På Sveriges Radio avgör inte alltid reglerna – utan vem du är!

Fallet med kulturjournalisten Mårten Arndtzén väcker en större fråga: varför får vissa journalister konsekvenser för sina åsikter – medan andra blir institutioner som ingen rör?

Kärringbloggen står fri! Stötta den journalistiska friheten!!

Swisha 123 220 79 75 

Turbulensen kring kulturjournalisten Mårten Arndtzén på Sveriges Radio säger något intressant om hur organisationen fungerar. Den säger också något om en annan av Sveriges Radios starka profiler: Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén.

I ett inslag i P1 Morgon på onsdagsmorgonen  diskuterades varför Mårten Arndtzén fått ändrade arbetsuppgifter efter ett inlägg på X där han uttryckte stöd för kulturministerns kritik av den svenska filmbranschen.

Frågan var enkel: varför får vissa journalister konsekvenser när de uttrycker åsikter – medan andra inte får det?

Svaret från Sveriges Radios ledning var att organisationen har ett fyrtiotal ansvariga utgivare och att varje chef fattar sina egna beslut. Det kan säkert stämma organisatoriskt. Men för den som arbetat länge på Sveriges Radio säger det också något annat.

Jag arbetade själv i sexton år på Sveriges Radio och lärde mig ganska snabbt en sak: på en redaktion avgör inte alltid reglerna. Ofta avgör personligheterna. En journalist formas av sin redaktion – men måste också förr eller senare bli självständig.

Journalister är olika. Vissa accepterar ett beslut från chefen utan större diskussion. Andra är starka profiler som driver sina frågor hårt och kan ställa till ett ordentligt liv om någon försöker begränsa deras arbete.

Den skillnaden spelar större roll än många utanför redaktionerna förstår.

Sveriges Radio har alltid haft sådana profiler. Utrikeskorrespondenter kan med tiden nästan bli institutioner i sina bevakningsområden. Under många år har till exempel Cecilia Uddén varit en av Sveriges Radios mest kända röster från Mellanöstern.

Det är inte konstigt. Krig och konflikter kräver erfarenhet och närvaro på plats.

Men det betyder också att vissa journalister får en mycket stark ställning i organisationen.

Samtidigt har Sveriges Radios rapportering om kriget i Gaza och Israel under lång tid varit föremål för stark debatt om balans och opartiskhet.

Den rapporteringen har dessutom skett i en tid då Sverige präglats av starka konflikter kring kriget i Mellanöstern – demonstrationer på gatorna, hårda ord i den offentliga debatten och en växande oro över utvecklingen i samhället.

I ett sådant läge borde public service vara extra noga med balans och trovärdighet. Ändå är det inte den typen av rapportering som leder till konsekvenser. Det är i stället ett enstaka inlägg på X som gör att en journalist flyttas från sitt uppdrag.

När Sveriges Radios chefer förklarar detta med att organisationen har fyrtio ansvariga utgivare och fyrtio olika beslut säger det egentligen något ganska talande om hur systemet fungerar.

Formellt handlar det om regler.

I praktiken handlar det ofta om vem man är.

På varje redaktion finns reportrar som är svåra att flytta på. De är starka, högljudda och vana att få igenom sina reportage. Och så finns det andra som inte gör så stort väsen av sig.

Detta är en sida av redaktionslivet som sällan diskuteras offentligt. Men alla som har arbetat länge på en stor redaktion känner igen den.

Skillnaden är bara att den nästan aldrig diskuteras offentligt.

Helene Bergman f d Sveriges Radio medarbetar

8 mars: När jag nämnde Kvinna till Kvinna mörknade hennes ansikte

Munira Subašić, ordförande för Mothers of Srebrenica.
Foto: Helene Bergman, Sarajevo 2014.

Kärringbloggen behöver ditt stöd! Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75 

Inför varje International Women’s Day hyllas svenska kvinnoorganisationer. En av dem är Kvinna till Kvinna, som startade under Bosnienkriget och i dag arbetar i ett tjugotal konfliktländer.

Men när jag intervjuade Munira Subašić i Sarajevo förändrades stämningen i rummet när jag nämnde organisationens namn.

“Vi bad om hjälp”, sa hon.
“Men Kvinna till Kvinna ville inte ha med oss att göra.”

Den frågan har för mig ett landskap. Ett gravfält. Ett namn.

Srebrenica.

När taxin körde in i Srebrenica såg jag gravfältet. Vita gravstenar, så långt ögat nådde. På andra sidan låg den gamla batterifabriken.

Taxichauffören körde längre in i byn. Där fanns en affär som var öppen. Vi gick ur bilen och köpte varsin turkisk kaffe. Då började det regna. Inte kraftigt. Mer som ett dis som drog in över platsen.

Gravfältet försvann delvis i regnet, blev suddigare, som om det drog sig tillbaka.

Vi stod kvar på trappan till affären. Taxichauffören och jag. Med kaffet i handen.

“Känner du de dödas själar”, sa han.
Hur de fortfarande finns här, runtom oss.
De kan aldrig få ro.

Vi sa ingenting mer. Vi såg ut över Srebrenica – tysta.

Med detta i kroppen mötte jag Munira Subašić.

Jag mötte henne som journalist.
En journalist som först hade tagit sig till Srebrenica, sett platsen och känt de dödas närvaro.

Munira tog emot mig i Mothers of Srebrenicas lokaler i en förort till Sarajevo.

Hon talade lugnt, sakligt, utan patos. Hon började inte med döden. Hon började med arbetet.

Efter juli 1995 fanns inga svar. Inga myndigheter. Ingen som tog ansvar för de döda.

Kvinnorna samlades själva. De började skriva ner namn. Inte statistik – relationer. Söner. Män. Bröder. Barn.

Kvinnorna byggde databaser. De samlade vittnesmål. De bar sanningen när ingen annan gjorde det.

“Allt har vi gjort själva”, sa hon.

När Munira talade om sin egen förlust gjorde hon det utan att höja rösten. Hon berättade hur hon förlorade sin make och sina söner. Hur endast några benbitar av en av sönerna till slut hittades. Hur kampen för rätten till en grav kunde ta år.

Hon talade inte om hat. Hon sa att hon inte hatade serber. Att hat förstör den som hatar. Att hennes kamp handlade om rättigheter – inte hämnd.

När hon beskrev livet i dagens Srebrenica blev rösten fastare. Kvinnor utan rättigheter. Trakasserier. En lokal maktstruktur som inte skyddar.

Hon talade också om FN. Om de blå hjälmarna. Om skyddet som inte skyddade.

“De stod där när männen sorterades ut”, sa hon.
“De såg vad som hände.”

När Munira talade om omvärlden förändrades tonen. Inte i affekt – utan i skärpa. Hon talade om möten som pågick medan människor fortfarande levde i fångenskap. Om samtal som fortsatte medan män sorterades bort. Om diplomati som hölls vid liv, samtidigt som andra liv släcktes.

Här nämnde hon också den svenska organisationen Kvinna till Kvinna.

Det var då hon sa:

“Vi bad om hjälp. Men de ville inte ha med oss att göra.”

Orden uttalades utan dramatik. Som ett konstaterande.

Men i dem låg en större fråga.

Vem talar egentligen i kvinnors namn i krig?

I västvärlden finns i dag en hel infrastruktur av organisationer, konferenser och projekt om kvinnor, fred och säkerhet. Många av dem gör säkert viktiga saker.

Men ibland uppstår också en märklig distans mellan dem som arbetar med krig – och dem som faktiskt överlever krig.

I Srebrenica organiserade kvinnorna själva arbetet med att identifiera de döda. De bar sanningen när världen ännu inte ville se den.

De väntade på att någon med makt skulle ingripa.
Att någon skulle stoppa det som höll på att ske.

När det inte hände förvandlades tilliten till något annat.

Vrede.

Inför varje 8 mars talar vi i Sverige gärna om solidaritet mellan kvinnor över gränserna.

Men ibland undrar jag hur den solidariteten egentligen ser ut från den andra sidan.

Från en plats där gravstenarna fortfarande står i långa rader över ett fält.

Och där de dödas själar, som taxichauffören sa, ännu inte har fått ro.

Helene Bergman

Iran, USA – och ett nödrop från min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh

 

Av Helene Bergman, journalist och författare. Swish till Kärringbloggen 123 220 79 75.

Fotot på omslaget till min bok Kulturkrocken tog jag själv i Bangladesh. Under mina resor där stod Tiger, min vän i Dhaka, ofta vid min sida.

Ett beslut i Washington, en konflikt i Mellanöstern, en ekonomisk kris någonstans – och plötsligt sitter en familj i Bangladesh och undrar hur de ska överleva.

I morse fick jag ett mejl från min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh. Medan världen diskuterar stormaktspolitik sitter han och undrar hur hans familj ska överleva.

Tiger var mannen som stod vid min sida under mina resor i Bangladesh. I ett land som för en svensk kan kännas både förtrollande och kaotiskt – fullt av människor, ljud, värme och motsägelser – var han min guide, tolk och ibland min beskyddare.

Nu skriver han till mig igen.

Jag citerar några rader ur hans mejl:

“Hello my beautiful best friend…

We hoped the new government would bring something good, but now the situation in the world has become worse. The conflict between Iran and the USA affects countries like Bangladesh. Tourism has collapsed.

I thought I would receive guests from Germany but everything went down. Ramadan and Eid should be a big holiday, but we lost everything. Prices are rising and we don’t know how to survive. People are returning from the Middle East without work. Please keep us in your prayers.”

Bangladesh förekommer nästan aldrig i svenska medier.

Om landet nämns är det oftast i samband med naturkatastrofer eller fabriksbränder. Men för människor som Tiger är världspolitiken inte abstrakt. Den avgör om det finns mat på bordet.

Tiger arbetar inom turism. Det är en bransch som alltid lever på marginalen i utvecklingsländer. Några få gäster från Europa kan vara skillnaden mellan inkomster och ingenting.

När världen blir orolig slutar människor resa.

Då försvinner inkomsterna över en natt.

Bangladesh är dessutom ett land vars ekonomi i hög grad hålls uppe av migrantarbetare i Mellanöstern. Miljontals bangladeshier arbetar i Gulfstaterna och skickar hem pengar till sina familjer. När ekonomin där bromsar – eller när människor tvingas återvända – slår det direkt mot familjer hemma i Dhaka och på landsbygden.

Det är därför Tiger i sitt mejl kopplar samman sitt eget liv med konflikter långt bortom Bangladesh.

För honom är världspolitiken inte en analys på tv.

Den är vardag.

I Europa diskuterar vi Nato, Iran, säkerhetspolitik och stormaktsstrategier. I Dhaka undrar en turistguide om det kommer några gäster alls – eller hur familjen ska klara nästa månad. Det är lätt att glömma hur sammanlänkad världen har blivit.

Ett beslut i Washington, en konflikt i Mellanöstern, en ekonomisk kris någonstans – och plötsligt sitter en familj i Bangladesh och undrar hur de ska överleva.

Det är därför Tigers mejl berör mig så starkt.

Tiger är inte bara en röst från Bangladesh.

Han är min vän.

Bakom varje geopolitisk konflikt finns människor som nästan aldrig kommer med i rapporteringen.

Min vän Tiger i Dhaka i Bangladesh är en av dem.

”Jag har skjutit med en AK4 – därför är jag realist”

Minilumpen på F 17 i Ronneby.

Jag har arbetat i 50 år med kvinnokamp. Jag har skjutit med en AK4. Det är kanske inte den kombination man förväntar sig. Men det är där någonstans jag befinner mig när världen förändras – i en hörsal på Chalmers, bredvid min 19-åriga dotterdotter, och lyssnar på en brigadgeneral tala om Nato.

Så stötta Kärrinbloggen i dessa tider! 

Swisha en hundring eller två till 

123 220 79 75 

Jag gjorde minilumpen på F 17 i Ronneby.

Vi låg på vakt ute i terrängen och väntade på fienden, med lösa skott i AK4:an. Det stora militärtältet stod uppsatt och kaminen i mitten höll värmen när kylan kröp in från marken. Vi lärde oss marschera. Vi lärde oss disciplin och kamratskap.

Jag lärde mig skjuta med AK4:an. Jag lärde mig plocka isär den och rengöra den – för att sätta ihop den igen.

Våra befäl hade gjort FN-tjänst i Afghanistan. De talade inte högt om det, men erfarenheten fanns där – i allvaret bakom instruktionerna.

Säkerhetspolitik är därför inte bara ett ord för mig.
Det är en erfarenhet.

Det var därför jag satt i en stor hörsal på Chalmers i Göteborg när Göteborgs Allmänna Försvarsförening arrangerade ett föredrag med brigadgeneral Anders Svensson.

Runt 450 personer var där. De flesta pensionärer. Några få unga. Min 19-åriga dotterdotter var en av dem.

Det är egentligen märkligt.

Vi talade om Sveriges säkerhet, om Nato i dag, om hur världen förändrats sedan 1949. Det är deras framtid – inte vår – som står på spel. Ändå var salen nästan helt gråhårig.

Brigadgeneralen var pedagogisk, tydlig, saklig. Inga slagord. Inget alarmistiskt tonläge. Han beskrev hur Nato utvecklats från en klassisk försvarsallians under kalla kriget till en allians som också hanterar moderna hot – där terrorism i alla dess former är en central säkerhetsutmaning.

Det står på Natos egen hemsida.

Jag hade inte hört detta betonas så tydligt tidigare. I svensk debatt talas det nästan uteslutande om hotet från Ryssland. Men Nato är i dag en bredare säkerhetsstruktur än så.

Efter Berlinmurens fall trodde många att hoten skulle minska. Att världen blivit mjukare. Att handel och internationella institutioner skulle dämpa konflikter.

Men världen 2026 är inte världen 1989.

I dag talar vi om cyberkrig, hybridpåverkan, energivapen, terrororganisationer med statligt stöd och ideologiska maktanspråk som inte försvinner genom dialog.

Sverige är nu medlem i Nato. Det är en mental omläggning lika mycket som en formell. Vår östliga gräns är Finlands gräns mot Ryssland. Vi är inte längre en perifer betraktare.

I oroliga tider är det lätt att dras med i känslor – rädsla, ilska, polarisering. Men det brigadgeneralen visade var något annat: beredskap är inte hysteri. Det är organisation. Det är planering. Det är långsiktighet.

Min dotterdotter lyssnade med självklarhet. För henne är Nato inte ett ideologiskt laddat ord från kalla kriget. Det är en del av den verklighet hon ska leva i.

Jag har arbetat i 50 år med kvinnokamp.
Jag har skjutit med en AK4.

Det är kanske inte den kombination man förväntar sig.

En minilumpen-generation.
En dotterdotter bredvid.
En brigadgeneral på scen.

Det är där någonstans jag befinner mig när världen förändras.

Helene Bergman

Jazzen och den första förälskelsen – Göteborg 1962–2026

Papa Piders Jazzband, ett av Göteborgs populäraste jazzband från 60-talet, spelar än idag. Foto Helene Bergman

En slaskig vinterdag i februari 2026. Jag har nyss fyllt 80 år och är på jazzklubb i Göteborg.  På scen står vithåriga män och spelar tradjazz som om tiden inte finns. Och plötsligt är jag sexton igen. Det var där och då, med Janne W som spelade esskornett, som jag började älska musik. .

Kärringbloggen tar gärna emot en hundralapp eller två?

Swisha 123 220 79 75

Göteborgsbandet Papa Pider spelar dixiland. Det stompar, trummisen slår takten som gör att det är svårt att inte dansa. Klarinetten skrattar. Trumpeten svarar. Det är pur glädje- ungdom. På scen står män som borde vara pensionerade sedan länge – men när de lutar sig bakåt med instrumenten är de arton igen

Och jag är sexton. Första kärleken. Han var arton. Längre än jag. Mörk. Med mustasch. Skitsnygg.

Janne W hämtade mig vid flickskolan på sin gröna Vespa. Vi hade äkta amerikanska militärparkas med fredsmärket klottrat på ryggen. Vietnamkriget rasade och vi trodde världen kunde förändras med musik och kärlek. Vi var den första tonårsgenerationen.

Vi drog från fest till fest. Från klubb till klubb. Göteborg var en levande stad om nätterna med svartklubbar i industrilokaler. Det var 60-talen och världen var vår. Jazzen och rocken  låg i luften tillsammans med salt från hamnen och doften av olja från varven.

När Janne spelade lutade han sig bakåt, knäna lätt böjda. Kornetten var mjukare än trumpet. Varmare. Tonerna gick rakt in i mig.

Det var där jag började älska musik.

Inte som bakgrund. Som liv.

Den blå undulaten

När han ryckte in i lumpen gav han mig en blå undulat- för att jag inte skulle glömma honom. Jag har aldrig glömt honom – min första kärlek.

Janne W  är död nu.

Men när Papa Pider spelar 2026 är han inte borta.

Han sitter bredvid mig, fortfarande 18 år. Med glittrande ögon. Med sitt breda leende. Med sitt halvlånga hår bruna hår. Som om han säger:

Vi  levde  då på 60-talet – du och jag.

Göteborg har alltid varit en musikstad. Blåsten från havet. Varvens rytm. Spårvagnarnas gnissel. Arbetarstaden och den snobbiga – klasskillnaderna.

Och så jazzen- de svartas musik.

Det var genom Janne W  mina  öron öppnades. Och när de väl var öppna stängdes de aldrig igen.

Jazzen, bluesen och rocken  har följt mig genom hela livet. Genom kärlek. Genom resor. Genom  skrivande. Den har varit frihetens soundtrack.

Och nu sitter jag här, 2026, och ser vithåriga Papa Pider spela det där stompet som fick dansgolven att gunga på sextiotalet.

Det gör nästan ont.

Men det är en vacker smärta.

För första kärleken öppnar inte bara hjärtat. Den öppnar öronen.

Och när musiken en gång har tagit dig –

släpper den dig aldrig.

Helene Bergman

 

När havet kallar – och jag inte har något val.

Fiskebäck, Göteborg, 14 februari 2026. – 5 grader i luften, 0 i havet.

Havet har ingen ålder. Det ligger där en vintermorgon i Fiskebäck, vintergrönt, klart och oändligt. Lika oberört som det var för tusentals år sedan när människor först stod vid klippkanten och försökte förstå sin plats på jorden.

Och sakta närmar jag mig vinterhavet. Inte för att bevisa något. Inte för att vara modig. För att det kallar på mig.

 

Istället för en ros!

Swisha gärna en hundralapp till Kärringbloggen. 

123 220 79 75 

 

“Du är galen som vinterbadar! ”

Jag svarar inte. För hur förklarar man en kallelse?

Redan kvällen innan känner jag det — ett pirr, en förväntan liknande känslan av att möta en älskare. Kroppen vet att något väntar. Inte fara. Inte prestation. Närvaro.

På morgonen äter jag min frukost som inför ett viktigt möte. Tar på mig baddräkten. Packar havsskor, handskar, mössa, varm choklad i min gula sjösäck. Det är en ritual.

När jag närmar mig havet lyfter blicken av sig själv. Horisonten öppnar sig. Öarna ligger där som de alltid har gjort, oberörda av den värld som befolkas av människor.

På den snötäckta klippan står andra badare. Vi får snabbt kontakt – vi är samma sort!  Där ute finns ett litet samhälle utan titlar — bara människor som valt att möta kylan. Snabb avklädning. Skorna och handskar på och sedan mössa. Försiktiga steg i snön och mot trappan. Stannar längst ner och andas – djupt och långsamt. Tar in luften och havsdoften- horisonten.

Sedan ett steg. Och ett till.

Det kalla vattnet sluter sig kring kroppen. En snabb inandning och sedan sjunker jag ner och når inte bottnen med fötterna. Jag svävar och då och där är det bara havet och jag.

Långsamt snurrar jag  runt och ser mot öarna, mot linjen där himmel möter vatten.

Och i det ögonblicket infinner sig en känsla som människor i alla tider har försökt sätta ord på — det som forskare idag kallar awe.

Vördnadsfull häpnad.

Samma känsla som fick våra förfäder att stanna upp inför havets oändlighet, inför stjärnhimlen, inför stormar och vidder. Långt innan vi kunde mäta världen försökte vi förstå vår plats i den.

Awe gör något märkligt med oss.

Den krymper vårt ego — men vidgar vårt liv.

Vi blir mindre upptagna av oss själva och mer förbundna med något större. Kalla det natur. Kalla det livskraft.

Själv tänker jag ibland att det är en stilla hälsning till Poseidon.

När jag går upp ur vattnet börjar värmen sprida sig genom kroppen — inte försiktigt utan beslutsamt, som om livet självt återvänder.

Och varje gång slår samma tanke mig:

Jag är ny. Inte yngre. Men starkare. Ny.

Det är då jag förstår att det jag just har gjort är äldre än alla våra moderna livsprojekt. Det är en rit.

En enkel handling som människor i kustlandskap och kalla länder har upprepat i generation efter generation — gått ner i vatten för att rena sig, pröva sig, börja om.

Kanske bär vi minnet av det i våra kroppar.

Kanske är det därför steget mot det kalla vattnet känns lika självklart som högtidligt.

Min vördnad för havet har funnits så länge jag kan minnas. Den ligger någonstans i generna, nedärvd från människor som levde sina liv nära vattenlinjen och visste att havet både ger och tar. Kanske är det därför jag aldrig har varit rädd för det — bara respektfull.

Med åren har jag förstått att vinterbadet inte handlar om kyla. Det handlar om att vägra krympa sitt liv.

Många börjar försiktigt dra sig undan världen när de blir äldre — mindre rörelse, mindre nerv, mindre intensitet.

Jag vill tvärtom känna att jag fortfarande står i direkt kontakt med tillvaron.

Det kalla vattnet påminner mig.

Systemet fungerar.

Hjärtat svarar.

Jag lever.

Så nej — galenskap är det inte.

Det verkligt märkliga vore att sluta göra det som får en att känna sig oersättligt levande.

Och havet kallar fortfarande.

Så jag fortsätter att svara.

Helene Bergman.

Istället för en ros!

Swisha gärna en hundralapp till Kärringbloggen. 

123 220 79 75 

 

 

Globaliseringens intima makt

Globaliseringen skulle öppna världen. Men det den också öppnade var något vi talade betydligt tystare om — elitens närhet till sig själv. Inte till folken. Till eliten. Hur världens elit inte bara delar ekonomi — utan middagar, flygplan, kroppar, tystnad. Det är här vår tids kanske minst granskade maktförskjutning ägt rum.

Stötta Kärringbloggen❤️

Swisha 100 kronor eller mer till 

123 220 79 75

På några decennier har en transnationell överklass vuxit fram, rörlig mellan finans, politik och akademi. Nationalitet blev en detalj. Tillträde blev medborgarskapet — tillträde till rum de flesta aldrig ser.

De stängda middagarna. De privata jetplanen. Miljöerna utan insyn. Världar med egna regler.

Globaliseringen band  inte bara samman marknader. Den skapade en internationell överklass — och förde dess medlemmar allt närmare varandra.

De flesta känner igen namnet Jeffrey Epstein. Det har passerat genom nyhetsflöden i åratal, som ett eko av en skandal. Men att känna igen ett namn är inte detsamma som att förstå vad det representerar. Vissa namn blir nämligen så kända att de till slut döljer mer än de avslöjar.

Först när helheten träder fram blir det tydligt att detta aldrig bara handlade om en man, utan om den miljö som gjorde honom möjlig.

När historien rullades upp reagerade världen som den alltid gör — med förvåning. Men kanske var det något större som blottlades: den sociala infrastruktur där makt känner igen makt och där närhet skapar lojalitet.

Epstein framstår i efterhand mindre som ett undantag än som en nod — en mötespunkt där finans mötte politik, där akademisk prestige rörde sig i samma omloppsbana som enorma förmögenheter.
Inte heller agerade han ensam; runt honom fanns personer som band samman miljöerna och gav nätverket social stadga.

Det verkligt intressanta är därför inte bara vilka som befann sig i periferin av hans värld. Utan varför så många tycktes känna sig hemma där.

Nätverk uppstår sällan av en slump. De känner igen varandra. Av den stilla trygghet som uppstår när människor med makt möter andra med lika mycket att förlora växer en särskild form av lojalitet — diskret, men stark.

Globaliseringen skapade inte bara en gemensam ekonomi. Den skapade också en gemensam överklass, internationell till sin livsstil men ofta privat i sina lojaliteter.

Eliter har alltid funnits. Det nya är hur tätt de nu lever.

Aldrig tidigare har inflytelserika människor kunnat knyta så många relationer över så stora avstånd — och göra det med sådan självklar diskretion. Samtidigt har gränsen mellan offentlig makt och privat umgänge långsamt blivit allt mer porös. När relationer flyttar in i informella rum minskar insynen.

Där börjar riskerna. För makt korrumperar inte alltid genom handling. Ofta korrumperar den genom tystnad.

Institutioner kan vara starka — men sociala kretsar är ofta starkare. Den som rör sig i samma värld tvekar längre inför att slå larm. Inte nödvändigtvis av illvilja, utan av mänsklig igenkänning. Man skyddar inte bara en person.
Man skyddar sammanhanget man själv tillhör.

Kanske är det därför Epstein-affären väcker ett så ovanligt djupt obehag. Den påminner oss om att globaliseringen inte bara förde kontinenter närmare varandra. Den förde också makten närmare sig själv.

Och när makt koncentreras — socialt, ekonomiskt och kulturellt — blir den svårare att granska.

Ändå rymmer vår tid en motkraft. Dokument läcker. Journalister fortsätter gräva. Överlevare vägrar tiga. Total immunitet framstår inte längre som självklar.

Det betyder inte att världen plötsligt blir renare. Men möjligen något farligare för dem som länge rört sig obemärkt.

Globaliseringen lovade oss en öppnare värld. Den blev öppnare — men inte nödvändigtvis mer genomlyst.

Frågan vår tid lämnar efter sig är därför inte hur nära världen har kommit varandra.

Utan hur nära makten har kommit sig själv — och hur länge vi accepterar att den gör det i tystnad.

Helene Bergman

Plötsligt blev min röda mössa politisk.

 

Min RÖDA mössa och jag! Selfie.

 

När blev en mössa ett politiskt ställningstagande?

Min röda mössa bär inga slagord. Den skyddar en hjässa märkt av solen i Zimbabwe, Turkiet, Bangladesh och av otaliga seglingar — spår efter ett liv vänt mot världen.

 

Swisha gärna en hundring till Kärringbloggen

123 220 79 75

Här sitter jag med min lilla röda stickade mössa på  huvudet för att skydda hårbotten efter ett basaliom. Varm, mjuk och trogen.

En mössa, helt enkelt.

Så öppnade jag mobilen och kollade FB  och ser hur röda mössor blivit en protest mot ICE.

Kvinnor stickar nu röda protestmössor. Jag kommer ihåg fittmössorna och nu ICE-mössor. Motståndsmössor.

Och jag tänkte:

När blev en mössa ett manifest?

Min mössa protesterar inte mot någonting. Den protesterar möjligen mot kyla  — och mot solen.

Solen i Zimbabwe. Solen i Turkiet. Solen i Bangladesh.

Och den envisa solen under många seglingar längs vår egen kust.

Ja, basaliomet på min hjässa kommer troligen därifrån. Från ett liv som levts utomhus. I världen. Inte i skuggan.

Den här mössan bär inga slagord — men den bär spår av ett liv vänt mot horisonten.

Vi lever i en tid där symboler kidnappas snabbare än vi hinner klä på oss. Färger laddas. Plagg tolkas. Till och med stickning kan plötsligt bli ideologi.

Men för mig är min röda mössa just en mössa!

Och ja jag gillar  rött.

Missförstå mig rätt. Människor får protestera hur mycket de vill. Men jag tänker inte lämna ifrån mig rätten till min egen huvudbonad.

Jag har alltid föredragit världen sådan den är — brännande, oförutsägbar och verklig — framför att betrakta den på avstånd.

En del av oss gick ut i solen och tog konsekvenserna.

Det är kanske därför jag idag bär mössa.

Så jag gör möjligen det mest stillsamma uppror man kan göra i vår tid:

Jag behåller min röda mössa.

Inte som symbol.

Utan som följeslagare och ett skydd.

Helene Bergman

 

Kvinnokampens söner bär också familjens vardag.

Min gamlemorfar Alfred och min gamlemormor Nelly.

Jag har mött min gamlemorfar — fiskaren från Bohuslän,  som kämpade för familjens överlevnad.

Idag ser jag fäder bära sina döttrar mot en större värld.

Däremellan ryms sex generationer och en samhällsförändring större än vi ibland förstår.

Swisha gärna en hundralapp till Kärringbloggen

123 220 79 75

Jag tänker ofta på dagens medelålders  män. Inte de som hörs mest. Inte de som positionerar sig i debatten. Utan de andra — männen mitt i livet.

De som hämtar på förskolan med mobilen inklämd mellan axel och kind. Som kan namnet på sitt barns bästa vän.

Som lagar middag utan att kalla det att “hjälpa till”. Som tvättar, tröstar, organiserar och får vardagen att fungera.

De väcker inga rubriker. De bara finns där.  Och kanske är det just därför de är så lätta att förbise.

Men jag ser dem.

Och ibland tänker jag att många av dem är just det — kvinnokampens söner.

För förändring sker inte främst i parlament eller på ledarsidor.

Den sker i kök. Vid hallmattor. I samtal mellan trötta föräldrar efter ännu en vab-dag.

Civilisation märks i vardagen. I vem som stannar. I vem som tar ansvar. I vem som lyssnar.

På en enda livstid kan ett samhälle förändras mer än man tror.

Jag har haft det ovanliga privilegiet att kunna överblicka sex generationer i min egen familj — från fiskaren och hans hustru som bar sina liv genom stormar, till barn som idag växer upp i en värld de aldrig hade kunnat föreställa sig.

När man ser en sådan linje är det svårt att inte känna en viss rikedom.

Och en stilla respekt för människans förmåga att förändras.

Min morfar var snickarmästare. Hans son fick bli arkitekt.

Hans döttrar — trots konstnärliga begåvningar — blev kontorister.

Så såg världen ut.

Inte nödvändigtvis av hårdhet, utan därför att ingen riktigt föreställde sig något annat.

Begränsningar vandrar ofta vidare mellan generationer — inte alltid genom förbud, utan genom det som aldrig uppmuntras.

Min mamma bar med sig mycket av detta. Hon älskade mig, det tvivlar jag aldrig på. Men hon försökte ibland hålla mig inom det trygga och begripliga.

Det tog mig många år att förstå att också hon varit formad av sin tid. Min pappa däremot begränsade mig aldrig.

Han kunde visserligen bara steka ägg — men han var en mycket bra pappa.

Och livet är mer komplext än våra teorier.

Föräldrar kan vara barn av sin tid och samtidigt ge sina barn något tidlöst: trygghet.

Kanske är det först som vuxen man fullt ut förstår vad det betyder.

Jag tillhör en generation kvinnor som kämpade hårt för rätten till egna liv. Vi gjorde motstånd mot strukturer som höll oss tillbaka.

Det var nödvändigt.

Men förändring sker sällan genom att man bryter med allt som varit. Den sker när någon går lite längre än generationen före.

Någon måste bli brytpunkten.

Och kanske är det därför jag idag ser på många män med en särskild värme.

De växte upp med arbetande mödrar.

Med kvinnliga chefer.

Med en självklarhet kring att kvinnor har egna liv. Det formar en människa. Det betyder inte att allt är färdigt.

Men det betyder att något stort redan har hänt.

Den svenska mannen har förflyttat sig — mer än många vill erkänna.

Ibland låter det offentliga samtalet som om män och kvinnor vore dömda till evig konflikt.

Jag har alltid haft svårt för den sortens förenklingar. De flesta av oss lever ju tillsammans.

Vi älskar varandra.

Får barn.

Bygger liv.

Samhällen utvecklas inte genom könskrig — utan genom långsam, nästan omärklig förflyttning.

Generation efter generation.

När jag möter yngre män, särskilt de som har döttrar, brukar jag ibland säga:

Glöm aldrig vilken betydelse du har i ditt barns liv.

En trygg pappa ger en flicka något ovärderligt — en tidig känsla av att världen inte bara är en plats där hon ska anpassa sig, utan där hon har rätt att ta plats.

Mycket av en kvinnas självklarhet börjar där. Inte i teorin. Utan i relationen till den första mannen i hennes liv.

Så ja — kvinnokampen förändrade kvinnors möjligheter.

Men kanske är en av dess största framgångar denna:

Den formade också män som inte längre behöver frukta starka kvinnor.

Män som står kvar.

Som delar livet.

Som bär vardagen.

Och när jag ser dem tänker jag ibland:

På en enda livstid kan världen faktiskt bli större.

Särskilt för våra döttrar.

Helene Bergman

 

Rädd att flyga – varför Erica Jongs roman fortfarande skrämmer

Jag kände igen mig i Isadora Wings vinglande mellan friheten och beroendet av en man. Min bok! Välläst!

Kärringbloggen flyger fortfarande ! 

Swisha en hundring till 123 220 79 75 

 

 

Jag läste Rädd att flyga första gången på 1970-talet, mitt i mitt eget unga kvinnoliv. Över 50 år senare är Erica Jongs roman fortfarande farlig – inte för att den handlar om sex, utan för att den försvarar kvinnlig frihet mot religiös och ideologisk kontroll.

Den brinner och bränner fortfarande – Rädd att flyga.

Boken där begreppet ”Det knapplösa knullet” skrevs in i litteraturhistorien.

Jag läste den första gången när den kom ut på svenska på 1970-talet. Mitt i mitt eget turbulenta unga kvinnoliv. Jag kände igen mig i Isadora Wings vinglande mellan friheten och beroendet av en man.

Själv hade jag nyss skilt mig, blivit ensamstående mamma och inlett en ny kärleksrelation. Att läsa Rädd att flyga var som att dricka vin och prata med sin bästa väninna. Vi pratade om allt: jobb, män, sex, mens, trygghet, frihet, äktenskap och älskare.

Längtan efter äventyret utan ansvar. Längtan att slippa borgerlighetens krav på hur en ”fin” flicka skulle uppföra sig. Släppa de kvinnliga bojorna. Satsa på vår egen begåvning och kreativitet. Leva som män alltid gjort. Ta för oss. Knulla när vi hade lust – utan skräck för att bli med barn.

1970-talet var kvinnokampens tid. P-pillren fanns. Fri abort blev verklighet. Rädd att flyga kom mitt i detta – och före hiv och aids. Den var ingen utopi. Den var möjlig.

Förutsättningen för det knapplösa knullet är att man inte känner varandra. Det är inte förenligt med långa relationer eller vigselbevis. Det är det som i dag kallas One Night Stand.

Men då var det bara ”lösaktiga kvinnor” som ägnade sig åt det. Det män alltid gjort.

När jag i dag läser Rädd att flyga ser jag tydligare vad den egentligen handlar om. Inte bara om sex. Utan om friheten att som kvinna genomföra sina drömmar – med eller utan man.

Valet mellan att vara maka och mor, eller en fri själ utan barn, man och äktenskap. Sökandet efter en livskamrat som kan ge allt – och rädslan för äktenskapet som trygghetszon. Den zon som ofta minskar den kvinnliga friheten, skaparglädjen och den sexuella lusten.

Jämställdhet är nödvändig. Men det är också det minst erotiska ord jag vet. Det skapar ordning – men inte begär. Och ändå: ingen kan ta ifrån oss längtan, drömmarna eller den erotiska spänningen.

Trots att Rädd att flyga kom ut 1973 – för över 50 år sedan – är den fortfarande aktuell. Och det är ingen slump. För konflikten mellan kvinnlig frihet och kontroll upphör aldrig.

I dag är hotet mot kvinnors sexuella självbestämmande inte abstrakt. Det är konkret. Det finns i islamistiska miljöer, i hederskulturer och i religiösa normsystem där kvinnors kroppar, begär och livsval underordnas kollektivets moral. Där kvinnlig njutning betraktas som synd. Där sexualiteten ska tämjas, täckas och kontrolleras.

Men hotet kommer inte bara därifrån. Det förstärks också när västerländska intellektuella och feminister relativiserar, förnekar eller försvarar dessa normsystem i toleransens namn.

Mot allt detta står Erica Jongs Rädd att flyga. Fortfarande. Orubblig.

Det är inte en bok om sex.

Det är en bok om kvinnlig frihet.

Och just därför måste den läsas – och försvaras – också i dag.

Helene Bergman

Nästa artikel på Kärringbloggen handlar om Rädd att flygas motsats- Haremet.