Jag är inlåst i en bur. Det var min första tanke den morgonen jag verkligen insåg var jag befann mig. Jag var en psykisk och kulturell fånge. Mina medfångar var Sofia och de fyra hembiträdena. Vi var alla fångar på grund av vårt kön. Inte ens jag som västerländsk frigjord kvinna gick fri. Kulturen överskuggade allt.
Jag är inlåst i en bur. Det var min första tanke den morgonen jag verkligen insåg var jag befann mig. Jag var en psykisk och kulturell fånge. Mina medfångar var Sofia och de fyra hembiträdena. Vi var alla fångar på grund av vårt kön. Inte ens jag som västerländsk frigjord kvinna gick fri. Kulturen överskuggade allt.
Hijaben är för mig som kämpat för svenska kvinnors frihet i över 50 år en provokation, en kränkning och en tillbakagång till ett kvinnoförtryck som jag under hela mitt liv försökt bekämpa. Vi som var med om att göra Sverige till ett kvinnofrihetens land har aldrig tillfrågats om hur vi ser på att hijaben blir mer och mer normaliserad på gator och torg i ett feministiskt och jämställt Sverige.
Det offentligt jämställda och feministiska Sverige har strösslat minst en miljard av svenska skattepengar till det ideologiskt kvinnoförtryckande Islamiska Förbundet (IFiS) och dess nätverk. En ideologi som strider mot svensk grundlag och svenska lagar mot könsdiskriminering. Förbundet kontrolleras av 13 män och har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige.
Jag såg vilsna och tafatta män, med en hård yta som snabbt föll av och istället visade en känslig manlighet. En känslighet som den kvinnliga huvudrollen, spelad av Trine Dyrholm, stod helt kall inför eller utnyttjade.
Jag såg hur en äldre kvinna sexuellt utnyttjade en tonårspojke, spelad av Gustav Lindh, och sedan kallt svek honom för att rädda sitt äktenskap. En vilsen tonårspojke med sin sköra manlighet som blev, ja just det, ett manipulerat offer i sin nyfunna sexualitet. (Det gjorde ont när jag såg det!) Det är en hisnande svart historia av till det yttre en välfungerande familjeborglighet, som håller på att rämna. Men kvinnan- modern- hustrun i familjen kan spela det kvinnliga känslospelet och ytligt sett lyckas hon. Men och där är ett stort Men förlorar hon sin själ- om hon nu har någon?
Den här filmen borde när den kom 2019 startat en debatt om könsroller och fördomar, och om den enögda radikalfeminismens påverkan på vårt samhälle. Den debatten borde rivit ner det gängse hatet mot våra män och pojkar. Den debatten borde dragit upp ridån för att även äldre kvinnor cyniskt utnyttjar unga pojkar för sina sexuella lustar och behov. Men jag har inte märkt av den debatten. Istället såg jag såg några mer eller mindre likgiltiga recensioner med rubriker som i Aftonbladet:
”Hjärter dam” är trovärdig och tragisk”
Eller från SVT:
”Snusk och noir i danska Hjärter dam.”
Men Filmen Hjärter dam i regi av May el-Toukhy är en hänsynslös ögonöppnare som med sin inramning av nutidens designade normalitet, visar människan, oberoende av kön, i all sin litenhet och brist på empati.
Så här sammanfattar SVT Play Filmen Hjärter dams handling:
”Danska Anne driver en framgångsrik advokatfirma som specialiserat sig på barn och ungdomar. Hon och hennes svenske man Peter lever ett liv där deras lyckade karriärer samsas med tvillingarnas ridlektioner och sköna stunder i familjens enorma designhus i en lummig Köpenhamnsförort. Den på ytan perfekta fasaden krackelerar när Gustav, Peters tonårsson från ett tidigare förhållande dyker upp. Peter har svårt att komma nära sin förlorade son men Anne hittar ett sätt att få kontakt. I den varma sommaren utvecklas Annes och Gustavs relation mot något förbjudet, som kan äventyra allt.
Regi: May el- Toukhy. I rollerna: Trine Dyrholm, Gustav Lindh, Magnus Krepper, Liv Esmår Danneman, Silja Esmår Danneman, Stine Gyldenkerne, Carla Philip Röder, m.fl.( Dronningen)
Filmen finns att se på SVTPlay fram till 27 februari.
Helene Bergman, ansvarig utgivare.
Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor. Swisha en gåva till
123 22 07 975 eller PG 62 42 09-3
Den rörelsen fick inte någon plats i SVT:s dokumentär – Arvet efter Fadime- om hedersproblematiken i Sverige. Dokumentären har publicerats lagom till 20-års minnet av mordet på Fadime Sahindal som den 21 januari 2002 sköts till döds av sin far. I förtexten till dokumentären ställs bland annat frågan:
”Har samhället börjat lyssna på dem som utsätts för hedersvåld, eller vänder vi dem ryggen?”
Om frågeställaren med samhället menar den svenska feministiska regeringen. Ja då har hedersförtryckets offer nästan bara sett ryggar. Men de som verkligen lyssnat är alla vi som i åratal engagerat oss i en bred svensk gräsrotsrörelse mot det importerade hedersförtrycket. En rörelse som bland annat innefattar Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck som ligger under Länsstyrelsen i Östergötland, Mikael Thörn på Jämställdsmyndigheten, Juno Blom nu partisekreterare på Liberalerna, eller forskaren Astrid Schlytter.
Många är vi som lyssnat och reagerat och agerat. Vi som utgått från alla människors lika värde, som fostrats i att kvinnor och män är jämlika och jämställda. Vi som anser att flickor men även pojkar själva ska få bestämma över sina egna kroppar och om sina egna liv i ett Sverige med en regering som i åratal kallat sig för feministisk. Några har agerat i det tysta och öppnat sina hem för de hedersförtryckta mest flickor. Några har hjälpt till att förhindra att de gifts bort i sina hemländer. Andra har skrivit debattartiklar och böcker.
Journalisten och författaren Mikael Thörnqvist har skrivit två mycket läsvärda böcker om hedersförtrycket; Fotbollshoran och den senaste Yasmines sista match, utgiven på Vulkan. Många av oss har engagerat oss i Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, där satt jag själv i styrelsen under något år eller i VHEK, Varken Hora eller Kuvad.
Men i dokumentären i Sveriges Televison, SVT, nämns inte denna breda gräsrotsrörelse överhuvudtaget. Bilden jag får efter att ha sett dokumentären är att alla de invandrarkvinnor som intervjuas måste utkämpa sin kamp helt ensamma, vilket återigen är en slags etnifiering. Men den bilden stämmer helt enkelt inte med verkligheten i dagens Sverige. Därför är det viktigt att bredda Public Service, SVT:s bild.
Det gör jag med att citera några stycken ur min senast bok- Den politiska rättegången. Kampen om yttrandefriheten, 2021, Vulkan. Den boken är ett undersökande reportage om rättegången i Göteborgs Tingsrätt. En rättegång där Anna- Sofie Hermansson åtalats för förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. (En bok som mer eller mindre förbigåtts av tystnad från de etablerade medierna.)
”Mordet på Fadime Sahindal 21 januari 2002 grep mig djupt. Fadime var kurd och född i Turkiet, men levde sedan länge i Sverige. Hon blev 27 år. Fadimes enda önskan var att få leva sitt liv som hon själv ville leva det. Hon älskade Patrik, en svensk man, som enligt hennes släkt vanhelgade, inte bara familjen utan hela klanen. Mordet var hedersrelaterat och utfördes av hennes pappa, som senare dömdes till livstids fängelse.
På Fadimes begravning som hölls i Uppsala domkyrka, två veckor efter mordet, fanns kronprinsessan Victoria, riksdagens talman Birgitta Dahl och Mona Sahlin, integrationsminister. Dessutom var riksdagsledamoten för Socialdemokraterna Nalin Pekgul där. Hon blev senare ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Men när hon började tala och varna för politisk islam, var hon inte längre välkommen. Alla 1500 sörjande var klädda i svart medan kyrkan var klädd i 10 000 vita nejlikor. Fadimes älsklingsblomma.
Temat för den första Fadimegalan i Göteborg 2017, var:
”Svensk lag eller dubbla rättssystem?”
Året innan, 2016, hade organisationen Varken Hora eller Kuvad, VHEK, genomfört en undersökning av 1 200 ungdomar i Göteborgs förorter. Undersökningen visade att 78 procent av flickorna är hårt kontrollerade av sina familjer medan pojkarna tillåts att leva i frihet. Tusentals flickor och kvinnor födda och uppvuxna i Göteborg får alltså inte gå ut på kvällarna, får inte bli kära i vem de vill, de får inte umgås med pojkar och riskerar att mot sin vilja bli bortgifta. Familjen kontrollerar varje steg de tar. Organisationen Varken Hora eller Kuvad är grundad av riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh(V). Hon blev sedermera utesluten ur Vänsterpartiet bland annat för att hon kämpat mot hedersförtrycket.
Men det var på Fadimegalan 2018, på Konserthuset jag tänkte och mindes när jag står på den breda trappan ner mot själva Götaplatsen och ser mot Konserthuset. Temat för 2018 års Fadimegala i Göteborg var:
”Jämställdhet eller könsapartheid.”
Det var på den galan jag för första gången hörde Ann- Sofie Hermansson, då kommunstyrelsens ordförande och s-kommunalråd i Göteborg, tala om hedersförtrycket. Soffan som hon också kallas, har själv vuxit upp i flickfrihet på Tjörn. I sitt tal berättar hon om hur det var när hon bodde i Tensta, en förort till Stockholm, tillsammans med Nalin Pekgul, själv muslim, under ett antal år. Det var Nalin som hade berättat och förklarat för Soffan om det utbredda hedersförtrycket i förorten.
Bilden av Soffan där på scenen i Stenhammarsalen, blir en skarp kontrast till den rättegång, i januari 2020, jag är på väg till. En rättegång där Soffan nu är åtalad för grovt förtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som bland annat kallat de som kämpar mot hedersförtrycket för islamofober.
Hösten 2017 hade jag just skrivit färdigt min bok Förortens Grupp 8 , utgiven på Beijbom Books. I boken intervjuar jag åtta av de mest namnkunniga invandrarkvinnorna;
Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Hanna Gadban, Zehlia Dagli, Gulan Avici, Soheila Fors, Amineh Kakabaveh och Marian Afrasiabour. Jag ville uppmärksamma dessa kvinnor som med mod och styrka kämpar, många gånger med risk för sina egna liv, för att alla kvinnor, oavsett kultur-och religion, ska få del av den svenska flick- och kvinnofriheten. Min tanke med boken var att försöka bryta den likgiltighet och det motstånd de mött och fortfarande möter från det svenska samhället när de påtalar den djupa orättvisan vad gäller den existerande hederskulturen – och förtrycket i Sverige. Det förtrycket existerar fortfarande påtagligt i Sverige, trots att vi har och har haft regeringar som kallar sig feministiska.
Nu är jag trött på hyckleriet, från såväl regering som opposition.
20 år efter mordet på Fadime finns ett lagförslag, Lex Fadime som innebär att hedersrelaterade brott får en egen rubrik i brottsbalken. Den som utsätter någon för brottet hedersförtryck ska kunna dömas till mellan ett och sex års fängelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2022.
Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.
Vill du stötta Kärringbloggen? Swisha en gåva till
123 22 07 975.
Boken Den Politiska Rättegången – kampen om yttrandefriheten, finns att köpa på Vulkanmedia.se, Adlibris eller Bokus.
Ljudboken finns på Storytel eller där ljudböcker finns.
”Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny,” så skrev vi journalister- Anders Carlgren och jag på DN- Debatt redan i augusti 2012. Nu hotas Julian Assange av utvisning till USA för att dömas för spioneri. Anledningen är att hans organisation Wikileaks avslöjat staters krigsbrott. De journalister som jagade honom då 2010,2011,2012 osv är nu oroliga för att deras och allas vår yttrandefrihet är i fara om Julian Assange döms för spioneri och inte det som är journalisters jobb att avslöja – brott mot de mänskliga rättigheterna.
”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”
I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga ( Beijbom Books, 2013) skildrar jag också första hälften av 2000-talet då Assangeaffären tog sin början. En affär som ännu inte fått sitt slut.
Den signerade boken Med svärtad ögonskugga säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3
Ange bok och skriv namn och adress så skickar jag.
”Någon gång i början av 2011 bad min gode vän och journalistkollega Anders Carlgren mig att läsa förundersökningsprotokollet vad gällde våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Jag hade följt Wikileaks på avstånd och sett Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt på hösten 2010. Klart att jag var intresserad och nyfiken på vad som stod i förundersökningsprotokollet. Inte minst som journalist. Jag hade inte tagit ställning utifrån skriverierna i kvällspressen. Jag var blank i min uppfattning.
Noggrant gick jag igenom protokollet och läste det gång på gång. Ord stod mot ord. Som brukligt är i sådana fall. Men ett stod klart. De två kvinnorna hade mycket frivilligt haft samlag med Julian Assange – till och med raggat upp honom. Ett annat stod klart. De två kvinnorna hade inte gått till polisen för att anmäla Julian Assange för våldtäkt. De hade gått till polisen för att fråga om Julian Assange kunde tvingas att ta ett HIV-test. Men då grep statsfeminismen in i form av advokat Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman och åklagaren Marianne Ny, som specialiserat sig på familjerelaterat våld. Båda ville nagla fast Julian Assange, som en tidigare åklagare Eva Finné bedömt inte hade begått något brott.
Det underliggande motivet från Borgström och Ny ( efter 11 år idag) är fortfarande oklart. (Men jag har ändå genom åren fått en ganska klar bild, som jag hoppas kunna redovisa inom en inte alltför avlägsen framtid.)
Min spontana känsla då 2010 var:
”Vafan! Vad har hänt med feminismen?”
Nästa fråga jag ställde mig var:
”Och va faan har hänt med journalistiken?”
Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri med Expressens Niklas Svensson i spetsen. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger ”glömde” bort att vi har domstolar för att döma i brottmål. Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.
Eller det som Gudrun Schyman så käckt sa i sitt Talibantal 2002 på sin sista kongress för Vänsterpartiet, på tal om mäns förtryck av kvinnor, där hon menade att ”samma normer, samma strukturer och samma mönster finns såväl i talibanernas Afghanistan som i Sverige.”
Julian Assange som alla manliga journalister bara för några veckor sedan hade sett upp till som sin journalistiska guru som grundare av Wikileaks. Julian Assange som gjort världscoopet genom att visa hur US Marin från en helikopter skjuter ner civila och Reuters fotograf i Irak. Men nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han inte ens var dömd. Och här fick medias macho – och feministjournalister en gemensam fiende, där de i sin journalistiska yrkes-och maktutövning tillät sig att använda ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån. Jag tror aldrig jag har läst så mycket hat från journalister och krönikörer som då,” skrev jag 2013 i min bok Med svärtad Ögonskugga.
Dessförinnan hade Anders Carlgren och jag skrivit en debattartikel i Dagens Nyheter 19/8 2012 med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.”
Vi skrev artikeln efter det att vår JO-anmälan av Marianne Ny hade lagts ner. Radikalfeministen Maria Sveland nämner DN -artikeln ett flertal gånger i sin bok Hatet som kom ut 2013. Dessutom hittar hon på en egen rubrik till vår artikel och kallar mig även för antifeminist.
19 november 2019, alltså nio år efter det att våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange trumpetades ut av Expressen las förundersökningen mot honom ner. 17 augusti 2020 löpte preskriptionstiden för brotten ut.
Men fortfarande sitter Julian Assange fängslad i Belmarshfängelset i London, där nu UK High Court har gått med på att han ska utlämnas till USA, anklagad för spioneri för att han avslöjat USAs krigsbrott.
Många journalister och artister världen över, anser att om Julian Assange lämnas ut till USA och döms för spioneri hotas journalisters möjlighet att rapportera om staters krigsbrott. Därmed hotas också yttrandefriheten.
Och vår DN- artikel med rubriken ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten.” har visat sig stämma, trots att alla dokument ännu inte kommit upp i dagern.
Jag har följt Assange-fallet från början och till och med träffat Julian då han bar fotboja i London. Det var innan han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad. Jag kommer att återkomma vad gäller fallet Assange och Sveriges inblandning.
Helene Bergman ansvarig utgivare för Kärringbloggen. Även medlem i Sveriges Författarförbund.
Stöd Kärringbloggen med gåvor. Swisha till 123 22 07 975.
I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga (Beijbom Books, 2013) skriver jag 70-80 talens moderna svenska kvinnohistoria ur mitt personliga liv och perspektiv- om män, sex, journalistik och kvinnokamp.
Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975 eller till PG 62 42 09-3.
Ange Bok och skriv namn och adress så skickar jag.
Grupp 8 som bildats 1968, bestod av välutbildade kvinnor i Stockholm, men deras tidning Kvinnobulletinen och budskap spreds även till Göteborg. Jag kände igen mig i deras livskrav. Jag höll med om att kvinnor användes som arbetskraftsreserv. Enligt Grupp 8 var enda lösningen heltidsarbete för kvinnorna och dagisplatser åt alla barn. Och det var alltfler kvinnor som börjat arbeta och fick känna på helvetet i bristen på dagisplatser. Ett helvete som också smittade av sig inne i familjerna, där frågan om dagisplats eller inte förpestade många förhållanden.
I det samhällsklimat som rådde fanns bara en väg att gå – att kräva vad vi ville ha och göra det ute på gatorna. Och männen var med oss! 70-talet blev daghemskampens årtionde. I oändliga demonstrationer där även männen deltog, gick vi ut på gatorna och skanderade, ” Ropen skalla – Daghem åt alla.” Vi var de moderna kvinnorna som krävde vår rätt att kunna försörja oss, men också att våra barn skulle ha det bra. Hela proggrörelsen deltog i dagiskampen. Det sjöngs och skrevs låtar överallt och bristen på dagisplatser fanns på förstasidorna i tidningarna. Politikerna kunde inget annat än lyssna.
1968 hade Barnstugeutredningen tillsatts som skulle utreda barnomsorgen. 1972 kom den med sitt betänkande som i sin tur resulterade i förskolelagen 1975. Den innebar att alla sexåringar samt fyraåringar med särskilda behov skulle garanteras plats på dagis. Barnstugeutredningens förslag blev en besvikelse, en slags skenmanöver för att försöka tysta de skrikande kvinnorna och deras män. Det var ett förslag som inte hjälpte oss kvinnor med friska barn under sex år särskilt mycket.
Kampen fortsatte och gjorde oss starka, men på nätterna tog ångesten struptag. Den bistra frågan kom ibland krypande, varför jag överhuvudtaget hade skaffat mig barn, när jag inte kunde försörja det själv, utan var beroende av en man. För även på den punkten var det inte längre självklart att äktenskapet skulle hålla. Att vara tvungen att leva med en man, bara för försörjning var helt otänkbart. Särskilt nu när jag visste att jag kunde försörja mig själv i ett av de bästa yrkena.
Jag ville kunna kombinera både man och jobb. Jag var inte ensam om de här tankarna. Grupp 8 gick i bräschen och jag började kalla mig feminist. För risken att hamna i ett Moment 22 var överhängande. Jobb men ingen dagisplats och dagisplats men inget jobb. För när du väl fått en dagisplats hade du inte längre något jobb att gå till. Att få en dagisplats var som att vinna högsta vinsten. I början av 70-talet hade 90 000 barn plats på daghem eller i familjedaghem. 20 år senare vare motsvarande siffra 410 000 barn.
Men hösten 1972 fanns ingen sådan lag och köerna till de få dagisplatserna som fanns i Göteborg var enorma. 1972 fanns ingen fri abort utan kvinnor som blivit med barn fick åka till Polen istället. Min efterlängtade dotter föddes på våren 1972 och med mycket möda lyckades jag få en privat dagmamma till min då sexmånaders gamla bebis. Ångestens struptag släppte och jag kunde med lätt hjärta återvända till Göteborgs Handels -och Sjöfartstidning.
Men jag hade fått känna på, in på bara huden, hur det var att vara kvinna med barn och jobb i det svenska samhället. Jag hade förstått hur viktig familjepolitiken i ett samhälle är för individens/kvinnans liv och välbefinnande. Inte bara för överlevnad. Och det gick långsamt. Politikerna hann inte med oss 40-talistkvinnor som kom ut i samhället, politiskt medvetna, kravfyllda, militanta och modiga. Särbeskattningen hade i alla fall införts året innan. Den innebar att gifta par beskattades individuellt.
Tidningsdöden hade börjat skörda offer. I Göteborg hade tidningsdöden varit förödande. Snart fanns bara Göteborgs – Posten och Göteborgs-Tidningen kvar. Det viskades i korridorerna om att även GHT var på fallrepet. I augusti 1973 samlades hela redaktionen i lunchrummet, där vi fick veta att GHT skulle gå i konkurs.
Tragiskt. Trist! Vi var en ung redaktion, med smarta och duktiga medarbetare. Alla var övertygade om att vi skulle få nya jobb, men kanske inte i Göteborg. Facket skulle hjälpa till. Fackordföranden Erik, som var motorjournalist sa till mig, när jag frågade om han kunde hjälpa mig:
”Du behöver väl inget jobb! Du är ju gift!” Jag tittade på honom och frågade om han inte var klok? Han bara skrattade och svarade:
”Ja, men är du inte gift då?”
” Jo, men jag behöver ett jobb i alla fall!”
”Varför det?Du är väl försörjd!?”
Jag sa det inte, men jag tänkte:
”Den djävla idioten är inte klok och han ska vara fackordförande. Jag betalar lika mycket i fackavgift som de manliga journalisterna.”
Jag vände mig om och gick ut genom hans dörr och smällde igen den bakom mig. Jag hörde honom skratta högt. Nu hade jag fått känna på att jag inte var värd något på grund av mitt kön. Bara för att jag var kvinna hade jag alltså inte rätt till något jobb?! Det var ett smärtsamt uppvaknande som etsade sig fast i min själ. Min födelse som feminist skedde då och där i GHTs skälvande dödsögonblick. Jag blev inte deprimerad, jag blev vansinnigt arg. En ilska som drev mig framåt och gav mig kraft.
Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.
Helene Bergman, ansvarig utgivare och medlem i Sveriges Författarförbund.
Vill du inte vänta? Köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.
Swish till 123 22 07 975
Skriv bok och ange namn och adress så skickar jag. Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor! Swisha 123 22 07 975. Tack
Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.
Tack till dig som redan swishat.
Du som också vill stötta Kärringbloggen. Swisha en gåva till 123 22 07 975
Carina Hägg, Kärringbloggens politiska kommentator säger så här:
”Att vår nya jämställdhetsminister finns på Arbetsmarknadsdepartementet tyder på en svängning från sex och våld till ekonomi och jobb för kvinnor. Det viktigaste för kvinnor är att kunna försörja sig själva, att kvinnor har en egen ekonomi, på så sätt kan kvinnor ta kommandot över sitt eget liv.”
Det var också så kvinnokampen på 70-talet startade med krav på ”dagis åt alla.” Vilket också möjliggjorde att kvinnor i Sverige kunde skapa sig en egen försörjning och gå ut och jobba utan oro för barnpassning. På så sätt kunde barn och jobb förenas.
Märta Stenevi, Miljöpartiet och den föregående jämställdhetsministern fokuserade mer på HBTQ- rättigheter och glömde därmed bort jämställdheten.
Carina Hägg kommenterar:
”Men att försvaga jämställdhetsarbetet leder i förlängningen också till att HBTQ- rättigheterna försvagas. Historiskt sätt har nämligen kvinnors rättigheter öppnat för HBTQs rättigheter. Såväl kvinnors rättigheter som HBTQs rättigheter hör intimt ihop.”
Helene Bergman, ansvarig utgivare
Den oberoende Kärringbloggen är helt beroende av läsarnas gåvor.
Tack till dig som redan swishat.
Du som också vill stötta Kärringbloggen. Swisha en gåva till 123 22 07 975
”Jag tog studenten 1967 och dansade in på universitetet i nätstrumpor där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.”
Samma år föddes Magdalena Andersson, vår första kvinnliga statsminister ( i sju timmar). Under 70-0ch 80-talen var jag aktiv i den svenska kvinnokampen. Men vår kvinnokamp från slutet av 1900- talen verkar medvetet förtigas av de alltmer dominerande postkoloniala, identitetspolitiska, akademiska ”feministerna.” Istället använder de vår kvinnokamp , som plattform för sina egna splittrande syften. I mina feministiska memoarer – Med svärtad ögonskugga.( Beijbom Books, 2013) skriver jag den moderna svenska kvinnohistorien ur mitt personliga liv och perspektiv – om män, sex och kvinnokamp. Och vägen fram till vår första kvinnliga statsminister.
Kärringbloggen publicerar de kommande veckorna utvalda avsnitt ur boken Med svärtad ögonskugga. Den signerade boken säljs även av mig direkt. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor. Swisha till 123 22 07 975. Eller till PG 62 42 09-3
Ange namn och adress så skickar jag.
Köp boken direkt av författaren. All inclusive 200 kr. Swisha till 123 220 79 75 skriv namn och adress så skickar jag!
”Jag tog studenten och dansade in på universitetet i nätstrumpor och CanCan-kjol, där den sexuella revolutionen var i full gång, samtidigt som USA trappade upp kriget i Vietnam.
Jag var 21år, myndig, rotlös, sökande och ville flytta från Göteborg till Lund och läsa juridik. Men mina studentbetyg var inte särskilt lysande.
Vad skulle jag göra resten av mitt liv? Bara frågor, inga svar.
Det existensiella sökandet började i en värld och ett samhälle som ställde allt på ända. Där gammal moral och koder inte längre gällde. Där ett nytt tänkande, nya medier, ny musik, nytt mode vällde över oss. Där generation ställdes mot generation. Där studenterna gick ut på gatorna och kastade sten. Där demonstrationer avlöste varandra med slagord som ”USA ut ur Vietnam.” Där vi kvinnor krävde fri abort och dagisplatser. Där fri kärlek gällde och samlag för vänskaps skull.
Där Peace, Love and Understanding gällde.
Mitt i detta fanns jag!
Med en studentexamen på helklassisk linje med ämnen som antik grekiska och latin. Allmänbildad med sedan då?Gammal utbildning för ett nytt samhälle. Jag hade inga mål, inte längre några drömmar. Var egentligen bara glad över att jag tagit mig ur skolan, med godkända betyg. Mamma tyckte att jag skulle skaffa mig ett yrke som jag kunde ”falla tillbaka” på om den man jag gifte mig med råkade dö!
Studiemedel hade införts två år tidigare så jag skrev in mig för att läsa konsthistoria på universitetet. Jag visste inte vad jag skulle göra med det där, men det gav mig möjlighet att få dansa i den relativt nystartade baletten Patricia.
När jag dansade magdans på 60-talet i studentbalettem Patricia. Fotograf okänd.
Men det skulle visa sig att Baletten inte var något dåligt val, med tanke på vad som senare hände. Det var en galen fascinerande värld av glitter och glamour. Mitt uppdämda behov av glädje och bekräftelse blev tillfredställt och jag, nästan till min egen förvåning, blev plötsligt oerhört ambitiös och ansvarstagande i dansens värld.
Vi var så stolta och visste att vi var vackra. Vi uppmuntrande varandra där vi stod nakna i duschen. Beundrade varandras stjärtar och bröst. Vi sydde våra scenkläder själva och blev bekanta med varandras olika kroppar när vi mätte varandra med måttband. Vi blev sammansvetsade och det var alltid Baletten som kom i första rummet.
Det var en värld av fest och hård träning. Det var en värld där sex blivit rumsrent, där porr sågs som en dörröppnare för ett rikare sexliv. Där det nu också blev legitimt för kvinnor att konsumera porr på bio helt öppet. Än hade nämligen inte kvinnorörelsen börjat reagera på kvinnornas objektroll i porren.
Porren blev en politisk kraft, en allierad i uppgörelsen med den förtryckande maktapparaten, kyrkan och staten. Mot dubbelmoralen, mot det samhälle som vill hålla, inte minst oss unga kvinnor, nere i fortsatt förtryck. Samtidigt ställdes kraven på rätt till fri abort, preventivmedel, sex utanför äktenskapet och sex för vänskaps skull. Sex var tillåtet med vem som helst, när som helst så snart man var kåt.
Vi stod nakna i duschrummet och pratade om sex, inte så mycket om förälskelse och kärlek. Det var det privata, men inte våra sexerövringar.
Slagordet, då i slutet på 60-talet, var frihet att njuta! Och jag befann mig i njutningens stormöga. Studentkårerna blev porrens hjärtpunkter. Den hade flyttat, från de mörka bakgatorna, in i de finare salongerna i kårhusen. I Göteborg var den stora salen i det nybyggda kårhuset, fylld till bristningsgränsen när ett liveshowpar hade sex på scenen i ett låtsas samlag.
De litterära sexböckerna Kärlek 1- 14 gavs ut mellan åren 1965-1975. Just när censuren för pornografisk litteratur hade mildrats. I Kärleksserien skrev kända författare som Bengt Anderberg, PC Jersild, Göran Tunström, Nina Christine Jönsson med flera erotiska noveller. Det fanns inga hämningar eller skam längre. Jag tyckte det var spännande och kunde njuta fullt ut. Jag hade börjat med p-piller och var trygg! Nu kunde jag själv bestämma när jag ville bli med barn”
Fortsättning följer i nästa Kärringblogg.
Helene Bergman ansvarig utgivare.
Vill du inte vänta köp den signerade Med svärtad ögonskugga direkt av mig. Kostar inklusive frakt och moms 200 kronor.
Swisha till 123 22 07 975. Ange namn och adress så skickar jag.
Bild: Med svärtad ögonskugga.
Du kan också stötta Kärringbloggen med gåvor Swisha valfri penninggåva till
123 22 07 975
