Två pussar – och staten gick över gränsen

När Micke Lejnegard döms för något så mänskligt som två pussar handlar det inte längre om feminism – utan om ett rättsväsende som har spårat ur.
Jag blir inte sorgsen. Jag blir förbannad.
För när staten börjar döma känslor i stället för gärningar, då har den klivit över gränsen. Det som en gång handlade om frihet, mod och rätten att säga ifrån har förvandlats till moralpanik och statligt omhändertagande.

Tycker du om att läsa fri,oberoende journalistik ?

Swisha 100 kronor 123 220 79 75

Det svenska rättsväsendet, som en gång skulle skydda medborgarna från verkliga övergrepp och maktmissbruk, har nu blivit moralens väktare. Domstolarna väger inte längre gärningar – de väger känslor. De tar ställning i det sociala skådespel som dagens feminism iscensätter, där kvinnan återigen görs till offer och mannen till syndabock. Det är inte rättvisa. Det är moralisk teater med statligt stöd.

Jag har själv varit på otaliga personalfester på Sveriges Radio. Det dracks, det skrattades – och ja, ibland blev folk lite för berusade och började kladda. Så var det, både män och kvinnor. Men jag sa ifrån. Det räckte. Jag skulle aldrig i mitt liv ha polisanmält någon för en sådan sak. Det fanns inte ens på kartan. Vi var vuxna människor som tog ansvar för våra egna gränser. Det var en tid då kvinnor inte såg sig själva som offer, utan som personer med ryggrad och röst. Dagens så kallade feminister verkar ha tappat den förmågan. De ropar inte längre på pappa staten – nu är det mamma staten som ska rycka ut, trösta och straffa.
För varje social obekvämlighet, varje missförstånd, varje tafatt närmande ska någon myndighet kliva in och sätta etikett, dom och skuld.

Och samtidigt lever vi i ett land där män som våldtar kvinnor inte ens utvisas.
Proportionerna är fullständigt ur balans.

Det är något djupt orätt i detta. Män som Lejnegard, med decennier i public service och ett rykte som hederlig journalist, hängs ut och döms för något så mänskligt som två pussar. Samtidigt får verkliga förövare gå fria. Det är inte rättvisa. Det är moralisk hysteri. Den feminism som en gång var en kraft för jämställdhet har blivit en parodi på sig själv. Det handlar inte längre om kvinnors frihet – utan om männens förnedring. Om att visa vem som har makten, inte om att dela den.

Jag saknar den tid då kvinnor var stolta över att kunna säga ifrån – utan att ropa på staten, polisen eller medierna.
Då man kunde hantera en tafsande kollega med ett kallt ögonkast eller en skarp replik. Vi behövde inga domar för två pussar.
Vi behövde bara vår egen röst. Och kanske är det just det som gått förlorat. Modet att säga ifrån – utan att anmäla. Styrkan att stå upp – utan att spela offer.

Två pussar. Och ett land som glömde hur man är människa.

Helene Bergman

I dag ser jag hur Sverige hukar för de som skriker högst. Om människans värdighet!

Ljungbyhed, 1943. En ung man som snart ska bli min pappa. Han gav mig modet att se skillnaden mellan rätt och fel. Jag är min fars dotter.

 

I helgen har jag besökt mina föräldrars grav. De tillhörde en generation som visste vad krig betydde — och vad värdighet kostar. Kanske är det därför jag inte kan släppa den 7 oktober.  Jag läser Göran Rosenbergs ord i Expressen. Han avslutar med begreppet människans värdighet. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nova-festivalen i Israel. På de palestinier som jublade  i Gaza när offren fördes genom gatorna som gisslan. Samma palestinier har i västvärlden förvandlats till symboler för offer, omslutna av demonstrationer, slagord och gravmanifestationer.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik ? 

Swisha 100 kronor  123 220 79 75

Jag sitter på spårvagn 8 på väg mot Frölunda Torg. Det är en märklig resa — från mitt Johanneberg, där villorna i trä kompletterades med flerfamiljshus i brunrött tegel på trettiotalet, just innan andra världskriget bröt ut. Nu åker jag med spårvagn 8 där dagens förortskrig ägt rum, där bilar bränts och skott avlossats.

Men i mitt kvarter, Johanneberg i Göteborg,  känner jag människorna: Vera från Jordanien med sin blomsteraffär, skräddaren från Syrien, skomakaren också från Syrien, och Marco från Italien som öppnade restaurang redan på sextiotalet. Alla arbetar. Alla bidrar, alla pratar de svenska. 

Framför mig på spårvagn 8,  sitter en kvinna i hijab. Hon luktar falafel — en doft jag egentligen inte tycker om. Kanske för att den blivit en påminnelse om hur Sverige förändrats, hur vi hukar inför de som skriker högst, de som vägrar anpassa sig, de som kräver respekt men sällan visar den tillbaka.

Jag lyssnade nyligen på en nystartad podd, Varför Israel ? Två judar i Sverige talar om rädslan, tystnaden och beslutet att lämna landet. Den ena berättar att hon inte längre orkar se sina barn gå ut från den judiska skolan under ett hav av  palestinaflaggor och slagord. Hon flyttar till Israel – för att där åtminstone få leva öppet, inte gömma sig. Där alla har samma mål- att försvara det lilla landet med all kraft de har. Och jag tänker: hur kunde det bli så här – återigen! Att de judar som bott här i generationer, som byggt upp, arbetat, bidragit till vårt land, nu känner sig otrygga – medan de som kommit hit, ibland med förakt för landet som tagit emot dem, dominerar gatan, orden, rummet, media och politiken?

Jag tänker på Israel, där jag varit flera gånger – bland annat under den andra intifadan 2002. Jag minns de stolta, kaxiga israelerna jag mötte. Män och kvinnor som bär  sitt människovärde högt, mitt i hotet, mitt i sorgen.

Och jag jämför dem med så många svenskar i dag, som böjer ner sina huvuden i rädsla, som tystnar för att inte stöta sig, som inte längre vågar stå upp för något alls!

Så ser jag bilderna från Malmö: svenska kvinnor i några generationer efter mig, med gröna Hamas-pannband och en banderoll med texten “Death, death to the IDF.” ( IDF , Israel Defense Force)

Hur fan är det möjligt? Varför blir de inte arresterade?

Jag tänker på Tyskland – hur dagens poliser där agerar stenhårt mot propalestinska demonstrationer. Hur landet, med sin historia, vägrar låta hatet ta över gatorna igen.  Och jag tänker på hur snabbt anständigheten kan förlora mark, hur lätt hatet klär sig i politiska färger.

Jag har varit vid  mina föräldrars grav och tänt ett gravljus.  Min pappa blev inkallad under andra världskriget. Jag föddes 1946, och växte upp med föräldrar som visste vad kriget betydde. Jag minns hur jag hittade fotoböcker längst ner i bokhyllan. Svartvita bilder från Auschwitz – högar av lik, skor, smycken, guldtänder. Så jag växte upp nära kriget, nära antisemitismens fasor. Och därför kan jag inte stå tyst när jag ser vår tids nazism, maskerad som motstånd, hyllas på svenska gator.

För den 7 oktober handlar inte bara om Israel. Den handlar om oss. Om vilka vi är när världen prövas. Om vem som får bära ordet offer, och vem som får stå rak. Värdighet är en handling — något vi visar eller förlorar när prövningen kommer. 

Och kanske är det just det som är journalistens uppgift – att genomskåda sin tid, förstå vad som sker och sätta ord på det andra inte ser. Och medan propalestinierna tågar på Sveriges gator och hyllar Hamas, rapporterar P1:s Gomorron Världen om Madagaskar.

Min pappa gav mig det värdefullaste: att skilja på det som är rätt och det som är  fel!  Jag är min fars dotter!

 

Helene Bergman 

Är Göteborgs-Posten en nyhetstidning? Gömde undan blomsterskändningen till debattsidan

En propalestinsk aktivist sparkar på vår blomstergrav efter minnesstunden i Vasaparken den 7 oktober.
Händelsen filmades i sin helhet. Aktivisterna kallade det ”att städa”.
Stillbild ur film, Vasaparken Göteborg, 7 oktober 2025.

 

Göteborgs-Posten har misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag – att på nyhetsplats rapportera vad som faktiskt sker i den egna staden. När chefredaktör Christoffer Ahlqvist inte ens bemödar sig att svara på frågor om varför tidningen teg om en dokumenterad och polisanmäld ordningsstörning mitt i Göteborg, handlar det inte längre om en miss. Det handlar om en redaktion som abdikerat från nyhetsjournalistiken och lämnat walk over till känslostyrd opinion.

Den 7 oktober hölls en stillsam minnesstund i Vasaparken för de kvinnliga judar som våldtogs och mördades av Hamas.
Efter att polisen lämnat platsen rusade ett trettiotal propalestinska aktivister fram och skändade blomstergraven – mitt i centrala Göteborg. Händelsen dokumenterades och polisanmäldes.
Men Göteborgs-Posten teg. På nyhetsplats beskrevs dagen som fredlig.

En vecka senare fick en av aktivisterna, Taha Khatab, publicera en debattartikel i GP. Han påstod att platsen bara “städades”. Städades!

Det ordet etsade sig fast. För vittnen såg själva hur ljusen vältes, hur blommorna krossades och sorgekransen trampades ner i jorden.

När nyhetsjournalistiken abdikerar

Göteborgs-Posten har senare släppt fram andra röster:
på debattsidan skrev bland andra Vera Berzak  och en anonym kvinna. På ledarsidan kommenterade Adam Cwejman.

Men allt detta är opinionsmaterial. Det är inte nyhetsjournalistik. På nyhetsplats – där fakta kontrolleras, vittnen intervjuas och polisrapporter läses – var det tomt.
Ingen reporter ställde frågor. Ingen granskade vad som faktiskt hände.

Och det är där GP:s verkliga skandal ligger. Inte i vem som fick debattera, utan i att själva nyhetsjournalistiken lämnades därhän. När verkligheten blir obekväm flyttas den till debatt- och ledarsidorna.
Där förvandlas fakta till känslor, granskning till tyckande. Där ersätter opinionen sanningen.  Det är så journalistiken abdikerar. Det mest oroande är att Göteborgs-Posten nu kan ge sken av att ha “bevakat” händelsen.
För vanliga läsare ser det ut som om tidningen gjort sitt jobb – eftersom ämnet förekommit på debatt- och ledarsidorna.
Men det är en illusion.

De flesta vet inte hur en tidning fungerar. De tror att allt som står i GP har passerat redaktionens faktagranskning.
Men en debattartikel är inte en nyhet. Den bygger på skribentens egna åsikter, inte på redaktionens granskning. På det sättet kan GP lura sina egna läsare att tro att journalistiken fungerat.
Och när en redaktion börjar förväxla debatt med bevakning, då har den förlorat sin kompass.

Brevet till GP:s chefredaktör

Efter GP:s tystnad skrev jag och Caroline Thelning ett mejl till chefredaktör Christoffer Ahlqvist. I respekt för journalistiken och för allmänhetens rätt till korrekta nyheter.

“Det anmärkningsvärda är att Göteborgs-Posten inte rapporterade om denna händelse alls – trots att det var en tydlig nyhet om trygghet, hat och ordningsstörning mitt i centrala Göteborg.”

“När redaktionen avstår från att granska vad som faktiskt hände och i stället låter en part skriva sin egen version på debattsidan, abdikerar tidningen från sitt journalistiska uppdrag.”

Vi avslutade brevet:

“Det är inte vi som ska göra GP:s jobb.
Det är ni som har mandatet – och ansvaret – att värna sanningen.”

Men vi fick inget svar. Inte ett tack. Inte ens en bekräftelse. Jag har arbetat som journalist i hela mitt liv, bland annat som nyhetschef. Jag vet hur redaktioner fungerar.
När ett mejl till chefredaktören/ansvarig utgivare  försvinner i tystnaden handlar det inte om stress – det handlar om attityd. En von-oben-attityd som säger:
Vi står över er. Vi granskar vad vi vill.

Det är just den arrogansen som göder journalistföraktet. För människor känner när makten inte längre bryr sig om att se dem, höra dem – eller ens svara.

Göteborgs-Posten talar gärna om “demokratins fundament”. Men demokratin vilar inte på ledartexter eller på debattartiklar.
Den vilar på faktabaserad nyhetsjournalistik. Utan den – inget förtroende.

I årets Maktbarometer hamnade Riks på plats 13 bland Sveriges mest inflytelserika röster i sociala medier. Göteborgs-Posten fanns inte ens med. Det är ingen slump. För verkligheten berättas numera av dem som fortfarande vågar se den.
Inte av dem som gömmer sig bakom sina skrivbord på redaktionen.

Helene Bergman,

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100 kr till 123 220 79 75 

Så skiljer du på nyhet, ledare och debatt

  • Nyhet: Fakta ska kontrolleras, båda parter intervjuvas, vittnen höras, dokument granskas. Här gäller sanningskravet.
  • Ledare: Tidningens egen åsikt. Skriven av redaktionen, inte av reportrar.
  • Debatt: Privata personer eller organisationer får tycka, argumentera och övertyga – men utan krav på journalistisk granskning.

När en händelse som den i Vasaparken inte hamnar på nyhetsplats, utan på debatt eller ledare, har tidningen lämnat walk over till känslorna.
Och då upphör journalistiken att vara journalistik.

Jag slog larm redan 2015: Göteborgs moské delade ut en broschyr som sa att män får slå sina fruar.

Broschyren som delades ut i Nordstan, Göteborg 2015

I en broschyr från Göteborgs moské stod det att en man får slå sin hustru – bara inte i ansiktet och utan att lämna märken. Det skrev jag om i GP redan 2015. Jag vände mig till dåvarande statsministern Stefan Löfven. Då möttes jag av tystnad. Nu, tio år senare, gör Expressen samma budskap till en nyhet.

Men tio år av tystnad – medan kvinnorna fått  ta slagen.

År 2015 publicerades min debattartikel på en helsida i Göteborgs-Posten. Jag skrev om broschyren ”Kvinnan i Islam”, utgiven av Göteborgs moské. Där stod det svart på vitt: en man får slå sin hustru – bara inte i ansiktet, och bara så att inga märken syns.

Ur artikeln med rubriken:

” Stå upp för alla kvinnor – säg nej till könsapartheid

Män uppmanas att slå en upprorisk hustru, bara inte slaget lämnar några fysiska skador eller märken på kroppen.Texten står att läsa i det tryckta häftet ”Kvinnan i Islam”. Avsändare är Göteborgs moské. Varje fredag och lördag delas häftet ut av islamistiska Dawah-missionärer i köpcentret Nordstan i Göteborg.”

I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, såsom skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke.

Jag minns reaktionerna: eller snarare bristen på reaktioner. Det blev ingen storm. Ingen offentlig debatt. Ingen politiker som krävde svar. Den svenska offentligheten vände bort blicken.

Jag utgick från att dåvarande statsminister Stefan Löfvens pressavdelning läste GP:s debattsida. Jag förutsatte att någon i regeringen skulle reagera. Men även där var det tyst.

Stötta Kärringbloggen! Stort som smått – allt uppskattas!

Swisha till 123 220 79 75

Och nu – tio år senare – läser jag Expressens rubriker om imamer som predikar om just detta. Nu  behandlas det som en skandal. Men budskapet är exakt detsamma som jag redan larmade om 2015.

Det här är inte bara en historia om religion och kvinnosyn. Det är också en historia om ett dubbelt svek – journalistikens och politikens. Det handlar om när en nyhet är mogen. Det svenska samhället var för tio år sedan inte moget att ta emot, då var kritiken mot en moskés kvinnosyn  islamofobisk. Men nu ett decennium senare blir det en riksnyhet.

Men tio år har gått. Tio år av tystade kvinnors röster. Tio år där Sverige kunnat se åt ett annat håll.

Tio år av tystnad – medan kvinnorna fick ta slagen.

Helene Bergman

 

 

Från rättssal till skottlossning- demokratins sönderfall i små steg

Charlie Kirk mördas, journalister hotas, politiker jagas. Demokratins sönderfall sker inte i en storm – utan i små steg.“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Orden yttrades av advokat Allan Stutzinsky under rättegången mot Ann-Sofie, Soffan, Hermansson i januari år 2020 i Göteborgs tingsrätt. Jag satt på åhörarbänken och hörde honom säga det. Och jag har burit med mig de orden sedan dess. Jag har skrivit en hel bok om den rättegången- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten!

För Kärringbloggens modiga journalistik!

Swisha hur mycket och hur lite till

123 220 79 75

 

Fem år senare kan jag bara konstatera: de små stegen har redan lett oss in i tyranniet. Då handlade det om ord i en rättssal, om jurister, domare och advokater. Men fem år senare ser vi något annat. De senaste dagarna – opinionsbildare mördas på ett campus, Charlie Kirk, journalister förföljs och hotas, Nick Alinia. Svenska politiker mobbas utanför riksdagshuset. Vad som 2020 ännu var en juridisk prövning av ord har nu blivit en fysisk uppgörelse med människor. 

När opinionsbildare skjuts ihjäl i USA kan vi inte längre luta oss tillbaka och tro att ”det händer bara där” Historien visar att det som sker i USA förr eller senare får fäste också här. Och jag ser redan nu hur samma väg börjar trampas i Sverige.

För mig började det inte i Göteborg 2024, när jag för första gången i mitt liv kände mig fredlös i mitt eget land. Nej, det började långt tidigare.

Redan 2010, när Julian Assange offrades i ett internationellt justitiemord, stod det klart att Sverige inte längre stod upp för grundläggande rättsprinciper. De stora medierna teg. Politikerna teg. Det var då vi tog det första lilla steget.

Sedan kom 2020 och rättegången mot Hermansson. Hon hade ifrågasatt islamistiska krafter i Göteborg och ställdes till svars för att hon använt sin yttrandefrihet. Stutzinsky sa då: “De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.” Då var det en varning. Idag är det ett facit.

För sedan dess har stegen blivit fler. Och tyngre. Vasaplatsen i Göteborg, där palestinska demonstranter tog över gatorna. Gustav Adolfs Torg i samma stad, där jag själv hotades av en vänsterpartistisk politiker  medan polisen såg på. Vid riksdagshuset i Stockholm, där regeringsmedlemmar förföljdes av mobbare.

Allt detta hänger ihop. Det är inga isolerade händelser. Det är en kedja. En utveckling. Små steg som blir till en väg – en väg rakt in i tyranniet.

Och mitt i detta: statens passivitet. Poliser som står bredvid och ser på. Myndigheter som blundar. Politiker som mumlar. De stora medierna som förminskar, relativiserar eller förtiger. Demokratins aktörer står ensamma.

När journalister slutar skriva för att de är rädda. När politiker drar sig undan väljarmöten. När människor tystnar för att hoten blivit för många. Då har våldet redan segrat. Då är orden värdelösa.

Jag skriver detta därför att jag har burit med mig Allan Stutzinskys ord under så många år – och nu ser jag hur de små stegen har blivit till en väg.

“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Och nu riktar jag mig direkt till er som bär ansvaret: politiker, poliser, domare, Public Service och journalister på de stora medierna – Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet. Ni kan inte längre gömma er bakom tystnaden. Ni kan inte längre stå vid sidan. Det är ni som måste försvara demokratin – inte vi.

För vi alternativa journalister har redan gjort vårt. Kärringbloggen och andra fria röster har i åratal skrivit, varnat och visat vad som händer. Vi har hållit fast vid ordet när ni teg.

Det är inte vi som svek demokratin.

Det är ni.

Helene Bergman

Dagar i Kavala No Ett.

Ljuset i Kavala, Grekland  är annorlunda. Det faller inte över mig, det omfamnar mig. Havet andas djupt utanför fönstret, som om det vill påminna mig om att jag är här – på gränsen mellan Europa och Asien, mellan dåtid och framtid.

Jag vandrar genom gränderna, ser tvätten vaja mellan husen, känner doften av timjan och fisk, hör ekot av röster jag inte förstår. Och mitt i detta försöker  jag finna min rytm i mina dagar i Kavala.

 

Jag tog den här bilden från min hängmatta, nere i kryddträdgården bland olivträd och vinrankor. Luften var mättad av rosmarin och basilika, vinden fick vinbladen att prassla som en viskning och ovanför mig skimrade olivernas silvergröna blad i solen.

När jag kommer ner i trädgården ser katterna mig direkt – de springer fram, jamar, vill bli smekta. Katten som adopterat mig är alltid först. Jag har döpt henne till Nike, efter den grekiska gudinnan. Hon är stridbar – det syns på hennes kropp: en avhuggen örsnibb, en svanstipp som saknas. Men hon rör sig med självklarhet, som om hon vunnit sina slag. Varje gång kommer hon springande som om hon vet att platsen i hängmattan tillhör oss båda – och jag känner mig befryndad, besjälad tillsammans med henne.

Du kommer väl ihåg den världsberömda segerstatyn Nike från Samothrake . Skulpturen är ett av den hellenistiska konstens största mästerverk. Den restes omkring 190 f Kr. av invånarna på den lilla ön Samothrake i norra Egeiska havet. Inte långt från där jag nu befinner mig – i Kavala. Skulpturen  påträffades 1863 och finns idag på Louvren i Paris! Upptäckten av statyn gjordes av fransmannen Charles Chapoiseau ( Wikipedia).

Men, oj, oj , oj här kommer en katt! Hoppsan, hoppsan.

”Du får inte vara här! Hoppsan! Ba, ba, ba.”

Och katten försvann från altanen på tredje våningen! Hoppade från räcket direkt in i cypressen. Se det var en riktig kattkommandosoldat som tog sig rakt upp på fasaden för att se verkligheten från första parkett. Annat det än de journalister som sitter och häckar på sina redaktioner, det!

I granatäppelträdet hänger frukterna ännu gröna, men redan med en rodnad över skalen – de håller på att mogna till djupare rött. Och längre bort glittrar havet i bländande blått, med öarna som blå skuggor i horisonten.

Och mitt i allt detta såg jag honom – en man från Kavala, kraftig till kroppen, som långsamt tog sig uppför den branta gatan. En cigarett i mungipan, en liten plastpåse i handen. Hans steg var tunga, långsamma, men självklara. Ett annat slags rytm i samma stad.

Vignett

I Kavala väger 24 grader tyngre.

Solen pressar närmare,

luften håller svetten kvar mot huden,

och jag lär mig att ge efter.

Mitt på dagen tystnar staden.

Persienner dras ner, gatorna ligger öde,

och jag gömmer mig med en bit vattenmelon,

kyler tungan, kyler tankarna.

Men när kvällen kommer

andas stenhusen ut dagens hetta,

rösterna återvänder, skratt glider genom gränderna.

Kavala vaknar,

och med staden – jag.

Helene Bergman.
Swisha gärna 123 220 79 75
Skickat från min iPhone

Därför skriver jag på Riks.se – också!

Min  första krönika på Riks.se. är publicerad.  

Jag skriver där för att kunna nå många läsare – och för att ta upp det som annars riskerar att tystas ner. Och alltfler fler ser och läser Riks. Siffrorna visar att Riks på kort tid etablerat sig som en av de största svenska nyhets- och opinionskanalerna på YouTube. Med fler prenumeranter än SVT och nästan i nivå med Aftonbladet är det tydligt att Riks når en bred publik – och att alternativmedia numera kan mäta sig med de etablerade drakarna.

I helgen publicerades alltså min första krönika på Riks.se. Den handlar om att FN svartlistat Hamas för systematiskt sexuellt våld under attacken den 7 oktober – en nyhet som AP, Reuters och AFP rapporterat, men som de stora svenska medierna valde att tiga om.

När jag började som journalist trodde jag att mitt uppdrag alltid skulle vara detsamma: att ge människor fakta så att de själva kan dra sina slutsatser. Men i dag ser jag något annat. Viktiga nyheter försvinner, för att de anses känsliga. Tystnaden blir en sorts censur. För mig har det alltid varit viktigast att nå ut till vanliga människor. Journalistiken måste bottna i verkligheten, inte i de slutna rum där journalister pratar med varandra. Jag är trött på den journalistiska elitismen som gör att många röster aldrig får höras. Därför lockas jag av Riks – de vänder sig direkt till en publik som vill ha raka svar och som inte längre känner sig representerad i de etablerade medierna. För mig är det mer spännande och utmanande att skriva där än att fastna i ett system där man redan vet vad man får säga och inte!

Jag har i dag två plattformar där jag kan skriva: min egen Kärringblogg och Riks.se. Riks motto är: ”Vi rapporterar det som andra medier undviker.” Och det är precis därför jag väljer att publicera där.

Det här är bara början – jag kommer framöver att medarbeta regelbundet på Riks.se. För mig handlar det inte om partipolitik, utan om yttrandefrihet och journalistikens själ. Och på Riks.se når jag dessutom många människor, eftersom allt fler ser och läser Riks.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få skriva – utan också om att bli läst.

Jag kommer självklart att fortsätta att skriva här på Kärringbloggen som är helt min egen och ta upp det som passar just här. Så fortsätt att stötta  Kärringbloggen Swisha valfri summa 123 220 79 75.

Helene Bergman.

Feministisk journalistik gällde alla- nu tigs judiska kvinnors död ihjäl.

Svensk tystnad om FN:s svartlistning av Hamas sexuella våld 7 oktober. AP, Reuters och AFP rapporterar. Men i Sverige tiger bland annat public service, feministerna- och även Margot Wallström, tidigare utrikesminister och feministisk ikon, som själv byggt sin profil på att slå fast att våldtäkter är ett medvetet vapen i krig. Kärringbloggen är ett av få svenska medier där du kan läsa nyheten.

På 1970- och 80-talen fanns feministisk journalistik i hela västvärlden – och den gällde alla kvinnor. Radion hade kvinnoprogram. Aftonbladet hade en egen kvinnoavdelning. Vi granskade kvinnors liv och död, oavsett om de bodde i Borås eller Beirut.

Jag vet, för jag var en del av det. I över 50 år har jag bevakat kvinnors rättigheter – i Sverige och i krigszoner. Jag har sett vad sexuellt våld gör mot kvinnor, familjer och samhällen. Jag har hört vittnesmålen, träffat överlevarna och dokumenterat mönstren.

Därför ser jag också när något är historiskt viktigt. Och därför kan jag inte förstå hur svenska medier och feminister kan tiga just nu.

FN:s svartlistning – en historisk markering

FN:s generalsekreterare António Guterres har beslutat att svartlista Hamas i FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld. Rapporten, som Jerusalem Post tagit del av, listar aktörer som på ett trovärdigt sätt misstänks för ”mönster av våldtäkt eller annan form av sexuellt våld i väpnade konflikter”.

Nyckelordet är mönster.

Det betyder att FN slår fast att våldtäkterna, tortyren och morden på kvinnor den 7 oktober 2023 inte var slumpmässiga. De var planerade och avsiktliga krigshandlingar.

En central aktör bakom bevisinsamlingen är Dinah Project, en grupp juridiska och genus­experter som samlat och analyserat vittnesmål, dokumentation och mönster av övergrepp.

När feminism inte längre gäller alla

Det här borde vara en nyhet som hamnar överst på varje svensk nyhetssajt. Särskilt när de stora nyhetsbyråerna AP, Reuters och AFP rapporterat.

Internationella nyhetsbyråer som AP, Reuters och AFP rapporterade i augusti att FN svartlistat Hamas för de sexuella övergrepp som begicks den 7 oktober. Även TT noterade det – i en bisats i Göteborgs-Posten. Men alla andra stora svenska medier teg. De hade samma information, men valde bort Hamas. Kärringbloggen är därför det enda svenska mediet som följt upp Jerusalem Posts avslöjande och gjort nyhet av svartlistningen.

 

Det borde vara en fråga som får varenda kvinnoorganisation att gå ut i protest. Men det är tyst. Och den tystnaden säger mer än tusen pressmeddelanden.

På 70- och 80-talen hade feministisk journalistik ett mål: att ge röst åt alla kvinnor.

I dag reduceras kampen till att handla om samtyckeslagar, medan systematiska våldtäkter och mord på judiska kvinnor knappt nämns.

Även Margot Wallström tiger.

Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Wallström under flera år var FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i konflikter. Hon var den som på  högsta internationella nivå slog fast att våldtäkter inte är en ”bieffekt” av krig- utan ett medvetet vapen. Hon beskrev sexuellt våld som en av vår tids största freds – och säkerhetsutmaningar. Idag när FN svartlistar Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober är hennes röst tyst.

Det är också därför Margot Wallströms tystnad är så talande. Hon är inte beroende av relationerna till Israel för att kunna uttala sig, ändå är hon tyst – trots att detta handlar om just det våld mot kvinnor som hon en gång profilerade sig med att bekämpa.

Därför skriver jag

Trots att AP, Reuters och AFP rapporterat har inga stora svenska medier – så här långt – berättat om FN.s svartlistning av Hamas sexuella våld.  Kärringbloggen är hittills det enda som gjort en  genomgripande artikel. Och jag gör det därför att journalistikens uppgift är att se det andra missar eller inte vill se.

Detta är feministisk journalistik. Den gällde en gång alla kvinnor.

Frågan är varför den inte gör det längre.

💳 Stöd Kärringbloggen

Om du vill att denna typ av oberoende, erfarna och kompromisslösa journalistik ska fortsätta – bidra gärna:

Swish: 123 220 79 75

Källa: FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld, rapportutkast augusti 2025; Jerusalem Post, 13 augusti 2025.

  • AP (Associated Press), 14 augusti 2025 – rapporterade att Hamas placerats på FN:s lista över grupper misstänkta för konfliktrelaterat sexuellt våld, kopplat till attacken den 7 oktober. Länk
  • Reuters, 12 augusti 2025 – skrev att Hamas namnges i FN-rapporten för påstått sexuellt våld den 7 oktober. Länk
  • AFP, 14 augusti 2025 – rapporterade via sitt nyhetsflöde att Hamas redan finns med på FN:s lista. Länk
  • TT (Göteborgs-Posten), 14 augusti 2025 – noterade i en notis att ”terrorstämplade palestinska Hamas” redan finns på listan. Länk

Pensionärer demonstrerar för Hamas narrativ-har glömt kvinnokampen

De kommer i sitt gråa eller  vita hår ibland med rollatorer. Välklädda äldre damer med den svartvitrutiga keffiyeh elegant runt halsen. En del bär palestinaflaggor, andra håller skyltar  ” Tänk på Gazas barn,” “Free Palestine”, “Stoppa folkmordet i Gaza”, “Bojkotta Israel,¨  ¨Intifada revolution.¨

Det är inte unga radikaler. Det är våra svenska pensionärer. Det är mina före detta systrar i kvinnokampen. Det är kvinnor som på 1970-talet hyllade kvinnorättsrörelsen, kämpade för lika lön, dagisplatser, p-piller, jämställdhet, aborträtt och kvinnors rätt till sina egna kroppar. Men nu drygt 50 år senare marscherar de sida vid sida med organisationer som i praktiken sprider Hamas propaganda – en rörelse som våldtar, mördar och förnedrar kvinnor som en del av sin ideologi.

 

Men Kärringbloggen håller ställningarna!

Swisha för support 123 220 79 75 

 

 

Vad hände? Gamla ideal i nytt paket?

Många äldre kvinnor i Sverige har levt stora delar av sina liv i kampen för solidaritet. Vietnam. Chile. Sydafrika. Palestina.

De fostrades i 60-och 70-talets vänstervåg. De demonstrerade mot Vietnamkriget, för Chile, för ANC och mot apartheid. Då var de på rätt sida av historien. Många har aldrig uppdaterat sin moraliska karta- Israel är fortfarande ”imperialismen,” palestinierna ”folket”. De har frusit fast i en identitet som goda aktivister även om verkligheten förändrats totalt.

När nu en ny generation propalestinska rörelser mobiliserar – ofta via Svenska Palestinakommittén (SPK) eller Palestinagrupperna i Sverige (PGS) – är det dessa kvinnor som snabbt hakar på. De känner igen berättelsen: en utsatt folkgrupp. En ockupationsmakt. Ett rop på rättvisa.

Men berättelsen har förändrats.

I dag handlar det inte om att stödja ett förtryckt folk i allmänhet – utan om att sprida en ensidig, emotionell och ofta antisemitisk version av konflikten. Hamas beskrivs som en befrielserörelse. Massvåldtäkterna den 7 oktober förnekas eller förtigs. Men det var då Hamas våldtog kvinnor till döds. Där kropparna var stympade och könsorganen avskurna. Där nakna kvinnor paraderades som troféer inne i Gaza. Där våldtäkter användes som vapen och triumf.  Kvinnors kroppar användes återigen som slagfält – denna gång av islamistiska terrorister. Och – ändå tiger de svenska pensionärerna, särskilt de kvinnliga och går istället i Hamas ledband.

Så når propagandan våra äldre

Många pensionärer läser dagligen DN, ser på Rapport, Aktuellt eller TV4 Nyheterna. Där får de nästan uteslutande en ensidig bild av konflikten – utan kontext. Där ofta Hamas hälsomyndighet citeras. Det är svårt att då förstå vad 7 oktober faktiskt innebar. Dessa kvinnliga pensionärer tror på fullt allvar att de demonsterar mot ett ”folkmord”, för att rädda barn. Deras empati kapas av en berättelse de aldrig får hela bilden av.

Många, även jag, som växte upp bara några år efter Förintelsen har en livslång självbild ” Vi är antirasister.” När nu antisemitismen återuppstår – i former de själva deltar i- klarar de inte att känna igen sig som en del av problemet

Organisationer som SPK och PGS är skickliga. De skickar ut medlemsbrev med poesi, krönikor och moraliskt laddade uppmaningar:

“Stoppa folkmordet” – “Tystnad är medskyldighet” – ” Se upp för telefonbedrägerier.”

Evenemangen hålls på bibliotek, kulturhus och torg – arenor där många äldre kvinnor är aktiva. Retoriken är mjuk men entydig: “Ställ dig på rätt sida av historien.” Bilderna är starka. Barn med blod i ansiktet. Mödrar som gråter. Israel likställs med apartheid. Och Hamas? De nämns inte alls. Eller förskönas.

Kvinnokamp på undantag

Det är samma kvinnor som en gång kämpade för kvinnors rätt att slippa våld, som nu står tysta inför det mest brutala våldet mot kvinnor. Kvinnokroppar som skändades den 7 oktober. Våldtäkter som filmades och spreds. Dinah – rapporten bekräftar det! Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som presenteras i en ny  rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project. FN bekräftar rapporten.

Men de svenska pensionärerna blundar. Eller tror inte på det. De har förlorat sin moraliska kompass i en svartvit världsbild där Israel alltid är förövaren – och Palestina alltid offret.

Att vara “ung igen” – till vilket pris?

När de klär sig i keffiyeh, går i demonstationer, återupplever de sin ungdom. De känner sig radikala igen. Levande. Mening. Kampen blir en ritual, inte en analys. Och i ritualer ifrågasätts inte detaljer – man bara deltar. Är i nuet och glömmer sin ålder. Men de är inte 20 år längre.

Det finns något rörande i att se äldre kvinnor marschera som om de var unga igen. Men det är också tragiskt. För i sin längtan efter att återuppleva ungdomens kamp, sviker de de ideal de en gång kämpade för. De sviker kvinnokampen. De sviker oss andra kvinnor, även i Sverige,  – men framför allt de kvinnor som just nu lider under Hamas kvinnosyn, i Gaza, den israeliska gisslan, de palestinska kvinnorna. Och de judiska kvinnor som togs som gisslan, som överlevde, men som är traumatiserade för resten av sina liv.

Världen är inte 1968 nu!

Det smärtar mig. Vi var många som kämpade tillsammans.  Några av oss har fortsatt att bekämpa  kvinnoförtrycket, nu i form av det som kallas hedersförtryck. Men när också många av de i dag vänder bort blicken  från Hamas kvinnosyn och istället enbart talar om Gazas barn, då är något förlorat.

Hur kan man se hederskultur i förorten – men inte i Hamas? Hur kan man tala om kvinnors rättigheter – men tiga om de kvinnor som våldtogs till döds den 7 oktober? Vad hände med systerskapet då?

Att demonsterar för Hamas kvinnoförtryck är inte kvinnofrihet!

 

Helene Bergman,  40-talist och aktiv i kvinnorättskampen, såväl då som nu!

 

Hamas använde henne som vapen – hennes kropp bar hela hatet.

💥 Hamas använde sexuellt våld som krigsstrategi – ny rapport bekräftar brutaliteten den 7 oktober

Det hände den 7 oktober 2023. Hon var en av många israeliska kvinnor som Hamas attackerade med brutalt sexualiserat våld – innan de avrättades. Nu slår en ny utredning fast att detta inte var enskilda illdåd, utan en strategi: att använda kvinnors kroppar som slagfält i ett ideologiskt hatkrig. Samtidigt har världens kvinnorörelser, FN-organ och självutnämnda jämställdhetskämpar varit påfallande tysta. När judiska kvinnor våldtas och mördas – väljer systerskapet att titta bort.

Den här artikeln handlar om vad som verkligen hände. Och om dem som inte längre kan berätta själva.

För modig journalistik! 

                                                             Stötta Kärringbloggen!

Swisha 123 220 79 75

 

Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som nu presenteras i en kommande rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project, och hela rapporten väntas offentliggöras senare i veckan.

Men redan nu är slutsatserna skakande – och obestridliga.

🔍 Vad vet vi hittills?

Enligt artikeln i Jerusalem Post (6 juli 2025) har utredarna kunnat konstatera att:

  • Sexuellt våld användes brett, systematiskt och som en medveten del av Hamas strategi.
  • Vittnesmål har samlats från överlevare, räddningspersonal och militärer som mötte kroppar med tecken på sexualiserat våld.
  • Kroppskameror, fotodokumentation och rättsmedicinska undersökningar stöder uppgifterna.
  • Övergreppen skedde på flera platser: Nova-festivalen i Re’im, kibbutzer längs gränsen, samt under fångenskap i Gaza.
  • Våldet riktades främst mot kvinnor – men även män har dokumenterats som offer för förnedrande sexualiserat våld.

Enligt Dinah-projektets företrädare var detta inte en serie isolerade övergrepp, utan en verktygslåda av våldsam sexuell terror med syfte att skada, skrämma och demoralisera.

🕯️ Varför namnet Dinah?

Projektet har fått namn efter Dinah, Jakobs dotter i Gamla testamentet, som blev våldtagen – men vars röst aldrig hördes.

På samma sätt har många av offren från den 7 oktober mördats, eller bär så djupa trauman att de ännu inte förmår tala.

“The goal is to give voice to those who cannot speak,” säger utredarna.

🔇 Tystnaden från världen

Trots bevisbilden har världens reaktion varit dämpad, särskilt från organisationer som annars säger sig kämpa för kvinnors rättigheter.

UN Women, vars svenska ordförande vid tiden var Alexandra Pascalidou, dröjde två månader innan de ens nämnde att sexuellt våld kan ha förekommit – och då utan att nämna Hamas vid namn. Det är denna tystnad som nu får hård kritik från både jurister och journalister.

📍 Slutsats

Rapporten från The Dinah Initiative är ännu inte offentlig i sin helhet, men det som redan är känt är tillräckligt för att slå fast:

  • Hamas använde sexualiserat våld som ett vapen, inte som en följd av kaos.
  • Övergreppen var systematiska och ideologiskt drivna.
  • Bevisen är mångsidiga och juridiskt hållbara: kroppskameror, rättsmedicin, ögonvittnen.
  • Tystnaden från världssamfundet – och särskilt från feministiska organisationer är anmärkningsvärd.

Rapporten uppmanar FN:s generalsekreterare Antònio Guterres att skicka ut en oberoende utredningsrupp och att inkludera Hamas på listan över grupper som använder sexuellt våld som vapen, tillsammans med organisationer som ISIS och Boko Haram, skriver Jerusalem Post.

 

Helene Bergman