Svenska journalister uthängda som islamofober. Koppling till Erdogan och Uppsala universitet

Vi, svenska journalister, författare, akademiker och politiker, som på olika sätt, stöttade Ann- Sofie, Soffan, Hermansson som 2020 och 2021 i tre juridiska instanser åtalades för förtal, men friades, hängs nu ut som islamofober. Vi förtalas offentligt i en internationell rapport med kopplingar till den turkiska Erdoganregimen. Syftet är självklart att skrämma oss till tystnad!
Ansvarig för det svenska materialet i den internationella rapporten, är bland annat Anna Ardin, mest känd för sin roll i Assangeaffären. Rapporten får också stöd av det statliga CEMFOR, Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet. CEMFOR vars grundare och vetenskaplig ledare är professor Mattias Gardell, som vittnade mot Ann- Sofie Hermansson i Hovrättsrättegången 2021.

 

Uthängningen görs i European Islamphobia Report 2021, som publicerades häromdagen. Rapporten är på 664 sidor och rapporterar från varje land, även Sverige.
Rapportförfattarna beskriver ensidigt utan hänsyn till fakta och i propagandasyfte den ”växande antimuslimska radikaliseringen” i Europa. Det nybildade identitetspolitiska partiet Nyans skildras däremot i positiva ordalag. Ett parti som säger sig vara det enda Turkietvänliga partiet i Sverige. Inte så konstigt eftersom den Europeiska Islamofobrapporten har nära kopplingar till Turkiets president Erdogan via tankesmedjan SETA, som publicerat Islamofobrapporten sedan 2015.

Den svenska delen i 2021 års rapport är skriven av förutom Anna Ardin, även av Mattias Irving, i rapporten presenteras han som student och ”journalistisk researcher och Emin Poljarevic, lektor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Anna Ardin och Mattias Irving var tidigare aktiva i den religiösa delen av socialdemokraterna- Tro och Solidaritet, samt föreningen Hjärta, där satt de i styrelsen tillsammans med Islamiska förbundets, IFiS, ordförande Omar Mustafa. Magnus Sandelin, ansvarig utgivare för Doku, som också hängs ut, skriver beträffande Anna Ardin och Mattias Irving:
”Under flera år har de bedrivit en hätsk kampanj mot forskare, myndigheter och enskilda medarbetare som arbetar med frågor kopplade till radikal islamism.”

Uthängningen av oss sker via en bild tagen vid en middag tillsammans med tidigare S-politikern Ann- Sofie Hermansson. Bilden är avfotograferad från terrorforskarens Magnus Ranstorp personliga twitterkonto där några av oss också namnges, förutom Carina Hägg och jag själv, även forskaren Magnus Ranstorp, Magnus Sandelin och ytterligare medarbetare på Doku.

Magnus Sandelin skriver om Islamofobrapporten:
”I kapitlet om Sverige hävdas att ”en liten men inflytelserik grupp tankeledare, bestående av politiker, journalister och akademiker, har kommit att bli centrala för utvecklingen av islamofobi i Sverige idag.”

Den 27 januari 2020 stod den tidigare S-politikern Ann- Sofie Hermansson åtalad. De som åtalade henne för förtal var Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Anledningen var att Ann- Sofie Hermansson kallat de två muslimska kvinnorna för ”extrema röster.”
Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, representerar MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. En islamistisk cell som säger sig tala för alla muslimer, utan att ha fått mandat för det.

Det politiska partiet Nyans har också nära kopplingar till MMRK.

Hösten 2021 kom boken Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten ut. Boken skildrar hur begreppet ”lawfare”för första gången användes i svensk tingsrätt i modern tid. Nämligen att kriga med juridiska medel och att med hjälp av domstolen tysta och krossa meningsmotståndare. (Samma taktik som nu används mot oss i den Erdogan anknutna islamofobrapporten med stöd från Uppsala universitet!)

I Den politiska rättegången, skildras rättegången i Göteborgs tingsrätt i januari 2020. Bokens innehåll bygger i stort på Tingsrättens dokument: förhören med de inblandade, expertvittnenas utsagor och advokaternas pläderingar. Men här finns även material från mediebevakningen, andra tidningsartiklar och hur det göteborgska kulturlivet agerade. Ann- Sofie Hermansson friades såväl i tingsrätten som hovrätten. Högsta domstolen gav inte heller prövningstillstånd. Det är mycket allvarligt att det svenska rättsväsendet, som är en av demokratins hörnstenar, indirekt inte respekteras av en statlig institution CEMFOR, som ligger under Uppsala universitet. Ordförande för Uppsala universitet är Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet. Istället för respekt används statliga medel för att internationellt, offentligen förtala de svenska medborgare som står upp till försvar för den svenska demokratin och yttrandefriheten. Att låta främmande makt med hjälp av svenska aktivister och universitet internationellt offentligen anklaga enskilda svenska journalister, författare och forskare för att vi bevakar radikal islamism måste vara ett starkt hot mot den svenska demokratin och yttrandefriheten.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, senior adviser

Filmen Hjärter dam, spränger fördomar om män och kvinnor

Jag såg en dansk-svensk långfilm, Hjärter dam, på SVT Play. En film som på ett brutalt sätt spränger fördomen om att kvinnor är goda och män, särskilt vita män, är onda. Att det är män som vill ha makt och att kvinnor är viljelösa offer, särskilt i sexuella sammanhang. Vad jag såg var ett utstuderat, men sant porträtt av kvinnlig manipulation, hänsynslös sexualdrift, dubbelspel och narcissism.

Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas ekonomiska bidrag.

Swisha 123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3

Jag såg vilsna och tafatta män, med en hård yta som snabbt föll av och istället visade en känslig manlighet. En känslighet som den kvinnliga huvudrollen, spelad av Trine Dyrholm, stod helt kall inför eller utnyttjade.

Jag såg hur en äldre kvinna sexuellt utnyttjade en tonårspojke, spelad av Gustav Lindh, och sedan kallt svek honom för att rädda sitt äktenskap. En vilsen tonårspojke med sin sköra manlighet som blev, ja just det, ett manipulerat offer i sin nyfunna sexualitet. (Det gjorde ont när jag såg det!) Det är en hisnande svart historia av till det yttre en välfungerande familjeborglighet, som håller på att rämna. Men kvinnan- modern- hustrun i familjen kan spela det kvinnliga känslospelet och ytligt sett lyckas hon. Men och där är ett stort Men förlorar hon sin själ- om hon nu har någon? 

Den här filmen borde när den kom 2019 startat en debatt om könsroller och fördomar, och om den enögda radikalfeminismens påverkan på vårt samhälle. Den debatten borde rivit ner det gängse hatet mot våra män och pojkar. Den debatten borde dragit upp ridån för att även äldre kvinnor cyniskt utnyttjar unga pojkar för sina sexuella lustar och behov. Men jag har inte märkt av den debatten. Istället såg jag såg några mer eller mindre likgiltiga recensioner med rubriker som i Aftonbladet: 

”Hjärter dam” är trovärdig och tragisk” 

 Eller från SVT: 

”Snusk och noir i danska Hjärter dam.” 

Men Filmen Hjärter dam i regi av May el-Toukhy är en hänsynslös ögonöppnare som med sin inramning av nutidens designade normalitet, visar människan, oberoende av kön, i all sin litenhet och brist på empati.

Så här sammanfattar SVT Play Filmen Hjärter dams handling: 

”Danska Anne driver en framgångsrik advokatfirma som specialiserat sig på barn och ungdomar. Hon och hennes svenske man Peter lever ett liv där deras lyckade karriärer samsas med tvillingarnas ridlektioner och sköna stunder i familjens enorma designhus i en lummig Köpenhamnsförort. Den på ytan perfekta fasaden krackelerar när Gustav, Peters tonårsson från ett tidigare förhållande dyker upp. Peter har svårt att komma nära sin förlorade son men Anne hittar ett sätt att få kontakt. I den varma sommaren utvecklas Annes och Gustavs relation mot något förbjudet, som kan äventyra allt. 

Regi: May el- Toukhy. I rollerna: Trine Dyrholm, Gustav Lindh, Magnus Krepper, Liv Esmår Danneman, Silja Esmår Danneman, Stine Gyldenkerne, Carla Philip Röder, m.fl.( Dronningen) 

Filmen finns att se på SVTPlay fram till 27 februari. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare.

Bred svensk gräsrotsrörelse kämpar mot hedersförtrycket.

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. Swisha en gåva till 

123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3

Kampen mot hedersförtrycket har under många år förts av en bred svensk gräsrotsrörelse. Etniskt födda svenskar har fått betala ett högt pris för sitt engagemang mot det patriarkala kvinnoförtryck som kallas hederskultur. En är Carina Hägg f d socialdemokratisk  riksdagsledamot, som varnade för islamismen. En annan är det f d socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson. Andra är journalister, författare och forskare som mer eller mindre osynliggjorts. 

Den rörelsen fick inte någon plats i SVT:s dokumentär – Arvet efter Fadime- om hedersproblematiken i Sverige. Dokumentären har publicerats lagom till 20-års minnet av mordet på Fadime Sahindal som den 21 januari 2002 sköts till döds av sin far. I förtexten till dokumentären ställs bland annat frågan: 

”Har samhället börjat lyssna på dem som utsätts för hedersvåld, eller vänder vi dem ryggen?” 

Om frågeställaren med samhället menar den svenska feministiska regeringen. Ja då har hedersförtryckets offer nästan bara sett ryggar. Men de som verkligen lyssnat är alla vi som i åratal engagerat oss i en bred svensk gräsrotsrörelse mot det importerade hedersförtrycket. En rörelse som bland annat innefattar Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck som ligger under Länsstyrelsen i Östergötland, Mikael Thörn på Jämställdsmyndigheten, Juno Blom nu partisekreterare på Liberalerna,  eller forskaren Astrid Schlytter. 

Många är vi som lyssnat och reagerat och agerat. Vi som utgått från alla människors lika värde, som fostrats i att kvinnor och män är jämlika och jämställda. Vi som anser att flickor men även pojkar själva ska få bestämma över sina egna kroppar och om sina egna liv i ett Sverige med en regering som i åratal kallat sig för feministisk.  Några har agerat i det tysta och öppnat sina hem för de hedersförtryckta mest flickor. Några har hjälpt till att förhindra att de gifts bort i sina hemländer. Andra har skrivit debattartiklar och böcker.

Journalisten och författaren Mikael Thörnqvist har skrivit två mycket läsvärda böcker om hedersförtrycket; Fotbollshoran och den senaste Yasmines sista match, utgiven på Vulkan. Många av oss har engagerat oss i Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, där satt jag själv i styrelsen under något år eller i VHEK, Varken Hora eller Kuvad.

Men i dokumentären i Sveriges Televison, SVT, nämns inte denna breda gräsrotsrörelse överhuvudtaget. Bilden jag får efter att ha sett dokumentären är att alla de invandrarkvinnor som intervjuas måste utkämpa sin kamp helt ensamma, vilket återigen är en slags etnifiering. Men den bilden stämmer helt enkelt inte med verkligheten i dagens Sverige. Därför är det viktigt att bredda Public Service, SVT:s bild. 

Det gör jag med att citera några stycken ur min senast bok- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, 2021, Vulkan. Den boken är ett undersökande reportage om rättegången i Göteborgs Tingsrätt. En rättegång där Anna- Sofie Hermansson åtalats för förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. (En bok som mer eller mindre förbigåtts av tystnad från de etablerade medierna.)

”Mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 grep mig djupt. Fadime var kurd och född i Turkiet, men levde sedan länge i Sverige. Hon blev 27 år. Fadimes enda önskan var att få leva sitt liv som hon själv ville leva det. Hon älskade Patrik, en svensk man, som enligt hennes släkt vanhelgade, inte bara familjen utan hela klanen. Mordet var hedersrelaterat och utfördes av hennes pappa, som senare dömdes till livstids fängelse. 

På Fadimes begravning som hölls i Uppsala domkyrka, två veckor efter mordet, fanns kronprinsessan Victoria, riksdagens talman Birgitta Dahl och Mona Sahlin, integrationsminister. Dessutom var riksdagsledamoten för Socialdemokraterna Nalin Pekgul där. Hon blev senare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Men när hon började tala och varna för politisk islam, var hon inte längre välkommen. Alla 1500 sörjande var klädda i svart medan kyrkan var klädd i 10 000 vita nejlikor. Fadimes älsklingsblomma. 

Temat för den första Fadimegalan i Göteborg 2017, var: 

”Svensk lag eller dubbla rättssystem?”

Året innan, 2016, hade organisationen Varken Hora eller Kuvad, VHEK, genomfört en undersökning av 1 200 ungdomar i Göteborgs förorter. Undersökningen visade att 78 procent av flickorna är hårt kontrollerade av sina familjer medan pojkarna tillåts att leva i frihet. Tusentals flickor och kvinnor födda och uppvuxna i Göteborg får alltså inte gå ut på kvällarna, får inte bli kära i vem de vill, de får inte umgås med pojkar och riskerar att mot sin vilja bli bortgifta. Familjen kontrollerar varje steg de tar. Organisationen Varken Hora eller Kuvad är grundad av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh(V). Hon blev sedermera utesluten ur Vänsterpartiet bland annat för att hon kämpat mot hedersförtrycket. 

Men det var på Fadimegalan 2018, på Konserthuset jag tänkte och mindes när jag står på den breda trappan ner mot själva Götaplatsen och ser mot Konserthuset. Temat för 2018 års Fadimegala i Göteborg var:
”Jämställdhet eller könsapartheid.”

Det var på den galan jag för första gången hörde Ann- Sofie Hermansson, då kommunstyrelsens ordförande och s-kommunalråd i Göteborg, tala om hedersförtrycket. Soffan som hon också kallas, har själv vuxit upp i flickfrihet på Tjörn. I sitt tal berättar hon om hur det var när hon bodde i Tensta, en förort till Stockholm, tillsammans med Nalin Pekgul, själv muslim, under ett antal år. Det var Nalin som hade berättat och förklarat för Soffan om det utbredda hedersförtrycket i förorten. 

Bilden av Soffan där på scenen i Stenhammarsalen, blir en skarp kontrast till den rättegång, i januari 2020, jag är på väg till. En rättegång där Soffan nu är åtalad för grovt förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som bland annat kallat de som kämpar mot hedersförtrycket för islamofober. 

Hösten 2017  hade jag just skrivit färdigt min bok Förortens Grupp 8 , utgiven på Beijbom Books. I boken intervjuar jag åtta av de mest namnkunniga invandrarkvinnorna;

Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban, Zehlia Dagli, Gulan Avici, Soheila Fors, Amineh Kakabaveh och Marian Afrasiabour. Jag ville uppmärksamma dessa kvinnor som med mod och styrka kämpar, många gånger med risk för sina egna liv, för att alla kvinnor, oavsett kultur-och religion, ska få del av den svenska flick- och kvinnofriheten. Min tanke med boken var att försöka bryta den likgiltighet och det motstånd de mött och fortfarande möter från det svenska samhället när de påtalar den djupa orättvisan vad gäller den existerande hederskulturen – och förtrycket i Sverige. Det förtrycket existerar fortfarande påtagligt i Sverige, trots att vi har och har haft regeringar som kallar sig feministiska. 

Nu är jag trött på hyckleriet, från såväl regering som opposition. 

20 år efter mordet på Fadime finns ett lagförslag, Lex Fadime som innebär att hedersrelaterade brott får en egen rubrik i brottsbalken. Den som utsätter någon för brottet hedersförtryck ska kunna dömas till mellan ett och sex års fängelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2022.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975. 

Boken Den Politiska Rättegången – kampen om yttrandefriheten, finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.  

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten” DN Debatt 2012 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny,” så skrev vi journalister- Anders Carlgren och jag på DN- Debatt redan i augusti 2012. Nu hotas Julian Assange av utvisning till USA för att dömas för spioneri. Anledningen är att hans organisation Wikileaks avslöjat staters krigsbrott. De journalister som jagade honom då 2010,2011,2012 osv är nu oroliga för att deras och allas vår yttrandefrihet är i fara om Julian Assange döms för spioneri och inte det som är journalisters jobb att avslöja – brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

 

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga ( Beijbom Books, 2013) skildrar jag också  första hälften av 2000-talet då Assangeaffären tog sin början. En affär som ännu inte fått sitt slut.

Den signerade boken Med svärtad ögonskugga säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag.  

”Någon gång i början av 2011 bad min gode vän och journalistkollega Anders Carlgren mig att läsa förundersökningsprotokollet vad gällde våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Jag hade följt Wikileaks på avstånd och sett Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt på hösten 2010. Klart att jag var intresserad och nyfiken på vad som stod i förundersökningsprotokollet. Inte minst som journalist. Jag hade inte tagit ställning utifrån skriverierna i kvällspressen. Jag var blank i min uppfattning. 

Noggrant gick jag igenom protokollet och läste det gång på gång. Ord stod mot ord. Som brukligt är i sådana fall. Men ett stod klart. De två kvinnorna hade mycket frivilligt haft samlag med Julian Assange – till och med raggat upp honom. Ett annat stod klart. De två kvinnorna hade inte gått till polisen för att anmäla Julian Assange för våldtäkt. De hade gått till polisen för att fråga om Julian Assange kunde tvingas att ta ett HIV-test. Men då grep statsfeminismen in i form av advokat Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman och åklagaren Marianne Ny, som specialiserat sig på familjerelaterat våld. Båda ville nagla fast Julian Assange, som en tidigare åklagare Eva Finné bedömt inte hade begått något brott.

Det underliggande motivet från Borgström och Ny ( efter 11 år idag) är fortfarande oklart. (Men jag har ändå genom åren fått en ganska klar bild, som jag hoppas kunna redovisa inom en inte alltför avlägsen framtid.)

Min spontana känsla då 2010 var: 

”Vafan! Vad har hänt med feminismen?”

Nästa fråga jag ställde mig var:

”Och va faan har hänt med journalistiken?”

Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri med Expressens Niklas Svensson i spetsen. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger ”glömde” bort att vi har domstolar för att döma i brottmål.  Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Eller det som Gudrun Schyman så käckt sa i sitt Talibantal 2002 på sin sista kongress för Vänsterpartiet, på tal om mäns förtryck av kvinnor, där hon menade att ”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns såväl i talibanernas Afghanistan som i Sverige.”

Julian Assange som alla manliga journalister bara för några veckor sedan hade sett upp till som sin journalistiska guru som grundare av Wikileaks. Julian Assange som gjort världscoopet  genom att visa hur US Marin från en helikopter skjuter ner civila och Reuters fotograf i Irak. Men nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han inte ens var dömd. Och här fick medias macho – och feministjournalister en gemensam fiende, där de i sin journalistiska yrkes-och maktutövning  tillät sig att använda ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån. Jag tror aldrig jag har läst så mycket hat från journalister och krönikörer som då,” skrev jag 2013  i min bok Med svärtad Ögonskugga. 

Dessförinnan hade Anders Carlgren och jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter 19/8 2012 med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.” 

Vi skrev artikeln efter det att vår JO-anmälan av Marianne Ny hade lagts ner. Radikalfeministen Maria Sveland nämner DN -artikeln ett flertal gånger i sin bok Hatet som kom ut 2013. Dessutom hittar hon på en egen rubrik till vår artikel och kallar mig även för antifeminist.

19 november 2019, alltså nio år efter det att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange trumpetades ut av Expressen las förundersökningen mot honom ner. 17 augusti 2020 löpte preskriptionstiden för brotten ut. 

Men fortfarande sitter Julian Assange fängslad i Belmarshfängelset i London, där nu UK High Court har gått med på att han ska utlämnas till USA, anklagad för spioneri  för att han avslöjat USAs krigsbrott. 

Många journalister och artister världen över, anser att om Julian Assange lämnas ut till USA och döms för spioneri hotas  journalisters möjlighet att rapportera om staters krigsbrott. Därmed hotas också yttrandefriheten.  

Och vår DN- artikel med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”  har visat sig stämma, trots  att alla dokument ännu inte kommit upp i dagern. 

Jag har följt Assange-fallet från början och till och med träffat Julian då han bar fotboja i London. Det var innan han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad. Jag kommer att återkomma vad gäller fallet Assange och Sveriges inblandning.

Helene Bergman ansvarig utgivare för Kärringbloggen. Även medlem i Sveriges Författarförbund.

Stöd Kärringbloggen med gåvor. Swisha till 123 22 07 975.

 

”Ropen skalla – Daghem åt alla” skanderades det i 70-talets Sverige. 

Vi är i början av 1970-talet. Det är bara mamman som får vara föräldraledig och det i sex månader. Dagisplatserna är mycket få. Fri abort finns inte. Allt fler kvinnor utbildar sig på universiteten för att komma ut på arbetsmarknaden. De vill slippa att vara beroende av en man för sin försörjning. De har vuxit upp med mammor som var hemmafruar och ibland  jobbade deltid för nålpengar.

Grupp 8 ansåg att kvinnor hölls nere med deltidsjobb, för att de på så sätt både kunde sköta man och barn i hemmet och samtidigt deltidsarbeta. Det var min mammas och hennes väninnors liv. Men det livet ville inte jag ha.  

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.

Den signerade boken  säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3.

Ange Bok och skriv namn och adress så skickar jag.

Grupp 8 som bildats 1968, bestod av välutbildade kvinnor i Stockholm, men deras tidning Kvinnobulletinen och budskap spreds även till Göteborg. Jag kände igen mig i deras livskrav. Jag höll med om att kvinnor användes som arbetskraftsreserv. Enligt Grupp 8 var enda lösningen heltidsarbete för kvinnorna och dagisplatser åt alla barn. Och det var alltfler kvinnor som börjat arbeta och fick känna på helvetet i bristen på dagisplatser. Ett helvete som också smittade av sig inne i familjerna, där frågan om dagisplats eller inte förpestade många förhållanden. 

I det samhällsklimat som rådde fanns bara en väg att gå – att kräva vad vi ville ha och göra det ute på gatorna. Och männen var med oss! 70-talet blev daghemskampens årtionde. I oändliga demonstrationer där även männen deltog, gick vi ut på gatorna och skanderade, ” Ropen skalla – Daghem åt alla.” Vi var de moderna kvinnorna som krävde vår rätt att kunna försörja oss, men också att våra barn skulle ha det bra. Hela proggrörelsen deltog i dagiskampen. Det sjöngs och skrevs låtar överallt och bristen på dagisplatser fanns på förstasidorna i tidningarna. Politikerna kunde inget annat än lyssna. 

1968 hade Barnstugeutredningen tillsatts som skulle utreda barnomsorgen. 1972 kom den med sitt betänkande som i sin tur resulterade i förskolelagen 1975. Den innebar att alla sexåringar samt fyraåringar med särskilda behov skulle garanteras plats på dagis. Barnstugeutredningens förslag blev en besvikelse, en slags skenmanöver för att försöka tysta de skrikande kvinnorna och deras män. Det var ett förslag som inte hjälpte oss kvinnor med friska barn under sex år särskilt mycket. 

Kampen fortsatte och gjorde oss starka, men på nätterna tog ångesten struptag. Den bistra frågan kom ibland  krypande, varför jag överhuvudtaget hade skaffat mig barn, när jag inte kunde försörja det själv, utan var beroende av en man. För även på den punkten var det inte längre självklart att äktenskapet skulle hålla. Att vara tvungen att leva med en man, bara för försörjning var helt otänkbart. Särskilt nu när jag visste att jag kunde försörja mig själv i ett av de bästa yrkena.

Jag ville kunna kombinera både man och jobb. Jag var inte ensam om de här tankarna. Grupp 8 gick i bräschen och jag började kalla mig feminist. För risken att hamna i ett Moment 22 var överhängande. Jobb men ingen dagisplats och dagisplats men inget jobb. För när du väl fått en dagisplats hade du inte längre något jobb att gå till. Att få en dagisplats var som att vinna högsta vinsten. I början av 70-talet hade 90 000 barn plats på daghem eller i familjedaghem. 20 år senare vare motsvarande siffra 410 000 barn. 

Men hösten 1972 fanns ingen sådan lag och köerna till de få dagisplatserna som fanns i Göteborg var enorma. 1972 fanns ingen fri abort utan kvinnor som blivit med barn fick åka till Polen istället. Min efterlängtade dotter föddes på våren 1972 och med mycket möda lyckades jag få en privat dagmamma till min då sexmånaders gamla bebis. Ångestens struptag släppte och jag kunde med lätt hjärta återvända till Göteborgs Handels -och Sjöfartstidning. 

Men jag hade fått känna på, in på bara huden, hur det var att vara kvinna med barn och jobb i det svenska samhället. Jag hade förstått hur viktig familjepolitiken i ett samhälle är för individens/kvinnans liv och välbefinnande. Inte bara för överlevnad. Och det gick långsamt. Politikerna hann inte med oss 40-talistkvinnor som kom ut i samhället, politiskt medvetna, kravfyllda, militanta och modiga. Särbeskattningen hade i alla fall införts året innan. Den innebar att gifta par beskattades individuellt. 

Tidningsdöden hade börjat skörda offer.  I Göteborg hade tidningsdöden varit förödande. Snart fanns bara Göteborgs – Posten och Göteborgs-Tidningen kvar. Det viskades i korridorerna om att även GHT var på fallrepet. I augusti 1973 samlades hela redaktionen i lunchrummet, där vi fick veta att GHT skulle gå i konkurs.

Tragiskt. Trist! Vi var en ung redaktion, med smarta och duktiga medarbetare. Alla var övertygade om att vi skulle få nya jobb, men kanske inte i Göteborg. Facket skulle hjälpa till. Fackordföranden Erik, som var motorjournalist sa till mig, när jag frågade om han kunde hjälpa mig:

”Du behöver väl inget  jobb! Du är ju gift!” Jag tittade på honom och frågade om han inte var klok? Han bara skrattade och svarade:

”Ja, men är du inte gift då?”

” Jo, men jag behöver ett jobb i alla fall!”

”Varför det?Du är väl försörjd!?”

Jag sa det inte, men jag tänkte:

”Den djävla idioten är inte klok och han ska vara fackordförande. Jag betalar lika mycket i fackavgift som de manliga journalisterna.”

Jag vände mig om och gick ut genom hans dörr och smällde igen den bakom mig. Jag hörde honom skratta högt. Nu hade jag fått känna på att jag inte var värd något på grund av mitt kön. Bara för att jag var kvinna hade jag alltså inte rätt till något jobb?! Det var ett smärtsamt uppvaknande som etsade sig fast i min själ. Min födelse som feminist skedde då och där i GHTs skälvande dödsögonblick. Jag blev inte deprimerad, jag blev vansinnigt arg. En ilska som drev mig framåt och gav mig kraft.

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.

Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.

Swish till 123 22 07 975

Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag. Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha 123 22 07 975. Tack

 

 

 

   

    

Skit i rynkorna och den manliga blicken. Lev ditt liv som en fri människa

Jaha så har 50-åriga kvinnors rynkor blivit en medial kulturdebatt. Stackars, stackars Ann Heberlein, Åsa Lindeborg och Nina Björk som nu gett rynkorna ett ansikte. Och inget tycks dessa intellektuella kvinnor lärt av kvinnorörelsen på 70 och 80-talen, trots att några av dem gjort karriär som just feminister. Eller som Marianne Lindberg De Geer skriver i Expressen:”

”En omedveten patriarkal blick blir den tuva som stjälper dessa kvinnors trovärdighet. Så mycket för den feminismen. Man undrar hur de ser och har sett på oss äldre kvinnor under alla år.”

Och det var just oberoendet av den manliga blicken som kvinnorörelsen kämpade för. Det är bara att titta på Jane Fonda. Och jag tar mitt 70-åriga jag som exempel:

Ett ansikte, ett liv. På väg klädd i min vita basker från Lafayette inköpt i Frankrike av min dotter. Selfie november 2021

 

 

I mina feministiska memoarer- Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-och 80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.

Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag

 

”1968 var året då samhällsdebatten radikaliserades och studentrevolterna avlöste varandra. I USA var Medborgarrättsrörelsen stark och högljudd. I Nordirland organiserades en revolt mot det brittiska styret. Den nya Vänsterrörelsen förorsakade kravaller i många Europeiska länder bland annat i Frankrike och även i Sydamerika. Israel- Palestina konflikten hade redan börjat.I de Afrikanska länderna hade befrielsekamperna startat. Det kalla kriget skapade fruktan över att ett kärnvapenkrig skulle bryta ut. Fredsrörelserna och de feministiska rörelserna såg dagens ljus och blev samhällskrafter att räkna med. Studenter över hela världen, inklusive Sverige, anammade den nya vänstern. 

I det samhällsklimatet tog jag mina första stapplande steg som studentreporter på studenttidningen Götheborgske Spionen. På Kåren var det full politisk aktivitet, SDS, Student for a Democratic Society var mycket aktiva. De krävde studentmakt, direkta aktioner, radikalisering av samhället och bort med kapitalismen. SDS tog inte upp kvinnornas villkor, det var de skäggprydda, anarkistiska gossarna som styrde och förväntade sig att flickorna i SDS skulle koka kaffe. Jag lärde mig journalistikens grunder och det fanns mycket att skriva om. Studentvärlden var en egen värld som snart skulle påverka samhället. 

Året därpå, 1969 sökte Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning, GHT, en studentreporter. Jag uppmanades att söka jobbet. Jag skickade in mina papper och väntade på att GHT skulle höra av sig. Inget hände. Då tog jag mod till mig och ringde den administrative chefredaktören Bosse Carlsson, som med glad röst bad mig komma ner till tidningen. GHT var den bästa tidningen i Göteborg, ja kanske i hela Sverige, vid den tiden. Göteborg var delat mellan de som läste GHT och de som läste GP. Att läsa GHT var finare. 

Den mest kände chefredaktören på GHT är Torgny Segerstedt, som arbetade på tidningen från 1917 till sin död 1945. Han blev internationellt känd för sitt mod och sin kritik av Hitler och Nazityskland. Det var alltså till denna ärevördiga tidning jag kallats för en anställningsintervju. När jag gick uppför de breda trapporna till porten på Köpmansgatan kände jag mig vördnadsfull. Jag såg upp mot GHT:s vackra emblem med skeppet som seglade för fulla segel, som hängde ovanför den pampiga ingången. Jag öppnade den tunga dörren och gick uppför de svängda breda trapporna med de svarta järnräckena. Jag tog inte hissen som ledde upp till hallen där S.A. Hedlund, Viktor Rydberg och Torgny Segerstedt fanns i bronsbyster. Jag gick fram mot den kombinerade receptionen och telefonväxeln där några kvinnor satt bakom glasfönstret. 

Någon ringde Bosse och efter bara några minuter kom han leende mot mig. Det luktade damm, papper och trycksvärta. Teleprintrarna rasslade ut långa pappersremsor av nyheter såväl från Sverige som från utlandet. Trägolvet knarrade när vi gick genom korridoren med de brungult betsade träpanelerna. Som sträckte sig flera meter upp på väggarna. Ovanför panelen satt inramade gulnande tidningssidor, svartsvärtade och censurerade med stämplar från Utrikesdepartementet. Den bilden har för evigt etsat sig fast i mig. Det fria ordet svärtat, gömt i rädsla för makten, Hitlers armeèr. 

Bilden av det svärtade ordet har varit min ledstjärna under mitt journalistliv. Den som skrev de svärtade orden var inte rädd. Ytterligare ett exempel: 

Den 3 februari 1933 skrev Torgny Segerstedt i sin berömda Idag-spalten om den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler:

”Det är en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber.” 

Herman Göring reagerade omedelbart och skickade ett telegram till GHT som löd:

”Jag protesterar på det skarpaste mot de i Eder tidning av fredagen den 3 februari under rubriken Idag publicerade uttalanden om den tyske rikskanslern. Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan.” 

Telegrammet var inramat och satt tillsammans med de svärtade censurerade tidningssidorna i korridoren. Torgny Segerstedt gjorde sin plikt som huvudredaktör och journalist med livet som insats.

Inne i Bosse Carlssons stora rum fanns ett stort brunt, stökigt skruvbord, en full askkopp med nedrökta fimpar, smutsgula gardiner, en brun nedsutten engelsk läderfåtölj och en varm och generös stämning. Jag satte mig i besöksstolen som stod framför skrivbordet. Bosse hade en fräsch blårandig skjorta med buttondownkrage och en snygg grå kavaj på sig. Det doftade svagt gott från honom när han rörde sig. Han lutade sig bakåt i sin egen bekväma, gröna manchesterklädda kontorsstol med händerna bakom nacken och såg vänligt på mig:

”Jaha du, du skulle vilja jobba här du” sa han på sitt sjungande dalmål. 

”Ja tack”, svarade jag och kände mig som Harriet Bosse måste ha känt sig när Strindberg frågade om hon ville ha barn med honom.

”Okej!Då får du väl det då!”

Jag var tyst och bara såg på Bosse som log som om han givit mig en present. Vilket han också gjort . 

”Jag tror på dig. Jag förväntar mig att du gör ett bra jobb som studentreporter. Din lön blir enligt journalistavtalet, 2 000 kronor i månaden. Är du inte med i Journalistförbundet bör du gå med. När kan du börja?”

Jag visste inte särskilt mycket om hur arbetet går till på en stor tidning, när jag på morgonen på min första arbetsdag öppnade dörren till centralredaktionen. I ett jättelikt rum runt ett jättelikt bord, som stod i mitten av rummet, satt några herrar. Deras ansikten vände sig samtidigt mot mig när jag, nervös, steg in genom dörren. Några minuter senare hade Holger, den långe och magre redaktionssekreteraren, rest sig och tagit ett steg mot mig, han räckte ut sin hand och tryckte stadigt min. 

Sedan tog han mig runt bordet och jag fick hälsa på blyge Börje, politisk reporter, Theo, som älskade rosor och gjorde löpet, gentlemannen Allan som var förstasidesredaktör, Börje, redaktionschef. Kriminalreportern Klas stod lutad mot en vägg med sin pipa hängande i munnen. Bara män, där! Det dröjde innan jag fick hälsa på ledar-och kulturredaktionen. Pär-Arne Jigenius, Karl- Erik Lagerlöf, som senare skulle skriva en artikel om att införa statliga bordeller. Ett inte helt osannolikt förslag då i början av 70-talets samhällsdebatt. 

De få kvinnor som fanns på redaktionen satt på sina rum, Iwa. Som skrev om mat och hade en krönika, Ami som var skolreporter, Katrin, nyanställd miljöreporter och Margareta, medicinreporter och så jag som studentreporter. 

Männen runt bordet var avvaktande och en aning buttra. Här var det ingen flirt inte. Här fick jag visa vad jag gick för innan vänligheten satte in. Det var nästan helt och hållet en manlig värld, utan tillstymmelse till manligt förtryck mot oss kvinnliga journalister. Tvärtom vi bars fram och behandlades med stor respekt för vår professionalism. Vi växte tack vare den uppmuntran vi fick. Jag har aldrig sedan dess känt mig så uppskattad som journalist, människa och kvinna. Jag omslöts av en anda av vänsterliberalism och journalistiskt mod som trängde in i mitt blodomlopp. Tiden på GHT gav mig en kaxig självsäkerhet och en journalistisk självkänsla parad med stolthet. Ändå var det här eller tack vare, som mitt uppvaknande som feminist inleddes några år senare.

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.

Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.

Swish till 123 22 07 975

Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag.

Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha valfri penninggåva till 123 22 07 975.

 

  

    

Alla ska jobba och försörja sig själva, regeringens jämställdhetsbudskap.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till dig som redan swishat.

Du som också vill stötta Kärringbloggen. Swisha en gåva till 123 22 07 975

Alla ska jobba och försörja sig själva. Det är jämställdhetsbudskapet från vår nya statsminister Magdalena Andersson. Därför ligger nu jämställdhetsfrågorna under Arbetsmarknadsdepartementet där den nya jämställdhetsministern Eva Nordmark är minister. 

Carina Hägg, Kärringbloggens politiska kommentator säger så här:

”Att vår nya jämställdhetsminister finns på Arbetsmarknadsdepartementet tyder på en svängning från sex och våld till ekonomi och jobb för kvinnor. Det viktigaste för kvinnor är att kunna försörja sig själva, att kvinnor har en egen ekonomi, på så sätt kan kvinnor ta kommandot över sitt eget liv.”

Det var också så kvinnokampen på 70-talet startade med krav på ”dagis åt alla.” Vilket också möjliggjorde att kvinnor i Sverige kunde skapa sig en egen försörjning och gå ut och jobba utan oro för barnpassning. På så sätt kunde barn och jobb förenas. 

Märta Stenevi, Miljöpartiet och den föregående jämställdhetsministern fokuserade mer på HBTQ- rättigheter och glömde därmed bort jämställdheten.

Carina Hägg kommenterar:  

”Men att försvaga jämställdhetsarbetet leder i förlängningen också till att HBTQ- rättigheterna  försvagas. Historiskt sätt har nämligen kvinnors rättigheter öppnat för HBTQs rättigheter. Såväl kvinnors rättigheter som HBTQs rättigheter hör intimt ihop.”

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till dig som redan swishat.

Du som också vill stötta Kärringbloggen. Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

 

 

Om sex, män och kvinnokamp fram till vår första kvinnliga statsminister

 

 

”Jag tog studenten 1967 och dansade in på universitetet i nätstrumpor där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.”

Samma år föddes Magdalena Andersson, vår första kvinnliga statsminister ( i sju timmar). Under 70-0ch 80-talen var  jag aktiv i den svenska kvinnokampen. Men vår kvinnokamp från slutet av 1900- talen verkar medvetet förtigas av de alltmer dominerande postkoloniala, identitetspolitiska, akademiska ”feministerna.” Istället använder de vår kvinnokamp , som plattform för sina egna splittrande syften. I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga.( Beijbom Books, 2013) skriver jag den moderna svenska kvinnohistorien ur mitt personliga liv och perspektiv – om män, sex och kvinnokamp. Och vägen fram till vår första kvinnliga statsminister. 

Kärringbloggen publicerar de kommande veckorna utvalda avsnitt ur boken Med svärtad ögonskugga. Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.  Swisha till 123 22 07 975. Eller till PG 62 42 09-3

Ange namn och adress så skickar jag.

Köp boken direkt av författaren. All inclusive 200 kr. Swisha till 123 220 79 75 skriv namn och adress så skickar jag!

 

”Jag tog studenten och dansade in på universitetet i nätstrumpor och CanCan-kjol, där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.

Jag var 21år, myndig, rotlös, sökande och ville flytta från Göteborg till Lund och läsa juridik. Men mina studentbetyg var inte särskilt lysande. 

Vad skulle jag göra resten av mitt liv? Bara frågor, inga svar.

Det existensiella sökandet började i en värld och ett samhälle som ställde allt på ända. Där gammal moral och koder inte längre gällde. Där ett nytt tänkande, nya medier, ny musik, nytt mode vällde över oss. Där generation ställdes mot generation. Där studenterna gick ut på gatorna och kastade sten. Där demonstrationer avlöste varandra med slagord som ”USA ut ur Vietnam.” Där vi kvinnor krävde fri abort och dagisplatser. Där fri kärlek gällde och samlag för vänskaps skull. 

Där Peace, Love and Understanding gällde.

Mitt i detta fanns jag!

Med en studentexamen på helklassisk linje med ämnen som antik grekiska och latin. Allmänbildad med sedan då?Gammal utbildning för ett nytt samhälle. Jag hade inga mål, inte längre några drömmar. Var egentligen bara glad över att jag tagit mig ur skolan, med godkända betyg. Mamma tyckte att jag skulle skaffa mig ett yrke som jag kunde ”falla tillbaka” på om den man jag gifte mig med råkade dö!

Studiemedel hade införts två år tidigare så jag skrev in mig för att läsa konsthistoria på universitetet. Jag visste inte vad jag skulle göra med det där, men det gav mig möjlighet att få dansa i den relativt nystartade baletten Patricia. 

När jag dansade magdans på 60-talet i studentbalettem Patricia. Fotograf okänd.

Men det skulle visa sig att Baletten inte var något dåligt val, med tanke på vad som senare hände. Det var en galen fascinerande värld av glitter och glamour. Mitt uppdämda behov av glädje och bekräftelse blev tillfredställt och jag, nästan till min egen förvåning, blev plötsligt oerhört ambitiös och ansvarstagande i dansens värld. 

Vi var så stolta och visste att vi var vackra. Vi uppmuntrande varandra där vi stod nakna i duschen. Beundrade varandras stjärtar och bröst. Vi sydde våra scenkläder själva och blev bekanta med varandras olika kroppar när vi mätte varandra med måttband. Vi blev sammansvetsade och det var alltid Baletten som kom i första rummet. 

Det var en värld av fest och hård träning. Det var en värld där sex blivit rumsrent, där porr sågs som en dörröppnare för ett rikare sexliv. Där det nu också blev legitimt för kvinnor att konsumera porr på bio helt öppet. Än hade nämligen inte kvinnorörelsen börjat reagera på kvinnornas objektroll i porren. 

Porren blev en politisk kraft, en allierad i uppgörelsen med den förtryckande maktapparaten, kyrkan och staten. Mot dubbelmoralen, mot det samhälle som vill hålla, inte minst oss unga kvinnor, nere i fortsatt förtryck. Samtidigt ställdes kraven på rätt till fri abort, preventivmedel, sex utanför äktenskapet och sex för vänskaps skull. Sex var tillåtet med vem som helst, när som helst så snart man var kåt. 

Vi stod nakna i duschrummet och pratade om sex, inte så mycket om förälskelse och kärlek. Det var det privata, men inte våra sexerövringar. 

Slagordet, då i slutet på 60-talet, var frihet att njuta! Och jag befann mig i njutningens stormöga. Studentkårerna blev porrens hjärtpunkter. Den hade flyttat, från de mörka bakgatorna, in i de finare salongerna i kårhusen. I Göteborg var den stora salen i det nybyggda kårhuset, fylld till bristningsgränsen när ett liveshowpar hade sex på scenen i ett låtsas samlag. 

De litterära sexböckerna Kärlek 1- 14 gavs ut mellan åren 1965-1975. Just när censuren för pornografisk litteratur hade mildrats. I Kärleksserien skrev kända författare som Bengt Anderberg, PC Jersild, Göran Tunström, Nina Christine Jönsson med flera erotiska noveller. Det fanns inga hämningar eller skam längre. Jag tyckte det var spännande och kunde njuta fullt ut. Jag hade börjat med p-piller och var trygg! Nu kunde jag själv bestämma när jag ville bli med barn”

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman ansvarig utgivare.

Vill du inte vänta köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. 

Swisha till 123 22 07 975. Ange namn och adress så skickar jag.

Bild: Med svärtad ögonskugga. 

Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor Swisha valfri penninggåva till  

123 22 07 975

 

Att en muslimsk man får slå sin hustru citeras i Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. Swisha en gåva till 123 22 07 975 eller PG 62 42 09 – 3

 

 

Broschyren ”Kvinnan i Islam” Foto Helene Bergman

Citat från boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten:

”Jag hade personligen under de senaste åren känt ett slags utanförskap i Göteborg. I en stad där jag som ung på 1960-talet upplevde den sexuella revolutionen. I en stad där unga kvinnor då för första gången, utan skam, kunde bejaka och njuta av sin egen sexualitet tack vare p-pillret. I en stad där jag som ung mamma till en liten dotter inte hade någon barnomsorg i form av daghem, när jag ändå hade ett jobb jag älskade. Det var då min kvinnokamp började, den som jag ägnat större delen av mitt liv åt.

Mitt första jobb var som journalist på Göteborgs Handels -och Sjöfartstidning, vars redaktion låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger. Det är i Rådhuset stadens ”regering” har sitt högsäte. På östra sidan av torget ligger Östra Hamngatan som numera gränsar till Nordstan. Gallerian där jag 2015 av Dahwa- missionärer fick en broschyr i min hand med rubriken ”Kvinnan i Islam,” som var utgiven av Göteborgs moské.

Där läste jag bland annat:

”I islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det:

”Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (sahla), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med.”

I ”Kvinnan i Islam”, förklaras den täckande klädseln med att:

”Den skyddar kvinnorna från mäns trakasserier och ger dom en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka och skydda sig.”

När jag läste vidare i broschyren ”Kvinnan i Islam” hajade jag till:

”I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, såsom skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke…”

”Det kan i vissa fall tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.”

Jag skrev en debattartikel om broschyren ”Kvinnan i Islam” i Göteborgs Posten 2015. Men det var ingen politiker som då reagerade. Göteborg moské fick vara ifred. Åtminstone hörde jag inte av någon.

Helene Bergman, ansvarig utgivare på Kärringbloggen och  författare till boken Den politiska Rättegången- Kampen om yttrandefriheten.

Vill du stötta Kärringbloggen swisha en gåva till

123 22 07 975

Boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

 

 

 

 

 

Varför hyllar kulturfeministerna den mördande machokulturen?

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till Dig som redan har swishat, det gör att jag orkar lite till!

Du som också vill stötta Kärringbloggen! Swisha en gåva till 123 22 07 975

eller till PG 624209-3

 

Varför  hyllar kulturfeministerna/journalisterna på Sveriges Radio ”ortens” mördande machokultur? Det kan väl inte vara för att dessa kulturfeminister när en romantiserad bild av ”riktiga män” som bär vapen? Eller för att de tycker synd om dom? Sveriges Radio ska stå för jämställdhet och ändå delar kulturfeministerna/journalisterna ut priser till ”ortens” rappare som uttrycker en kvinnosyn i sina texter som strider mot vår grundlag om allas lika värde oberoende av kön. 

Inte nog med det! I sändningstillståndet för Sveriges Radio står i § 5:

”Programverksamheten ska som helhet bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv samt utmärkas av hög kvalitet och nyskapande form och innehåll.” 

Det verkar som om de som kallar sig kulturfeminister spelat ner jämställdhets – och kvalitetskravet till förmån för ”ortens” kriminella machomän eftersom de delar ut priser till dom.  Men det är inte okej att kulturfeministerna använder kulturen som täckmantel för att hylla unga män som uttrycker att kvinnor är horor. Unga män som rapparen Yasin som får P3 Guld, som löser konflikter med vapen och dödande. Vad de här rapparna förmedlar är inte kultur – det är propaganda och makt. De är smarta nog att utnyttja sig av den trendssättande journalistiska naiva kultureliten för att med våld, mord och narkotika infiltrera det svenska samhället och sätta demokratin i gungning. De utnyttjar den svenska toleranta yttrandefriheten för att bedriva den intoleranta propagandan.

Och kulturmedia i Sverige som, under sken av att försvara den fria kulturen,  kräver att politiker ska ”hålla armlängds avstånd” låter sig utnyttjas som krigshetsare. Gängvåldet där polisen nu utreder 250 mord och försök till mord, handlar inte längre om kulturjournalisternas förment privata tyckande, det handlar om en maffiakultur som har understötts av kulturetablissemangets hejarop.

Det har gått så långt att Rikspolischef Anders Thorngren i SR:s P1 Morgon, med undertryckt vrede i rösten säger att situationen är Fruktansvärd och att vi i Sverige har en:

”Synnerligen allvarlig situation som äter sig in i vårt demokratiska samhälle.” 

Rikspolischefen menar att den här situationen inte kommer att brytas om inte övriga samhället mobiliseras för att bryta nyrekryteringen:

”Det är ständigt ny påfyllning av nya kriminella som ser upp till de andra där de tidigare har varit.”

SRs P1 Morgons programledare nämner inte med ett ord de gängkriminella rapparnas påverkan på de kriminella wannbees som hejas på av public service. En public service som dessutom ingår i landets totalförsvar. Däremot står en f d kriminell rappare i SVT:s Aktuellt studio och berättar hur gangsterrapen drog in honom i kriminaliteten.

” Att lyssna på gangsterrap som ung bidrog till att han började begå brott. Och det går inte att vara framgångsrik inom genren utan att i någon mån själv vara en del av den kriminella världen. Det menar rapparen Alex Ceesay – som själv levt både ett kriminellt liv och är känd för sina grova texter . – Det drog mig ditåt, säger han i SVT:s Aktuellt. 

På 70-talet fanns  en tidningen som hette Musikens Makt. I deras första nummer som kom ut i juni 1973 löd programförklaringen:

”Maktens musik, Svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.” (Wikipedia)

Låter som kulturfeministernas/journalisternas förklaringar till att prisa gangsterrappen men som i dagens samhälle helt spårat ur och gått från ord till vapen och mord.

Och nu utropar den tyska tidningen Bild, med miljontals läsare Sverige till Europas farligaste land.  Att kulturfeministerna inte fattar att de blivit nyttiga idioter med sin perveterade kultursyn där de attackerar vita medelåldersmän till förmån för det verkliga patriarkatet från förorten som inte ens döljer sin fientliga kvinnosyn. Eller som Amineh Kakabaveh,vänsterfeminist säger i min intervjubok Förortens Grupp 8:

”I Mellanöstern finns ingen dialog, där gör man upp med vapen istället. Jag har kämpat för dialogen, men det är ett värre krig än att kämpa med vapen.”

Amineh menar att det svenska samhället blundar för könsrasismen.Under kvinnokampen på  70-80- talen kämpade vi mot könsrasismen med bland annat text och musik. Vem minns inte sången ”Vi måste höja våra röster.”  I den kampen spelade Sveriges Radio en avgörande roll som föregångare när det gällde att lyfta fram kvinnorna, inte minst i kvinnoprogrammen. Jag var själv med. Det var bland annat därför vi gjorde framsteg och vann.

Men det är med en kombination av vrede och sorg som jag måste konstatera att det patriarkat vi bekämpade och vann över nu är tillbaka i form av ”ortens” machokultur och dess artister. Ett patriarkat som till och med hyllas av dagens kulturfeminister i Sveriges Radio. Public Service som för 50 år sedan gick före i den kamp som var kvinnokampen och som mynnade ut i ett jämställt Sverige.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärrtingbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975,

eller till PG 624209-3

 

P.S På lördag, 30 /10  är jag inbjuden av Liberala Kvinnor till Alingsås. Klockan 13 finns jag på Estrad och berättar om min bok Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Boken finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.