Taggarkiv: Yttrandefrihet

”Assange våldtäktsman” blev världsscoop. Gladde USA!

När Expressen tidigt på lördagen den 21 augusti 2010 gick ut med världscoopet att Julian Assange var efterlyst för våldtäkt spred sig nyheten snabbt över hela världen.

”Julian Assange ingen våldtäktsman,” hävdar kvinnorna.

Marc Thiessen avslutar med att skriva att ”vi inte behöver tillåtelse att för att gripa Julian Assange eller hans medlöpare var helst de befinner sig i världen.”

Bjöds in av Sossarna. Anklagas för spioneri av USA.

Marc Thiessen avslutar med att skriva att ”vi inte behöver tillåtelse att för att gripa Julian Assange eller hans medlöpare var helst de befinner sig i världen.”

Pentagon inrättade ett ”WikiLeaks War Room”.

Marc Thiessen avslutar med att skriva att ”vi inte behöver tillåtelse att för att gripa Julian Assange eller hans medlöpare var helst de befinner sig i världen.”

Assange skulle gripas, varhelst han befann sig i världen.

Marc Thiessen avslutar med att skriva att ”vi inte behöver tillåtelse att för att gripa Julian Assange eller hans medlöpare var helst de befinner sig i världen.”

Videobevis på USA:s krigsbrott försvann med hjälp av Sverige.

I maj 2009 bombade US Air Force B-1 byn Granai i södra Afghanistan. Drygt ett hundratal civila, 60 kvinnor och barn, dödades.

Assange landar på Arlanda i augusti 2010. Kommer till ett neutralt och öppet Sverige

Det småregnar på Stockholm/Arlanda onsdagen den 11 augusti 2010. Det är tredje gången på kort tid som Julian Assange har landat i Sverige. Planen är att placera Wikileaks servrar i landet.

Filmen Hjärter dam, spränger fördomar om män och kvinnor

Jag såg en dansk-svensk långfilm, Hjärter dam, på SVT Play. En film som på ett brutalt sätt spränger fördomen om att kvinnor är goda och män, särskilt vita män, är onda. Att det är män som vill ha makt och att kvinnor är viljelösa offer, särskilt i sexuella sammanhang. Vad jag såg var ett utstuderat, men sant porträtt av kvinnlig manipulation, hänsynslös sexualdrift, dubbelspel och narcissism.

Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas ekonomiska bidrag.

Swisha 123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3

Jag såg vilsna och tafatta män, med en hård yta som snabbt föll av och istället visade en känslig manlighet. En känslighet som den kvinnliga huvudrollen, spelad av Trine Dyrholm, stod helt kall inför eller utnyttjade.

Jag såg hur en äldre kvinna sexuellt utnyttjade en tonårspojke, spelad av Gustav Lindh, och sedan kallt svek honom för att rädda sitt äktenskap. En vilsen tonårspojke med sin sköra manlighet som blev, ja just det, ett manipulerat offer i sin nyfunna sexualitet. (Det gjorde ont när jag såg det!) Det är en hisnande svart historia av till det yttre en välfungerande familjeborglighet, som håller på att rämna. Men kvinnan- modern- hustrun i familjen kan spela det kvinnliga känslospelet och ytligt sett lyckas hon. Men och där är ett stort Men förlorar hon sin själ- om hon nu har någon? 

Den här filmen borde när den kom 2019 startat en debatt om könsroller och fördomar, och om den enögda radikalfeminismens påverkan på vårt samhälle. Den debatten borde rivit ner det gängse hatet mot våra män och pojkar. Den debatten borde dragit upp ridån för att även äldre kvinnor cyniskt utnyttjar unga pojkar för sina sexuella lustar och behov. Men jag har inte märkt av den debatten. Istället såg jag såg några mer eller mindre likgiltiga recensioner med rubriker som i Aftonbladet: 

”Hjärter dam” är trovärdig och tragisk” 

 Eller från SVT: 

”Snusk och noir i danska Hjärter dam.” 

Men Filmen Hjärter dam i regi av May el-Toukhy är en hänsynslös ögonöppnare som med sin inramning av nutidens designade normalitet, visar människan, oberoende av kön, i all sin litenhet och brist på empati.

Så här sammanfattar SVT Play Filmen Hjärter dams handling: 

”Danska Anne driver en framgångsrik advokatfirma som specialiserat sig på barn och ungdomar. Hon och hennes svenske man Peter lever ett liv där deras lyckade karriärer samsas med tvillingarnas ridlektioner och sköna stunder i familjens enorma designhus i en lummig Köpenhamnsförort. Den på ytan perfekta fasaden krackelerar när Gustav, Peters tonårsson från ett tidigare förhållande dyker upp. Peter har svårt att komma nära sin förlorade son men Anne hittar ett sätt att få kontakt. I den varma sommaren utvecklas Annes och Gustavs relation mot något förbjudet, som kan äventyra allt. 

Regi: May el- Toukhy. I rollerna: Trine Dyrholm, Gustav Lindh, Magnus Krepper, Liv Esmår Danneman, Silja Esmår Danneman, Stine Gyldenkerne, Carla Philip Röder, m.fl.( Dronningen) 

Filmen finns att se på SVTPlay fram till 27 februari. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare.

Bred svensk gräsrotsrörelse kämpar mot hedersförtrycket.

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. Swisha en gåva till 

123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3

Kampen mot hedersförtrycket har under många år förts av en bred svensk gräsrotsrörelse. Etniskt födda svenskar har fått betala ett högt pris för sitt engagemang mot det patriarkala kvinnoförtryck som kallas hederskultur. En är Carina Hägg f d socialdemokratisk  riksdagsledamot, som varnade för islamismen. En annan är det f d socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson. Andra är journalister, författare och forskare som mer eller mindre osynliggjorts. 

Den rörelsen fick inte någon plats i SVT:s dokumentär – Arvet efter Fadime- om hedersproblematiken i Sverige. Dokumentären har publicerats lagom till 20-års minnet av mordet på Fadime Sahindal som den 21 januari 2002 sköts till döds av sin far. I förtexten till dokumentären ställs bland annat frågan: 

”Har samhället börjat lyssna på dem som utsätts för hedersvåld, eller vänder vi dem ryggen?” 

Om frågeställaren med samhället menar den svenska feministiska regeringen. Ja då har hedersförtryckets offer nästan bara sett ryggar. Men de som verkligen lyssnat är alla vi som i åratal engagerat oss i en bred svensk gräsrotsrörelse mot det importerade hedersförtrycket. En rörelse som bland annat innefattar Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck som ligger under Länsstyrelsen i Östergötland, Mikael Thörn på Jämställdsmyndigheten, Juno Blom nu partisekreterare på Liberalerna,  eller forskaren Astrid Schlytter. 

Många är vi som lyssnat och reagerat och agerat. Vi som utgått från alla människors lika värde, som fostrats i att kvinnor och män är jämlika och jämställda. Vi som anser att flickor men även pojkar själva ska få bestämma över sina egna kroppar och om sina egna liv i ett Sverige med en regering som i åratal kallat sig för feministisk.  Några har agerat i det tysta och öppnat sina hem för de hedersförtryckta mest flickor. Några har hjälpt till att förhindra att de gifts bort i sina hemländer. Andra har skrivit debattartiklar och böcker.

Journalisten och författaren Mikael Thörnqvist har skrivit två mycket läsvärda böcker om hedersförtrycket; Fotbollshoran och den senaste Yasmines sista match, utgiven på Vulkan. Många av oss har engagerat oss i Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, där satt jag själv i styrelsen under något år eller i VHEK, Varken Hora eller Kuvad.

Men i dokumentären i Sveriges Televison, SVT, nämns inte denna breda gräsrotsrörelse överhuvudtaget. Bilden jag får efter att ha sett dokumentären är att alla de invandrarkvinnor som intervjuas måste utkämpa sin kamp helt ensamma, vilket återigen är en slags etnifiering. Men den bilden stämmer helt enkelt inte med verkligheten i dagens Sverige. Därför är det viktigt att bredda Public Service, SVT:s bild. 

Det gör jag med att citera några stycken ur min senast bok- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, 2021, Vulkan. Den boken är ett undersökande reportage om rättegången i Göteborgs Tingsrätt. En rättegång där Anna- Sofie Hermansson åtalats för förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. (En bok som mer eller mindre förbigåtts av tystnad från de etablerade medierna.)

”Mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 grep mig djupt. Fadime var kurd och född i Turkiet, men levde sedan länge i Sverige. Hon blev 27 år. Fadimes enda önskan var att få leva sitt liv som hon själv ville leva det. Hon älskade Patrik, en svensk man, som enligt hennes släkt vanhelgade, inte bara familjen utan hela klanen. Mordet var hedersrelaterat och utfördes av hennes pappa, som senare dömdes till livstids fängelse. 

På Fadimes begravning som hölls i Uppsala domkyrka, två veckor efter mordet, fanns kronprinsessan Victoria, riksdagens talman Birgitta Dahl och Mona Sahlin, integrationsminister. Dessutom var riksdagsledamoten för Socialdemokraterna Nalin Pekgul där. Hon blev senare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Men när hon började tala och varna för politisk islam, var hon inte längre välkommen. Alla 1500 sörjande var klädda i svart medan kyrkan var klädd i 10 000 vita nejlikor. Fadimes älsklingsblomma. 

Temat för den första Fadimegalan i Göteborg 2017, var: 

”Svensk lag eller dubbla rättssystem?”

Året innan, 2016, hade organisationen Varken Hora eller Kuvad, VHEK, genomfört en undersökning av 1 200 ungdomar i Göteborgs förorter. Undersökningen visade att 78 procent av flickorna är hårt kontrollerade av sina familjer medan pojkarna tillåts att leva i frihet. Tusentals flickor och kvinnor födda och uppvuxna i Göteborg får alltså inte gå ut på kvällarna, får inte bli kära i vem de vill, de får inte umgås med pojkar och riskerar att mot sin vilja bli bortgifta. Familjen kontrollerar varje steg de tar. Organisationen Varken Hora eller Kuvad är grundad av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh(V). Hon blev sedermera utesluten ur Vänsterpartiet bland annat för att hon kämpat mot hedersförtrycket. 

Men det var på Fadimegalan 2018, på Konserthuset jag tänkte och mindes när jag står på den breda trappan ner mot själva Götaplatsen och ser mot Konserthuset. Temat för 2018 års Fadimegala i Göteborg var:
”Jämställdhet eller könsapartheid.”

Det var på den galan jag för första gången hörde Ann- Sofie Hermansson, då kommunstyrelsens ordförande och s-kommunalråd i Göteborg, tala om hedersförtrycket. Soffan som hon också kallas, har själv vuxit upp i flickfrihet på Tjörn. I sitt tal berättar hon om hur det var när hon bodde i Tensta, en förort till Stockholm, tillsammans med Nalin Pekgul, själv muslim, under ett antal år. Det var Nalin som hade berättat och förklarat för Soffan om det utbredda hedersförtrycket i förorten. 

Bilden av Soffan där på scenen i Stenhammarsalen, blir en skarp kontrast till den rättegång, i januari 2020, jag är på väg till. En rättegång där Soffan nu är åtalad för grovt förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som bland annat kallat de som kämpar mot hedersförtrycket för islamofober. 

Hösten 2017  hade jag just skrivit färdigt min bok Förortens Grupp 8 , utgiven på Beijbom Books. I boken intervjuar jag åtta av de mest namnkunniga invandrarkvinnorna;

Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban, Zehlia Dagli, Gulan Avici, Soheila Fors, Amineh Kakabaveh och Marian Afrasiabour. Jag ville uppmärksamma dessa kvinnor som med mod och styrka kämpar, många gånger med risk för sina egna liv, för att alla kvinnor, oavsett kultur-och religion, ska få del av den svenska flick- och kvinnofriheten. Min tanke med boken var att försöka bryta den likgiltighet och det motstånd de mött och fortfarande möter från det svenska samhället när de påtalar den djupa orättvisan vad gäller den existerande hederskulturen – och förtrycket i Sverige. Det förtrycket existerar fortfarande påtagligt i Sverige, trots att vi har och har haft regeringar som kallar sig feministiska. 

Nu är jag trött på hyckleriet, från såväl regering som opposition. 

20 år efter mordet på Fadime finns ett lagförslag, Lex Fadime som innebär att hedersrelaterade brott får en egen rubrik i brottsbalken. Den som utsätter någon för brottet hedersförtryck ska kunna dömas till mellan ett och sex års fängelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2022.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975. 

Boken Den Politiska Rättegången – kampen om yttrandefriheten, finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.  

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten” DN Debatt 2012 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny,” så skrev vi journalister- Anders Carlgren och jag på DN- Debatt redan i augusti 2012. Nu hotas Julian Assange av utvisning till USA för att dömas för spioneri. Anledningen är att hans organisation Wikileaks avslöjat staters krigsbrott. De journalister som jagade honom då 2010,2011,2012 osv är nu oroliga för att deras och allas vår yttrandefrihet är i fara om Julian Assange döms för spioneri och inte det som är journalisters jobb att avslöja – brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

 

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga ( Beijbom Books, 2013) skildrar jag också  första hälften av 2000-talet då Assangeaffären tog sin början. En affär som ännu inte fått sitt slut.

Den signerade boken Med svärtad ögonskugga säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag.  

”Någon gång i början av 2011 bad min gode vän och journalistkollega Anders Carlgren mig att läsa förundersökningsprotokollet vad gällde våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Jag hade följt Wikileaks på avstånd och sett Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt på hösten 2010. Klart att jag var intresserad och nyfiken på vad som stod i förundersökningsprotokollet. Inte minst som journalist. Jag hade inte tagit ställning utifrån skriverierna i kvällspressen. Jag var blank i min uppfattning. 

Noggrant gick jag igenom protokollet och läste det gång på gång. Ord stod mot ord. Som brukligt är i sådana fall. Men ett stod klart. De två kvinnorna hade mycket frivilligt haft samlag med Julian Assange – till och med raggat upp honom. Ett annat stod klart. De två kvinnorna hade inte gått till polisen för att anmäla Julian Assange för våldtäkt. De hade gått till polisen för att fråga om Julian Assange kunde tvingas att ta ett HIV-test. Men då grep statsfeminismen in i form av advokat Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman och åklagaren Marianne Ny, som specialiserat sig på familjerelaterat våld. Båda ville nagla fast Julian Assange, som en tidigare åklagare Eva Finné bedömt inte hade begått något brott.

Det underliggande motivet från Borgström och Ny ( efter 11 år idag) är fortfarande oklart. (Men jag har ändå genom åren fått en ganska klar bild, som jag hoppas kunna redovisa inom en inte alltför avlägsen framtid.)

Min spontana känsla då 2010 var: 

”Vafan! Vad har hänt med feminismen?”

Nästa fråga jag ställde mig var:

”Och va faan har hänt med journalistiken?”

Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri med Expressens Niklas Svensson i spetsen. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger ”glömde” bort att vi har domstolar för att döma i brottmål.  Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Eller det som Gudrun Schyman så käckt sa i sitt Talibantal 2002 på sin sista kongress för Vänsterpartiet, på tal om mäns förtryck av kvinnor, där hon menade att ”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns såväl i talibanernas Afghanistan som i Sverige.”

Julian Assange som alla manliga journalister bara för några veckor sedan hade sett upp till som sin journalistiska guru som grundare av Wikileaks. Julian Assange som gjort världscoopet  genom att visa hur US Marin från en helikopter skjuter ner civila och Reuters fotograf i Irak. Men nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han inte ens var dömd. Och här fick medias macho – och feministjournalister en gemensam fiende, där de i sin journalistiska yrkes-och maktutövning  tillät sig att använda ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån. Jag tror aldrig jag har läst så mycket hat från journalister och krönikörer som då,” skrev jag 2013  i min bok Med svärtad Ögonskugga. 

Dessförinnan hade Anders Carlgren och jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter 19/8 2012 med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.” 

Vi skrev artikeln efter det att vår JO-anmälan av Marianne Ny hade lagts ner. Radikalfeministen Maria Sveland nämner DN -artikeln ett flertal gånger i sin bok Hatet som kom ut 2013. Dessutom hittar hon på en egen rubrik till vår artikel och kallar mig även för antifeminist.

19 november 2019, alltså nio år efter det att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange trumpetades ut av Expressen las förundersökningen mot honom ner. 17 augusti 2020 löpte preskriptionstiden för brotten ut. 

Men fortfarande sitter Julian Assange fängslad i Belmarshfängelset i London, där nu UK High Court har gått med på att han ska utlämnas till USA, anklagad för spioneri  för att han avslöjat USAs krigsbrott. 

Många journalister och artister världen över, anser att om Julian Assange lämnas ut till USA och döms för spioneri hotas  journalisters möjlighet att rapportera om staters krigsbrott. Därmed hotas också yttrandefriheten.  

Och vår DN- artikel med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”  har visat sig stämma, trots  att alla dokument ännu inte kommit upp i dagern. 

Jag har följt Assange-fallet från början och till och med träffat Julian då han bar fotboja i London. Det var innan han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad. Jag kommer att återkomma vad gäller fallet Assange och Sveriges inblandning.

Helene Bergman ansvarig utgivare för Kärringbloggen. Även medlem i Sveriges Författarförbund.

Stöd Kärringbloggen med gåvor. Swisha till 123 22 07 975.