Taggarkiv: Politik

Filmen Hjärter dam, spränger fördomar om män och kvinnor

Jag såg en dansk-svensk långfilm, Hjärter dam, på SVT Play. En film som på ett brutalt sätt spränger fördomen om att kvinnor är goda och män, särskilt vita män, är onda. Att det är män som vill ha makt och att kvinnor är viljelösa offer, särskilt i sexuella sammanhang. Vad jag såg var ett utstuderat, men sant porträtt av kvinnlig manipulation, hänsynslös sexualdrift, dubbelspel och narcissism.

Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas ekonomiska bidrag.

Swisha 123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3

Jag såg vilsna och tafatta män, med en hård yta som snabbt föll av och istället visade en känslig manlighet. En känslighet som den kvinnliga huvudrollen, spelad av Trine Dyrholm, stod helt kall inför eller utnyttjade.

Jag såg hur en äldre kvinna sexuellt utnyttjade en tonårspojke, spelad av Gustav Lindh, och sedan kallt svek honom för att rädda sitt äktenskap. En vilsen tonårspojke med sin sköra manlighet som blev, ja just det, ett manipulerat offer i sin nyfunna sexualitet. (Det gjorde ont när jag såg det!) Det är en hisnande svart historia av till det yttre en välfungerande familjeborglighet, som håller på att rämna. Men kvinnan- modern- hustrun i familjen kan spela det kvinnliga känslospelet och ytligt sett lyckas hon. Men och där är ett stort Men förlorar hon sin själ- om hon nu har någon? 

Den här filmen borde när den kom 2019 startat en debatt om könsroller och fördomar, och om den enögda radikalfeminismens påverkan på vårt samhälle. Den debatten borde rivit ner det gängse hatet mot våra män och pojkar. Den debatten borde dragit upp ridån för att även äldre kvinnor cyniskt utnyttjar unga pojkar för sina sexuella lustar och behov. Men jag har inte märkt av den debatten. Istället såg jag såg några mer eller mindre likgiltiga recensioner med rubriker som i Aftonbladet: 

”Hjärter dam” är trovärdig och tragisk” 

 Eller från SVT: 

”Snusk och noir i danska Hjärter dam.” 

Men Filmen Hjärter dam i regi av May el-Toukhy är en hänsynslös ögonöppnare som med sin inramning av nutidens designade normalitet, visar människan, oberoende av kön, i all sin litenhet och brist på empati.

Så här sammanfattar SVT Play Filmen Hjärter dams handling: 

”Danska Anne driver en framgångsrik advokatfirma som specialiserat sig på barn och ungdomar. Hon och hennes svenske man Peter lever ett liv där deras lyckade karriärer samsas med tvillingarnas ridlektioner och sköna stunder i familjens enorma designhus i en lummig Köpenhamnsförort. Den på ytan perfekta fasaden krackelerar när Gustav, Peters tonårsson från ett tidigare förhållande dyker upp. Peter har svårt att komma nära sin förlorade son men Anne hittar ett sätt att få kontakt. I den varma sommaren utvecklas Annes och Gustavs relation mot något förbjudet, som kan äventyra allt. 

Regi: May el- Toukhy. I rollerna: Trine Dyrholm, Gustav Lindh, Magnus Krepper, Liv Esmår Danneman, Silja Esmår Danneman, Stine Gyldenkerne, Carla Philip Röder, m.fl.( Dronningen) 

Filmen finns att se på SVTPlay fram till 27 februari. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare.

Bred svensk gräsrotsrörelse kämpar mot hedersförtrycket.

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. Swisha en gåva till 

123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3

Kampen mot hedersförtrycket har under många år förts av en bred svensk gräsrotsrörelse. Etniskt födda svenskar har fått betala ett högt pris för sitt engagemang mot det patriarkala kvinnoförtryck som kallas hederskultur. En är Carina Hägg f d socialdemokratisk  riksdagsledamot, som varnade för islamismen. En annan är det f d socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson. Andra är journalister, författare och forskare som mer eller mindre osynliggjorts. 

Den rörelsen fick inte någon plats i SVT:s dokumentär – Arvet efter Fadime- om hedersproblematiken i Sverige. Dokumentären har publicerats lagom till 20-års minnet av mordet på Fadime Sahindal som den 21 januari 2002 sköts till döds av sin far. I förtexten till dokumentären ställs bland annat frågan: 

”Har samhället börjat lyssna på dem som utsätts för hedersvåld, eller vänder vi dem ryggen?” 

Om frågeställaren med samhället menar den svenska feministiska regeringen. Ja då har hedersförtryckets offer nästan bara sett ryggar. Men de som verkligen lyssnat är alla vi som i åratal engagerat oss i en bred svensk gräsrotsrörelse mot det importerade hedersförtrycket. En rörelse som bland annat innefattar Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck som ligger under Länsstyrelsen i Östergötland, Mikael Thörn på Jämställdsmyndigheten, Juno Blom nu partisekreterare på Liberalerna,  eller forskaren Astrid Schlytter. 

Många är vi som lyssnat och reagerat och agerat. Vi som utgått från alla människors lika värde, som fostrats i att kvinnor och män är jämlika och jämställda. Vi som anser att flickor men även pojkar själva ska få bestämma över sina egna kroppar och om sina egna liv i ett Sverige med en regering som i åratal kallat sig för feministisk.  Några har agerat i det tysta och öppnat sina hem för de hedersförtryckta mest flickor. Några har hjälpt till att förhindra att de gifts bort i sina hemländer. Andra har skrivit debattartiklar och böcker.

Journalisten och författaren Mikael Thörnqvist har skrivit två mycket läsvärda böcker om hedersförtrycket; Fotbollshoran och den senaste Yasmines sista match, utgiven på Vulkan. Många av oss har engagerat oss i Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, där satt jag själv i styrelsen under något år eller i VHEK, Varken Hora eller Kuvad.

Men i dokumentären i Sveriges Televison, SVT, nämns inte denna breda gräsrotsrörelse överhuvudtaget. Bilden jag får efter att ha sett dokumentären är att alla de invandrarkvinnor som intervjuas måste utkämpa sin kamp helt ensamma, vilket återigen är en slags etnifiering. Men den bilden stämmer helt enkelt inte med verkligheten i dagens Sverige. Därför är det viktigt att bredda Public Service, SVT:s bild. 

Det gör jag med att citera några stycken ur min senast bok- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, 2021, Vulkan. Den boken är ett undersökande reportage om rättegången i Göteborgs Tingsrätt. En rättegång där Anna- Sofie Hermansson åtalats för förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. (En bok som mer eller mindre förbigåtts av tystnad från de etablerade medierna.)

”Mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 grep mig djupt. Fadime var kurd och född i Turkiet, men levde sedan länge i Sverige. Hon blev 27 år. Fadimes enda önskan var att få leva sitt liv som hon själv ville leva det. Hon älskade Patrik, en svensk man, som enligt hennes släkt vanhelgade, inte bara familjen utan hela klanen. Mordet var hedersrelaterat och utfördes av hennes pappa, som senare dömdes till livstids fängelse. 

På Fadimes begravning som hölls i Uppsala domkyrka, två veckor efter mordet, fanns kronprinsessan Victoria, riksdagens talman Birgitta Dahl och Mona Sahlin, integrationsminister. Dessutom var riksdagsledamoten för Socialdemokraterna Nalin Pekgul där. Hon blev senare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Men när hon började tala och varna för politisk islam, var hon inte längre välkommen. Alla 1500 sörjande var klädda i svart medan kyrkan var klädd i 10 000 vita nejlikor. Fadimes älsklingsblomma. 

Temat för den första Fadimegalan i Göteborg 2017, var: 

”Svensk lag eller dubbla rättssystem?”

Året innan, 2016, hade organisationen Varken Hora eller Kuvad, VHEK, genomfört en undersökning av 1 200 ungdomar i Göteborgs förorter. Undersökningen visade att 78 procent av flickorna är hårt kontrollerade av sina familjer medan pojkarna tillåts att leva i frihet. Tusentals flickor och kvinnor födda och uppvuxna i Göteborg får alltså inte gå ut på kvällarna, får inte bli kära i vem de vill, de får inte umgås med pojkar och riskerar att mot sin vilja bli bortgifta. Familjen kontrollerar varje steg de tar. Organisationen Varken Hora eller Kuvad är grundad av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh(V). Hon blev sedermera utesluten ur Vänsterpartiet bland annat för att hon kämpat mot hedersförtrycket. 

Men det var på Fadimegalan 2018, på Konserthuset jag tänkte och mindes när jag står på den breda trappan ner mot själva Götaplatsen och ser mot Konserthuset. Temat för 2018 års Fadimegala i Göteborg var:
”Jämställdhet eller könsapartheid.”

Det var på den galan jag för första gången hörde Ann- Sofie Hermansson, då kommunstyrelsens ordförande och s-kommunalråd i Göteborg, tala om hedersförtrycket. Soffan som hon också kallas, har själv vuxit upp i flickfrihet på Tjörn. I sitt tal berättar hon om hur det var när hon bodde i Tensta, en förort till Stockholm, tillsammans med Nalin Pekgul, själv muslim, under ett antal år. Det var Nalin som hade berättat och förklarat för Soffan om det utbredda hedersförtrycket i förorten. 

Bilden av Soffan där på scenen i Stenhammarsalen, blir en skarp kontrast till den rättegång, i januari 2020, jag är på väg till. En rättegång där Soffan nu är åtalad för grovt förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som bland annat kallat de som kämpar mot hedersförtrycket för islamofober. 

Hösten 2017  hade jag just skrivit färdigt min bok Förortens Grupp 8 , utgiven på Beijbom Books. I boken intervjuar jag åtta av de mest namnkunniga invandrarkvinnorna;

Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban, Zehlia Dagli, Gulan Avici, Soheila Fors, Amineh Kakabaveh och Marian Afrasiabour. Jag ville uppmärksamma dessa kvinnor som med mod och styrka kämpar, många gånger med risk för sina egna liv, för att alla kvinnor, oavsett kultur-och religion, ska få del av den svenska flick- och kvinnofriheten. Min tanke med boken var att försöka bryta den likgiltighet och det motstånd de mött och fortfarande möter från det svenska samhället när de påtalar den djupa orättvisan vad gäller den existerande hederskulturen – och förtrycket i Sverige. Det förtrycket existerar fortfarande påtagligt i Sverige, trots att vi har och har haft regeringar som kallar sig feministiska. 

Nu är jag trött på hyckleriet, från såväl regering som opposition. 

20 år efter mordet på Fadime finns ett lagförslag, Lex Fadime som innebär att hedersrelaterade brott får en egen rubrik i brottsbalken. Den som utsätter någon för brottet hedersförtryck ska kunna dömas till mellan ett och sex års fängelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2022.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975. 

Boken Den Politiska Rättegången – kampen om yttrandefriheten, finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.  

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten” DN Debatt 2012 

”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny,” så skrev vi journalister- Anders Carlgren och jag på DN- Debatt redan i augusti 2012. Nu hotas Julian Assange av utvisning till USA för att dömas för spioneri. Anledningen är att hans organisation Wikileaks avslöjat staters krigsbrott. De journalister som jagade honom då 2010,2011,2012 osv är nu oroliga för att deras och allas vår yttrandefrihet är i fara om Julian Assange döms för spioneri och inte det som är journalisters jobb att avslöja – brott mot de mänskliga rättigheterna.

 

 

”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga ( Beijbom Books, 2013) skildrar jag också  första hälften av 2000-talet då Assangeaffären tog sin början. En affär som ännu inte fått sitt slut.

Den signerade boken Med svärtad ögonskugga säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3

Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag.  

”Någon gång i början av 2011 bad min gode vän och journalistkollega Anders Carlgren mig att läsa förundersökningsprotokollet vad gällde våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Jag hade följt Wikileaks på avstånd och sett Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt på hösten 2010. Klart att jag var intresserad och nyfiken på vad som stod i förundersökningsprotokollet. Inte minst som journalist. Jag hade inte tagit ställning utifrån skriverierna i kvällspressen. Jag var blank i min uppfattning. 

Noggrant gick jag igenom protokollet och läste det gång på gång. Ord stod mot ord. Som brukligt är i sådana fall. Men ett stod klart. De två kvinnorna hade mycket frivilligt haft samlag med Julian Assange – till och med raggat upp honom. Ett annat stod klart. De två kvinnorna hade inte gått till polisen för att anmäla Julian Assange för våldtäkt. De hade gått till polisen för att fråga om Julian Assange kunde tvingas att ta ett HIV-test. Men då grep statsfeminismen in i form av advokat Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman och åklagaren Marianne Ny, som specialiserat sig på familjerelaterat våld. Båda ville nagla fast Julian Assange, som en tidigare åklagare Eva Finné bedömt inte hade begått något brott.

Det underliggande motivet från Borgström och Ny ( efter 11 år idag) är fortfarande oklart. (Men jag har ändå genom åren fått en ganska klar bild, som jag hoppas kunna redovisa inom en inte alltför avlägsen framtid.)

Min spontana känsla då 2010 var: 

”Vafan! Vad har hänt med feminismen?”

Nästa fråga jag ställde mig var:

”Och va faan har hänt med journalistiken?”

Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri med Expressens Niklas Svensson i spetsen. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger ”glömde” bort att vi har domstolar för att döma i brottmål.  Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Eller det som Gudrun Schyman så käckt sa i sitt Talibantal 2002 på sin sista kongress för Vänsterpartiet, på tal om mäns förtryck av kvinnor, där hon menade att ”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns såväl i talibanernas Afghanistan som i Sverige.”

Julian Assange som alla manliga journalister bara för några veckor sedan hade sett upp till som sin journalistiska guru som grundare av Wikileaks. Julian Assange som gjort världscoopet  genom att visa hur US Marin från en helikopter skjuter ner civila och Reuters fotograf i Irak. Men nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han inte ens var dömd. Och här fick medias macho – och feministjournalister en gemensam fiende, där de i sin journalistiska yrkes-och maktutövning  tillät sig att använda ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån. Jag tror aldrig jag har läst så mycket hat från journalister och krönikörer som då,” skrev jag 2013  i min bok Med svärtad Ögonskugga. 

Dessförinnan hade Anders Carlgren och jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter 19/8 2012 med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.” 

Vi skrev artikeln efter det att vår JO-anmälan av Marianne Ny hade lagts ner. Radikalfeministen Maria Sveland nämner DN -artikeln ett flertal gånger i sin bok Hatet som kom ut 2013. Dessutom hittar hon på en egen rubrik till vår artikel och kallar mig även för antifeminist.

19 november 2019, alltså nio år efter det att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange trumpetades ut av Expressen las förundersökningen mot honom ner. 17 augusti 2020 löpte preskriptionstiden för brotten ut. 

Men fortfarande sitter Julian Assange fängslad i Belmarshfängelset i London, där nu UK High Court har gått med på att han ska utlämnas till USA, anklagad för spioneri  för att han avslöjat USAs krigsbrott. 

Många journalister och artister världen över, anser att om Julian Assange lämnas ut till USA och döms för spioneri hotas  journalisters möjlighet att rapportera om staters krigsbrott. Därmed hotas också yttrandefriheten.  

Och vår DN- artikel med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”  har visat sig stämma, trots  att alla dokument ännu inte kommit upp i dagern. 

Jag har följt Assange-fallet från början och till och med träffat Julian då han bar fotboja i London. Det var innan han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad. Jag kommer att återkomma vad gäller fallet Assange och Sveriges inblandning.

Helene Bergman ansvarig utgivare för Kärringbloggen. Även medlem i Sveriges Författarförbund.

Stöd Kärringbloggen med gåvor. Swisha till 123 22 07 975.

 

”Ropen skalla – Daghem åt alla” skanderades det i 70-talets Sverige. 

Vi är i början av 1970-talet. Det är bara mamman som får vara föräldraledig och det i sex månader. Dagisplatserna är mycket få. Fri abort finns inte. Allt fler kvinnor utbildar sig på universiteten för att komma ut på arbetsmarknaden. De vill slippa att vara beroende av en man för sin försörjning. De har vuxit upp med mammor som var hemmafruar och ibland  jobbade deltid för nålpengar.

Grupp 8 ansåg att kvinnor hölls nere med deltidsjobb, för att de på så sätt både kunde sköta man och barn i hemmet och samtidigt deltidsarbeta. Det var min mammas och hennes väninnors liv. Men det livet ville inte jag ha.  

I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.

Den signerade boken  säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3.

Ange Bok och skriv namn och adress så skickar jag.

Grupp 8 som bildats 1968, bestod av välutbildade kvinnor i Stockholm, men deras tidning Kvinnobulletinen och budskap spreds även till Göteborg. Jag kände igen mig i deras livskrav. Jag höll med om att kvinnor användes som arbetskraftsreserv. Enligt Grupp 8 var enda lösningen heltidsarbete för kvinnorna och dagisplatser åt alla barn. Och det var alltfler kvinnor som börjat arbeta och fick känna på helvetet i bristen på dagisplatser. Ett helvete som också smittade av sig inne i familjerna, där frågan om dagisplats eller inte förpestade många förhållanden. 

I det samhällsklimat som rådde fanns bara en väg att gå – att kräva vad vi ville ha och göra det ute på gatorna. Och männen var med oss! 70-talet blev daghemskampens årtionde. I oändliga demonstrationer där även männen deltog, gick vi ut på gatorna och skanderade, ” Ropen skalla – Daghem åt alla.” Vi var de moderna kvinnorna som krävde vår rätt att kunna försörja oss, men också att våra barn skulle ha det bra. Hela proggrörelsen deltog i dagiskampen. Det sjöngs och skrevs låtar överallt och bristen på dagisplatser fanns på förstasidorna i tidningarna. Politikerna kunde inget annat än lyssna. 

1968 hade Barnstugeutredningen tillsatts som skulle utreda barnomsorgen. 1972 kom den med sitt betänkande som i sin tur resulterade i förskolelagen 1975. Den innebar att alla sexåringar samt fyraåringar med särskilda behov skulle garanteras plats på dagis. Barnstugeutredningens förslag blev en besvikelse, en slags skenmanöver för att försöka tysta de skrikande kvinnorna och deras män. Det var ett förslag som inte hjälpte oss kvinnor med friska barn under sex år särskilt mycket. 

Kampen fortsatte och gjorde oss starka, men på nätterna tog ångesten struptag. Den bistra frågan kom ibland  krypande, varför jag överhuvudtaget hade skaffat mig barn, när jag inte kunde försörja det själv, utan var beroende av en man. För även på den punkten var det inte längre självklart att äktenskapet skulle hålla. Att vara tvungen att leva med en man, bara för försörjning var helt otänkbart. Särskilt nu när jag visste att jag kunde försörja mig själv i ett av de bästa yrkena.

Jag ville kunna kombinera både man och jobb. Jag var inte ensam om de här tankarna. Grupp 8 gick i bräschen och jag började kalla mig feminist. För risken att hamna i ett Moment 22 var överhängande. Jobb men ingen dagisplats och dagisplats men inget jobb. För när du väl fått en dagisplats hade du inte längre något jobb att gå till. Att få en dagisplats var som att vinna högsta vinsten. I början av 70-talet hade 90 000 barn plats på daghem eller i familjedaghem. 20 år senare vare motsvarande siffra 410 000 barn. 

Men hösten 1972 fanns ingen sådan lag och köerna till de få dagisplatserna som fanns i Göteborg var enorma. 1972 fanns ingen fri abort utan kvinnor som blivit med barn fick åka till Polen istället. Min efterlängtade dotter föddes på våren 1972 och med mycket möda lyckades jag få en privat dagmamma till min då sexmånaders gamla bebis. Ångestens struptag släppte och jag kunde med lätt hjärta återvända till Göteborgs Handels -och Sjöfartstidning. 

Men jag hade fått känna på, in på bara huden, hur det var att vara kvinna med barn och jobb i det svenska samhället. Jag hade förstått hur viktig familjepolitiken i ett samhälle är för individens/kvinnans liv och välbefinnande. Inte bara för överlevnad. Och det gick långsamt. Politikerna hann inte med oss 40-talistkvinnor som kom ut i samhället, politiskt medvetna, kravfyllda, militanta och modiga. Särbeskattningen hade i alla fall införts året innan. Den innebar att gifta par beskattades individuellt. 

Tidningsdöden hade börjat skörda offer.  I Göteborg hade tidningsdöden varit förödande. Snart fanns bara Göteborgs – Posten och Göteborgs-Tidningen kvar. Det viskades i korridorerna om att även GHT var på fallrepet. I augusti 1973 samlades hela redaktionen i lunchrummet, där vi fick veta att GHT skulle gå i konkurs.

Tragiskt. Trist! Vi var en ung redaktion, med smarta och duktiga medarbetare. Alla var övertygade om att vi skulle få nya jobb, men kanske inte i Göteborg. Facket skulle hjälpa till. Fackordföranden Erik, som var motorjournalist sa till mig, när jag frågade om han kunde hjälpa mig:

”Du behöver väl inget  jobb! Du är ju gift!” Jag tittade på honom och frågade om han inte var klok? Han bara skrattade och svarade:

”Ja, men är du inte gift då?”

” Jo, men jag behöver ett jobb i alla fall!”

”Varför det?Du är väl försörjd!?”

Jag sa det inte, men jag tänkte:

”Den djävla idioten är inte klok och han ska vara fackordförande. Jag betalar lika mycket i fackavgift som de manliga journalisterna.”

Jag vände mig om och gick ut genom hans dörr och smällde igen den bakom mig. Jag hörde honom skratta högt. Nu hade jag fått känna på att jag inte var värd något på grund av mitt kön. Bara för att jag var kvinna hade jag alltså inte rätt till något jobb?! Det var ett smärtsamt uppvaknande som etsade sig fast i min själ. Min födelse som feminist skedde då och där i GHTs skälvande dödsögonblick. Jag blev inte deprimerad, jag blev vansinnigt arg. En ilska som drev mig framåt och gav mig kraft.

Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.

Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.

Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.

Swish till 123 22 07 975

Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag. Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha 123 22 07 975. Tack

 

 

 

   

    

Alla ska jobba och försörja sig själva, regeringens jämställdhetsbudskap.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till dig som redan swishat.

Du som också vill stötta Kärringbloggen. Swisha en gåva till 123 22 07 975

Alla ska jobba och försörja sig själva. Det är jämställdhetsbudskapet från vår nya statsminister Magdalena Andersson. Därför ligger nu jämställdhetsfrågorna under Arbetsmarknadsdepartementet där den nya jämställdhetsministern Eva Nordmark är minister. 

Carina Hägg, Kärringbloggens politiska kommentator säger så här:

”Att vår nya jämställdhetsminister finns på Arbetsmarknadsdepartementet tyder på en svängning från sex och våld till ekonomi och jobb för kvinnor. Det viktigaste för kvinnor är att kunna försörja sig själva, att kvinnor har en egen ekonomi, på så sätt kan kvinnor ta kommandot över sitt eget liv.”

Det var också så kvinnokampen på 70-talet startade med krav på ”dagis åt alla.” Vilket också möjliggjorde att kvinnor i Sverige kunde skapa sig en egen försörjning och gå ut och jobba utan oro för barnpassning. På så sätt kunde barn och jobb förenas. 

Märta Stenevi, Miljöpartiet och den föregående jämställdhetsministern fokuserade mer på HBTQ- rättigheter och glömde därmed bort jämställdheten.

Carina Hägg kommenterar:  

”Men att försvaga jämställdhetsarbetet leder i förlängningen också till att HBTQ- rättigheterna  försvagas. Historiskt sätt har nämligen kvinnors rättigheter öppnat för HBTQs rättigheter. Såväl kvinnors rättigheter som HBTQs rättigheter hör intimt ihop.”

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till dig som redan swishat.

Du som också vill stötta Kärringbloggen. Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

 

 

Varför hyllar kulturfeministerna den mördande machokulturen?

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Tack till Dig som redan har swishat, det gör att jag orkar lite till!

Du som också vill stötta Kärringbloggen! Swisha en gåva till 123 22 07 975

eller till PG 624209-3

 

Varför  hyllar kulturfeministerna/journalisterna på Sveriges Radio ”ortens” mördande machokultur? Det kan väl inte vara för att dessa kulturfeminister när en romantiserad bild av ”riktiga män” som bär vapen? Eller för att de tycker synd om dom? Sveriges Radio ska stå för jämställdhet och ändå delar kulturfeministerna/journalisterna ut priser till ”ortens” rappare som uttrycker en kvinnosyn i sina texter som strider mot vår grundlag om allas lika värde oberoende av kön. 

Inte nog med det! I sändningstillståndet för Sveriges Radio står i § 5:

”Programverksamheten ska som helhet bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv samt utmärkas av hög kvalitet och nyskapande form och innehåll.” 

Det verkar som om de som kallar sig kulturfeminister spelat ner jämställdhets – och kvalitetskravet till förmån för ”ortens” kriminella machomän eftersom de delar ut priser till dom.  Men det är inte okej att kulturfeministerna använder kulturen som täckmantel för att hylla unga män som uttrycker att kvinnor är horor. Unga män som rapparen Yasin som får P3 Guld, som löser konflikter med vapen och dödande. Vad de här rapparna förmedlar är inte kultur – det är propaganda och makt. De är smarta nog att utnyttja sig av den trendssättande journalistiska naiva kultureliten för att med våld, mord och narkotika infiltrera det svenska samhället och sätta demokratin i gungning. De utnyttjar den svenska toleranta yttrandefriheten för att bedriva den intoleranta propagandan.

Och kulturmedia i Sverige som, under sken av att försvara den fria kulturen,  kräver att politiker ska ”hålla armlängds avstånd” låter sig utnyttjas som krigshetsare. Gängvåldet där polisen nu utreder 250 mord och försök till mord, handlar inte längre om kulturjournalisternas förment privata tyckande, det handlar om en maffiakultur som har understötts av kulturetablissemangets hejarop.

Det har gått så långt att Rikspolischef Anders Thorngren i SR:s P1 Morgon, med undertryckt vrede i rösten säger att situationen är Fruktansvärd och att vi i Sverige har en:

”Synnerligen allvarlig situation som äter sig in i vårt demokratiska samhälle.” 

Rikspolischefen menar att den här situationen inte kommer att brytas om inte övriga samhället mobiliseras för att bryta nyrekryteringen:

”Det är ständigt ny påfyllning av nya kriminella som ser upp till de andra där de tidigare har varit.”

SRs P1 Morgons programledare nämner inte med ett ord de gängkriminella rapparnas påverkan på de kriminella wannbees som hejas på av public service. En public service som dessutom ingår i landets totalförsvar. Däremot står en f d kriminell rappare i SVT:s Aktuellt studio och berättar hur gangsterrapen drog in honom i kriminaliteten.

” Att lyssna på gangsterrap som ung bidrog till att han började begå brott. Och det går inte att vara framgångsrik inom genren utan att i någon mån själv vara en del av den kriminella världen. Det menar rapparen Alex Ceesay – som själv levt både ett kriminellt liv och är känd för sina grova texter . – Det drog mig ditåt, säger han i SVT:s Aktuellt. 

På 70-talet fanns  en tidningen som hette Musikens Makt. I deras första nummer som kom ut i juni 1973 löd programförklaringen:

”Maktens musik, Svensktoppens och hitlistornas eländiga dravel bygger upp en skog av fördomar och söver ner oss till passiva konsumenter. Med musikens makt ska vi gå till strid för en levande progressiv musikkultur. En musik som aktiverar oss. Ger uttryck för oss själva och den tid vi lever i.” (Wikipedia)

Låter som kulturfeministernas/journalisternas förklaringar till att prisa gangsterrappen men som i dagens samhälle helt spårat ur och gått från ord till vapen och mord.

Och nu utropar den tyska tidningen Bild, med miljontals läsare Sverige till Europas farligaste land.  Att kulturfeministerna inte fattar att de blivit nyttiga idioter med sin perveterade kultursyn där de attackerar vita medelåldersmän till förmån för det verkliga patriarkatet från förorten som inte ens döljer sin fientliga kvinnosyn. Eller som Amineh Kakabaveh,vänsterfeminist säger i min intervjubok Förortens Grupp 8:

”I Mellanöstern finns ingen dialog, där gör man upp med vapen istället. Jag har kämpat för dialogen, men det är ett värre krig än att kämpa med vapen.”

Amineh menar att det svenska samhället blundar för könsrasismen.Under kvinnokampen på  70-80- talen kämpade vi mot könsrasismen med bland annat text och musik. Vem minns inte sången ”Vi måste höja våra röster.”  I den kampen spelade Sveriges Radio en avgörande roll som föregångare när det gällde att lyfta fram kvinnorna, inte minst i kvinnoprogrammen. Jag var själv med. Det var bland annat därför vi gjorde framsteg och vann.

Men det är med en kombination av vrede och sorg som jag måste konstatera att det patriarkat vi bekämpade och vann över nu är tillbaka i form av ”ortens” machokultur och dess artister. Ett patriarkat som till och med hyllas av dagens kulturfeminister i Sveriges Radio. Public Service som för 50 år sedan gick före i den kamp som var kvinnokampen och som mynnade ut i ett jämställt Sverige.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärrtingbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975,

eller till PG 624209-3

 

P.S På lördag, 30 /10  är jag inbjuden av Liberala Kvinnor till Alingsås. Klockan 13 finns jag på Estrad och berättar om min bok Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. Boken finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

Offentlig jättesnippa en käftsmäll mot kvinnoförtryckande islamister.

Vi som var med om den sexuella revolutionen i Sverige. Utsnitt av verket ”God giving a fuck”av den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt. Målningen finns på Trafikverkets plank mellan Nordstan och Operan i Göteborg. Foto Helene Bergman

 

 

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

 

En skönt målad jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg är en riktig käftsmäll mot de kvinnoförtryckande islamisterna som härjar i stan. Det är också i de här kvarteren som de flesta invandrare, på väg till och från Hisingen och Biskopsgården (där polisen Andreas sköts till döds) finns. 

Det är den internationellt kända konstnären Carolina Falkholt, som målat konstverket ”God giving a fuck,” Hon som tidigare gjort sig känd för sina målade jättepenisar. Men nu sträcker sig särade horisontella nätstrumpeben flera meter över planket och i mitten, naturligtvis en tydligt öppen vagina. En hyllning till den kvinnliga fria sexualiteten. 

För mig som var ung på 1960-talet och upplevde den sexuella revolutionen blir den här bilden en revivial av ett samhälle där kvinnors sexualitet väcktes och tilläts. Där sex även för oss kvinnor skulle vara roligt och njutningsfullt. Där vi lärde oss att uppskatta våra kroppar, men också att försvara dom. Där män och kvinnor kunde njuta tillsammans, såväl inom som utanför äktenskapet. Det var långt innan moralismen och radikalfeministerna med sin offerideologi kom i maktposition och de kvinnoförtryckande inhemska islamisterna också flyttat fram sina positioner i Sverige. Jag tar till och med upp det här i min bok – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. Jag går tillbaka till 70-talet och skriver:

”Mitt första jobb var som journalist på Göteborgs Handels-och Sjöfartstidning, vars redaktion låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger. På östra sidan av torget ligger numera Nordstan. Gallerian där jag 2015 av (islamistiska) Dahwa – missionärer fick en broschyr i min hand med rubriken ”Kvinnan i Islam,” som var utgiven av Göteborgs Moské. Där läste jag bland annat:

”I Islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det: 

”Enligt de islamiska klädreglerna ska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna) när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet att gifta sig med.”

I broschyren står också att den heltäckande klädseln skyddar kvinnor från mäns trakasserier. Samtidigt uppmuntras männen att i äktenskapet ge en upprorisk kvinna ett slag, som inte får synas eller ge något märke. 

”Det kan i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppföranden.”  

Inom de abrahamitiska religionerna har den kvinnliga sexualiteten varit det största hotet och därför måste det  patriarkala prästerskapet med alla medel ta kontroll över  kvinnan. Som i Islam hota henne med helvetet eller på olika sätt straffa henne om hon bejakar sin sexualitet och låter den blomma. Under kvinnokampen på 60,70 -och 80 talen gjorde vi upp med kristendomens bigotta sexuella kvinnosyn. Vi släppte vår sexualitet fri och vi hade de flesta av våra män med oss. Det var bland annat detta som gjorde vårt samhälle jämställt. Tyvärr ser jag idag krafter som återigen vill förpassa kvinnorna under det patriarkala förtrycket i namn av religionen. Ett samhälle där kvinnor förtrycks är ett icke jämställt samhälle och ett samhälle som inte utvecklas. 

Denna jättesnippa på planket mellan Nordstan och Operan i Göteborg säger mer än tusen ord om att återta den fria kvinnliga sexualiteten. Medan jag skriver detta funderar jag på om partiet Nyans tänker bränna ner planket med jättesnippan?

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till till 123 22 07 975

P.S Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.

 

 

Göteborgs Postens kultursida använder tystnaden som maktstrategi.

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. 

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till  

123 22 07 975  

Lick the boots journalistiken, politisk islam och radikalfeminismen i kombination med rädslan, framförallt hos vissa av dagens kulturjournalister, förlamar det offentliga samtalet och debatten i Sverige. När en del kulturjournalister har satt i system att använda sig av maktstrategin osynliggörandet börjar det bli obehagligt. En redaktion har makten att själva bestämma vad som ska skrivas om, men framförallt vad som INTE ska skrivas om. Det intressanta är alltså vad som inte bevakas, vad som inte skrivs om. Ett ypperligt exempel på detta förfarande är Göteborgs Postens kultursida med kulturchefen Björn Werner i spetsen. Han är en maktfaktor i Göteborgs kulturliv och han använder sig av sin makt i form av tystnaden.  

Jag har två egenupplevda exempel. Det är mina två senaste böcker – Förortens Grupp 8, Beijbom Books, och Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, Vulkanmedia. Den första boken tar upp hedersförtrycket och den andra extremismen i form av den tingsrättsrättegång, där Ann- Sofie Hermansson f d s- kommunalråd i Göteborg i ett enskilt åtal stod åtalad i för grovt förtal i januari 2020.  Hon friades där liksom i Hovrätten. 

Trots att båda böckerna har recenserats i andra media bland annat av Erik Jersenius i Västmanlands Läns Tidning, VLT, SVT Forum, nyhetsmagasinet Fokus, Dick Erixson, Samtiden, Hufvudstadsbladet i Helsingfors, nättidningen Spanaren, kulturtidskriften Alba  m fl har GPs kultursida inte med ett ord nämnt dessa böcker. Däremot har GP:s kulturchef Björn Werner klart tagit ställning mot Ann- Sofie Hermansson och gett stort utrymme åt förespråkarna för filmen Burka Songs 2.0 och det partiska samtalet som Göteborgs Stad stoppade, vilket jag i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten ger en detaljerade skildring av. Jag förstår kulturchefen om han personligen inte vill ge uppmärksamhet till en bok som kritiserar honom och kultursidan. Men det är oprofessionellt hanterat att undanhålla läsarna information, bara för att det inte gagnar GP.s kultursida. Att låta kritiker få plats brukar vara en liberal värdering!  Nåväl Liberala Kvinnor har bjudit in mig att tala om boken. Det eventet äger rum i Alingsås den 30 oktober.

När jag tillsammans med min researcher Carina Hägg skrev boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, anande jag inte att den skulle drabbas av samma öde som Förortens Grupp 8. En gång är ingen gång, men två gånger är en vana!

I Den politiska rättegången skrev jag i kapitlet: 

”Kulturklimatet i Göteborg. Exemplet Förortens Grupp 8:

Boken kom ut i november 2017, alltså bara tre månader innan debatten om Burka Songs 2.0 startade. Den mediala tystnaden om att lyssna på den andra sidan, det vill säga de åtta invandrarkvinnorna, bland andra Nyamko Sabuni, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad som kämpar mot hedersförtrycket var tydligen ointressant för Göteborgsmedia. Jag nämner det här eftersom det visar vilka som har medias öra, vilka som har tillgång till det offentliga samtalet och vilka som får höras! Det dröjde ett tag, ja flera månader innan jag förstod vad det egentligen handlade om. Att skriva om hedersförtrycket och att intervjua de kvinnor som kämpar mot det likställdes med rasism och islamofobi. Ingen sa det, men tystnaden talade sitt tydliga språk.” 

Några av dessa kvinnor lever under Säpobeskydd eftersom det är fara för deras liv. Och just när jag skrivit detta ser jag på Instagram att en av kvinnorna, verksamhetsledaren Mariam Afrasiabpour, som jag intervjuar i boken Förortens Grupp 8 fått motta H.M. Konungens medalj. Motiveringen lyder: 

”För betydelsefulla insatser för att underlätta invandrarkvinnors inträde på arbetsmarknaden och motverka hedersförtryck.”

För mig som mångårig erfaren undersökande journalist är  dessa två böcker journalistik fast i bokform. De är båda en nutidsskildring och ett bidrag till en debatt i Göteborg, som aldrig blir av utan som istället tystas av Göteborgs Postens kultursida i en tidning som har en monopolställning i Sveriges andra stad. En ställning som också kräver ett publicistiska ansvar av att spegla den kultur och debatt som äger rum på utgivningsorten, att skildra det som är sant och relevant utan att snegla mot ett kulturetablissemang i staden som helt verkar ha tappat fotfästet vad gäller demokrati och yttrandefrihet. Det visar våra två års grävande journalistik om bland annat  Göteborgs kulturliv som skildras i boken Den politiska rättegången- kampen om yttrandefriheten. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.

Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till 

123 22 07 975 

Köp boken som GP inte vill ska få uppmärksamhet – Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten, på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns. 

Arbetarnas Bildningsförbund med arbetarrörelsens värderingar infiltrerat av islamister

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen? Swisha en gåva till 123 22 07 975

 

”Till mina systrar som knyter hijaben extra hårt vill jag att de ska knyta näven ännu hårdare. För den som rör din hijab borde få fingrarna brutna!”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Det här kommer att bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Bland annat dessa citat från Fatima Doubakil, användes som bevismaterial av försvaret i Hovrättsförhandlingarna i september. Då hade socialdemokraten Ann- Sofie Hermansson åtalats för andra gången i ett enskilt åtal för grovt förtal av Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi. De båda kvinnorna förlorade inte bara i tingsrätten utan även i hovrätten och ska nu betala uppemot en miljon kronor.    

På torsdagskvällen var Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi inbjudna av ABF Stockholm för ett partiskt panelsamtal under rubriken ” Politisk debatt eller extremisering av muslimer i offentligheten”. Förutom ABF Stockholm var även Afrosvenskarnas riksorganisation arrangör. Här har Kitimbwa Sabuni, gift med Fatima Doubakil, en framträdande position.

Kärringbloggen har via mejl tagit kontakt med Helen Pettersson, ordförande för ABF tillika socialdemokratisk riksdagsledamot. Men hon vill inte svara på frågan huruvida Fatimas ovanstående citat stämmer överens med arbetarrörelsens värderingar.

Fatima och Maimuna har själva utsett sig till att vara talespersoner för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. Kvinnorna gör det via sin cell MMRK, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Där ingår också Kitimbwa Sabuni. En cell som under de två förtalsrättegångarna som ägt rum i Göteborg de senaste åren visat sig stå för en ideologi som av många anses vara systemhotande. Trots det har ABF, som grundar sig på arbetarrörelsen värderingar bjudit in MMRK.

Läs/ lyssna på boken Den politiska rättegången- kampen för yttrandefriheten för att få veta mer. Den skildrar bakgrunden, men också själva tingsrättsrättegången.

Förutom Fatima och Maimuna hade ABF Stockholm också bjudit in MMRKs advokat, rörelsejuristen och aktivisten Silas Aliki, Rashid Musa, en av de som nu samlar in pengar till Fatima och Maimuna för rättegångskostnaderna i de förlorade rättegångarna och aktivisten America Vera Zavala. Rashid Musa skrev så här på sin Facebook 11 december 2020, efter den förlorade tingsrättsrättegången:

”Hjälp systrarna Fatima Doubakil och May A Abdullahi med rättegångskostnaderna i fallet med Ann- Sofie Hermansson som är Göteborgs högsta politiker. Hon har stämplat systrarna som extremister och förhindrat dem från att tala och föreläsa för organisationer som får offentlig stöd av Göteborgs kommun… I ett av världens mest jämställda länder(yani), finns det krafter i vårt land som vill stoppa dessa systrar från att tala. Dessa krafter är inte bara högerextrema fascister som gör hitlerhälsningar på stan. Utan de är sossar och liberaler (same, same egentligen men ni fattar)”

Men Arbetarnas Bildningsförbund, ABF, som är Sveriges största studieförbund med ett femtiotal medlemsorganisationer och ett sextiotal organisationer med samarbetsavtal, stödjer MMRK, som på eget mandat alltså säger sig tala för uppskattningsvis en miljon muslimer i Sverige. ABF är partipolitiskt obundet men värderingarna sammanfaller med arbetarrörelsens. Bland de mest kända medlemsorganisationerna inom ABF, finns enligt deras egen hemsida; Landsorganisationen, LO, Kooperativa förbundet , KF, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och deras sidoorganisationer bland andra Hyresgästföreningen, HSB: riksorganisation och Pensionärernas Riksorganisation, PRO. ABF:s verksamhet finansieras med bidrag från stat, landsting och kommun samt med avgifter från deltagare och medlemsorganisationer. ABF centralt får statsbidrag och fördelar sedan ut det till lokalavdelningarna utifrån deras verksamhets omfattning. År 2017 fick ABF 445 440 100 kronor i statsbidrag. Varje år deltar 750 000 personer i ABF:s cirkel- och kursverksamhet, nära 700 000 besöker föreläsningarna och över två miljoner tar del av musik-och teaterverksamheten.

Vad har då Arbetarnas Bildningsförbund för målsättning? De vill ”genom en fri och frivillig bildningsverksamhet, grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer bland annat främja och själv delta i, en samhällsomdaning i överensstämmelse med arbetarrörelsen grundläggande värderingar.”

Frågan är hur demokratins värderingar stämmer överens med de vittnesutsagor i såväl tingsrätten som hovrätten som försvaret hänvisade till.  När Fatima Doubakil intervjuades i Antirasistiska Akademin 20171205 sa hon bland annat:

”Finns en demoniseringskampanj från politiker och media att få med sig befolkningen att säga ja till särskilda lagar och ett särskilt förhållningssätt till svenska muslimer.” ( Således ett apartheidsystem, mitt förtydligande.)

”Staten har lagstiftat bort vissa rättigheter som har en påverkan på demokratin vad avser mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten för en redan marginaliserad grupp”(muslimer)

”Vi utbildar svenska muslimer om hur de ska göra om Säkerhetspolisen kommer och knackar på din dörr.”

”Säkerhetspolitiken och rasismen idag går hand i hand.”

”Anti-muslimismen tar sig uttryck i nya lagar, nya terrorlagar, handlingsplaner mot extremism.”

”Vi måste organisera oss i en politisk rörelse, och det kommer polarisera Sverige ännu mer.”

”Vi ska fullborda Sveriges demokrati, frågan är hur vi gör det och vad priset kommer att vara.”

”Det här kommer  bli en konfrontation mellan det vita majoritetssamhället och människor som inte är vita i Sverige, där de kräver samma rättigheter.

Frågan är om dessa uttalanden är i samklang med arbetarrörelsens värderingar? Tyvärr ville inte ABFs ordförande Helen Petterson svara på den frågan.

Helene Bergman, ansvarig utgivare

Kärringbloggen är helt beroende av gåvor så

Swisha gärna en gåva till 123 22 07 975

Du kan köpa boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten,  på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.

Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker säljs.

Hånskratten är islamisternas tecken på seger.

”Islamisterna som ville döda Lars Vilks har vunnit,” säger Mårten Arndtzén i Sveriges Radios kulturradio. På nätet ser jag samtidigt skrattande smileys från islamister rulla nedanför en uppdatering om dödsbeskedet. Mina öron hör fortfarande de triumfatoriska hånskratten som ekade i Hovrättens lokaler för några veckor sedan. Det var som att höra någon skratta på en begravning. Skratten kom från Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK när de skrattande följde efter den Säpovakt som tillsammans med sin kollega skyddade Nalin Pekgul när hon skulle vittna mot MMRK i hovrätten. En rättegång där Ann-Sofie Hermansson, f d s-kommunalråd  stod åtalad i ett enskilt åtal för grovt förtal. Ann- Sofie Hermansson friades från grovt förtal även i den andra lawfarerättegången.

Men Lars Vilks, Nalin Pekgul och Ann- Sofie Hermansson är inte de enda som drabbats av islamisternas hänsynslösa, besatta vrede och jakt. Jag vet flera. Bland annat några av de kvinnor jag intervjuade i min bok Förortens Grupp 8. En Sara Mohammad, en Amineh Kakabahve, en Hanna Gadban, en Soheila Fors. De som kritiserat hederskulturen och islamisterna. De lever alla under Säpobeskydd och skyddad identitet. Sedan finns det ytterligare kvinnor som jag nämner i boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Men likgiltigheten för den fara dessa människor är utsatta för är bestickande. Den nämns inte högt.   Alla dessa människor som  svikits av den svenska kultureliten, media, museer, bibliotek, ja alla dessa institutioner som säger sig stå för yttrandefriheten. Istället är det islamisterna/extremisterna man försvarar. 

Några timmar innan dödsbeskedet om Lars Vilks kom, hade jag begärt utträde ur Svenska Pen. Jag gjorde det offentligt på Facebook och på Twitter. Jag skrev: 

”Hej jag säger härmed upp mitt medlemsskap i Svenska Pen. Anledningen är att Svenska Pen inte tar det hot mot yttrandefriheten som existerar i dag i Sverige på allvar. Trots att vi bevisligen lever i en tystnadskultur. Det är alltid lättare att kritisera andra länders brister, men kräver mer mod och civilkurage att ta de hot som existerar idag i det egna landet på allvar.”

Innan jag gjorde detta hade jag haft en mejlkonversation med Jesper Bengtsson, ordförande för Svenska Pen. Jag hade tagit upp förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson och tyckte Svenska Pen skulle lyfta den här frågan till debatt. Jo då Bengtsson höll med mig i sak om allt. Men svarade aldrig på min fråga om Svenska Pen var villig att diskutera saken öppet. Jag är så trött på detta hyckleri, denna feghet att inte öppet våga gå ut. Att inte öppet våga stå för demokrati och yttrandefrihet från svenska organisationer, institutioner och politiska partier. Jesper Bengtsson svarade i alla fall. Jag har varit med om att tystnaden inte minst från media är det som råder när man lyfter dessa frågor. 

Och jag förstår inte dagens journalister i de stora medierna, som med sin tystnad eller kritiklösa rapporterande lämnat över till islamisterna? Förstår de inte, ser de inte, eller vill de inte se –  att makten har förflyttats från regering och riksdag till islamisterna och deras nätverk i det offentliga Sverige? I Carina Häggs och min research som vi bedrivit under flera år har vi sett att islamisterna och deras medlöpare har infiltrerat så gott som alla samhällsområden. Deras agerande är systemhotande i demokratin Sverige. Det finns eller har funnits journalister som försökt/försöker ta upp dessa frågor men mer eller mindre tystas.

Den största uppgift en journalist har är att kritisera makten. Och de som i dagens läge har makten gynnas med medel från skattebetalarna. Alltså är det dags att publicera eller debattera det som är sant och relevant oavsett vad de mäktiga i samhället än må tycka. En bra början att sätta sig in i ämnet är att att läsa/lyssna på boken Den politiska rättegången – kampen om yttrandefriheten. 

Finns på vulkanmedia.se eller Storytell, Adlibris, Bokus. 

Helene Bergman, ansvarig utgivare. 

Kärringbloggen står helt fri från såväl ekonomiska som politiska intressen, men ingår i det publicistiska systemet. 

Vill du stötta den helt oberoende Kärringbloggen kan du swisha till 123 22 07 975.