När yttrandefriheten ersätts av folkdomstolen på Facebook

Sajten Doku, som granskar islamistiska miljöer, har efter massanmälningar permanent stängts ner av Facebook. Sofie Löwenmark skriver själv på X att hon blivit föremål för en organiserad kampanj efter sin krönika i Expressen om Anne Rambergs stöd för Folkets mujahedin. Facebook har i praktiken blivit en censurens folkdomstol. Vilket är ett hot mot yttrandefriheten som demokratin vilar på.Den som anmäls mest – försvinner.

Screenshot från Sofie Löwenmarks X

Doku verkar inom det svenska publicistiska systemet. Vilket innebär ansvarig utgivare, källskydd och med etiska regler som följs t ex möjlighet till rättelse. Det är så yttrandefriheten är hörnstenen i vår demokrati. 
Men på Facebook gäller något annat. Här räcker det att samla ihop tillräckligt många anmälningar och att organisera sig för att hävda kränkningar. Och FB regerar som en zombie och plattformen agerar genom att stänga ner journalistik.

För fri oberoende journalistik stöd Kärringbloggen 

Swisha till 123 220 79 75 

Detta innebär att det nu skett en avgörande förskjutning i vårt demokratiska system.  Från att vara en rättsstat till att bli ett demokratikallt reaktionssystem.  Facebook har därför i praktiken blivit en censurens folkdomstol!  Inte en instans som prövar sak. Utan en som reagerar på volym.

Den som anmäls mest – försvinner.

När Meta stänger ner journalistik utan insyn, utan tydlig motivering och utan reell möjlighet till överprövning, uppstår ett demokratiskt problem. För Facebook är inte en neutral plattform. Det är en av de viktigaste arenorna för det offentliga samtalet. Det är där människor nås. Det är där opinion formas.

Och just därför blir konsekvensen så allvarlig. När en journalist kan stängas ner därifrån på grund av organiserade anmälningar – då handlar det inte längre om “regler”. Då handlar det om makt.

Löwenmark granskar islamistiska miljöer. Ett område som väcker starka reaktioner. Ett område där organiserade motreaktioner är en realitet. Det gör inte saken mindre allvarlig.

Det gör den mer förutsägbar. Och det är där och då som t ex Facebook ska stå stark.

Än så länge råder tystnad i de etablerade medierna. Men jag hoppas på en bred diskussion och granskning av Facebook i demokratins namn. För en journalist har stängs ner från en av världens största plattformar. Men detta är  inte ett enskilt fall. Det är ett systemfel. Ett system där organiserat tryck kan väga tyngre än journalistiskt ansvar.

För vem försvarar yttrandefriheten när den avgörs av den som kan mobilisera flest anmälningar?

Helene Bergman
Kärringbloggen

Kärlek räcker inte som drama – den måste kompletteras med hån- Love is Blind, Sweden

Människor söker kärlek. Blottar sig. Tar risker. Och så kliver andra in – för att skratta åt dem. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt. När Love is Blind Sweden, Netflix, blir ett spektakel av hån, då är gränsen passerad.

Hon ser. Hon anar.Hon förvarnar. Hon är nornan.

 

Swish till Kärringbloggen – 100 kronor eller så.

123 220 79 75 

 

Jag satt och tittade på Love Is Blind: Sweden Människor som söker kärlek. Som blottar sig. Som riskerar att bli avvisade inför oss alla.

Och så – plötsligt – händer något. In kliver de. Recensenterna. Coola svenska influencers som Kaeli Abdi, Filip Dikmen, Carolina Gylling, Fanna Ndow Norrby, Emil Henrohn och Sofia Dalén. Ett gäng som sitter vid sidan av, men i samma kapslar och reagerar- på det som redan blottats.

Skrattar hahah. Kommenterar. Förlöjligar.

Min första tanke var enkel:

Jaha.

Producenten behövde fylla ut avsnitten. Och vad är billigare än några kända ansikten som kan sitta och garva åt andra? Men det är värre än så. För det här är inte bara ett tv-grepp. Det är ett skifte.

Vi tittar inte längre bara på människor som riskerar något. Vi tittar på människor som redan gjort sig sårbara –

och sedan görs till objekt.

Till något man kan peka på. Kommentera. Skratta åt. Med hjälp ! 

För det är det som är det nya. Vi ska inte längre tänka själva. Vi ska få veta vad som är löjligt.

Och någonstans sitter producenterna. De som har tänkt ut det här. De som bestämt att kärlek inte räcker som drama –den måste kompletteras med hån. Det är då tanken kommer. Den obehagliga. Hur känns det att vara en av dem där inne?

Att först blotta sig –

och sedan, i efterhand, bli reducerad till en punchline?

Ett skratt? En reaktion?

Det är där något brister. För det här liknar inte längre underhållning. Det liknar något annat.

En modern häxprocess. Inte med eld och bål. Men med samma mekanik.

En cirkel. Skratt som växer. Någon pekar. Någon hakar på. Och plötsligt är det inte längre en människa. Utan ett mål.

Vi har sett det förut.

Intervjuer som ska “recenseras” Program som inte anses räcka i sig själva. Som om publiken inte längre kan tänka.

Och nu – kärlek som ska kompletteras med förakt.

Och publiken? Vi förväntas delta. Le lite. Skaka på huvudet.

Känna oss lite bättre själva. Jag gjorde inte det. Jag spolade över de 30 minutrarna av fånigt flabb åt andra.  För det finns en gräns. Och när människors längtan efter kärlek

blir råmaterial för andras skratt då är den passerad.

Det där är inte underhållning. Det är förakt.

På bästa sändningstid. Skäms!! 

Helene Bergman

Påskkärringupproret från Västkusten – för landet som inte syns

Public Service I Stockholm säger att vi har försvunnit. De har fel. Hälsningar från Västkusten. Selfie:; Helene Bergman

Liten tuva stjälper ofta stort lass. I morse var det påskkärringarna. Nu räcker det. För nu startar påskkärringupproret från Västkusten. Det sitter människor i en Sveriges Radio-studio i Stockholm och berättar hur det är i hela landet. Problemet är enkelt:

De har fel. Inte för att de vill ljuga, utan för att de inte orkar göra professionell research. De gör slappresearch bara för att fylla en morgonsändning.

 

Stöd Kärringbloggens Påskkärringsuppror! 

Swisha en hundring  eller två  till 123 220 79 75 

 

På Sveriges Radio P1 i morse:

Påskkärringarna håller på att försvinna. Halloween har tagit över.

Samtidigt, i Sävedalen utanför Göteborg, klär barn ut sig och går ut och knackar dörr.

Dalsland rapporterar samma sak.

Verkligheten är inte borta. Den har bara inte kollats.

Jag har arbetat på Sveriges Radio själv i 16 år. Bland annat på P4 Kalmar och på dåvarande Riksradion.

Från Västervik. Då var det lättare att få gehör från Stockholm för vad som hände där än vad det idag är att få gehör för vad som händer i Göteborg. Det var väl mer exotiskt från landsbygden, kan tänka.!

Det säger något om utvecklingen.

Ta Västkusten.

Här finns:

  • kemiindustrin i Stenungsund
  • fisket
  • havet
  • exporten

Och här ligger Göteborgs hamn – Nordens största hamn.

När pratar vi om den? Nästan aldrig.

I stället:

Östersjön.

Östersjön.

Östersjön.

Som om Västerhavet inte fanns.

Och politiken visar samma mönster.

Vid vägraset utanför Stenungsund kom Carl XVI Gustaf.

Ministrarna dröjde.

Det här är inte tillfälligheter.  Det är ett system.

Ett land har blivit två:

Det som berättas. Det som levs

Så ja.

Det började med påskkärringarna. Men det slutade i något annat. Påskkärringarna försvinner inte. Det är verkligheten som försvinner ur bilden, särskilt i Public Service.

För medan man producerar berättelser i Stockholm, produceras värden någon annanstans. På Västkusten. I Industrin. I Havet. Med Exporten. Det är där Sverige tjänar sina pengar. Och ibland undrar jag:

har man i Stockholm börjat tro att pengar kommer ur bank automaten?

Det finns ett land utanför berättelsen. Det är det landet som bär Sverige. Det är där människor  finns och barn och nu även en vuxen som klär ut sig till Påskkärring. Förr brändes vi på bål, men nu osynliggörs vi av bland annat av Public Service och  mediemakten. Så dags för Påskkärringsupproret från Västkusten!

Helene Bergman, Påskkärringen från Göteborg

På Sveriges Radio avgör inte alltid reglerna – utan vem du är!

Fallet med kulturjournalisten Mårten Arndtzén väcker en större fråga: varför får vissa journalister konsekvenser för sina åsikter – medan andra blir institutioner som ingen rör?

Kärringbloggen står fri! Stötta den journalistiska friheten!!

Swisha 123 220 79 75 

Turbulensen kring kulturjournalisten Mårten Arndtzén på Sveriges Radio säger något intressant om hur organisationen fungerar. Den säger också något om en annan av Sveriges Radios starka profiler: Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén.

I ett inslag i P1 Morgon på onsdagsmorgonen  diskuterades varför Mårten Arndtzén fått ändrade arbetsuppgifter efter ett inlägg på X där han uttryckte stöd för kulturministerns kritik av den svenska filmbranschen.

Frågan var enkel: varför får vissa journalister konsekvenser när de uttrycker åsikter – medan andra inte får det?

Svaret från Sveriges Radios ledning var att organisationen har ett fyrtiotal ansvariga utgivare och att varje chef fattar sina egna beslut. Det kan säkert stämma organisatoriskt. Men för den som arbetat länge på Sveriges Radio säger det också något annat.

Jag arbetade själv i sexton år på Sveriges Radio och lärde mig ganska snabbt en sak: på en redaktion avgör inte alltid reglerna. Ofta avgör personligheterna. En journalist formas av sin redaktion – men måste också förr eller senare bli självständig.

Journalister är olika. Vissa accepterar ett beslut från chefen utan större diskussion. Andra är starka profiler som driver sina frågor hårt och kan ställa till ett ordentligt liv om någon försöker begränsa deras arbete.

Den skillnaden spelar större roll än många utanför redaktionerna förstår.

Sveriges Radio har alltid haft sådana profiler. Utrikeskorrespondenter kan med tiden nästan bli institutioner i sina bevakningsområden. Under många år har till exempel Cecilia Uddén varit en av Sveriges Radios mest kända röster från Mellanöstern.

Det är inte konstigt. Krig och konflikter kräver erfarenhet och närvaro på plats.

Men det betyder också att vissa journalister får en mycket stark ställning i organisationen.

Samtidigt har Sveriges Radios rapportering om kriget i Gaza och Israel under lång tid varit föremål för stark debatt om balans och opartiskhet.

Den rapporteringen har dessutom skett i en tid då Sverige präglats av starka konflikter kring kriget i Mellanöstern – demonstrationer på gatorna, hårda ord i den offentliga debatten och en växande oro över utvecklingen i samhället.

I ett sådant läge borde public service vara extra noga med balans och trovärdighet. Ändå är det inte den typen av rapportering som leder till konsekvenser. Det är i stället ett enstaka inlägg på X som gör att en journalist flyttas från sitt uppdrag.

När Sveriges Radios chefer förklarar detta med att organisationen har fyrtio ansvariga utgivare och fyrtio olika beslut säger det egentligen något ganska talande om hur systemet fungerar.

Formellt handlar det om regler.

I praktiken handlar det ofta om vem man är.

På varje redaktion finns reportrar som är svåra att flytta på. De är starka, högljudda och vana att få igenom sina reportage. Och så finns det andra som inte gör så stort väsen av sig.

Detta är en sida av redaktionslivet som sällan diskuteras offentligt. Men alla som har arbetat länge på en stor redaktion känner igen den.

Skillnaden är bara att den nästan aldrig diskuteras offentligt.

Helene Bergman f d Sveriges Radio medarbetar

Globaliseringens intima makt

Globaliseringen skulle öppna världen. Men det den också öppnade var något vi talade betydligt tystare om — elitens närhet till sig själv. Inte till folken. Till eliten. Hur världens elit inte bara delar ekonomi — utan middagar, flygplan, kroppar, tystnad. Det är här vår tids kanske minst granskade maktförskjutning ägt rum.

Stötta Kärringbloggen❤️

Swisha 100 kronor eller mer till 

123 220 79 75

På några decennier har en transnationell överklass vuxit fram, rörlig mellan finans, politik och akademi. Nationalitet blev en detalj. Tillträde blev medborgarskapet — tillträde till rum de flesta aldrig ser.

De stängda middagarna. De privata jetplanen. Miljöerna utan insyn. Världar med egna regler.

Globaliseringen band  inte bara samman marknader. Den skapade en internationell överklass — och förde dess medlemmar allt närmare varandra.

De flesta känner igen namnet Jeffrey Epstein. Det har passerat genom nyhetsflöden i åratal, som ett eko av en skandal. Men att känna igen ett namn är inte detsamma som att förstå vad det representerar. Vissa namn blir nämligen så kända att de till slut döljer mer än de avslöjar.

Först när helheten träder fram blir det tydligt att detta aldrig bara handlade om en man, utan om den miljö som gjorde honom möjlig.

När historien rullades upp reagerade världen som den alltid gör — med förvåning. Men kanske var det något större som blottlades: den sociala infrastruktur där makt känner igen makt och där närhet skapar lojalitet.

Epstein framstår i efterhand mindre som ett undantag än som en nod — en mötespunkt där finans mötte politik, där akademisk prestige rörde sig i samma omloppsbana som enorma förmögenheter.
Inte heller agerade han ensam; runt honom fanns personer som band samman miljöerna och gav nätverket social stadga.

Det verkligt intressanta är därför inte bara vilka som befann sig i periferin av hans värld. Utan varför så många tycktes känna sig hemma där.

Nätverk uppstår sällan av en slump. De känner igen varandra. Av den stilla trygghet som uppstår när människor med makt möter andra med lika mycket att förlora växer en särskild form av lojalitet — diskret, men stark.

Globaliseringen skapade inte bara en gemensam ekonomi. Den skapade också en gemensam överklass, internationell till sin livsstil men ofta privat i sina lojaliteter.

Eliter har alltid funnits. Det nya är hur tätt de nu lever.

Aldrig tidigare har inflytelserika människor kunnat knyta så många relationer över så stora avstånd — och göra det med sådan självklar diskretion. Samtidigt har gränsen mellan offentlig makt och privat umgänge långsamt blivit allt mer porös. När relationer flyttar in i informella rum minskar insynen.

Där börjar riskerna. För makt korrumperar inte alltid genom handling. Ofta korrumperar den genom tystnad.

Institutioner kan vara starka — men sociala kretsar är ofta starkare. Den som rör sig i samma värld tvekar längre inför att slå larm. Inte nödvändigtvis av illvilja, utan av mänsklig igenkänning. Man skyddar inte bara en person.
Man skyddar sammanhanget man själv tillhör.

Kanske är det därför Epstein-affären väcker ett så ovanligt djupt obehag. Den påminner oss om att globaliseringen inte bara förde kontinenter närmare varandra. Den förde också makten närmare sig själv.

Och när makt koncentreras — socialt, ekonomiskt och kulturellt — blir den svårare att granska.

Ändå rymmer vår tid en motkraft. Dokument läcker. Journalister fortsätter gräva. Överlevare vägrar tiga. Total immunitet framstår inte längre som självklar.

Det betyder inte att världen plötsligt blir renare. Men möjligen något farligare för dem som länge rört sig obemärkt.

Globaliseringen lovade oss en öppnare värld. Den blev öppnare — men inte nödvändigtvis mer genomlyst.

Frågan vår tid lämnar efter sig är därför inte hur nära världen har kommit varandra.

Utan hur nära makten har kommit sig själv — och hur länge vi accepterar att den gör det i tystnad.

Helene Bergman

När vänsterjournalistiken blev en saltvattenkrokodil

Mangroveträsket, Sundabarns, Bangladesh. Saltvattenkrokodilen syns inte i bild. Foto Helene Bergman

I Sundarbans mangroveträsk, vid gränsen mellan Bangladesh och Indien, lever några av världens farligaste saltvattenkrokodiler.
De jagar inte öppet. De skriker inte. De väntar. När de väl slår till släpper de aldrig taget. De skakar sitt byte tills det är utmattat.

Jag var där – ett snubblande felsteg och jag hade blivit saltvattenskrokodilens byte. Det är inte bara saltvattenkrokodiler som fungerar så- vissa vänstermedier gör det också.

Stöd Kärringbloggen. Krokodilerna gör det inte. 🐊

Swisha en hundralapp till 123 220 79 75  

I Sundarbans mangroveträsk lever saltvattenkrokodiler. De är stora. De är gamla. De är vana vid att vinna.

De ligger stilla i det mörka vattnet, nästan osynliga. Bara ögonen syns – två blanka punkter i ytan.

När bytet kommer tillräckligt nära slår de till. Käkarna stängs med ett ljud som ingen glömmer.

När käkarna väl är stängda öppnas de inte av vilja. Saltvattenkrokodilen håller fast. Den skakar bytet. Inte av hat.
Inte av moral. Utan av instinkt.

Men ibland händer något ovanligt. Ibland hörs ett slag. En sten. En kraft som tvingar käkarna att öppnas.

Bytet faller ner i vattnet.

Skadat.
Levande.

Jag stod på däck i fören på en båt i Sundarbans. Framför mig låg den skrangliga landgången som förband båten med bryggan. Vattnet var mörkt. Mangroverötterna stack upp som spjut.

Jag tog ett steg.

Båten gungade.
Jag halkade till.

I samma ögonblick såg jag det framför mig. Hur jag skulle falla framåt. Hur kroppen skulle spetsas på mangroverötterna. Hur huden skulle spricka. Hur blodet skulle rinna ner i floden. Hur vattnet runt mig långsamt skulle färgas rött.

Och hur något där nere skulle reagera.

Hur saltvattenkrokodilen, som nyss legat stilla som en stock, skulle känna lukten av blod. Hur den skulle röra sig.

Först nästan omärkligt. Sedan snabbt. Hur den, snabbare än tanken, skulle glida ner i vattnet. Och simma rakt mot mig. Och samtidigt – lika snabbt som rädslan – kom rubriken:

”Svensk kvinnlig journalist uppäten av saltvattenkrokodil i Bangladesh.”

I samma ögonblick kände jag en stark arm runt min midja.

Snabb.
Säker.

Styrmannen drog mig tillbaka. En vuxen Mowgli.

Det var först senare jag förstod att saltvattenkrokodiler inte bara lever i tropiska träsk. De finns också i mediernas värld. För så fungerar vissa mediedrev. De skriker inte alltid. De argumenterar inte alltid. De väntar. Och när de väl fått tag i en människa släpper de inte frivilligt.

De skakar.

Med rubriker. Med etiketter. Med antydningar. Med halva sanningar. Blodet är inte alltid bokstavligt. Men lukten är densamma.

Den som avviker.
Den som inte följer den rätta berättelsen.
Den som vägrar underordna sig.

Och precis som i Sundarbans händer det ibland något ovanligt. Ibland hörs ett slag. En kraft utifrån. Något som tvingar käkarna att öppnas.

Det var vad som hände när Joakim Medin och ETC plötsligt hamnade i strålkastarljuset – inte som jägare, utan som byte. När Sverige sade nej till Turkiets krav på att Joakim Medins rättegång skulle hållas i Sverige, var det som om någon slog saltvattenkrokodilen i huvudet.

Ett slag som förändrade berättelsen. Inte för att krokodilen blev snäll. Utan för att den mötte motstånd.

Bytet föll ur greppet.

Skadat.
Levande.

Men krokodilen försvann inte. Den sjönk bara tillbaka ner i träsket.

Och väntar.

Saltvattenkrokodilen hatar inte. Den följer sin natur. Den vet inget om rätt och fel. Den känner bara hunger, territorium och instinkt.

Vänsterjournalistik gör tvärtom. Och kanske är det just därför den skadar mer än krokodilen i Sundarbans –
inte genom att döda kroppar,
utan genom att döda det demokratiska samtalet och skapa rädsla.

Helene Bergman

Patriarkatet dog inte, det fick bara ny skepnad

Foto: Helene Bergman (selfie) ” Patriarkatet dog inte!”

 

Alltså, skänk en hundralapp till Kärringbloggen ( tack till alla som redan gjort det❤️) 

Swisha 123 220 79 75 

 

Det gamla patriarkatet kände jag igen. Det nya tog längre tid att genomskåda. Vi besegrade patriarkatet. Åtminstone trodde vi det.

Förr visste patriarkatet exakt vad det krävde av oss kvinnor. Vi lärde oss att lida, tiga och le. Det var rått. Och vi tröttnade.

I dag är det smartare. Kvinnor får tala. Men bara om vi  har rätt värdegrund. För nu återstår patriarkatets mest förfinade form: den manlige feministen.

Patriarkatet dog inte.

Det delade upp sig.

Ett islamistiskt patriarkat som kräver underkastelse. Ett feministiskt patriarkat som kräver rätt värdegrund.

I svensk offentlighet är det farligare att kritisera det första än att försvara det andra.

När kvinnor gör det kallas vi extremister.

När män ser det håller de ofta tyst.

Så har kvinnokampen blivit en kamp om språk –

och makten har bytt mask, inte struktur.

Helene Bergman

Flash!!

Så läser jag en rubrik i Kvartal:

“ÖB: Försvarsmakten har för manlig aura.”

Inte kvinnoförtryck.

Inte religiösa normsystem.

Problemet är aura!!

Feminismen som raggningsknep – män kallar sig feminister för att få ligga

På 70-talet var kvinnomärket ett angrepp på patriarkatet. I dag är det något annat:
Ett verktyg för att disciplinera kvinnor. Patriarkatet lever vidare. Men nu talar det med den manlige feministens röst.

När feminister kritiserar religiöst patriarkat, står inte vänsterfeminister på deras sida – utan på männens. Det är så cirkeln sluts: från kvinnokamp till männens feminism.  

Kärringbloggen står fast ! 

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75 

Det finns en ny sorts man i Sverige.  Han kallar sig feminist.

Han skriver ledare om patriarkatet, intervjuar kvinnor om deras lidande och förklarar i spalterna hur feminism egentligen ska förstås.
Han citerar rätt teorier, använder rätt ord och vet exakt vilka kvinnor som ska hyllas – och vilka som ska misstänkliggöras.

Så länge de finns på rätt sida av politiken.

Men något händer när feminister som fortfarande tar kvinnors frihet på allvar protesterar mot religiöst förtryck.
När de kritiserar sharias normsystem.
När de vägrar acceptera att flickor ska kontrolleras, täckas och begränsas i religionens namn.

Då förvandlas de plötsligt från offer till problem.

Deras protest blir ”hat”.
Deras krav blir ”odemokratiska”.
Deras kamp blir ”farlig”.

Det är då den manlige feministen kliver fram.

Han vet bättre än kvinnorna själva.

Han vet vilka patriarkat som får kritiseras – och vilka som måste förstås.
Han vet vilka kvinnor som är värda att försvara – och vilka som måste korrigeras.

Feminism som manligt projekt

Flera yngre män som jag nyligen talade med uttryckte det brutalt enkelt:

”Män kallar sig feminister för att få ligga.”

Det är en vulgär formulering.
Men vulgära formuleringar har ibland den fördelen att de avslöjar sådant som mer sofistikerade ord försöker dölja.

I dagens Sverige är feminism inte längre ett riskprojekt.
Det är ett karriärprojekt.

Den manlige feministen finns på ledarsidorna, i public service, på kultursidorna, i universitetsvärlden.
Han sitter i seminarierum där kvinnors liv blir teori och i redaktioner där kvinnors erfarenheter blir vinklar.

Han försvarar kvinnors rättigheter.

Men bara när kvinnorna passar in i berättelsen.

När kvinnor talar om patriarkat i svensk kultur applåderar han.

När kvinnor talar om patriarkat i religiösa miljöer – särskilt när religionen fungerar som politiskt maktsystem – blir han nervös.

Då heter det inte längre förtryck.
Då heter det ”komplexa sammanhang”.

Då heter det inte patriarkat.
Då heter det ”sociala faktorer”.

Då heter det inte kvinnors kamp.
Då heter det ”risken för islamofobi”.

Universitetens män

På universiteten lär sig unga män feminism som språk.

Inte som erfarenhet.

De skriver uppsatser om patriarkatet, doktorerar på kvinnors kroppar och analyserar kvinnors liv – utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna.

Feminism blir teori.
Kvinnors liv blir material.

När kvinnor sedan protesterar mot verkligt förtryck är det inte längre teori.
Då blir det besvärligt.

Och då är det de manliga feministerna som förklarar varför kvinnorna har fel.

Mediernas män

I medierna är den manlige feministen hemma.

Han skriver ledare om jämställdhet på måndagen
och förklarar på tisdagen varför kvinnors protester är farliga.

Han varnar för högerextremism och hat –
men är märkligt tyst om religiöst patriarkalt förtryck.

När kvinnor talar om hedersnormer, slöjtvång och sharia
byter han ämne.

Eller ännu värre:
han anklagar kvinnorna.

Plötsligt är det inte patriarkatet som är problemet.
Plötsligt är det kvinnorna som är problemet.

Kvinnorna som väljer sida

Men det är inte bara männen som bär detta projekt.

De kvinnliga vänsterfeministerna spelar en avgörande roll.

De framställer sig som fria, radikala och självständiga.

Men i praktiken gör de något kvinnor alltid har gjort i politiska rörelser:

de följer männen. De följer vänstermännen.

När feminister som fortfarande försvarar kvinnors universella frihet protesterar mot religiöst patriarkat,
står de kvinnliga vänsterfeministerna inte bredvid dem.

De ställer sig bredvid de manliga feministerna.

Inte kvinnornas sida.
Utan männens.

När vänstermännen säger att religiöst patriarkat är ”komplexa sammanhang”,
upprepar de det.

När vänstermännen varnar för islamofobi,
tystnar de.

När kvinnor protesterar mot verkligt förtryck,
korrigerar de dem.

Det är inte fri feminism. Det är lojalitet.

Inte mot kvinnor –
utan mot män och ideologi.

De kallar det solidaritet.

Men det är något annat:

att välja mäns politiska projekt framför kvinnors erfarenheter.

Patriarkatet i ny kostym

Patriarkatet har inte försvunnit.

Det har bytt språk.

I stället för att säga: ”Var tyst”, säger det:
”Du hotar demokratin.”

I stället för att säga: ”Du ska lyda”, säger det:
”Du är intolerant.”

Den manlige feministen är inte patriarkatets motsats.
Han är dess moderniserade version.

Han försvarar kvinnors frihet –
men bara så länge kvinnorna inte använder den.

När cirkeln sluts

Det finns en historisk ironi i allt detta.

På 1960- och 70-talen stod kvinnor längst bak i vänsterrörelsen.
De delade flygblad, organiserade möten – och kokade kaffe åt vänstermännen.

De var med i kampen. Men inte i makten. Det var då kvinnor bröt sig loss. Det var då den ursprungliga feminismen föddes. Inte som ideologi. Utan som revolt.

Mot män.
Mot vänstermän.
Mot idén att kvinnors uppgift var att stödja männens politiska projekt. Det var där kvinnofrigörelsen började på allvar. Men något har hänt.

På 2000-talet har feminismen åter blivit ett mansprojekt.

De manliga feministerna har tagit över språket.
De kvinnliga vänsterfeministerna har tagit över lojaliteten.

Och kvinnors erfarenheter har åter blivit underordnade männens ideologi.

Skillnaden är bara en:

På 60-talet kokade kvinnor kaffe åt vänstermännen.
I dag kokar de teorier.

Men maktrelationen är densamma.

Den fria feminismen föddes när kvinnor slutade följa män.

Och den dör varje gång de börjar göra det igen.

När kvinnor blev ett problem

Förr kämpade kvinnor mot män som öppet försvarade kvinnors underordning.

I dag måste de kämpa mot män som säger sig ha avskaffat den.

Det är en svårare kamp. En mer subtil kamp. En farligare kamp.

För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit politiskt obekväm.

Och kanske är det just därför de manliga feministerna blir så arga när kvinnor vägrar att vara tacksamma.

För då avslöjas något obekvämt:

Att feminismen i Sverige inte längre handlar om kvinnor.

Utan om män som talar i deras namn.

Och ibland – låt oss vara ärliga –
handlar det om något ännu enklare:

att få ligga.

Helene Bergman

När Aftonbladet valde patriarkal religion framför kvinnofrihet

Förr gav medierna kvinnor en röst. I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.

Men Kärringbloggen står fast. Orubbad! 

Swisha en hundralapp till 123 220 79 75 

Aftonbladet vägrade publicera denna text.
Samtidigt stänger tidningen sina kommentarsfält när kvinnors kritik av religiöst förtryck blir för obekväm. Det är inte en slump. Det är ett tecken på att stora delar av svensk media har slutat försvara kvinnors frihet.

För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit farligare att föra.

1978 gjorde kvinnliga journalister på Aftonbladet revolt.
De dokumenterade sexism, tafsande och en alkoholkultur där män hade makt och kvinnor förväntades tiga. Manifestet kallades Dokumentet. Det blev startskottet för Sveriges första kvinnoredaktion.

Det var en feminism som handlade om makt – inte om identitet.
Om kvinnors liv – inte om ideologiska positioner.
Om frihet – inte om anpassning.

I dag är situationen en annan.

När kvinnors kritik av religiöst motiverade könsnormer beskrivs som ett demokratiskt problem har Aftonbladet förflyttat sig långt från sitt eget arv.

När kvinnors motstånd blir misstänkt

I sin ledare om Kvinnokraft 4.0 beskriver Aftonbladet kvinnors opinionsbildning – mejl, samtal och protester – som en form av ”påverkansoperation”. Det är en ideologisk omtolkning av demokratin.

När kvinnor organiserar sig kallas det påverkan.
När religiösa organisationer gör det kallas det dialog.
När vänsteraktivister mobiliserar kallas det civilsamhälle.

Det är inte analys.
Det är maktens språk.

Ledarsidan analyserar inte de normsystem som kritiseras.
Den analyserar dem som kritiserar.

Det är inte journalistik.
Det är disciplinering.

Feminismen som blev försiktig

Det mest slående är vilka som saknas i analysen.

Det är de  kvinnor som lever under slöjtvång, social kontroll och hedersnormer.
Det är de  kvinnor i Sverige som vågar kritisera religiöst förtryck.

När deras erfarenheter inte ryms i debatten blir feminismen kulturellt relativ.
Kvinnors rättigheter blir förhandlingsbara.

Det är inte feminismens idé som har förändrats. Det är dess offentliga uttryck.

Erfarenhet, inte teori

Det jag skriver om är inte teori.
Det är erfarenhet.

Under decennier har jag mött kvinnor som levt i normsystem där deras frihet varit villkorad – i Sverige och utanför.

De var inte rädda för symboler. De var rädda för konsekvenser.

För regler som kunde stänga deras värld, begränsa deras rörelser, styra deras liv.

De behövde inga teorier. De visste vad förtryck är.

När journalistiken byter sida

Det som sker nu är inte en debatt om ordval.
Det är ett paradigmskifte.

I decennier kämpade kvinnor i Sverige för att frigöra sig från patriarkala normsystem.
Vi bröt tystnadskulturer.
Vi trotsade religiösa och kulturella maktstrukturer.
Vi gjorde jämställdhet till lag.

Det var ingen identitetspolitik.
Det var ett frihetsprojekt.

I dag har delar av svensk offentlighet vänt blicken bort från makten.

När kritik av religiöst kvinnoförtryck misstänkliggörs. När kvinnor som protesterar granskas hårdare än de system de kritiserar. När ledarsidor talar om demokrati men stänger sina kommentarsfält.

Då har något förskjutits.

Det är inte kvinnor som har blivit mer radikala. Det är medierna som har fegat ur.

Aftonbladet är inte ensamt. Men Aftonbladet är symboliskt.

En gång stod tidningen på kvinnors sida. I dag tvekar den inför samma fråga. Det är inte ”långsökt”.

Det är ett svek. Och just därför måste det sägas.

I dag är frågan inte varför kvinnor protesterar.
Frågan är varför de stora medierna har slutat stå på kvinnors sida.

Efterord: Fem decennier av kvinnokamp

Jag har följt kvinnokampen i över femtio år.

Jag var med när kvinnor började tala öppet om sexism, våld och maktmissbruk.
När vi bröt tystnaden på redaktioner, i politiken, i familjerna.
När vi vägrade acceptera att patriarkatet var natur, tradition eller kultur.

Vi visste vad vi kämpade mot. Det handlade inte om identitet. Det handlade om makt.

Vi visste att patriarkat kan bära olika ansikten:
borgerliga, socialistiska, nationalistiska – och religiösa.

Och vi var inte ensamma.

Vi hade medierna med oss.
Till och med Public Service gav utrymme åt kvinnors röster.

Jag startade lokalradions första kvinnoprogram, Amanda. Sveriges Radio hade ett eget kvinnoprogram, Radio Ellen.
Det var en tid då kvinnors erfarenheter inte betraktades som problem –
utan som kunskap.

Förr gav medierna kvinnor en röst.
I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.

Och det gör mig rasande.

Hur kvinnor som kritiserar religiöst förtryck misstänkliggörs.
Hur journalistiken blir försiktig där kvinnor en gång var modiga.
Hur universell kvinnofrihet ersätts av kulturella undantag.

Det var inte detta vi kämpade för. Kvinnokampen handlade aldrig om att välja vilka patriarkat som är acceptabla.
Den handlade om att avskaffa dem alla.

Det är därför jag skriver denna text.

Inte av nostalgi.
Inte av bitterhet.

Utan av ansvar.

För kvinnokampen är inte avslutad.
Den har bara blivit farligare att föra.

Helene Bergman
journalist och författare

När manliga journalister försvarar kvinnoförtryck

Kvinnoförtryck är inte en symbolfråga. Det är ett system.Dokument i verkligheten – inte i ledarspalter. Foto Helene Bergman

Kvinnor förtrycks först av religiösa män – och sedan av manliga journalister som kallar kvinnors motstånd för hat.

Det är alltid män som vet bäst när kvinnor ska hålla tyst: män som reglerar kvinnors kroppar, och män som förklarar att protesten mot detta är ”demokratihotande”.

När Anders Lindberg på Aftonbladet angriper Kvinnokraft 4.0 försvarar han inte demokratin – han försvarar ett parallellt könssystem där kvinnors frihet är förhandlingsbar.

Att stötta Kärringbloggen är att stötta kvinnofrihet! 

Swisha 100:- till 123 220 79 75 

 

Dessutom har Anders Lindberg mage att kalla kvinnors kritik av religiösa könsmarkörer för ett ”demokratiskt haveri!” Han försvarar alltså ett kvinnoförtryckande parallellt lagsystem.

I ledaren – som bygger på rapportering från Dagens ETC – görs kvinnor som organiserar sig mot religiösa symboler i offentlig sektor misstänkta. När Kvinnokraft 4.0 mejlar myndigheter, ringer kommuner och ifrågasätter varför flickor i slöja används som symboler, beskrivs det som ”påverkansoperation” och nästan som brottsligt.

Stanna där! 

Sedan när blev fredlig opinionsbildning ett hot mot demokratin? Att kritisera ett parallellt lagsystem – för vissa kvinnor.  När slöjan beskrivs som en neutral identitetssymbol som inte får kritiseras, händer något avgörande.

Kvinnors rättigheter görs villkorade.

Budskapet blir:

Det som vore oacceptabelt i ett sekulärt eller kristet sammanhang ska accepteras här – annars är du rasist.

Detta är kolonial logik i progressiv förpackning:

Att acceptera kvinnors underordning, så länge den kan kallas kulturell eller religiös. Det är inte tolerans. Det är kulturell relativism byggd på kvinnors kroppar. Feminism är inte kulturellt relativ. Feminism omfattar alla kvinnor i hela världen.

Jag har arbetat nationellt och internationellt med kvinnoförtryck i decennier.

Jag har mött kvinnor som:

  • tvingats bära slöja
  • straffats för att de vägrat
  • levt i normsystem där deras kroppar aldrig varit deras egna.

Jag  har t o m skrivit två böcker om det: Förortens Grupp8 och Kulturkrocken. Ett reportage om herrskap och tjänstefolk i en muslimsk familj.

Att då läsa en manlig  ledarskribenter förklara att slöjan är okontroversiell och att kritik är hat, är inte bara verklighetsfrånvänt.

Det är bekvämt.

Och bekvämligheten betalas alltid av andra kvinnor.

Män som alltid vet bäst

Det är också talande vilka som sätter agendan.

Joakim Medin på ETC och Anders Lindberg på Aftonbladet talar med stor självsäkerhet om demokrati, påverkan och hat – utan egen erfarenhet av kvinnoförtryck i religiösa miljöer.

Det är alltid intressant hur män utan kroppslig eller livslång erfarenhet av könsförtryck ändå vet exakt var gränsen går för kvinnors motstånd.

De definierar problemet. De sätter språket. Och de gör det på kvinnors bekostnad.

Kvinnokraft 4.0 gör det demokratin kräver Kvinnokraft 4.0 gör inget märkligt alls.

De använder yttrandefriheten. De organiserar sig öppet. De ifrågasätter makt.

Det är demokrati.

Att detta skrämmer ledarsidor säger mer om hur snäv åsiktskorridoren blivit, än om kvinnorna som vägrar backa.

Det verkliga demokratiska haveriet

Det verkliga demokratiska haveriet är inte att kvinnor organiserar sig.

Det är att:

  • religionskritik görs moraliskt otillåten
  • feminism villkoras av identitet
  • kvinnors frihet reduceras till en känslig fråga

När Aftonbladet manlige ledarskribent  kallar kvinnors motstånd för hat, säger han  i praktiken:

Alla kvinnor är lika värda – men vissa ska nöja sig med mindre frihet.

Alltså: Kvinnor förtrycks först av religiösa män – och sedan av manliga journalister som kallar motståndet odemokratiskt. Det är dubbelt förtryck. Och det är fullständigt oacceptabelt.

Helene Bergman