En invasion utan vapen – Sverige förändras medan vi tiger!

Studentflak i Göteborg 2025 med utländska flaggor! Ingen svensk flagga. Foto Helene Bergman

🇸🇪 Solen skiner över Göteborg. På Ullevi sjunger Håkan Hellström inför 75 000 fans.Det är folkfest, svensk sommar, nostalgi, gemenskap. Men samtidigt, inte långt därifrån Massbön på Bananpiren. Massbön i Slottskogen. Palestinska flaggor, talkörer, krav. Och i samma Slottskogen delar Socialdemokraternas kommunråd Jonas Attenius, som har en muslimsk stabschef  ut nya svenska medborgarskap. Jonas Attenius med  hjärtat hos muslimerna, som han själv antyder. Det är  svensk nationaldag – och jag har en  gnagande känsla av fara. Något är fel. Väldigt fel!  Något är hotfullt. Väldigt hotfullt. Och det är inte längre gömt. Det har blivit synligt särskilt detta årets nationaldag. Vad jag ser är inte bara yttrandefrihet. Det är inte bara behjärtansvärda demonstrationer.

Det känns istället organiserat. Iscensatt. Som en påverkansoperation – kanske från Iran, kanske från Turkiet, kanske från nätverk som verkar i moskéer, i skolor, på gator och i sociala medier.

Under ett helt år har jag upplevt  hur det offentliga rummet i Göteborg förändrats. På gator och torg, i demonstrationer och ockupationer, återkommer samma mönster: aggressivt dominansbeteende, religiösa ritualer i sekulära rum, utmanande blickar, tyst kontroll. Och polisen? Den står passiv. Lamslagen.

Jag börjar känna mig hotad i mitt eget land.

Stötta Kärringbloggen Swisha till 123 220 79 75

 

Historien viskar

Jag kan inte låta bli att tänka på Tyskland på 1930-talet. Hur kände människor när de första massmötena hölls? När flaggor vajade, när talkörer ekade, när vissa röster försvann – utan att någon riktigt sa ifrån?

Jag känner igen det där trycket. Den där tystnaden. Den där rädslan. Det börjar aldrig med vapen. Det börjar med ritualer. Med språkbyten. Med en flagga. Med att gator och torg långsamt förändras.

Vad gör de som är valda av svenska folket för att bevara demokratin, yttrandefriheten, kvinnors frihet? De som sitter i regeringen, i riksdagen.? De blundar. Eller deltar som s-Jonas Attenius.  Ser beslutsfattarna ingenting? Förstår de inte. Är de rädda.  Gömmer de sig i riksdagshuset?

Men någon måste säga det:

Det här handlar inte längre om Israel och Palestina. Det handlar om Sverige. Om vilket samhälle vi vill leva i. Ska vi vara ett öppet, sekulärt, demokratiskt land – där religion är privat och lagarna gäller lika för alla? Eller ska vi glida in i något nytt – där offentliga platser kontrolleras av krafter som inte delar våra värderingar, men utnyttjar vår tolerans?

Ett herrefolksbeteende

När journalisten Sofie Löwenmark i Expressen påpekar att muslimska nätverk i Sverige verkar för segregation, anklagas hon omedelbart för islamofobi. Det är en klassisk härskarteknik: stämpla den som varnar – och tysta budskapet.

Det är ett herrefolksbeteende.

“Du får inte säga det där. Du har inte tolkningsföreträde. Du ska tiga.”

Men det är precis nu vi måste tala.

Högt. Klart. Tydligt.

En tyst invasion utan vapen – än så länge.

Jag hör det från alla håll: På Facebook, bland gamla kollegor, i vänners sms. En oro. En rädsla. En känsla av förlust. Man viskar. Man säger: “Nu ska vi inte generalisera.”

Men ibland måste man generalisera – för att se mönstret. Vi talar inte längre om en vanlig invandring. Vi talar om en ideologisk expansion. Ett kulturskifte. En tyst, ännu fredlig, men målmedveten invasion av värderingar som vill förändra vårt samhälle i grunden.

Det handlar om makt

Det handlar inte om alla muslimer. Det handlar inte om att förbjuda tro. Det handlar om krafter som använder religion och konflikt som verktyg för makt. På bekostnad av yttrandefrihet, jämställdhet och demokrati. Och detta är inte bara mina känslor – jag vet det.

För jag har själv pekats ut i den internationella islamofobirapporten, framtagen med stöd från Turkiet. Där hängs jag och andra journalister, bland annat Sofie Löwenmark, ut som fiender. För att vi kritiserar islamistiska rörelser. För att vi försvarar sekulära värden.

Ingen rätt att bemöta. Ingen rättssäkerhet. Bara stämpling. Det är en del i något mycket större.

Varningen

Vi svenskar – vi kvinnor – vi sekulära medborgare som byggt det här landet på frihet, öppenhet och jämställdhet – vi måste våga se och höra. Vi måste våga tala om det vi ser. Även när det skaver. Även när det kostar. Vi måste försvara vår blågula flagga!

Helene Bergman

Svensk moské normaliserar kvinnomisshandel på Nationaldagen

Den 6 juni hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg, mitt under Sveriges nationaldag. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské – en organisation med dokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapet och med en kvinnosyn som inte hör hemma i vårt jämställda Sverige. Jag skrev redan 2015 i GöteborgsPosten ” Nej till könsapartheid” vad moskén förmedlar till kvinnor – bland annat att mannen får slå sin hustru, så länge slaget inte syns. Nu får alltså Muslimska Brödraskapet via Göteborgs Moské breda ut sig på Sveriges Nationaldag. Det är inte mångfald – det är eftergivenhet.

Affisch från Göteborgs Moské inför eid-bönen på nationaldagen 6 juni 2025. QR-koden leder till karta till Bananpiren. Moskéledningen har tidigare spridit material där hustrumisshandel tillåts “så länge det inte syns”. Att denna aktör tillåts dominera det offentliga rummet på Sveriges nationaldag bör väcka frågor.

🇸🇪

Eid-bön på nationaldagen – ett fönster mot ett parallellsamhälle?

Den 6 juni – Sveriges nationaldag – hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské. För många betraktas detta som ett uttryck för mångfald och religionsfrihet. En liknande massbön ägde rum förra året i Slottskogen i Göteborg. Då talade s- kommunalrådet Jonas Attenius inför 5 000 bedjande muslimer. Enligt tradition fick kvinnorna sitta längst bak. Det var då Attenius. lovade att kommunen skulle bojkotta varor från Israel. Något som senare Förvaltningsrätten fann starka skäl som talade för att det var olagligt. Jonas Attenius har nu valts in som ersättare i Socialdemokraternas verkställande organ. De högsta beslutande församlingen inom Socialdemokraterna.

Men bakom Göteborgs Moskés fasad döljer sig en verklighet som förtjänar granskning. Vilket bland annat forskaren Magnus Norell gjort:

Göteborgs Moské och Muslimska brödraskapet – kopplingen har dokumenterats i flera rapporter, bland annat i Magnus Norells rapport “Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) utgiven av The European Foundation for Democracy och i MSB:s tidigare beställda rapport (2017), som regeringen först beställde och sedan distanserade sig från efter politisk kritik.

Göteborgs Moské är alltså inte en neutral plats för andlighet. Den är dokumenterat knuten till Muslimska brödraskapet, en islamistisk rörelse med politisk agenda och en kvinnosyn som strider mot svensk lag. Jag har själv en broschyr från moskén – “Kvinna i islam” – där det står att en man i ett äktenskap får slå sin hustru, så länge slaget inte  syns.  Detta är inte bara förkastligt – det är ett hån mot kvinnors rättigheter, liksom mot de svenska värderingar som nationaldagen borde hedra.

🟡 Att denna moské ges en scen i Göteborg på Nationaldagen är ingen slump – det är ett resultat av aningslöshet, feghet och en vilseledd vilja till tolerans.

Vi kan – och ska – stå upp för religionsfrihet. Men det betyder inte att vi okritiskt ska acceptera religiösa aktörer som underminerar jämställdhet, yttrandefrihet och sekulär demokrati.

📣 På Sveriges Nationaldag förtjänar vi bättre än att en organisation med islamistisk agenda får dominera det offentliga rummet. Detta är inte inkludering – det är eftergivenhet.

Helene Bergman

 

Frankrikes varning borde väcka Sverige – Carina Hägg hade rätt redan 2009

Carina Hägg varnade för islamismen – blev utrensad. Ny fransk rapport bekräftar det hon sa 2009. Foto: Helene Bergman

En färsk fransk underrättelserapport varnar för Muslimska brödraskapets långsiktiga infiltration i europeiska demokratier, särskilt i Sverige.  Det som nu bekräftas officiellt varnade Carina Hägg för redan för över femton år sedan – och tystades. Nu agerar den borgerliga  regeringen och tillsätter en expertgrupp – men frågan är: varför lyssnade inte svenska politiker tidigare? Ett förslag: Låt Carina Hägg ingå i regeringens expertgruppen, liksom alla övriga som i åratal varnat!

 

Stötta Kärringbloggens oberoende  journalistik

Swisha 123 220 79 75

 

I maj 2025 presenterade franska underrättelsetjänsten en uppmärksammad rapport om hur Muslimska brödraskapet systematiskt bygger upp nätverk inom Europa för att påverka samhällen inifrån. Sverige pekas ut som ett av de mest utsatta länderna – just på grund av vår öppenhet, vår offentlighetsprincip och vår tilltro till föreningsfriheten. Organisationer kopplade till brödraskapet uppges ha fått offentliga medel för verksamheter vars verkliga syfte är att långsiktigt förändra västerländska värderingar. Detta är en utveckling som Frankrike nu försöker bromsa.

Sverige har också reagerat – åtminstone till viss del. Utbildningsminister Mats Persson (L) har som svar på rapporten tillsatt en expertgrupp som ska kartlägga islamistisk infiltration i Sverige. Persson skrev på plattformen X att Sverige står inför “liknande utmaningar” som Frankrike, och att vi måste få en tydlig lägesbild av påverkan från islamistiska nätverk.

Men detta är inget nytt!

Redan 2009 slog den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg larm. Hon såg hur islamister tog plats inom civilsamhället – och politiken – medan kvinnor som motsatte sig denna utveckling marginaliserades. Istället för att hennes varningar togs på allvar utsattes hon för förtalskampanjer, utfrysning och till slut uteslutning ur sitt eget parti.

I Kärringbloggens intervjuserie, som publicerades i början av  2023,  berättar Carina Hägg hur hon gång på gång påpekade islamisters inflytande inom både svenska föreningar och socialdemokratin. Men hon blev en belastning – och offrades.

Att hon fick rätt borde nu vara uppenbart. Men varför agerade inte Sverige tidigare? Och varför lyssnar man fortfarande hellre på islamistiska män än på sekulära och muslimska kvinnor? Ett råd till utbildningsminister Mats Persson (L) låt Carina Hägg ingå i regeringens expertgrupp, liksom Sameh Egyptsson!

Nu när även regeringen medger problemet, krävs en ärlig uppgörelse med den politiska och från de etablerade medias naivitet som har rått i decennier.

🔗 Läs hela intervjuserien här:

Public Service som krigshetsare – Israel/ Gazakriget

Blod, blod, blod ropar de propalestinska demonstranterna utanför Wallenstams på Avenyn i Göteborg. Foto Helene Bergman

 

”Blod, blod, blod på era händer,” ropar de hundratalet propalestinska demonstranterna i alla åldrar som, under stark polisbevakning, flockades utanför fastighetsbolaget Wallenstams kontor på Avenyn i Göteborg i lördags. En folkhop som triggats av medias, främst Public Service ensidiga rapportering om Israel/ Gaza kriget. Ett Public Service som passar väl in på epitetet – Media som krigshetsare.

Ge ett bidrag till oberoende Kärringbloggen.

       Swisha   123 220 79 75

  

Demonstranterna kräver att Wallenstam ska kasta ut det israeliska försvarsföretaget Elbit som hyr lokaler av fastighetsägaren. Det är inte första gången jag hör ropen. Men något har förskjutits. Det är som om media inte längre rapporterar om ett krig, där båda parter får höras, så gott det går. Nej det handlar om en enda berättelse, där känslor styr mer än fakta. 

Och den berättelsen produceras inte bara på gatorna. Den sänds dagligen ut från svensk Public Service. Jag hör och ser det varje dag – P1 Morgon, Ekot, Rapport och Aktuellt. Och där Public Service med sin makt över narrativet blir mer aktör än observatör. Det är inte så att Public Service ljuger. Nej, men de väljer bort. De väljer vem som får vara offer och vilken smärta som får ta plats.

Barnen i Gaza har ansikten och namn. Vi ser och hör dem gråta, sörjas. Men barnen i Sderot, i Ashkelon, Israel, de som gömmer sig i skyddsrum när Hamas skjuter raketer? De syns inte. Deras föräldrar intervjuas inte. Deras rädslor väger lätt. På så sätt gör Public Service ett moraliskt val – som påverkar hela den svenska opinionen. 

Och inte bara det! 

I varje nyhetssändning från Public Service  återkommer samma formuleringar: 

”Enligt hälsomyndigheten i Gaza har över 35 000 dödats….

Eller 

”Hälsodepartementet i det Hamasstyrda Gaza uppger att…”

Men vem är denna ”hälsomyndighet”?

Det sägs sällan rakt ut att den är direkt kontrollerad av Hamas – den terrorstämplade organisation som inledde kriget genom att mörda över 1 200 israeler den 7 oktober 2023 och fortfarande håller civila som gisslan. Det är alltså Hamas egen propagandamaskin som levererar siffrorna. Och Public Service rapporterar dem vidare – dag efter dag- utan att granska källan. Detta är inte neutral journalistik. Det är att vidarebefordra propaganda från en av parterna i ett blodigt krig. Det är en viktig journalistisk fråga, särskilt eftersom många internationella medier ( t ex BBC, Reuters) har fått kritik för att de okritisk återger Hamas siffror utan att förklara dess ursprung. 

 Och inte nog med det! 

Public Service i Sverige  använder sig av lokala ”frilans journalister” inne i Gaza, trots att alla vet att ingen där kan arbeta med oberoende journalistik. Inne i Gaza är det Hamas som kontrollerar medieproduktionen. Ingen kan rapportera fritt om Hamas militära närvaro i sjukhus, skolor eller bostäder. Den som försöker det riskerar sitt liv. Att kalla detta ”oberoende rapportering” är ett hån mot både publiken och det journalistiska uppdraget. När frilansjournalister inne i Gaza kallas ”oberoende”, fast de verkar under dödshot från en terrororganisation, är det inte längre journalistik. Det är iscensättning.

Framför mig ligger boken Media som krigshetsare av Folke Hagman. En bok som kom ut 1986. Den har sedan dess funnits i mitt medvetande. Media som krigshetsare är lika aktuell idag, som då!  I boken beskriver Folke Hagman hur media under världskrigen, Vietnamkriget, och det Kalla Kriget ofta agerade mer som aktivister än som journalister. Han varnade för medier  som blir part i målet. 

”Den som i god tro upprepar en lögn har ändå ett ansvar för att den sprids”, skriver Folke Hagman. 

Och nu är vi där igen! Media som hetsar! Media, inte minst Public Service och dess journalister har ett ansvar – att rapportera från båda sidor. Även från dem som inte ropar högst på Avenyn i Göteborg. 

Helene Bergman 

Hyckleriet med pressfriheten – Medin hyllas, Assange förnedrades.

Medan Joakim Medin hyllas för sitt mod, förnedrades Julian Assange av svenska journalister. Jag var en av få journalister som öppet försvarade Julian Assange. Inte för att jag tyckte att han var så trevlig när jag träffade honom i London.

Utan för att han, med hjälp av Wikileaks, avslöjade sanningar som andra inte vågade. Bland annat USA.s krigsbrott. Maktmissbruk. Global övervakning.

Men i Sverige möttes han inte av hurrarop, utan av journalisters tystnad. Av journalister som snabbt ”glömde” vem han var, vad han hade gjort – vad som stod på spel. Han misstänkliggjordes moraliskt. Och ingen journalist ifrågasatte sanningshalten!

 

För fri och modig journalistik

                                                      För pressfriheten! Stötta Kärringbloggen

                                                              Swisha till 123 220 79 75

 

Jag skrev otaliga artiklar på Kärringbloggen, bland annat artikeln  ”Den obekväma sanningen, Julian Assanges egen berättelse.” Jag höll fast vid att yttrandefrihet och pressfrihet inte bara gäller när vi gillar personen ifråga. (karringbloggen.se)

Joakim Medin grips i Turkiet. Och plötsligt vaknar hela den svenska journalistkåren. Man uttrycker ilska och solidaritet. Organisationer mobiliserar. Uttalanden skrivs. Krav på frigivning formuleras. Nu är till och med EU inkopplade. Några få journalister har hävdat att Medin är mer en vänsteraktivist än journalist. 

Men jag har en fråga: 

Var fanns ni svenska journalister när Assange satt fängslad i högriskfängelset Belmarsh? När han riskerade 175 års fängelse i USA för att ha avslöjat sanningen?

Det är något i reaktionerna vad gäller Medin som skaver. Joakim Medin har gjort reportage från bland annat Syrien och Kurdistan. Gott så! Men i det här fallet reste han till Turkiet för att bevaka oppositionen mot Erdogan. Han reste utan journalistvisum – ett land där jag själv bott i fyra år. Jag vågade knappt andas ordet ”journalist,” när jag var där.

Medin försökte smita in som turist med samtycke av sin chef, Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson. 

Ansvarslöst ja. Riskabelt, absolut. Medin greps av turkisk polis. Nu har han dömts till villkorlig dom. Sitter fängslad i väntan på en andra rättegång. Åtalad för terrorbrott.

Några år tidigare: Assange körde med öppna kort. Han dolde inte vad han gjorde. Hans journalistik var tydligt kompromisslös och transparent. Det var också det som gjorde honom farlig – för makten. Medan Medin hyllas för sitt mod, förnedrades Assange av svenska journalister.

Skillnaden i hur Medin och Assange behandlas – av kollegor, medier, politiker – säger något obehagligt om journalistkåren.

Är solidariteten selektiv? Gäller pressfriheten bara dem vi sympatiserar med? Är det lättare/modigare att stötta en svensk journalist som fängslas i Turkiet än en internationell journalist/ visselblåsare som hotar västs självbild och jagades av CIA i Stockholm? 

Sanningen är att Julian Assange avslöjade västvärldens dubbelmoral. Det gjorde honom obekväm. Och i Sverige blev det ännu mer laddat när anklagelser om sexuella övergrepp vävdes in. Övergrepp som sedan visade sig inte vara sanna:

 ”Julian Assange ingen våldtäktsman,” hävdar kvinnorna. Kärringbloggen 22 april 2022

Plötsligt förvandlades frågan om pressfrihet till ett moraliskt, sexuellt minfält. Då blev det enklare för de svenska journalisterna att vara tysta. Att låtsas som ingenting!

Jag försvarade Assange då, trots att jag var och är kvinnorättskämpe. 

Jag försvarar honom fortfarande. Inte för att han är felfri – utan för att jag är journalist. Och om vi inte står upp för varandras rätt att avslöja makten, vem ska då göra det?

Pressfriheten handlar inte om vilka vi gillar, eller om det handlar om vissa svenska journalister! Det handlar om modet att försvara pressfriheten såväl i Sverige som internationellt – också när det är obekvämt och kanske till och med är farligt! 

Helene Bergman 

Källor:

Helene Bergman:”Julian Assange ingen våldtäktsman,” hävdar kvinnorna, Kärringbloggen 2022.

Helene Bergman:” Den obekväma sanningen, Julian Assange egen berättelse,”Kärringbloggen 2022

www.karringbloggen.se  

”Joakim Medin åkte till Turkiet utan pressackreditering”, Dagen Media 2025

dagensmedia.se

Polisens kapitulation: När journalister misshandlas och rättsstaten backar

På tisdagen stod en man åtalad för misshandel av en journalist under en propalestinsk demonstration i oktober 2024 i Göteborg. Men rättegången i tingsrätten blottlade något större än ett enskilt övergrepp: Polisens passivitet i det avgörande ögonblicket – och ett demokratiskt svek. Jag satt i rättssalen, men har också själv som journalist bevittnat polisens senfärdighet, ibland passivitet och arrogans mot journalister. Jag är inte ensam. 

Kärringbloggen behöver stöd, stort som litet!

Swisha , 100 kr, 200 kr, 500 kr eller valfri summa till 

123 220 79 75

En rättegång som bekräftade det vi redan visste.

 

Det är inte första gången det händer – och det lär inte bli den sista. En journalist misshandlas. Polisen ingriper inte där och då. Och när ärendet till slut når rättssalen månader senare, visar det sig att inga gripanden skedde i direkt anslutning till brottet. Allt hänger på bildbevis. Den åtalade – en man från Syrien som bott i Sverige i tio år – förnekar allt. Men det som slog mig mest i rättssalen var inte förnekandet. Det var hur Göteborgspolisens passivitet i det avgörande ögonblicket bekräftades. 

I Nordstan, – ett av landets största affärscentrum – tilläts en s k allmän sammankomst, störa allmänheten under drygt sju timmar i juni 2024. Tio butiker fick stänga. Demonstranterna började medvetet blockera passager för allmänheten. Polisen ”hjälpte” demonstranterna genom att hålla nödutgångarna fria. Polisen kommunicerade på svenska via Nordstans högtalarsystem, men ignorerades av demonstranterna som slagit upp ett tält och skanderade de numera välkända propalestinska slagorden samtidigt som de slog på trummor. Polisen frågade demonstranterna hur länge de skulle hålla på? Och fick till svar: 

” Vi ska vara kvar här tillsvidare!” 

Först vid 21.30-tiden lyftes demonstranterna bort – och lagfördes. Men då var såväl skadan och polisens signal klar: Det allmänna rummet är inte längre skyddat. 

Sex poliser – 300 demonstranter – en knäckt näsa. 

 

Vid demonstrationen utmed Avenyn som stannade på Kungstorget- där journalisten misshandlades och fick näsbenet knäckt – fanns sex poliser på plats. Journalisten som tidigare upplevt hot och våld, hade med sig två egna livvakter. Trots det blev han angripen. När ett försök gjordes att gripa en person som dragit i journalistens kläder, stoppades ingripandet av en insatschef (PIC) Motiveringen? Det kunde uppstå ”upprörd stämning” bland demonstranterna från tältlägret på Vasaplatsen – även kallad ”Gazaplatsen.” Ett namn som insatschefen själv anammat. 

Polisens senfärdighet slår tillbaka – på demokratin

 

Det här handlar inte längre om en enskild demonstration. Inte om en ensam journalist med brutet näsben. Det handlar om ett system där polisen – kanske av rädsla, kanske av politisk försiktighet – tvekar att upprätthålla lagen när det gäller vissa grupper eller laddade situationer. 

När journalister – vars uppdrag är att bevaka, dokumentera och informera – tvingas anlita privata livvakter  i Sverige år 2024, då har något brustit på riktigt! Och när polisen hellre backar än griper då riskerar vi att förlora det som kallas ett öppet samhället. 

Att demonstranterna till slut avlägsnades och lagfördes är en sen reaktion  – inte en ursäkt. Skadorna var redan skedda. Misshandeln var redan ett faktum. Och när ingen grips på plats blir rättegången en gissningslek, där bildbevis och minnesluckor får väga tyngre än lagens tydliga uppdrag: att skydda både ordning och yttrandefrihet. 

En kall front mot det fria ordet.   

 

Jag har själv varit ögonvittne till polisens arrogans mot oss journalister. Jag har känt kylan, nonchalansen – och tystnaden. Flera andra journalister har drabbats. Men ingen ansvarig verkar ställas till svars. 

För oss som fortfarande tror på demokratin, är det inte bara oroande – det är skandalöst. 

Helene Bergman

Swish 123 220 79 75

 

Tack och lov Feministiskt Intiativ håller på att dö ut!

Min feministiska memoar
ännu mer aktuell idag! Går att köpa direkt av mig.
Swisha 150 kronor det är inklusive porto till
123 220 79 75. Skriv din adress så skickar jag ett signerat ex.

 

Fi var inte det rosa parti de utgav sig  för att vara. Under det rosa täcket fanns ingen feminism värd namnet. Istället fanns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism.

2014 skrev jag en debattartikel på SVT Opinion om att jag hoppades att FI bara skulle dansa en sommar. Det tog lite längre tid, men under tiden de varade skapade FI sår i det svenska samhället. Och allt färre unga vill idag kalla sig feminister. Fi:s ungdomsförbund har enligt Ungdomsbarometerns senaste rapport krympt från 1000 till 35 medlemmar på fem år.

Så här på kvinnodagen återpublicerar jag min artikel från 2014 med rubriken ”Dra av det rosa täcket från Schyman och Fi!” här på Kärringbloggen.

 

Stötta gärna Kärringbloggen med en gåva! 

Swisha till 123  220 79 75

 

Annelie Sjöberg, 47-årig gymnasielärare från Söderköping vill inte längre kalla sig för feminist, särskilt inte Fi-feminist. Annelie Sjöberg har blivit kallad nazist, könsförrädare och våldtäktsförsvarare på de sociala medierna av ledande Fi-anhängare. De har ringt till hennes arbetsgivare i Söderköpings kommun och påpekat att hon inte är lämplig som lärare eftersom hon inte undervisar i den rätta feministiska läran.

Anledning: Annelie Sjöberg har ställt kritiska frågor om Fi:s feminism såväl på Twitter som på ett öppet Fi-möte i Norrköping. Där fick hon det typiska Fi-svaret: att Fi inte tar debatten! Annelie Sjöberg är bara ett exempel på hur Fi, Feministiskt Initiativs, anhängare agerar mot kritiska röster. Jag som deltagit i kvinnokampen sedan 70-talet blir vred när feminismen blivit en trend utan demokratiska förtecken. Ett modeord utan historisk förankring.

Jag som var med om att starta lokalradions första kvinnoprogram Amanda i början av 80-talet och sedan under några år var en av programledarna i Sveriges Radios kvinnoprogram Radio Ellen. Jag som skrivit en bok om vår kvinnokamp som resulterade i att kvinnokampens döttrar kan ta för sig i och av ett samhälle som är ett av de bästa i världen för en flicka att växa upp i. Ett samhälle där kvinnokampens söner delar lika.

Men så kom Gudrun Schyman och Fi och trasade sönder kvinnokampens väv. När jag mötte henne i SVT Debatt efter Belinda Olssons program. Fittstim – Min kamp, fick jag frågan om jag skulle rösta på Fi. Jag svarade nej eftersom Fi är ett elitistiskt parti.

Tiden har gått och mitt NEJ har blivit ännu starkare. Fi är inte det rosa parti de ger sig ut för att vara. Under det rosa täcket finns ingen feminism värd namnet. Istället finns populism, maktbegär, förföljelse, förtryck och könsrasism.

Kvinnokampen gjorde kvinnor starka, stolta och modiga. Fi gör kvinnor rädda och utmålar kvinnokampens söner som deras fiender.

De vita medelålders männen, som är några av de bästa i världen, när det gäller att respektera kvinnor och dela på familjens börda; barn och hushåll eftersom de flesta kvinnor i Sverige numera jobbar. Enligt Fi är det de vita medelålders männen som är patriarkatet.

Men patriarkatet är makten, och dagens svenska patriarkat utgörs till hälften av kvinnor. 57 procent av åklagarna är kvinnor och 58 procent av domarna är kvinnor. Något lägre siffror för kvinnor i kommunerna, landstingen och riksdagen.

Det är inte första gången jag kritiserar Fi. I min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut 2013 ( går att fortfarande att köpa från mig) anade jag vad som komma skulle då jag från ett feministiskt perspektiv analyserar och kritiserar Gudrun Schyman och Fi.

Jag skrev bland annat att Gudrun Schyman inte har en feministisk grund att stå på. Hon var inte med i kvinnokampen på 70 – 80-talet. Då ägnade sig Gudrun Schyman åt Vänsterpartiet, istället.

Min starkaste kritik som feminist är att Fi inte öppet solidariserar sig med de flickor/kvinnor som utsätts för hedersmord och könsstympning, även i vårt land.

Att skända kvinnor kroppsligen är nämligen det yttersta tecknet på kvinnoförtryck. Istället vänder Fi åter sitt hat mot kvinnokampens söner, de vita medelålders männen. Absurt!

Inte heller bryr sig Fi särskilt mycket om de hundratusentalet kvinnor som är fattigpensionärer i vårt land. Ett feministisk parti som inte värnar om de svagaste är inte ett feministiskt parti.

Feminismen är en tolerant, internationell rörelse som försvarar alla kvinnors liv och hälsa oberoende av nationalitet, hudfärg och religion.

Feminismen är en rörelse som stärker kvinnor och ger oss mod att ta ansvar för våra egna och våra barns liv. Den goda feminismen samarbetar gärna med männen.

Gudrun Schyman har fått rockstjärnestatus tack vare sin karisma och med hjälp av sina groupies på Twitter och Facebook, som jagar och förföljer oliktänkande.

Fi är ett otäckt parti som bör skärskådas i lika hög grad som Sverigedemokraterna eftersom de använder samma metoder för att förföra väljarna. SD har invandrarna, Fi de vita medelålders männen, de som är den svenska kvinnokampens söner. De som är utmärkta exempel på att vi kvinnokämpar lyckades ganska bra med att förändra det svenska samhället till ett av världens mest jämställda.

Det jag ser nu gör mig rädd och ledsen. Jag ser hur det vi byggde upp håller på att raseras i hat, förakt och intolerans. Jag hoppas innerligt att Gudrun Schyman och Fi bara dansade en sommar!

Min egen feministiska resa skildras i boken ” Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar.”

 

Helene Bergman

Kärringbloggen 2024: En fri penna som sticker ut

Årets Bild 2024. Riks fotograf Salle, Roger Sahlström hindras i sitt journalistjobb av en propalestinsk demonstrant. Göteborg 20 oktober 2024. Foto Helene Bergman

2024 har varit ett år då Kärringbloggen fortsatt att gå sin egen väg. Som ensam skribent har jag tagit mig an ämnen som krävt såväl journalistiskt mod som journalistisk eftertanke och erfarenhet. Med utgångspunkt i både historiska och feministiska perspektiv har 2024 års artiklar lyft fram frågor som andra medier ofta undviker. Från yttrandefrihetens pris till kulturkrockar och kvinnors rättigheter. 

Kärringbloggen har skildrat allt från hotfulla demonstrationer och ockupationer till mormors tradition att baka mandelmusslor till jul. Det har handlat om polisens passivitet vid de pro-palestinska demonstrationerna och ockupationen på Vasaplatsen i Göteborg, då yttrandefriheten naggades i kanten. 

Jag har också skrivit om hur Hamas kvinnosyn påverkar svenska kvinnor, men också om hur mediesamhället förändras där de alternativa medierna, inklusive Kärringbloggen,  bedriver journalistik på fältet ute i verkligheten. 

Varje artikel, i snitt en i månaden, när jag tycker att det är viktigt att skriva, är ett försök att beskriva det som skaver, öppna upp för nya perspektiv och ibland väcka både tankar och känslor. 

Kärringbloggen är ingen stor redaktion, med många medarbetare. Det är bara jag, en penna och ett tangentbord men med ett journalistiskt engagemang som aldrig verkar ta slut för att skildra den verklighet jag ser. Ibland får jag också värdefull hjälp av min researcher och layoutare Caroline Thelning. Stort tack till henne!

Men utan er mina läsare skulle jag aldrig ha kraften att fortsätta. Därför ett stort tack till er som läser, delar och engagerar er i mina texter. Och tack för alla ekonomiska bidrag under året! Jag uppskattar det verkligen!

Så om du vill fortsätta att stödja Kärringbloggen och mitt journalistiska skrivande får du gärna swisha en valfri summa till 123 220 79 75 

År 2025 knackar redan på dörren och jag ser framemot ännu ett år av skrivande, såväl journalistiskt som författande. ( Har en ny bok på gång)

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag Dig kära läsare.

Helene Bergman, ansvarig utgivare på Kärringbloggen.  

Polisen i Göteborg skyddar inte journalister vid demonstrationer

Foto: Helene Bergman

Göteborg har blivit staden där frilansjournalister numera bär skottsäkra västar. Göteborg har blivit staden där frilansjournalister misshandlas, får näsan bruten eller blir omringade och sparkade och/eller knuffade. Detta är vad som hänt när journalister bevakar de propalestinska demonstrationerna och vid det numera nedrivna tältlägret vid Vasaplatsen. 

Demonstranterna viftar med stora palestinaflaggor framför kamerorna eller slår flaggpinnarna i huvudet på journalisterna. Allt för att hindra oss i vårt journalistiska arbete. Poliserna på plats är passiva och tittar bort. Jag har sett hur kameror och mobilkameror slagits ur händerna på journalister. Själv blev jag mobilhotad av den numera före detta Vänsterpartisten Kristofer Lundberg. När han med bestämda steg kom gående mot mig på Gustav Adolfs Torg var han föremål för polisutredning för rån och misshandel mot Joakim Lamotte. Polisen stod bara och såg på. Jag blev nerknuffade på trottoaren vid rivningen av tältlägret på Vasaplatsen.

Kärringbloggen behöver all stöttning!

Swisha till 123 220 79 75

Men det som förföljer mig mest från dessa demonstrationer och ockupation är inte bara polisens passivitet utan hatet jag mötte i demonstranternas blickar. Deras mörka ögon glödde av förakt, och plötsligt stod de så nära att jag kunde känna deras andedräkt. Den närgångenheten, kombinerad med deras intensiva hat, skapar en rädsla som jag aldrig tidigare känt – inte ens när jag rapporterade från Betlehem under Andra intifadan, från Zimbabwe, Turkiet eller Bangladesh. Det var som om dessa blickar ville utplåna mig , inte som journalist, utan som människa. Men det var inte bara demonstranternas hotfulla närhet och hatfulla blickar som skrämde mig, utan också känslan av vanmakt när polisen stod passiv. Jag kände mig ensam i hatet, och en gnagande rädsla för vad som kunde hända om situationen eskalerade låg ständigt i bakhuvudet. Jag sprang inte därifrån. Jag hade rätt att vara där, som journalist och som medborgare.

Vad de passiva närvarande poliserna inte tycktes känna till är att hot eller våld mot journalister är brottsligt och kan anmälas, enligt Tryckfrihetsförordningen, TF, och Yttrandefrihetsgrundlagen, YGL. Göteborgspolisen har alltså under det dryga halvår som gått, stått och sett på när de propalestinska demonstranterna gjort sig skyldiga till brott. Polisens passivitet gentemot de arbetande journalisterna, till förmån för de våldsbenägna propalestinska demonstranterna är inte bara kriminellt utan utgör även en fara för såväl den svenska yttrandefriheten som för demokratin. 

Redan i maj när de illegala tältlägret vad Vasaplatsen började byggas kände jag av polisens agenda. Nämligen att bli kompis med demonstranterna, medan journalister och allmänheten sågs som störande element. Själv ombads jag att försvinna från lägret. Anledningen var att polisen inte kunde garantera min säkerhet! Min blotta uppenbarelse var alltså en säkerhetsrisk! Och jag hade alltså inte rätt att som medborgare beträda kommunens mark. Jag blev också vittne till hur en polis jag talade med stod och  såg på hur ett brott begicks. Han berättade att det brottet var ofredande. Han gjorde inget utan förklarade att han nu måste gå på lunch.  

Jag blev till och med uppläxad av ett polisbefäl offentligen på X. Som myndighetsperson gick han alltså in på mitt privata X där det klart framgår att jag är journalist. Han tillrättavisade mig i myndig ton. Var det för att skrämma mig till tystnad? Enligt tryckfrihetsförordningen är journalister skyddade från repressalier när vi rapporterar kritiskt om en myndighet i detta fallet polismyndigheten, även på X. 

Jag har arbetat som journalist i 50 år och har haft nära kontakt med polisen. Men det som hänt i Göteborg, där polisen tar ställning för demonstranterna mot journalisterna har jag aldrig varit med om tidigare! Polischefens i Göteborg Emelie Kullmyr, som vägrar tala med journalister, taktik, innebar att polisens medgörlighet gentemot demonstranterna ökade hotet mot journalisterna. Och ju mer frihet de våldsbenägna demonstranter fick, desto mer eskalerade hoten och våldet mot journalisterna. 

Hoten och våldet mot frilansjournalisterna finns dokumenterat på olika nätforum. Dock inte i gammelmedia, varken på Sveriges Radio, Sveriges Televison eller i GP.Såväl Nick Alina och Christian Peterson frilansjournalister från Stockholm har både på X och på YouTube videodokumenterat Göteborgspolisens passivitet och demonstranternas vålds- och dominansbeteende.

Jag har även på mitt eget X ,Helene Bergman, lagt ut dokumentation, såväl från demonstrationerna som från det illegala tältlägret. Till saken hör att såväl Nick Alina som Christian Peterson skyddas av såväl tryckfrihetsförordningen,TF, som yttrandefrihetsgrundlagen, YGL. Det gör  även jag, eftersom Kärringbloggen har utgivarbevis.  

Det kan vara på sin plats att här erinra om vad som står i TF och YGL, beträffande journalister, journalistiken och polisen.

Hot eller våld mot journalister är brottsligt och kan anmälas. Polisen har skyldighet att ingripa om journalister attackeras medan de utför sitt arbete.

Detta är särskilt allvarligt om hoten syftar till att hindra journalister från att rapportera, eftersom detta är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin.

Journalister bör kunna förvänta sig skydd från polisen om de blir hotade av demonstranter eller andra närvarande.

Så har alltså inte skett varken under demonstrationerna eller på det illegala tältlägret i Göteborg. Förutom med vissa undantag. 

P.S 118 anmälningar kopplade till Israel- Palestinakonflikten i Göteborg har kommit in till polisen sedan april i år. En stor del av dessa är relaterade till demonstrationer och tältlägret vid Vasaplatsen.(GP,Bulletin)

Helene Bergman 

Kritisk privatperson märks ut av propalestinsk grupp. Affisch på hennes port

I natt klistrade Palestinska samordningsgruppen Göteborg – Borås upp en stor affisch på Caroline Thelnings port i Vasastaden i Göteborg. Den propalestinska affischen kan ses som en repressalie, hot och försök till att tysta Caroline Thelning.

Hon har sedan i maj i år uttalat sig kritiskt bland annat i media mot det illegala propalestinska tältlägret på Vasaplatsen i Göteborg. Ett läger som nu rivits tack vare att  Liberalerna i Göteborg, begärde att hålla en lagstadgad allmän sammankomst på platsen i fredags i förra veckan. 

Att märka ut en privatperson genom att klistra upp en affisch på hennes hemadress för tveklöst tanken till hur nazisterna märkte ut judarna i Tyskland genom att rita en Davidsstjärna eller ett ett stort J på deras dörrar och portar. I dagens Sverige är det brottslig att sätta upp en affisch på en privatpersons dörr med syfte att utmärka henne som fiende. Det finns ett antal lagparagrafer som i detta fallet kan gälla: 

Ofredande, olaga hot, förtal, hemfridsbrott, olaga integritetsintrång. Alla med böter eller fängelse i straffskalan. 

Helene Bergman 

Stötta Kärringbloggen

Swisha valfri summa till 123 220 79 75