Globaliseringens intima makt

Globaliseringen skulle öppna världen. Men det den också öppnade var något vi talade betydligt tystare om — elitens närhet till sig själv. Inte till folken. Till eliten. Hur världens elit inte bara delar ekonomi — utan middagar, flygplan, kroppar, tystnad. Det är här vår tids kanske minst granskade maktförskjutning ägt rum.

Stötta Kärringbloggen❤️

Swisha 100 kronor eller mer till 

123 220 79 75

På några decennier har en transnationell överklass vuxit fram, rörlig mellan finans, politik och akademi. Nationalitet blev en detalj. Tillträde blev medborgarskapet — tillträde till rum de flesta aldrig ser.

De stängda middagarna. De privata jetplanen. Miljöerna utan insyn. Världar med egna regler.

Globaliseringen band  inte bara samman marknader. Den skapade en internationell överklass — och förde dess medlemmar allt närmare varandra.

De flesta känner igen namnet Jeffrey Epstein. Det har passerat genom nyhetsflöden i åratal, som ett eko av en skandal. Men att känna igen ett namn är inte detsamma som att förstå vad det representerar. Vissa namn blir nämligen så kända att de till slut döljer mer än de avslöjar.

Först när helheten träder fram blir det tydligt att detta aldrig bara handlade om en man, utan om den miljö som gjorde honom möjlig.

När historien rullades upp reagerade världen som den alltid gör — med förvåning. Men kanske var det något större som blottlades: den sociala infrastruktur där makt känner igen makt och där närhet skapar lojalitet.

Epstein framstår i efterhand mindre som ett undantag än som en nod — en mötespunkt där finans mötte politik, där akademisk prestige rörde sig i samma omloppsbana som enorma förmögenheter.
Inte heller agerade han ensam; runt honom fanns personer som band samman miljöerna och gav nätverket social stadga.

Det verkligt intressanta är därför inte bara vilka som befann sig i periferin av hans värld. Utan varför så många tycktes känna sig hemma där.

Nätverk uppstår sällan av en slump. De känner igen varandra. Av den stilla trygghet som uppstår när människor med makt möter andra med lika mycket att förlora växer en särskild form av lojalitet — diskret, men stark.

Globaliseringen skapade inte bara en gemensam ekonomi. Den skapade också en gemensam överklass, internationell till sin livsstil men ofta privat i sina lojaliteter.

Eliter har alltid funnits. Det nya är hur tätt de nu lever.

Aldrig tidigare har inflytelserika människor kunnat knyta så många relationer över så stora avstånd — och göra det med sådan självklar diskretion. Samtidigt har gränsen mellan offentlig makt och privat umgänge långsamt blivit allt mer porös. När relationer flyttar in i informella rum minskar insynen.

Där börjar riskerna. För makt korrumperar inte alltid genom handling. Ofta korrumperar den genom tystnad.

Institutioner kan vara starka — men sociala kretsar är ofta starkare. Den som rör sig i samma värld tvekar längre inför att slå larm. Inte nödvändigtvis av illvilja, utan av mänsklig igenkänning. Man skyddar inte bara en person.
Man skyddar sammanhanget man själv tillhör.

Kanske är det därför Epstein-affären väcker ett så ovanligt djupt obehag. Den påminner oss om att globaliseringen inte bara förde kontinenter närmare varandra. Den förde också makten närmare sig själv.

Och när makt koncentreras — socialt, ekonomiskt och kulturellt — blir den svårare att granska.

Ändå rymmer vår tid en motkraft. Dokument läcker. Journalister fortsätter gräva. Överlevare vägrar tiga. Total immunitet framstår inte längre som självklar.

Det betyder inte att världen plötsligt blir renare. Men möjligen något farligare för dem som länge rört sig obemärkt.

Globaliseringen lovade oss en öppnare värld. Den blev öppnare — men inte nödvändigtvis mer genomlyst.

Frågan vår tid lämnar efter sig är därför inte hur nära världen har kommit varandra.

Utan hur nära makten har kommit sig själv — och hur länge vi accepterar att den gör det i tystnad.

Helene Bergman

Plötsligt blev min röda mössa politisk.

 

Min RÖDA mössa och jag! Selfie.

 

När blev en mössa ett politiskt ställningstagande?

Min röda mössa bär inga slagord. Den skyddar en hjässa märkt av solen i Zimbabwe, Turkiet, Bangladesh och av otaliga seglingar — spår efter ett liv vänt mot världen.

 

Swisha gärna en hundring till Kärringbloggen

123 220 79 75

Här sitter jag med min lilla röda stickade mössa på  huvudet för att skydda hårbotten efter ett basaliom. Varm, mjuk och trogen.

En mössa, helt enkelt.

Så öppnade jag mobilen och kollade FB  och ser hur röda mössor blivit en protest mot ICE.

Kvinnor stickar nu röda protestmössor. Jag kommer ihåg fittmössorna och nu ICE-mössor. Motståndsmössor.

Och jag tänkte:

När blev en mössa ett manifest?

Min mössa protesterar inte mot någonting. Den protesterar möjligen mot kyla  — och mot solen.

Solen i Zimbabwe. Solen i Turkiet. Solen i Bangladesh.

Och den envisa solen under många seglingar längs vår egen kust.

Ja, basaliomet på min hjässa kommer troligen därifrån. Från ett liv som levts utomhus. I världen. Inte i skuggan.

Den här mössan bär inga slagord — men den bär spår av ett liv vänt mot horisonten.

Vi lever i en tid där symboler kidnappas snabbare än vi hinner klä på oss. Färger laddas. Plagg tolkas. Till och med stickning kan plötsligt bli ideologi.

Men för mig är min röda mössa just en mössa!

Och ja jag gillar  rött.

Missförstå mig rätt. Människor får protestera hur mycket de vill. Men jag tänker inte lämna ifrån mig rätten till min egen huvudbonad.

Jag har alltid föredragit världen sådan den är — brännande, oförutsägbar och verklig — framför att betrakta den på avstånd.

En del av oss gick ut i solen och tog konsekvenserna.

Det är kanske därför jag idag bär mössa.

Så jag gör möjligen det mest stillsamma uppror man kan göra i vår tid:

Jag behåller min röda mössa.

Inte som symbol.

Utan som följeslagare och ett skydd.

Helene Bergman

 

Kvinnokampens söner bär också familjens vardag.

Min gamlemorfar Alfred och min gamlemormor Nelly.

Jag har mött min gamlemorfar — fiskaren från Bohuslän,  som kämpade för familjens överlevnad.

Idag ser jag fäder bära sina döttrar mot en större värld.

Däremellan ryms sex generationer och en samhällsförändring större än vi ibland förstår.

Swisha gärna en hundralapp till Kärringbloggen

123 220 79 75

Jag tänker ofta på dagens medelålders  män. Inte de som hörs mest. Inte de som positionerar sig i debatten. Utan de andra — männen mitt i livet.

De som hämtar på förskolan med mobilen inklämd mellan axel och kind. Som kan namnet på sitt barns bästa vän.

Som lagar middag utan att kalla det att “hjälpa till”. Som tvättar, tröstar, organiserar och får vardagen att fungera.

De väcker inga rubriker. De bara finns där.  Och kanske är det just därför de är så lätta att förbise.

Men jag ser dem.

Och ibland tänker jag att många av dem är just det — kvinnokampens söner.

För förändring sker inte främst i parlament eller på ledarsidor.

Den sker i kök. Vid hallmattor. I samtal mellan trötta föräldrar efter ännu en vab-dag.

Civilisation märks i vardagen. I vem som stannar. I vem som tar ansvar. I vem som lyssnar.

På en enda livstid kan ett samhälle förändras mer än man tror.

Jag har haft det ovanliga privilegiet att kunna överblicka sex generationer i min egen familj — från fiskaren och hans hustru som bar sina liv genom stormar, till barn som idag växer upp i en värld de aldrig hade kunnat föreställa sig.

När man ser en sådan linje är det svårt att inte känna en viss rikedom.

Och en stilla respekt för människans förmåga att förändras.

Min morfar var snickarmästare. Hans son fick bli arkitekt.

Hans döttrar — trots konstnärliga begåvningar — blev kontorister.

Så såg världen ut.

Inte nödvändigtvis av hårdhet, utan därför att ingen riktigt föreställde sig något annat.

Begränsningar vandrar ofta vidare mellan generationer — inte alltid genom förbud, utan genom det som aldrig uppmuntras.

Min mamma bar med sig mycket av detta. Hon älskade mig, det tvivlar jag aldrig på. Men hon försökte ibland hålla mig inom det trygga och begripliga.

Det tog mig många år att förstå att också hon varit formad av sin tid. Min pappa däremot begränsade mig aldrig.

Han kunde visserligen bara steka ägg — men han var en mycket bra pappa.

Och livet är mer komplext än våra teorier.

Föräldrar kan vara barn av sin tid och samtidigt ge sina barn något tidlöst: trygghet.

Kanske är det först som vuxen man fullt ut förstår vad det betyder.

Jag tillhör en generation kvinnor som kämpade hårt för rätten till egna liv. Vi gjorde motstånd mot strukturer som höll oss tillbaka.

Det var nödvändigt.

Men förändring sker sällan genom att man bryter med allt som varit. Den sker när någon går lite längre än generationen före.

Någon måste bli brytpunkten.

Och kanske är det därför jag idag ser på många män med en särskild värme.

De växte upp med arbetande mödrar.

Med kvinnliga chefer.

Med en självklarhet kring att kvinnor har egna liv. Det formar en människa. Det betyder inte att allt är färdigt.

Men det betyder att något stort redan har hänt.

Den svenska mannen har förflyttat sig — mer än många vill erkänna.

Ibland låter det offentliga samtalet som om män och kvinnor vore dömda till evig konflikt.

Jag har alltid haft svårt för den sortens förenklingar. De flesta av oss lever ju tillsammans.

Vi älskar varandra.

Får barn.

Bygger liv.

Samhällen utvecklas inte genom könskrig — utan genom långsam, nästan omärklig förflyttning.

Generation efter generation.

När jag möter yngre män, särskilt de som har döttrar, brukar jag ibland säga:

Glöm aldrig vilken betydelse du har i ditt barns liv.

En trygg pappa ger en flicka något ovärderligt — en tidig känsla av att världen inte bara är en plats där hon ska anpassa sig, utan där hon har rätt att ta plats.

Mycket av en kvinnas självklarhet börjar där. Inte i teorin. Utan i relationen till den första mannen i hennes liv.

Så ja — kvinnokampen förändrade kvinnors möjligheter.

Men kanske är en av dess största framgångar denna:

Den formade också män som inte längre behöver frukta starka kvinnor.

Män som står kvar.

Som delar livet.

Som bär vardagen.

Och när jag ser dem tänker jag ibland:

På en enda livstid kan världen faktiskt bli större.

Särskilt för våra döttrar.

Helene Bergman

 

Rädd att flyga – varför Erica Jongs roman fortfarande skrämmer

Jag kände igen mig i Isadora Wings vinglande mellan friheten och beroendet av en man. Min bok! Välläst!

Kärringbloggen flyger fortfarande ! 

Swisha en hundring till 123 220 79 75 

 

 

Jag läste Rädd att flyga första gången på 1970-talet, mitt i mitt eget unga kvinnoliv. Över 50 år senare är Erica Jongs roman fortfarande farlig – inte för att den handlar om sex, utan för att den försvarar kvinnlig frihet mot religiös och ideologisk kontroll.

Den brinner och bränner fortfarande – Rädd att flyga.

Boken där begreppet ”Det knapplösa knullet” skrevs in i litteraturhistorien.

Jag läste den första gången när den kom ut på svenska på 1970-talet. Mitt i mitt eget turbulenta unga kvinnoliv. Jag kände igen mig i Isadora Wings vinglande mellan friheten och beroendet av en man.

Själv hade jag nyss skilt mig, blivit ensamstående mamma och inlett en ny kärleksrelation. Att läsa Rädd att flyga var som att dricka vin och prata med sin bästa väninna. Vi pratade om allt: jobb, män, sex, mens, trygghet, frihet, äktenskap och älskare.

Längtan efter äventyret utan ansvar. Längtan att slippa borgerlighetens krav på hur en ”fin” flicka skulle uppföra sig. Släppa de kvinnliga bojorna. Satsa på vår egen begåvning och kreativitet. Leva som män alltid gjort. Ta för oss. Knulla när vi hade lust – utan skräck för att bli med barn.

1970-talet var kvinnokampens tid. P-pillren fanns. Fri abort blev verklighet. Rädd att flyga kom mitt i detta – och före hiv och aids. Den var ingen utopi. Den var möjlig.

Förutsättningen för det knapplösa knullet är att man inte känner varandra. Det är inte förenligt med långa relationer eller vigselbevis. Det är det som i dag kallas One Night Stand.

Men då var det bara ”lösaktiga kvinnor” som ägnade sig åt det. Det män alltid gjort.

När jag i dag läser Rädd att flyga ser jag tydligare vad den egentligen handlar om. Inte bara om sex. Utan om friheten att som kvinna genomföra sina drömmar – med eller utan man.

Valet mellan att vara maka och mor, eller en fri själ utan barn, man och äktenskap. Sökandet efter en livskamrat som kan ge allt – och rädslan för äktenskapet som trygghetszon. Den zon som ofta minskar den kvinnliga friheten, skaparglädjen och den sexuella lusten.

Jämställdhet är nödvändig. Men det är också det minst erotiska ord jag vet. Det skapar ordning – men inte begär. Och ändå: ingen kan ta ifrån oss längtan, drömmarna eller den erotiska spänningen.

Trots att Rädd att flyga kom ut 1973 – för över 50 år sedan – är den fortfarande aktuell. Och det är ingen slump. För konflikten mellan kvinnlig frihet och kontroll upphör aldrig.

I dag är hotet mot kvinnors sexuella självbestämmande inte abstrakt. Det är konkret. Det finns i islamistiska miljöer, i hederskulturer och i religiösa normsystem där kvinnors kroppar, begär och livsval underordnas kollektivets moral. Där kvinnlig njutning betraktas som synd. Där sexualiteten ska tämjas, täckas och kontrolleras.

Men hotet kommer inte bara därifrån. Det förstärks också när västerländska intellektuella och feminister relativiserar, förnekar eller försvarar dessa normsystem i toleransens namn.

Mot allt detta står Erica Jongs Rädd att flyga. Fortfarande. Orubblig.

Det är inte en bok om sex.

Det är en bok om kvinnlig frihet.

Och just därför måste den läsas – och försvaras – också i dag.

Helene Bergman

Nästa artikel på Kärringbloggen handlar om Rädd att flygas motsats- Haremet.

 

Huset behöver ingen krukväxt. Det behöver proffs hantverkare. Jag behöver räkor .

De unga fastighetsägarnas senaste åtgärd. Foto Helene Bergman

Min köksoffa från 1858 kladdades ner med vit färg. Huset fick krukväxt i designad grå kruka. Gissa vad de unga fastighetsägarna prioriterar?! Scener från en Göteborgsvardag som hyresgäst! Jag åkte ner till stan och köpte färska räkor – för att stå ut! 

🦐 Swisha – annars får vi fler krukväxter än hantverkare i Göteborg.

100 kronor till 123 220 79 75 

 

Jag har varit borta från min lägenhet i en vecka. Den skulle målas om. När jag kommer tillbaka är väggarna nymålade. Inte katastrof. Inte bra. Mer som om någon gjort sitt jobb med ambitionen: “det duger”.

Och ja – färgen sitter inte bara på väggarna. Den sitter också på min kökssoffa. En kökssoffa från 1858.

En möbel som är äldre än huset självt, som byggdes på 1930-talet. Soffan  har överlevt industrialismen, funktionalismen och modernismen. Men inte en svensk fastighetsrenovering 2026.

Ovanför mig borrar någon.

Inte lite.

Inte kort.

Utan med en sådan beslutsamhet att man börjar undra om de försöker förbättra hela byggnadens konstruktion från grunden.

Jag står bland ouppackade flyttlådor och tänker:

Nu ska jag packa upp. Nu ska jag landa. Det går inte. Jag kan inte ens tänka på vad jag ska tänka.

Så jag gör det mest rationella en människa kan göra i Göteborg:

åker till stan och köper räkor.

När jag kommer tillbaka är jag trött. För trött för lådor. För trött för väggar. För trött för möbler med kulturhistoriskt värde.

Då ser jag den.

Krukväxten

I trappuppgången står en ny krukväxt. Inte diskret. Inte överdriven. Precis lagom strategisk. Den säger:

“Vi bryr oss.” Den säger också:

“Miljöförvaltningen är på väg.”

Huset är fortfarande slitet. Trappan är fortfarande fläckig.

Underhållet är fortfarande… sådär.

Men lugn.

Vi har fått en växt.

Påsarna

Bredvid växten står en låda med IKEA-påsar.

De unga fastighetsägarna har uppmanat oss hyresgäster att skänka kläder till kvinnojouren.

Men enligt tydliga instruktioner:

  • kläder max två år gamla
  • skor nya
  • allt i rätt påse

Alltså:

utsatta kvinnor – men med rätt standard.

Jag tittar på scenen. En växt. En låda påsar. En lapp. Ingen människa. Ingen  har tagit någon påse.

Det är nästan det mest talande.

Två verkligheter

I min lägenhet:

  • halvbra målning
  • färg på väggar
  • färg på en soffa från 1858
  • ett hus från 1930-talet
  • borrande hantverkare.
  • flyttlådor
  • räkor på köksbordet

I trappuppgången:

  • perfekt krukväxt
  • perfekt moral
  • perfekt värdegrund

Förr lagade fastighetsägare hus. Nu lagar de berättelser.

Huset behöver ingen krukväxt.

Det behöver proffshantverkare.

Helene Bergman i januari 2026  i ett kallt Göteborg 

När vänsterjournalistiken blev en saltvattenkrokodil

Mangroveträsket, Sundabarns, Bangladesh. Saltvattenkrokodilen syns inte i bild. Foto Helene Bergman

I Sundarbans mangroveträsk, vid gränsen mellan Bangladesh och Indien, lever några av världens farligaste saltvattenkrokodiler.
De jagar inte öppet. De skriker inte. De väntar. När de väl slår till släpper de aldrig taget. De skakar sitt byte tills det är utmattat.

Jag var där – ett snubblande felsteg och jag hade blivit saltvattenskrokodilens byte. Det är inte bara saltvattenkrokodiler som fungerar så- vissa vänstermedier gör det också.

Stöd Kärringbloggen. Krokodilerna gör det inte. 🐊

Swisha en hundralapp till 123 220 79 75  

I Sundarbans mangroveträsk lever saltvattenkrokodiler. De är stora. De är gamla. De är vana vid att vinna.

De ligger stilla i det mörka vattnet, nästan osynliga. Bara ögonen syns – två blanka punkter i ytan.

När bytet kommer tillräckligt nära slår de till. Käkarna stängs med ett ljud som ingen glömmer.

När käkarna väl är stängda öppnas de inte av vilja. Saltvattenkrokodilen håller fast. Den skakar bytet. Inte av hat.
Inte av moral. Utan av instinkt.

Men ibland händer något ovanligt. Ibland hörs ett slag. En sten. En kraft som tvingar käkarna att öppnas.

Bytet faller ner i vattnet.

Skadat.
Levande.

Jag stod på däck i fören på en båt i Sundarbans. Framför mig låg den skrangliga landgången som förband båten med bryggan. Vattnet var mörkt. Mangroverötterna stack upp som spjut.

Jag tog ett steg.

Båten gungade.
Jag halkade till.

I samma ögonblick såg jag det framför mig. Hur jag skulle falla framåt. Hur kroppen skulle spetsas på mangroverötterna. Hur huden skulle spricka. Hur blodet skulle rinna ner i floden. Hur vattnet runt mig långsamt skulle färgas rött.

Och hur något där nere skulle reagera.

Hur saltvattenkrokodilen, som nyss legat stilla som en stock, skulle känna lukten av blod. Hur den skulle röra sig.

Först nästan omärkligt. Sedan snabbt. Hur den, snabbare än tanken, skulle glida ner i vattnet. Och simma rakt mot mig. Och samtidigt – lika snabbt som rädslan – kom rubriken:

”Svensk kvinnlig journalist uppäten av saltvattenkrokodil i Bangladesh.”

I samma ögonblick kände jag en stark arm runt min midja.

Snabb.
Säker.

Styrmannen drog mig tillbaka. En vuxen Mowgli.

Det var först senare jag förstod att saltvattenkrokodiler inte bara lever i tropiska träsk. De finns också i mediernas värld. För så fungerar vissa mediedrev. De skriker inte alltid. De argumenterar inte alltid. De väntar. Och när de väl fått tag i en människa släpper de inte frivilligt.

De skakar.

Med rubriker. Med etiketter. Med antydningar. Med halva sanningar. Blodet är inte alltid bokstavligt. Men lukten är densamma.

Den som avviker.
Den som inte följer den rätta berättelsen.
Den som vägrar underordna sig.

Och precis som i Sundarbans händer det ibland något ovanligt. Ibland hörs ett slag. En kraft utifrån. Något som tvingar käkarna att öppnas.

Det var vad som hände när Joakim Medin och ETC plötsligt hamnade i strålkastarljuset – inte som jägare, utan som byte. När Sverige sade nej till Turkiets krav på att Joakim Medins rättegång skulle hållas i Sverige, var det som om någon slog saltvattenkrokodilen i huvudet.

Ett slag som förändrade berättelsen. Inte för att krokodilen blev snäll. Utan för att den mötte motstånd.

Bytet föll ur greppet.

Skadat.
Levande.

Men krokodilen försvann inte. Den sjönk bara tillbaka ner i träsket.

Och väntar.

Saltvattenkrokodilen hatar inte. Den följer sin natur. Den vet inget om rätt och fel. Den känner bara hunger, territorium och instinkt.

Vänsterjournalistik gör tvärtom. Och kanske är det just därför den skadar mer än krokodilen i Sundarbans –
inte genom att döda kroppar,
utan genom att döda det demokratiska samtalet och skapa rädsla.

Helene Bergman

Patriarkatet dog inte, det fick bara ny skepnad

Foto: Helene Bergman (selfie) ” Patriarkatet dog inte!”

 

Alltså, skänk en hundralapp till Kärringbloggen ( tack till alla som redan gjort det❤️) 

Swisha 123 220 79 75 

 

Det gamla patriarkatet kände jag igen. Det nya tog längre tid att genomskåda. Vi besegrade patriarkatet. Åtminstone trodde vi det.

Förr visste patriarkatet exakt vad det krävde av oss kvinnor. Vi lärde oss att lida, tiga och le. Det var rått. Och vi tröttnade.

I dag är det smartare. Kvinnor får tala. Men bara om vi  har rätt värdegrund. För nu återstår patriarkatets mest förfinade form: den manlige feministen.

Patriarkatet dog inte.

Det delade upp sig.

Ett islamistiskt patriarkat som kräver underkastelse. Ett feministiskt patriarkat som kräver rätt värdegrund.

I svensk offentlighet är det farligare att kritisera det första än att försvara det andra.

När kvinnor gör det kallas vi extremister.

När män ser det håller de ofta tyst.

Så har kvinnokampen blivit en kamp om språk –

och makten har bytt mask, inte struktur.

Helene Bergman

Flash!!

Så läser jag en rubrik i Kvartal:

“ÖB: Försvarsmakten har för manlig aura.”

Inte kvinnoförtryck.

Inte religiösa normsystem.

Problemet är aura!!

Feminismen som raggningsknep – män kallar sig feminister för att få ligga

På 70-talet var kvinnomärket ett angrepp på patriarkatet. I dag är det något annat:
Ett verktyg för att disciplinera kvinnor. Patriarkatet lever vidare. Men nu talar det med den manlige feministens röst.

När feminister kritiserar religiöst patriarkat, står inte vänsterfeminister på deras sida – utan på männens. Det är så cirkeln sluts: från kvinnokamp till männens feminism.  

Kärringbloggen står fast ! 

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75 

Det finns en ny sorts man i Sverige.  Han kallar sig feminist.

Han skriver ledare om patriarkatet, intervjuar kvinnor om deras lidande och förklarar i spalterna hur feminism egentligen ska förstås.
Han citerar rätt teorier, använder rätt ord och vet exakt vilka kvinnor som ska hyllas – och vilka som ska misstänkliggöras.

Så länge de finns på rätt sida av politiken.

Men något händer när feminister som fortfarande tar kvinnors frihet på allvar protesterar mot religiöst förtryck.
När de kritiserar sharias normsystem.
När de vägrar acceptera att flickor ska kontrolleras, täckas och begränsas i religionens namn.

Då förvandlas de plötsligt från offer till problem.

Deras protest blir ”hat”.
Deras krav blir ”odemokratiska”.
Deras kamp blir ”farlig”.

Det är då den manlige feministen kliver fram.

Han vet bättre än kvinnorna själva.

Han vet vilka patriarkat som får kritiseras – och vilka som måste förstås.
Han vet vilka kvinnor som är värda att försvara – och vilka som måste korrigeras.

Feminism som manligt projekt

Flera yngre män som jag nyligen talade med uttryckte det brutalt enkelt:

”Män kallar sig feminister för att få ligga.”

Det är en vulgär formulering.
Men vulgära formuleringar har ibland den fördelen att de avslöjar sådant som mer sofistikerade ord försöker dölja.

I dagens Sverige är feminism inte längre ett riskprojekt.
Det är ett karriärprojekt.

Den manlige feministen finns på ledarsidorna, i public service, på kultursidorna, i universitetsvärlden.
Han sitter i seminarierum där kvinnors liv blir teori och i redaktioner där kvinnors erfarenheter blir vinklar.

Han försvarar kvinnors rättigheter.

Men bara när kvinnorna passar in i berättelsen.

När kvinnor talar om patriarkat i svensk kultur applåderar han.

När kvinnor talar om patriarkat i religiösa miljöer – särskilt när religionen fungerar som politiskt maktsystem – blir han nervös.

Då heter det inte längre förtryck.
Då heter det ”komplexa sammanhang”.

Då heter det inte patriarkat.
Då heter det ”sociala faktorer”.

Då heter det inte kvinnors kamp.
Då heter det ”risken för islamofobi”.

Universitetens män

På universiteten lär sig unga män feminism som språk.

Inte som erfarenhet.

De skriver uppsatser om patriarkatet, doktorerar på kvinnors kroppar och analyserar kvinnors liv – utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna.

Feminism blir teori.
Kvinnors liv blir material.

När kvinnor sedan protesterar mot verkligt förtryck är det inte längre teori.
Då blir det besvärligt.

Och då är det de manliga feministerna som förklarar varför kvinnorna har fel.

Mediernas män

I medierna är den manlige feministen hemma.

Han skriver ledare om jämställdhet på måndagen
och förklarar på tisdagen varför kvinnors protester är farliga.

Han varnar för högerextremism och hat –
men är märkligt tyst om religiöst patriarkalt förtryck.

När kvinnor talar om hedersnormer, slöjtvång och sharia
byter han ämne.

Eller ännu värre:
han anklagar kvinnorna.

Plötsligt är det inte patriarkatet som är problemet.
Plötsligt är det kvinnorna som är problemet.

Kvinnorna som väljer sida

Men det är inte bara männen som bär detta projekt.

De kvinnliga vänsterfeministerna spelar en avgörande roll.

De framställer sig som fria, radikala och självständiga.

Men i praktiken gör de något kvinnor alltid har gjort i politiska rörelser:

de följer männen. De följer vänstermännen.

När feminister som fortfarande försvarar kvinnors universella frihet protesterar mot religiöst patriarkat,
står de kvinnliga vänsterfeministerna inte bredvid dem.

De ställer sig bredvid de manliga feministerna.

Inte kvinnornas sida.
Utan männens.

När vänstermännen säger att religiöst patriarkat är ”komplexa sammanhang”,
upprepar de det.

När vänstermännen varnar för islamofobi,
tystnar de.

När kvinnor protesterar mot verkligt förtryck,
korrigerar de dem.

Det är inte fri feminism. Det är lojalitet.

Inte mot kvinnor –
utan mot män och ideologi.

De kallar det solidaritet.

Men det är något annat:

att välja mäns politiska projekt framför kvinnors erfarenheter.

Patriarkatet i ny kostym

Patriarkatet har inte försvunnit.

Det har bytt språk.

I stället för att säga: ”Var tyst”, säger det:
”Du hotar demokratin.”

I stället för att säga: ”Du ska lyda”, säger det:
”Du är intolerant.”

Den manlige feministen är inte patriarkatets motsats.
Han är dess moderniserade version.

Han försvarar kvinnors frihet –
men bara så länge kvinnorna inte använder den.

När cirkeln sluts

Det finns en historisk ironi i allt detta.

På 1960- och 70-talen stod kvinnor längst bak i vänsterrörelsen.
De delade flygblad, organiserade möten – och kokade kaffe åt vänstermännen.

De var med i kampen. Men inte i makten. Det var då kvinnor bröt sig loss. Det var då den ursprungliga feminismen föddes. Inte som ideologi. Utan som revolt.

Mot män.
Mot vänstermän.
Mot idén att kvinnors uppgift var att stödja männens politiska projekt. Det var där kvinnofrigörelsen började på allvar. Men något har hänt.

På 2000-talet har feminismen åter blivit ett mansprojekt.

De manliga feministerna har tagit över språket.
De kvinnliga vänsterfeministerna har tagit över lojaliteten.

Och kvinnors erfarenheter har åter blivit underordnade männens ideologi.

Skillnaden är bara en:

På 60-talet kokade kvinnor kaffe åt vänstermännen.
I dag kokar de teorier.

Men maktrelationen är densamma.

Den fria feminismen föddes när kvinnor slutade följa män.

Och den dör varje gång de börjar göra det igen.

När kvinnor blev ett problem

Förr kämpade kvinnor mot män som öppet försvarade kvinnors underordning.

I dag måste de kämpa mot män som säger sig ha avskaffat den.

Det är en svårare kamp. En mer subtil kamp. En farligare kamp.

För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit politiskt obekväm.

Och kanske är det just därför de manliga feministerna blir så arga när kvinnor vägrar att vara tacksamma.

För då avslöjas något obekvämt:

Att feminismen i Sverige inte längre handlar om kvinnor.

Utan om män som talar i deras namn.

Och ibland – låt oss vara ärliga –
handlar det om något ännu enklare:

att få ligga.

Helene Bergman

När Aftonbladet valde patriarkal religion framför kvinnofrihet

Förr gav medierna kvinnor en röst. I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.

Men Kärringbloggen står fast. Orubbad! 

Swisha en hundralapp till 123 220 79 75 

Aftonbladet vägrade publicera denna text.
Samtidigt stänger tidningen sina kommentarsfält när kvinnors kritik av religiöst förtryck blir för obekväm. Det är inte en slump. Det är ett tecken på att stora delar av svensk media har slutat försvara kvinnors frihet.

För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit farligare att föra.

1978 gjorde kvinnliga journalister på Aftonbladet revolt.
De dokumenterade sexism, tafsande och en alkoholkultur där män hade makt och kvinnor förväntades tiga. Manifestet kallades Dokumentet. Det blev startskottet för Sveriges första kvinnoredaktion.

Det var en feminism som handlade om makt – inte om identitet.
Om kvinnors liv – inte om ideologiska positioner.
Om frihet – inte om anpassning.

I dag är situationen en annan.

När kvinnors kritik av religiöst motiverade könsnormer beskrivs som ett demokratiskt problem har Aftonbladet förflyttat sig långt från sitt eget arv.

När kvinnors motstånd blir misstänkt

I sin ledare om Kvinnokraft 4.0 beskriver Aftonbladet kvinnors opinionsbildning – mejl, samtal och protester – som en form av ”påverkansoperation”. Det är en ideologisk omtolkning av demokratin.

När kvinnor organiserar sig kallas det påverkan.
När religiösa organisationer gör det kallas det dialog.
När vänsteraktivister mobiliserar kallas det civilsamhälle.

Det är inte analys.
Det är maktens språk.

Ledarsidan analyserar inte de normsystem som kritiseras.
Den analyserar dem som kritiserar.

Det är inte journalistik.
Det är disciplinering.

Feminismen som blev försiktig

Det mest slående är vilka som saknas i analysen.

Det är de  kvinnor som lever under slöjtvång, social kontroll och hedersnormer.
Det är de  kvinnor i Sverige som vågar kritisera religiöst förtryck.

När deras erfarenheter inte ryms i debatten blir feminismen kulturellt relativ.
Kvinnors rättigheter blir förhandlingsbara.

Det är inte feminismens idé som har förändrats. Det är dess offentliga uttryck.

Erfarenhet, inte teori

Det jag skriver om är inte teori.
Det är erfarenhet.

Under decennier har jag mött kvinnor som levt i normsystem där deras frihet varit villkorad – i Sverige och utanför.

De var inte rädda för symboler. De var rädda för konsekvenser.

För regler som kunde stänga deras värld, begränsa deras rörelser, styra deras liv.

De behövde inga teorier. De visste vad förtryck är.

När journalistiken byter sida

Det som sker nu är inte en debatt om ordval.
Det är ett paradigmskifte.

I decennier kämpade kvinnor i Sverige för att frigöra sig från patriarkala normsystem.
Vi bröt tystnadskulturer.
Vi trotsade religiösa och kulturella maktstrukturer.
Vi gjorde jämställdhet till lag.

Det var ingen identitetspolitik.
Det var ett frihetsprojekt.

I dag har delar av svensk offentlighet vänt blicken bort från makten.

När kritik av religiöst kvinnoförtryck misstänkliggörs. När kvinnor som protesterar granskas hårdare än de system de kritiserar. När ledarsidor talar om demokrati men stänger sina kommentarsfält.

Då har något förskjutits.

Det är inte kvinnor som har blivit mer radikala. Det är medierna som har fegat ur.

Aftonbladet är inte ensamt. Men Aftonbladet är symboliskt.

En gång stod tidningen på kvinnors sida. I dag tvekar den inför samma fråga. Det är inte ”långsökt”.

Det är ett svek. Och just därför måste det sägas.

I dag är frågan inte varför kvinnor protesterar.
Frågan är varför de stora medierna har slutat stå på kvinnors sida.

Efterord: Fem decennier av kvinnokamp

Jag har följt kvinnokampen i över femtio år.

Jag var med när kvinnor började tala öppet om sexism, våld och maktmissbruk.
När vi bröt tystnaden på redaktioner, i politiken, i familjerna.
När vi vägrade acceptera att patriarkatet var natur, tradition eller kultur.

Vi visste vad vi kämpade mot. Det handlade inte om identitet. Det handlade om makt.

Vi visste att patriarkat kan bära olika ansikten:
borgerliga, socialistiska, nationalistiska – och religiösa.

Och vi var inte ensamma.

Vi hade medierna med oss.
Till och med Public Service gav utrymme åt kvinnors röster.

Jag startade lokalradions första kvinnoprogram, Amanda. Sveriges Radio hade ett eget kvinnoprogram, Radio Ellen.
Det var en tid då kvinnors erfarenheter inte betraktades som problem –
utan som kunskap.

Förr gav medierna kvinnor en röst.
I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.

Och det gör mig rasande.

Hur kvinnor som kritiserar religiöst förtryck misstänkliggörs.
Hur journalistiken blir försiktig där kvinnor en gång var modiga.
Hur universell kvinnofrihet ersätts av kulturella undantag.

Det var inte detta vi kämpade för. Kvinnokampen handlade aldrig om att välja vilka patriarkat som är acceptabla.
Den handlade om att avskaffa dem alla.

Det är därför jag skriver denna text.

Inte av nostalgi.
Inte av bitterhet.

Utan av ansvar.

För kvinnokampen är inte avslutad.
Den har bara blivit farligare att föra.

Helene Bergman
journalist och författare

När manliga journalister försvarar kvinnoförtryck

Kvinnoförtryck är inte en symbolfråga. Det är ett system.Dokument i verkligheten – inte i ledarspalter. Foto Helene Bergman

Kvinnor förtrycks först av religiösa män – och sedan av manliga journalister som kallar kvinnors motstånd för hat.

Det är alltid män som vet bäst när kvinnor ska hålla tyst: män som reglerar kvinnors kroppar, och män som förklarar att protesten mot detta är ”demokratihotande”.

När Anders Lindberg på Aftonbladet angriper Kvinnokraft 4.0 försvarar han inte demokratin – han försvarar ett parallellt könssystem där kvinnors frihet är förhandlingsbar.

Att stötta Kärringbloggen är att stötta kvinnofrihet! 

Swisha 100:- till 123 220 79 75 

 

Dessutom har Anders Lindberg mage att kalla kvinnors kritik av religiösa könsmarkörer för ett ”demokratiskt haveri!” Han försvarar alltså ett kvinnoförtryckande parallellt lagsystem.

I ledaren – som bygger på rapportering från Dagens ETC – görs kvinnor som organiserar sig mot religiösa symboler i offentlig sektor misstänkta. När Kvinnokraft 4.0 mejlar myndigheter, ringer kommuner och ifrågasätter varför flickor i slöja används som symboler, beskrivs det som ”påverkansoperation” och nästan som brottsligt.

Stanna där! 

Sedan när blev fredlig opinionsbildning ett hot mot demokratin? Att kritisera ett parallellt lagsystem – för vissa kvinnor.  När slöjan beskrivs som en neutral identitetssymbol som inte får kritiseras, händer något avgörande.

Kvinnors rättigheter görs villkorade.

Budskapet blir:

Det som vore oacceptabelt i ett sekulärt eller kristet sammanhang ska accepteras här – annars är du rasist.

Detta är kolonial logik i progressiv förpackning:

Att acceptera kvinnors underordning, så länge den kan kallas kulturell eller religiös. Det är inte tolerans. Det är kulturell relativism byggd på kvinnors kroppar. Feminism är inte kulturellt relativ. Feminism omfattar alla kvinnor i hela världen.

Jag har arbetat nationellt och internationellt med kvinnoförtryck i decennier.

Jag har mött kvinnor som:

  • tvingats bära slöja
  • straffats för att de vägrat
  • levt i normsystem där deras kroppar aldrig varit deras egna.

Jag  har t o m skrivit två böcker om det: Förortens Grupp8 och Kulturkrocken. Ett reportage om herrskap och tjänstefolk i en muslimsk familj.

Att då läsa en manlig  ledarskribenter förklara att slöjan är okontroversiell och att kritik är hat, är inte bara verklighetsfrånvänt.

Det är bekvämt.

Och bekvämligheten betalas alltid av andra kvinnor.

Män som alltid vet bäst

Det är också talande vilka som sätter agendan.

Joakim Medin på ETC och Anders Lindberg på Aftonbladet talar med stor självsäkerhet om demokrati, påverkan och hat – utan egen erfarenhet av kvinnoförtryck i religiösa miljöer.

Det är alltid intressant hur män utan kroppslig eller livslång erfarenhet av könsförtryck ändå vet exakt var gränsen går för kvinnors motstånd.

De definierar problemet. De sätter språket. Och de gör det på kvinnors bekostnad.

Kvinnokraft 4.0 gör det demokratin kräver Kvinnokraft 4.0 gör inget märkligt alls.

De använder yttrandefriheten. De organiserar sig öppet. De ifrågasätter makt.

Det är demokrati.

Att detta skrämmer ledarsidor säger mer om hur snäv åsiktskorridoren blivit, än om kvinnorna som vägrar backa.

Det verkliga demokratiska haveriet

Det verkliga demokratiska haveriet är inte att kvinnor organiserar sig.

Det är att:

  • religionskritik görs moraliskt otillåten
  • feminism villkoras av identitet
  • kvinnors frihet reduceras till en känslig fråga

När Aftonbladet manlige ledarskribent  kallar kvinnors motstånd för hat, säger han  i praktiken:

Alla kvinnor är lika värda – men vissa ska nöja sig med mindre frihet.

Alltså: Kvinnor förtrycks först av religiösa män – och sedan av manliga journalister som kallar motståndet odemokratiskt. Det är dubbelt förtryck. Och det är fullständigt oacceptabelt.

Helene Bergman