När yttrandefriheten ersätts av folkdomstolen på Facebook

Sajten Doku, som granskar islamistiska miljöer, har efter massanmälningar permanent stängts ner av Facebook. Sofie Löwenmark skriver själv på X att hon blivit föremål för en organiserad kampanj efter sin krönika i Expressen om Anne Rambergs stöd för Folkets mujahedin. Facebook har i praktiken blivit en censurens folkdomstol. Vilket är ett hot mot yttrandefriheten som demokratin vilar på.Den som anmäls mest – försvinner.

Screenshot från Sofie Löwenmarks X

Doku verkar inom det svenska publicistiska systemet. Vilket innebär ansvarig utgivare, källskydd och med etiska regler som följs t ex möjlighet till rättelse. Det är så yttrandefriheten är hörnstenen i vår demokrati. 
Men på Facebook gäller något annat. Här räcker det att samla ihop tillräckligt många anmälningar och att organisera sig för att hävda kränkningar. Och FB regerar som en zombie och plattformen agerar genom att stänga ner journalistik.

För fri oberoende journalistik stöd Kärringbloggen 

Swisha till 123 220 79 75 

Detta innebär att det nu skett en avgörande förskjutning i vårt demokratiska system.  Från att vara en rättsstat till att bli ett demokratikallt reaktionssystem.  Facebook har därför i praktiken blivit en censurens folkdomstol!  Inte en instans som prövar sak. Utan en som reagerar på volym.

Den som anmäls mest – försvinner.

När Meta stänger ner journalistik utan insyn, utan tydlig motivering och utan reell möjlighet till överprövning, uppstår ett demokratiskt problem. För Facebook är inte en neutral plattform. Det är en av de viktigaste arenorna för det offentliga samtalet. Det är där människor nås. Det är där opinion formas.

Och just därför blir konsekvensen så allvarlig. När en journalist kan stängas ner därifrån på grund av organiserade anmälningar – då handlar det inte längre om “regler”. Då handlar det om makt.

Löwenmark granskar islamistiska miljöer. Ett område som väcker starka reaktioner. Ett område där organiserade motreaktioner är en realitet. Det gör inte saken mindre allvarlig.

Det gör den mer förutsägbar. Och det är där och då som t ex Facebook ska stå stark.

Än så länge råder tystnad i de etablerade medierna. Men jag hoppas på en bred diskussion och granskning av Facebook i demokratins namn. För en journalist har stängs ner från en av världens största plattformar. Men detta är  inte ett enskilt fall. Det är ett systemfel. Ett system där organiserat tryck kan väga tyngre än journalistiskt ansvar.

För vem försvarar yttrandefriheten när den avgörs av den som kan mobilisera flest anmälningar?

Helene Bergman
Kärringbloggen

Kvinnokampens söner bär också familjens vardag.

Min gamlemorfar Alfred och min gamlemormor Nelly.

Jag har mött min gamlemorfar — fiskaren från Bohuslän,  som kämpade för familjens överlevnad.

Idag ser jag fäder bära sina döttrar mot en större värld.

Däremellan ryms sex generationer och en samhällsförändring större än vi ibland förstår.

Swisha gärna en hundralapp till Kärringbloggen

123 220 79 75

Jag tänker ofta på dagens medelålders  män. Inte de som hörs mest. Inte de som positionerar sig i debatten. Utan de andra — männen mitt i livet.

De som hämtar på förskolan med mobilen inklämd mellan axel och kind. Som kan namnet på sitt barns bästa vän.

Som lagar middag utan att kalla det att “hjälpa till”. Som tvättar, tröstar, organiserar och får vardagen att fungera.

De väcker inga rubriker. De bara finns där.  Och kanske är det just därför de är så lätta att förbise.

Men jag ser dem.

Och ibland tänker jag att många av dem är just det — kvinnokampens söner.

För förändring sker inte främst i parlament eller på ledarsidor.

Den sker i kök. Vid hallmattor. I samtal mellan trötta föräldrar efter ännu en vab-dag.

Civilisation märks i vardagen. I vem som stannar. I vem som tar ansvar. I vem som lyssnar.

På en enda livstid kan ett samhälle förändras mer än man tror.

Jag har haft det ovanliga privilegiet att kunna överblicka sex generationer i min egen familj — från fiskaren och hans hustru som bar sina liv genom stormar, till barn som idag växer upp i en värld de aldrig hade kunnat föreställa sig.

När man ser en sådan linje är det svårt att inte känna en viss rikedom.

Och en stilla respekt för människans förmåga att förändras.

Min morfar var snickarmästare. Hans son fick bli arkitekt.

Hans döttrar — trots konstnärliga begåvningar — blev kontorister.

Så såg världen ut.

Inte nödvändigtvis av hårdhet, utan därför att ingen riktigt föreställde sig något annat.

Begränsningar vandrar ofta vidare mellan generationer — inte alltid genom förbud, utan genom det som aldrig uppmuntras.

Min mamma bar med sig mycket av detta. Hon älskade mig, det tvivlar jag aldrig på. Men hon försökte ibland hålla mig inom det trygga och begripliga.

Det tog mig många år att förstå att också hon varit formad av sin tid. Min pappa däremot begränsade mig aldrig.

Han kunde visserligen bara steka ägg — men han var en mycket bra pappa.

Och livet är mer komplext än våra teorier.

Föräldrar kan vara barn av sin tid och samtidigt ge sina barn något tidlöst: trygghet.

Kanske är det först som vuxen man fullt ut förstår vad det betyder.

Jag tillhör en generation kvinnor som kämpade hårt för rätten till egna liv. Vi gjorde motstånd mot strukturer som höll oss tillbaka.

Det var nödvändigt.

Men förändring sker sällan genom att man bryter med allt som varit. Den sker när någon går lite längre än generationen före.

Någon måste bli brytpunkten.

Och kanske är det därför jag idag ser på många män med en särskild värme.

De växte upp med arbetande mödrar.

Med kvinnliga chefer.

Med en självklarhet kring att kvinnor har egna liv. Det formar en människa. Det betyder inte att allt är färdigt.

Men det betyder att något stort redan har hänt.

Den svenska mannen har förflyttat sig — mer än många vill erkänna.

Ibland låter det offentliga samtalet som om män och kvinnor vore dömda till evig konflikt.

Jag har alltid haft svårt för den sortens förenklingar. De flesta av oss lever ju tillsammans.

Vi älskar varandra.

Får barn.

Bygger liv.

Samhällen utvecklas inte genom könskrig — utan genom långsam, nästan omärklig förflyttning.

Generation efter generation.

När jag möter yngre män, särskilt de som har döttrar, brukar jag ibland säga:

Glöm aldrig vilken betydelse du har i ditt barns liv.

En trygg pappa ger en flicka något ovärderligt — en tidig känsla av att världen inte bara är en plats där hon ska anpassa sig, utan där hon har rätt att ta plats.

Mycket av en kvinnas självklarhet börjar där. Inte i teorin. Utan i relationen till den första mannen i hennes liv.

Så ja — kvinnokampen förändrade kvinnors möjligheter.

Men kanske är en av dess största framgångar denna:

Den formade också män som inte längre behöver frukta starka kvinnor.

Män som står kvar.

Som delar livet.

Som bär vardagen.

Och när jag ser dem tänker jag ibland:

På en enda livstid kan världen faktiskt bli större.

Särskilt för våra döttrar.

Helene Bergman

 

Rädd att flyga – varför Erica Jongs roman fortfarande skrämmer

Jag kände igen mig i Isadora Wings vinglande mellan friheten och beroendet av en man. Min bok! Välläst!

Kärringbloggen flyger fortfarande ! 

Swisha en hundring till 123 220 79 75 

 

 

Jag läste Rädd att flyga första gången på 1970-talet, mitt i mitt eget unga kvinnoliv. Över 50 år senare är Erica Jongs roman fortfarande farlig – inte för att den handlar om sex, utan för att den försvarar kvinnlig frihet mot religiös och ideologisk kontroll.

Den brinner och bränner fortfarande – Rädd att flyga.

Boken där begreppet ”Det knapplösa knullet” skrevs in i litteraturhistorien.

Jag läste den första gången när den kom ut på svenska på 1970-talet. Mitt i mitt eget turbulenta unga kvinnoliv. Jag kände igen mig i Isadora Wings vinglande mellan friheten och beroendet av en man.

Själv hade jag nyss skilt mig, blivit ensamstående mamma och inlett en ny kärleksrelation. Att läsa Rädd att flyga var som att dricka vin och prata med sin bästa väninna. Vi pratade om allt: jobb, män, sex, mens, trygghet, frihet, äktenskap och älskare.

Längtan efter äventyret utan ansvar. Längtan att slippa borgerlighetens krav på hur en ”fin” flicka skulle uppföra sig. Släppa de kvinnliga bojorna. Satsa på vår egen begåvning och kreativitet. Leva som män alltid gjort. Ta för oss. Knulla när vi hade lust – utan skräck för att bli med barn.

1970-talet var kvinnokampens tid. P-pillren fanns. Fri abort blev verklighet. Rädd att flyga kom mitt i detta – och före hiv och aids. Den var ingen utopi. Den var möjlig.

Förutsättningen för det knapplösa knullet är att man inte känner varandra. Det är inte förenligt med långa relationer eller vigselbevis. Det är det som i dag kallas One Night Stand.

Men då var det bara ”lösaktiga kvinnor” som ägnade sig åt det. Det män alltid gjort.

När jag i dag läser Rädd att flyga ser jag tydligare vad den egentligen handlar om. Inte bara om sex. Utan om friheten att som kvinna genomföra sina drömmar – med eller utan man.

Valet mellan att vara maka och mor, eller en fri själ utan barn, man och äktenskap. Sökandet efter en livskamrat som kan ge allt – och rädslan för äktenskapet som trygghetszon. Den zon som ofta minskar den kvinnliga friheten, skaparglädjen och den sexuella lusten.

Jämställdhet är nödvändig. Men det är också det minst erotiska ord jag vet. Det skapar ordning – men inte begär. Och ändå: ingen kan ta ifrån oss längtan, drömmarna eller den erotiska spänningen.

Trots att Rädd att flyga kom ut 1973 – för över 50 år sedan – är den fortfarande aktuell. Och det är ingen slump. För konflikten mellan kvinnlig frihet och kontroll upphör aldrig.

I dag är hotet mot kvinnors sexuella självbestämmande inte abstrakt. Det är konkret. Det finns i islamistiska miljöer, i hederskulturer och i religiösa normsystem där kvinnors kroppar, begär och livsval underordnas kollektivets moral. Där kvinnlig njutning betraktas som synd. Där sexualiteten ska tämjas, täckas och kontrolleras.

Men hotet kommer inte bara därifrån. Det förstärks också när västerländska intellektuella och feminister relativiserar, förnekar eller försvarar dessa normsystem i toleransens namn.

Mot allt detta står Erica Jongs Rädd att flyga. Fortfarande. Orubblig.

Det är inte en bok om sex.

Det är en bok om kvinnlig frihet.

Och just därför måste den läsas – och försvaras – också i dag.

Helene Bergman

Nästa artikel på Kärringbloggen handlar om Rädd att flygas motsats- Haremet.

 

När vänsterjournalistiken blev en saltvattenkrokodil

Mangroveträsket, Sundabarns, Bangladesh. Saltvattenkrokodilen syns inte i bild. Foto Helene Bergman

I Sundarbans mangroveträsk, vid gränsen mellan Bangladesh och Indien, lever några av världens farligaste saltvattenkrokodiler.
De jagar inte öppet. De skriker inte. De väntar. När de väl slår till släpper de aldrig taget. De skakar sitt byte tills det är utmattat.

Jag var där – ett snubblande felsteg och jag hade blivit saltvattenskrokodilens byte. Det är inte bara saltvattenkrokodiler som fungerar så- vissa vänstermedier gör det också.

Stöd Kärringbloggen. Krokodilerna gör det inte. 🐊

Swisha en hundralapp till 123 220 79 75  

I Sundarbans mangroveträsk lever saltvattenkrokodiler. De är stora. De är gamla. De är vana vid att vinna.

De ligger stilla i det mörka vattnet, nästan osynliga. Bara ögonen syns – två blanka punkter i ytan.

När bytet kommer tillräckligt nära slår de till. Käkarna stängs med ett ljud som ingen glömmer.

När käkarna väl är stängda öppnas de inte av vilja. Saltvattenkrokodilen håller fast. Den skakar bytet. Inte av hat.
Inte av moral. Utan av instinkt.

Men ibland händer något ovanligt. Ibland hörs ett slag. En sten. En kraft som tvingar käkarna att öppnas.

Bytet faller ner i vattnet.

Skadat.
Levande.

Jag stod på däck i fören på en båt i Sundarbans. Framför mig låg den skrangliga landgången som förband båten med bryggan. Vattnet var mörkt. Mangroverötterna stack upp som spjut.

Jag tog ett steg.

Båten gungade.
Jag halkade till.

I samma ögonblick såg jag det framför mig. Hur jag skulle falla framåt. Hur kroppen skulle spetsas på mangroverötterna. Hur huden skulle spricka. Hur blodet skulle rinna ner i floden. Hur vattnet runt mig långsamt skulle färgas rött.

Och hur något där nere skulle reagera.

Hur saltvattenkrokodilen, som nyss legat stilla som en stock, skulle känna lukten av blod. Hur den skulle röra sig.

Först nästan omärkligt. Sedan snabbt. Hur den, snabbare än tanken, skulle glida ner i vattnet. Och simma rakt mot mig. Och samtidigt – lika snabbt som rädslan – kom rubriken:

”Svensk kvinnlig journalist uppäten av saltvattenkrokodil i Bangladesh.”

I samma ögonblick kände jag en stark arm runt min midja.

Snabb.
Säker.

Styrmannen drog mig tillbaka. En vuxen Mowgli.

Det var först senare jag förstod att saltvattenkrokodiler inte bara lever i tropiska träsk. De finns också i mediernas värld. För så fungerar vissa mediedrev. De skriker inte alltid. De argumenterar inte alltid. De väntar. Och när de väl fått tag i en människa släpper de inte frivilligt.

De skakar.

Med rubriker. Med etiketter. Med antydningar. Med halva sanningar. Blodet är inte alltid bokstavligt. Men lukten är densamma.

Den som avviker.
Den som inte följer den rätta berättelsen.
Den som vägrar underordna sig.

Och precis som i Sundarbans händer det ibland något ovanligt. Ibland hörs ett slag. En kraft utifrån. Något som tvingar käkarna att öppnas.

Det var vad som hände när Joakim Medin och ETC plötsligt hamnade i strålkastarljuset – inte som jägare, utan som byte. När Sverige sade nej till Turkiets krav på att Joakim Medins rättegång skulle hållas i Sverige, var det som om någon slog saltvattenkrokodilen i huvudet.

Ett slag som förändrade berättelsen. Inte för att krokodilen blev snäll. Utan för att den mötte motstånd.

Bytet föll ur greppet.

Skadat.
Levande.

Men krokodilen försvann inte. Den sjönk bara tillbaka ner i träsket.

Och väntar.

Saltvattenkrokodilen hatar inte. Den följer sin natur. Den vet inget om rätt och fel. Den känner bara hunger, territorium och instinkt.

Vänsterjournalistik gör tvärtom. Och kanske är det just därför den skadar mer än krokodilen i Sundarbans –
inte genom att döda kroppar,
utan genom att döda det demokratiska samtalet och skapa rädsla.

Helene Bergman

Feminismen som raggningsknep – män kallar sig feminister för att få ligga

På 70-talet var kvinnomärket ett angrepp på patriarkatet. I dag är det något annat:
Ett verktyg för att disciplinera kvinnor. Patriarkatet lever vidare. Men nu talar det med den manlige feministens röst.

När feminister kritiserar religiöst patriarkat, står inte vänsterfeminister på deras sida – utan på männens. Det är så cirkeln sluts: från kvinnokamp till männens feminism.  

Kärringbloggen står fast ! 

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75 

Det finns en ny sorts man i Sverige.  Han kallar sig feminist.

Han skriver ledare om patriarkatet, intervjuar kvinnor om deras lidande och förklarar i spalterna hur feminism egentligen ska förstås.
Han citerar rätt teorier, använder rätt ord och vet exakt vilka kvinnor som ska hyllas – och vilka som ska misstänkliggöras.

Så länge de finns på rätt sida av politiken.

Men något händer när feminister som fortfarande tar kvinnors frihet på allvar protesterar mot religiöst förtryck.
När de kritiserar sharias normsystem.
När de vägrar acceptera att flickor ska kontrolleras, täckas och begränsas i religionens namn.

Då förvandlas de plötsligt från offer till problem.

Deras protest blir ”hat”.
Deras krav blir ”odemokratiska”.
Deras kamp blir ”farlig”.

Det är då den manlige feministen kliver fram.

Han vet bättre än kvinnorna själva.

Han vet vilka patriarkat som får kritiseras – och vilka som måste förstås.
Han vet vilka kvinnor som är värda att försvara – och vilka som måste korrigeras.

Feminism som manligt projekt

Flera yngre män som jag nyligen talade med uttryckte det brutalt enkelt:

”Män kallar sig feminister för att få ligga.”

Det är en vulgär formulering.
Men vulgära formuleringar har ibland den fördelen att de avslöjar sådant som mer sofistikerade ord försöker dölja.

I dagens Sverige är feminism inte längre ett riskprojekt.
Det är ett karriärprojekt.

Den manlige feministen finns på ledarsidorna, i public service, på kultursidorna, i universitetsvärlden.
Han sitter i seminarierum där kvinnors liv blir teori och i redaktioner där kvinnors erfarenheter blir vinklar.

Han försvarar kvinnors rättigheter.

Men bara när kvinnorna passar in i berättelsen.

När kvinnor talar om patriarkat i svensk kultur applåderar han.

När kvinnor talar om patriarkat i religiösa miljöer – särskilt när religionen fungerar som politiskt maktsystem – blir han nervös.

Då heter det inte längre förtryck.
Då heter det ”komplexa sammanhang”.

Då heter det inte patriarkat.
Då heter det ”sociala faktorer”.

Då heter det inte kvinnors kamp.
Då heter det ”risken för islamofobi”.

Universitetens män

På universiteten lär sig unga män feminism som språk.

Inte som erfarenhet.

De skriver uppsatser om patriarkatet, doktorerar på kvinnors kroppar och analyserar kvinnors liv – utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna.

Feminism blir teori.
Kvinnors liv blir material.

När kvinnor sedan protesterar mot verkligt förtryck är det inte längre teori.
Då blir det besvärligt.

Och då är det de manliga feministerna som förklarar varför kvinnorna har fel.

Mediernas män

I medierna är den manlige feministen hemma.

Han skriver ledare om jämställdhet på måndagen
och förklarar på tisdagen varför kvinnors protester är farliga.

Han varnar för högerextremism och hat –
men är märkligt tyst om religiöst patriarkalt förtryck.

När kvinnor talar om hedersnormer, slöjtvång och sharia
byter han ämne.

Eller ännu värre:
han anklagar kvinnorna.

Plötsligt är det inte patriarkatet som är problemet.
Plötsligt är det kvinnorna som är problemet.

Kvinnorna som väljer sida

Men det är inte bara männen som bär detta projekt.

De kvinnliga vänsterfeministerna spelar en avgörande roll.

De framställer sig som fria, radikala och självständiga.

Men i praktiken gör de något kvinnor alltid har gjort i politiska rörelser:

de följer männen. De följer vänstermännen.

När feminister som fortfarande försvarar kvinnors universella frihet protesterar mot religiöst patriarkat,
står de kvinnliga vänsterfeministerna inte bredvid dem.

De ställer sig bredvid de manliga feministerna.

Inte kvinnornas sida.
Utan männens.

När vänstermännen säger att religiöst patriarkat är ”komplexa sammanhang”,
upprepar de det.

När vänstermännen varnar för islamofobi,
tystnar de.

När kvinnor protesterar mot verkligt förtryck,
korrigerar de dem.

Det är inte fri feminism. Det är lojalitet.

Inte mot kvinnor –
utan mot män och ideologi.

De kallar det solidaritet.

Men det är något annat:

att välja mäns politiska projekt framför kvinnors erfarenheter.

Patriarkatet i ny kostym

Patriarkatet har inte försvunnit.

Det har bytt språk.

I stället för att säga: ”Var tyst”, säger det:
”Du hotar demokratin.”

I stället för att säga: ”Du ska lyda”, säger det:
”Du är intolerant.”

Den manlige feministen är inte patriarkatets motsats.
Han är dess moderniserade version.

Han försvarar kvinnors frihet –
men bara så länge kvinnorna inte använder den.

När cirkeln sluts

Det finns en historisk ironi i allt detta.

På 1960- och 70-talen stod kvinnor längst bak i vänsterrörelsen.
De delade flygblad, organiserade möten – och kokade kaffe åt vänstermännen.

De var med i kampen. Men inte i makten. Det var då kvinnor bröt sig loss. Det var då den ursprungliga feminismen föddes. Inte som ideologi. Utan som revolt.

Mot män.
Mot vänstermän.
Mot idén att kvinnors uppgift var att stödja männens politiska projekt. Det var där kvinnofrigörelsen började på allvar. Men något har hänt.

På 2000-talet har feminismen åter blivit ett mansprojekt.

De manliga feministerna har tagit över språket.
De kvinnliga vänsterfeministerna har tagit över lojaliteten.

Och kvinnors erfarenheter har åter blivit underordnade männens ideologi.

Skillnaden är bara en:

På 60-talet kokade kvinnor kaffe åt vänstermännen.
I dag kokar de teorier.

Men maktrelationen är densamma.

Den fria feminismen föddes när kvinnor slutade följa män.

Och den dör varje gång de börjar göra det igen.

När kvinnor blev ett problem

Förr kämpade kvinnor mot män som öppet försvarade kvinnors underordning.

I dag måste de kämpa mot män som säger sig ha avskaffat den.

Det är en svårare kamp. En mer subtil kamp. En farligare kamp.

För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit politiskt obekväm.

Och kanske är det just därför de manliga feministerna blir så arga när kvinnor vägrar att vara tacksamma.

För då avslöjas något obekvämt:

Att feminismen i Sverige inte längre handlar om kvinnor.

Utan om män som talar i deras namn.

Och ibland – låt oss vara ärliga –
handlar det om något ännu enklare:

att få ligga.

Helene Bergman

När Aftonbladet valde patriarkal religion framför kvinnofrihet

Förr gav medierna kvinnor en röst. I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.

Men Kärringbloggen står fast. Orubbad! 

Swisha en hundralapp till 123 220 79 75 

Aftonbladet vägrade publicera denna text.
Samtidigt stänger tidningen sina kommentarsfält när kvinnors kritik av religiöst förtryck blir för obekväm. Det är inte en slump. Det är ett tecken på att stora delar av svensk media har slutat försvara kvinnors frihet.

För kvinnokampen är inte avslutad. Den har bara blivit farligare att föra.

1978 gjorde kvinnliga journalister på Aftonbladet revolt.
De dokumenterade sexism, tafsande och en alkoholkultur där män hade makt och kvinnor förväntades tiga. Manifestet kallades Dokumentet. Det blev startskottet för Sveriges första kvinnoredaktion.

Det var en feminism som handlade om makt – inte om identitet.
Om kvinnors liv – inte om ideologiska positioner.
Om frihet – inte om anpassning.

I dag är situationen en annan.

När kvinnors kritik av religiöst motiverade könsnormer beskrivs som ett demokratiskt problem har Aftonbladet förflyttat sig långt från sitt eget arv.

När kvinnors motstånd blir misstänkt

I sin ledare om Kvinnokraft 4.0 beskriver Aftonbladet kvinnors opinionsbildning – mejl, samtal och protester – som en form av ”påverkansoperation”. Det är en ideologisk omtolkning av demokratin.

När kvinnor organiserar sig kallas det påverkan.
När religiösa organisationer gör det kallas det dialog.
När vänsteraktivister mobiliserar kallas det civilsamhälle.

Det är inte analys.
Det är maktens språk.

Ledarsidan analyserar inte de normsystem som kritiseras.
Den analyserar dem som kritiserar.

Det är inte journalistik.
Det är disciplinering.

Feminismen som blev försiktig

Det mest slående är vilka som saknas i analysen.

Det är de  kvinnor som lever under slöjtvång, social kontroll och hedersnormer.
Det är de  kvinnor i Sverige som vågar kritisera religiöst förtryck.

När deras erfarenheter inte ryms i debatten blir feminismen kulturellt relativ.
Kvinnors rättigheter blir förhandlingsbara.

Det är inte feminismens idé som har förändrats. Det är dess offentliga uttryck.

Erfarenhet, inte teori

Det jag skriver om är inte teori.
Det är erfarenhet.

Under decennier har jag mött kvinnor som levt i normsystem där deras frihet varit villkorad – i Sverige och utanför.

De var inte rädda för symboler. De var rädda för konsekvenser.

För regler som kunde stänga deras värld, begränsa deras rörelser, styra deras liv.

De behövde inga teorier. De visste vad förtryck är.

När journalistiken byter sida

Det som sker nu är inte en debatt om ordval.
Det är ett paradigmskifte.

I decennier kämpade kvinnor i Sverige för att frigöra sig från patriarkala normsystem.
Vi bröt tystnadskulturer.
Vi trotsade religiösa och kulturella maktstrukturer.
Vi gjorde jämställdhet till lag.

Det var ingen identitetspolitik.
Det var ett frihetsprojekt.

I dag har delar av svensk offentlighet vänt blicken bort från makten.

När kritik av religiöst kvinnoförtryck misstänkliggörs. När kvinnor som protesterar granskas hårdare än de system de kritiserar. När ledarsidor talar om demokrati men stänger sina kommentarsfält.

Då har något förskjutits.

Det är inte kvinnor som har blivit mer radikala. Det är medierna som har fegat ur.

Aftonbladet är inte ensamt. Men Aftonbladet är symboliskt.

En gång stod tidningen på kvinnors sida. I dag tvekar den inför samma fråga. Det är inte ”långsökt”.

Det är ett svek. Och just därför måste det sägas.

I dag är frågan inte varför kvinnor protesterar.
Frågan är varför de stora medierna har slutat stå på kvinnors sida.

Efterord: Fem decennier av kvinnokamp

Jag har följt kvinnokampen i över femtio år.

Jag var med när kvinnor började tala öppet om sexism, våld och maktmissbruk.
När vi bröt tystnaden på redaktioner, i politiken, i familjerna.
När vi vägrade acceptera att patriarkatet var natur, tradition eller kultur.

Vi visste vad vi kämpade mot. Det handlade inte om identitet. Det handlade om makt.

Vi visste att patriarkat kan bära olika ansikten:
borgerliga, socialistiska, nationalistiska – och religiösa.

Och vi var inte ensamma.

Vi hade medierna med oss.
Till och med Public Service gav utrymme åt kvinnors röster.

Jag startade lokalradions första kvinnoprogram, Amanda. Sveriges Radio hade ett eget kvinnoprogram, Radio Ellen.
Det var en tid då kvinnors erfarenheter inte betraktades som problem –
utan som kunskap.

Förr gav medierna kvinnor en röst.
I dag granskar de kvinnor som utmanar patriarkala normer.

Och det gör mig rasande.

Hur kvinnor som kritiserar religiöst förtryck misstänkliggörs.
Hur journalistiken blir försiktig där kvinnor en gång var modiga.
Hur universell kvinnofrihet ersätts av kulturella undantag.

Det var inte detta vi kämpade för. Kvinnokampen handlade aldrig om att välja vilka patriarkat som är acceptabla.
Den handlade om att avskaffa dem alla.

Det är därför jag skriver denna text.

Inte av nostalgi.
Inte av bitterhet.

Utan av ansvar.

För kvinnokampen är inte avslutad.
Den har bara blivit farligare att föra.

Helene Bergman
journalist och författare

När Public Service/Godmorgon världen börjar gråta – och inte ställer frågan VARFÖR?

Det blev en försåtligt moralisk berättelse med flöjtmusik om Gazas förlorade kulturarv i Godmorgon Världen i morse, söndag. Det var en gripande berättelse om ett sönderbombat kulturarv. Men när sorgemusiken ersätter analys, när ansvar aldrig diskuteras och när komplexitet plockas bort – då sviker Public Service sitt uppdrag. Godmorgon Världen blev ett varnande exempel!

Public Service ska informera och svara på frågan varför  – inte leda publiken känslomässigt till färdiga slutsatser. 

Kärringbloggen gråter inte!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Därför var det smärtsamt att lyssna på Godmorgon Världen när Cecilia Uddén berättade om Gazas förstörda kulturarv. Ett vackert producerat inslag. Lågmält. Sorgligt. Fullt av förlust och ruinromantik.

Men journalistiken saknades.

Ingen analys.

Ingen ansvarsfördelning.

Inga kritiska frågor.

Underförstått: Israels skuld. Punkt.

Känsla ersatte kunskap

Att kultur förstörs i krig är tragiskt. Men kultur förstörs inte i ett vakuum. När Public Service berättar måste publiken också få veta varför saker händer – inte bara att det händer.

Det som helt utelämnades: 

Hamas medvetna strategi att placera militär infrastruktur i civila och kulturella miljöer. Tunnlar, vapenlager och ledningscentraler nära moskéer, skolor och sjukhus och  hur detta påverkar både folkrätt och ansvar

Det gör verkligheten mer komplex. Men just den komplexiteten försvann.

När Public Service väljer känslostyrt berättande framför analys gör man inte publiken klokare. Man gör den styrd.

Det handlar om förtroende

Om SR vill tala om UNESCO, Haagkonventionen och kulturarvets skydd måste man också tala om:

Vad som gäller när en part själv militariserar kulturarv. Hur ansvar bedöms i krigets juridik och hur detta hänger ihop med den 7 oktober. Annars blir inslaget inte journalistik – utan moralisk berättelse med flöjtmusik.

Det är fullt möjligt att tala om Gazas kulturförstörelse och samtidigt tala om Hamas ansvar, folkrättens svårigheter och den politiska kultur som bidragit till tragedin. Det är till och med Public Service plikt.

För Public Service har inte fått sina licenspengar för att få oss att känna.

Public Service har fått sitt uppdrag för att hjälpa oss att förstå.

När den skillnaden suddas ut är det inte bara ett inslag som brister.

Då börjar själva uppdraget erodera.

Public Service gråter över Gazas kulturarv – men vågar inte analysera varför det förstörts. Godmorgon Världen blev känslopolitik istället för journalistik.

Helene Bergman

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Tillåtet hat – statsminister Kristersson, detta är ert ansvar!

Detta är en krönika om tillåtet hat- och ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson. När staten ser antisemitismen och inte ingriper upphör orden att betyda något.

Statsminister Ulf Kristersson,

Du säger återigen att ”Aldrig igen är nu”.

Men i Sverige har ”nu” i över två år betytt något annat: att se antisemitismen – och låta den passera.

Hat mot judar har normaliserats i det offentliga rummet. Inte i marginalerna. Inte i slutna rum. Utan mitt i svenska städer, inför polis och politiska företrädare.

Detta är inte begränsat till Göteborg.

Detta är ett nationellt tillstånd.

I stad efter stad har demonstrationer tillåtits där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer relativiserats och där judehatande slagord fått eka öppet – utan ingripande.

Detta är ingen tillfällig reaktion. Detta är inget undantagstillstånd. Detta har pågått i över två år. Och medan detta pågår svarar staten med ord:.

Högtidstal.

Försäkringar.

Symboliska markeringar.

Men judisk trygghet skapas inte av formuleringar. Den skapas när gränser sätts. När lagen tillämpas. När hat möts med konsekvens – inte med tolerans.

Regeringen bär det yttersta ansvaret.

Sedan Hamas massaker på Novafestivalen den 7 oktober 2023 har den propalestinska rörelsen kunnat ta plats i Sveriges offentliga rum med politikers och polisens goda minne.

Under denna tid har svenska städer gång på gång varit skådeplatser för manifestationer där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer urskuldats och där judehatande slagord tillåtits att eka – öppet, högljutt och utan ingripande.

Det har inte skett i skymundan. Det har skett inför polis. Det har skett inför politiker.

När jag vid upprepade tillfällen frågat poliser på plats varför detta tillåts har svaret varit detsamma:

Yttrandefrihet och allmän sammankomst.

Som om dessa begrepp vore gränslösa. Som om de vore neutrala skydd, även för hot, hat och terrorromantik.

Men yttrandefriheten är inte till för att normalisera judehat. Den är inte till för att hylla eller relativisera terror.

Den är inte till för att skrämma judar till tystnad i sitt eget land.

När staten ser hatet, hör slagorden och ändå väljer att inte ingripa – då handlar det inte längre om frihet.

Då handlar det om tillåtet hat.

Detta är den verkliga skandalen.

Inte att extrema grupper existerar – de har alltid funnits.

Utan att ansvariga myndigheter och politiska företrädare valt att abdikera från sitt mest grundläggande uppdrag: att skydda medborgare från hot och hat.

Historien är obehagligt bekant. På 30-talet gömde man sig också bakom ord. Man talade om ordning, tolerans och att inte provocera.

Skillnaden är att ingen i dag kan säga att man inte visste.

Det är först efter terrordåd som det på Bondi Beach som statsministern återigen går ut med försäkringar, uppmaningar och högtidstal.

Men politik som reagerar först när blod spillts är inte ledarskap. Det är efterhandsretorik. För hat som tillåts blir till slut norm.

Och ansvaret ligger inte främst hos dem som skriker.

Det ligger hos dem som såg, hörde – och lät det ske.

Regeringens ansvar – tre krav

Om ”Aldrig igen” ska betyda något i Sverige krävs handling, inte fler ord.

1. Tillämpa lagen konsekvent i hela landet.

Slagord och manifestationer som hotar, demoniserar eller relativiserar terror ska inte tillåtas under skydd av yttrandefriheten.

2. Dra en nationell gräns – offentligt och tydligt.

Antisemitism, oavsett politisk eller religiös förklädnad, hör inte hemma i det svenska offentliga rummet.

3. Stoppa hatet där det uppstår.

Judisk trygghet kan inte reduceras till polisbevakning runt synagogor.

Statens uppgift är att förhindra att hat normaliseras – inte att vakta dess offer.

Allt annat är bara ord.

Helene Bergman  Swisha 100 :- 123 220 79 75

Amnesty bekräftar det Kärringbloggen avslöjade – efter fyra månaders tystnad !

Svensk journalistik svek.
När FN svartlistade Hamas för sexuella krigsbrott i augusti teg Public Service, feministerna och hela etablissemanget – men Kärringbloggen rapporterade, som enda mediet i Sverige.
Nu, fyra månader senare, vågar SVT äntligen skriva först när Amnesty bekräftar allt.
Det är fegt. Det är ovärdigt. Och någon måste säga det.

Om du vill läsa sanningen

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100:- till  123 220 79 75

Det är märkligt att sitta i sin lägenhet i Johanneberg, öppna SVT Text och läsa att Amnesty nu slår fast att Hamas begick krigsbrott mot civila och gisslan.
Märkligt – och ärligt talat provocerande.

För jag skrev om detta redan den 17 augusti.
Då FN svartlistade Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober.
AP, Reuters och AFP rapporterade.
TT nämnde det i förbifarten.
Men i Sverige var det tyst. Dödligt tyst.

Svenska medier teg.
Public Service teg.
Feminister teg.
Margot Wallström teg.

Och därför publicerade jag min text själv, på Kärringbloggen, eftersom någon måste säga det som borde varit självklart:
att våldtäkt i krig är ett vapen – oavsett om kvinnorna heter Fatima, Maria eller Yael.

Det visste vi redan på 1970-talet, när feministisk journalistik fortfarande betydde något.
Då gällde kvinnors lidande alla kvinnor.
Inte bara de som passade in i tidens politiska dramaturgi.

Augusti: FN säger det. Kärringbloggen rapporterar. Sverige tiger.

När FN:s generalsekreterare António Guterres svartlistade Hamas för systematiskt sexuellt våld 7 oktober gjorde han det inte lättvindigt.
FN:s egen rapport konstaterade ett mönster av våldtäkter, tortyr och sexuellt våld.

Mönster. Det betyder avsikt. Det betyder planering.

Det var exakt vad jag skrev i augusti, i en text som lästes av tusentals – men ignorerades av svenska journalister som hellre ägnade sig åt inrikespolitiskt vardagstrivsel än att möta verkligheten.

December: Amnesty bekräftar allt – och nu vågar SVT äntligen skriva

Och nu – fyra månader senare – kommer Amnesty.
De slår fast samma sak som FN slog fast i augusti.
Samma sak som jag skrev om.
Samma sak som internationella medier rapporterade tydligt.

Det är komiskt om det inte vore så sorgligt.
Svenska medier är som ett barn som inte går ut i mörkret förrän lampan tänds av någon annan.

Public Service fungerar tydligen inte längre som en nyhetsinstitution utan som en bekräftelsebyrå:
man väntar tills någon annan vågar säga sanningen – och först då publicerar man den, filtrerad och avpolitiserad.

Men tystnaden runt judiska kvinnor består

Det mest obehagliga är ändå att svenska feministiska rörelser – de som byggt sin makt på att sexuellt våld i krig är ett vapen – fortfarande tiger.

Jag har hört hundratals vittnesmål i mitt liv som journalist.
Jag har sett vad våldtäkter gör med kvinnor, familjer och samhällen.
Det är därför jag också ser när tystnaden är politisk.

När judiska kvinnor våldtas, stympas, lemlästats och mördas –
då gäller tydligen inte feministisk solidaritet längre.

Margot Wallström, som i FN byggde hela sin profil på att kalla våldtäkter för ett krigsvapen, är idag helt tyst.
Den tystnaden är avslöjande.
Den är också en del av problemet.

Jag skriver för att journalistikens kärna en gång var enkel:
att säga sanningen när den händer – inte när det blivit ofarligt att göra det.

Svenska medier svek sitt uppdrag.
Public Service svek sitt uppdrag.
Och det är därför oberoende röster som Kärringbloggen behövs.

Därför fortsätter jag.
Därför säger jag det igen, så tydligt som möjligt:

Det sexuella våldet den 7 oktober var ett krigsbrott.
Det var systematiskt.
FN sa det i augusti.
Amnesty säger det i december.
Och svenska medier borde skämmas.

Helene Bergman

Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem??🙉

Här gullar polisen i Visby med Tara Saleh. Polisen gullade med henne i Göteborg också. Inte bara med Tara Saleh utan även med övriga Palestina demonstranter. Foto Helene Bergman

Nu knackar de dörr 🙈

Polisen knackar dörr i hela Göteborg för att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Men när jag – och andra kvinnor – trakasserades av propalestinska demonstranter mitt i centrum, var polisen förvånansvärt passiv. NU passar det att poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Det säger något om vilka kampanjer som prioriteras, och vilka hot som lämnas därhän.

 

Stötta modiga, frispråkiga Kärringbloggen!

Swisha en hundralapp eller mer till

123 220 79 75

När myndigheter inte klarar sitt uppdrag börjar de kampanja. Just nu knackar polisen dörr i hela Göteborg. Inte för att leta efter förövare. Inte för att utreda brott. Nej – för att informera om ”mäns våld mot kvinnor.” Plötsligt dyker polischefen Emelie Kullmyr upp i medierna. Hon som knappt visat sig på två år när Göteborg plågats av:

  • propalestinska demonstrationer som spårat ur
  • maskerade män och kvinnor!  som skanderat slagord på våra gator
  • Hamas-symboler mitt i stan
  • judiska göteborgare som inte vågar bära Davidsstjärnan
  • gängskjutningar
  • en växande rädsla i hela staden

DÅ var polischefen tyst, så även rikspolischefen Petra Lundh. Rikspolischefen som inte ens visste vad som hänt i Göteborg, när jag frågade henne under Almedalsveckan  i somras.

Rikspolischef Petra Lundh.
Foto Helene Bergman

Men nu – under en ofarlig PR-vecka – står de  raka i ryggen. Nu vågar man knacka dörr hos skötsamma göteborgare och dela ut små broschyrer om ett problem som polisen redan har hundratals anmälningar om varje år, men sällan klarar upp. Varför? För att detta är riskfritt. Det är enkelt. Det är politiskt korrekt.

Det kräver inte att polisen möter aggressiva folkmassor, religiösa extremister eller maskerade män och kvinnor!  som inte backar för någon. Det kräver bara att man ler, delar ut en folder och går vidare i trapphuset. Detta är inte polisarbete. Det är myndighetsaktivism.  Formellt sett genomförs kampanjen i både centrum och utanförskapsområden.

Vad den leder till i praktiken är en helt annan fråga.

 Och nu det mest oroande: Värdegrundspolisen

Det som gör allt detta ännu mer oroande är att kampanjen rimmar perfekt med polisens nya värdegrundsdoktrin. I stället för att återta gatorna från extremism och våld fokuserar man nu på att fylla värdegrundskvoten. Man poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Polisen ska skydda demokratin, inte leka opinionsbildare. Var fanns polisen när vi faktiskt behövde dem?

Var fanns polisen när jag själv – och andra KVINNOR – blev trakasserade och hotade av propalestinska demonstranter på Gustav Adolfs torg och Vasaplatsen? När vi polisanmälde – och ingenting hände? När judiska göteborgare uttryckte oro för sin säkerhet? När icke tillståndsgivna demonstrationer blockerade Vasaplatsen och  centrala gator? Då var polisen obegripligt passiv.. Men nu – under en ofarlig PR-vecka – knackar de dörr. Det är lätt att slå mot de ofarliga. Det är svårt att ingripa där det faktiskt brinner. Och det är därför jag reagerar med en gång.

Inte för att jag inte tar våld i hemmet på allvar. Det har jag undersökt, skrivit om och kämpat mot i decennier. Men när polisen reducerar ett komplext socialt problem till en ideologisk slogan – då är det inte längre brottsbekämpning. Då är det propaganda. Jag har en enkel fråga: När tänker polisen ta tag i det våld som faktiskt hotar vår demokrati – inte lägga sin kraft på ofarliga kampanjer?

Helene Bergman