Dagar i Kavala No Ett.

Ljuset i Kavala, Grekland  är annorlunda. Det faller inte över mig, det omfamnar mig. Havet andas djupt utanför fönstret, som om det vill påminna mig om att jag är här – på gränsen mellan Europa och Asien, mellan dåtid och framtid.

Jag vandrar genom gränderna, ser tvätten vaja mellan husen, känner doften av timjan och fisk, hör ekot av röster jag inte förstår. Och mitt i detta försöker  jag finna min rytm i mina dagar i Kavala.

 

Jag tog den här bilden från min hängmatta, nere i kryddträdgården bland olivträd och vinrankor. Luften var mättad av rosmarin och basilika, vinden fick vinbladen att prassla som en viskning och ovanför mig skimrade olivernas silvergröna blad i solen.

När jag kommer ner i trädgården ser katterna mig direkt – de springer fram, jamar, vill bli smekta. Katten som adopterat mig är alltid först. Jag har döpt henne till Nike, efter den grekiska gudinnan. Hon är stridbar – det syns på hennes kropp: en avhuggen örsnibb, en svanstipp som saknas. Men hon rör sig med självklarhet, som om hon vunnit sina slag. Varje gång kommer hon springande som om hon vet att platsen i hängmattan tillhör oss båda – och jag känner mig befryndad, besjälad tillsammans med henne.

Du kommer väl ihåg den världsberömda segerstatyn Nike från Samothrake . Skulpturen är ett av den hellenistiska konstens största mästerverk. Den restes omkring 190 f Kr. av invånarna på den lilla ön Samothrake i norra Egeiska havet. Inte långt från där jag nu befinner mig – i Kavala. Skulpturen  påträffades 1863 och finns idag på Louvren i Paris! Upptäckten av statyn gjordes av fransmannen Charles Chapoiseau ( Wikipedia).

Men, oj, oj , oj här kommer en katt! Hoppsan, hoppsan.

”Du får inte vara här! Hoppsan! Ba, ba, ba.”

Och katten försvann från altanen på tredje våningen! Hoppade från räcket direkt in i cypressen. Se det var en riktig kattkommandosoldat som tog sig rakt upp på fasaden för att se verkligheten från första parkett. Annat det än de journalister som sitter och häckar på sina redaktioner, det!

I granatäppelträdet hänger frukterna ännu gröna, men redan med en rodnad över skalen – de håller på att mogna till djupare rött. Och längre bort glittrar havet i bländande blått, med öarna som blå skuggor i horisonten.

Och mitt i allt detta såg jag honom – en man från Kavala, kraftig till kroppen, som långsamt tog sig uppför den branta gatan. En cigarett i mungipan, en liten plastpåse i handen. Hans steg var tunga, långsamma, men självklara. Ett annat slags rytm i samma stad.

Vignett

I Kavala väger 24 grader tyngre.

Solen pressar närmare,

luften håller svetten kvar mot huden,

och jag lär mig att ge efter.

Mitt på dagen tystnar staden.

Persienner dras ner, gatorna ligger öde,

och jag gömmer mig med en bit vattenmelon,

kyler tungan, kyler tankarna.

Men när kvällen kommer

andas stenhusen ut dagens hetta,

rösterna återvänder, skratt glider genom gränderna.

Kavala vaknar,

och med staden – jag.

Helene Bergman.
Swisha gärna 123 220 79 75
Skickat från min iPhone

Därför skriver jag på Riks.se – också!

Min  första krönika på Riks.se. är publicerad.  

Jag skriver där för att kunna nå många läsare – och för att ta upp det som annars riskerar att tystas ner. Och alltfler fler ser och läser Riks. Siffrorna visar att Riks på kort tid etablerat sig som en av de största svenska nyhets- och opinionskanalerna på YouTube. Med fler prenumeranter än SVT och nästan i nivå med Aftonbladet är det tydligt att Riks når en bred publik – och att alternativmedia numera kan mäta sig med de etablerade drakarna.

I helgen publicerades alltså min första krönika på Riks.se. Den handlar om att FN svartlistat Hamas för systematiskt sexuellt våld under attacken den 7 oktober – en nyhet som AP, Reuters och AFP rapporterat, men som de stora svenska medierna valde att tiga om.

När jag började som journalist trodde jag att mitt uppdrag alltid skulle vara detsamma: att ge människor fakta så att de själva kan dra sina slutsatser. Men i dag ser jag något annat. Viktiga nyheter försvinner, för att de anses känsliga. Tystnaden blir en sorts censur. För mig har det alltid varit viktigast att nå ut till vanliga människor. Journalistiken måste bottna i verkligheten, inte i de slutna rum där journalister pratar med varandra. Jag är trött på den journalistiska elitismen som gör att många röster aldrig får höras. Därför lockas jag av Riks – de vänder sig direkt till en publik som vill ha raka svar och som inte längre känner sig representerad i de etablerade medierna. För mig är det mer spännande och utmanande att skriva där än att fastna i ett system där man redan vet vad man får säga och inte!

Jag har i dag två plattformar där jag kan skriva: min egen Kärringblogg och Riks.se. Riks motto är: ”Vi rapporterar det som andra medier undviker.” Och det är precis därför jag väljer att publicera där.

Det här är bara början – jag kommer framöver att medarbeta regelbundet på Riks.se. För mig handlar det inte om partipolitik, utan om yttrandefrihet och journalistikens själ. Och på Riks.se når jag dessutom många människor, eftersom allt fler ser och läser Riks.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få skriva – utan också om att bli läst.

Jag kommer självklart att fortsätta att skriva här på Kärringbloggen som är helt min egen och ta upp det som passar just här. Så fortsätt att stötta  Kärringbloggen Swisha valfri summa 123 220 79 75.

Helene Bergman.

Feministisk journalistik gällde alla- nu tigs judiska kvinnors död ihjäl.

Svensk tystnad om FN:s svartlistning av Hamas sexuella våld 7 oktober. AP, Reuters och AFP rapporterar. Men i Sverige tiger bland annat public service, feministerna- och även Margot Wallström, tidigare utrikesminister och feministisk ikon, som själv byggt sin profil på att slå fast att våldtäkter är ett medvetet vapen i krig. Kärringbloggen är ett av få svenska medier där du kan läsa nyheten.

På 1970- och 80-talen fanns feministisk journalistik i hela västvärlden – och den gällde alla kvinnor. Radion hade kvinnoprogram. Aftonbladet hade en egen kvinnoavdelning. Vi granskade kvinnors liv och död, oavsett om de bodde i Borås eller Beirut.

Jag vet, för jag var en del av det. I över 50 år har jag bevakat kvinnors rättigheter – i Sverige och i krigszoner. Jag har sett vad sexuellt våld gör mot kvinnor, familjer och samhällen. Jag har hört vittnesmålen, träffat överlevarna och dokumenterat mönstren.

Därför ser jag också när något är historiskt viktigt. Och därför kan jag inte förstå hur svenska medier och feminister kan tiga just nu.

FN:s svartlistning – en historisk markering

FN:s generalsekreterare António Guterres har beslutat att svartlista Hamas i FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld. Rapporten, som Jerusalem Post tagit del av, listar aktörer som på ett trovärdigt sätt misstänks för ”mönster av våldtäkt eller annan form av sexuellt våld i väpnade konflikter”.

Nyckelordet är mönster.

Det betyder att FN slår fast att våldtäkterna, tortyren och morden på kvinnor den 7 oktober 2023 inte var slumpmässiga. De var planerade och avsiktliga krigshandlingar.

En central aktör bakom bevisinsamlingen är Dinah Project, en grupp juridiska och genus­experter som samlat och analyserat vittnesmål, dokumentation och mönster av övergrepp.

När feminism inte längre gäller alla

Det här borde vara en nyhet som hamnar överst på varje svensk nyhetssajt. Särskilt när de stora nyhetsbyråerna AP, Reuters och AFP rapporterat.

Internationella nyhetsbyråer som AP, Reuters och AFP rapporterade i augusti att FN svartlistat Hamas för de sexuella övergrepp som begicks den 7 oktober. Även TT noterade det – i en bisats i Göteborgs-Posten. Men alla andra stora svenska medier teg. De hade samma information, men valde bort Hamas. Kärringbloggen är därför det enda svenska mediet som följt upp Jerusalem Posts avslöjande och gjort nyhet av svartlistningen.

 

Det borde vara en fråga som får varenda kvinnoorganisation att gå ut i protest. Men det är tyst. Och den tystnaden säger mer än tusen pressmeddelanden.

På 70- och 80-talen hade feministisk journalistik ett mål: att ge röst åt alla kvinnor.

I dag reduceras kampen till att handla om samtyckeslagar, medan systematiska våldtäkter och mord på judiska kvinnor knappt nämns.

Även Margot Wallström tiger.

Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Wallström under flera år var FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i konflikter. Hon var den som på  högsta internationella nivå slog fast att våldtäkter inte är en ”bieffekt” av krig- utan ett medvetet vapen. Hon beskrev sexuellt våld som en av vår tids största freds – och säkerhetsutmaningar. Idag när FN svartlistar Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober är hennes röst tyst.

Det är också därför Margot Wallströms tystnad är så talande. Hon är inte beroende av relationerna till Israel för att kunna uttala sig, ändå är hon tyst – trots att detta handlar om just det våld mot kvinnor som hon en gång profilerade sig med att bekämpa.

Därför skriver jag

Trots att AP, Reuters och AFP rapporterat har inga stora svenska medier – så här långt – berättat om FN.s svartlistning av Hamas sexuella våld.  Kärringbloggen är hittills det enda som gjort en  genomgripande artikel. Och jag gör det därför att journalistikens uppgift är att se det andra missar eller inte vill se.

Detta är feministisk journalistik. Den gällde en gång alla kvinnor.

Frågan är varför den inte gör det längre.

💳 Stöd Kärringbloggen

Om du vill att denna typ av oberoende, erfarna och kompromisslösa journalistik ska fortsätta – bidra gärna:

Swish: 123 220 79 75

Källa: FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld, rapportutkast augusti 2025; Jerusalem Post, 13 augusti 2025.

  • AP (Associated Press), 14 augusti 2025 – rapporterade att Hamas placerats på FN:s lista över grupper misstänkta för konfliktrelaterat sexuellt våld, kopplat till attacken den 7 oktober. Länk
  • Reuters, 12 augusti 2025 – skrev att Hamas namnges i FN-rapporten för påstått sexuellt våld den 7 oktober. Länk
  • AFP, 14 augusti 2025 – rapporterade via sitt nyhetsflöde att Hamas redan finns med på FN:s lista. Länk
  • TT (Göteborgs-Posten), 14 augusti 2025 – noterade i en notis att ”terrorstämplade palestinska Hamas” redan finns på listan. Länk

Pensionärer demonstrerar för Hamas narrativ-har glömt kvinnokampen

De kommer i sitt gråa eller  vita hår ibland med rollatorer. Välklädda äldre damer med den svartvitrutiga keffiyeh elegant runt halsen. En del bär palestinaflaggor, andra håller skyltar  ” Tänk på Gazas barn,” “Free Palestine”, “Stoppa folkmordet i Gaza”, “Bojkotta Israel,¨  ¨Intifada revolution.¨

Det är inte unga radikaler. Det är våra svenska pensionärer. Det är mina före detta systrar i kvinnokampen. Det är kvinnor som på 1970-talet hyllade kvinnorättsrörelsen, kämpade för lika lön, dagisplatser, p-piller, jämställdhet, aborträtt och kvinnors rätt till sina egna kroppar. Men nu drygt 50 år senare marscherar de sida vid sida med organisationer som i praktiken sprider Hamas propaganda – en rörelse som våldtar, mördar och förnedrar kvinnor som en del av sin ideologi.

 

Men Kärringbloggen håller ställningarna!

Swisha för support 123 220 79 75 

 

 

Vad hände? Gamla ideal i nytt paket?

Många äldre kvinnor i Sverige har levt stora delar av sina liv i kampen för solidaritet. Vietnam. Chile. Sydafrika. Palestina.

De fostrades i 60-och 70-talets vänstervåg. De demonstrerade mot Vietnamkriget, för Chile, för ANC och mot apartheid. Då var de på rätt sida av historien. Många har aldrig uppdaterat sin moraliska karta- Israel är fortfarande ”imperialismen,” palestinierna ”folket”. De har frusit fast i en identitet som goda aktivister även om verkligheten förändrats totalt.

När nu en ny generation propalestinska rörelser mobiliserar – ofta via Svenska Palestinakommittén (SPK) eller Palestinagrupperna i Sverige (PGS) – är det dessa kvinnor som snabbt hakar på. De känner igen berättelsen: en utsatt folkgrupp. En ockupationsmakt. Ett rop på rättvisa.

Men berättelsen har förändrats.

I dag handlar det inte om att stödja ett förtryckt folk i allmänhet – utan om att sprida en ensidig, emotionell och ofta antisemitisk version av konflikten. Hamas beskrivs som en befrielserörelse. Massvåldtäkterna den 7 oktober förnekas eller förtigs. Men det var då Hamas våldtog kvinnor till döds. Där kropparna var stympade och könsorganen avskurna. Där nakna kvinnor paraderades som troféer inne i Gaza. Där våldtäkter användes som vapen och triumf.  Kvinnors kroppar användes återigen som slagfält – denna gång av islamistiska terrorister. Och – ändå tiger de svenska pensionärerna, särskilt de kvinnliga och går istället i Hamas ledband.

Så når propagandan våra äldre

Många pensionärer läser dagligen DN, ser på Rapport, Aktuellt eller TV4 Nyheterna. Där får de nästan uteslutande en ensidig bild av konflikten – utan kontext. Där ofta Hamas hälsomyndighet citeras. Det är svårt att då förstå vad 7 oktober faktiskt innebar. Dessa kvinnliga pensionärer tror på fullt allvar att de demonsterar mot ett ”folkmord”, för att rädda barn. Deras empati kapas av en berättelse de aldrig får hela bilden av.

Många, även jag, som växte upp bara några år efter Förintelsen har en livslång självbild ” Vi är antirasister.” När nu antisemitismen återuppstår – i former de själva deltar i- klarar de inte att känna igen sig som en del av problemet

Organisationer som SPK och PGS är skickliga. De skickar ut medlemsbrev med poesi, krönikor och moraliskt laddade uppmaningar:

“Stoppa folkmordet” – “Tystnad är medskyldighet” – ” Se upp för telefonbedrägerier.”

Evenemangen hålls på bibliotek, kulturhus och torg – arenor där många äldre kvinnor är aktiva. Retoriken är mjuk men entydig: “Ställ dig på rätt sida av historien.” Bilderna är starka. Barn med blod i ansiktet. Mödrar som gråter. Israel likställs med apartheid. Och Hamas? De nämns inte alls. Eller förskönas.

Kvinnokamp på undantag

Det är samma kvinnor som en gång kämpade för kvinnors rätt att slippa våld, som nu står tysta inför det mest brutala våldet mot kvinnor. Kvinnokroppar som skändades den 7 oktober. Våldtäkter som filmades och spreds. Dinah – rapporten bekräftar det! Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som presenteras i en ny  rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project. FN bekräftar rapporten.

Men de svenska pensionärerna blundar. Eller tror inte på det. De har förlorat sin moraliska kompass i en svartvit världsbild där Israel alltid är förövaren – och Palestina alltid offret.

Att vara “ung igen” – till vilket pris?

När de klär sig i keffiyeh, går i demonstationer, återupplever de sin ungdom. De känner sig radikala igen. Levande. Mening. Kampen blir en ritual, inte en analys. Och i ritualer ifrågasätts inte detaljer – man bara deltar. Är i nuet och glömmer sin ålder. Men de är inte 20 år längre.

Det finns något rörande i att se äldre kvinnor marschera som om de var unga igen. Men det är också tragiskt. För i sin längtan efter att återuppleva ungdomens kamp, sviker de de ideal de en gång kämpade för. De sviker kvinnokampen. De sviker oss andra kvinnor, även i Sverige,  – men framför allt de kvinnor som just nu lider under Hamas kvinnosyn, i Gaza, den israeliska gisslan, de palestinska kvinnorna. Och de judiska kvinnor som togs som gisslan, som överlevde, men som är traumatiserade för resten av sina liv.

Världen är inte 1968 nu!

Det smärtar mig. Vi var många som kämpade tillsammans.  Några av oss har fortsatt att bekämpa  kvinnoförtrycket, nu i form av det som kallas hedersförtryck. Men när också många av de i dag vänder bort blicken  från Hamas kvinnosyn och istället enbart talar om Gazas barn, då är något förlorat.

Hur kan man se hederskultur i förorten – men inte i Hamas? Hur kan man tala om kvinnors rättigheter – men tiga om de kvinnor som våldtogs till döds den 7 oktober? Vad hände med systerskapet då?

Att demonsterar för Hamas kvinnoförtryck är inte kvinnofrihet!

 

Helene Bergman,  40-talist och aktiv i kvinnorättskampen, såväl då som nu!

 

Hamas använde henne som vapen – hennes kropp bar hela hatet.

💥 Hamas använde sexuellt våld som krigsstrategi – ny rapport bekräftar brutaliteten den 7 oktober

Det hände den 7 oktober 2023. Hon var en av många israeliska kvinnor som Hamas attackerade med brutalt sexualiserat våld – innan de avrättades. Nu slår en ny utredning fast att detta inte var enskilda illdåd, utan en strategi: att använda kvinnors kroppar som slagfält i ett ideologiskt hatkrig. Samtidigt har världens kvinnorörelser, FN-organ och självutnämnda jämställdhetskämpar varit påfallande tysta. När judiska kvinnor våldtas och mördas – väljer systerskapet att titta bort.

Den här artikeln handlar om vad som verkligen hände. Och om dem som inte längre kan berätta själva.

För modig journalistik! 

                                                             Stötta Kärringbloggen!

Swisha 123 220 79 75

 

Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som nu presenteras i en kommande rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project, och hela rapporten väntas offentliggöras senare i veckan.

Men redan nu är slutsatserna skakande – och obestridliga.

🔍 Vad vet vi hittills?

Enligt artikeln i Jerusalem Post (6 juli 2025) har utredarna kunnat konstatera att:

  • Sexuellt våld användes brett, systematiskt och som en medveten del av Hamas strategi.
  • Vittnesmål har samlats från överlevare, räddningspersonal och militärer som mötte kroppar med tecken på sexualiserat våld.
  • Kroppskameror, fotodokumentation och rättsmedicinska undersökningar stöder uppgifterna.
  • Övergreppen skedde på flera platser: Nova-festivalen i Re’im, kibbutzer längs gränsen, samt under fångenskap i Gaza.
  • Våldet riktades främst mot kvinnor – men även män har dokumenterats som offer för förnedrande sexualiserat våld.

Enligt Dinah-projektets företrädare var detta inte en serie isolerade övergrepp, utan en verktygslåda av våldsam sexuell terror med syfte att skada, skrämma och demoralisera.

🕯️ Varför namnet Dinah?

Projektet har fått namn efter Dinah, Jakobs dotter i Gamla testamentet, som blev våldtagen – men vars röst aldrig hördes.

På samma sätt har många av offren från den 7 oktober mördats, eller bär så djupa trauman att de ännu inte förmår tala.

“The goal is to give voice to those who cannot speak,” säger utredarna.

🔇 Tystnaden från världen

Trots bevisbilden har världens reaktion varit dämpad, särskilt från organisationer som annars säger sig kämpa för kvinnors rättigheter.

UN Women, vars svenska ordförande vid tiden var Alexandra Pascalidou, dröjde två månader innan de ens nämnde att sexuellt våld kan ha förekommit – och då utan att nämna Hamas vid namn. Det är denna tystnad som nu får hård kritik från både jurister och journalister.

📍 Slutsats

Rapporten från The Dinah Initiative är ännu inte offentlig i sin helhet, men det som redan är känt är tillräckligt för att slå fast:

  • Hamas använde sexualiserat våld som ett vapen, inte som en följd av kaos.
  • Övergreppen var systematiska och ideologiskt drivna.
  • Bevisen är mångsidiga och juridiskt hållbara: kroppskameror, rättsmedicin, ögonvittnen.
  • Tystnaden från världssamfundet – och särskilt från feministiska organisationer är anmärkningsvärd.

Rapporten uppmanar FN:s generalsekreterare Antònio Guterres att skicka ut en oberoende utredningsrupp och att inkludera Hamas på listan över grupper som använder sexuellt våld som vapen, tillsammans med organisationer som ISIS och Boko Haram, skriver Jerusalem Post.

 

Helene Bergman

När staten väljer vilka som får tala. Den som skriker högst, vinner!

Tre seminarier om Israel ställdes in på grund av hot. Samtidigt marscherade propalestinska demonstranter genom Visbys gator – skyddade av polis.På bilden:
Demonstration med palestinska flaggor och plakat som ¨Stoppa handeln med Israel¨I bakgrunden polisbussar.  När vissa röster tystas av rädsla och andra lyfts fram med statligt skydd – då talar  tystnaden sitt eget språk. Foto Helene Bergman

Almedalen: Tre seminarier om Israel tystades på grund av hot. De blev aldrig av. Samtidigt hördes propalestinska röster högt och tydligt när de marscherade  på Visbys gator – eskorterade av polis. När statens rädslan avgör vem som får tala och staten bara skyddar vissa röster, är yttrandefriheten inte länge fri. Den är villkorad. Och det är farligt.

Stötta Kärringbloggen

Swisha 123 220 79 75

 

🔇 Den judiska frånvaron – en politisk markör

Det är ingen tillfällighet att tre planerade seminarier om Israel på fartyget Elida aldrig blev av. Det handlade inte om brist på intresse eller innehåll. Det handlade om rädsla – för attacker, för störningar, för hot. Det är inte bara arrangörerna som drar sig ur. Det är samhället som backar undan, och lämnar vissa röster ensamma med sin utsatthet.

📣 Demonstrera – men med rätt åsikter

Samtidigt kunde propalestinska grupper hålla flera manifestationer. Med megafoner, flaggor och slagord- ¨Avveckla Israel.”   De var många – och de hördes. Polisen skyddade dem, som sig bör i en demokrati. Men när andra sidor av konflikten inte kan höras för att skyddet uteblir – vad har vi då?

Vi har en yttrandefrihet som är på väg att delas upp i godkänd och icke godkänd. I skyddad och oskyddad.

🔥 Dubbelmoralens ansikte

Jag satt själv på ett seminarium där rikspolischef Petra Lundh svarade undvikande på frågor om islamistiska hatdåd i Göteborg. Hon visste inte. Hon ville inte veta. Jag såg Säpo-personal ingripa resolut mot en klimataktivist. Men var var det resoluta stödet när seminarier tystades av hot?

Det offentliga samtalet håller på att luta snett. Åsiktsyttringar om Palestina, klimatet eller könsideologi möts med bejakande – ibland till och med med applåder. Men när judar, israeler eller kritiker av islamism vill tala, blir det tyst. Farligt tyst.

🧨 När modet ersätts av bekvämlighet

Yttrandefriheten är ingen bekvämlighet. Den kräver mod – inte bara av de som talar, utan av samhället som ska skydda rätten att tala.

När staten abdikerar från detta ansvar, när hot vinner över offentligheten, då är vi inte längre i en fungerande demokrati. Då har vi hamnat i en rädslans demokrati – där det inte längre  är lagen som avgör vad som får sägas, utan de som hotar mest.

När seminarier om Israel ställs in av rädsla, medan propalestinska tåg rullar fram med poliseskort – då talar tystnaden sitt eget språk. Då är dags att vi lyssnar – och vågar säga ifrån. Yttrandefriheten är antingen allas – eller ingens.

Helene Bergman

Kvinnokraft 4.0 slår hål på hijabmyten

Kvinnokraft 4.0 slår hål på hijabmyten – att hijaben alltid skulle vara en frivillig religiös symbol. Med fakta ur svensk lag och islamiska rättskällor visar sajten hur hijabkrav ofta strider mot både barns och kvinnors rättigheter.

Sedan lanseringen den 22 april har den nya bildningssajten Kvinnokraft 4.0 snabbt fått genomslag i debatten om hijab, jämställdhet och religionsfrihet. Med över 160 000 visningar på Facebook och konkret påverkan på myndigheter, väcker sajten frågor som få vågat röra vid:

Vad skyddas egentligen av religionsfriheten – och vad gör inte det?

Bakom initiativet står Caroline Thelning, som tillsammans med sitt nätverk vill öka kunskapen om hur sharia som rättssystem påverkar kvinnors och barns rättigheter – och varför det inte är förenligt med svensk lag.

– Att nå så här långt på bara två månader visar hur starkt intresset är för att förstå hijabens rättsliga innebörd – och att sharia som rättssystem faktiskt saknar stöd i svensk lag, säger Caroline Thelning.

Efter Kvinnokrafts granskning har Jämställdhetsmyndigheten plockat bort en bild av en flicka i hijab från sin webbplats. Även fackförbund, företag och organisationer har kontaktats med krav på att respektera svensk lagstiftning om barns och kvinnors rättigheter.

Sajten, som bygger på autentiska islamska rättskällor och svensk lag, ger tydliga svar på brännande frågor:

  • Kan parallella rättssystem tillämpas i Sverige?
  • Bryter hijabkrav mot barnkonventionen?
  • Vad säger svensk rätt om könsapartheid?

Intresset växer nu även utanför Sverige, och förfrågningar har kommit in om utbildningar om sharias påverkan på arbetsliv och jämställdhet.

Helene Bergman

Stötta Kärringbloggen ! Swisha 123 220 79 75

 

👉 Läs mer: www.kvinnokraft4.se

📘 Följ Kvinnokraft 4.0 på Facebook: facebook.com/kvinnokraft4.

Svensk moské normaliserar kvinnomisshandel på Nationaldagen

Den 6 juni hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg, mitt under Sveriges nationaldag. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské – en organisation med dokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapet och med en kvinnosyn som inte hör hemma i vårt jämställda Sverige. Jag skrev redan 2015 i GöteborgsPosten ” Nej till könsapartheid” vad moskén förmedlar till kvinnor – bland annat att mannen får slå sin hustru, så länge slaget inte syns. Nu får alltså Muslimska Brödraskapet via Göteborgs Moské breda ut sig på Sveriges Nationaldag. Det är inte mångfald – det är eftergivenhet.

Affisch från Göteborgs Moské inför eid-bönen på nationaldagen 6 juni 2025. QR-koden leder till karta till Bananpiren. Moskéledningen har tidigare spridit material där hustrumisshandel tillåts “så länge det inte syns”. Att denna aktör tillåts dominera det offentliga rummet på Sveriges nationaldag bör väcka frågor.

🇸🇪

Eid-bön på nationaldagen – ett fönster mot ett parallellsamhälle?

Den 6 juni – Sveriges nationaldag – hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské. För många betraktas detta som ett uttryck för mångfald och religionsfrihet. En liknande massbön ägde rum förra året i Slottskogen i Göteborg. Då talade s- kommunalrådet Jonas Attenius inför 5 000 bedjande muslimer. Enligt tradition fick kvinnorna sitta längst bak. Det var då Attenius. lovade att kommunen skulle bojkotta varor från Israel. Något som senare Förvaltningsrätten fann starka skäl som talade för att det var olagligt. Jonas Attenius har nu valts in som ersättare i Socialdemokraternas verkställande organ. De högsta beslutande församlingen inom Socialdemokraterna.

Men bakom Göteborgs Moskés fasad döljer sig en verklighet som förtjänar granskning. Vilket bland annat forskaren Magnus Norell gjort:

Göteborgs Moské och Muslimska brödraskapet – kopplingen har dokumenterats i flera rapporter, bland annat i Magnus Norells rapport “Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) utgiven av The European Foundation for Democracy och i MSB:s tidigare beställda rapport (2017), som regeringen först beställde och sedan distanserade sig från efter politisk kritik.

Göteborgs Moské är alltså inte en neutral plats för andlighet. Den är dokumenterat knuten till Muslimska brödraskapet, en islamistisk rörelse med politisk agenda och en kvinnosyn som strider mot svensk lag. Jag har själv en broschyr från moskén – “Kvinna i islam” – där det står att en man i ett äktenskap får slå sin hustru, så länge slaget inte  syns.  Detta är inte bara förkastligt – det är ett hån mot kvinnors rättigheter, liksom mot de svenska värderingar som nationaldagen borde hedra.

🟡 Att denna moské ges en scen i Göteborg på Nationaldagen är ingen slump – det är ett resultat av aningslöshet, feghet och en vilseledd vilja till tolerans.

Vi kan – och ska – stå upp för religionsfrihet. Men det betyder inte att vi okritiskt ska acceptera religiösa aktörer som underminerar jämställdhet, yttrandefrihet och sekulär demokrati.

📣 På Sveriges Nationaldag förtjänar vi bättre än att en organisation med islamistisk agenda får dominera det offentliga rummet. Detta är inte inkludering – det är eftergivenhet.

Helene Bergman

 

Frankrikes varning borde väcka Sverige – Carina Hägg hade rätt redan 2009

Carina Hägg varnade för islamismen – blev utrensad. Ny fransk rapport bekräftar det hon sa 2009. Foto: Helene Bergman

En färsk fransk underrättelserapport varnar för Muslimska brödraskapets långsiktiga infiltration i europeiska demokratier, särskilt i Sverige.  Det som nu bekräftas officiellt varnade Carina Hägg för redan för över femton år sedan – och tystades. Nu agerar den borgerliga  regeringen och tillsätter en expertgrupp – men frågan är: varför lyssnade inte svenska politiker tidigare? Ett förslag: Låt Carina Hägg ingå i regeringens expertgruppen, liksom alla övriga som i åratal varnat!

 

Stötta Kärringbloggens oberoende  journalistik

Swisha 123 220 79 75

 

I maj 2025 presenterade franska underrättelsetjänsten en uppmärksammad rapport om hur Muslimska brödraskapet systematiskt bygger upp nätverk inom Europa för att påverka samhällen inifrån. Sverige pekas ut som ett av de mest utsatta länderna – just på grund av vår öppenhet, vår offentlighetsprincip och vår tilltro till föreningsfriheten. Organisationer kopplade till brödraskapet uppges ha fått offentliga medel för verksamheter vars verkliga syfte är att långsiktigt förändra västerländska värderingar. Detta är en utveckling som Frankrike nu försöker bromsa.

Sverige har också reagerat – åtminstone till viss del. Utbildningsminister Mats Persson (L) har som svar på rapporten tillsatt en expertgrupp som ska kartlägga islamistisk infiltration i Sverige. Persson skrev på plattformen X att Sverige står inför “liknande utmaningar” som Frankrike, och att vi måste få en tydlig lägesbild av påverkan från islamistiska nätverk.

Men detta är inget nytt!

Redan 2009 slog den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg larm. Hon såg hur islamister tog plats inom civilsamhället – och politiken – medan kvinnor som motsatte sig denna utveckling marginaliserades. Istället för att hennes varningar togs på allvar utsattes hon för förtalskampanjer, utfrysning och till slut uteslutning ur sitt eget parti.

I Kärringbloggens intervjuserie, som publicerades i början av  2023,  berättar Carina Hägg hur hon gång på gång påpekade islamisters inflytande inom både svenska föreningar och socialdemokratin. Men hon blev en belastning – och offrades.

Att hon fick rätt borde nu vara uppenbart. Men varför agerade inte Sverige tidigare? Och varför lyssnar man fortfarande hellre på islamistiska män än på sekulära och muslimska kvinnor? Ett råd till utbildningsminister Mats Persson (L) låt Carina Hägg ingå i regeringens expertgrupp, liksom Sameh Egyptsson!

Nu när även regeringen medger problemet, krävs en ärlig uppgörelse med den politiska och från de etablerade medias naivitet som har rått i decennier.

🔗 Läs hela intervjuserien här:

Hyckleriet med pressfriheten – Medin hyllas, Assange förnedrades.

Medan Joakim Medin hyllas för sitt mod, förnedrades Julian Assange av svenska journalister. Jag var en av få journalister som öppet försvarade Julian Assange. Inte för att jag tyckte att han var så trevlig när jag träffade honom i London.

Utan för att han, med hjälp av Wikileaks, avslöjade sanningar som andra inte vågade. Bland annat USA.s krigsbrott. Maktmissbruk. Global övervakning.

Men i Sverige möttes han inte av hurrarop, utan av journalisters tystnad. Av journalister som snabbt ”glömde” vem han var, vad han hade gjort – vad som stod på spel. Han misstänkliggjordes moraliskt. Och ingen journalist ifrågasatte sanningshalten!

 

För fri och modig journalistik

                                                      För pressfriheten! Stötta Kärringbloggen

                                                              Swisha till 123 220 79 75

 

Jag skrev otaliga artiklar på Kärringbloggen, bland annat artikeln  ”Den obekväma sanningen, Julian Assanges egen berättelse.” Jag höll fast vid att yttrandefrihet och pressfrihet inte bara gäller när vi gillar personen ifråga. (karringbloggen.se)

Joakim Medin grips i Turkiet. Och plötsligt vaknar hela den svenska journalistkåren. Man uttrycker ilska och solidaritet. Organisationer mobiliserar. Uttalanden skrivs. Krav på frigivning formuleras. Nu är till och med EU inkopplade. Några få journalister har hävdat att Medin är mer en vänsteraktivist än journalist. 

Men jag har en fråga: 

Var fanns ni svenska journalister när Assange satt fängslad i högriskfängelset Belmarsh? När han riskerade 175 års fängelse i USA för att ha avslöjat sanningen?

Det är något i reaktionerna vad gäller Medin som skaver. Joakim Medin har gjort reportage från bland annat Syrien och Kurdistan. Gott så! Men i det här fallet reste han till Turkiet för att bevaka oppositionen mot Erdogan. Han reste utan journalistvisum – ett land där jag själv bott i fyra år. Jag vågade knappt andas ordet ”journalist,” när jag var där.

Medin försökte smita in som turist med samtycke av sin chef, Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson. 

Ansvarslöst ja. Riskabelt, absolut. Medin greps av turkisk polis. Nu har han dömts till villkorlig dom. Sitter fängslad i väntan på en andra rättegång. Åtalad för terrorbrott.

Några år tidigare: Assange körde med öppna kort. Han dolde inte vad han gjorde. Hans journalistik var tydligt kompromisslös och transparent. Det var också det som gjorde honom farlig – för makten. Medan Medin hyllas för sitt mod, förnedrades Assange av svenska journalister.

Skillnaden i hur Medin och Assange behandlas – av kollegor, medier, politiker – säger något obehagligt om journalistkåren.

Är solidariteten selektiv? Gäller pressfriheten bara dem vi sympatiserar med? Är det lättare/modigare att stötta en svensk journalist som fängslas i Turkiet än en internationell journalist/ visselblåsare som hotar västs självbild och jagades av CIA i Stockholm? 

Sanningen är att Julian Assange avslöjade västvärldens dubbelmoral. Det gjorde honom obekväm. Och i Sverige blev det ännu mer laddat när anklagelser om sexuella övergrepp vävdes in. Övergrepp som sedan visade sig inte vara sanna:

 ”Julian Assange ingen våldtäktsman,” hävdar kvinnorna. Kärringbloggen 22 april 2022

Plötsligt förvandlades frågan om pressfrihet till ett moraliskt, sexuellt minfält. Då blev det enklare för de svenska journalisterna att vara tysta. Att låtsas som ingenting!

Jag försvarade Assange då, trots att jag var och är kvinnorättskämpe. 

Jag försvarar honom fortfarande. Inte för att han är felfri – utan för att jag är journalist. Och om vi inte står upp för varandras rätt att avslöja makten, vem ska då göra det?

Pressfriheten handlar inte om vilka vi gillar, eller om det handlar om vissa svenska journalister! Det handlar om modet att försvara pressfriheten såväl i Sverige som internationellt – också när det är obekvämt och kanske till och med är farligt! 

Helene Bergman 

Källor:

Helene Bergman:”Julian Assange ingen våldtäktsman,” hävdar kvinnorna, Kärringbloggen 2022.

Helene Bergman:” Den obekväma sanningen, Julian Assange egen berättelse,”Kärringbloggen 2022

www.karringbloggen.se  

”Joakim Medin åkte till Turkiet utan pressackreditering”, Dagen Media 2025

dagensmedia.se