Kerstin är helt wokad

Kerstin är symbolen för det wokade samhället.

Hon sveper fram genom kvinnomöten, kulturkvällar och Messengergrupper som en mänsklig HBTQ-certifiering. Kerstin är inte bara woke längre. Hon är helt wokad.

Känner du igen en wokad Kerstin i din närhet?

Stöd Kärringbloggen innan Swish börjar tala om rätt värdegrund.

123 220 79 75

 

 

Kerstin är som sagt wokad.  Eller vaken som det egentligen betyder.

Vaken för klimatet. Vaken för Gaza. Vaken för HBTQ-certifiering. Vaken för normkritik. Vaken för rätt värdegrund på förskolan.

Och framför allt:
vaken för att lilla Inis, fyra år, inte börjar undra vad skillnaden egentligen är mellan en pojke och en flicka. Det finns ju flera kön nu.

Kerstin är kort sagt vaken för allt.

Utom möjligen för stämningen i rummet när någon säger något som inte står i värdegrundsdokumentet.

Förr i tiden hade Göteborgs tanter sina tantemöten. Där skulle kvinnor absolut inte tala politik eller andra obehagliga saker. Det skulle vara trevligt.

När samtalet blev för laddat lutade sig värdinnan fram och sa vänligt:

”Ta en kaka till.”

Sedan återgick man till kaffet och småpratet.

Dagens kvinnomöten fungerar lite annorlunda. Nu ska det gärna talas politik. Men rätt politik. Alla nickar allvarligt.
Alla säger:
”Så viktigt.”
”Tack för att du delar.”
”Jag hör dig.”

Det är mycket känslor nu. Kvinnor gråter öppet på seminarier. Människor bär sin sårbarhet.
Någon behöver ta en paus efter ett svårt panelsamtal om inre stress och patriarkala strukturer i kollektivtrafiken.

Kerstin lyssnar allvarligt och lägger ibland handen mot hjärtat.

Sedan råkar någon säga något lite fel. Kanske lite för högt. Kanske med fel tonfall. Kanske utan rätt värdegrundsmässig inlevelse.

Då händer något märkligt. Det blir plötsligt väldigt tyst i Messengergruppen veckan efter. Ingen säger egentligen något. Men plötsligt har fredagsvinet blivit inställt. Någon orkade inte. Någon annan känner att energin i gruppen förändrats.

Kerstin säger förstås aldrig:
”Du är inte längre välkommen.”

Hon småler bara lite spänt och frågar om någon vill ha havremjölk till kaffet. Det är det som gör henne så modern.

Förr tog man fram småkakor för att stoppa obehagliga samtal. Nu räcker det med värdegrund och social kyla.

Kerstin är inte bara woke längre. Hon är helt enkelt wokad.

Kerstin Helene Bergman

Kerstin möter vikingakvinnan

Vem flyr verkligheten? Foto: Helene Bergman

Det började oskyldigt. Någon skrev en text om vikingakvinnor. Om kvinnor som drev gårdar, ansvarade för ekonomin, kunde äga mark och höll ihop samhället medan männen var ute på havet. Om kvinnor som faktiskt stred, de kallades sköldmör. De var inga låtsaskrigare  i Instagram-bioform med ringlight och genuscertifierad hjälm — utan kvinnor som kunde använda svärd på riktigt om byn hotades. Och plötsligt hände något mycket ovanligt i Sverige år 2026. Folk började komma ihåg och blev stolta. Unga tjejer skrev att de identifierade sig med vikingakvinnan. Inte längre som offer eller som ”utsatta kroppar i patriarkala rum”. Utan som starka kvinnor med ansvar, frihet och ryggrad. Det tog ungefär fyra minuter innan Kerstin dök upp. Inte den vanliga arga sorten. Nej nej. Den mjuka svenska Kerstin. Hon som lutar huvudet lite på sned och börjar tala om ”problematiska signaler”.

Känner du igen Kerstin?
Stöd gärna fortsatt folkbildning.

Swisha en hundring eller två till 123 220 79 75

 

”Jag tycker nog man ska vara lite försiktig med den där typen av nationalism…”

För egentligen tycker inte Kerstin om kvinnor med vapen. Hon gillar kvinnor som håller workshops om fred. Kerstin tror nämligen att kvinnor  är fredligare än män och att världen vore harmonisk om bara fler kvinnor styrde. Hon älskar tanken på kvinnan som moralisk motkraft till våldet.

Det är därför sköldmön gör henne så obekväm. För sköldmön förstör hela berättelsen. Hon påminner om något som Kerstin helst vill slippa tänka på:
Att också kvinnor ibland måste slåss för att skydda det de älskar. Att fred inte alltid uppstår genom att man sjunger visor med tända ljus på Götaplatsen.

Ibland krävs människor/kvinnor  som faktiskt försvarar byn när hotet kommer. Och det är här Kerstin blir förvirrad.

För hon kan gärna hylla kvinnliga gerillasoldater i Latinamerika på filmfestival. Hon kan applådera kurdiska kvinnor med automatvapen på ett seminarium om systerskap och motstånd. Men en svensk sköldmö?

Nej där går gränsen. Då börjar det plötsligt lukta nationalism istället för feminism. Och egentligen är det ganska komiskt. För sköldmön hade antagligen skrämt livet ur Kerstin. Hon hade kommit in genom dörren blöt av regn, luktat rök och hav, ställt svärdet mot väggen och undrat varför det ligger sjutton kuddar i soffan och varför ingen verkar kunna hugga ved. Kerstin hade erbjudit lugnande kamomillte.

Sköldmön hade frågat var fienden finns. Kerstin ville prata om normkritik och ”ickevåld som metod”. Sköldmön hade behövt laga taket innan stormen kom. Kerstin ropade på en man.

Det är två helt olika civilisationer. Den ena byggde samhällen och försvarade dem. Den andra tror fortfarande att världen kan administreras bort med värdegrundsdokument och samtalscirklar. Och kanske är det därför många unga människor börjar tröttna på Kerstin. De längtar efter något verkligare än självupptagna seminarier om ”trygga rum”. Något med lite mer ryggrad. Lite mindre surdeg. Lite mer storm. Lite mer verklighet.

Kerstin Helene Bergmann

Vem är Kerstin?

Kerstin ser vänlig ut på avstånd. Det gör svanar också. Foto Helene Bergman

Hon finns på Hagabadet, på bibliotekens värdegrundskvällar och i palestinademonstrationerna där världen delas upp i goda och onda och där Hamas plötsligt förvandlas till “motståndsrörelse”. I Kerstins garderob hänger palestinasjalen någonstans mellan yogakläderna och den moraliska självbilden.
Hon säger att alla är välkomna — men bara så länge de tycker rätt.
Vem är egentligen Kerstin?

Kerstin hade sannolikt ogillat både texten på Kärringbloggen  och Swishnumret.
Men här kommer det ändå 123 220 79 75

 

Kerstin styr Sverige

Glöm regeringen och riksdagen för ett ögonblick. Sveriges verkliga maktcentrum ligger inte i Rosenbad utan på vårdcentralen, i lärarrummet, på socialkontoret och på konstmuseet. Kerstin är ingen revolutionär, trots  palestinademonstrationer. Hon är snarare en svensk moralisk vardagsbyråkrat i kulturform.

Hon är en svensk konsensusmänniska i aktivistisk tappning. Lite Hagabadet, lite värdegrund, lite palestinasjal, ekologiskt vin, “alla människors lika värde”, men samtidigt  hård mot dem som avviker från gruppens moraliska kod.

Hon är inte vald av någon. Hon håller inga presskonferenser och syns sällan i tv-soffor. Ändå har hon makt över människors vardag på ett sätt många politiker bara kan drömma om. Hon stället egna privata diagnoser, skriver utredningar, avgör stödinsatser, formar skolmiljöer och talar om hur människor bör leva sina liv.

Kerstin är ingen enskild person. Hon är en svensk kulturfigur, nästan ett helt svenskt socialt operativsystem.

Hon kan heta Birgitta och arbeta i skolan. Gunilla på förskolan. Inger på socialtjänsten. Barbro inom äldreomsorgen. Hon är den evigt duktiga flickan som blev institution. Hon tror på regler, rutiner och korrekthet. Hon säger gärna ”så gör vi inte här”  eller ” tänk om alla gjorde så!” med skarp röst och stram blick.

Det märkliga är att Kerstin ofta ser sig själv som rebell och tolerant. Men i själva verket har hon blivit väktare av ett nytt svenskt kontrollsystem. Inte genom hård diktatur eller brutal maktutövning – utan genom blanketter, värdegrundsdokument, social kyla och små tillsägelser även till andra vuxna som inte lever upp till Kerstins norm.

Fel matlåda. Fel tonläge. Fel åsikt. Fel sätt att vara människa på .

Vi 40-talister slogs för kvinnofriheten. Kerstin administrera den och har aldrig själv behövt kämpa. Hon föddes in i ett Sverige där de stora striderna redan var vunna: utbildningen, arbetslivet, barnomsorgen, friheten att skilja sig, rätten att göra karriär. Hon kom till ett färdigdukat bord. Och kanske är det just därför hon blivit så intressant.

För i stället för att använda friheten till att öppna fler dörrar började många i hennes generation sätta upp nya regler. De blev trygghetens administratörer. Människor som älskar ordning men ofta är rädda för verklig frihet, verklig konflikt och verklig avvikelse.

Kerstin vill gärna tala om tolerans. Men hon klarar sällan människor som inte tänker som flocken. Hon undviker diskussioner vid middagsbordet eftersom ”dålig stämning” är det värsta hon vet. Hellre konsensus än sanning. Hellre rätt värdegrund än fria samtal.

Det är därför hon blivit en så stark symbol för Sverige.

Inte det gamla Sverige där människor byggde företag, reste ut i världen eller tog risker – utan det nya Sverige där allt ska regleras, psykologiseras och känslosäkras. Där människors erfarenheter allt oftare ersätts av manualer.

Och ändå ska sägas: Kerstin är inte ond – egentligen.

Tvärtom tror hon ofta att hon gör gott. Det är kanske just därför hennes makt blivit så svår att diskutera. För den gömmer sig bakom omtanke, trygghet och professionalism. Den är mjuk, kvinnlig och välmenande – men fortfarande makt. Kanske är det därför så många känner igen henne direkt.

Hon tar hand om dig på vårdcentralen. Hon finns i terapirummet. Hon läxar upp dig på biblioteket eller på apoteket, även på konstmuseet eller på vernissager.

Och kanske är det därför jag börjat skriva om henne. Jag har gjort research om Kerstin under flera år, eftersom  jag själv, som privatperson  drabbats av Kerstin, medans jag  hållit kvar min journalistiska blick. Hon kan i sällsynta fall även vara man. Hon har olika namn men samma blick, samma tonfall, samma behov av kontroll och korrekthet.

Och så slår det mig plötsligt något nästan komiskt: jag skapade Kerstin utan att komma ihåg att jag själv heter Kerstin.

Kerstin Helene Bergman

 

Jag skrev redan 2023 om Hamas sexuella terrorvåld- nu kom en ny rapport

Redan hösten 2023 skrev jag på Kärringbloggen om vittnesmålen från den 7 oktober, om kropparna som blev de dödas vittnen och om tystnaden från delar av kvinnorörelsen och FN-organet UN Women. Nu kommer ännu en omfattande israelisk rapport som beskriver hur kvinnor, män och gisslan utsattes för systematiskt sexuellt våld – inte bara under massakern utan också under månader i Hamas tunnlar i Gaza. Frågan är inte längre vad som hände. Frågan är varför så många valde att tiga.

 

Det tog lång tid innan världen ville tala om övergreppen den 7 oktober. Länge fastnade diskussionen i geopolitik, siffror och propaganda. Men bakom bilderna från kibbutzerna, musikfestivalen Nova och gisslanvideorna fanns också något annat: berättelser om sexualiserat våld som vapen.

Nu har en israelisk civil kommission, Sexual Terror Unveiled: The Untold Atrocities of  October 7 and Against Hostages in Capitivity,   publicerat en tvåårig undersökning om övergreppen under Hamas attack och under fångenskapen i Gaza. Rapporten bygger på tusentals bilder och filmer, hundratals vittnesmål och juridisk analys. Slutsatsen är brutal: det sexuella våldet var inte kaotiska handlingar i krigets marginal. Det var systematiskt.

Och det drabbade inte bara kvinnor. Även män och pojkar utsattes för sexuellt våld, förnedring och tortyr. Rapporten beskriver hur övergrepp fortsatte under månader inne i Gazas tunnlar där gisslan hölls fången. Det handlar inte längre bara om en blodig dag i oktober utan om ett utdraget system av terror och psykisk nedbrytning.

Welcome to Hell

Det är svårt att skriva de orden. Men kanske ännu svårare att förstå att världen haft så svårt att tala om detta. För om världen accepterar att sexuellt våld används som terrorvapen – men samtidigt tvekar att tala klarspråk därför att förövarna tillhör ”rätt” politisk sida – då har vi lämnat kvinnorättens område och gått in i ideologins. Jag har arbetat med kvinnofrågor i hela mitt liv. Jag tillhör den generation feminister som lärde sig att människans kropp aldrig får bli ett slagfält. Därför blir tystnaden kring den 7 oktober så avslöjande.

När övergrepp begås av ”fel” män mobiliseras medier, organisationer och aktivister omedelbart. När förövarna är islamistiska terrorister börjar plötsligt ord vägas på guldvåg. Då relativiseras det. Då blir tystnaden nästan fysisk.

Det är farligt. För sexualiserat våld i krig handlar inte om sexualitet. Det handlar om makt, dominans och total avhumanisering. Rapporten beskriver hur övergrepp utfördes inför familjemedlemmar, filmades och spreds digitalt som psykologisk terror. Kroppen blev propaganda. Och kanske är det just där vi måste förstå vår egen tid. Terrorn är inte längre bara fysisk. Den är digital, global och omedelbar. Offret förnedras inte bara i stunden utan inför hela världen.

Det kanske mest smärtsamma för mig är ändå att se svenska kvinnor i min egen generation gå i demonstrationståg där Hamas symboler, slagord och propaganda fått en självklar plats. Kvinnor som en gång talade om systerskap, kvinnors frihet och kampen mot sexuellt våld tycks plötsligt blunda när offren inte passar in i den rätta politiska berättelsen.

Jag har tidigare skrivit på Kärringbloggen om den 7 oktober i texter som ”Döda kan inte vittna, bara deras kroppar”, ”Metoo – bara du inte är judinna” och ”Hamas använde henne som vapen”.

Nu kommer ännu en omfattande rapport. Och återigen ställs samma fråga:

Hur länge kan världen blunda när sexualiserat våld används som terrorvapen?

Och jag tänker på tystnaden. På hur UN Women dröjde innan organisationen tydligt erkände övergreppen den 7 oktober.

Jag tänker också på Margot Wallström, som byggde en internationell karriär på att lyfta sexuellt våld i krig som ett globalt kvinnopolitiskt problem. Men  jag har inte hört henne tydligt fördöma Hamas sexuella terrorvåld mot judar den 7 oktober !

Just därför blir tystnaden så talande. För om principen verkligen är att människors kroppar aldrig får användas som slagfält, då måste den principen gälla även när förövarna är islamistiska terrorister och offren är judar. Annars handlar det inte längre om mänskliga rättigheter. Då handlar det om politik.

Men sanningen försvinner inte för att människor tiger. Den 7 oktober användes människors kroppar som en del av terrorns krigföring. Det måste sägas högt.

Oavsett vem som hatar att höra det.

Helene Bergman.

Vill du stödja fri och oberoende journalistisk på Kärringbloggen? 

Swisha gärna en hundring eller två till 123 220 79 75 

8 mars: När jag nämnde Kvinna till Kvinna mörknade hennes ansikte

Munira Subašić, ordförande för Mothers of Srebrenica.
Foto: Helene Bergman, Sarajevo 2014.

Kärringbloggen behöver ditt stöd! Swisha 100 kronor eller mer till 123 220 79 75 

Inför varje International Women’s Day hyllas svenska kvinnoorganisationer. En av dem är Kvinna till Kvinna, som startade under Bosnienkriget och i dag arbetar i ett tjugotal konfliktländer.

Men när jag intervjuade Munira Subašić i Sarajevo förändrades stämningen i rummet när jag nämnde organisationens namn.

“Vi bad om hjälp”, sa hon.
“Men Kvinna till Kvinna ville inte ha med oss att göra.”

Den frågan har för mig ett landskap. Ett gravfält. Ett namn.

Srebrenica.

När taxin körde in i Srebrenica såg jag gravfältet. Vita gravstenar, så långt ögat nådde. På andra sidan låg den gamla batterifabriken.

Taxichauffören körde längre in i byn. Där fanns en affär som var öppen. Vi gick ur bilen och köpte varsin turkisk kaffe. Då började det regna. Inte kraftigt. Mer som ett dis som drog in över platsen.

Gravfältet försvann delvis i regnet, blev suddigare, som om det drog sig tillbaka.

Vi stod kvar på trappan till affären. Taxichauffören och jag. Med kaffet i handen.

“Känner du de dödas själar”, sa han.
Hur de fortfarande finns här, runtom oss.
De kan aldrig få ro.

Vi sa ingenting mer. Vi såg ut över Srebrenica – tysta.

Med detta i kroppen mötte jag Munira Subašić.

Jag mötte henne som journalist.
En journalist som först hade tagit sig till Srebrenica, sett platsen och känt de dödas närvaro.

Munira tog emot mig i Mothers of Srebrenicas lokaler i en förort till Sarajevo.

Hon talade lugnt, sakligt, utan patos. Hon började inte med döden. Hon började med arbetet.

Efter juli 1995 fanns inga svar. Inga myndigheter. Ingen som tog ansvar för de döda.

Kvinnorna samlades själva. De började skriva ner namn. Inte statistik – relationer. Söner. Män. Bröder. Barn.

Kvinnorna byggde databaser. De samlade vittnesmål. De bar sanningen när ingen annan gjorde det.

“Allt har vi gjort själva”, sa hon.

När Munira talade om sin egen förlust gjorde hon det utan att höja rösten. Hon berättade hur hon förlorade sin make och sina söner. Hur endast några benbitar av en av sönerna till slut hittades. Hur kampen för rätten till en grav kunde ta år.

Hon talade inte om hat. Hon sa att hon inte hatade serber. Att hat förstör den som hatar. Att hennes kamp handlade om rättigheter – inte hämnd.

När hon beskrev livet i dagens Srebrenica blev rösten fastare. Kvinnor utan rättigheter. Trakasserier. En lokal maktstruktur som inte skyddar.

Hon talade också om FN. Om de blå hjälmarna. Om skyddet som inte skyddade.

“De stod där när männen sorterades ut”, sa hon.
“De såg vad som hände.”

När Munira talade om omvärlden förändrades tonen. Inte i affekt – utan i skärpa. Hon talade om möten som pågick medan människor fortfarande levde i fångenskap. Om samtal som fortsatte medan män sorterades bort. Om diplomati som hölls vid liv, samtidigt som andra liv släcktes.

Här nämnde hon också den svenska organisationen Kvinna till Kvinna.

Det var då hon sa:

“Vi bad om hjälp. Men de ville inte ha med oss att göra.”

Orden uttalades utan dramatik. Som ett konstaterande.

Men i dem låg en större fråga.

Vem talar egentligen i kvinnors namn i krig?

I västvärlden finns i dag en hel infrastruktur av organisationer, konferenser och projekt om kvinnor, fred och säkerhet. Många av dem gör säkert viktiga saker.

Men ibland uppstår också en märklig distans mellan dem som arbetar med krig – och dem som faktiskt överlever krig.

I Srebrenica organiserade kvinnorna själva arbetet med att identifiera de döda. De bar sanningen när världen ännu inte ville se den.

De väntade på att någon med makt skulle ingripa.
Att någon skulle stoppa det som höll på att ske.

När det inte hände förvandlades tilliten till något annat.

Vrede.

Inför varje 8 mars talar vi i Sverige gärna om solidaritet mellan kvinnor över gränserna.

Men ibland undrar jag hur den solidariteten egentligen ser ut från den andra sidan.

Från en plats där gravstenarna fortfarande står i långa rader över ett fält.

Och där de dödas själar, som taxichauffören sa, ännu inte har fått ro.

Helene Bergman

”Jag har skjutit med en AK4 – därför är jag realist”

Minilumpen på F 17 i Ronneby.

Jag har arbetat i 50 år med kvinnokamp. Jag har skjutit med en AK4. Det är kanske inte den kombination man förväntar sig. Men det är där någonstans jag befinner mig när världen förändras – i en hörsal på Chalmers, bredvid min 19-åriga dotterdotter, och lyssnar på en brigadgeneral tala om Nato.

Så stötta Kärrinbloggen i dessa tider! 

Swisha en hundring eller två till 

123 220 79 75 

Jag gjorde minilumpen på F 17 i Ronneby.

Vi låg på vakt ute i terrängen och väntade på fienden, med lösa skott i AK4:an. Det stora militärtältet stod uppsatt och kaminen i mitten höll värmen när kylan kröp in från marken. Vi lärde oss marschera. Vi lärde oss disciplin och kamratskap.

Jag lärde mig skjuta med AK4:an. Jag lärde mig plocka isär den och rengöra den – för att sätta ihop den igen.

Våra befäl hade gjort FN-tjänst i Afghanistan. De talade inte högt om det, men erfarenheten fanns där – i allvaret bakom instruktionerna.

Säkerhetspolitik är därför inte bara ett ord för mig.
Det är en erfarenhet.

Det var därför jag satt i en stor hörsal på Chalmers i Göteborg när Göteborgs Allmänna Försvarsförening arrangerade ett föredrag med brigadgeneral Anders Svensson.

Runt 450 personer var där. De flesta pensionärer. Några få unga. Min 19-åriga dotterdotter var en av dem.

Det är egentligen märkligt.

Vi talade om Sveriges säkerhet, om Nato i dag, om hur världen förändrats sedan 1949. Det är deras framtid – inte vår – som står på spel. Ändå var salen nästan helt gråhårig.

Brigadgeneralen var pedagogisk, tydlig, saklig. Inga slagord. Inget alarmistiskt tonläge. Han beskrev hur Nato utvecklats från en klassisk försvarsallians under kalla kriget till en allians som också hanterar moderna hot – där terrorism i alla dess former är en central säkerhetsutmaning.

Det står på Natos egen hemsida.

Jag hade inte hört detta betonas så tydligt tidigare. I svensk debatt talas det nästan uteslutande om hotet från Ryssland. Men Nato är i dag en bredare säkerhetsstruktur än så.

Efter Berlinmurens fall trodde många att hoten skulle minska. Att världen blivit mjukare. Att handel och internationella institutioner skulle dämpa konflikter.

Men världen 2026 är inte världen 1989.

I dag talar vi om cyberkrig, hybridpåverkan, energivapen, terrororganisationer med statligt stöd och ideologiska maktanspråk som inte försvinner genom dialog.

Sverige är nu medlem i Nato. Det är en mental omläggning lika mycket som en formell. Vår östliga gräns är Finlands gräns mot Ryssland. Vi är inte längre en perifer betraktare.

I oroliga tider är det lätt att dras med i känslor – rädsla, ilska, polarisering. Men det brigadgeneralen visade var något annat: beredskap är inte hysteri. Det är organisation. Det är planering. Det är långsiktighet.

Min dotterdotter lyssnade med självklarhet. För henne är Nato inte ett ideologiskt laddat ord från kalla kriget. Det är en del av den verklighet hon ska leva i.

Jag har arbetat i 50 år med kvinnokamp.
Jag har skjutit med en AK4.

Det är kanske inte den kombination man förväntar sig.

En minilumpen-generation.
En dotterdotter bredvid.
En brigadgeneral på scen.

Det är där någonstans jag befinner mig när världen förändras.

Helene Bergman

Kvinnokampens söner bär också familjens vardag.

Min gamlemorfar Alfred och min gamlemormor Nelly.

Jag har mött min gamlemorfar — fiskaren från Bohuslän,  som kämpade för familjens överlevnad.

Idag ser jag fäder bära sina döttrar mot en större värld.

Däremellan ryms sex generationer och en samhällsförändring större än vi ibland förstår.

Swisha gärna en hundralapp till Kärringbloggen

123 220 79 75

Jag tänker ofta på dagens medelålders  män. Inte de som hörs mest. Inte de som positionerar sig i debatten. Utan de andra — männen mitt i livet.

De som hämtar på förskolan med mobilen inklämd mellan axel och kind. Som kan namnet på sitt barns bästa vän.

Som lagar middag utan att kalla det att “hjälpa till”. Som tvättar, tröstar, organiserar och får vardagen att fungera.

De väcker inga rubriker. De bara finns där.  Och kanske är det just därför de är så lätta att förbise.

Men jag ser dem.

Och ibland tänker jag att många av dem är just det — kvinnokampens söner.

För förändring sker inte främst i parlament eller på ledarsidor.

Den sker i kök. Vid hallmattor. I samtal mellan trötta föräldrar efter ännu en vab-dag.

Civilisation märks i vardagen. I vem som stannar. I vem som tar ansvar. I vem som lyssnar.

På en enda livstid kan ett samhälle förändras mer än man tror.

Jag har haft det ovanliga privilegiet att kunna överblicka sex generationer i min egen familj — från fiskaren och hans hustru som bar sina liv genom stormar, till barn som idag växer upp i en värld de aldrig hade kunnat föreställa sig.

När man ser en sådan linje är det svårt att inte känna en viss rikedom.

Och en stilla respekt för människans förmåga att förändras.

Min morfar var snickarmästare. Hans son fick bli arkitekt.

Hans döttrar — trots konstnärliga begåvningar — blev kontorister.

Så såg världen ut.

Inte nödvändigtvis av hårdhet, utan därför att ingen riktigt föreställde sig något annat.

Begränsningar vandrar ofta vidare mellan generationer — inte alltid genom förbud, utan genom det som aldrig uppmuntras.

Min mamma bar med sig mycket av detta. Hon älskade mig, det tvivlar jag aldrig på. Men hon försökte ibland hålla mig inom det trygga och begripliga.

Det tog mig många år att förstå att också hon varit formad av sin tid. Min pappa däremot begränsade mig aldrig.

Han kunde visserligen bara steka ägg — men han var en mycket bra pappa.

Och livet är mer komplext än våra teorier.

Föräldrar kan vara barn av sin tid och samtidigt ge sina barn något tidlöst: trygghet.

Kanske är det först som vuxen man fullt ut förstår vad det betyder.

Jag tillhör en generation kvinnor som kämpade hårt för rätten till egna liv. Vi gjorde motstånd mot strukturer som höll oss tillbaka.

Det var nödvändigt.

Men förändring sker sällan genom att man bryter med allt som varit. Den sker när någon går lite längre än generationen före.

Någon måste bli brytpunkten.

Och kanske är det därför jag idag ser på många män med en särskild värme.

De växte upp med arbetande mödrar.

Med kvinnliga chefer.

Med en självklarhet kring att kvinnor har egna liv. Det formar en människa. Det betyder inte att allt är färdigt.

Men det betyder att något stort redan har hänt.

Den svenska mannen har förflyttat sig — mer än många vill erkänna.

Ibland låter det offentliga samtalet som om män och kvinnor vore dömda till evig konflikt.

Jag har alltid haft svårt för den sortens förenklingar. De flesta av oss lever ju tillsammans.

Vi älskar varandra.

Får barn.

Bygger liv.

Samhällen utvecklas inte genom könskrig — utan genom långsam, nästan omärklig förflyttning.

Generation efter generation.

När jag möter yngre män, särskilt de som har döttrar, brukar jag ibland säga:

Glöm aldrig vilken betydelse du har i ditt barns liv.

En trygg pappa ger en flicka något ovärderligt — en tidig känsla av att världen inte bara är en plats där hon ska anpassa sig, utan där hon har rätt att ta plats.

Mycket av en kvinnas självklarhet börjar där. Inte i teorin. Utan i relationen till den första mannen i hennes liv.

Så ja — kvinnokampen förändrade kvinnors möjligheter.

Men kanske är en av dess största framgångar denna:

Den formade också män som inte längre behöver frukta starka kvinnor.

Män som står kvar.

Som delar livet.

Som bär vardagen.

Och när jag ser dem tänker jag ibland:

På en enda livstid kan världen faktiskt bli större.

Särskilt för våra döttrar.

Helene Bergman

 

Rädd att flyga – varför Erica Jongs roman fortfarande skrämmer

Jag kände igen mig i Isadora Wings vinglande mellan friheten och beroendet av en man. Min bok! Välläst!

Kärringbloggen flyger fortfarande ! 

Swisha en hundring till 123 220 79 75 

 

 

Jag läste Rädd att flyga första gången på 1970-talet, mitt i mitt eget unga kvinnoliv. Över 50 år senare är Erica Jongs roman fortfarande farlig – inte för att den handlar om sex, utan för att den försvarar kvinnlig frihet mot religiös och ideologisk kontroll.

Den brinner och bränner fortfarande – Rädd att flyga.

Boken där begreppet ”Det knapplösa knullet” skrevs in i litteraturhistorien.

Jag läste den första gången när den kom ut på svenska på 1970-talet. Mitt i mitt eget turbulenta unga kvinnoliv. Jag kände igen mig i Isadora Wings vinglande mellan friheten och beroendet av en man.

Själv hade jag nyss skilt mig, blivit ensamstående mamma och inlett en ny kärleksrelation. Att läsa Rädd att flyga var som att dricka vin och prata med sin bästa väninna. Vi pratade om allt: jobb, män, sex, mens, trygghet, frihet, äktenskap och älskare.

Längtan efter äventyret utan ansvar. Längtan att slippa borgerlighetens krav på hur en ”fin” flicka skulle uppföra sig. Släppa de kvinnliga bojorna. Satsa på vår egen begåvning och kreativitet. Leva som män alltid gjort. Ta för oss. Knulla när vi hade lust – utan skräck för att bli med barn.

1970-talet var kvinnokampens tid. P-pillren fanns. Fri abort blev verklighet. Rädd att flyga kom mitt i detta – och före hiv och aids. Den var ingen utopi. Den var möjlig.

Förutsättningen för det knapplösa knullet är att man inte känner varandra. Det är inte förenligt med långa relationer eller vigselbevis. Det är det som i dag kallas One Night Stand.

Men då var det bara ”lösaktiga kvinnor” som ägnade sig åt det. Det män alltid gjort.

När jag i dag läser Rädd att flyga ser jag tydligare vad den egentligen handlar om. Inte bara om sex. Utan om friheten att som kvinna genomföra sina drömmar – med eller utan man.

Valet mellan att vara maka och mor, eller en fri själ utan barn, man och äktenskap. Sökandet efter en livskamrat som kan ge allt – och rädslan för äktenskapet som trygghetszon. Den zon som ofta minskar den kvinnliga friheten, skaparglädjen och den sexuella lusten.

Jämställdhet är nödvändig. Men det är också det minst erotiska ord jag vet. Det skapar ordning – men inte begär. Och ändå: ingen kan ta ifrån oss längtan, drömmarna eller den erotiska spänningen.

Trots att Rädd att flyga kom ut 1973 – för över 50 år sedan – är den fortfarande aktuell. Och det är ingen slump. För konflikten mellan kvinnlig frihet och kontroll upphör aldrig.

I dag är hotet mot kvinnors sexuella självbestämmande inte abstrakt. Det är konkret. Det finns i islamistiska miljöer, i hederskulturer och i religiösa normsystem där kvinnors kroppar, begär och livsval underordnas kollektivets moral. Där kvinnlig njutning betraktas som synd. Där sexualiteten ska tämjas, täckas och kontrolleras.

Men hotet kommer inte bara därifrån. Det förstärks också när västerländska intellektuella och feminister relativiserar, förnekar eller försvarar dessa normsystem i toleransens namn.

Mot allt detta står Erica Jongs Rädd att flyga. Fortfarande. Orubblig.

Det är inte en bok om sex.

Det är en bok om kvinnlig frihet.

Och just därför måste den läsas – och försvaras – också i dag.

Helene Bergman

Nästa artikel på Kärringbloggen handlar om Rädd att flygas motsats- Haremet.

 

Huset behöver ingen krukväxt. Det behöver proffs hantverkare. Jag behöver räkor .

De unga fastighetsägarnas senaste åtgärd. Foto Helene Bergman

Min köksoffa från 1858 kladdades ner med vit färg. Huset fick krukväxt i designad grå kruka. Gissa vad de unga fastighetsägarna prioriterar?! Scener från en Göteborgsvardag som hyresgäst! Jag åkte ner till stan och köpte färska räkor – för att stå ut! 

🦐 Swisha – annars får vi fler krukväxter än hantverkare i Göteborg.

100 kronor till 123 220 79 75 

 

Jag har varit borta från min lägenhet i en vecka. Den skulle målas om. När jag kommer tillbaka är väggarna nymålade. Inte katastrof. Inte bra. Mer som om någon gjort sitt jobb med ambitionen: “det duger”.

Och ja – färgen sitter inte bara på väggarna. Den sitter också på min kökssoffa. En kökssoffa från 1858.

En möbel som är äldre än huset självt, som byggdes på 1930-talet. Soffan  har överlevt industrialismen, funktionalismen och modernismen. Men inte en svensk fastighetsrenovering 2026.

Ovanför mig borrar någon.

Inte lite.

Inte kort.

Utan med en sådan beslutsamhet att man börjar undra om de försöker förbättra hela byggnadens konstruktion från grunden.

Jag står bland ouppackade flyttlådor och tänker:

Nu ska jag packa upp. Nu ska jag landa. Det går inte. Jag kan inte ens tänka på vad jag ska tänka.

Så jag gör det mest rationella en människa kan göra i Göteborg:

åker till stan och köper räkor.

När jag kommer tillbaka är jag trött. För trött för lådor. För trött för väggar. För trött för möbler med kulturhistoriskt värde.

Då ser jag den.

Krukväxten

I trappuppgången står en ny krukväxt. Inte diskret. Inte överdriven. Precis lagom strategisk. Den säger:

“Vi bryr oss.” Den säger också:

“Miljöförvaltningen är på väg.”

Huset är fortfarande slitet. Trappan är fortfarande fläckig.

Underhållet är fortfarande… sådär.

Men lugn.

Vi har fått en växt.

Påsarna

Bredvid växten står en låda med IKEA-påsar.

De unga fastighetsägarna har uppmanat oss hyresgäster att skänka kläder till kvinnojouren.

Men enligt tydliga instruktioner:

  • kläder max två år gamla
  • skor nya
  • allt i rätt påse

Alltså:

utsatta kvinnor – men med rätt standard.

Jag tittar på scenen. En växt. En låda påsar. En lapp. Ingen människa. Ingen  har tagit någon påse.

Det är nästan det mest talande.

Två verkligheter

I min lägenhet:

  • halvbra målning
  • färg på väggar
  • färg på en soffa från 1858
  • ett hus från 1930-talet
  • borrande hantverkare.
  • flyttlådor
  • räkor på köksbordet

I trappuppgången:

  • perfekt krukväxt
  • perfekt moral
  • perfekt värdegrund

Förr lagade fastighetsägare hus. Nu lagar de berättelser.

Huset behöver ingen krukväxt.

Det behöver proffshantverkare.

Helene Bergman i januari 2026  i ett kallt Göteborg 

Patriarkatet dog inte, det fick bara ny skepnad

Foto: Helene Bergman (selfie) ” Patriarkatet dog inte!”

 

Alltså, skänk en hundralapp till Kärringbloggen ( tack till alla som redan gjort det❤️) 

Swisha 123 220 79 75 

 

Det gamla patriarkatet kände jag igen. Det nya tog längre tid att genomskåda. Vi besegrade patriarkatet. Åtminstone trodde vi det.

Förr visste patriarkatet exakt vad det krävde av oss kvinnor. Vi lärde oss att lida, tiga och le. Det var rått. Och vi tröttnade.

I dag är det smartare. Kvinnor får tala. Men bara om vi  har rätt värdegrund. För nu återstår patriarkatets mest förfinade form: den manlige feministen.

Patriarkatet dog inte.

Det delade upp sig.

Ett islamistiskt patriarkat som kräver underkastelse. Ett feministiskt patriarkat som kräver rätt värdegrund.

I svensk offentlighet är det farligare att kritisera det första än att försvara det andra.

När kvinnor gör det kallas vi extremister.

När män ser det håller de ofta tyst.

Så har kvinnokampen blivit en kamp om språk –

och makten har bytt mask, inte struktur.

Helene Bergman

Flash!!

Så läser jag en rubrik i Kvartal:

“ÖB: Försvarsmakten har för manlig aura.”

Inte kvinnoförtryck.

Inte religiösa normsystem.

Problemet är aura!!