När Public Service/Godmorgon världen börjar gråta – och inte ställer frågan VARFÖR?

Det blev en försåtligt moralisk berättelse med flöjtmusik om Gazas förlorade kulturarv i Godmorgon Världen i morse, söndag. Det var en gripande berättelse om ett sönderbombat kulturarv. Men när sorgemusiken ersätter analys, när ansvar aldrig diskuteras och när komplexitet plockas bort – då sviker Public Service sitt uppdrag. Godmorgon Världen blev ett varnande exempel!

Public Service ska informera och svara på frågan varför  – inte leda publiken känslomässigt till färdiga slutsatser. 

Kärringbloggen gråter inte!

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Därför var det smärtsamt att lyssna på Godmorgon Världen när Cecilia Uddén berättade om Gazas förstörda kulturarv. Ett vackert producerat inslag. Lågmält. Sorgligt. Fullt av förlust och ruinromantik.

Men journalistiken saknades.

Ingen analys.

Ingen ansvarsfördelning.

Inga kritiska frågor.

Underförstått: Israels skuld. Punkt.

Känsla ersatte kunskap

Att kultur förstörs i krig är tragiskt. Men kultur förstörs inte i ett vakuum. När Public Service berättar måste publiken också få veta varför saker händer – inte bara att det händer.

Det som helt utelämnades: 

Hamas medvetna strategi att placera militär infrastruktur i civila och kulturella miljöer. Tunnlar, vapenlager och ledningscentraler nära moskéer, skolor och sjukhus och  hur detta påverkar både folkrätt och ansvar

Det gör verkligheten mer komplex. Men just den komplexiteten försvann.

När Public Service väljer känslostyrt berättande framför analys gör man inte publiken klokare. Man gör den styrd.

Det handlar om förtroende

Om SR vill tala om UNESCO, Haagkonventionen och kulturarvets skydd måste man också tala om:

Vad som gäller när en part själv militariserar kulturarv. Hur ansvar bedöms i krigets juridik och hur detta hänger ihop med den 7 oktober. Annars blir inslaget inte journalistik – utan moralisk berättelse med flöjtmusik.

Det är fullt möjligt att tala om Gazas kulturförstörelse och samtidigt tala om Hamas ansvar, folkrättens svårigheter och den politiska kultur som bidragit till tragedin. Det är till och med Public Service plikt.

För Public Service har inte fått sina licenspengar för att få oss att känna.

Public Service har fått sitt uppdrag för att hjälpa oss att förstå.

När den skillnaden suddas ut är det inte bara ett inslag som brister.

Då börjar själva uppdraget erodera.

Public Service gråter över Gazas kulturarv – men vågar inte analysera varför det förstörts. Godmorgon Världen blev känslopolitik istället för journalistik.

Helene Bergman

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

Tillåtet hat – statsminister Kristersson, detta är ert ansvar!

Detta är en krönika om tillåtet hat- och ett öppet brev till statsminister Ulf Kristersson. När staten ser antisemitismen och inte ingriper upphör orden att betyda något.

Statsminister Ulf Kristersson,

Du säger återigen att ”Aldrig igen är nu”.

Men i Sverige har ”nu” i över två år betytt något annat: att se antisemitismen – och låta den passera.

Hat mot judar har normaliserats i det offentliga rummet. Inte i marginalerna. Inte i slutna rum. Utan mitt i svenska städer, inför polis och politiska företrädare.

Detta är inte begränsat till Göteborg.

Detta är ett nationellt tillstånd.

I stad efter stad har demonstrationer tillåtits där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer relativiserats och där judehatande slagord fått eka öppet – utan ingripande.

Detta är ingen tillfällig reaktion. Detta är inget undantagstillstånd. Detta har pågått i över två år. Och medan detta pågår svarar staten med ord:.

Högtidstal.

Försäkringar.

Symboliska markeringar.

Men judisk trygghet skapas inte av formuleringar. Den skapas när gränser sätts. När lagen tillämpas. När hat möts med konsekvens – inte med tolerans.

Regeringen bär det yttersta ansvaret.

Sedan Hamas massaker på Novafestivalen den 7 oktober 2023 har den propalestinska rörelsen kunnat ta plats i Sveriges offentliga rum med politikers och polisens goda minne.

Under denna tid har svenska städer gång på gång varit skådeplatser för manifestationer där Israels existens ifrågasatts, där terrororganisationer urskuldats och där judehatande slagord tillåtits att eka – öppet, högljutt och utan ingripande.

Det har inte skett i skymundan. Det har skett inför polis. Det har skett inför politiker.

När jag vid upprepade tillfällen frågat poliser på plats varför detta tillåts har svaret varit detsamma:

Yttrandefrihet och allmän sammankomst.

Som om dessa begrepp vore gränslösa. Som om de vore neutrala skydd, även för hot, hat och terrorromantik.

Men yttrandefriheten är inte till för att normalisera judehat. Den är inte till för att hylla eller relativisera terror.

Den är inte till för att skrämma judar till tystnad i sitt eget land.

När staten ser hatet, hör slagorden och ändå väljer att inte ingripa – då handlar det inte längre om frihet.

Då handlar det om tillåtet hat.

Detta är den verkliga skandalen.

Inte att extrema grupper existerar – de har alltid funnits.

Utan att ansvariga myndigheter och politiska företrädare valt att abdikera från sitt mest grundläggande uppdrag: att skydda medborgare från hot och hat.

Historien är obehagligt bekant. På 30-talet gömde man sig också bakom ord. Man talade om ordning, tolerans och att inte provocera.

Skillnaden är att ingen i dag kan säga att man inte visste.

Det är först efter terrordåd som det på Bondi Beach som statsministern återigen går ut med försäkringar, uppmaningar och högtidstal.

Men politik som reagerar först när blod spillts är inte ledarskap. Det är efterhandsretorik. För hat som tillåts blir till slut norm.

Och ansvaret ligger inte främst hos dem som skriker.

Det ligger hos dem som såg, hörde – och lät det ske.

Regeringens ansvar – tre krav

Om ”Aldrig igen” ska betyda något i Sverige krävs handling, inte fler ord.

1. Tillämpa lagen konsekvent i hela landet.

Slagord och manifestationer som hotar, demoniserar eller relativiserar terror ska inte tillåtas under skydd av yttrandefriheten.

2. Dra en nationell gräns – offentligt och tydligt.

Antisemitism, oavsett politisk eller religiös förklädnad, hör inte hemma i det svenska offentliga rummet.

3. Stoppa hatet där det uppstår.

Judisk trygghet kan inte reduceras till polisbevakning runt synagogor.

Statens uppgift är att förhindra att hat normaliseras – inte att vakta dess offer.

Allt annat är bara ord.

Helene Bergman  Swisha 100 :- 123 220 79 75

Amnesty bekräftar det Kärringbloggen avslöjade – efter fyra månaders tystnad !

Svensk journalistik svek.
När FN svartlistade Hamas för sexuella krigsbrott i augusti teg Public Service, feministerna och hela etablissemanget – men Kärringbloggen rapporterade, som enda mediet i Sverige.
Nu, fyra månader senare, vågar SVT äntligen skriva först när Amnesty bekräftar allt.
Det är fegt. Det är ovärdigt. Och någon måste säga det.

Om du vill läsa sanningen

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100:- till  123 220 79 75

Det är märkligt att sitta i sin lägenhet i Johanneberg, öppna SVT Text och läsa att Amnesty nu slår fast att Hamas begick krigsbrott mot civila och gisslan.
Märkligt – och ärligt talat provocerande.

För jag skrev om detta redan den 17 augusti.
Då FN svartlistade Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober.
AP, Reuters och AFP rapporterade.
TT nämnde det i förbifarten.
Men i Sverige var det tyst. Dödligt tyst.

Svenska medier teg.
Public Service teg.
Feminister teg.
Margot Wallström teg.

Och därför publicerade jag min text själv, på Kärringbloggen, eftersom någon måste säga det som borde varit självklart:
att våldtäkt i krig är ett vapen – oavsett om kvinnorna heter Fatima, Maria eller Yael.

Det visste vi redan på 1970-talet, när feministisk journalistik fortfarande betydde något.
Då gällde kvinnors lidande alla kvinnor.
Inte bara de som passade in i tidens politiska dramaturgi.

Augusti: FN säger det. Kärringbloggen rapporterar. Sverige tiger.

När FN:s generalsekreterare António Guterres svartlistade Hamas för systematiskt sexuellt våld 7 oktober gjorde han det inte lättvindigt.
FN:s egen rapport konstaterade ett mönster av våldtäkter, tortyr och sexuellt våld.

Mönster. Det betyder avsikt. Det betyder planering.

Det var exakt vad jag skrev i augusti, i en text som lästes av tusentals – men ignorerades av svenska journalister som hellre ägnade sig åt inrikespolitiskt vardagstrivsel än att möta verkligheten.

December: Amnesty bekräftar allt – och nu vågar SVT äntligen skriva

Och nu – fyra månader senare – kommer Amnesty.
De slår fast samma sak som FN slog fast i augusti.
Samma sak som jag skrev om.
Samma sak som internationella medier rapporterade tydligt.

Det är komiskt om det inte vore så sorgligt.
Svenska medier är som ett barn som inte går ut i mörkret förrän lampan tänds av någon annan.

Public Service fungerar tydligen inte längre som en nyhetsinstitution utan som en bekräftelsebyrå:
man väntar tills någon annan vågar säga sanningen – och först då publicerar man den, filtrerad och avpolitiserad.

Men tystnaden runt judiska kvinnor består

Det mest obehagliga är ändå att svenska feministiska rörelser – de som byggt sin makt på att sexuellt våld i krig är ett vapen – fortfarande tiger.

Jag har hört hundratals vittnesmål i mitt liv som journalist.
Jag har sett vad våldtäkter gör med kvinnor, familjer och samhällen.
Det är därför jag också ser när tystnaden är politisk.

När judiska kvinnor våldtas, stympas, lemlästats och mördas –
då gäller tydligen inte feministisk solidaritet längre.

Margot Wallström, som i FN byggde hela sin profil på att kalla våldtäkter för ett krigsvapen, är idag helt tyst.
Den tystnaden är avslöjande.
Den är också en del av problemet.

Jag skriver för att journalistikens kärna en gång var enkel:
att säga sanningen när den händer – inte när det blivit ofarligt att göra det.

Svenska medier svek sitt uppdrag.
Public Service svek sitt uppdrag.
Och det är därför oberoende röster som Kärringbloggen behövs.

Därför fortsätter jag.
Därför säger jag det igen, så tydligt som möjligt:

Det sexuella våldet den 7 oktober var ett krigsbrott.
Det var systematiskt.
FN sa det i augusti.
Amnesty säger det i december.
Och svenska medier borde skämmas.

Helene Bergman

Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem??🙉

Här gullar polisen i Visby med Tara Saleh. Polisen gullade med henne i Göteborg också. Inte bara med Tara Saleh utan även med övriga Palestina demonstranter. Foto Helene Bergman

Nu knackar de dörr 🙈

Polisen knackar dörr i hela Göteborg för att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Men när jag – och andra kvinnor – trakasserades av propalestinska demonstranter mitt i centrum, var polisen förvånansvärt passiv. NU passar det att poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Det säger något om vilka kampanjer som prioriteras, och vilka hot som lämnas därhän.

 

Stötta modiga, frispråkiga Kärringbloggen!

Swisha en hundralapp eller mer till

123 220 79 75

När myndigheter inte klarar sitt uppdrag börjar de kampanja. Just nu knackar polisen dörr i hela Göteborg. Inte för att leta efter förövare. Inte för att utreda brott. Nej – för att informera om ”mäns våld mot kvinnor.” Plötsligt dyker polischefen Emelie Kullmyr upp i medierna. Hon som knappt visat sig på två år när Göteborg plågats av:

  • propalestinska demonstrationer som spårat ur
  • maskerade män och kvinnor!  som skanderat slagord på våra gator
  • Hamas-symboler mitt i stan
  • judiska göteborgare som inte vågar bära Davidsstjärnan
  • gängskjutningar
  • en växande rädsla i hela staden

DÅ var polischefen tyst, så även rikspolischefen Petra Lundh. Rikspolischefen som inte ens visste vad som hänt i Göteborg, när jag frågade henne under Almedalsveckan  i somras.

Rikspolischef Petra Lundh.
Foto Helene Bergman

Men nu – under en ofarlig PR-vecka – står de  raka i ryggen. Nu vågar man knacka dörr hos skötsamma göteborgare och dela ut små broschyrer om ett problem som polisen redan har hundratals anmälningar om varje år, men sällan klarar upp. Varför? För att detta är riskfritt. Det är enkelt. Det är politiskt korrekt.

Det kräver inte att polisen möter aggressiva folkmassor, religiösa extremister eller maskerade män och kvinnor!  som inte backar för någon. Det kräver bara att man ler, delar ut en folder och går vidare i trapphuset. Detta är inte polisarbete. Det är myndighetsaktivism.  Formellt sett genomförs kampanjen i både centrum och utanförskapsområden.

Vad den leder till i praktiken är en helt annan fråga.

 Och nu det mest oroande: Värdegrundspolisen

Det som gör allt detta ännu mer oroande är att kampanjen rimmar perfekt med polisens nya värdegrundsdoktrin. I stället för att återta gatorna från extremism och våld fokuserar man nu på att fylla värdegrundskvoten. Man poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Polisen ska skydda demokratin, inte leka opinionsbildare. Var fanns polisen när vi faktiskt behövde dem?

Var fanns polisen när jag själv – och andra KVINNOR – blev trakasserade och hotade av propalestinska demonstranter på Gustav Adolfs torg och Vasaplatsen? När vi polisanmälde – och ingenting hände? När judiska göteborgare uttryckte oro för sin säkerhet? När icke tillståndsgivna demonstrationer blockerade Vasaplatsen och  centrala gator? Då var polisen obegripligt passiv.. Men nu – under en ofarlig PR-vecka – knackar de dörr. Det är lätt att slå mot de ofarliga. Det är svårt att ingripa där det faktiskt brinner. Och det är därför jag reagerar med en gång.

Inte för att jag inte tar våld i hemmet på allvar. Det har jag undersökt, skrivit om och kämpat mot i decennier. Men när polisen reducerar ett komplext socialt problem till en ideologisk slogan – då är det inte längre brottsbekämpning. Då är det propaganda. Jag har en enkel fråga: När tänker polisen ta tag i det våld som faktiskt hotar vår demokrati – inte lägga sin kraft på ofarliga kampanjer?

Helene Bergman

GP efterlyser Göteborgsskildringar – men vågar inte läsa dem som redan finns

När GP:s kulturchef Johan Hilton efterlyser fler Göteborgsskildringar är det svårt att inte skratta.
Jag har redan skrivit en av de mest obekväma – Den politiska rättegången – en bok som GP vägrade recensera och Stadsbiblioteket vägrade ta emot.
Göteborg har aldrig saknat berättelser. Göteborg har saknat mod.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 

Häromdagen skrev GP:s kulturchef Johan Hilton en krönika om hur få som skildrar Göteborg.
Han efterlyser “Göteborgsskildringar” och lyfter Lydia Sandgren som undantag.Göteborgs-Posten Det kunde ha varit en rimlig spaning. Om det inte vore för en detalj:

Jag har redan skrivit en av de mest obekväma Göteborgsskildringarna som gjorts. Den heter Den politiska rättegången – Kampen om yttrandefriheten och kom ut 2021.Adlibris+1 Den handlar inte om gulliga kvarter, nostalgiska barer eller vem som tar en öl var.
Den skildrar:

  • stämningen i sal 29 i Göteborgs tingsrätt,
  • spelet mellan lokalpolitik, aktivism och rättsväsende,
  • hur ett tidigare kommunalråd, Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, drogs inför rätta i en enskild förtalsprocess,
  • och hur Göteborgs offentliga miljö – medier, partier, aktivister – agerade runt detta.

Med andra ord – en Göteborgsskildring rakt in i stadens maktcentrum.Adlibris+1 Och vad gjorde GP?  GP vågade inte ens recensera boken.

När boken kom ut var det inte Johan Hilton som var kulturchef på GP.
Det var Björn Werner. I Den politiska rättegången finns hans namn med –
inte som romanfigur, utan som en del av den konflikt som så småningom ledde fram till att Hermansson åtalades.
Han nämns åtskilliga gånger i boken, därför att han var en del av det göteborgska medie- och kulturklimat jag skildrar.

Så:

  • En bok som beskriver Göteborg.
  • En rättegång i Göteborg.
  • Göteborgs politiska och kulturella nervsystem.
  • En dåvarande kulturchef som själv figurerar i berättelsen.

Och GP:s reaktion? Tystnad. Inte en recension. Inte ett samtal. Inte ens ett försök att ta debatten.

När jag föreslog ett samtal om boken på Stadsbiblioteket i Göteborg fick jag beskedet att boken var “för partisk”.

Det är rätt intressant, med tanke på att boken bygger på:

  • domar,
  • protokoll,
  • offentliga handlingar,
  • intervjuer,
  • och mina egna iakttagelser som journalist i rättssalen.Adlibris+1

Om det numera räknas som “partiskt” att återge vad som faktiskt sagts och skrivits i en rättsprocess, då har vi större problem i Göteborg än någon kulturkrönika någonsin kommer att erkänna.

Det blir dessutom dubbelt ironiskt att just Stadsbiblioteket – som älskar att tala om “yttrandefrihet” och “öppen debatt” – inte vågade ta emot en bok som just handlar om yttrandefrihet i Göteborg.

I dag sitter Johan Hilton på den stol som Björn Werner en gång satt på.Göteborgs-Posten+1
Det är hans namn som står ovanför kulturkrönikan där han efterlyser fler Göteborgsskildringar.

Men stolen bär på en historia. När min bok kom ut 2021 satt Werner där – och valde tystnaden. Nu sitter Hilton där – och skriver engagerat om hur få som vågar skildra Göteborg. Det är svårt att inte se det som ett skolexempel på just det jag beskriver i boken:

Göteborg gillar talet om mod,
men avskyr när modet träffar Göteborg. Problemet är inte att det saknas Göteborgsskildringar. Problemet är att:

  • GP inte vågar läsa de skildringar som redan finns.
  • Stadsbiblioteket inte vågar samtala om dem.
  • Kulturcheferna i staden hellre skriver om “bristen på berättelser” än om sin egen roll i att tysta dem.

Därför vill jag formulera det så här – och du Johan, du får gärna citera mig:

GP efterlyser fler Göteborgsskildringar. Det är ironiskt. Jag har redan skrivit en av dem – en av de ärligaste – i Den politiska rättegången. Problemet var inte att jag inte skildrade Göteborg. Problemet var att jag inte skildrade deras Göteborg. Eller ännu kortare:

Göteborg behöver inte fler berättelser.
Göteborg behöver orka läsa dem.

I väntan på den dagen fortsätter jag här, på Kärringbloggen.
Med den frihet som följer när man inte längre behöver vara alla till lags.

Och om någon i GP-huset mot förmodan skulle vilja diskutera detta på riktigt: Ni vet var jag finns. Jag har redan skrivit boken.

Helene Bergman

Från WHO:s ”svält” i Gaza till inställda bussar i Stockholm

Två år efter WHO:s berömda ordval – “svält i Gaza” – fortsätter demonstrationerna på svenska gator. Trots vapenstillestånd mellan Israel och Gaza har budskapen blivit allt högljuddare, busslinjer dras om och polisen hukar. Vad som började som humanitär retorik har förvandlats till ett maktspråk. Och Sverige lyder.

Tycker du om att läsa fri oberoende journalistik?

Swisha 100 kronor till 123 220 79 75

 Det börjar alltid med ett ord. Den här gången: famine. Svält. I december 2023, två månader efter Hamas attack mot Israel, valde WHO att använda just det ordet om Gaza. Inte “nödläge”. Inte “brist”. Utan svält. De visste vad de gjorde. Det ordet väcker skuld. Det ordet öppnar plånböcker. Och det ordet riktar världens samvete åt ett enda håll – mot Israel. Samtidigt fanns inga egna fältdata som bekräftade att svält rådde. Men ordet blev kvar. Det spreds. Det ekade i medier, biståndsorganisationer och demonstrationer världen över.

Från Genève till Göteborg. Från FN-språk till gatans rop. Och här står vi nu. Två år senare. Israel och Gaza har slutit vapenstillestånd. Men demonstrationerna fortsätter – varje lördag, i Stockholm, Malmö och Göteborg. Samma budskap. Samma slagord. Samma vrede. SL drar om busslinjer, polisen godkänner, staten tiger. Det är som om Sverige, ett av världens mest reglerade länder, har kapitulerat inför en berättelse vi inte själva formulerat.

Jag tror inte polisen förstår vad som pågår. De ser ordning och störning. De ser avspärrningar, inte ideologi. Men det här handlar inte längre om trafikkaos. Det handlar om makt. Om vem som styr gatorna – och berättelsen. För det är inte längre en konflikt i Mellanöstern vi bevittnar.

Det är en kamp om Europas gator, Europas institutioner, Europas språk. När WHO säger svält och svenska myndigheter reagerar som på kommandon, då handlar det inte längre om humanitär omsorg. Då handlar det om lydnad. Ord har blivit vapen. Bilder har blivit ammunition. Och svenska myndigheter – polis, SL, public service – står mitt i stormen utan att förstå att de blivit en del av den. Vi har blivit ett folk som hellre parerar än analyserar. Vi flyttar bussarna. Vi böjer på nacken. Vi “förstår”. Men kanske är det just så en demokrati erövras. Inte genom krig.

Utan genom stillsam underkastelse.

Helene Bergman

 

I dag ser jag hur Sverige hukar för de som skriker högst. Om människans värdighet!

Ljungbyhed, 1943. En ung man som snart ska bli min pappa. Han gav mig modet att se skillnaden mellan rätt och fel. Jag är min fars dotter.

 

I helgen har jag besökt mina föräldrars grav. De tillhörde en generation som visste vad krig betydde — och vad värdighet kostar. Kanske är det därför jag inte kan släppa den 7 oktober.  Jag läser Göran Rosenbergs ord i Expressen. Han avslutar med begreppet människans värdighet. Men jag kan inte låta bli att tänka på Nova-festivalen i Israel. På de palestinier som jublade  i Gaza när offren fördes genom gatorna som gisslan. Samma palestinier har i västvärlden förvandlats till symboler för offer, omslutna av demonstrationer, slagord och gravmanifestationer.

Tycker du om att läsa fri, oberoende journalistik ? 

Swisha 100 kronor  123 220 79 75

Jag sitter på spårvagn 8 på väg mot Frölunda Torg. Det är en märklig resa — från mitt Johanneberg, där villorna i trä kompletterades med flerfamiljshus i brunrött tegel på trettiotalet, just innan andra världskriget bröt ut. Nu åker jag med spårvagn 8 där dagens förortskrig ägt rum, där bilar bränts och skott avlossats.

Men i mitt kvarter, Johanneberg i Göteborg,  känner jag människorna: Vera från Jordanien med sin blomsteraffär, skräddaren från Syrien, skomakaren också från Syrien, och Marco från Italien som öppnade restaurang redan på sextiotalet. Alla arbetar. Alla bidrar, alla pratar de svenska. 

Framför mig på spårvagn 8,  sitter en kvinna i hijab. Hon luktar falafel — en doft jag egentligen inte tycker om. Kanske för att den blivit en påminnelse om hur Sverige förändrats, hur vi hukar inför de som skriker högst, de som vägrar anpassa sig, de som kräver respekt men sällan visar den tillbaka.

Jag lyssnade nyligen på en nystartad podd, Varför Israel ? Två judar i Sverige talar om rädslan, tystnaden och beslutet att lämna landet. Den ena berättar att hon inte längre orkar se sina barn gå ut från den judiska skolan under ett hav av  palestinaflaggor och slagord. Hon flyttar till Israel – för att där åtminstone få leva öppet, inte gömma sig. Där alla har samma mål- att försvara det lilla landet med all kraft de har. Och jag tänker: hur kunde det bli så här – återigen! Att de judar som bott här i generationer, som byggt upp, arbetat, bidragit till vårt land, nu känner sig otrygga – medan de som kommit hit, ibland med förakt för landet som tagit emot dem, dominerar gatan, orden, rummet, media och politiken?

Jag tänker på Israel, där jag varit flera gånger – bland annat under den andra intifadan 2002. Jag minns de stolta, kaxiga israelerna jag mötte. Män och kvinnor som bär  sitt människovärde högt, mitt i hotet, mitt i sorgen.

Och jag jämför dem med så många svenskar i dag, som böjer ner sina huvuden i rädsla, som tystnar för att inte stöta sig, som inte längre vågar stå upp för något alls!

Så ser jag bilderna från Malmö: svenska kvinnor i några generationer efter mig, med gröna Hamas-pannband och en banderoll med texten “Death, death to the IDF.” ( IDF , Israel Defense Force)

Hur fan är det möjligt? Varför blir de inte arresterade?

Jag tänker på Tyskland – hur dagens poliser där agerar stenhårt mot propalestinska demonstrationer. Hur landet, med sin historia, vägrar låta hatet ta över gatorna igen.  Och jag tänker på hur snabbt anständigheten kan förlora mark, hur lätt hatet klär sig i politiska färger.

Jag har varit vid  mina föräldrars grav och tänt ett gravljus.  Min pappa blev inkallad under andra världskriget. Jag föddes 1946, och växte upp med föräldrar som visste vad kriget betydde. Jag minns hur jag hittade fotoböcker längst ner i bokhyllan. Svartvita bilder från Auschwitz – högar av lik, skor, smycken, guldtänder. Så jag växte upp nära kriget, nära antisemitismens fasor. Och därför kan jag inte stå tyst när jag ser vår tids nazism, maskerad som motstånd, hyllas på svenska gator.

För den 7 oktober handlar inte bara om Israel. Den handlar om oss. Om vilka vi är när världen prövas. Om vem som får bära ordet offer, och vem som får stå rak. Värdighet är en handling — något vi visar eller förlorar när prövningen kommer. 

Och kanske är det just det som är journalistens uppgift – att genomskåda sin tid, förstå vad som sker och sätta ord på det andra inte ser. Och medan propalestinierna tågar på Sveriges gator och hyllar Hamas, rapporterar P1:s Gomorron Världen om Madagaskar.

Min pappa gav mig det värdefullaste: att skilja på det som är rätt och det som är  fel!  Jag är min fars dotter!

 

Helene Bergman 

Israel inrättar särskild tribunal för Hamas Nukhba-terrorister

Jag tog bilden vid Västra muren i Jerusalem. Här möts minne och motståndskraft. Nu tar Israel nästa steg – en särskild tribunal för Hamas Nukhba-terrorister. I Sverige? Tystnad!

Israel inrättar nu en särskild domstol för att åtala de närmare 300 Hamas-terrorister ur elitstyrkan Nukhba som deltog i massakern den 7 oktober – en attack som av Israel beskrivs som ett folkmord på landets civila. Det rapporterar Jerusalem Post med hänvisning till den israeliska public service-kanalen KAN News.

Kärringbloggen är helt oberoende – inga bidrag, inga uppdragsgivare. Bara ord och erfarenhet.

Om du vill att jag ska kunna fortsätta skriva fritt, Swisha gärna till 123 220 79 75

 

Justitieminister Yariv Levin driver förslaget framåt tillsammans med två Knesset-ledamöter, efter att de sista överlevande gisslan återvänt från Gaza. Tribunalen får egna processregler och ska ledas av pensionerade eller snart pensionerade domare – ett sätt att säkerställa både erfarenhet och oberoende från det ordinarie rättssystemet. En särskild tillsynskommitté med Levin, utrikesminister Gideon Sa’ar och försvarsminister Israel Katz ska följa arbetet, men utan att lägga sig i enskilda fall.

Justitiedepartementet menar att inte alla Nukhba-terrorister kan åtalas för folkmord, och diskuterar andra brottsrubriceringar som ”hjälp till fienden under krigstid” eller ”kränkning av suveränitet”. Förslaget om obegränsad fängsling av de tillfångatagna avvisades på grund av juridiska hinder. Den nya tribunalen blir därmed ett historiskt rättsligt steg – både symboliskt och praktiskt – efter den värsta massakern på judar sedan Förintelsen.

Varför pensionerade domare? För att de är fria från karriärberoenden. De kan döma utan rädsla för att förlora befordran, renommé eller politisk gunst. De är ofta män och kvinnor med decennier av juridisk erfarenhet – och med ryggrad nog att stå emot trycket från världens blickar.

I Israel betyder rättvisa fortfarande något. I Sverige låter vi återvändande jihadister gå fria, medan domstolar och medier diskuterar deras ”återanpassning”. I Israel ställs terrorister inför rätta.

Helene Bergman

Kärringbloggen är vid publiceringstillfället det enda svenska media som rapporterat om Israels tribunal för Hamas Nukhba terrorister.

Är Göteborgs-Posten en nyhetstidning? Gömde undan blomsterskändningen till debattsidan

En propalestinsk aktivist sparkar på vår blomstergrav efter minnesstunden i Vasaparken den 7 oktober.
Händelsen filmades i sin helhet. Aktivisterna kallade det ”att städa”.
Stillbild ur film, Vasaparken Göteborg, 7 oktober 2025.

 

Göteborgs-Posten har misslyckats med sitt mest grundläggande uppdrag – att på nyhetsplats rapportera vad som faktiskt sker i den egna staden. När chefredaktör Christoffer Ahlqvist inte ens bemödar sig att svara på frågor om varför tidningen teg om en dokumenterad och polisanmäld ordningsstörning mitt i Göteborg, handlar det inte längre om en miss. Det handlar om en redaktion som abdikerat från nyhetsjournalistiken och lämnat walk over till känslostyrd opinion.

Den 7 oktober hölls en stillsam minnesstund i Vasaparken för de kvinnliga judar som våldtogs och mördades av Hamas.
Efter att polisen lämnat platsen rusade ett trettiotal propalestinska aktivister fram och skändade blomstergraven – mitt i centrala Göteborg. Händelsen dokumenterades och polisanmäldes.
Men Göteborgs-Posten teg. På nyhetsplats beskrevs dagen som fredlig.

En vecka senare fick en av aktivisterna, Taha Khatab, publicera en debattartikel i GP. Han påstod att platsen bara “städades”. Städades!

Det ordet etsade sig fast. För vittnen såg själva hur ljusen vältes, hur blommorna krossades och sorgekransen trampades ner i jorden.

När nyhetsjournalistiken abdikerar

Göteborgs-Posten har senare släppt fram andra röster:
på debattsidan skrev bland andra Vera Berzak  och en anonym kvinna. På ledarsidan kommenterade Adam Cwejman.

Men allt detta är opinionsmaterial. Det är inte nyhetsjournalistik. På nyhetsplats – där fakta kontrolleras, vittnen intervjuas och polisrapporter läses – var det tomt.
Ingen reporter ställde frågor. Ingen granskade vad som faktiskt hände.

Och det är där GP:s verkliga skandal ligger. Inte i vem som fick debattera, utan i att själva nyhetsjournalistiken lämnades därhän. När verkligheten blir obekväm flyttas den till debatt- och ledarsidorna.
Där förvandlas fakta till känslor, granskning till tyckande. Där ersätter opinionen sanningen.  Det är så journalistiken abdikerar. Det mest oroande är att Göteborgs-Posten nu kan ge sken av att ha “bevakat” händelsen.
För vanliga läsare ser det ut som om tidningen gjort sitt jobb – eftersom ämnet förekommit på debatt- och ledarsidorna.
Men det är en illusion.

De flesta vet inte hur en tidning fungerar. De tror att allt som står i GP har passerat redaktionens faktagranskning.
Men en debattartikel är inte en nyhet. Den bygger på skribentens egna åsikter, inte på redaktionens granskning. På det sättet kan GP lura sina egna läsare att tro att journalistiken fungerat.
Och när en redaktion börjar förväxla debatt med bevakning, då har den förlorat sin kompass.

Brevet till GP:s chefredaktör

Efter GP:s tystnad skrev jag och Caroline Thelning ett mejl till chefredaktör Christoffer Ahlqvist. I respekt för journalistiken och för allmänhetens rätt till korrekta nyheter.

“Det anmärkningsvärda är att Göteborgs-Posten inte rapporterade om denna händelse alls – trots att det var en tydlig nyhet om trygghet, hat och ordningsstörning mitt i centrala Göteborg.”

“När redaktionen avstår från att granska vad som faktiskt hände och i stället låter en part skriva sin egen version på debattsidan, abdikerar tidningen från sitt journalistiska uppdrag.”

Vi avslutade brevet:

“Det är inte vi som ska göra GP:s jobb.
Det är ni som har mandatet – och ansvaret – att värna sanningen.”

Men vi fick inget svar. Inte ett tack. Inte ens en bekräftelse. Jag har arbetat som journalist i hela mitt liv, bland annat som nyhetschef. Jag vet hur redaktioner fungerar.
När ett mejl till chefredaktören/ansvarig utgivare  försvinner i tystnaden handlar det inte om stress – det handlar om attityd. En von-oben-attityd som säger:
Vi står över er. Vi granskar vad vi vill.

Det är just den arrogansen som göder journalistföraktet. För människor känner när makten inte längre bryr sig om att se dem, höra dem – eller ens svara.

Göteborgs-Posten talar gärna om “demokratins fundament”. Men demokratin vilar inte på ledartexter eller på debattartiklar.
Den vilar på faktabaserad nyhetsjournalistik. Utan den – inget förtroende.

I årets Maktbarometer hamnade Riks på plats 13 bland Sveriges mest inflytelserika röster i sociala medier. Göteborgs-Posten fanns inte ens med. Det är ingen slump. För verkligheten berättas numera av dem som fortfarande vågar se den.
Inte av dem som gömmer sig bakom sina skrivbord på redaktionen.

Helene Bergman,

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100 kr till 123 220 79 75 

Så skiljer du på nyhet, ledare och debatt

  • Nyhet: Fakta ska kontrolleras, båda parter intervjuvas, vittnen höras, dokument granskas. Här gäller sanningskravet.
  • Ledare: Tidningens egen åsikt. Skriven av redaktionen, inte av reportrar.
  • Debatt: Privata personer eller organisationer får tycka, argumentera och övertyga – men utan krav på journalistisk granskning.

När en händelse som den i Vasaparken inte hamnar på nyhetsplats, utan på debatt eller ledare, har tidningen lämnat walk over till känslorna.
Och då upphör journalistiken att vara journalistik.

Rädslan för att dödas under minnestunden i Vasaparken sjunde oktober jagades bort med sång.

Vasaparken, 7 oktober 2025. Minnesstunden för Hamas kvinnliga offer. Foto Helene Bergman

Vi kom för att sörja – och riskerade att själva bli sörjda. Att vara rädd för att bli dödad under en minnesstund i Sverige är ett nationellt skamgrepp. Polisen får inte bara godkänna demonstrationer – de måste skydda livet. Medierna kan inte fortsätta blunda. Politikerna måste kliva ur sin infantila komfortzon och göra något annat än att leverera välformulerade slogans.

Det handlar inte längre om bara gängvåld. Det handlar om något mycket större – och mycket farligare. När människor i Göteborg  är rädda för att bli skjutna vid en minnesstund för Hamas offer, då har staten tappat kontrollen.

På årsdagen av massakern den 7 oktober samlades omkring trehundra personer i Vasaparken i Göteborg för att hedra de kvinnor som våldtogs, mördades och brändes levande av Hamas i Israel. Vi kom med blommor, med gravljus, med sorg. Men under hela ceremonin fanns oron där. Det låg spänning i luften.

Flera av oss sa det till varandra: ”Tänk om någon skjuter?” Att vi ens tänkte så – i Sverige, i Göteborg – säger allt. För samtidigt som polisen dök upp för att skydda oss, fanns varken public service eller de stora medierna där. Bara GP och några alternativa medier. Tack för det!. Och när minnesstunden var över, och polisen lämnade platsen, då kom de andra. De som hatar! De sparkade på blommorna, rev ner kransen, krossade ljusen. Är det svenska kroppar de krossar nästa gång? Precis som Hamas gjorde den 7 oktober på Nova-festivalen.

De vuxnas hat.

De som skrek slagorden var inte några förvirrade tonåringar. Det var gamla 68:or, välutbildade svenskar, pensionerade lärare, socialarbetare och människor från andra länder. Kvinnor i medelåldern med palestinasjalar och arga blickar. Män i slitna jeansjackor med megafoner. De som en gång talade om fred och solidaritet står nu och ropar ”Från floden till havet!” – utan att förstå att de ropar efter ett folkmord.

Och mitt emot stod vi. Vi som ville minnas de döda. Vi som trodde att Sverige fortfarande var ett land där man kunde sörja i fred.

Det var vi som höll emot

För första gången på två år hade polisen kommit för att skydda oss. Men det var inte polisen som satte ner foten mot våldet. Det var vi – Caroline och jag, och alla de människor, judiska och icke-judiska, som vägrade backa. Vi stod kvar när hatet vrålade. Vi stod kvar med våra blommor, våra ljus, vår värdighet. Och mitt i ropen och slagorden började de judiska deltagarna sjunga. Först tyst, sedan starkare – Hatikva, Israels nationalsång. Sedan andra hebreiska sånger. Rösterna växte, fyllde hela parken. Hatet dränktes av sången. Vi hörde inte längre ropen. För några minuter var vi en mur – en mur av röster, av mod, av mänsklig värdighet. Polisbilar körde förbi när  rosorna sparkades sönder när kransen slängdes upp på asfalten. Polisen såg vad som hände. Men de stannade trygga kvar i sina bilar.

Att låta en fiktiv grav skändas, mitt i Göteborg, är inte bara en brist på kontroll – det är ett moraliskt sammanbrott.

Vi såg oss själva ligga där

Jag kommer aldrig att glömma känslan. Att stå i en park i min hemstad i Sverige och känna: det här är krig. Att titta sig över axeln, tänka att någon kanske riktar ett vapen mot oss. Att veta att det inte längre handlar om Mellanöstern, utan om oss själva. För första gången förstod jag den rädsla som svenska judar levt med länge. Jag såg framför mig hur någon av oss låg där, på marken, skjuten, med blodiga kläder. Och jag förstod – detta är inte längre trygghetens land.

Vad händer på lördag?

På lördag hålls två demonstrationer i Göteborg – en mot antisemitismen, och en för Sverige. Polisen har gett tillstånd. Men är de beredda att skydda oss med all kraft och alla tillgängliga resurser? Eller kommer de återigen att låta hatet styra gatorna? Det som så förrädiskt kallas yttrande -och demonstrationsfrihet! Vi som stod i Vasaparken vet hur det känns när hatet får styra. Vi kommer inte att glömma de skändade rosorna.

För de ligger där och fortfarande brinner gravljusen – som en symbol för vad Sverige blivit.

Helene Bergman

Swish 123 220 79 75