Brigitte Bardot är död – men hon gav oss modet att leva

Brigitte Bardot är död. Och plötsligt känner jag hur en hel del av min egen ungdom skälver till. För oss som var tonåringar på 60-talet var hon inte bara en filmstjärna. Hon var en revolution, långt innan vi fick ord för vad frigörelse innebar.

Vi ville se ut som henne. Långt hår, bakåt uppsatt vid hjässan.

Gå som hon gjorde. Den där sexiga gången. Klä oss i Bardot- rutigt – vitt och rosa.

Andas med samma självklara självkänsla som hon bar framför kameran.

Men det handlade inte bara om utseendet.

Bardot var kvinnan som vågade vara sin egen – sexig utan att vara ett objekt, självständig utan att behöva be om ursäkt, kraftfull utan att gömma sig bakom någon manlig ram. Hon skrattade åt moralism, trotsade normer och visade att kvinnlighet inte behöver tuktas för att vara respektabel.

Hon var vår första, stora bild av att en kvinna kan vara fri.

Och att frihet kan vara vacker.

Det är svårt att förklara för de generationer som kom efter oss. Men på 60-talet var kvinnan fortfarande hårt inlåst i respektabilitet, ordentlighet, korsetter – synliga och osynliga. Bardot öppnade fönstret. Hon släppte in ljus. Hon sa: Ni behöver inte be om lov för att vara ni.

Jag tänker på hur mycket som kom efteråt: kvinnorörelsen, nya livsval, nya livsmodeller.

Men långt innan plakat och program fanns bilderna. Ikonerna. Förebilderna.

Och där stod hon.

Sedan fanns förstås livet på andra sidan myten – ensamhet, skandaler, misstag, hårda ord, ett samhälle som både dyrkade och dömde henne. Hon var inte perfekt. Hon var människa. Och kanske är det en del av varför hon ändå förblir viktig: hon levde, föll, reste sig, förändrades. Hon överlevde sin egen ikonstatus långt längre än de flesta orkar.

Men idag – när hon är borta – känner jag ändå mest tacksamhet.

Tack Brigitte Bardot.

För att du gick före.

För att du vågade bära en sorts kvinnlig frihet innan världen riktigt var redo.

För att du hjälpte oss andra att våga se oss själva – inte bara som duktiga flickor, utan som levande kvinnor.

Vi som var unga då håller fortfarande ställningarna.

Och någonstans där ute fortsätter din energi att röra sig genom oss.

Vila i frid, ikon.

Du satte avtryck.

På filmduken.

I historien.

Och i våra liv.

Helene Bergman

Swisha gärna 100 kronor till 123 220 79 75

Amnesty bekräftar det Kärringbloggen avslöjade – efter fyra månaders tystnad !

Svensk journalistik svek.
När FN svartlistade Hamas för sexuella krigsbrott i augusti teg Public Service, feministerna och hela etablissemanget – men Kärringbloggen rapporterade, som enda mediet i Sverige.
Nu, fyra månader senare, vågar SVT äntligen skriva först när Amnesty bekräftar allt.
Det är fegt. Det är ovärdigt. Och någon måste säga det.

Om du vill läsa sanningen

Stöd Kärringbloggen – Swisha 100:- till  123 220 79 75

Det är märkligt att sitta i sin lägenhet i Johanneberg, öppna SVT Text och läsa att Amnesty nu slår fast att Hamas begick krigsbrott mot civila och gisslan.
Märkligt – och ärligt talat provocerande.

För jag skrev om detta redan den 17 augusti.
Då FN svartlistade Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober.
AP, Reuters och AFP rapporterade.
TT nämnde det i förbifarten.
Men i Sverige var det tyst. Dödligt tyst.

Svenska medier teg.
Public Service teg.
Feminister teg.
Margot Wallström teg.

Och därför publicerade jag min text själv, på Kärringbloggen, eftersom någon måste säga det som borde varit självklart:
att våldtäkt i krig är ett vapen – oavsett om kvinnorna heter Fatima, Maria eller Yael.

Det visste vi redan på 1970-talet, när feministisk journalistik fortfarande betydde något.
Då gällde kvinnors lidande alla kvinnor.
Inte bara de som passade in i tidens politiska dramaturgi.

Augusti: FN säger det. Kärringbloggen rapporterar. Sverige tiger.

När FN:s generalsekreterare António Guterres svartlistade Hamas för systematiskt sexuellt våld 7 oktober gjorde han det inte lättvindigt.
FN:s egen rapport konstaterade ett mönster av våldtäkter, tortyr och sexuellt våld.

Mönster. Det betyder avsikt. Det betyder planering.

Det var exakt vad jag skrev i augusti, i en text som lästes av tusentals – men ignorerades av svenska journalister som hellre ägnade sig åt inrikespolitiskt vardagstrivsel än att möta verkligheten.

December: Amnesty bekräftar allt – och nu vågar SVT äntligen skriva

Och nu – fyra månader senare – kommer Amnesty.
De slår fast samma sak som FN slog fast i augusti.
Samma sak som jag skrev om.
Samma sak som internationella medier rapporterade tydligt.

Det är komiskt om det inte vore så sorgligt.
Svenska medier är som ett barn som inte går ut i mörkret förrän lampan tänds av någon annan.

Public Service fungerar tydligen inte längre som en nyhetsinstitution utan som en bekräftelsebyrå:
man väntar tills någon annan vågar säga sanningen – och först då publicerar man den, filtrerad och avpolitiserad.

Men tystnaden runt judiska kvinnor består

Det mest obehagliga är ändå att svenska feministiska rörelser – de som byggt sin makt på att sexuellt våld i krig är ett vapen – fortfarande tiger.

Jag har hört hundratals vittnesmål i mitt liv som journalist.
Jag har sett vad våldtäkter gör med kvinnor, familjer och samhällen.
Det är därför jag också ser när tystnaden är politisk.

När judiska kvinnor våldtas, stympas, lemlästats och mördas –
då gäller tydligen inte feministisk solidaritet längre.

Margot Wallström, som i FN byggde hela sin profil på att kalla våldtäkter för ett krigsvapen, är idag helt tyst.
Den tystnaden är avslöjande.
Den är också en del av problemet.

Jag skriver för att journalistikens kärna en gång var enkel:
att säga sanningen när den händer – inte när det blivit ofarligt att göra det.

Svenska medier svek sitt uppdrag.
Public Service svek sitt uppdrag.
Och det är därför oberoende röster som Kärringbloggen behövs.

Därför fortsätter jag.
Därför säger jag det igen, så tydligt som möjligt:

Det sexuella våldet den 7 oktober var ett krigsbrott.
Det var systematiskt.
FN sa det i augusti.
Amnesty säger det i december.
Och svenska medier borde skämmas.

Helene Bergman

Var fanns polisen när vi kvinnor behövde dem??🙉

Här gullar polisen i Visby med Tara Saleh. Polisen gullade med henne i Göteborg också. Inte bara med Tara Saleh utan även med övriga Palestina demonstranter. Foto Helene Bergman

Nu knackar de dörr 🙈

Polisen knackar dörr i hela Göteborg för att prata om ”mäns våld mot kvinnor”. Men när jag – och andra kvinnor – trakasserades av propalestinska demonstranter mitt i centrum, var polisen förvånansvärt passiv. NU passar det att poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Det säger något om vilka kampanjer som prioriteras, och vilka hot som lämnas därhän.

 

Stötta modiga, frispråkiga Kärringbloggen!

Swisha en hundralapp eller mer till

123 220 79 75

När myndigheter inte klarar sitt uppdrag börjar de kampanja. Just nu knackar polisen dörr i hela Göteborg. Inte för att leta efter förövare. Inte för att utreda brott. Nej – för att informera om ”mäns våld mot kvinnor.” Plötsligt dyker polischefen Emelie Kullmyr upp i medierna. Hon som knappt visat sig på två år när Göteborg plågats av:

  • propalestinska demonstrationer som spårat ur
  • maskerade män och kvinnor!  som skanderat slagord på våra gator
  • Hamas-symboler mitt i stan
  • judiska göteborgare som inte vågar bära Davidsstjärnan
  • gängskjutningar
  • en växande rädsla i hela staden

DÅ var polischefen tyst, så även rikspolischefen Petra Lundh. Rikspolischefen som inte ens visste vad som hänt i Göteborg, när jag frågade henne under Almedalsveckan  i somras.

Rikspolischef Petra Lundh.
Foto Helene Bergman

Men nu – under en ofarlig PR-vecka – står de  raka i ryggen. Nu vågar man knacka dörr hos skötsamma göteborgare och dela ut små broschyrer om ett problem som polisen redan har hundratals anmälningar om varje år, men sällan klarar upp. Varför? För att detta är riskfritt. Det är enkelt. Det är politiskt korrekt.

Det kräver inte att polisen möter aggressiva folkmassor, religiösa extremister eller maskerade män och kvinnor!  som inte backar för någon. Det kräver bara att man ler, delar ut en folder och går vidare i trapphuset. Detta är inte polisarbete. Det är myndighetsaktivism.  Formellt sett genomförs kampanjen i både centrum och utanförskapsområden.

Vad den leder till i praktiken är en helt annan fråga.

 Och nu det mest oroande: Värdegrundspolisen

Det som gör allt detta ännu mer oroande är att kampanjen rimmar perfekt med polisens nya värdegrundsdoktrin. I stället för att återta gatorna från extremism och våld fokuserar man nu på att fylla värdegrundskvoten. Man poserar som feministiska aktivister – i stället för att vara rättsstatens styrka. Polisen ska skydda demokratin, inte leka opinionsbildare. Var fanns polisen när vi faktiskt behövde dem?

Var fanns polisen när jag själv – och andra KVINNOR – blev trakasserade och hotade av propalestinska demonstranter på Gustav Adolfs torg och Vasaplatsen? När vi polisanmälde – och ingenting hände? När judiska göteborgare uttryckte oro för sin säkerhet? När icke tillståndsgivna demonstrationer blockerade Vasaplatsen och  centrala gator? Då var polisen obegripligt passiv.. Men nu – under en ofarlig PR-vecka – knackar de dörr. Det är lätt att slå mot de ofarliga. Det är svårt att ingripa där det faktiskt brinner. Och det är därför jag reagerar med en gång.

Inte för att jag inte tar våld i hemmet på allvar. Det har jag undersökt, skrivit om och kämpat mot i decennier. Men när polisen reducerar ett komplext socialt problem till en ideologisk slogan – då är det inte längre brottsbekämpning. Då är det propaganda. Jag har en enkel fråga: När tänker polisen ta tag i det våld som faktiskt hotar vår demokrati – inte lägga sin kraft på ofarliga kampanjer?

Helene Bergman

Så sa vi 40-talister ifrån – innan juridiken tog över

Den första tonårsgenerationen! Det var vi 40-talister på 60-talet. .

Minns du 60- och 70-talet? Kortkort, Mary Quant, Beatles, Janis Joplin – och känslan av att världen stod på glänt och väntade på oss.
När kvinnlig frihet inte var självklar, men desto mer efterlängtad.
När killar eller män blev för närgångna, då hade vi inga lagar att luta oss emot! Inga domstolar, ingen samtyckeslag, inte ens fri abort och knappt några p-piller. Men vi  hade  humor, hållning – och ryggrad.

 Och gärna en hundralapp till Kärringbloggen!

Swisha 123 220 79 75

När jag för en tid sedan skrev Två pussar och en dom om Micke Leinegård och den märkliga rättsprocessen, började kvinnor höra av sig. Deras berättelser bildade ett tidsdokument.
Ett dokument över en generation som visste hur man sa ifrån – snabbt, tydligt och utan att bli ett offer.

”Jag gav honom ett stenansikte”

I början av 70-talet ber en chef sin unga medarbetare – på arbetstid – att läsa hans egenskrivna porrnoveller och komma med synpunkter. Hon läser. Hon rättar språkfel. Hon ger några stillsamma förslag. Sedan lämnar hon tillbaka högen med ett ansikte så uttryckslöst att man hade kunnat projicera en film på det.

”Han väntade sig nog att jag skulle rodna”, skriver hon.
”Men han fick ett stenansikte.” 

Det var dåtidens kvinnliga strategi: avväpnande kyla.

”Fara och flyga!”

En annan kvinna berättar om en fest där en bekant plötsligt för in handen mellan hennes ben.
Ett ögonblick av chock. Sedan kom orden lika snabbt som en käftsmäll:

”Jag sa åt honom att fara och flyga.”

Det räckte. Han höll sig borta hela kvällen. Gränsen sattes – och respekterades.

Servitrisen och brickan

En ung servitris utsattes av en manlig gäst som gång på gång ”råkade” nypa henne när hon passerade. Till slut – när han ännu en gång nöp  henne bakifrån – vände hon sig inte om.
Hon tappade brickan. Rakt i hans knä. Med öl, sås, glas och bestick.

”Oj då”, sa hon. ”Du får ursäkta. Jag snubblade visst… på dig.”

Efter det satt han som ett ljus. Det är den typen av kvinnlig kreativitet som aldrig skrivits in i lagtexter – men som fungerat i årtusenden.

”Vi höll ihop”

En tredje kvinna berättar om hur man alltid varnade varandra för kladdiga killar. Ryktet gick mellan väninnor, korridorer, dansgolv. Man dansade inte med dem som inte kunde hålla händerna i styr. Man gick aldrig ensam med dem man inte litade på. Det var ett tyst kvinnligt säkerhetssystem.
Ett nätverk – innan ordet ”nätverk” ens fanns.

Kindpussarna – och den lilla rörelsen

Många minns gubbarna som skulle kindpussas, ofta fuktigt och lite för nära:

”Det var bara att dra undan kinden i tid”, skriver en kvinna.

Så gick det till: Små rörelser. Lätta markeringar. Tydliga signaler. Och saken var utagerad.

Varför var vi tuffare då? Den avgörande frågan. Och svaret ligger inte i att kvinnor var modigare – utan i själva tidsandan.  Vi växte upp under en epok som förändrades för varje månad. Musiken, politiken, sexualiteten, kläderna – allt var i rörelse. Frihet var inte ett ord. Det var ett verb. Och verb kräver handling. Vi tvingades till det!  Det fanns inga paragrafer att luta sig mot. Ingen samtyckeslag. Ingen rättsapparat som lyssnade på kvinnor på dagens sätt. Det var vi som markerade. Och vi gjorde det snabbt.

Det är lätt att glömma hur sårbart livet var då! P-pillret var nytt. Abort var inte fri förrän 1975. Preventivmedel var inte självklart. En oplanerad graviditet kunde stoppa ett helt liv. Det gjorde oss vaksamma. Och starka. När jag skriver ”juridiken tog över” menar jag inte att lagar är oviktiga. Men innan juridiken fanns – fanns vi själva. Våra röster, vårt tonfall, våra blickar. Integritet var ett personligt projekt – inte ett juridiskt. Men vi tog plats i en mansvärld. Vi arbetade, studerade, protesterade, bar jeans och minikjolar i ett samhälle byggt för män. Det gjorde oss inte rädda. Det gjorde oss tvärtom hårdhudade.

Slutord

Det säger något om vår samtid att två pussar på en personalfest kan leda till polisanmälan – och en dom. Vi ska vara tacksamma för att kvinnor idag har lagar som skyddar dem.
Men vi ska inte glömma den generation som klarade sig utan – och gjorde det med kraft, intelligens och spontanitet. Det här är kvinnors historia. Vår historia. En historia om mod utan manualer. Om gränser satta med blickar, röster, skratt – och i ett fall: en vältajmad tappad bricka.

Peace, Love & Understanding. ❤️

Helene Bergman 

Två pussar – och staten gick över gränsen

När Micke Lejnegard döms för något så mänskligt som två pussar handlar det inte längre om feminism – utan om ett rättsväsende som har spårat ur.
Jag blir inte sorgsen. Jag blir förbannad.
För när staten börjar döma känslor i stället för gärningar, då har den klivit över gränsen. Det som en gång handlade om frihet, mod och rätten att säga ifrån har förvandlats till moralpanik och statligt omhändertagande.

Tycker du om att läsa fri,oberoende journalistik ?

Swisha 100 kronor 123 220 79 75

Det svenska rättsväsendet, som en gång skulle skydda medborgarna från verkliga övergrepp och maktmissbruk, har nu blivit moralens väktare. Domstolarna väger inte längre gärningar – de väger känslor. De tar ställning i det sociala skådespel som dagens feminism iscensätter, där kvinnan återigen görs till offer och mannen till syndabock. Det är inte rättvisa. Det är moralisk teater med statligt stöd.

Jag har själv varit på otaliga personalfester på Sveriges Radio. Det dracks, det skrattades – och ja, ibland blev folk lite för berusade och började kladda. Så var det, både män och kvinnor. Men jag sa ifrån. Det räckte. Jag skulle aldrig i mitt liv ha polisanmält någon för en sådan sak. Det fanns inte ens på kartan. Vi var vuxna människor som tog ansvar för våra egna gränser. Det var en tid då kvinnor inte såg sig själva som offer, utan som personer med ryggrad och röst. Dagens så kallade feminister verkar ha tappat den förmågan. De ropar inte längre på pappa staten – nu är det mamma staten som ska rycka ut, trösta och straffa.
För varje social obekvämlighet, varje missförstånd, varje tafatt närmande ska någon myndighet kliva in och sätta etikett, dom och skuld.

Och samtidigt lever vi i ett land där män som våldtar kvinnor inte ens utvisas.
Proportionerna är fullständigt ur balans.

Det är något djupt orätt i detta. Män som Lejnegard, med decennier i public service och ett rykte som hederlig journalist, hängs ut och döms för något så mänskligt som två pussar. Samtidigt får verkliga förövare gå fria. Det är inte rättvisa. Det är moralisk hysteri. Den feminism som en gång var en kraft för jämställdhet har blivit en parodi på sig själv. Det handlar inte längre om kvinnors frihet – utan om männens förnedring. Om att visa vem som har makten, inte om att dela den.

Jag saknar den tid då kvinnor var stolta över att kunna säga ifrån – utan att ropa på staten, polisen eller medierna.
Då man kunde hantera en tafsande kollega med ett kallt ögonkast eller en skarp replik. Vi behövde inga domar för två pussar.
Vi behövde bara vår egen röst. Och kanske är det just det som gått förlorat. Modet att säga ifrån – utan att anmäla. Styrkan att stå upp – utan att spela offer.

Två pussar. Och ett land som glömde hur man är människa.

Helene Bergman

Rädslan för att dödas under minnestunden i Vasaparken sjunde oktober jagades bort med sång.

Vasaparken, 7 oktober 2025. Minnesstunden för Hamas kvinnliga offer. Foto Helene Bergman

Vi kom för att sörja – och riskerade att själva bli sörjda. Att vara rädd för att bli dödad under en minnesstund i Sverige är ett nationellt skamgrepp. Polisen får inte bara godkänna demonstrationer – de måste skydda livet. Medierna kan inte fortsätta blunda. Politikerna måste kliva ur sin infantila komfortzon och göra något annat än att leverera välformulerade slogans.

Det handlar inte längre om bara gängvåld. Det handlar om något mycket större – och mycket farligare. När människor i Göteborg  är rädda för att bli skjutna vid en minnesstund för Hamas offer, då har staten tappat kontrollen.

På årsdagen av massakern den 7 oktober samlades omkring trehundra personer i Vasaparken i Göteborg för att hedra de kvinnor som våldtogs, mördades och brändes levande av Hamas i Israel. Vi kom med blommor, med gravljus, med sorg. Men under hela ceremonin fanns oron där. Det låg spänning i luften.

Flera av oss sa det till varandra: ”Tänk om någon skjuter?” Att vi ens tänkte så – i Sverige, i Göteborg – säger allt. För samtidigt som polisen dök upp för att skydda oss, fanns varken public service eller de stora medierna där. Bara GP och några alternativa medier. Tack för det!. Och när minnesstunden var över, och polisen lämnade platsen, då kom de andra. De som hatar! De sparkade på blommorna, rev ner kransen, krossade ljusen. Är det svenska kroppar de krossar nästa gång? Precis som Hamas gjorde den 7 oktober på Nova-festivalen.

De vuxnas hat.

De som skrek slagorden var inte några förvirrade tonåringar. Det var gamla 68:or, välutbildade svenskar, pensionerade lärare, socialarbetare och människor från andra länder. Kvinnor i medelåldern med palestinasjalar och arga blickar. Män i slitna jeansjackor med megafoner. De som en gång talade om fred och solidaritet står nu och ropar ”Från floden till havet!” – utan att förstå att de ropar efter ett folkmord.

Och mitt emot stod vi. Vi som ville minnas de döda. Vi som trodde att Sverige fortfarande var ett land där man kunde sörja i fred.

Det var vi som höll emot

För första gången på två år hade polisen kommit för att skydda oss. Men det var inte polisen som satte ner foten mot våldet. Det var vi – Caroline och jag, och alla de människor, judiska och icke-judiska, som vägrade backa. Vi stod kvar när hatet vrålade. Vi stod kvar med våra blommor, våra ljus, vår värdighet. Och mitt i ropen och slagorden började de judiska deltagarna sjunga. Först tyst, sedan starkare – Hatikva, Israels nationalsång. Sedan andra hebreiska sånger. Rösterna växte, fyllde hela parken. Hatet dränktes av sången. Vi hörde inte längre ropen. För några minuter var vi en mur – en mur av röster, av mod, av mänsklig värdighet. Polisbilar körde förbi när  rosorna sparkades sönder när kransen slängdes upp på asfalten. Polisen såg vad som hände. Men de stannade trygga kvar i sina bilar.

Att låta en fiktiv grav skändas, mitt i Göteborg, är inte bara en brist på kontroll – det är ett moraliskt sammanbrott.

Vi såg oss själva ligga där

Jag kommer aldrig att glömma känslan. Att stå i en park i min hemstad i Sverige och känna: det här är krig. Att titta sig över axeln, tänka att någon kanske riktar ett vapen mot oss. Att veta att det inte längre handlar om Mellanöstern, utan om oss själva. För första gången förstod jag den rädsla som svenska judar levt med länge. Jag såg framför mig hur någon av oss låg där, på marken, skjuten, med blodiga kläder. Och jag förstod – detta är inte längre trygghetens land.

Vad händer på lördag?

På lördag hålls två demonstrationer i Göteborg – en mot antisemitismen, och en för Sverige. Polisen har gett tillstånd. Men är de beredda att skydda oss med all kraft och alla tillgängliga resurser? Eller kommer de återigen att låta hatet styra gatorna? Det som så förrädiskt kallas yttrande -och demonstrationsfrihet! Vi som stod i Vasaparken vet hur det känns när hatet får styra. Vi kommer inte att glömma de skändade rosorna.

För de ligger där och fortfarande brinner gravljusen – som en symbol för vad Sverige blivit.

Helene Bergman

Swish 123 220 79 75

 

 

Jag slog larm redan 2015: Göteborgs moské delade ut en broschyr som sa att män får slå sina fruar.

Broschyren som delades ut i Nordstan, Göteborg 2015

I en broschyr från Göteborgs moské stod det att en man får slå sin hustru – bara inte i ansiktet och utan att lämna märken. Det skrev jag om i GP redan 2015. Jag vände mig till dåvarande statsministern Stefan Löfven. Då möttes jag av tystnad. Nu, tio år senare, gör Expressen samma budskap till en nyhet.

Men tio år av tystnad – medan kvinnorna fått  ta slagen.

År 2015 publicerades min debattartikel på en helsida i Göteborgs-Posten. Jag skrev om broschyren ”Kvinnan i Islam”, utgiven av Göteborgs moské. Där stod det svart på vitt: en man får slå sin hustru – bara inte i ansiktet, och bara så att inga märken syns.

Ur artikeln med rubriken:

” Stå upp för alla kvinnor – säg nej till könsapartheid

Män uppmanas att slå en upprorisk hustru, bara inte slaget lämnar några fysiska skador eller märken på kroppen.Texten står att läsa i det tryckta häftet ”Kvinnan i Islam”. Avsändare är Göteborgs moské. Varje fredag och lördag delas häftet ut av islamistiska Dawah-missionärer i köpcentret Nordstan i Göteborg.”

I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, såsom skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna någon form av märke.

Jag minns reaktionerna: eller snarare bristen på reaktioner. Det blev ingen storm. Ingen offentlig debatt. Ingen politiker som krävde svar. Den svenska offentligheten vände bort blicken.

Jag utgick från att dåvarande statsminister Stefan Löfvens pressavdelning läste GP:s debattsida. Jag förutsatte att någon i regeringen skulle reagera. Men även där var det tyst.

Stötta Kärringbloggen! Stort som smått – allt uppskattas!

Swisha till 123 220 79 75

Och nu – tio år senare – läser jag Expressens rubriker om imamer som predikar om just detta. Nu  behandlas det som en skandal. Men budskapet är exakt detsamma som jag redan larmade om 2015.

Det här är inte bara en historia om religion och kvinnosyn. Det är också en historia om ett dubbelt svek – journalistikens och politikens. Det handlar om när en nyhet är mogen. Det svenska samhället var för tio år sedan inte moget att ta emot, då var kritiken mot en moskés kvinnosyn  islamofobisk. Men nu ett decennium senare blir det en riksnyhet.

Men tio år har gått. Tio år av tystade kvinnors röster. Tio år där Sverige kunnat se åt ett annat håll.

Tio år av tystnad – medan kvinnorna fick ta slagen.

Helene Bergman

 

 

Därför skriver jag på Riks.se – också!

Min  första krönika på Riks.se. är publicerad.  

Jag skriver där för att kunna nå många läsare – och för att ta upp det som annars riskerar att tystas ner. Och alltfler fler ser och läser Riks. Siffrorna visar att Riks på kort tid etablerat sig som en av de största svenska nyhets- och opinionskanalerna på YouTube. Med fler prenumeranter än SVT och nästan i nivå med Aftonbladet är det tydligt att Riks når en bred publik – och att alternativmedia numera kan mäta sig med de etablerade drakarna.

I helgen publicerades alltså min första krönika på Riks.se. Den handlar om att FN svartlistat Hamas för systematiskt sexuellt våld under attacken den 7 oktober – en nyhet som AP, Reuters och AFP rapporterat, men som de stora svenska medierna valde att tiga om.

När jag började som journalist trodde jag att mitt uppdrag alltid skulle vara detsamma: att ge människor fakta så att de själva kan dra sina slutsatser. Men i dag ser jag något annat. Viktiga nyheter försvinner, för att de anses känsliga. Tystnaden blir en sorts censur. För mig har det alltid varit viktigast att nå ut till vanliga människor. Journalistiken måste bottna i verkligheten, inte i de slutna rum där journalister pratar med varandra. Jag är trött på den journalistiska elitismen som gör att många röster aldrig får höras. Därför lockas jag av Riks – de vänder sig direkt till en publik som vill ha raka svar och som inte längre känner sig representerad i de etablerade medierna. För mig är det mer spännande och utmanande att skriva där än att fastna i ett system där man redan vet vad man får säga och inte!

Jag har i dag två plattformar där jag kan skriva: min egen Kärringblogg och Riks.se. Riks motto är: ”Vi rapporterar det som andra medier undviker.” Och det är precis därför jag väljer att publicera där.

Det här är bara början – jag kommer framöver att medarbeta regelbundet på Riks.se. För mig handlar det inte om partipolitik, utan om yttrandefrihet och journalistikens själ. Och på Riks.se når jag dessutom många människor, eftersom allt fler ser och läser Riks.

Yttrandefrihet handlar inte bara om att få skriva – utan också om att bli läst.

Jag kommer självklart att fortsätta att skriva här på Kärringbloggen som är helt min egen och ta upp det som passar just här. Så fortsätt att stötta  Kärringbloggen Swisha valfri summa 123 220 79 75.

Helene Bergman.

Feministisk journalistik gällde alla- nu tigs judiska kvinnors död ihjäl.

Svensk tystnad om FN:s svartlistning av Hamas sexuella våld 7 oktober. AP, Reuters och AFP rapporterar. Men i Sverige tiger bland annat public service, feministerna- och även Margot Wallström, tidigare utrikesminister och feministisk ikon, som själv byggt sin profil på att slå fast att våldtäkter är ett medvetet vapen i krig. Kärringbloggen är ett av få svenska medier där du kan läsa nyheten.

På 1970- och 80-talen fanns feministisk journalistik i hela västvärlden – och den gällde alla kvinnor. Radion hade kvinnoprogram. Aftonbladet hade en egen kvinnoavdelning. Vi granskade kvinnors liv och död, oavsett om de bodde i Borås eller Beirut.

Jag vet, för jag var en del av det. I över 50 år har jag bevakat kvinnors rättigheter – i Sverige och i krigszoner. Jag har sett vad sexuellt våld gör mot kvinnor, familjer och samhällen. Jag har hört vittnesmålen, träffat överlevarna och dokumenterat mönstren.

Därför ser jag också när något är historiskt viktigt. Och därför kan jag inte förstå hur svenska medier och feminister kan tiga just nu.

FN:s svartlistning – en historisk markering

FN:s generalsekreterare António Guterres har beslutat att svartlista Hamas i FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld. Rapporten, som Jerusalem Post tagit del av, listar aktörer som på ett trovärdigt sätt misstänks för ”mönster av våldtäkt eller annan form av sexuellt våld i väpnade konflikter”.

Nyckelordet är mönster.

Det betyder att FN slår fast att våldtäkterna, tortyren och morden på kvinnor den 7 oktober 2023 inte var slumpmässiga. De var planerade och avsiktliga krigshandlingar.

En central aktör bakom bevisinsamlingen är Dinah Project, en grupp juridiska och genus­experter som samlat och analyserat vittnesmål, dokumentation och mönster av övergrepp.

När feminism inte längre gäller alla

Det här borde vara en nyhet som hamnar överst på varje svensk nyhetssajt. Särskilt när de stora nyhetsbyråerna AP, Reuters och AFP rapporterat.

Internationella nyhetsbyråer som AP, Reuters och AFP rapporterade i augusti att FN svartlistat Hamas för de sexuella övergrepp som begicks den 7 oktober. Även TT noterade det – i en bisats i Göteborgs-Posten. Men alla andra stora svenska medier teg. De hade samma information, men valde bort Hamas. Kärringbloggen är därför det enda svenska mediet som följt upp Jerusalem Posts avslöjande och gjort nyhet av svartlistningen.

 

Det borde vara en fråga som får varenda kvinnoorganisation att gå ut i protest. Men det är tyst. Och den tystnaden säger mer än tusen pressmeddelanden.

På 70- och 80-talen hade feministisk journalistik ett mål: att ge röst åt alla kvinnor.

I dag reduceras kampen till att handla om samtyckeslagar, medan systematiska våldtäkter och mord på judiska kvinnor knappt nämns.

Även Margot Wallström tiger.

Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Wallström under flera år var FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i konflikter. Hon var den som på  högsta internationella nivå slog fast att våldtäkter inte är en ”bieffekt” av krig- utan ett medvetet vapen. Hon beskrev sexuellt våld som en av vår tids största freds – och säkerhetsutmaningar. Idag när FN svartlistar Hamas för systematiskt sexuellt våld den 7 oktober är hennes röst tyst.

Det är också därför Margot Wallströms tystnad är så talande. Hon är inte beroende av relationerna till Israel för att kunna uttala sig, ändå är hon tyst – trots att detta handlar om just det våld mot kvinnor som hon en gång profilerade sig med att bekämpa.

Därför skriver jag

Trots att AP, Reuters och AFP rapporterat har inga stora svenska medier – så här långt – berättat om FN.s svartlistning av Hamas sexuella våld.  Kärringbloggen är hittills det enda som gjort en  genomgripande artikel. Och jag gör det därför att journalistikens uppgift är att se det andra missar eller inte vill se.

Detta är feministisk journalistik. Den gällde en gång alla kvinnor.

Frågan är varför den inte gör det längre.

💳 Stöd Kärringbloggen

Om du vill att denna typ av oberoende, erfarna och kompromisslösa journalistik ska fortsätta – bidra gärna:

Swish: 123 220 79 75

Källa: FN:s årliga rapport om konfliktrelaterat sexuellt våld, rapportutkast augusti 2025; Jerusalem Post, 13 augusti 2025.

  • AP (Associated Press), 14 augusti 2025 – rapporterade att Hamas placerats på FN:s lista över grupper misstänkta för konfliktrelaterat sexuellt våld, kopplat till attacken den 7 oktober. Länk
  • Reuters, 12 augusti 2025 – skrev att Hamas namnges i FN-rapporten för påstått sexuellt våld den 7 oktober. Länk
  • AFP, 14 augusti 2025 – rapporterade via sitt nyhetsflöde att Hamas redan finns med på FN:s lista. Länk
  • TT (Göteborgs-Posten), 14 augusti 2025 – noterade i en notis att ”terrorstämplade palestinska Hamas” redan finns på listan. Länk

Pensionärer demonstrerar för Hamas narrativ-har glömt kvinnokampen

De kommer i sitt gråa eller  vita hår ibland med rollatorer. Välklädda äldre damer med den svartvitrutiga keffiyeh elegant runt halsen. En del bär palestinaflaggor, andra håller skyltar  ” Tänk på Gazas barn,” “Free Palestine”, “Stoppa folkmordet i Gaza”, “Bojkotta Israel,¨  ¨Intifada revolution.¨

Det är inte unga radikaler. Det är våra svenska pensionärer. Det är mina före detta systrar i kvinnokampen. Det är kvinnor som på 1970-talet hyllade kvinnorättsrörelsen, kämpade för lika lön, dagisplatser, p-piller, jämställdhet, aborträtt och kvinnors rätt till sina egna kroppar. Men nu drygt 50 år senare marscherar de sida vid sida med organisationer som i praktiken sprider Hamas propaganda – en rörelse som våldtar, mördar och förnedrar kvinnor som en del av sin ideologi.

 

Men Kärringbloggen håller ställningarna!

Swisha för support 123 220 79 75 

 

 

Vad hände? Gamla ideal i nytt paket?

Många äldre kvinnor i Sverige har levt stora delar av sina liv i kampen för solidaritet. Vietnam. Chile. Sydafrika. Palestina.

De fostrades i 60-och 70-talets vänstervåg. De demonstrerade mot Vietnamkriget, för Chile, för ANC och mot apartheid. Då var de på rätt sida av historien. Många har aldrig uppdaterat sin moraliska karta- Israel är fortfarande ”imperialismen,” palestinierna ”folket”. De har frusit fast i en identitet som goda aktivister även om verkligheten förändrats totalt.

När nu en ny generation propalestinska rörelser mobiliserar – ofta via Svenska Palestinakommittén (SPK) eller Palestinagrupperna i Sverige (PGS) – är det dessa kvinnor som snabbt hakar på. De känner igen berättelsen: en utsatt folkgrupp. En ockupationsmakt. Ett rop på rättvisa.

Men berättelsen har förändrats.

I dag handlar det inte om att stödja ett förtryckt folk i allmänhet – utan om att sprida en ensidig, emotionell och ofta antisemitisk version av konflikten. Hamas beskrivs som en befrielserörelse. Massvåldtäkterna den 7 oktober förnekas eller förtigs. Men det var då Hamas våldtog kvinnor till döds. Där kropparna var stympade och könsorganen avskurna. Där nakna kvinnor paraderades som troféer inne i Gaza. Där våldtäkter användes som vapen och triumf.  Kvinnors kroppar användes återigen som slagfält – denna gång av islamistiska terrorister. Och – ändå tiger de svenska pensionärerna, särskilt de kvinnliga och går istället i Hamas ledband.

Så når propagandan våra äldre

Många pensionärer läser dagligen DN, ser på Rapport, Aktuellt eller TV4 Nyheterna. Där får de nästan uteslutande en ensidig bild av konflikten – utan kontext. Där ofta Hamas hälsomyndighet citeras. Det är svårt att då förstå vad 7 oktober faktiskt innebar. Dessa kvinnliga pensionärer tror på fullt allvar att de demonsterar mot ett ”folkmord”, för att rädda barn. Deras empati kapas av en berättelse de aldrig får hela bilden av.

Många, även jag, som växte upp bara några år efter Förintelsen har en livslång självbild ” Vi är antirasister.” När nu antisemitismen återuppstår – i former de själva deltar i- klarar de inte att känna igen sig som en del av problemet

Organisationer som SPK och PGS är skickliga. De skickar ut medlemsbrev med poesi, krönikor och moraliskt laddade uppmaningar:

“Stoppa folkmordet” – “Tystnad är medskyldighet” – ” Se upp för telefonbedrägerier.”

Evenemangen hålls på bibliotek, kulturhus och torg – arenor där många äldre kvinnor är aktiva. Retoriken är mjuk men entydig: “Ställ dig på rätt sida av historien.” Bilderna är starka. Barn med blod i ansiktet. Mödrar som gråter. Israel likställs med apartheid. Och Hamas? De nämns inte alls. Eller förskönas.

Kvinnokamp på undantag

Det är samma kvinnor som en gång kämpade för kvinnors rätt att slippa våld, som nu står tysta inför det mest brutala våldet mot kvinnor. Kvinnokroppar som skändades den 7 oktober. Våldtäkter som filmades och spreds. Dinah – rapporten bekräftar det! Systematiska gruppvåldtäkter. Nakna kroppar bundna vid träd. Offentlig förnedring. Sexualiserat våld som en del av krigsstrategi. Det är några av de fynd som presenteras i en ny  rapport om Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023. Bakom rapporten står en israelisk expertpanel under ledning av professor Ruth Halperin-Kaddari, internationellt erkänd jurist och tidigare vice ordförande i FN:s kvinnokommitté CEDAW. Initiativet kallas The Dinah Project. FN bekräftar rapporten.

Men de svenska pensionärerna blundar. Eller tror inte på det. De har förlorat sin moraliska kompass i en svartvit världsbild där Israel alltid är förövaren – och Palestina alltid offret.

Att vara “ung igen” – till vilket pris?

När de klär sig i keffiyeh, går i demonstationer, återupplever de sin ungdom. De känner sig radikala igen. Levande. Mening. Kampen blir en ritual, inte en analys. Och i ritualer ifrågasätts inte detaljer – man bara deltar. Är i nuet och glömmer sin ålder. Men de är inte 20 år längre.

Det finns något rörande i att se äldre kvinnor marschera som om de var unga igen. Men det är också tragiskt. För i sin längtan efter att återuppleva ungdomens kamp, sviker de de ideal de en gång kämpade för. De sviker kvinnokampen. De sviker oss andra kvinnor, även i Sverige,  – men framför allt de kvinnor som just nu lider under Hamas kvinnosyn, i Gaza, den israeliska gisslan, de palestinska kvinnorna. Och de judiska kvinnor som togs som gisslan, som överlevde, men som är traumatiserade för resten av sina liv.

Världen är inte 1968 nu!

Det smärtar mig. Vi var många som kämpade tillsammans.  Några av oss har fortsatt att bekämpa  kvinnoförtrycket, nu i form av det som kallas hedersförtryck. Men när också många av de i dag vänder bort blicken  från Hamas kvinnosyn och istället enbart talar om Gazas barn, då är något förlorat.

Hur kan man se hederskultur i förorten – men inte i Hamas? Hur kan man tala om kvinnors rättigheter – men tiga om de kvinnor som våldtogs till döds den 7 oktober? Vad hände med systerskapet då?

Att demonsterar för Hamas kvinnoförtryck är inte kvinnofrihet!

 

Helene Bergman,  40-talist och aktiv i kvinnorättskampen, såväl då som nu!