Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem??🙉

Här gullar polisen i Visby med Tara Saleh. Polisen gullade med henne i Göteborg också. Inte bara med Tara Saleh utan även med övriga Palestina demonstranter. Foto Helene Bergman

Nu knackar de dörr 🙈

Polisen knackar dörr i hela Göteborg för att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Men när jag – och andra kvinnor – trakasserades av propalestinska demonstranter mitt i centrum, var polisen förvånansvärt passiv. NU passar det att poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Det säger något om vilka kampanjer som prioriteras, och vilka hot som lämnas därhän.

 

Stötta modiga, frispråkiga Kärringbloggen!

Swisha en hundralapp eller mer till

123 220 79 75

När myndigheter inte klarar sitt uppdrag börjar de kampanja. Just nu knackar polisen dörr i hela Göteborg. Inte för att leta efter förövare. Inte för att utreda brott. Nej – för att informera om ”mäns våld mot kvinnor.” Plötsligt dyker polischefen Emelie Kullmyr upp i medierna. Hon som knappt visat sig på två år när Göteborg plågats av:

  • propalestinska demonstrationer som spårat ur
  • maskerade män och kvinnor!  som skanderat slagord på våra gator
  • Hamas-symboler mitt i stan
  • judiska göteborgare som inte vågar bära Davidsstjärnan
  • gängskjutningar
  • en växande rädsla i hela staden

DÅ var polischefen tyst, så även rikspolischefen Petra Lundh. Rikspolischefen som inte ens visste vad som hänt i Göteborg, när jag frågade henne under Almedalsveckan  i somras.

Rikspolischef Petra Lundh.
Foto Helene Bergman

Men nu – under en ofarlig PR-vecka – står de  raka i ryggen. Nu vågar man knacka dörr hos skötsamma göteborgare och dela ut små broschyrer om ett problem som polisen redan har hundratals anmälningar om varje år, men sällan klarar upp. Varför? För att detta är riskfritt. Det är enkelt. Det är politiskt korrekt.

Det kräver inte att polisen möter aggressiva folkmassor, religiösa extremister eller maskerade män och kvinnor!  som inte backar för någon. Det kräver bara att man ler, delar ut en folder och går vidare i trapphuset. Detta är inte polisarbete. Det är myndighetsaktivism.  Formellt sett genomförs kampanjen i både centrum och utanförskapsområden.

Vad den leder till i praktiken är en helt annan fråga.

 Och nu det mest oroande: Värdegrundspolisen

Det som gör allt detta ännu mer oroande är att kampanjen rimmar perfekt med polisens nya värdegrundsdoktrin. I stället för att återta gatorna från extremism och våld fokuserar man nu på att fylla värdegrundskvoten. Man poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Polisen ska skydda demokratin, inte leka opinionsbildare. Var fanns polisen när vi faktiskt behövde dem?

Var fanns polisen när jag själv – och andra KVINNOR – blev trakasserade och hotade av propalestinska demonstranter på Gustav Adolfs torg och Vasaplatsen? När vi polisanmälde – och ingenting hände? När judiska göteborgare uttryckte oro för sin säkerhet? När icke tillståndsgivna demonstrationer blockerade Vasaplatsen och  centrala gator? Då var polisen obegripligt passiv.. Men nu – under en ofarlig PR-vecka – knackar de dörr. Det är lätt att slå mot de ofarliga. Det är svårt att ingripa där det faktiskt brinner. Och det är därför jag reagerar med en gång.

Inte för att jag inte tar våld i hemmet på allvar. Det har jag undersökt, skrivit om och kämpat mot i decennier. Men när polisen reducerar ett komplext socialt problem till en ideologisk slogan – då är det inte längre brottsbekämpning. Då är det propaganda. Jag har en enkel fråga: När tänker polisen ta tag i det våld som faktiskt hotar vår demokrati – inte lägga sin kraft på ofarliga kampanjer?

Helene Bergman

Så sa vi 40-talister ifrån – innan juridiken tog över

Den första tonårsgenerationen! Det var vi 40-talister på 60-talet. .

Minns du 60- och 70-talet? Kortkort, Mary Quant, Beatles, Janis Joplin – och känslan av att världen stod på glänt och väntade på oss.
När kvinnlig frihet inte var självklar, men desto mer efterlängtad.
När killar eller män blev för närgångna, då hade vi inga lagar att luta oss emot! Inga domstolar, ingen samtyckeslag, inte ens fri abort och knappt några p-piller. Men vi  hade  humor, hållning – och ryggrad.

 Och gärna en hundralapp till Kärringbloggen!

Swisha 123 220 79 75

När jag för en tid sedan skrev Två pussar och en dom om Micke Leinegård och den märkliga rättsprocessen, började kvinnor höra av sig. Deras berättelser bildade ett tidsdokument.
Ett dokument över en generation som visste hur man sa ifrån – snabbt, tydligt och utan att bli ett offer.

”Jag gav honom ett stenansikte”

I början av 70-talet ber en chef sin unga medarbetare – på arbetstid – att läsa hans egenskrivna porrnoveller och komma med synpunkter. Hon läser. Hon rättar språkfel. Hon ger några stillsamma förslag. Sedan lämnar hon tillbaka högen med ett ansikte så uttryckslöst att man hade kunnat projicera en film på det.

”Han väntade sig nog att jag skulle rodna”, skriver hon.
”Men han fick ett stenansikte.” 

Det var dåtidens kvinnliga strategi: avväpnande kyla.

”Fara och flyga!”

En annan kvinna berättar om en fest där en bekant plötsligt för in handen mellan hennes ben.
Ett ögonblick av chock. Sedan kom orden lika snabbt som en käftsmäll:

”Jag sa åt honom att fara och flyga.”

Det räckte. Han höll sig borta hela kvällen. Gränsen sattes – och respekterades.

Servitrisen och brickan

En ung servitris utsattes av en manlig gäst som gång på gång ”råkade” nypa henne när hon passerade. Till slut – när han ännu en gång nöp  henne bakifrån – vände hon sig inte om.
Hon tappade brickan. Rakt i hans knä. Med öl, sås, glas och bestick.

”Oj då”, sa hon. ”Du får ursäkta. Jag snubblade visst… på dig.”

Efter det satt han som ett ljus. Det är den typen av kvinnlig kreativitet som aldrig skrivits in i lagtexter – men som fungerat i årtusenden.

”Vi höll ihop”

En tredje kvinna berättar om hur man alltid varnade varandra för kladdiga killar. Ryktet gick mellan väninnor, korridorer, dansgolv. Man dansade inte med dem som inte kunde hålla händerna i styr. Man gick aldrig ensam med dem man inte litade på. Det var ett tyst kvinnligt säkerhetssystem.
Ett nätverk – innan ordet ”nätverk” ens fanns.

Kindpussarna – och den lilla rörelsen

Många minns gubbarna som skulle kindpussas, ofta fuktigt och lite för nära:

”Det var bara att dra undan kinden i tid”, skriver en kvinna.

Så gick det till: Små rörelser. Lätta markeringar. Tydliga signaler. Och saken var utagerad.

Varför var vi tuffare då? Den avgörande frågan. Och svaret ligger inte i att kvinnor var modigare – utan i själva tidsandan.  Vi växte upp under en epok som förändrades för varje månad. Musiken, politiken, sexualiteten, kläderna – allt var i rörelse. Frihet var inte ett ord. Det var ett verb. Och verb kräver handling. Vi tvingades till det!  Det fanns inga paragrafer att luta sig mot. Ingen samtyckeslag. Ingen rättsapparat som lyssnade på kvinnor på dagens sätt. Det var vi som markerade. Och vi gjorde det snabbt.

Det är lätt att glömma hur sårbart livet var då! P-pillret var nytt. Abort var inte fri förrän 1975. Preventivmedel var inte självklart. En oplanerad graviditet kunde stoppa ett helt liv. Det gjorde oss vaksamma. Och starka. När jag skriver ”juridiken tog över” menar jag inte att lagar är oviktiga. Men innan juridiken fanns – fanns vi själva. Våra röster, vårt tonfall, våra blickar. Integritet var ett personligt projekt – inte ett juridiskt. Men vi tog plats i en mansvärld. Vi arbetade, studerade, protesterade, bar jeans och minikjolar i ett samhälle byggt för män. Det gjorde oss inte rädda. Det gjorde oss tvärtom hårdhudade.

Slutord

Det säger något om vår samtid att två pussar på en personalfest kan leda till polisanmälan – och en dom. Vi ska vara tacksamma för att kvinnor idag har lagar som skyddar dem.
Men vi ska inte glömma den generation som klarade sig utan – och gjorde det med kraft, intelligens och spontanitet. Det här är kvinnors historia. Vår historia. En historia om mod utan manualer. Om gränser satta med blickar, röster, skratt – och i ett fall: en vältajmad tappad bricka.

Peace, Love & Understanding. ❤️

Helene Bergman 

Den folkligheten är ingen albatross om halsen – det är Göteborgs själ.

¨Här är vår `albatross om halsen`Hilton.
Vi kallar den mås- och den skriker GÖTEBORG. Det här är vår själ.
Foto Helene Bergman

Göteborg har alltid burits av två kulturer: den institutionella – och den folkliga. Därför är det nästan komiskt när GP:s kulturchef beskriver folkligheten som en ”albatross om halsen”. Ursäkta? I den här staden är DEN folkligheten inte en börda. Den är själva själen.

Kärringbloggen skriver vad andra inte vågar!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

För några dagar sedan satt jag på Göteborgs Stadsteater och såg uruppförandet av Lars Noréns Confession. Stadsteatern — Sveriges äldsta stadsteater — huset där Kent Andersson, Bengt Bratt, Lennart Hjulström och deras generations radikala folklighet en gång förändrade svensk scenkonst. Det var här Flotten, Hemmet och Sandlådan föddes.

Föreställningar som sedan spelades i Stockholm och hyllades som geniala. Så har det ofta varit:

Göteborg skapar. Stockholm tar emot. Och kulturcheferna applåderar – när det väl nått huvudstaden.

Därför reagerar jag så starkt när GP:s kulturchef Johan Hilton beskriver tanken på att återgå från Kulturkalaset till det gamla namnet Göteborgskalaset som ”ett typiskt göteborgskt kulturförakt” eller ”en kapitulation inför den här stadens albatross om halsen: folkligheten”.

Folkligheten. Som albatross. Förlåt mig — men då har kulturchefen inte förstått vilket kulturliv han  är satt att bevaka. Göteborg har alltid haft två kulturhjärtan:

Det ena är institutionernas — Stadsteaterns, Backas, Operans.

Det andra är folkets — körerna, gallerierna, jazzklubbarna, dansgrupperna, amatörteatrarna, proggen, punken och föreningslivet. Båda behövs. Båda bär staden.

Men det är det andra hjärtat som Hilton avfärdar.

”Albatross? Ursäkta mig.”

För i Göteborg är DEN folkligheten inte ett problem. Den är själva pulsen. Den är Nationalteatern, Nynningen, Motvind. Den är Håkan Hellström, Broder Daniel, Union Carbide Productions, The Soundtrack of Our Lives. Den är Attentat och Troublemakers, jazzklubbarna, Pusterviksbanden, körerna, amatörteatrarna och föreningslivet. Den är Angereds hiphop, Hisingens dansgrupper och alla de små scenerna som bär mer äkthet i sina väggar än vad många kulturredaktioner gör i sina krönikor.

Och DEN folkligheten är inte bara musik och teater. Den finns också i konsten — i hundratals ateljéer, kollektiva rum och alternativscener. Den är Röda Sten Konsthall, där människor i alla åldrar möts i en gammal industribyggnad som blivit ett av landets viktigaste samtidskonsthus. Den är Hasselblad Center, som bär en internationell fototradition mitt i Göteborg. Den är Sockerbruket, med sina konstnärskollektiv, keramiker, fotografer och målare. Den är de små gallerierna runt Järntorget, i Majorna, på Ringön och i Gamlestaden – där konsten inte lever på anslag, utan på envishet, nyfikenhet och ren skaparlust.

Det är också DEN folkligheten Hilton kallar en ”albatross”. Men utan dessa platser — utan dessa konstnärer — skulle Göteborg tappa en av sina allra starkaste röster.

Kulturkalaset vs. Göteborgskalaset – det verkliga avslöjandet.

Att göteborgarna vill byta tillbaka från Kulturkalaset till Göteborgskalaset är inte ”kulturförakt”. Det är kulturkärlek.

Göteborgskalaset var en stadsfest som tillhörde alla. Kulturkalaset var ett senare försök att ”förfina”, ”paketera” och institutionalisera den spontana glädje som var hela kalasets poäng. När människor nu längtar tillbaka till Göteborgskalaset säger de:

”Vi vill ha fest på våra villkor, inte någon annans.”

Och det är exakt den GÖTEBORGSKA folkliga ryggraden Hilton föraktar. När Hiltons företrädare Björn Werner ”sänkte Soffan” i sina ”kulturartiklar ” och därefter drog till Stockholm, tänkte jag:

” Jaha. Ytterligare en kulturchef som lämnar den stad som gett honom allt – för att bli salongsfähig i den huvudstad som först fnös åt våra uttryck, och sedan approprierade dem.

Göteborg har alltid varit för folkligt för vissa. För fritt. För ostyrigt. För osminkat. För mycket verklighet. Men det är just därför Göteborgs kultur alltid överlever – och alltid behövs. När scenen släcks ner  i Confession och publiken sitter i en nästan fysisk tystnad, slår det mig: Stadsteatern är fortfarande ett hus där både det höga och det låga ryms. Där stora berättelser möter vanliga människor. Där kultur inte är något man tilldelas från ovan, utan något som uppstår mellan oss.

DEN folkliga nerven är Göteborgs styrka. Det är vår historia, vår musik, våra kvarter, vår rytm. Och om någon kulturchef ser den som en albatross — då är det inte staden som gjort fel.

Det är blicken. hos kulturchefen.

P.S. Johan Hilton är från Borås.

Helene Bergman

Två pussar – och staten gick över gränsen

När Micke Lejnegard döms för något så mänskligt som två pussar handlar det inte längre om feminism – utan om ett rättsväsende som har spårat ur.
Jag blir inte sorgsen. Jag blir förbannad.
För när staten börjar döma känslor i stället för gärningar, då har den klivit över gränsen. Det som en gång handlade om frihet, mod och rätten att säga ifrån har förvandlats till moralpanik och statligt omhändertagande.

Tycker du om att läsa fri,oberoende journalistik ?

Swisha 100 kronor 123 220 79 75

Det svenska rättsväsendet, som en gång skulle skydda medborgarna från verkliga övergrepp och maktmissbruk, har nu blivit moralens väktare. Domstolarna väger inte längre gärningar – de väger känslor. De tar ställning i det sociala skådespel som dagens feminism iscensätter, där kvinnan återigen görs till offer och mannen till syndabock. Det är inte rättvisa. Det är moralisk teater med statligt stöd.

Jag har själv varit på otaliga personalfester på Sveriges Radio. Det dracks, det skrattades – och ja, ibland blev folk lite för berusade och började kladda. Så var det, både män och kvinnor. Men jag sa ifrån. Det räckte. Jag skulle aldrig i mitt liv ha polisanmält någon för en sådan sak. Det fanns inte ens på kartan. Vi var vuxna människor som tog ansvar för våra egna gränser. Det var en tid då kvinnor inte såg sig själva som offer, utan som personer med ryggrad och röst. Dagens så kallade feminister verkar ha tappat den förmågan. De ropar inte längre på pappa staten – nu är det mamma staten som ska rycka ut, trösta och straffa.
För varje social obekvämlighet, varje missförstånd, varje tafatt närmande ska någon myndighet kliva in och sätta etikett, dom och skuld.

Och samtidigt lever vi i ett land där män som våldtar kvinnor inte ens utvisas.
Proportionerna är fullständigt ur balans.

Det är något djupt orätt i detta. Män som Lejnegard, med decennier i public service och ett rykte som hederlig journalist, hängs ut och döms för något så mänskligt som två pussar. Samtidigt får verkliga förövare gå fria. Det är inte rättvisa. Det är moralisk hysteri. Den feminism som en gång var en kraft för jämställdhet har blivit en parodi på sig själv. Det handlar inte längre om kvinnors frihet – utan om männens förnedring. Om att visa vem som har makten, inte om att dela den.

Jag saknar den tid då kvinnor var stolta över att kunna säga ifrån – utan att ropa på staten, polisen eller medierna.
Då man kunde hantera en tafsande kollega med ett kallt ögonkast eller en skarp replik. Vi behövde inga domar för två pussar.
Vi behövde bara vår egen röst. Och kanske är det just det som gått förlorat. Modet att säga ifrån – utan att anmäla. Styrkan att stå upp – utan att spela offer.

Två pussar. Och ett land som glömde hur man är människa.

Helene Bergman

I dag ser jag hur Sverige hukar för de som skriker högst. Om människans värdighet!

Ljungbyhed, 1943. En ung man som snart ska bli min pappa. Han gav mig modet att se skillnaden mellan rätt och fel. Jag är min fars dotter.

 

I helgen har jag besökt mina föräldrars grav. De tillhörde en generation som visste vad krig betydde — och vad värdighet kostar. Kanske är det därför jag inte kan släppa den 7 oktober.  Jag läser Göran Rosenbergs ord i Expressen. Han avslutar med begreppet människans värdighet. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nova-festivalen i Israel. På de palestinier som jublade  i Gaza när offren fördes genom gatorna som gisslan. Samma palestinier har i västvärlden förvandlats till symboler för offer, omslutna av demonstrationer, slagord och gravmanifestationer.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik ? 

Swisha 100 kronor  123 220 79 75

Jag sitter på spårvagn 8 på väg mot Frölunda Torg. Det är en märklig resa — från mitt Johanneberg, där villorna i trä kompletterades med flerfamiljshus i brunrött tegel på trettiotalet, just innan andra världskriget bröt ut. Nu åker jag med spårvagn 8 där dagens förortskrig ägt rum, där bilar bränts och skott avlossats.

Men i mitt kvarter, Johanneberg i Göteborg,  känner jag människorna: Vera från Jordanien med sin blomsteraffär, skräddaren från Syrien, skomakaren också från Syrien, och Marco från Italien som öppnade restaurang redan på sextiotalet. Alla arbetar. Alla bidrar, alla pratar de svenska. 

Framför mig på spårvagn 8,  sitter en kvinna i hijab. Hon luktar falafel — en doft jag egentligen inte tycker om. Kanske för att den blivit en påminnelse om hur Sverige förändrats, hur vi hukar inför de som skriker högst, de som vägrar anpassa sig, de som kräver respekt men sällan visar den tillbaka.

Jag lyssnade nyligen på en nystartad podd, Varför Israel ? Två judar i Sverige talar om rädslan, tystnaden och beslutet att lämna landet. Den ena berättar att hon inte längre orkar se sina barn gå ut från den judiska skolan under ett hav av  palestinaflaggor och slagord. Hon flyttar till Israel – för att där åtminstone få leva öppet, inte gömma sig. Där alla har samma mål- att försvara det lilla landet med all kraft de har. Och jag tänker: hur kunde det bli så här – återigen! Att de judar som bott här i generationer, som byggt upp, arbetat, bidragit till vårt land, nu känner sig otrygga – medan de som kommit hit, ibland med förakt för landet som tagit emot dem, dominerar gatan, orden, rummet, media och politiken?

Jag tänker på Israel, där jag varit flera gånger – bland annat under den andra intifadan 2002. Jag minns de stolta, kaxiga israelerna jag mötte. Män och kvinnor som bär  sitt människovärde högt, mitt i hotet, mitt i sorgen.

Och jag jämför dem med så många svenskar i dag, som böjer ner sina huvuden i rädsla, som tystnar för att inte stöta sig, som inte längre vågar stå upp för något alls!

Så ser jag bilderna från Malmö: svenska kvinnor i några generationer efter mig, med gröna Hamas-pannband och en banderoll med texten “Death, death to the IDF.” ( IDF , Israel Defense Force)

Hur fan är det möjligt? Varför blir de inte arresterade?

Jag tänker på Tyskland – hur dagens poliser där agerar stenhårt mot propalestinska demonstrationer. Hur landet, med sin historia, vägrar låta hatet ta över gatorna igen.  Och jag tänker på hur snabbt anständigheten kan förlora mark, hur lätt hatet klär sig i politiska färger.

Jag har varit vid  mina föräldrars grav och tänt ett gravljus.  Min pappa blev inkallad under andra världskriget. Jag föddes 1946, och växte upp med föräldrar som visste vad kriget betydde. Jag minns hur jag hittade fotoböcker längst ner i bokhyllan. Svartvita bilder från Auschwitz – högar av lik, skor, smycken, guldtänder. Så jag växte upp nära kriget, nära antisemitismens fasor. Och därför kan jag inte stå tyst när jag ser vår tids nazism, maskerad som motstånd, hyllas på svenska gator.

För den 7 oktober handlar inte bara om Israel. Den handlar om oss. Om vilka vi är när världen prövas. Om vem som får bära ordet offer, och vem som får stå rak. Värdighet är en handling — något vi visar eller förlorar när prövningen kommer. 

Och kanske är det just det som är journalistens uppgift – att genomskåda sin tid, förstå vad som sker och sätta ord på det andra inte ser. Och medan propalestinierna tågar på Sveriges gator och hyllar Hamas, rapporterar P1:s Gomorron Världen om Madagaskar.

Min pappa gav mig det värdefullaste: att skilja på det som är rätt och det som är  fel!  Jag är min fars dotter!

 

Helene Bergman 

Är Göteborgs-Posten en nyhetstidning? Gömde undan blomsterskändningen till debattsidan

En propalestinsk aktivist sparkar på vår blomstergrav efter minnesstunden i Vasaparken den 7 oktober.
Händelsen filmades i sin helhet. Aktivisterna kallade det ”att städa”.
Stillbild ur film, Vasaparken Göteborg, 7 oktober 2025.

 

Göteborgs-Posten har misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag – att på nyhetsplats rapportera vad som faktiskt sker i den egna staden. När chefredaktör Christoffer Ahlqvist inte ens bemödar sig att svara på frågor om varför tidningen teg om en dokumenterad och polisanmäld ordningsstörning mitt i Göteborg, handlar det inte längre om en miss. Det handlar om en redaktion som abdikerat från nyhetsjournalistiken och lämnat walk over till känslostyrd opinion.

Den 7 oktober hölls en stillsam minnesstund i Vasaparken för de kvinnliga judar som våldtogs och mördades av Hamas.
Efter att polisen lämnat platsen rusade ett trettiotal propalestinska aktivister fram och skändade blomstergraven – mitt i centrala Göteborg. Händelsen dokumenterades och polisanmäldes.
Men Göteborgs-Posten teg. På nyhetsplats beskrevs dagen som fredlig.

En vecka senare fick en av aktivisterna, Taha Khatab, publicera en debattartikel i GP. Han påstod att platsen bara “städades”. Städades!

Det ordet etsade sig fast. För vittnen såg själva hur ljusen vältes, hur blommorna krossades och sorgekransen trampades ner i jorden.

När nyhetsjournalistiken abdikerar

Göteborgs-Posten har senare släppt fram andra röster:
på debattsidan skrev bland andra Vera Berzak  och en anonym kvinna. På ledarsidan kommenterade Adam Cwejman.

Men allt detta är opinionsmaterial. Det är inte nyhetsjournalistik. På nyhetsplats – där fakta kontrolleras, vittnen intervjuas och polisrapporter läses – var det tomt.
Ingen reporter ställde frågor. Ingen granskade vad som faktiskt hände.

Och det är där GP:s verkliga skandal ligger. Inte i vem som fick debattera, utan i att själva nyhetsjournalistiken lämnades därhän. När verkligheten blir obekväm flyttas den till debatt- och ledarsidorna.
Där förvandlas fakta till känslor, granskning till tyckande. Där ersätter opinionen sanningen.  Det är så journalistiken abdikerar. Det mest oroande är att Göteborgs-Posten nu kan ge sken av att ha “bevakat” händelsen.
För vanliga läsare ser det ut som om tidningen gjort sitt jobb – eftersom ämnet förekommit på debatt- och ledarsidorna.
Men det är en illusion.

De flesta vet inte hur en tidning fungerar. De tror att allt som står i GP har passerat redaktionens faktagranskning.
Men en debattartikel är inte en nyhet. Den bygger på skribentens egna åsikter, inte på redaktionens granskning. På det sättet kan GP lura sina egna läsare att tro att journalistiken fungerat.
Och när en redaktion börjar förväxla debatt med bevakning, då har den förlorat sin kompass.

Brevet till GP:s chefredaktör

Efter GP:s tystnad skrev jag och Caroline Thelning ett mejl till chefredaktör Christoffer Ahlqvist. I respekt för journalistiken och för allmänhetens rätt till korrekta nyheter.

“Det anmärkningsvärda är att Göteborgs-Posten inte rapporterade om denna händelse alls – trots att det var en tydlig nyhet om trygghet, hat och ordningsstörning mitt i centrala Göteborg.”

“När redaktionen avstår från att granska vad som faktiskt hände och i stället låter en part skriva sin egen version på debattsidan, abdikerar tidningen från sitt journalistiska uppdrag.”

Vi avslutade brevet:

“Det är inte vi som ska göra GP:s jobb.
Det är ni som har mandatet – och ansvaret – att värna sanningen.”

Men vi fick inget svar. Inte ett tack. Inte ens en bekräftelse. Jag har arbetat som journalist i hela mitt liv, bland annat som nyhetschef. Jag vet hur redaktioner fungerar.
När ett mejl till chefredaktören/ansvarig utgivare  försvinner i tystnaden handlar det inte om stress – det handlar om attityd. En von-oben-attityd som säger:
Vi står över er. Vi granskar vad vi vill.

Det är just den arrogansen som göder journalistföraktet. För människor känner när makten inte längre bryr sig om att se dem, höra dem – eller ens svara.

Göteborgs-Posten talar gärna om “demokratins fundament”. Men demokratin vilar inte på ledartexter eller på debattartiklar.
Den vilar på faktabaserad nyhetsjournalistik. Utan den – inget förtroende.

I årets Maktbarometer hamnade Riks på plats 13 bland Sveriges mest inflytelserika röster i sociala medier. Göteborgs-Posten fanns inte ens med. Det är ingen slump. För verkligheten berättas numera av dem som fortfarande vågar se den.
Inte av dem som gömmer sig bakom sina skrivbord på redaktionen.

Helene Bergman,

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100 kr till 123 220 79 75 

Så skiljer du på nyhet, ledare och debatt

  • Nyhet: Fakta ska kontrolleras, båda parter intervjuvas, vittnen höras, dokument granskas. Här gäller sanningskravet.
  • Ledare: Tidningens egen åsikt. Skriven av redaktionen, inte av reportrar.
  • Debatt: Privata personer eller organisationer får tycka, argumentera och övertyga – men utan krav på journalistisk granskning.

När en händelse som den i Vasaparken inte hamnar på nyhetsplats, utan på debatt eller ledare, har tidningen lämnat walk over till känslorna.
Och då upphör journalistiken att vara journalistik.

Jag slog larm redan 2015: Göteborgs moské delade ut en broschyr som sa att män får slå sina fruar.

Broschyren som delades ut i Nordstan, Göteborg 2015

I en broschyr från Göteborgs moské stod det att en man får slå sin hustru – bara inte i ansiktet och utan att lämna märken. Det skrev jag om i GP redan 2015. Jag vände mig till dåvarande statsministern Stefan Löfven. Då möttes jag av tystnad. Nu, tio år senare, gör Expressen samma budskap till en nyhet.

Men tio år av tystnad – medan kvinnorna fått  ta slagen.

År 2015 publicerades min debattartikel på en helsida i Göteborgs-Posten. Jag skrev om broschyren ”Kvinnan i Islam”, utgiven av Göteborgs moské. Där stod det svart på vitt: en man får slå sin hustru – bara inte i ansiktet, och bara så att inga märken syns.

Ur artikeln med rubriken:

” Stå upp för alla kvinnor – säg nej till könsapartheid

Män uppmanas att slå en upprorisk hustru, bara inte slaget lämnar några fysiska skador eller märken på kroppen.Texten står att läsa i det tryckta häftet ”Kvinnan i Islam”. Avsändare är Göteborgs moské. Varje fredag och lördag delas häftet ut av islamistiska Dawah-missionärer i köpcentret Nordstan i Göteborg.”

I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, såsom skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke.

Jag minns reaktionerna: eller snarare bristen på reaktioner. Det blev ingen storm. Ingen offentlig debatt. Ingen politiker som krävde svar. Den svenska offentligheten vände bort blicken.

Jag utgick från att dåvarande statsminister Stefan Löfvens pressavdelning läste GP:s debattsida. Jag förutsatte att någon i regeringen skulle reagera. Men även där var det tyst.

Stötta Kärringbloggen! Stort som smått – allt uppskattas!

Swisha till 123 220 79 75

Och nu – tio år senare – läser jag Expressens rubriker om imamer som predikar om just detta. Nu  behandlas det som en skandal. Men budskapet är exakt detsamma som jag redan larmade om 2015.

Det här är inte bara en historia om religion och kvinnosyn. Det är också en historia om ett dubbelt svek – journalistikens och politikens. Det handlar om när en nyhet är mogen. Det svenska samhället var för tio år sedan inte moget att ta emot, då var kritiken mot en moskés kvinnosyn  islamofobisk. Men nu ett decennium senare blir det en riksnyhet.

Men tio år har gått. Tio år av tystade kvinnors röster. Tio år där Sverige kunnat se åt ett annat håll.

Tio år av tystnad – medan kvinnorna fick ta slagen.

Helene Bergman

 

 

Från rättssal till skottlossning- demokratins sönderfall i små steg

Charlie Kirk mördas, journalister hotas, politiker jagas. Demokratins sönderfall sker inte i en storm – utan i små steg.“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Orden yttrades av advokat Allan Stutzinsky under rättegången mot Ann-Sofie, Soffan, Hermansson i januari år 2020 i Göteborgs tingsrätt. Jag satt på åhörarbänken och hörde honom säga det. Och jag har burit med mig de orden sedan dess. Jag har skrivit en hel bok om den rättegången- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten!

För Kärringbloggens modiga journalistik!

Swisha hur mycket och hur lite till

123 220 79 75

 

Fem år senare kan jag bara konstatera: de små stegen har redan lett oss in i tyranniet. Då handlade det om ord i en rättssal, om jurister, domare och advokater. Men fem år senare ser vi något annat. De senaste dagarna – opinionsbildare mördas på ett campus, Charlie Kirk, journalister förföljs och hotas, Nick Alinia. Svenska politiker mobbas utanför riksdagshuset. Vad som 2020 ännu var en juridisk prövning av ord har nu blivit en fysisk uppgörelse med människor. 

När opinionsbildare skjuts ihjäl i USA kan vi inte längre luta oss tillbaka och tro att ”det händer bara där” Historien visar att det som sker i USA förr eller senare får fäste också här. Och jag ser redan nu hur samma väg börjar trampas i Sverige.

För mig började det inte i Göteborg 2024, när jag för första gången i mitt liv kände mig fredlös i mitt eget land. Nej, det började långt tidigare.

Redan 2010, när Julian Assange offrades i ett internationellt justitiemord, stod det klart att Sverige inte längre stod upp för grundläggande rättsprinciper. De stora medierna teg. Politikerna teg. Det var då vi tog det första lilla steget.

Sedan kom 2020 och rättegången mot Hermansson. Hon hade ifrågasatt islamistiska krafter i Göteborg och ställdes till svars för att hon använt sin yttrandefrihet. Stutzinsky sa då: “De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.” Då var det en varning. Idag är det ett facit.

För sedan dess har stegen blivit fler. Och tyngre. Vasaplatsen i Göteborg, där palestinska demonstranter tog över gatorna. Gustav Adolfs Torg i samma stad, där jag själv hotades av en vänsterpartistisk politiker  medan polisen såg på. Vid riksdagshuset i Stockholm, där regeringsmedlemmar förföljdes av mobbare.

Allt detta hänger ihop. Det är inga isolerade händelser. Det är en kedja. En utveckling. Små steg som blir till en väg – en väg rakt in i tyranniet.

Och mitt i detta: statens passivitet. Poliser som står bredvid och ser på. Myndigheter som blundar. Politiker som mumlar. De stora medierna som förminskar, relativiserar eller förtiger. Demokratins aktörer står ensamma.

När journalister slutar skriva för att de är rädda. När politiker drar sig undan väljarmöten. När människor tystnar för att hoten blivit för många. Då har våldet redan segrat. Då är orden värdelösa.

Jag skriver detta därför att jag har burit med mig Allan Stutzinskys ord under så många år – och nu ser jag hur de små stegen har blivit till en väg.

“De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur.”

Och nu riktar jag mig direkt till er som bär ansvaret: politiker, poliser, domare, Public Service och journalister på de stora medierna – Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet. Ni kan inte längre gömma er bakom tystnaden. Ni kan inte längre stå vid sidan. Det är ni som måste försvara demokratin – inte vi.

För vi alternativa journalister har redan gjort vårt. Kärringbloggen och andra fria röster har i åratal skrivit, varnat och visat vad som händer. Vi har hållit fast vid ordet när ni teg.

Det är inte vi som svek demokratin.

Det är ni.

Helene Bergman

Dagar i Kavala No Ett.

Ljuset i Kavala, Grekland  är annorlunda. Det faller inte över mig, det omfamnar mig. Havet andas djupt utanför fönstret, som om det vill påminna mig om att jag är här – på gränsen mellan Europa och Asien, mellan dåtid och framtid.

Jag vandrar genom gränderna, ser tvätten vaja mellan husen, känner doften av timjan och fisk, hör ekot av röster jag inte förstår. Och mitt i detta försöker  jag finna min rytm i mina dagar i Kavala.

 

Jag tog den här bilden från min hängmatta, nere i kryddträdgården bland olivträd och vinrankor. Luften var mättad av rosmarin och basilika, vinden fick vinbladen att prassla som en viskning och ovanför mig skimrade olivernas silvergröna blad i solen.

När jag kommer ner i trädgården ser katterna mig direkt – de springer fram, jamar, vill bli smekta. Katten som adopterat mig är alltid först. Jag har döpt henne till Nike, efter den grekiska gudinnan. Hon är stridbar – det syns på hennes kropp: en avhuggen örsnibb, en svanstipp som saknas. Men hon rör sig med självklarhet, som om hon vunnit sina slag. Varje gång kommer hon springande som om hon vet att platsen i hängmattan tillhör oss båda – och jag känner mig befryndad, besjälad tillsammans med henne.

Du kommer väl ihåg den världsberömda segerstatyn Nike från Samothrake . Skulpturen är ett av den hellenistiska konstens största mästerverk. Den restes omkring 190 f Kr. av invånarna på den lilla ön Samothrake i norra Egeiska havet. Inte långt från där jag nu befinner mig – i Kavala. Skulpturen  påträffades 1863 och finns idag på Louvren i Paris! Upptäckten av statyn gjordes av fransmannen Charles Chapoiseau ( Wikipedia).

Men, oj, oj , oj här kommer en katt! Hoppsan, hoppsan.

”Du får inte vara här! Hoppsan! Ba, ba, ba.”

Och katten försvann från altanen på tredje våningen! Hoppade från räcket direkt in i cypressen. Se det var en riktig kattkommandosoldat som tog sig rakt upp på fasaden för att se verkligheten från första parkett. Annat det än de journalister som sitter och häckar på sina redaktioner, det!

I granatäppelträdet hänger frukterna ännu gröna, men redan med en rodnad över skalen – de håller på att mogna till djupare rött. Och längre bort glittrar havet i bländande blått, med öarna som blå skuggor i horisonten.

Och mitt i allt detta såg jag honom – en man från Kavala, kraftig till kroppen, som långsamt tog sig uppför den branta gatan. En cigarett i mungipan, en liten plastpåse i handen. Hans steg var tunga, långsamma, men självklara. Ett annat slags rytm i samma stad.

Vignett

I Kavala väger 24 grader tyngre.

Solen pressar närmare,

luften håller svetten kvar mot huden,

och jag lär mig att ge efter.

Mitt på dagen tystnar staden.

Persienner dras ner, gatorna ligger öde,

och jag gömmer mig med en bit vattenmelon,

kyler tungan, kyler tankarna.

Men när kvällen kommer

andas stenhusen ut dagens hetta,

rösterna återvänder, skratt glider genom gränderna.

Kavala vaknar,

och med staden – jag.

Helene Bergman.
Swisha gärna 123 220 79 75
Skickat från min iPhone

Därför skriver jag på Riks.se – också!

Min  första krönika på Riks.se. är publicerad.  

Jag skriver där för att kunna nå många läsare – och för att ta upp det som annars riskerar att tystas ner. Och alltfler fler ser och läser Riks. Siffrorna visar att Riks på kort tid etablerat sig som en av de största svenska nyhets- och opinionskanalerna på YouTube. Med fler prenumeranter än SVT och nästan i nivå med Aftonbladet är det tydligt att Riks når en bred publik – och att alternativmedia numera kan mäta sig med de etablerade drakarna.

I helgen publicerades alltså min första krönika på Riks.se. Den handlar om att FN svartlistat Hamas för systematiskt sexuellt våld under attacken den 7 oktober – en nyhet som AP, Reuters och AFP rapporterat, men som de stora svenska medierna valde att tiga om.

När jag började som journalist trodde jag att mitt uppdrag alltid skulle vara detsamma: att ge människor fakta så att de själva kan dra sina slutsatser. Men i dag ser jag något annat. Viktiga nyheter försvinner, för att de anses känsliga. Tystnaden blir en sorts censur. För mig har det alltid varit viktigast att nå ut till vanliga människor. Journalistiken måste bottna i verkligheten, inte i de slutna rum där journalister pratar med varandra. Jag är trött på den journalistiska elitismen som gör att många röster aldrig får höras. Därför lockas jag av Riks – de vänder sig direkt till en publik som vill ha raka svar och som inte längre känner sig representerad i de etablerade medierna. För mig är det mer spännande och utmanande att skriva där än att fastna i ett system där man redan vet vad man får säga och inte!

Jag har i dag två plattformar där jag kan skriva: min egen Kärringblogg och Riks.se. Riks motto är: ”Vi rapporterar det som andra medier undviker.” Och det är precis därför jag väljer att publicera där.

Det här är bara början – jag kommer framöver att medarbeta regelbundet på Riks.se. För mig handlar det inte om partipolitik, utan om yttrandefrihet och journalistikens själ. Och på Riks.se når jag dessutom många människor, eftersom allt fler ser och läser Riks.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få skriva – utan också om att bli läst.

Jag kommer självklart att fortsätta att skriva här på Kärringbloggen som är helt min egen och ta upp det som passar just här. Så fortsätt att stötta  Kärringbloggen Swisha valfri summa 123 220 79 75.

Helene Bergman.