter år, i snö och mörker, utan publik.

Det är en djupt vuxen dikt, trots att den ofta läses för barn.

I en tid där allt ska vara snabbt, högljutt och känslomässigt övertydligt, erbjuder Tomten något helt annat: tystnad. Eftertanke. Ett lågmält manligt ideal som i stort sett försvunnit ur offentligheten – väktaren snarare än krigaren, den som tar ansvar snarare än kräver rättigheter.

Harald Wiberg och den nordiska blicken

Harald Wibergs illustrationer hör intimt samman med Tomten. De är inte dekorativa, utan bärande. Hans vinterlandskap, djurens blickar och tomtens ensamhet skapar ett bildrum som förstärker diktens allvar.

Jag bodde en tid i Västervik, inte långt från Ankarsrum, och minns väl hur den småländska skogen kan vara både skyddande och hotfull. Wiberg bodde i Gladhammar, och jag vill minnas att jag en gång intervjuade honom när jag arbetade på Västervikstidningen. Det finns något djupt lokalt i hans bilder – men också något allmängiltigt nordiskt. Skogen som moraliskt rum. Vintern som prövning.

Det är ingen slump att just dessa bilder har blivit så starkt förknippade med Tomten. De illustrerar inte texten – de samtalar med den.

Varför Tomten behövs nu

Karnevals nyutgåva är ingen modernisering. Ingen uppdatering. Ingen pedagogisk ompaketering. Och det är dess stora förtjänst.

Det här är en bok som litar på läsaren. Som vågar vara stilla. Som inte ropar på uppmärksamhet.

I en samtid där mycket litteratur antingen vill trösta eller provocera, påminner Tomten om något annat: att vaka är också en handling. Att tystnad kan vara ett ansvar. Att inte allt måste sägas – men mycket måste bäras.

Det är en bok att läsa långsamt. Kanske högt. Kanske bara för sig själv. En bok att återvända till, år efter år, precis som tomten själv gör.

Ett förlagsarbete att respektera

Karneval ska också ha erkännande för att de fortsätter att ge ut klassiker med respekt – inte som museiföremål, utan som levande texter. Tomten är inte ett nostalgiskt objekt. Den är en del av vårt kulturella minne, och därmed också av vårt moraliska arv.

När världen skakar, och när orden slits ut i realtid, kan det vara just de här stillsamma böckerna som håller något samman.

Tomten går ännu sin rond.

Frågan är om vi fortfarande ser honom.

P.S. I år läser jag Tomten för mina barn och barnbarn på julafton. Inte som jultradition, utan som arv. Orden har burit mig sedan 1950-talet. Nu är det deras tur att bära dem vidare.

Helene Bergman

 

Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem??🙉

Här gullar polisen i Visby med Tara Saleh. Polisen gullade med henne i Göteborg också. Inte bara med Tara Saleh utan även med övriga Palestina demonstranter. Foto Helene Bergman

Nu knackar de dörr 🙈

Polisen knackar dörr i hela Göteborg för att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Men när jag – och andra kvinnor – trakasserades av propalestinska demonstranter mitt i centrum, var polisen förvånansvärt passiv. NU passar det att poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Det säger något om vilka kampanjer som prioriteras, och vilka hot som lämnas därhän.

 

Stötta modiga, frispråkiga Kärringbloggen!

Swisha en hundralapp eller mer till

123 220 79 75

När myndigheter inte klarar sitt uppdrag börjar de kampanja. Just nu knackar polisen dörr i hela Göteborg. Inte för att leta efter förövare. Inte för att utreda brott. Nej – för att informera om ”mäns våld mot kvinnor.” Plötsligt dyker polischefen Emelie Kullmyr upp i medierna. Hon som knappt visat sig på två år när Göteborg plågats av:

  • propalestinska demonstrationer som spårat ur
  • maskerade män och kvinnor!  som skanderat slagord på våra gator
  • Hamas-symboler mitt i stan
  • judiska göteborgare som inte vågar bära Davidsstjärnan
  • gängskjutningar
  • en växande rädsla i hela staden

DÅ var polischefen tyst, så även rikspolischefen Petra Lundh. Rikspolischefen som inte ens visste vad som hänt i Göteborg, när jag frågade henne under Almedalsveckan  i somras.

Rikspolischef Petra Lundh.
Foto Helene Bergman

Men nu – under en ofarlig PR-vecka – står de  raka i ryggen. Nu vågar man knacka dörr hos skötsamma göteborgare och dela ut små broschyrer om ett problem som polisen redan har hundratals anmälningar om varje år, men sällan klarar upp. Varför? För att detta är riskfritt. Det är enkelt. Det är politiskt korrekt.

Det kräver inte att polisen möter aggressiva folkmassor, religiösa extremister eller maskerade män och kvinnor!  som inte backar för någon. Det kräver bara att man ler, delar ut en folder och går vidare i trapphuset. Detta är inte polisarbete. Det är myndighetsaktivism.  Formellt sett genomförs kampanjen i både centrum och utanförskapsområden.

Vad den leder till i praktiken är en helt annan fråga.

 Och nu det mest oroande: Värdegrundspolisen

Det som gör allt detta ännu mer oroande är att kampanjen rimmar perfekt med polisens nya värdegrundsdoktrin. I stället för att återta gatorna från extremism och våld fokuserar man nu på att fylla värdegrundskvoten. Man poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Polisen ska skydda demokratin, inte leka opinionsbildare. Var fanns polisen när vi faktiskt behövde dem?

Var fanns polisen när jag själv – och andra KVINNOR – blev trakasserade och hotade av propalestinska demonstranter på Gustav Adolfs torg och Vasaplatsen? När vi polisanmälde – och ingenting hände? När judiska göteborgare uttryckte oro för sin säkerhet? När icke tillståndsgivna demonstrationer blockerade Vasaplatsen och  centrala gator? Då var polisen obegripligt passiv.. Men nu – under en ofarlig PR-vecka – knackar de dörr. Det är lätt att slå mot de ofarliga. Det är svårt att ingripa där det faktiskt brinner. Och det är därför jag reagerar med en gång.

Inte för att jag inte tar våld i hemmet på allvar. Det har jag undersökt, skrivit om och kämpat mot i decennier. Men när polisen reducerar ett komplext socialt problem till en ideologisk slogan – då är det inte längre brottsbekämpning. Då är det propaganda. Jag har en enkel fråga: När tänker polisen ta tag i det våld som faktiskt hotar vår demokrati – inte lägga sin kraft på ofarliga kampanjer?

Helene Bergman

GP efterlyser Göteborgsskildringar – men vågar inte läsa dem som redan finns

När GP:s kulturchef Johan Hilton efterlyser fler Göteborgsskildringar är det svårt att inte skratta.
Jag har redan skrivit en av de mest obekväma – Den politiska rättegången – en bok som GP vägrade recensera och Stadsbiblioteket vägrade ta emot.
Göteborg har aldrig saknat berättelser. Göteborg har saknat mod.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Häromdagen skrev GP:s kulturchef Johan Hilton en krönika om hur få som skildrar Göteborg.
Han efterlyser “Göteborgsskildringar” och lyfter Lydia Sandgren som undantag.Göteborgs-Posten Det kunde ha varit en rimlig spaning. Om det inte vore för en detalj:

Jag har redan skrivit en av de mest obekväma Göteborgsskildringarna som gjorts. Den heter Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten och kom ut 2021.Adlibris+1 Den handlar inte om gulliga kvarter, nostalgiska barer eller vem som tar en öl var.
Den skildrar:

  • stämningen i sal 29 i Göteborgs tingsrätt,
  • spelet mellan lokalpolitik, aktivism och rättsväsende,
  • hur ett tidigare kommunalråd, Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, drogs inför rätta i en enskild förtalsprocess,
  • och hur Göteborgs offentliga miljö – medier, partier, aktivister – agerade runt detta.

Med andra ord – en Göteborgsskildring rakt in i stadens maktcentrum.Adlibris+1 Och vad gjorde GP?  GP vågade inte ens recensera boken.

När boken kom ut var det inte Johan Hilton som var kulturchef på GP.
Det var Björn Werner. I Den politiska rättegången finns hans namn med –
inte som romanfigur, utan som en del av den konflikt som så småningom ledde fram till att Hermansson åtalades.
Han nämns åtskilliga gånger i boken, därför att han var en del av det göteborgska medie- och kulturklimat jag skildrar.

Så:

  • En bok som beskriver Göteborg.
  • En rättegång i Göteborg.
  • Göteborgs politiska och kulturella nervsystem.
  • En dåvarande kulturchef som själv figurerar i berättelsen.

Och GP:s reaktion? Tystnad. Inte en recension. Inte ett samtal. Inte ens ett försök att ta debatten.

När jag föreslog ett samtal om boken på Stadsbiblioteket i Göteborg fick jag beskedet att boken var “för partisk”.

Det är rätt intressant, med tanke på att boken bygger på:

  • domar,
  • protokoll,
  • offentliga handlingar,
  • intervjuer,
  • och mina egna iakttagelser som journalist i rättssalen.Adlibris+1

Om det numera räknas som “partiskt” att återge vad som faktiskt sagts och skrivits i en rättsprocess, då har vi större problem i Göteborg än någon kulturkrönika någonsin kommer att erkänna.

Det blir dessutom dubbelt ironiskt att just Stadsbiblioteket – som älskar att tala om “yttrandefrihet” och “öppen debatt” – inte vågade ta emot en bok som just handlar om yttrandefrihet i Göteborg.

I dag sitter Johan Hilton på den stol som Björn Werner en gång satt på.Göteborgs-Posten+1
Det är hans namn som står ovanför kulturkrönikan där han efterlyser fler Göteborgsskildringar.

Men stolen bär på en historia. När min bok kom ut 2021 satt Werner där – och valde tystnaden. Nu sitter Hilton där – och skriver engagerat om hur få som vågar skildra Göteborg. Det är svårt att inte se det som ett skolexempel på just det jag beskriver i boken:

Göteborg gillar talet om mod,
men avskyr när modet träffar Göteborg. Problemet är inte att det saknas Göteborgsskildringar. Problemet är att:

  • GP inte vågar läsa de skildringar som redan finns.
  • Stadsbiblioteket inte vågar samtala om dem.
  • Kulturcheferna i staden hellre skriver om “bristen på berättelser” än om sin egen roll i att tysta dem.

Därför vill jag formulera det så här – och du Johan, du får gärna citera mig:

GP efterlyser fler Göteborgsskildringar. Det är ironiskt. Jag har redan skrivit en av dem – en av de ärligaste – i Den politiska rättegången. Problemet var inte att jag inte skildrade Göteborg. Problemet var att jag inte skildrade deras Göteborg. Eller ännu kortare:

Göteborg behöver inte fler berättelser.
Göteborg behöver orka läsa dem.

I väntan på den dagen fortsätter jag här, på Kärringbloggen.
Med den frihet som följer när man inte längre behöver vara alla till lags.

Och om någon i GP-huset mot förmodan skulle vilja diskutera detta på riktigt: Ni vet var jag finns. Jag har redan skrivit boken.

Helene Bergman