Kärringbloggen- fri och oberoende – går in på sitt sjätte år – 2026 ✊

Nytt År , Ny horisont. Välkommen 2026.
Foto Helene Bergman

2026 går Kärringbloggen in på sitt sjätte år. När jag startade den 2019 gjorde jag det av en enkel anledning: jag ville vara fri. Fri från redaktionella koppel. Fri från bidrag. Fri från partipolitiska krav. Bara journalistik. Bara min röst – tillsammans med läsarna.
Och som Janis Joplin sjöng:

“Freedom is JUST another word for nothing left to lose.”

✊ Jag skriver det jag vill.
Jag säger det andra viskar.
Stötta gärna den friheten: Swish: 123 220 79 75 

Sedan dess har yttrandefriheten blivit en av vår tids stora stridsfrågor.

På Kärringbloggen har jag följt den kampen på nära håll – inte minst genom att granska och skildra rättegången mot Ann-Sofie Hermansson. Det arbetet ledde vidare till min bok Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten. För den processen handlade inte bara om juridik. Den handlade om demokrati, ansvar och mod.

Under de här åren har jag också följt och försvarat kampen kring Julian Assange – inte som personkult, utan som en principfråga om journalistik och yttrandefrihet. Länge stod jag i stort sett ensam i svensk offentlighet med den hållningen. Det är inget jag ångrar.

Här på Kärringbloggen har jag gång på gång valt det obekväma framför det bekväma. Jag var tidigt med att dokumentera utvecklingen kring de propalestinska demonstrationerna i Göteborg. Jag var också bland de allra första i Sverige att uppmärksamma de judiska kvinnor som torterades, våldtogs och mördades av Hamas – och vägrade låta deras öde relativiseras eller tystas.

Jag har litat på mina journalistiska morrhår – den där instinkten som säger när något är fel, när makt behöver granskas och när tystnaden är farlig.

Kärringbloggen är inte stor. Men den är fri.

Och ibland krävs det inte en stor redaktion för att göra skillnad – bara journalistisk erfarenhet och  mod.

Det oberoendet bär jag inte ensam. Det är möjligt tack vare er som läser, delar, diskuterar – och ibland också stöder ekonomiskt. Kärringbloggen har inga statliga bidrag, inga institutionella skyddsnät. Den lever därför att ni tycker att den behövs. Ni är en del av dess ryggrad.

Vi lever i en tid där människor allt oftare sorteras i fack, där etiketter delas ut och listor upprättas över ”rätt” och ”fel” sida.

Och så konstaterar jag stillsamt: varken jag eller Kärringbloggen finns med på några sådana listor. Det tar jag som ett gott tecken. Vi är fortfarande självständiga. Vi tänker själva.

2026 fortsätter Kärringbloggen.

Med ryggrad. Med hjärta. Med erfarenhet. Och med frihet.

Jag firar genom att gå ombord på Stena Germanica till Nyår. Havet är som många av er vet en del av mitt liv. Havet kan inte låsas in i ett fack liksom journalistiken!

Gott Nytt År och vi ses 2026

Helene Bergman

 

 

När Public Service/Godmorgon världen börjar gråta – och inte ställer frågan VARFÖR?

Det blev en försåtligt moralisk berättelse med flöjtmusik om Gazas förlorade kulturarv i Godmorgon Världen i morse, söndag. Det var en gripande berättelse om ett sönderbombat kulturarv. Men när sorgemusiken ersätter analys, när ansvar aldrig diskuteras och när komplexitet plockas bort – då sviker Public Service sitt uppdrag. Godmorgon Världen blev ett varnande exempel!

Public Service ska informera och svara på frågan varför  – inte leda publiken känslomässigt till färdiga slutsatser. 

Kärringbloggen gråter inte!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Därför var det smärtsamt att lyssna på Godmorgon Världen när Cecilia Uddén berättade om Gazas förstörda kulturarv. Ett vackert producerat inslag. Lågmält. Sorgligt. Fullt av förlust och ruinromantik.

Men journalistiken saknades.

Ingen analys.

Ingen ansvarsfördelning.

Inga kritiska frågor.

Underförstått: Israels skuld. Punkt.

Känsla ersatte kunskap

Att kultur förstörs i krig är tragiskt. Men kultur förstörs inte i ett vakuum. När Public Service berättar måste publiken också få veta varför saker händer – inte bara att det händer.

Det som helt utelämnades: 

Hamas medvetna strategi att placera militär infrastruktur i civila och kulturella miljöer. Tunnlar, vapenlager och ledningscentraler nära moskéer, skolor och sjukhus och  hur detta påverkar både folkrätt och ansvar

Det gör verkligheten mer komplex. Men just den komplexiteten försvann.

När Public Service väljer känslostyrt berättande framför analys gör man inte publiken klokare. Man gör den styrd.

Det handlar om förtroende

Om SR vill tala om UNESCO, Haagkonventionen och kulturarvets skydd måste man också tala om:

Vad som gäller när en part själv militariserar kulturarv. Hur ansvar bedöms i krigets juridik och hur detta hänger ihop med den 7 oktober. Annars blir inslaget inte journalistik – utan moralisk berättelse med flöjtmusik.

Det är fullt möjligt att tala om Gazas kulturförstörelse och samtidigt tala om Hamas ansvar, folkrättens svårigheter och den politiska kultur som bidragit till tragedin. Det är till och med Public Service plikt.

För Public Service har inte fått sina licenspengar för att få oss att känna.

Public Service har fått sitt uppdrag för att hjälpa oss att förstå.

När den skillnaden suddas ut är det inte bara ett inslag som brister.

Då börjar själva uppdraget erodera.

Public Service gråter över Gazas kulturarv – men vågar inte analysera varför det förstörts. Godmorgon Världen blev känslopolitik istället för journalistik.

Helene Bergman

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Tillåtet hat – statsminister Kristersson, detta är ert ansvar!

Detta är en krönika om tillåtet hat- och ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson. När staten ser antisemitismen och inte ingriper upphör orden att betyda något.

Statsminister Ulf Kristersson,

Du säger återigen att ”Aldrig igen är nu”.

Men i Sverige har ”nu” i över två år betytt något annat: att se antisemitismen – och låta den passera.

Hat mot judar har normaliserats i det offentliga rummet. Inte i marginalerna. Inte i slutna rum. Utan mitt i svenska städer, inför polis och politiska företrädare.

Detta är inte begränsat till Göteborg.

Detta är ett nationellt tillstånd.

I stad efter stad har demonstrationer tillåtits där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer relativiserats och där judehatande slagord fått eka öppet – utan ingripande.

Detta är ingen tillfällig reaktion. Detta är inget undantagstillstånd. Detta har pågått i över två år. Och medan detta pågår svarar staten med ord:.

Högtidstal.

Försäkringar.

Symboliska markeringar.

Men judisk trygghet skapas inte av formuleringar. Den skapas när gränser sätts. När lagen tillämpas. När hat möts med konsekvens – inte med tolerans.

Regeringen bär det yttersta ansvaret.

Sedan Hamas massaker på Novafestivalen den 7 oktober 2023 har den propalestinska rörelsen kunnat ta plats i Sveriges offentliga rum med politikers och polisens goda minne.

Under denna tid har svenska städer gång på gång varit skådeplatser för manifestationer där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer urskuldats och där judehatande slagord tillåtits att eka – öppet, högljutt och utan ingripande.

Det har inte skett i skymundan. Det har skett inför polis. Det har skett inför politiker.

När jag vid upprepade tillfällen frågat poliser på plats varför detta tillåts har svaret varit detsamma:

Yttrandefrihet och allmän sammankomst.

Som om dessa begrepp vore gränslösa. Som om de vore neutrala skydd, även för hot, hat och terrorromantik.

Men yttrandefriheten är inte till för att normalisera judehat. Den är inte till för att hylla eller relativisera terror.

Den är inte till för att skrämma judar till tystnad i sitt eget land.

När staten ser hatet, hör slagorden och ändå väljer att inte ingripa – då handlar det inte längre om frihet.

Då handlar det om tillåtet hat.

Detta är den verkliga skandalen.

Inte att extrema grupper existerar – de har alltid funnits.

Utan att ansvariga myndigheter och politiska företrädare valt att abdikera från sitt mest grundläggande uppdrag: att skydda medborgare från hot och hat.

Historien är obehagligt bekant. På 30-talet gömde man sig också bakom ord. Man talade om ordning, tolerans och att inte provocera.

Skillnaden är att ingen i dag kan säga att man inte visste.

Det är först efter terrordåd som det på Bondi Beach som statsministern återigen går ut med försäkringar, uppmaningar och högtidstal.

Men politik som reagerar först när blod spillts är inte ledarskap. Det är efterhandsretorik. För hat som tillåts blir till slut norm.

Och ansvaret ligger inte främst hos dem som skriker.

Det ligger hos dem som såg, hörde – och lät det ske.

Regeringens ansvar – tre krav

Om ”Aldrig igen” ska betyda något i Sverige krävs handling, inte fler ord.

1. Tillämpa lagen konsekvent i hela landet.

Slagord och manifestationer som hotar, demoniserar eller relativiserar terror ska inte tillåtas under skydd av yttrandefriheten.

2. Dra en nationell gräns – offentligt och tydligt.

Antisemitism, oavsett politisk eller religiös förklädnad, hör inte hemma i det svenska offentliga rummet.

3. Stoppa hatet där det uppstår.

Judisk trygghet kan inte reduceras till polisbevakning runt synagogor.

Statens uppgift är att förhindra att hat normaliseras – inte att vakta dess offer.

Allt annat är bara ord.

Helene Bergman  Swisha 100 :- 123 220 79 75

Viktor Rydbergs Tomten – väktaren i tystnad som bär ansvar

Kärringbloggen recenserar: Viktor Rydbergs Tomten i Karnevals förlag  nyutgåva.

Tomten, Viktor Rydberg &Harald Wiberg i nyutgåva av Karneval förlag. Foto Helene Bergman

Jag har burit Viktor Rydbergs Tomten med mig genom livet. Inte som julpynt eller barnramsa, utan som stämning – som ett nordiskt samvete. Därför blev jag glad när Karneval nu ger ut dikten i en ny, varsamt genomarbetad utgåva med Harald Wibergs illustrationer. I en tid som ständigt ropar efter uppmärksamhet påminner Tomten om något nästan bortglömt: att vaka är också en handling, och tystnad kan vara ett ansvar.

Kärringbloggen överraskar alltid! 

Stötta självständig journalistik!  Swisha 100:- till 123 220 79 75 

 

När jag arbetade på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – där också Viktor Rydberg en gång var journalist – kändes hans närvaro märkligt självklar. Och när jag i dag promenerar genom Slottskogen vintertid är det som om dikten fortfarande går bredvid mig. För  det var just i Slottskogen som dikten Tomten kom till 1881. Den där stilla figuren som vakar när världen sover. Inte hjälten. Inte rebellen. Utan väktaren.

Nu har Karneval gett ut Tomten i en ny, varsamt genomarbetad utgåva, med Harald Wibergs illustrationer. Det är en liten bok. Stillfärdig. Och just därför så ovanligt nödvändig i vår tid.

En dikt om ansvar – inte nostalgi

Tomten missförstås ofta som idyll. Men Rydbergs dikt är inte sentimental. Den är sträng, nästan asketisk. Den handlar om ansvar, om tidens gång, om att vaka över något som är större än en själv. Tomten är inte mysig – han är plikttrogen. Han går sin rond, år efter år, i snö och mörker, utan publik.

Det är en djupt vuxen dikt, trots att den ofta läses för barn.

I en tid där allt ska vara snabbt, högljutt och känslomässigt övertydligt, erbjuder Tomten något helt annat: tystnad. Eftertanke. Ett lågmält manligt ideal som i stort sett försvunnit ur offentligheten – väktaren snarare än krigaren, den som tar ansvar snarare än kräver rättigheter.

Harald Wiberg och den nordiska blicken

Harald Wibergs illustrationer hör intimt samman med Tomten. De är inte dekorativa, utan bärande. Hans vinterlandskap, djurens blickar och tomtens ensamhet skapar ett bildrum som förstärker diktens allvar.

Jag bodde en tid i Västervik, inte långt från Ankarsrum, och minns väl hur den småländska skogen kan vara både skyddande och hotfull. Wiberg bodde i Gladhammar, och jag vill minnas att jag en gång intervjuade honom när jag arbetade på Västervikstidningen. Det finns något djupt lokalt i hans bilder – men också något allmängiltigt nordiskt. Skogen som moraliskt rum. Vintern som prövning.

Det är ingen slump att just dessa bilder har blivit så starkt förknippade med Tomten. De illustrerar inte texten – de samtalar med den.

Varför Tomten behövs nu

Karnevals nyutgåva är ingen modernisering. Ingen uppdatering. Ingen pedagogisk ompaketering. Och det är dess stora förtjänst.

Det här är en bok som litar på läsaren. Som vågar vara stilla. Som inte ropar på uppmärksamhet.

I en samtid där mycket litteratur antingen vill trösta eller provocera, påminner Tomten om något annat: att vaka är också en handling. Att tystnad kan vara ett ansvar. Att inte allt måste sägas – men mycket måste bäras.

Det är en bok att läsa långsamt. Kanske högt. Kanske bara för sig själv. En bok att återvända till, år efter år, precis som tomten själv gör.

Ett förlagsarbete att respektera

Karneval ska också ha erkännande för att de fortsätter att ge ut klassiker med respekt – inte som museiföremål, utan som levande texter. Tomten är inte ett nostalgiskt objekt. Den är en del av vårt kulturella minne, och därmed också av vårt moraliska arv.

När världen skakar, och när orden slits ut i realtid, kan det vara just de här stillsamma böckerna som håller något samman.

Tomten går ännu sin rond.

Frågan är om vi fortfarande ser honom.

P.S. I år läser jag Tomten för mina barn och barnbarn på julafton. Inte som jultradition, utan som arv. Orden har burit mig sedan 1950-talet. Nu är det deras tur att bära dem vidare.

Helene Bergman

 

Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem??🙉

Här gullar polisen i Visby med Tara Saleh. Polisen gullade med henne i Göteborg också. Inte bara med Tara Saleh utan även med övriga Palestina demonstranter. Foto Helene Bergman

Nu knackar de dörr 🙈

Polisen knackar dörr i hela Göteborg för att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Men när jag – och andra kvinnor – trakasserades av propalestinska demonstranter mitt i centrum, var polisen förvånansvärt passiv. NU passar det att poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Det säger något om vilka kampanjer som prioriteras, och vilka hot som lämnas därhän.

 

Stötta modiga, frispråkiga Kärringbloggen!

Swisha en hundralapp eller mer till

123 220 79 75

När myndigheter inte klarar sitt uppdrag börjar de kampanja. Just nu knackar polisen dörr i hela Göteborg. Inte för att leta efter förövare. Inte för att utreda brott. Nej – för att informera om ”mäns våld mot kvinnor.” Plötsligt dyker polischefen Emelie Kullmyr upp i medierna. Hon som knappt visat sig på två år när Göteborg plågats av:

  • propalestinska demonstrationer som spårat ur
  • maskerade män och kvinnor!  som skanderat slagord på våra gator
  • Hamas-symboler mitt i stan
  • judiska göteborgare som inte vågar bära Davidsstjärnan
  • gängskjutningar
  • en växande rädsla i hela staden

DÅ var polischefen tyst, så även rikspolischefen Petra Lundh. Rikspolischefen som inte ens visste vad som hänt i Göteborg, när jag frågade henne under Almedalsveckan  i somras.

Rikspolischef Petra Lundh.
Foto Helene Bergman

Men nu – under en ofarlig PR-vecka – står de  raka i ryggen. Nu vågar man knacka dörr hos skötsamma göteborgare och dela ut små broschyrer om ett problem som polisen redan har hundratals anmälningar om varje år, men sällan klarar upp. Varför? För att detta är riskfritt. Det är enkelt. Det är politiskt korrekt.

Det kräver inte att polisen möter aggressiva folkmassor, religiösa extremister eller maskerade män och kvinnor!  som inte backar för någon. Det kräver bara att man ler, delar ut en folder och går vidare i trapphuset. Detta är inte polisarbete. Det är myndighetsaktivism.  Formellt sett genomförs kampanjen i både centrum och utanförskapsområden.

Vad den leder till i praktiken är en helt annan fråga.

 Och nu det mest oroande: Värdegrundspolisen

Det som gör allt detta ännu mer oroande är att kampanjen rimmar perfekt med polisens nya värdegrundsdoktrin. I stället för att återta gatorna från extremism och våld fokuserar man nu på att fylla värdegrundskvoten. Man poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Polisen ska skydda demokratin, inte leka opinionsbildare. Var fanns polisen när vi faktiskt behövde dem?

Var fanns polisen när jag själv – och andra KVINNOR – blev trakasserade och hotade av propalestinska demonstranter på Gustav Adolfs torg och Vasaplatsen? När vi polisanmälde – och ingenting hände? När judiska göteborgare uttryckte oro för sin säkerhet? När icke tillståndsgivna demonstrationer blockerade Vasaplatsen och  centrala gator? Då var polisen obegripligt passiv.. Men nu – under en ofarlig PR-vecka – knackar de dörr. Det är lätt att slå mot de ofarliga. Det är svårt att ingripa där det faktiskt brinner. Och det är därför jag reagerar med en gång.

Inte för att jag inte tar våld i hemmet på allvar. Det har jag undersökt, skrivit om och kämpat mot i decennier. Men när polisen reducerar ett komplext socialt problem till en ideologisk slogan – då är det inte längre brottsbekämpning. Då är det propaganda. Jag har en enkel fråga: När tänker polisen ta tag i det våld som faktiskt hotar vår demokrati – inte lägga sin kraft på ofarliga kampanjer?

Helene Bergman

GP efterlyser Göteborgsskildringar – men vågar inte läsa dem som redan finns

När GP:s kulturchef Johan Hilton efterlyser fler Göteborgsskildringar är det svårt att inte skratta.
Jag har redan skrivit en av de mest obekväma – Den politiska rättegången – en bok som GP vägrade recensera och Stadsbiblioteket vägrade ta emot.
Göteborg har aldrig saknat berättelser. Göteborg har saknat mod.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Häromdagen skrev GP:s kulturchef Johan Hilton en krönika om hur få som skildrar Göteborg.
Han efterlyser “Göteborgsskildringar” och lyfter Lydia Sandgren som undantag.Göteborgs-Posten Det kunde ha varit en rimlig spaning. Om det inte vore för en detalj:

Jag har redan skrivit en av de mest obekväma Göteborgsskildringarna som gjorts. Den heter Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten och kom ut 2021.Adlibris+1 Den handlar inte om gulliga kvarter, nostalgiska barer eller vem som tar en öl var.
Den skildrar:

  • stämningen i sal 29 i Göteborgs tingsrätt,
  • spelet mellan lokalpolitik, aktivism och rättsväsende,
  • hur ett tidigare kommunalråd, Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, drogs inför rätta i en enskild förtalsprocess,
  • och hur Göteborgs offentliga miljö – medier, partier, aktivister – agerade runt detta.

Med andra ord – en Göteborgsskildring rakt in i stadens maktcentrum.Adlibris+1 Och vad gjorde GP?  GP vågade inte ens recensera boken.

När boken kom ut var det inte Johan Hilton som var kulturchef på GP.
Det var Björn Werner. I Den politiska rättegången finns hans namn med –
inte som romanfigur, utan som en del av den konflikt som så småningom ledde fram till att Hermansson åtalades.
Han nämns åtskilliga gånger i boken, därför att han var en del av det göteborgska medie- och kulturklimat jag skildrar.

Så:

  • En bok som beskriver Göteborg.
  • En rättegång i Göteborg.
  • Göteborgs politiska och kulturella nervsystem.
  • En dåvarande kulturchef som själv figurerar i berättelsen.

Och GP:s reaktion? Tystnad. Inte en recension. Inte ett samtal. Inte ens ett försök att ta debatten.

När jag föreslog ett samtal om boken på Stadsbiblioteket i Göteborg fick jag beskedet att boken var “för partisk”.

Det är rätt intressant, med tanke på att boken bygger på:

  • domar,
  • protokoll,
  • offentliga handlingar,
  • intervjuer,
  • och mina egna iakttagelser som journalist i rättssalen.Adlibris+1

Om det numera räknas som “partiskt” att återge vad som faktiskt sagts och skrivits i en rättsprocess, då har vi större problem i Göteborg än någon kulturkrönika någonsin kommer att erkänna.

Det blir dessutom dubbelt ironiskt att just Stadsbiblioteket – som älskar att tala om “yttrandefrihet” och “öppen debatt” – inte vågade ta emot en bok som just handlar om yttrandefrihet i Göteborg.

I dag sitter Johan Hilton på den stol som Björn Werner en gång satt på.Göteborgs-Posten+1
Det är hans namn som står ovanför kulturkrönikan där han efterlyser fler Göteborgsskildringar.

Men stolen bär på en historia. När min bok kom ut 2021 satt Werner där – och valde tystnaden. Nu sitter Hilton där – och skriver engagerat om hur få som vågar skildra Göteborg. Det är svårt att inte se det som ett skolexempel på just det jag beskriver i boken:

Göteborg gillar talet om mod,
men avskyr när modet träffar Göteborg. Problemet är inte att det saknas Göteborgsskildringar. Problemet är att:

  • GP inte vågar läsa de skildringar som redan finns.
  • Stadsbiblioteket inte vågar samtala om dem.
  • Kulturcheferna i staden hellre skriver om “bristen på berättelser” än om sin egen roll i att tysta dem.

Därför vill jag formulera det så här – och du Johan, du får gärna citera mig:

GP efterlyser fler Göteborgsskildringar. Det är ironiskt. Jag har redan skrivit en av dem – en av de ärligaste – i Den politiska rättegången. Problemet var inte att jag inte skildrade Göteborg. Problemet var att jag inte skildrade deras Göteborg. Eller ännu kortare:

Göteborg behöver inte fler berättelser.
Göteborg behöver orka läsa dem.

I väntan på den dagen fortsätter jag här, på Kärringbloggen.
Med den frihet som följer när man inte längre behöver vara alla till lags.

Och om någon i GP-huset mot förmodan skulle vilja diskutera detta på riktigt: Ni vet var jag finns. Jag har redan skrivit boken.

Helene Bergman

I dag ser jag hur Sverige hukar för de som skriker högst. Om människans värdighet!

Ljungbyhed, 1943. En ung man som snart ska bli min pappa. Han gav mig modet att se skillnaden mellan rätt och fel. Jag är min fars dotter.

 

I helgen har jag besökt mina föräldrars grav. De tillhörde en generation som visste vad krig betydde — och vad värdighet kostar. Kanske är det därför jag inte kan släppa den 7 oktober.  Jag läser Göran Rosenbergs ord i Expressen. Han avslutar med begreppet människans värdighet. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nova-festivalen i Israel. På de palestinier som jublade  i Gaza när offren fördes genom gatorna som gisslan. Samma palestinier har i västvärlden förvandlats till symboler för offer, omslutna av demonstrationer, slagord och gravmanifestationer.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik ? 

Swisha 100 kronor  123 220 79 75

Jag sitter på spårvagn 8 på väg mot Frölunda Torg. Det är en märklig resa — från mitt Johanneberg, där villorna i trä kompletterades med flerfamiljshus i brunrött tegel på trettiotalet, just innan andra världskriget bröt ut. Nu åker jag med spårvagn 8 där dagens förortskrig ägt rum, där bilar bränts och skott avlossats.

Men i mitt kvarter, Johanneberg i Göteborg,  känner jag människorna: Vera från Jordanien med sin blomsteraffär, skräddaren från Syrien, skomakaren också från Syrien, och Marco från Italien som öppnade restaurang redan på sextiotalet. Alla arbetar. Alla bidrar, alla pratar de svenska. 

Framför mig på spårvagn 8,  sitter en kvinna i hijab. Hon luktar falafel — en doft jag egentligen inte tycker om. Kanske för att den blivit en påminnelse om hur Sverige förändrats, hur vi hukar inför de som skriker högst, de som vägrar anpassa sig, de som kräver respekt men sällan visar den tillbaka.

Jag lyssnade nyligen på en nystartad podd, Varför Israel ? Två judar i Sverige talar om rädslan, tystnaden och beslutet att lämna landet. Den ena berättar att hon inte längre orkar se sina barn gå ut från den judiska skolan under ett hav av  palestinaflaggor och slagord. Hon flyttar till Israel – för att där åtminstone få leva öppet, inte gömma sig. Där alla har samma mål- att försvara det lilla landet med all kraft de har. Och jag tänker: hur kunde det bli så här – återigen! Att de judar som bott här i generationer, som byggt upp, arbetat, bidragit till vårt land, nu känner sig otrygga – medan de som kommit hit, ibland med förakt för landet som tagit emot dem, dominerar gatan, orden, rummet, media och politiken?

Jag tänker på Israel, där jag varit flera gånger – bland annat under den andra intifadan 2002. Jag minns de stolta, kaxiga israelerna jag mötte. Män och kvinnor som bär  sitt människovärde högt, mitt i hotet, mitt i sorgen.

Och jag jämför dem med så många svenskar i dag, som böjer ner sina huvuden i rädsla, som tystnar för att inte stöta sig, som inte längre vågar stå upp för något alls!

Så ser jag bilderna från Malmö: svenska kvinnor i några generationer efter mig, med gröna Hamas-pannband och en banderoll med texten “Death, death to the IDF.” ( IDF , Israel Defense Force)

Hur fan är det möjligt? Varför blir de inte arresterade?

Jag tänker på Tyskland – hur dagens poliser där agerar stenhårt mot propalestinska demonstrationer. Hur landet, med sin historia, vägrar låta hatet ta över gatorna igen.  Och jag tänker på hur snabbt anständigheten kan förlora mark, hur lätt hatet klär sig i politiska färger.

Jag har varit vid  mina föräldrars grav och tänt ett gravljus.  Min pappa blev inkallad under andra världskriget. Jag föddes 1946, och växte upp med föräldrar som visste vad kriget betydde. Jag minns hur jag hittade fotoböcker längst ner i bokhyllan. Svartvita bilder från Auschwitz – högar av lik, skor, smycken, guldtänder. Så jag växte upp nära kriget, nära antisemitismens fasor. Och därför kan jag inte stå tyst när jag ser vår tids nazism, maskerad som motstånd, hyllas på svenska gator.

För den 7 oktober handlar inte bara om Israel. Den handlar om oss. Om vilka vi är när världen prövas. Om vem som får bära ordet offer, och vem som får stå rak. Värdighet är en handling — något vi visar eller förlorar när prövningen kommer. 

Och kanske är det just det som är journalistens uppgift – att genomskåda sin tid, förstå vad som sker och sätta ord på det andra inte ser. Och medan propalestinierna tågar på Sveriges gator och hyllar Hamas, rapporterar P1:s Gomorron Världen om Madagaskar.

Min pappa gav mig det värdefullaste: att skilja på det som är rätt och det som är  fel!  Jag är min fars dotter!

 

Helene Bergman 

Är Göteborgs-Posten en nyhetstidning? Gömde undan blomsterskändningen till debattsidan

En propalestinsk aktivist sparkar på vår blomstergrav efter minnesstunden i Vasaparken den 7 oktober.
Händelsen filmades i sin helhet. Aktivisterna kallade det ”att städa”.
Stillbild ur film, Vasaparken Göteborg, 7 oktober 2025.

 

Göteborgs-Posten har misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag – att på nyhetsplats rapportera vad som faktiskt sker i den egna staden. När chefredaktör Christoffer Ahlqvist inte ens bemödar sig att svara på frågor om varför tidningen teg om en dokumenterad och polisanmäld ordningsstörning mitt i Göteborg, handlar det inte längre om en miss. Det handlar om en redaktion som abdikerat från nyhetsjournalistiken och lämnat walk over till känslostyrd opinion.

Den 7 oktober hölls en stillsam minnesstund i Vasaparken för de kvinnliga judar som våldtogs och mördades av Hamas.
Efter att polisen lämnat platsen rusade ett trettiotal propalestinska aktivister fram och skändade blomstergraven – mitt i centrala Göteborg. Händelsen dokumenterades och polisanmäldes.
Men Göteborgs-Posten teg. På nyhetsplats beskrevs dagen som fredlig.

En vecka senare fick en av aktivisterna, Taha Khatab, publicera en debattartikel i GP. Han påstod att platsen bara “städades”. Städades!

Det ordet etsade sig fast. För vittnen såg själva hur ljusen vältes, hur blommorna krossades och sorgekransen trampades ner i jorden.

När nyhetsjournalistiken abdikerar

Göteborgs-Posten har senare släppt fram andra röster:
på debattsidan skrev bland andra Vera Berzak  och en anonym kvinna. På ledarsidan kommenterade Adam Cwejman.

Men allt detta är opinionsmaterial. Det är inte nyhetsjournalistik. På nyhetsplats – där fakta kontrolleras, vittnen intervjuas och polisrapporter läses – var det tomt.
Ingen reporter ställde frågor. Ingen granskade vad som faktiskt hände.

Och det är där GP:s verkliga skandal ligger. Inte i vem som fick debattera, utan i att själva nyhetsjournalistiken lämnades därhän. När verkligheten blir obekväm flyttas den till debatt- och ledarsidorna.
Där förvandlas fakta till känslor, granskning till tyckande. Där ersätter opinionen sanningen.  Det är så journalistiken abdikerar. Det mest oroande är att Göteborgs-Posten nu kan ge sken av att ha “bevakat” händelsen.
För vanliga läsare ser det ut som om tidningen gjort sitt jobb – eftersom ämnet förekommit på debatt- och ledarsidorna.
Men det är en illusion.

De flesta vet inte hur en tidning fungerar. De tror att allt som står i GP har passerat redaktionens faktagranskning.
Men en debattartikel är inte en nyhet. Den bygger på skribentens egna åsikter, inte på redaktionens granskning. På det sättet kan GP lura sina egna läsare att tro att journalistiken fungerat.
Och när en redaktion börjar förväxla debatt med bevakning, då har den förlorat sin kompass.

Brevet till GP:s chefredaktör

Efter GP:s tystnad skrev jag och Caroline Thelning ett mejl till chefredaktör Christoffer Ahlqvist. I respekt för journalistiken och för allmänhetens rätt till korrekta nyheter.

“Det anmärkningsvärda är att Göteborgs-Posten inte rapporterade om denna händelse alls – trots att det var en tydlig nyhet om trygghet, hat och ordningsstörning mitt i centrala Göteborg.”

“När redaktionen avstår från att granska vad som faktiskt hände och i stället låter en part skriva sin egen version på debattsidan, abdikerar tidningen från sitt journalistiska uppdrag.”

Vi avslutade brevet:

“Det är inte vi som ska göra GP:s jobb.
Det är ni som har mandatet – och ansvaret – att värna sanningen.”

Men vi fick inget svar. Inte ett tack. Inte ens en bekräftelse. Jag har arbetat som journalist i hela mitt liv, bland annat som nyhetschef. Jag vet hur redaktioner fungerar.
När ett mejl till chefredaktören/ansvarig utgivare  försvinner i tystnaden handlar det inte om stress – det handlar om attityd. En von-oben-attityd som säger:
Vi står över er. Vi granskar vad vi vill.

Det är just den arrogansen som göder journalistföraktet. För människor känner när makten inte längre bryr sig om att se dem, höra dem – eller ens svara.

Göteborgs-Posten talar gärna om “demokratins fundament”. Men demokratin vilar inte på ledartexter eller på debattartiklar.
Den vilar på faktabaserad nyhetsjournalistik. Utan den – inget förtroende.

I årets Maktbarometer hamnade Riks på plats 13 bland Sveriges mest inflytelserika röster i sociala medier. Göteborgs-Posten fanns inte ens med. Det är ingen slump. För verkligheten berättas numera av dem som fortfarande vågar se den.
Inte av dem som gömmer sig bakom sina skrivbord på redaktionen.

Helene Bergman,

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100 kr till 123 220 79 75 

Så skiljer du på nyhet, ledare och debatt

  • Nyhet: Fakta ska kontrolleras, båda parter intervjuvas, vittnen höras, dokument granskas. Här gäller sanningskravet.
  • Ledare: Tidningens egen åsikt. Skriven av redaktionen, inte av reportrar.
  • Debatt: Privata personer eller organisationer får tycka, argumentera och övertyga – men utan krav på journalistisk granskning.

När en händelse som den i Vasaparken inte hamnar på nyhetsplats, utan på debatt eller ledare, har tidningen lämnat walk over till känslorna.
Och då upphör journalistiken att vara journalistik.

Rädslan för att dödas under minnestunden i Vasaparken sjunde oktober jagades bort med sång.

Vasaparken, 7 oktober 2025. Minnesstunden för Hamas kvinnliga offer. Foto Helene Bergman

Vi kom för att sörja – och riskerade att själva bli sörjda. Att vara rädd för att bli dödad under en minnesstund i Sverige är ett nationellt skamgrepp. Polisen får inte bara godkänna demonstrationer – de måste skydda livet. Medierna kan inte fortsätta blunda. Politikerna måste kliva ur sin infantila komfortzon och göra något annat än att leverera välformulerade slogans.

Det handlar inte längre om bara gängvåld. Det handlar om något mycket större – och mycket farligare. När människor i Göteborg  är rädda för att bli skjutna vid en minnesstund för Hamas offer, då har staten tappat kontrollen.

På årsdagen av massakern den 7 oktober samlades omkring trehundra personer i Vasaparken i Göteborg för att hedra de kvinnor som våldtogs, mördades och brändes levande av Hamas i Israel. Vi kom med blommor, med gravljus, med sorg. Men under hela ceremonin fanns oron där. Det låg spänning i luften.

Flera av oss sa det till varandra: ”Tänk om någon skjuter?” Att vi ens tänkte så – i Sverige, i Göteborg – säger allt. För samtidigt som polisen dök upp för att skydda oss, fanns varken public service eller de stora medierna där. Bara GP och några alternativa medier. Tack för det!. Och när minnesstunden var över, och polisen lämnade platsen, då kom de andra. De som hatar! De sparkade på blommorna, rev ner kransen, krossade ljusen. Är det svenska kroppar de krossar nästa gång? Precis som Hamas gjorde den 7 oktober på Nova-festivalen.

De vuxnas hat.

De som skrek slagorden var inte några förvirrade tonåringar. Det var gamla 68:or, välutbildade svenskar, pensionerade lärare, socialarbetare och människor från andra länder. Kvinnor i medelåldern med palestinasjalar och arga blickar. Män i slitna jeansjackor med megafoner. De som en gång talade om fred och solidaritet står nu och ropar ”Från floden till havet!” – utan att förstå att de ropar efter ett folkmord.

Och mitt emot stod vi. Vi som ville minnas de döda. Vi som trodde att Sverige fortfarande var ett land där man kunde sörja i fred.

Det var vi som höll emot

För första gången på två år hade polisen kommit för att skydda oss. Men det var inte polisen som satte ner foten mot våldet. Det var vi – Caroline och jag, och alla de människor, judiska och icke-judiska, som vägrade backa. Vi stod kvar när hatet vrålade. Vi stod kvar med våra blommor, våra ljus, vår värdighet. Och mitt i ropen och slagorden började de judiska deltagarna sjunga. Först tyst, sedan starkare – Hatikva, Israels nationalsång. Sedan andra hebreiska sånger. Rösterna växte, fyllde hela parken. Hatet dränktes av sången. Vi hörde inte längre ropen. För några minuter var vi en mur – en mur av röster, av mod, av mänsklig värdighet. Polisbilar körde förbi när  rosorna sparkades sönder när kransen slängdes upp på asfalten. Polisen såg vad som hände. Men de stannade trygga kvar i sina bilar.

Att låta en fiktiv grav skändas, mitt i Göteborg, är inte bara en brist på kontroll – det är ett moraliskt sammanbrott.

Vi såg oss själva ligga där

Jag kommer aldrig att glömma känslan. Att stå i en park i min hemstad i Sverige och känna: det här är krig. Att titta sig över axeln, tänka att någon kanske riktar ett vapen mot oss. Att veta att det inte längre handlar om Mellanöstern, utan om oss själva. För första gången förstod jag den rädsla som svenska judar levt med länge. Jag såg framför mig hur någon av oss låg där, på marken, skjuten, med blodiga kläder. Och jag förstod – detta är inte längre trygghetens land.

Vad händer på lördag?

På lördag hålls två demonstrationer i Göteborg – en mot antisemitismen, och en för Sverige. Polisen har gett tillstånd. Men är de beredda att skydda oss med all kraft och alla tillgängliga resurser? Eller kommer de återigen att låta hatet styra gatorna? Det som så förrädiskt kallas yttrande -och demonstrationsfrihet! Vi som stod i Vasaparken vet hur det känns när hatet får styra. Vi kommer inte att glömma de skändade rosorna.

För de ligger där och fortfarande brinner gravljusen – som en symbol för vad Sverige blivit.

Helene Bergman

Swish 123 220 79 75

 

 

Från Exodus till TikTok – ett litet lands kamp för sin existens

 

 

De står där mellan pelarna – unga soldater, män som kvinnor, allvarliga och omgivna av tusen år av kamp och tro.
(Foto: Helene Bergman, Jerusalem 2017)

Jag minns när jag som ung läste Exodus av Leon Uris. Då förstod jag något som aldrig har lämnat mig: det här lilla landet, omgivet av hat och krig, slogs inte bara för sin överlevnad – utan för rätten att finnas till. Sedan dess har jag varit i Israel fyra gånger – som journalist och som människa. I Jerusalem, i Betlehem, på Oljeberget. Jag har känt dammet, ljuset, styrkan. Och varje gång har jag lämnat landet med samma känsla: fascination och respekt.

Under Palmes tid, när Arafat var hjälte i stora delar av världen, var också jag propalestinsk. Det hörde liksom till. Men när Hamas tog makten förändrades allt. Då förstod jag att det inte längre handlade om en frihetskamp – utan om en dödskult. 

Nätet: den nya frontlinjen 

Det vi ser nu är något helt nytt. Israel har tagit över nätet. Unga, vackra soldater – kvinnor och män – tränar, ler, visar styrka och sammanhållning. Netanyahu talar till gisslan via högtalare i Gaza City. Det är ingen slump. Det är en medveten strategi: att visa livet, inte döden. Där Hamas visar ruiner och sårade barn, visar Israel unga människor som försvarar sin rätt att existera. Det är en berättelse som många i väst har svårt att förstå – för vi är så vana vid bilden av Israel som starkt och Palestina som svagt. Men styrka kan också vara moral, disciplin, överlevnad. Israel använder nu den moderna dramaturgin – storytellingens och influencerns språk. Det är TikTok, Instagram, YouTube. Men bakom ytan finns något djupare: ett land som aldrig tillåtit sig att ge upp.

Att vägra gå under

Jag ser de unga soldaterna i uniform och tänker: de kunde ha varit mina barnbarn. De är inte hjältar i ett dataspel. De är unga människor som kämpar för sitt land – och för att världen inte ska glömma 7 oktober, dagen då tusentals civila israeliska liv släcktes eller förändrades för alltid. När jag nu ser dem – starka, vackra, beslutsamma – känner jag inte rädsla, utan hopp. Israel är mer än ett land. Det är en påminnelse om att människor kan resa sig ur ruinerna, gång på gång, utan att förlora sin värdighet.

Ett år efter

När vi på tisdag, den 7 oktober, står tysta och lägger vår krans, tänker jag på allt detta. På kvinnorna och männen jag mött. På barnen i Jerusalem som lekt mellan checkpoints. På de unga soldaterna som nu försvarar det de alltid trott på: livet självt. Israel har tagit tillbaka berättelsen. Och världen ser på.

Så enkelt. Så svårt. Att stå upp för livet.

 

Helene Bergman är journalist, författare och ansvarig utgivare för Kärringbloggen.

Vill du stötta mitt fria skrivande?

Swisha gärna till 123 220 79 75  – märk gåvan med ”Kärringbloggen”.