Från rättssal till skottlossning- demokratins sönderfall i små steg

Charlie Kirk mördas, journalister hotas, politiker jagas. Demokratins sönderfall sker inte i en storm – utan i små steg.“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Orden yttrades av advokat Allan Stutzinsky under rättegången mot Ann-Sofie, Soffan, Hermansson i januari år 2020 i Göteborgs tingsrätt. Jag satt på åhörarbänken och hörde honom säga det. Och jag har burit med mig de orden sedan dess. Jag har skrivit en hel bok om den rättegången- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten!

För Kärringbloggens modiga journalistik!

Swisha hur mycket och hur lite till

123 220 79 75

 

Fem år senare kan jag bara konstatera: de små stegen har redan lett oss in i tyranniet. Då handlade det om ord i en rättssal, om jurister, domare och advokater. Men fem år senare ser vi något annat. De senaste dagarna – opinionsbildare mördas på ett campus, Charlie Kirk, journalister förföljs och hotas, Nick Alinia. Svenska politiker mobbas utanför riksdagshuset. Vad som 2020 ännu var en juridisk prövning av ord har nu blivit en fysisk uppgörelse med människor. 

När opinionsbildare skjuts ihjäl i USA kan vi inte längre luta oss tillbaka och tro att ”det händer bara där” Historien visar att det som sker i USA förr eller senare får fäste också här. Och jag ser redan nu hur samma väg börjar trampas i Sverige.

För mig började det inte i Göteborg 2024, när jag för första gången i mitt liv kände mig fredlös i mitt eget land. Nej, det började långt tidigare.

Redan 2010, när Julian Assange offrades i ett internationellt justitiemord, stod det klart att Sverige inte längre stod upp för grundläggande rättsprinciper. De stora medierna teg. Politikerna teg. Det var då vi tog det första lilla steget.

Sedan kom 2020 och rättegången mot Hermansson. Hon hade ifrågasatt islamistiska krafter i Göteborg och ställdes till svars för att hon använt sin yttrandefrihet. Stutzinsky sa då: “De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.” Då var det en varning. Idag är det ett facit.

För sedan dess har stegen blivit fler. Och tyngre. Vasaplatsen i Göteborg, där palestinska demonstranter tog över gatorna. Gustav Adolfs Torg i samma stad, där jag själv hotades av en vänsterpartistisk politiker  medan polisen såg på. Vid riksdagshuset i Stockholm, där regeringsmedlemmar förföljdes av mobbare.

Allt detta hänger ihop. Det är inga isolerade händelser. Det är en kedja. En utveckling. Små steg som blir till en väg – en väg rakt in i tyranniet.

Och mitt i detta: statens passivitet. Poliser som står bredvid och ser på. Myndigheter som blundar. Politiker som mumlar. De stora medierna som förminskar, relativiserar eller förtiger. Demokratins aktörer står ensamma.

När journalister slutar skriva för att de är rädda. När politiker drar sig undan väljarmöten. När människor tystnar för att hoten blivit för många. Då har våldet redan segrat. Då är orden värdelösa.

Jag skriver detta därför att jag har burit med mig Allan Stutzinskys ord under så många år – och nu ser jag hur de små stegen har blivit till en väg.

“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Och nu riktar jag mig direkt till er som bär ansvaret: politiker, poliser, domare, Public Service och journalister på de stora medierna – Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet. Ni kan inte längre gömma er bakom tystnaden. Ni kan inte längre stå vid sidan. Det är ni som måste försvara demokratin – inte vi.

För vi alternativa journalister har redan gjort vårt. Kärringbloggen och andra fria röster har i åratal skrivit, varnat och visat vad som händer. Vi har hållit fast vid ordet när ni teg.

Det är inte vi som svek demokratin.

Det är ni.

Helene Bergman

Därför skriver jag på Riks.se – också!

Min  första krönika på Riks.se. är publicerad.  

Jag skriver där för att kunna nå många läsare – och för att ta upp det som annars riskerar att tystas ner. Och alltfler fler ser och läser Riks. Siffrorna visar att Riks på kort tid etablerat sig som en av de största svenska nyhets- och opinionskanalerna på YouTube. Med fler prenumeranter än SVT och nästan i nivå med Aftonbladet är det tydligt att Riks når en bred publik – och att alternativmedia numera kan mäta sig med de etablerade drakarna.

I helgen publicerades alltså min första krönika på Riks.se. Den handlar om att FN svartlistat Hamas för systematiskt sexuellt våld under attacken den 7 oktober – en nyhet som AP, Reuters och AFP rapporterat, men som de stora svenska medierna valde att tiga om.

När jag började som journalist trodde jag att mitt uppdrag alltid skulle vara detsamma: att ge människor fakta så att de själva kan dra sina slutsatser. Men i dag ser jag något annat. Viktiga nyheter försvinner, för att de anses känsliga. Tystnaden blir en sorts censur. För mig har det alltid varit viktigast att nå ut till vanliga människor. Journalistiken måste bottna i verkligheten, inte i de slutna rum där journalister pratar med varandra. Jag är trött på den journalistiska elitismen som gör att många röster aldrig får höras. Därför lockas jag av Riks – de vänder sig direkt till en publik som vill ha raka svar och som inte längre känner sig representerad i de etablerade medierna. För mig är det mer spännande och utmanande att skriva där än att fastna i ett system där man redan vet vad man får säga och inte!

Jag har i dag två plattformar där jag kan skriva: min egen Kärringblogg och Riks.se. Riks motto är: ”Vi rapporterar det som andra medier undviker.” Och det är precis därför jag väljer att publicera där.

Det här är bara början – jag kommer framöver att medarbeta regelbundet på Riks.se. För mig handlar det inte om partipolitik, utan om yttrandefrihet och journalistikens själ. Och på Riks.se når jag dessutom många människor, eftersom allt fler ser och läser Riks.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få skriva – utan också om att bli läst.

Jag kommer självklart att fortsätta att skriva här på Kärringbloggen som är helt min egen och ta upp det som passar just här. Så fortsätt att stötta  Kärringbloggen Swisha valfri summa 123 220 79 75.

Helene Bergman.

De kräver pressfrihet – men tiger om Hamas

Det svenska uppropet för pressfrihet i Gaza låter legitimt – men missar den viktigaste punkten: det är inte bara Israel som begränsar rapporteringen. Det är Hamas. Och den som säger sanningen där riskerar livet. Journalistens uppgift är att granska all makt – inte bara den som är politiskt bekväm att kritisera.

Viktigt att stötta en fri medieröst! 

Kärringbloggen ! 

Swisha till 123 220 79 75. Stort som smått!  

 

Över 500 personer i Sverige – däribland journalister, fotografer, författare och kulturarbetare – har nyligen undertecknat ett upprop där de kräver att Israel ska släppa in oberoende journalister i Gaza. Det låter som ett legitimt krav. I en krigszon behövs insyn. Makt måste granskas. Det är själva kärnan i den fria pressens uppdrag.

Men vem skyddar utländska journalister inne i Gaza?

  • Ska de ackrediteras av Hamas? Då blir de gisslan- bokstavligen och språkligt.
  • Ska de gå in oberoende ? Då överlever de inte.
  • Ska de följa IDF som inbäddade? Då får de inte röra sig fritt – och då anklagas de för att vara partiska.

För mitt i detta naiva krav, som de 500 ger uttryck för – på öppenhet, ansvar och journalistisk integritet lyser en sak med sin totala frånvaro: kritiken mot Hamas. Det är inte bara en förbisedd detalj – det är ett strukturellt blint öga. För i praktiken är det redan i dag omöjligt att rapportera fritt från Gaza, inte bara för frilansare eller obetalda journalister, utan också för världens mest rutinerade krigskorrespondenter med stora redaktioner bakom sig.

Gaza – en plats där journalistik dör i tysthet

Varför?

Därför att Gaza kontrolleras av Hamas – en auktoritär, islamistisk terrororganisation. Och Hamas har full kontroll över all information som kommer ut ur området. Inga journalister, palestinska eller utländska, får verka fritt. De som arbetar där måste godkännas av Hamas, tilldelas övervakare, och rapportera enligt regimens linje. Den som avviker riskerar hot, gripande eller i värsta fall döden.

Det är inte en spekulation – det är väldokumenterat.

Många av de journalister som dödats i Gaza sedan den 7 oktober har haft nära band till Hamas. Vissa har firat attacken mot Israel öppet på sociala medier. Andra har samtidigt kallats ”oberoende”. Gränsen mellan journalistik och propaganda har suddats ut. Och ändå kräver man att Israel ska släppa in fler – som om det vore nyckeln till sanningen.

Samtidigt är Gaza en aktiv krigszon där risken att dödas är enorm – oavsett på vems sida man står. Hamas placerar sin militära infrastruktur i civila byggnader – under sjukhus, i skolor, bredvid bostäder – vilket gör det livsfarligt för alla på plats, även för etablerade journalister med hjälm, väst och stödteam. Risken att dödas av en israelisk attack är reell – för att Hamas gömmer sig bland civilbefolkningen. Detta borde varje hederlig granskning börja med att erkänna.

Journalistiskt svek: att tiga om den andra makten

Det mest anmärkningsvärda är alltså inte bara att det är farligt att rapportera från Gaza – det är att journalistiken har blivit ensidig.

I det svenska uppropet talas det mycket om Israel. Men ingenting om Hamas. Inga krav på att Hamas ska släppa pressen fri. Inga krav på att terrorgruppen ska tillåta palestinska journalister att arbeta utan övervakning, hot och censur.

När FN nu bekräftar att kvinnor och barn utsattes för grovt sexuellt våld under Hamas attack den 7 oktober, är det fortfarande tyst i journalistkollektivet. Inga parallella upprop, inga nyhetsflashar, inga intervjuer med experter om systematiska våldtäkter. Den feministiska reaktionen – både i Sverige och internationellt – är öronbedövande i sin frånvaro.

Det är alltså inte bara Israel som stänger gränser. Det gör också den ideologiska filterbubblan, där vissa sanningar inte är välkomna.

Vad är det som krävs för att få kalla sig “oberoende”?

Jag har arbetat som journalist i över femtio år. Jag har rapporterat från länder där pressfriheten varit under attack, från miljöer där sanningen har ett pris. Och jag vet hur viktigt det är att aldrig låta sin lojalitet skymma blicken.

Journalistikens främsta uppgift är att stå fri från makten – all makt. Den är inte att välja sida, utan att belysa båda. Men det vi ser nu är inte journalistik – det är aktivism med presslegitimation. Det är krav på insyn hos den ena parten, och en besvärande tystnad gentemot den andra.

Att kräva pressfrihet i Gaza utan att nämna Hamas är som att kräva demokrati i Iran utan att nämna mullorna. Det är att låtsas att verkligheten bara har en sida.

Vem hindrar egentligen sanningen från att komma fram?

Vill man ha sann, fri och oberoende rapportering från Gaza – vilket jag också vill – då måste man först våga tala om det faktum att Hamas utgör det största hindret. Det är Hamas som tystar, förföljer och dödar palestinska journalister. Det är Hamas som sätter villkoren för vad som får sägas. Det är Hamas som förvandlat Gaza till en informationsmässig svart låda.

Det är inte Israel som stänger dörren till sanningen.

Det är de journalister – som bara  vågar öppna sanningen åt ett håll.

Helene Bergman

 

Palestinaflagg i Göteborgs seglarmetropol, Långedrag

Palestinaflaggor även till sjöss. Den här segelbåten med hemmahamn Ingarögör politisk markering i Göteborgs seglaridyll Långedrag. Mellanösternkonflikten har lagt till i hamnen – utan att någon höjer ett ögonbryn. Foto Helene Bergman

I Långedrag, Göteborgs seglarmetropol, har nu även Mellanösternkonflikten lagt till. En segelbåt med hemmahamn Ingarö har hissat den palestinska flaggan. Är det solidaritet – eller signalering från det moraliska överhavet?

Kärringbloggen behöver all stöttning! 

Swisha 123 220 79 75

Långedrag. Solglitter på havet. Segelbåtar i rad. Gin & tonic i sittbrunnen. Semester. Och så – en palestinsk flagga vajande från en båt med hemmahamn Ingarö. Det är inte första gången politiken letar sig in i nya rum, men nu har den alltså ankrat i hamnen.

Massböner på gatorna. Sorgemarscher för Gaza. Och nu – symbolstarka flaggor på svenska fritidsbåtar. Att hissa en flagga är att ta ställning. Det vet varje demonstrant. Men i Långedrag är det inte megafoner och talkörer som dominerar, utan teakdäck och välputsade mantåg. Därför blir kontrasten så skarp. En palestinsk flagga i denna borgerliga skärgårdsidyll är ingen slump. Det är en gest – en tyst, men laddad markering.

Men man undrar: om någon hissade en israelisk flagga här, hur skulle det tas emot? Skulle den också betraktas som en fri handling? Eller som en provokation? Svenska politiker tiger. Polisen tittar bort. Medierna blundar. Och seglarklassen hissar nya fanor – inte av mod, utan för att de vet att just den här flaggan inte kostar dem något.

Inga arga grannar. Inga drev. Bara en tyst applåd från det moraliska finrummet. När även segelbåtar tar ställning för Hamas – då vet man att moralen guppar tryggt i Långedrag.

Helene Bergman

Hamas använde henne som vapen – hennes kropp bar hela hatet.

💥 Hamas använde sexuellt våld som krigsstrategi – ny rapport bekräftar brutaliteten den 7 oktober

Det hände den 7 oktober 2023. Hon var en av många israeliska kvinnor som Hamas attackerade med brutalt sexualiserat våld – innan de avrättades. Nu slår en ny utredning fast att detta inte var enskilda illdåd, utan en strategi: att använda kvinnors kroppar som slagfält i ett ideologiskt hatkrig. Samtidigt har världens kvinnorörelser, FN-organ och självutnämnda jämställdhetskämpar varit påfallande tysta. När judiska kvinnor våldtas och mördas – väljer systerskapet att titta bort.

Den här artikeln handlar om vad som verkligen hände. Och om dem som inte längre kan berätta själva.

För modig journalistik! 

                                                             Stötta Kärringbloggen!

Swisha 123 220 79 75

 

Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som nu presenteras i en kommande rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project, och hela rapporten väntas offentliggöras senare i veckan.

Men redan nu är slutsatserna skakande – och obestridliga.

🔍 Vad vet vi hittills?

Enligt artikeln i Jerusalem Post (6 juli 2025) har utredarna kunnat konstatera att:

  • Sexuellt våld användes brett, systematiskt och som en medveten del av Hamas strategi.
  • Vittnesmål har samlats från överlevare, räddningspersonal och militärer som mötte kroppar med tecken på sexualiserat våld.
  • Kroppskameror, fotodokumentation och rättsmedicinska undersökningar stöder uppgifterna.
  • Övergreppen skedde på flera platser: Nova-festivalen i Re’im, kibbutzer längs gränsen, samt under fångenskap i Gaza.
  • Våldet riktades främst mot kvinnor – men även män har dokumenterats som offer för förnedrande sexualiserat våld.

Enligt Dinah-projektets företrädare var detta inte en serie isolerade övergrepp, utan en verktygslåda av våldsam sexuell terror med syfte att skada, skrämma och demoralisera.

🕯️ Varför namnet Dinah?

Projektet har fått namn efter Dinah, Jakobs dotter i Gamla testamentet, som blev våldtagen – men vars röst aldrig hördes.

På samma sätt har många av offren från den 7 oktober mördats, eller bär så djupa trauman att de ännu inte förmår tala.

“The goal is to give voice to those who cannot speak,” säger utredarna.

🔇 Tystnaden från världen

Trots bevisbilden har världens reaktion varit dämpad, särskilt från organisationer som annars säger sig kämpa för kvinnors rättigheter.

UN Women, vars svenska ordförande vid tiden var Alexandra Pascalidou, dröjde två månader innan de ens nämnde att sexuellt våld kan ha förekommit – och då utan att nämna Hamas vid namn. Det är denna tystnad som nu får hård kritik från både jurister och journalister.

📍 Slutsats

Rapporten från The Dinah Initiative är ännu inte offentlig i sin helhet, men det som redan är känt är tillräckligt för att slå fast:

  • Hamas använde sexualiserat våld som ett vapen, inte som en följd av kaos.
  • Övergreppen var systematiska och ideologiskt drivna.
  • Bevisen är mångsidiga och juridiskt hållbara: kroppskameror, rättsmedicin, ögonvittnen.
  • Tystnaden från världssamfundet – och särskilt från feministiska organisationer är anmärkningsvärd.

Rapporten uppmanar FN:s generalsekreterare Antònio Guterres att skicka ut en oberoende utredningsrupp och att inkludera Hamas på listan över grupper som använder sexuellt våld som vapen, tillsammans med organisationer som ISIS och Boko Haram, skriver Jerusalem Post.

 

Helene Bergman

När staten väljer vilka som får tala. Den som skriker högst, vinner!

Tre seminarier om Israel ställdes in på grund av hot. Samtidigt marscherade propalestinska demonstranter genom Visbys gator – skyddade av polis.På bilden:
Demonstration med palestinska flaggor och plakat som ¨Stoppa handeln med Israel¨I bakgrunden polisbussar.  När vissa röster tystas av rädsla och andra lyfts fram med statligt skydd – då talar  tystnaden sitt eget språk. Foto Helene Bergman

Almedalen: Tre seminarier om Israel tystades på grund av hot. De blev aldrig av. Samtidigt hördes propalestinska röster högt och tydligt när de marscherade  på Visbys gator – eskorterade av polis. När statens rädslan avgör vem som får tala och staten bara skyddar vissa röster, är yttrandefriheten inte länge fri. Den är villkorad. Och det är farligt.

Stötta Kärringbloggen

Swisha 123 220 79 75

 

🔇 Den judiska frånvaron – en politisk markör

Det är ingen tillfällighet att tre planerade seminarier om Israel på fartyget Elida aldrig blev av. Det handlade inte om brist på intresse eller innehåll. Det handlade om rädsla – för attacker, för störningar, för hot. Det är inte bara arrangörerna som drar sig ur. Det är samhället som backar undan, och lämnar vissa röster ensamma med sin utsatthet.

📣 Demonstrera – men med rätt åsikter

Samtidigt kunde propalestinska grupper hålla flera manifestationer. Med megafoner, flaggor och slagord- ¨Avveckla Israel.”   De var många – och de hördes. Polisen skyddade dem, som sig bör i en demokrati. Men när andra sidor av konflikten inte kan höras för att skyddet uteblir – vad har vi då?

Vi har en yttrandefrihet som är på väg att delas upp i godkänd och icke godkänd. I skyddad och oskyddad.

🔥 Dubbelmoralens ansikte

Jag satt själv på ett seminarium där rikspolischef Petra Lundh svarade undvikande på frågor om islamistiska hatdåd i Göteborg. Hon visste inte. Hon ville inte veta. Jag såg Säpo-personal ingripa resolut mot en klimataktivist. Men var var det resoluta stödet när seminarier tystades av hot?

Det offentliga samtalet håller på att luta snett. Åsiktsyttringar om Palestina, klimatet eller könsideologi möts med bejakande – ibland till och med med applåder. Men när judar, israeler eller kritiker av islamism vill tala, blir det tyst. Farligt tyst.

🧨 När modet ersätts av bekvämlighet

Yttrandefriheten är ingen bekvämlighet. Den kräver mod – inte bara av de som talar, utan av samhället som ska skydda rätten att tala.

När staten abdikerar från detta ansvar, när hot vinner över offentligheten, då är vi inte längre i en fungerande demokrati. Då har vi hamnat i en rädslans demokrati – där det inte längre  är lagen som avgör vad som får sägas, utan de som hotar mest.

När seminarier om Israel ställs in av rädsla, medan propalestinska tåg rullar fram med poliseskort – då talar tystnaden sitt eget språk. Då är dags att vi lyssnar – och vågar säga ifrån. Yttrandefriheten är antingen allas – eller ingens.

Helene Bergman

En invasion utan vapen – Sverige förändras medan vi tiger!

Studentflak i Göteborg 2025 med utländska flaggor! Ingen svensk flagga. Foto Helene Bergman

🇸🇪 Solen skiner över Göteborg. På Ullevi sjunger Håkan Hellström inför 75 000 fans.Det är folkfest, svensk sommar, nostalgi, gemenskap. Men samtidigt, inte långt därifrån Massbön på Bananpiren. Massbön i Slottskogen. Palestinska flaggor, talkörer, krav. Och i samma Slottskogen delar Socialdemokraternas kommunråd Jonas Attenius, som har en muslimsk stabschef  ut nya svenska medborgarskap. Jonas Attenius med  hjärtat hos muslimerna, som han själv antyder. Det är  svensk nationaldag – och jag har en  gnagande känsla av fara. Något är fel. Väldigt fel!  Något är hotfullt. Väldigt hotfullt. Och det är inte längre gömt. Det har blivit synligt särskilt detta årets nationaldag. Vad jag ser är inte bara yttrandefrihet. Det är inte bara behjärtansvärda demonstrationer.

Det känns istället organiserat. Iscensatt. Som en påverkansoperation – kanske från Iran, kanske från Turkiet, kanske från nätverk som verkar i moskéer, i skolor, på gator och i sociala medier.

Under ett helt år har jag upplevt  hur det offentliga rummet i Göteborg förändrats. På gator och torg, i demonstrationer och ockupationer, återkommer samma mönster: aggressivt dominansbeteende, religiösa ritualer i sekulära rum, utmanande blickar, tyst kontroll. Och polisen? Den står passiv. Lamslagen.

Jag börjar känna mig hotad i mitt eget land.

Stötta Kärringbloggen Swisha till 123 220 79 75

 

Historien viskar

Jag kan inte låta bli att tänka på Tyskland på 1930-talet. Hur kände människor när de första massmötena hölls? När flaggor vajade, när talkörer ekade, när vissa röster försvann – utan att någon riktigt sa ifrån?

Jag känner igen det där trycket. Den där tystnaden. Den där rädslan. Det börjar aldrig med vapen. Det börjar med ritualer. Med språkbyten. Med en flagga. Med att gator och torg långsamt förändras.

Vad gör de som är valda av svenska folket för att bevara demokratin, yttrandefriheten, kvinnors frihet? De som sitter i regeringen, i riksdagen.? De blundar. Eller deltar som s-Jonas Attenius.  Ser beslutsfattarna ingenting? Förstår de inte. Är de rädda.  Gömmer de sig i riksdagshuset?

Men någon måste säga det:

Det här handlar inte längre om Israel och Palestina. Det handlar om Sverige. Om vilket samhälle vi vill leva i. Ska vi vara ett öppet, sekulärt, demokratiskt land – där religion är privat och lagarna gäller lika för alla? Eller ska vi glida in i något nytt – där offentliga platser kontrolleras av krafter som inte delar våra värderingar, men utnyttjar vår tolerans?

Ett herrefolksbeteende

När journalisten Sofie Löwenmark i Expressen påpekar att muslimska nätverk i Sverige verkar för segregation, anklagas hon omedelbart för islamofobi. Det är en klassisk härskarteknik: stämpla den som varnar – och tysta budskapet.

Det är ett herrefolksbeteende.

“Du får inte säga det där. Du har inte tolkningsföreträde. Du ska tiga.”

Men det är precis nu vi måste tala.

Högt. Klart. Tydligt.

En tyst invasion utan vapen – än så länge.

Jag hör det från alla håll: På Facebook, bland gamla kollegor, i vänners sms. En oro. En rädsla. En känsla av förlust. Man viskar. Man säger: “Nu ska vi inte generalisera.”

Men ibland måste man generalisera – för att se mönstret. Vi talar inte längre om en vanlig invandring. Vi talar om en ideologisk expansion. Ett kulturskifte. En tyst, ännu fredlig, men målmedveten invasion av värderingar som vill förändra vårt samhälle i grunden.

Det handlar om makt

Det handlar inte om alla muslimer. Det handlar inte om att förbjuda tro. Det handlar om krafter som använder religion och konflikt som verktyg för makt. På bekostnad av yttrandefrihet, jämställdhet och demokrati. Och detta är inte bara mina känslor – jag vet det.

För jag har själv pekats ut i den internationella islamofobirapporten, framtagen med stöd från Turkiet. Där hängs jag och andra journalister, bland annat Sofie Löwenmark, ut som fiender. För att vi kritiserar islamistiska rörelser. För att vi försvarar sekulära värden.

Ingen rätt att bemöta. Ingen rättssäkerhet. Bara stämpling. Det är en del i något mycket större.

Varningen

Vi svenskar – vi kvinnor – vi sekulära medborgare som byggt det här landet på frihet, öppenhet och jämställdhet – vi måste våga se och höra. Vi måste våga tala om det vi ser. Även när det skaver. Även när det kostar. Vi måste försvara vår blågula flagga!

Helene Bergman

Svensk moské normaliserar kvinnomisshandel på Nationaldagen

Den 6 juni hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg, mitt under Sveriges nationaldag. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské – en organisation med dokumenterade kopplingar till Muslimska brödraskapet och med en kvinnosyn som inte hör hemma i vårt jämställda Sverige. Jag skrev redan 2015 i GöteborgsPosten ” Nej till könsapartheid” vad moskén förmedlar till kvinnor – bland annat att mannen får slå sin hustru, så länge slaget inte syns. Nu får alltså Muslimska Brödraskapet via Göteborgs Moské breda ut sig på Sveriges Nationaldag. Det är inte mångfald – det är eftergivenhet.

Affisch från Göteborgs Moské inför eid-bönen på nationaldagen 6 juni 2025. QR-koden leder till karta till Bananpiren. Moskéledningen har tidigare spridit material där hustrumisshandel tillåts “så länge det inte syns”. Att denna aktör tillåts dominera det offentliga rummet på Sveriges nationaldag bör väcka frågor.

🇸🇪

Eid-bön på nationaldagen – ett fönster mot ett parallellsamhälle?

Den 6 juni – Sveriges nationaldag – hålls en stor muslimsk massbön på Bananpiren i Göteborg. Bakom evenemanget står Göteborgs Moské. För många betraktas detta som ett uttryck för mångfald och religionsfrihet. En liknande massbön ägde rum förra året i Slottskogen i Göteborg. Då talade s- kommunalrådet Jonas Attenius inför 5 000 bedjande muslimer. Enligt tradition fick kvinnorna sitta längst bak. Det var då Attenius. lovade att kommunen skulle bojkotta varor från Israel. Något som senare Förvaltningsrätten fann starka skäl som talade för att det var olagligt. Jonas Attenius har nu valts in som ersättare i Socialdemokraternas verkställande organ. De högsta beslutande församlingen inom Socialdemokraterna.

Men bakom Göteborgs Moskés fasad döljer sig en verklighet som förtjänar granskning. Vilket bland annat forskaren Magnus Norell gjort:

Göteborgs Moské och Muslimska brödraskapet – kopplingen har dokumenterats i flera rapporter, bland annat i Magnus Norells rapport “Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) utgiven av The European Foundation for Democracy och i MSB:s tidigare beställda rapport (2017), som regeringen först beställde och sedan distanserade sig från efter politisk kritik.

Göteborgs Moské är alltså inte en neutral plats för andlighet. Den är dokumenterat knuten till Muslimska brödraskapet, en islamistisk rörelse med politisk agenda och en kvinnosyn som strider mot svensk lag. Jag har själv en broschyr från moskén – “Kvinna i islam” – där det står att en man i ett äktenskap får slå sin hustru, så länge slaget inte  syns.  Detta är inte bara förkastligt – det är ett hån mot kvinnors rättigheter, liksom mot de svenska värderingar som nationaldagen borde hedra.

🟡 Att denna moské ges en scen i Göteborg på Nationaldagen är ingen slump – det är ett resultat av aningslöshet, feghet och en vilseledd vilja till tolerans.

Vi kan – och ska – stå upp för religionsfrihet. Men det betyder inte att vi okritiskt ska acceptera religiösa aktörer som underminerar jämställdhet, yttrandefrihet och sekulär demokrati.

📣 På Sveriges Nationaldag förtjänar vi bättre än att en organisation med islamistisk agenda får dominera det offentliga rummet. Detta är inte inkludering – det är eftergivenhet.

Helene Bergman

 

Frankrikes varning borde väcka Sverige – Carina Hägg hade rätt redan 2009

Carina Hägg varnade för islamismen – blev utrensad. Ny fransk rapport bekräftar det hon sa 2009. Foto: Helene Bergman

En färsk fransk underrättelserapport varnar för Muslimska brödraskapets långsiktiga infiltration i europeiska demokratier, särskilt i Sverige.  Det som nu bekräftas officiellt varnade Carina Hägg för redan för över femton år sedan – och tystades. Nu agerar den borgerliga  regeringen och tillsätter en expertgrupp – men frågan är: varför lyssnade inte svenska politiker tidigare? Ett förslag: Låt Carina Hägg ingå i regeringens expertgruppen, liksom alla övriga som i åratal varnat!

 

Stötta Kärringbloggens oberoende  journalistik

Swisha 123 220 79 75

 

I maj 2025 presenterade franska underrättelsetjänsten en uppmärksammad rapport om hur Muslimska brödraskapet systematiskt bygger upp nätverk inom Europa för att påverka samhällen inifrån. Sverige pekas ut som ett av de mest utsatta länderna – just på grund av vår öppenhet, vår offentlighetsprincip och vår tilltro till föreningsfriheten. Organisationer kopplade till brödraskapet uppges ha fått offentliga medel för verksamheter vars verkliga syfte är att långsiktigt förändra västerländska värderingar. Detta är en utveckling som Frankrike nu försöker bromsa.

Sverige har också reagerat – åtminstone till viss del. Utbildningsminister Mats Persson (L) har som svar på rapporten tillsatt en expertgrupp som ska kartlägga islamistisk infiltration i Sverige. Persson skrev på plattformen X att Sverige står inför “liknande utmaningar” som Frankrike, och att vi måste få en tydlig lägesbild av påverkan från islamistiska nätverk.

Men detta är inget nytt!

Redan 2009 slog den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg larm. Hon såg hur islamister tog plats inom civilsamhället – och politiken – medan kvinnor som motsatte sig denna utveckling marginaliserades. Istället för att hennes varningar togs på allvar utsattes hon för förtalskampanjer, utfrysning och till slut uteslutning ur sitt eget parti.

I Kärringbloggens intervjuserie, som publicerades i början av  2023,  berättar Carina Hägg hur hon gång på gång påpekade islamisters inflytande inom både svenska föreningar och socialdemokratin. Men hon blev en belastning – och offrades.

Att hon fick rätt borde nu vara uppenbart. Men varför agerade inte Sverige tidigare? Och varför lyssnar man fortfarande hellre på islamistiska män än på sekulära och muslimska kvinnor? Ett råd till utbildningsminister Mats Persson (L) låt Carina Hägg ingå i regeringens expertgrupp, liksom Sameh Egyptsson!

Nu när även regeringen medger problemet, krävs en ärlig uppgörelse med den politiska och från de etablerade medias naivitet som har rått i decennier.

🔗 Läs hela intervjuserien här:

Public Service som krigshetsare – Israel/ Gazakriget

Blod, blod, blod ropar de propalestinska demonstranterna utanför Wallenstams på Avenyn i Göteborg. Foto Helene Bergman

 

”Blod, blod, blod på era händer,” ropar de hundratalet propalestinska demonstranterna i alla åldrar som, under stark polisbevakning, flockades utanför fastighetsbolaget Wallenstams kontor på Avenyn i Göteborg i lördags. En folkhop som triggats av medias, främst Public Service ensidiga rapportering om Israel/ Gaza kriget. Ett Public Service som passar väl in på epitetet – Media som krigshetsare.

Ge ett bidrag till oberoende Kärringbloggen.

       Swisha   123 220 79 75

  

Demonstranterna kräver att Wallenstam ska kasta ut det israeliska försvarsföretaget Elbit som hyr lokaler av fastighetsägaren. Det är inte första gången jag hör ropen. Men något har förskjutits. Det är som om media inte längre rapporterar om ett krig, där båda parter får höras, så gott det går. Nej det handlar om en enda berättelse, där känslor styr mer än fakta. 

Och den berättelsen produceras inte bara på gatorna. Den sänds dagligen ut från svensk Public Service. Jag hör och ser det varje dag – P1 Morgon, Ekot, Rapport och Aktuellt. Och där Public Service med sin makt över narrativet blir mer aktör än observatör. Det är inte så att Public Service ljuger. Nej, men de väljer bort. De väljer vem som får vara offer och vilken smärta som får ta plats.

Barnen i Gaza har ansikten och namn. Vi ser och hör dem gråta, sörjas. Men barnen i Sderot, i Ashkelon, Israel, de som gömmer sig i skyddsrum när Hamas skjuter raketer? De syns inte. Deras föräldrar intervjuas inte. Deras rädslor väger lätt. På så sätt gör Public Service ett moraliskt val – som påverkar hela den svenska opinionen. 

Och inte bara det! 

I varje nyhetssändning från Public Service  återkommer samma formuleringar: 

”Enligt hälsomyndigheten i Gaza har över 35 000 dödats….

Eller 

”Hälsodepartementet i det Hamasstyrda Gaza uppger att…”

Men vem är denna ”hälsomyndighet”?

Det sägs sällan rakt ut att den är direkt kontrollerad av Hamas – den terrorstämplade organisation som inledde kriget genom att mörda över 1 200 israeler den 7 oktober 2023 och fortfarande håller civila som gisslan. Det är alltså Hamas egen propagandamaskin som levererar siffrorna. Och Public Service rapporterar dem vidare – dag efter dag- utan att granska källan. Detta är inte neutral journalistik. Det är att vidarebefordra propaganda från en av parterna i ett blodigt krig. Det är en viktig journalistisk fråga, särskilt eftersom många internationella medier ( t ex BBC, Reuters) har fått kritik för att de okritisk återger Hamas siffror utan att förklara dess ursprung. 

 Och inte nog med det! 

Public Service i Sverige  använder sig av lokala ”frilans journalister” inne i Gaza, trots att alla vet att ingen där kan arbeta med oberoende journalistik. Inne i Gaza är det Hamas som kontrollerar medieproduktionen. Ingen kan rapportera fritt om Hamas militära närvaro i sjukhus, skolor eller bostäder. Den som försöker det riskerar sitt liv. Att kalla detta ”oberoende rapportering” är ett hån mot både publiken och det journalistiska uppdraget. När frilansjournalister inne i Gaza kallas ”oberoende”, fast de verkar under dödshot från en terrororganisation, är det inte längre journalistik. Det är iscensättning.

Framför mig ligger boken Media som krigshetsare av Folke Hagman. En bok som kom ut 1986. Den har sedan dess funnits i mitt medvetande. Media som krigshetsare är lika aktuell idag, som då!  I boken beskriver Folke Hagman hur media under världskrigen, Vietnamkriget, och det Kalla Kriget ofta agerade mer som aktivister än som journalister. Han varnade för medier  som blir part i målet. 

”Den som i god tro upprepar en lögn har ändå ett ansvar för att den sprids”, skriver Folke Hagman. 

Och nu är vi där igen! Media som hetsar! Media, inte minst Public Service och dess journalister har ett ansvar – att rapportera från båda sidor. Även från dem som inte ropar högst på Avenyn i Göteborg. 

Helene Bergman