Taggarkiv: Rättssamhälle

Den ”feministiska” regeringen har  prioriterat männen. 

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de afghanska kvinnornas liv. I den första artikeln här på Kärringbloggen beskrev Carina kvinnornas situation i Afghanistan. 

Nedan följer den andra.

Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Sverige som förnekat att klan -och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia. Kvinnor förnekas rättigheter som människor.

 

Afghanistan är ett utpräglat stam -och klansamhälle med flera språk, etniska grupper samt inriktningar inom islam. Det ska också sägas att inom Taliban ( den diplomatiska benämningen) finns olika grupperingar, till exempel en militär del. Fortfarande är en stor del av Taliban knutet till den stora folkgruppen Pashtuner varifrån även deras traditioner, Pashtunwali,  känns igen. 

Efter att talibanerna trakasserat FN-personal och försvårat för biståndsinsatser undertecknade FN och Taliban den 13 maj 1998 ett Memorandum of Understanding avseende FN:s bistånd i de talibankontrollerade områdena. I detta Memorandum regleras hänsynstagande till- och skyldigheter gentemot talibanerna.Krav som i långa stycken går Taliban till mötes. 

Detta innebär att synen på att kvinnor inte har fulla mänskliga rättigheter utan är ett komplement till män har spridit sig. Det har skett genom så kallade dialoger, bidrag till civilsamhället och prioriteringar inom biståndssektorn. 

Identitetspolitiken har ytterligare underminerat uppslutningen bakom alla kvinnors mänskliga rättigheter. Den ”feministiska” svenska regeringen som företräder en sekulär rättstat, har med brett politiskt stöd från vänster till höger övertydligt prioriterat afghanska män vid migration. Regeringen har också fortsatt med att ge stora belopp till organisationer och plattformar kopplade till islamism- politisk islam. Kvinnor diskrimineras av denna förda politik och förresten är denna politik ens laglig?

Terroristresor från Sverige till Afghanistan har inte stoppats. Afghanska kvinnor boende i Sverige oroades redan på 1990-talet över hur män kom tillbaka- radikaliserade. Män som ställde krav på kvinnor i förorten och krävde anpassning till politisk islam av skolor, arbetsplatser och samhället. En del av dessa män drog sedan vidare på terroristresor till Syrien. Rättslösheten för drabbade kvinnor och deras anhöriga i konfliktzoner upprepades. Radikaliseringens spiral kunde fortsätta, trots sedan länge, upprepade larm från kvinnor i svenska förorter och kvinnoaktivister utomlands. 

Krigsherrar, våldtäktsmän, droghandlare- dessa skitstövlar gavs åter en roll i Afghanistan. Det var ett misstag som USA får ta ett stort ansvar för tillsammans med en övertro på att kunna bygga en nationalstat och en nationell armé. Korruptionen var ett hinder. Man borde ha stöttat uppbyggnaden av fungerande samhällen lokalt och reformering av traditioner för beslutsfattande.

 Efter tjugo år är Taliban tillbaka i Kabuls presidentpalats. Något som väckt såväl skräck som avsky. Men Taliban har stöd och det internationella samfundet är splittrat i synen på nytalibanerna. Kina, Ryssland, Pakistan, Turkiet och Oman har kontakter med Taliban i Kabul. Fler huvudstäder än man tror upprättade kontakter redan i Doha med Mullah Abdul Ghani. Expresident Trump slöt en uppgörelse med Taliban. Något som redan  fått olyckliga följder, inte minst för kvinnorna.

Iran har sina intressen och en stor grupp afghaner, främst tillhörande shia, boende i landet, men vill begränsa den migrationen från Afghanistan som stannar i egna landet. Det finns många motiv till varför olika huvudstäder nu inrättar sin politik efter den nya regimen i Kabul- naturrikedomar, det strategiska läget, en pragmatisk inställning.

Allt medan västländerna flydde från Kabul hals över huvudet under förnedrande former och lämnade kvinnoaktivisterna bakom sig!  Och nu ställs samma frågor om bistånd efter Talibans återkomst till makten i Kabul. Enligt min uppfattning är det möjligt att arbeta med stöd till barn, såväl pojkar som flickor. Kvinnor kan ges utbildning och hälso- och mödravård. Men det krävs även en beredskap för att stänga av Afghanistan. 

Jag utgår från att Talibans statsapparat inte får en krona från och med denna månads utgång. Stoppa också omedelbart stöd till så kallade dialogprojekt med Taliban och Islamic Relief ( Muslimska Brödraskapet)!

Carina Hägg.

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975

Burkan måste inhandlas av en man.

Carina Hägg har sedan 1990 -talet och fram till mitten av 2000-talet besökt Afghanistan ett antal gånger. Då bland annat som riksdagsledamot för socialdemokraterna. 

Carina Hägg har en välgrundad kunskap om Afghanistan och de Afghanska kvinnornas liv. 

Carina kommer i två artiklar här på Kärringbloggen skriva om sina upplevelser i landet, men också ge sin synpunkt på den  politiska situationen och Sveriges engagemang i Afghanistan. 

Burkan måste inhandlas av en man.

Åker med visum i hand mot den kaotiska gränsen mellan Pakistan och Afghanistan. Utanför minibussens fönster ser jag hur försäljningen av krigsmateriel från stridsvagnar till handeldvapen pågår helt öppet. 

Området som går genom Pashtunernas traditionella områden har Pakistan i praktiken ingen kontroll över. Anhängare till Taliban (den diplomatiska benämningen) är på väg i samma riktning upp mot Afghanistan för att strida för de våldsbejakande islamisternas sak. Detta medan Pakistan fortsätter att förneka flödet av stridsberedda män som går över gränsen till Afghanistan. Skadade förs samtidigt tillbaka ner över gränsen för vård i Pakistan. Några skadade anländer till gränsen med helikopter och bärs ut på bår. Tänker att det är ledande personer i Talibanrörelsen som prioriteras för bekvämare helikopterfärd än en skakig vägtransport.

Jag sitter bak i minbussen och är klädd enligt de påbjudna reglerna för kvinnor. Men kvinnliga utrikesbesökare behöver inte täcka ansiktet. Vid gränskontrollen som kontrolleras av Taliban påpekas att mina händer syns. Jag släpps igenom med en tillsägelse. Folk en bit bort blir av oklar anledning slagna med käppar. Något anses korrigeras, möjligtvis oordningen i kön. 

När vi väl kommer över på andra sidan gränsen och Khyberpasset, fladdrar långa plastremsor i vinden, fastknutna vid stolpar utmed vägen. Det är kasettband som dragits ur kassetterna och satts upp som påminnelse om förbudet mot musik. Afghanerna tvingades även att fira en högtid som bröllop utan musik. Lyssnade man på radio hördes ensidiga budskap läsas upp av manliga röster – en var Mullah Omars. Avbildningar väckte talibanernas vrede och vi minns Buddhastatyerna, som pekades ut som avgudar och förstördes av samme Mullah Omar. 

På vägen passerar fordon lastade med opiumskörd. En del kan hamna i Europa och Sverige. Ungefär 80-90 procent av allt opium i världen odlas i Afghanistan. Utanför ett träningsläger hör jag för första gången Osama Bin Ladens namn nämnas. Inne i lägret tränar män från olika nationaliteter såväl fysisk som psykisk träning. Det kan vara i vapenhantering eller i ideologisk skolning. Erinrar mig ointresset både i Stockholm och vid besök på FN i New York för vad som höll på att utvecklas i Afghanistan. 

Den 11 september 2001 förändrades ointresset till högsta prioritet. Hur det ser ut nu 2021 med utrikes tillresta män är oklart, men Talibans makt hålls i afghanska händer. Det finns belagt, så sent som förra året, 2020, att kontakter med al- Qaida upprätthålls.  Även de Sverigestödda Muslim Brotherhood, Muslimska Brödraskapet, finns i bakgrunden med Qatar som en gemensam fristad. 

Taliban har en nationalistisk agenda och en extrem tolkning av sharia, kvinnor förnekas  rättigheter som människor. Att inte kunna besöka ett matställe eller att inte kunna betala sin hotellräkning själv eller att som kvinna inte ens kunna köpa ett granatäpple på marknaden var en ny obekväm erfarenhet. Hörde även att afghanska män beklagade sig över att den påbjudna strikta könsuppdelningen var opraktisk. Familjefäder fick göra inköp åt hustrur, döttrar och äldre kvinnliga släktingar. Det blir även en man som köper burka åt mig i Jalalabad, en himmelsblå enligt traktens färg. För inte ens detta plagg som uttrycker förtryck av flickor och kvinnor kunde jag själv inhandla. 

I Afghanistan har jag mött fantastiska kvinnor och män men även talibaner. Jag har imponerats av hur mycket kvinnokamp som ändå kunnat bedrivas inom den ram av begränsning de verkar. Men jag har också chockerats av talibaners grymhet. Vid ett tillfälle ställde jag frågor om mödradödligheten till en taliban. Svaret blev: 

”Män dör i strid, så varför ska man bry sig om att kvinnor dör i samband med en förlossning.” 

Mitt motiv för att delta i resor under andra hälften av 1990-talet var att på plats se om det fortfarande var möjligt att arbeta med bistånd till kvinnor och att ha kvinnliga biståndsarbetare anställda. Det visade sig vara möjligt och gav positiva resultat, även om det regionalt fanns skilda förutsättningar. Hemskolor med flickor, utbildning i hälso-och mödravård och anställningar av afghanska kvinnor kunde fortsätta. Svenska insatser har haft en positiv inverkan på Afghanistan. 

Under ett av mina besök i mitten på 2000-talet ser jag flickor gå till och från skolan. Pratar, skrattar och svänger med sina skolväskor. Deras glädje sprider sig och ger hopp för en bättre framtid för dem än vad deras mödrar fått uppleva. Kvinnor, iförda endast en schal med färg arbetar. Kvinnliga politiker, journalister och tjänstemän i regionen märks. Framsteg syns i statistiken men även med blotta ögat. Utbudet av varor, mängden av människor som rör sig utomhus och en positiv förändring märks i stämningen. 

Rädslan jag mötte på 1990-talets andra hälft märks inte längre.

Svenska Afghanistankommittén (SAK) ska särskilt nämnas som en organisation som gjort och gör skillnad i Afghanistan. 

Carina Hägg.

I nästa artikel skriver Carina bland annat att.

”Sverige som förnekat att klan-och hedersförtryck existerar och också har prioriterat politisk islam framför respekten för människors tro, kommer att få det allt svårare att hantera komplexiteten i Afghanistan.  

Kärringbloggen är än så länge fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera. Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

Jyllands-Posten om Julian Assange, Anna Ardin och Kärringbloggen.

Söndagen 14 mars publicerade Mikael Jalving, välkänd dansk journalist och debattör nedanstående krönika i Jyllands-Posten, en av Danmarks största tidningar.

Så har Wikileaks-grundaren Julian Assange gått från hjälte till skurk i den svenska idyllen. Ingenstans är den moraliska hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige

Av Mikael Jalving, Jyllands-Posten

Sagan om Julian Assange, den australiska grundläggaren av Wikileaks, är en av de mer spektakulära internationella affärer som vägrar att dö. Vi lärde känna den ljuslockige aktivisten i förbindelse med avslöjandet av de obekväma sanningarna omkring USA:s krig i Afghanistan och Irak, som han blottlade för att omgående bli en av vänsterns älsklingar. Han nådde snabbt en vad man måste kalla rockstjärnestatus och mottog priser från när och fjärran.

Men så gjorde han något överilat. Strax efter att han efterlysts av de amerikanska myndigeterna reste han till Stockholm för att hålla ett föredrag bland hugade fans och hamnade uppenbarligen i klorna på två kvinnor, som kort därefter anklagade honom för våldtäkt. Anklagelsen blev en stor sak i media. De svenska myndigheterna skickade ut en häktningsframställan och en brittisk domstol fastslog, att Assange skulle utvisas till Sverige. Det motsatte han sig starkt.  Så mycket, att han tog sin tillflykt till Equadors ambassad, där han fick politisk asyl och kunde fortsätta sin verksamhet och även få två barn med en sydafrikansk jurist, som blivit förälskad i honom och filmade sin andra födelse med en Gopro-kamera, så att hennes man kunde närvara när miraklet ägde rum. Ärendet saknar således inte pikanta detaljer. Även efterspelet är spektakulärt. Först lades de svenska myndigheternas våldtäktsanklagelser ned. Därefter hade hans rätt till asyl på ambassaden löpt ut, varefter han anhölls av brittisk polis. USA begär honom utlämnad men det dröjer. Under tiden sitter han inspärrad på en säkerhetsanstalt sydost om London.

Sett i backspegeln påminner Julian Assanges liv om en musical. Men en nog så allvarlig sådan. Jag har aldrig gillat honom men jag menar att han blivit rejält blåst på sin rättssäkerhet. Och jag tycker att det är lite väl grovt, att media-Sverige, som vi vet älskar att framstå som en idyll, har gjort de båda kvinnorna till det finaste man kan vara i Sverige: offerprinsessor.

Vad CIA med alla sina dollar-millioner, nätvärk och spioner inte förmådde lyckades de båda singlarna med: att krossa en livsbana, som var på väg att rita upp en kometkarriär. Det senaste är, att den ena av dem, en ung och ambitiös socialdemokrat vid namn Anna Ardin, har gett ut sin personliga berättelse  – I skuggan av Assange, som hyllas härifrån och till Kiruna. Som den fritt tänkande och ’kätterska feministen’ Helene Bergman emellertid dokumenterar på sin blogg, Kärringbloggen, är helgonförklaringen oförtjänt. De två svenska kvinnornas uppförande tyder på, att de mycket väl visste vad de drog i gång och att Anna Ardin redan från början planerade att tjäna pengar på Assange.

Det framgår av de sms-meddelanden som de två kvinnorna sände till Assage och till sina vänner, när han var i Stockholm. ”Jag vill ha honom, jag vill ha honom!” som den ena kvinnan skriver till en vän. Sms-meddelandena framgår av en förhörsutskrift, som gjordes på ambassaden 2016 och som Helene Bergman har kommit över, vilket är något av ett scoop. Hon hänvisar också till ett vittnesmål från en man, som bevittnade de två kvinnornas grovflirt med Assange.Men trots det kan den sistnämnde ju mycket väl ha våldtagit de två kvinnorna. Ingen vet vad som föregick i sovrummet, dit Asssange bjudits att övernatta, bortsett från de involverade.

Det är heller inte det sexuella skeendet som intresserar Helene Bergman utan två mycket viktigare frågor: Varför vill inga svenska medier lyssna till Assanges version av historien? Och vart har vänstern tagit vägen, vad angår deras tidigare hjältes rättssäkerhet? Fängslandet av Julian Assange är storpolitik, men det är också tydligt, att vi i västvärlden lever som om vi befann oss i en moralisk höghastighetstid. I ett alltmer upppskruvat tempo efterfrågas progressiva förebilder, men gör de oss besvikna vänder vi dem ryggen lika fort som vi forälskade oss i dem.

Ingen annanstans på klotet är hastigheten högre och minnet kortare än i Sverige. Och ingenstans i den så kallade fria delen av världen marscherar de statliga och etablerade medierna så samstämt i takt med tidsandan och makteliten som i den humanistiska stormakten, oavsett om det gäller invandring, EU, #metoo, identitetspolitik eller de återkommande anklagelserna för ’strukturell rasism’. När det visar sig att människorna inte alltid är lika ädla, grips eliten av panik. Kommer man på kant med den paniken kan man se fram mot att få sluta sina dagar i en spiral av tystnad.

(översättning av Kjerstin Norén, sedan 2013 kritiker på nättidskriften alba.nu, bidragsgivare till Kärringbloggen och under 1980-talet teaterkritiker på oberoende dagstidningen Information i Köpenhamn)

Kärringbloggen är gratis att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot!

Swish 123 22 07 975

 

(Jyllands-Posten publicerade i september 2005 en serie teckningar av islams profet Muhammed, vilket ledde till starka protester från den muslimska världen. Redaktionen har sedan dess varit utsatt för ett antal terrorhot. I det senast terrorhotet år 2010 var svensken Munir Awad inblandad. Om hans koppling till Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten och Soffan-rättegången står att läsa här på Kärringbloggen:

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck Nr: Tre

Anna Ardin planerade redan 2010 att tjäna pengar på storyn om Assange

Under tio års tid har jag som journalist och rättsfeminist följt Julian Assange härvan i Sverige. Min första artikel, ”Feministerna i Assangehärvan gör våld på feminismen,” publicerades på dåvarande sajten Newsmill 2011-02-1. (Då hade jag blivit refuserad av Aftonbladet.)
Den börjar:
”Fallet Julian Assange sätter fingret på den svenska statsfeminismen. På 70-talet tog feministerna ansvar för sin sexuella frihet. Dagens feminister har lämnat över ansvaret till staten.
Jag avslutar den artikeln med att skriva:
”De två kvinnornas lek med elden kommer troligtvis att sluta i ett stort elände, inte minst för dem själva. Därför borde de ta tillbaka sin anmälan medan tid är. Men i fallet W. är det omöjligt då våldtäkt faller under anmält åtal. Det vill säga den opersonliga statsfeminismen har tagit över och W. får nu stå sitt eget kast.”
Länkar till några av de artiklar jag skrivit finns samlade i slutet av recensionen.

Nu efter tio år ser vi facit. Det blev aldrig någon våldtäktsrättegång. Målet är nedlagt.
I Belmarsh-fängelset i London sitter Julian Assange, psykiskt nedbruten och med ett hot om utvisning till USA, för att han och Wikileaks avslöjade USAs krigsbrott.
Utlämnas Julian Assange kan vi journalister och alla andra säga tack och adjö till demokratiernas yttrande- och tryckfrihet.
Anna Ardin, en av de två Assangekvinnorna gör däremot medial karriär hos de vördnadsfulla, stora medierna i Sverige. Dessutom förbereder hon en politisk karriär inom Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Där sitter hon nu i förbundsstyrelsen. Hennes mål är att göra kristendomen mer politisk.
Nyligen kom hennes bok,” I skuggan av Assange,” ut.

Rätts-och medieskandal

Det bästa med Anna Ardins bok, är att hon just lyfter ut ur skuggan den största rätts – och mediaskandalen i Sverige i modern tid. Att hon under sin Via Dolorosa vandring mot den religiösa kallelsen avtäcker hur en del av den svenska makten och media fallerat att objektivt hantera några sängkammarbråk med dåligt sex som följd.
Starstruckt av Julian Assange går dessa kvinnokampens döttrar, Anna Ardin och Maria, ett fingerat bibliskt namn i boken, på myten om att alla människor är fina och snälla för att de kämpar för ett ädelt syfte.
När det visar sig att Julian Assange inte är så ädel som han ger sken av och världsbilden rasar grips de av panik. De båda kvinnorna tar bildligt talat varandra i hand och går tillsammans till polisen för nu tror de att de blivit smittade av HIV.
Deras bevis är en misstänkt förstörd kondom och en upplevd utsatthet/förnedring. Dessutom hade Julian Assange rapat Anna Ardin rakt i ansiktet. Hon som trodde att han skulle pussa henne på kinden:
”Istället rapar han mig i ansiktet. Det är bland det vidrigaste jag varit med om. Det luktar surt och ruttet och jag känner mig oerhört förnedrad.”
Åh dessa kvinnokampens döttrar som kallar sig för feminister är som bambis som släpps ut på den hala isen och drattar omkull. Det är naturligtvis inte deras eget fel, nej dagens feminister har inga skyldigheter, de har bara rättigheter. De har inte ens skyldighet att ta hand om sig själva och sina egna kroppar. De verkar inte ens ha lärt sig att säga ifrån när de är ensamma, de måste vara i grupp.
Bashistorien om Julian Assange som sexpartner går som en röd tråd genom boken och är inte särskilt unik. Jag tror att vem som helst skulle kunna skriva en bok om sexuella erfarenheter som inte gått precis som man tänkt sig.
Men här finns en stor skillnad mot vanliga ligg. Den manlige partnern är en världskändis som avslöjat USAs krigsmetoder i Irak och Afghanistan. Det är ju därför dessa två kvinnor, Anna Ardin och Maria tänt på honom. Och som ”SW” skriver i ett sms den 14 augusti 2010 till en vän: ”Jag vill ha honom. Jag vill ha honom.”
Och de båda kvinnorna är inte ensamma.

”Kvinnor limmade på Assange”

Vittnet Johann säger i sitt förhör 2010 – 09- 20 ur Häktingspromemorian som läcktes på internet i januari 2011, bland annat:
”Eh, men det jag upptäckte väldigt snabbt var att, ehm, eh, att Julian han väckte någon slags, eh, alltså någon slags så här kändisintresse bland, bland tjejer. Och eh framförallt alltså bland tjejer som, som jag förväntade mig vara eh.. Som mer ska man säga, professionella liksom i sin karaktär. Nu pratar jag om hur det var i London. Eh, och ja de, de limmade liksom på han, så kan jag säga. Ja det var journalister från väldig, väldigt prestigefyllda publikationer, liksom som, som eh betedde sig som skolflickor liksom när de, när de såg honom. Fnittrar, försöker krama. Försöka, vad heter det, ta handen på låret, på honom.”
Johann berättar vidare om två kvinnliga journalister som bänkade sig väldigt snabbt precis intill Julian. De försökte sedan från var sin sida kämpa om vem som skulle vinna över hans intresse:
” Men han tycktes vara mer intresserad av att diskutera etik inom journalistiken, politik och så de frågorna. Men det såg väldigt märkligt ut, så kan jag säga. Från min sida.”
Men inramningen till det här dåliga sexet, med en världskändis blev naturligtvis alltför lockande för Anna Ardin för att inte skriva en hel bok.
En story som sjävklart säljer- sex med en världskändis kryddat med en rättegång som aldrig blev av.
Det hela blir ju inte sämre av att Anna Ardin i sin extrema skenhelighet ska skänka vinsten till Diakonia, vilket höjer hennes image i den Humanitära Stormakten som är Sverige.

Förhöret med Julian Assange på Ecuadors Ambassad 2016

Jag fick tillsänt mig förhöret med Julian Assange som hölls 14/15 November på Ecuadors Ambassad. Förhöret har offentliggjorts med Julian Assange godkännande. ”14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged,” där citerar Julian Assange själv bland annat de nio sms som de två kvinnorna utväxlade med varandra från den 14 Augusti 2010 till och med 28 augusti 2010. Jag citerar dem på engelska. ”AA” har nu avidentifierat sig och är alltså Anna Ardin:

On 14 August 2010 ”SW” (Maria I Ardins bok) sent following text to a friend: I want him. I want him. Followed by several more of similar content ( all referring to me) in the lead-up to the events in question (13:05)

”On 17 August ”SW” wrote that we had long foreplay, but nothing happened(01:14);

then it got better (05:15)

”On 17 August, after all sex had occurred, ”SW” wrote to a friend that it ”turned out all right” other than STD/pregnancy risk (10:29)

”On 20 August ”SW”, while at the police station, wrote that she ”did not want to put any charges on Julian Assange” but that ”the police were keen on getting their hands on him”(14:26);and that she was ”choked(sic shoked) when they arrested him” because she ”only wanted him to take a test”(17:06)

”On 21 August ”SW”  wrote that she ”did not want to accuse” Julian Assange ”for anything”, (07:27); and that it was the ”police who made up the charges(sic)” (22:25);

On 23 August ”Anna Ardin” (the other woman whose case was dropped in August 2015) wrote to ”SW” that it was important that she went public with her story so that they could form public opinion for their case ( 06:43);

On 23 August ”SW” wrote that it was the police, not herself, who started the whole thing (16:02);

On 26 August ”Anna Ardin” wrote to ”SW” that they ought to sell their stories for money to a newspaper (13:38);

On 28 August ”Anna Ardin” wrote that they hade a contact on the biggest Swedish tabloid (12:53) and ”SW” wrote that their lawyer negotiated with the tabloid (15:59)

Julian Assange kommenterar de ovanstående sms:en:
”These text message clearly show what really happened between ”SW” and me. It is clearly consensual sex between adults. The communication between ”Anna Ardin” and ”SW” later sadly speaks for itself.”

Julian Assange status för Ardin

De enda vuxna i hela den här sexhistorien mellan Julian Assange och de två svenska kvinnorna, inklusive, polis, åklagare, advokater, feminister, journalister, verkar vara de barnmorskor Anna Ardin besökte efter sexet med Julian. Hon skriver själv:
” Jag söker upp en klinik för sexuell hälsa och pratar med ett par olika barnmorskor. Jag berättar för dem vad som hänt- att jag blivit utsatt för smittrisk mot min vilja – men känner mig fånig när jag nämner detaljer kring varför det kändes så obehagligt. De verkar tycka att det inte är deras sak att värdera eller kommentera min upplevelse och jag accepterar det. Ibland känns sex inte kul, det är tydligen helt normalt.”
Naturligtvis förtjänar inte Ardin och ingen annan heller att bli dåligt behandlad under sex. Klart att hon inte förtjänar näthat, det gör ingen. I boken ger hon exempel på exempel på grova invektiv, så grova att hon är tvungen att beskyddas och resa utomlands:
”De vill definiera mig som ett objekt, en ägodel, snarare än subjekt, en egen människa. Det är en del av patriarkatet, den könsmaktsordning vi lever i. Jag hatar patriarkatet.”
Den skam och skuld Anna Ardin lever under, efter det misslyckade samlaget med Julian Assange, måste ha varit tung att bära, inte minst i den omgivning som är Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen.(Tro och Solidaritet) Det var den rörelsen som bjöd in Julian Assange till seminariet med namnet ”Krigets första offer är sanningen – ett seminarium med Julian Assange 14 augusti 2010.
Men Julian Assange vill bo så hemligt som möjligt eftersom han är orolig för att bland annat FBI är ute efter honom. Vilket han också verifierar i ” 14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged.”

Och skriver Anna Ardin i sin bok ” I skuggan av Assange”:
” Eftersom jag ändå ska vara borta och jobba på festival de här kvällarna så erbjuder jag mig att låna ut min etta i centrala Stockholm. Billigt för en fattig organisation, hemligt – som Julian vill ha det – och dessutom ger det mig själv status. Att jag får vara en sådan som är med där det händer, att jag känner dem det pratas om, blir en statusmarkör mer värd i mina kretsar än hög lön, att ha en miljövänlig bil eller annat sådant som brukar förknippas med status.”
Men så blir statusen bara ett dåligt sex, där Anna känner sig oerhört förnedrad. Kanske inte bara det utan hon är också tvingad att bära sin skam av att ha betett sig lösaktigt i detta religiösa sammanhang.
Jag ställer mig frågan varför hon inte ber Peter Weiderud, då ordförande för Sveriges kristna socialdemokrater – Broderskapsrörelsen ( Tro och Solidaritet) om hjälp att slänga ut Julian ur sin lägenhet, när han inte vill flytta? Skäms hon så mycket? Och var är Peter Weiderud i hela den här historien undrar jag.
Nej Anna Ardin får bära sin skam och skuld ensam och så får hon insikten att:
”Världen är ond och jag har ingen plats i den.”
Hon fortsätter att leta efter den röda tråden i livet, trots att hon nu har hämtat sig och börjat skaffa sig en egen liten familj. Men på sidan 223 berättar hon om att hon fått kallelsen:
” Jag börjar förstå att det är min tro som är den röda tråden.” Gott så!

Julian Assange DNA-testades

Men några sidor längre fram, återkommer besvikelsen över Julian Assange och hon hakar upp sig på att Julian aldrig gjort något DNA- test som kunde bevisa att det var han som burit kondomen som sedan blivit avriven.
Men i det dokument jag tidigare citerat:
”14/15 November 2016 Questioning at the Ecuadorian Embassy Legally Privileged,” skriver Julian :
”I reitrate that over the past six years, I have continued to call for this prosecutor to accept my statement, including-
Providing a DNA sample six years ago in December 2010 when I was first arrested at Sweden`s request and which has been available to the prosecutor. For the last six years. She has never bothered to even attempt to use it.”

Fortfarande efter tio år står Anna Ardins uppgifter mot Julian Assanges uppgifter. I Sverige har Anna Ardin den senaste tiden fått stå oemotsagd i vartenda stort media. Ingen journalist verkar har varit intresserad eller rent av inte vågat höra Julans Assange version, trots att material finns!
Dessutom har det svenska rättsystemet klantat sig så mycket att målet nu lagts ner.

Kärringbloggen kommer de följande veckorna att återkomma med fler artiklar om Assangeaffären i Sverige.
Helene Bergman, journalist
Carina Hägg, reseacher

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera!
Därför tas gåvor gärna emot!
Swish 123 22 07 975

Här nedan är några av länkarna till de artiklar jag skrivit om Assangeaffären.

DN Debatt: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”

Assange och den svenska radikalfeminismen

 

 

De stora medierna, förblindade av påstådd våldtäkt, tackade nej till min intervju med Julian Assange

Polisförfalskning av förhör med Julian Assange

Från Julian Assange till Cissi Wallin

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Nio

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!
Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:
www.karringbloggen.se

Swish 123 22 07 975

 

Soffan Rättegången:

En politisk rättegång: Om åsikter – inte gärningar. Jag kände iskylan!

 

”Denna rättegång är rent politisk. Har aldrig tidigare varit med om något liknande i Sverige. Domstolen har blivit en arena för en politisk diskussion. Det har handlat om åsikter och inte det som en domstol ska ägna sig åt – gärningar. Vi är ute på en farlig väg bort från demokratin, poängterade advokat Allan Stutzinsky, Soffans advokat, i sin slutplädering under Soffan Rättegången i januari 2020. Då hade ännu inte den friande domen fallit. Carina Hägg och jag var med under de två rättegångsdagarna 27 och 28 januari 2020 i Göteborgs Tingsrätt. Jag skrev ned vad jag instinktivt kände då:

”I min mage känner jag iskylan. Det är en kyla av skräck – inte av rädsla. Jag sitter i sal 29 på Göteborgs Tingsrätt och lyssnar på Förtalsrättegången mot Soffan. Hon är åtalad i ett enskilt åtal av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK. Soffan har skrivit olika böjningar av ordet extrem, typ extremister och extrema åsikter på sin personliga blogg soffan@gbg. Hon började blogga när GP:s kulturchef Björn Werner angrep henne för att lägga sig i kulturen.

Soffans blogginlägg handlade om Maiuma Abdullahi och Fatima Doubakil och samtalet efter filmen Burka Songs 2.0. Ett samtal som Göteborgs Stad stoppade eftersom Fatima Doubakil enligt Staden inte står för Göteborgs Stads värdegrund:
”Det tar några minuter innan min kropps försvarssignal når upp till hjärnan:
”Vad är det som händer här och nu?” Det är ett slags uppvaknande. Samtidigt får jag flashbacks av den skräck jag som journalist upplevde i censurens Zimbabwe under diktatorn Mugabe. Detta att inte våga säga, tycka och skriva vad jag vill. Att vara övervakad av hemlig polis. Att ha min telefon avlyssnad. Att varnas för att prata med okända människor. Samma sak upplevde jag i Erdogans Turkiet. Under långa tider har jag bott i båda länderna. Länder där journalister fängslas för att de använt sin yttrandefrihet.

Den iskyla/ skräck jag känner i sal 29 i Göteborgs Tingsrätt betyder att jag fått vittring på något som inte bara hotar mig som journalist i det demokratiska Sverige med en unikt vidsträckt yttrandefrihet. Det hotar Soffan och alla andra medborgare.
Där och då förstår jag inte omfattningen av min spontana instinkt av fara. Det är först ett år senare, när Carina Hägg och jag har ägnat större delen av vår vakna tid till att gräva fram fakta om cellen MMRK och dess koppling till det kvinnofientliga Muslimska Brödraskapet. Det är under arbetets gång med Kärringbloggen, som vi blir medvetna om omfattningen av infiltrationen av politisk islam i vårt svenska samhälle och dess institutioner. Min intuition av iskyla från rättegångsdagarna i januari 2020, har visat sig stämma och blivit ännu starkare nu i december 2020.

Koncepträttegång

Efter rättegången, innan den friande domen fallit, talar jag med människor. Jag försöker förstå!
På ett café som ligger nära kajen till Göteborgs Hamn träffar jag en man som levt större delen av sitt liv i forna kommunistblocket. Nu bor han i Sverige sedan ett antal år. Jag berättar om Soffan Rättegången, Han säger att:
” I mitt dåvarande hemland under kommunismen kallades sådana här rättegångar för Koncepträttegångar. Man visste utgången, eftersom domstolen anpassat sig till en färdig ideologi, det kommunistiska partiets ideologi.”
Mannen och jag på caféet diskuterar den eventuella utgången av Soffan Rättegången. Vi enas om att om Soffan frias finns det sunda reflexer i det demokratiska svenska systemet. Eller som advokat Allan Stutzinsky avslutade sin slutplädering med:
”Om våra domstolar ska bli arenor för politisk diskussion där åsikter ska prövas juridiskt är vi inne på en farlig väg. Åsikter som tillskrivs någon och som bedöms ur någon synpunkt vara felaktiga, obekväma eller olämpliga, ska då alltså leda till straffrättsligt ansvar. Om detta blir fallet har vi tagit ett stort steg mot diktatur. Vi är inte där ännu, men den här rättegången har en betydelse som sträcker sig bortom parterna. Om enskilda åtal för förtal, beroende på hur en politisk diskussion har förts, skulle vinna någon framgång, då har en farlig väg beträtts. De små stegens tyranni är den väg som ofelbart leder till diktatur,” Allan Stutzinsky fortsätter:
”Det här enskilda åtalet säger någonting om det samhälle som Fatima och Maimuna vill bygga. Förhoppningsvis är det en ambition som de flesta andra människor tar avstånd från. Här har domstolen ett stort ansvar att tydligt sätta ner foten. Är detta verkligen den väg som rättsväsendet vill gå?”

Extremiststämpel. Vägen till censur.

Fyra dagar innan domen faller 11 februari 2020 fortsätter Maimuna och Fatima med sin islamistiska propaganda, men nu i Stockholm.
Lördagen 8 februari har Maiumuna Doubakil och Fatima Doubakil bjudit in till ett samtal med rubriken:
”Extremiststämpel. Vägen till censur.”
Mötet hålls på Mötesplats&Café Medkänsla. Caféet ligger i anslutning till Stockholms moské. En moské som har anknytning till Muslimska Brödraskapet. En moské som finansieras via svenska skattemedel.
I Community Sthlms inbjudan till samtalet står skrivet:
”Måndagen den 27-28 januari åtalades Anns-Sofie Hermansson för grovt förtal efter att hon anklagat två muslimska aktivister för extremism i samband med att hon använde sin politiska maktställning som Göteborgs kommunstyrelse ordförande för att hindra de att delta i ett samtal. Denna rättegång är viktig och speglar på många sätt den tid vi lever i, en tid då man tystar sina meningsmotståndare genom demonisering istället för sakargument, en tid då man censurerar istället för att bjuda in till samtal, en tid då man begränsar yttrandefriheten i demokratins namn.
I samband med detta bjuder vi in till samtal den 8:e februari med de två systrarna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi som tagit till rättsliga åtgärder mot dessa grundlösa och falska anklagelser. Ett samtal där de själva får möjlighet att beskriva händelseförloppet, berätta om rättsprocessen samt analysera kring vikten av att kämpa mot denna form av censur som vill tysta all kritik mot strukturell rasism och diskriminering.”
I samband med mötet arrangerar man en namninsamling #nejtillextremisering som får 1 247 namnunderskrifter.

Göteborgs Tingsrätts dom meddelas 11 februari 2020.
”Åtal som den tilltalade frikänns från:
Grovt förtal, 5 kap 2§ brottsbalken
2018 – 03-04 —2018 -04-17 ( 6 tillfällen ).
Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ska ersätta Ann-Sofie Hermansson för hennes rättegångskostnader med 190 000 kr, jämte ränta enlig 6§ räntelagen på beloppet från dagen för denna dom till dess att betalning sker. Av beloppet avser 150 000 kr i arvode för försvarare och 40 000kr kostnader för bevisning.”

Drygt två månader senare överklagar Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil domen till Hovrätten för Västra Sverige. Soffan åtalas återigen för grovt förtal.
Hovrätten har ännu inte fastställt datum för Soffan Rättegång nummer två.

 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den tionde artikeln om Soffan Rättegången här på Kärringbloggen manar författaren, scenkonstnären och  kritikern Kjerstin Norén till uppmärksamhet och aktivt ingripande från våra förtroendevalda.

OBS! Sprid och dela för Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor !

Swish 123 22 07 975

Yttrande- och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Åtta

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Islamistpropagandan når medias kulturredaktioner.

Den islamistiska kvinnoförtryckande propagandan, orkestrerad av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, når in i svensk medias kulturredaktioner på våren 2018.

Dessförinnan hade Göteborgs Stad beslutat att ställa in visningen av filmen Burks Songs 2.0 med efterföljande samtal på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018. Anledningen var att Fatima Doubakil deltog i det samtalet. Göteborgs stad ansåg inte att hon stod för den demokratiska värdegrunden, som inbegriper yttrande – och kvinnofrihet.
Därför ville staden utöka samtalet med en person som stod för stadens värdegrund.

Värdegrunden och media

Göteborgs Stads värdegrund bygger på demokratins värdegrund. Den kommer till uttryck i bland annat Regeringsformen, Grundlagen, Kommunallagen och i alla andra nationella lagar som styr verksamhetens vardag.
Stadens värdegrund vilar också på FN:s Allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och Europakonventionen.

När Stadens beslut blev känt i mars 2018 kom attacken från svensk medias kulturskribenter. Konflikten upphöjdes till konst istället för att handla om det demokratiska samhällets värderingar.
Kulturredaktörerna ansåg att konsten var överordnade de politiska systemen. Kulturredaktörerna valde därför sida i konflikten. En konflikt som i grunden handlar om två samhällssystem, det demokratiska med yttrande- och kvinnofrihet eller det politiska islamistiska systemet med censur och kvinnoförtryck.
Kulturskribenterna valde indirekt under konstens täckmantel att försvara det senare.
Men förstod de vad de gjorde – egentligen? Eller bara drogs de med i den allmänna trenden utan att vare sig gå till källan, göra någon research eller analysera situationen?

Två kulturchefer försvarar Burka Songs 2.0

Göteborg Posten

I täten gick Göteborgs Postens kulturchef Björn Werner, tätt följd av Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand.
GP:s kulturchef Björn Werner är drivande i debatten.
På kultursidan 9 mars 2018 kritiserar han Ann-Sofie, Soffan, Hermanssons uppbackning av Göteborgs Stads beslut att ställa in Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal. Björn Werner undrar vad för slags kultursyn Ann- Sofie, Soffan, Hermansson har:
”För det Ann- Sofie Hermansson gör är att, förhoppningsvis ovetandes, själv vandra in på en kulturpolitisk bana som traditionellt sett inte anses vara en del av den demokrati hon vill försvara. Det är ju inte i demokratier som konsten inte är fri. Det är i ofria regimer där staten tar kontroll över kulturyttringarna för att säkerställa att makten inte bara är över människors kroppar, utan också över deras själar. Tystnaden som la sig över Raqqa efter IS maktövertagande eftersom musik förbjöds är talande.”
Björn Werner menar i kulturkrönikan att eftersom mycket av kulturlivet i Göteborg finansieras av skattemedel är det extra viktigt att politikerna i staden inte styr kulturutövarna:
”När går gränsen för vad som är demokratiskt acceptabel kultur och när börjar extremismen? Finns det en mall? Ett flödesschema att följa för att inte riskera att arrangemang ställs in och målas ut som extremism av ledande politiker?”
Björn Werner tycker visst att Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal ska få äga rum på Blå Stället, i Angered. Han ställer frågan om det bara är en norm som ska gälla och som kulturen fogligt ska rätta sig efter.

Expressen

Jens Liljestrand, biträdande kulturchef i Expressen skriver i mars 2018 om hur smutskastning och politisk posering ersätter komplexa perspektiv på konsten. I rubriken jämförs
debatten om ”Burka Songs 2.0” med en häxjakt:
”Den bisarra och antiintellektuella smutskastning som just nu pågår i kölvattnet av att Göteborgs stad ställde in morgondagens visning filmen ”Burka Songs 2.0” med efterföljande paneldiskussion, bekräftar på många sätt filmens tes.
För ”Burka Songs 2.0” handlar inte, som man kanske kan tro, om heltäckande slöjor. Den handlar om ett misslyckat antirasistiskt dokumentärfilmsprojekt.”
Jens Liljestrand ställer sedan frågan varför konsten alltid måste passa in i en politisk retorik? Varför görs vissa alltid till offer, till projektionsytor för våra egna skuldkänslor?
Längre ner i texten angriper han Ann- Sofie, Soffan, Hermanssons (S) agerande som kommunstyrelsens ordförande och därmed den tyngsta politikern i Göteborg:
” som skröt om hur hon personligen varit inblandad i beslutet att ställa in arrangemanget, eftersom hon inte ville ”dalta med extremister.” När Björn Werner, kulturchef på GP, kritiserade den politiska toppstyrningen av kulturen, bemöttes han av Hermansson på hennes blogg i ett tonläge som är ……intressant. Bland annat associeras Werners försvar för fri kultur med ”den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa”
Det är bland det tarvligaste jag läst av en politiker på den nivån,” skriver Jens Liljestrand, som tydligen missat att det var Björn Werner själv som myntade det begreppet i sin kritik mot Soffans agerande.

Lyckad propaganda

Att den islamistiska propagandan lyckats tyder bland annat ett uttalande som Lisa Gustafsson, publik på ”En Extremt Allsidig Kväll,” på Folkteatern i april 2018 yttrade i GP på frågan varför hon var där:
”Vi har pratat mycket på jobbet om det som hänt. Ann- Sofie Hermanssons utspel är en skandal, hon anklagar personer för terrorism utan grund. Nu ser jag framemot att se filmen och att ha ett vettigt samtal om den. ”

Soffan står stadigt på demokratigrunden

Trots den massiva kritiken står Soffan fast vid sitt handlande och vid sina åsikter och påpekar ännu en gång sitt glasklara nej till extremism.
Lördagen 17 mars tar Soffan till orda och påpekar situationens allvar, samtidigt som hon tillrättavisar sina kritiker på följande sätt på sin blogg:
”Allvarligt talat. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte ha ett värdegrundsarbete som i realiteten inte betyder något. När vi säger oss stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men sedan inte gör det när extrema krafter trycker på – då börjar vi vara riktigt illa ute.”

Soffan framhärdar med tydlig övertygelse och envishet i att Göteborgs Stad måste sätta gränser:
” Om något riskerar att strida mot värdegrunden måste varningsklockorna ringa. Att skydda värdegrunden mot extrema influenser är ytterst viktigt.”
Hon jämför den pågående debatten med ett ”bonnslagsmål” och anser att de som kritiserar henne egentligen inte bryr sig om värdegrunden:
”Jag ska avstå från att sätta gränser mot extremism. Om kulturbyråkrater vill ge företräde åt extremister ska jag bara låta det ske,” påpekar Soffan som uttrycker en djup oro för det krypskytte mot värdegrunden som hon nu upplever äger rum:
”Jag tror att vissa av mina kritiker tror att de bara för någon slags teoretisk kulturstrid. Så är det inte. Det här är mycket större – och allvarligare – än så.”
Soffan anser att det inte är demokratin och de mänskliga rättigheterna som stått i fokus. Inte heller gränssättandet. Hade det varit det hade inte extremister i olika former kunnat nästla sig in i samhället.
”De har – åtminstone i kortare perioder – lyckats tillskansa sig lokaler, resurser och legitimitet.”

Starkt övertygad är Soffan för besluten att inte låta extremisterna ta över i Göteborg. Sker det kan det bli förödande för en stadsdel eller en hel stad:
”Det är bl a därför som jag är så skarp och konsekvent i min nolltolerans mot extremism,” förklarar hon på sin blogg. Hon anklagar kulturrelativisterna inom vänstern och kultursfären för att inte ta Göteborgs Stad värdegrund på allvar:
”Visst. De vill ha en värdegrund. Men de vill inte att den ska vara på riktigt. De önskar att extremister, eller åtminstone extremister som för tillfället faller i smaken, alltjämt ska kunna få en plattform i Göteborgs Stad. Allvarligt talat. Så går det inte att ha det. Tvärtom. Vi måste bli ännu bättre på att sätta gränser mot extremismen. Det är gränssättandet som säkrar friheten. Det är gränssättandet som bygger ett bättre Göteborg, ” skriver Soffan på sin blogg.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den nionde artikeln här på Kärringbloggen:

Slutplädering och tingsrättsdomen.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor!

Swish 123 22 07 975

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Sju

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se 

Soffan Rättegången:

Bejublad turné för Burka Songs 2.0 åren 2017 och 2018.

Trots att ”ingen lyssnar”.

Hon heter Fateme Gosheh och berättar för mig: 
”Jag kom in i salongen med min tavla som är en protest mot burkor. Jag frågade om jag fick vara med och debattera burkatvånget. Jag nekades och föstes sedan ut av vakterna. Arrangörerna pratar om yttrandefrihet, men de slängde ut mig! För de accepterar inte oliktänkande.”
Foto: Helene Bergman

 

”Vi blir inte lyssnade på”, är mantrat som Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, och kretsen kring dem, gång på gång upprepar. Trots det lyckades filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal, där Fatima Doubakil medverkade, genomföra en bejublad turné under åren 2017 och 2018 i Göteborg. Vid minst 13 tillfällen, på olika ställen i staden, visades filmen med efterföljande samtal.

Men när ett av arrangemangen ställdes in i mars 2018 av Göteborgs Stad med anledning av att Fatima Doubakil, MMRK, fanns i panelen då bröt helvetet loss. Ett helvete som slutade med att Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d s-kommunalråd i Göteborg åtalades i en enskild rättegång av Maimuna och Fatima. Soffan som tidigare nämnts friades dock i Tingsrätten. Men nu har de två MMRK-kvinnorna överklagat. Och vi väntar alla på att målet ska komma upp i Hovrätten för Västra Sverige.   

Filmens regissör Hanna Högstedt uttalade sig i GP, efter det att Göteborgs Stad ställt in arrangemanget på Blå Stället i Angered i mars 2018. Hon menade att det var onödigt att någon motståndare till slöjan bjöds in till det efterföljande samtalet efter filmen. Nej, enligt Hanna Högstedt, är det viktigare att det filmen fokuserar på; nämligen vem som kan tala för vem och vem som anses trovärdig får stå oemotsagd. Hanna Högstedt och Fatima Doubakil ville ha sitt fördjupande samtal ifred när de samtalar kring rasistiska strukturer, vithetsprivilegier och islamofobi:

”så det blir helt felriktat att komma och kräva att en motståndare till slöjan bjuds in. Att arrangemanget ställs in på grund av högröstade kritiker som inte har sett filmen belyser snarare de strukturer vi pratar om, vem som blir lyssnad till, ” anser Hanna Högstedt.

Soffan däremot skriver bland annat på sin privata blogg @soffangbg:

”I veckan beslutades att nästa Burka Songs 2.0 ställs in. Det var den enda rimliga slutsatsen.”

Soffan fortsätter lite längre ner i sin bloggtext: 

”Att dalta med extremister är bland det farligaste man kan göra. De historiska erfarenheterna skrämmer. Därför måste det demokratiska samhället – genom Göteborgs Stad och många andra aktörer – ha kraften att stå emot. Demokratin måste fullt ut kunna försvara sig mot antidemokratin. 

På Göteborgs Stads värdegrund finns det ingen plats för extremister. Tvärtom finns det ett blankt nej till extremism. Svårare än så är det faktiskt inte.”

Men GPs kulturchef Björn Werner håller inte alls med Soffan. Han tycker visst att Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal ska få äga rum på Blå Stället, i Angered. Han ställer frågan om det bara är en norm som ska gälla och som kulturen fogligt ska rätta sig efter och så drar han upp SD- kortet och insinuerar att Ann- Sofie Hermansson är som SD.

Burka Songs 2.0 turné 2017 

Filmen Burka Songs 2.0 hade premiär på Göteborg Filmfestival i januari 2017. 

”Sedan visas den också på bland annat den tyska dokumentärfestivalen Dok Leipzig och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän, ” skriver GP.

Den 18 oktober 2017 visas den på Stadsbiblioteket, med efterföljande partiska samtal.

Samma höst den 22 november  2017 visas Burka Songs 2.0 också på scenkonstscenen Atalante, som är en konstnärsdriven scen.

Hösten 2017 besöker Hanna Högstedt, regissör för Burka Songs 2.0 ett antal gymnasieskolor i Göteborg. Hon har fått 21 000 kronor av kommunala medel för att prata om filmen, när hon besöker bland annat Hvitfeldtska gymnasiet och Göteborgs Folkhögskola. Det är Göteborgs Konsthall som engagerat henne i sin uppsökande lektionsverksamhet på gymnasieskolorna. Göteborgs Konsthall är en del av Göteborgs Stads Kulturförvaltning.

Burka Songs 2.0 turné 2018

När Göteborgs Stad beslutar sig för att ställa in engagemanget på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018, vrids debatten, inte minst av GPs kulturchef  Björn Werner, på ett sätt som om detta var första och enda gången filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska panelsamtal skulle äga rum. Nu mobiliseras också motståndet mot Göteborgs Stad och Soffan.

Göteborgs Litteraturhus/Folkteatern

16 april upplåter Göteborgs Litteraturhus, som får kommunala bidrag, sin lokal till ”En Extremt Allsidig Kväll” där visningen av Burka Songs 2.0 med efterföljande partisk paneldebatt ingår. Medarrangörer är:

Aktivt medborgarskap, Forum för dekoloniala feminister, Göteborgs Poesifestival och Kvinnofolkhögskolan.

Men snart blir den lokalen för liten och arrangemanget flyttas till Folkteatern vid Olof Palmes Plats istället. Där finns fler platser, men några fler förköpsbiljetter säljs inte. Evenemanget är dessutom gratis och det bjuds på mat! 

Jag befann mig tillsammans med många andra utanför Folkteatern 16 april 2018. Vi tror vi ska bli insläppta till  ”En extremt allsidig kväll” Det kommer vi aldrig att bli. Men medan vi står och väntar öppnas plötsligt entrédörren från insidan. En kvinna kommer ut med snabba steg. Under armen bär hon en stor tavla. Så snart hon sätter ner foten på utsidan stängs dörren snabbt bakom henne. Vilsen blir hon stående, men tar sedan några steg för att ställa ner sin tavla mot en vägg. Hon drar undan det vita skynket som skyler tavlan. Den föreställer en naken kvinna innesluten i en svart gallerförsedd burka, som hon öppnat på vid gavel. Mot den svarta burkan pekar minareter som granater eller jättestora penisar. 

Jag blir nyfiken och går fram till konstnären. Frågar om jag får ta en bild och göra en kort intervju: 

 ”Visst,” säger hon och ställer sig bredvid sin stora lutande tavla. Efter det att jag tagit bilden säger hon med upprörd röst att hon blivit mer eller mindre utkastad av arrangörerna till visningen av Burka Songs 2.0. Hon heter Fateme Gosheh och berättar för mig: 

”Jag kom in i salongen med min tavla som är en protest mot burkor. Jag frågade om jag fick vara med och debattera burkatvånget. Jag nekades och föstes sedan ut av vakterna. Arrangörerna pratar om yttrandefrihet, men de slängde ut mig! För de accepterar inte oliktänkande.” I samma veva då 2018 var Fateme Gosheh också aktuell med sin animerade film Kari, om det dubbelliv muslimska kvinnor tvingas leva. Filmen visades just då på Folkets Bio.

Inne på Folkteatern är det absolut fullsatt, läser jag senare i GP, som i en stort uppslagen artikel, redogör för vad som hände under En extremt allsidig kväll:

”Författare, poeter, filmregissörer och dj:s hade bjudits in för att på olika sätt lyfta filmens tema kring vilka röster som  egentligen får höras i vårt offentliga rum,” skriver GP.

Filmfrukost/Frilagret

4 maj 2018 är regissör Hanna Högstedt och socionomen Maimuna Abdullahi inbjudna till FilmFrukost på Kafe Frilaget. 

Hanna och Maimuna ska prata om projektet Burks Songs 2.0.

Frilagret ingår i Göteborgs Stads kulturförvaltning och drivs av enheten Ung Kultur.

Reclaim Pride

Sommaren 2018 är lugn fram till helgen den 18/19 augusti. Då visar Reclaim Pride filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal på kulturhuset Fängelset. Det drivs med stöd av Göteborgs Stad. Staden har uppmanat arrangörerna att ställa in det efterföljande samtalet. Till SVT Nyheter säger Lotta Sjöberg, sektorchef för Kultur och Fritid att det inte handlade om ett förbud att visa filmen, inte heller om att stoppa panelsamtalet. Förbudet handlade endast om en persons medverkan:

”Beslutet togs på grund av att det rör sig om en person, som vi bedömer aktivt inte tar ställning i linje med Göteborgs Stads värdegrund.” 

Men arrangörerna till Reclaim Pride struntar i Göteborgs Stads uppmaningar och genomför samtalet ändå. En av arrangörerna av Reclaim Pride Sam Bergman skriver i ett pressmeddelande som citeras i GP: 

”Att stoppa samtalet med Fatima Doubakil handlar om ”islamofobiska fördomar.” 

24 September 2018 åtalas Ann- Sofie, Soffan, Hermansson för grovt förtal med hatbrottsmotiv vid Tingsrätten i Göteborg. Det är Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil som i ett enskilt åtal, åtalat Soffan.

Världskulturmuseet

Fem dagar senare, lördag 29 september framträder Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi på det statligt finansierade Världskulturmuseet i Göteborg. De talar under rubriken: 

”En märklig känsla – Ett samtal om rasism och Drömmar.

Mölndal

27 oktober 2018 är det filmvisning av Burka Songs 2.0 och samtal med Hanna Högstedt på festivalen Konstkollektivet i Kvarnbyn i Mölndal. Fatima Doubakil nämns inte längre i sammanhanget. Filmvisningen sker i samarbete och med stöd av förutom Konstkollektivet även Mölndals stad, Studieförbundet Vuxenskolan och Kultur Ungdom. 

 Konsthallen i Göteborg

Ett halvår efter det att Soffan åtalats av Maimuna och Fatima, öppnar återigen Konsthallen i Göteborg, på skattebetalarnas bekostnad, sina portar för Burka Songs 2.0. Det sker den 16 mars 2019. Rättegången har ännu inte varit och dom har ännu inte fallit.

Under rubriken Favoritextremisterna ( ett citat taget från ett av Soffans blogginlägg!) välkomnas publiken till en dag med rundabordsamtal på Göteborgs Konsthall. Konsthallen skriver i inbjudan bland annat:

”Ett år efter att Hanna Högstedts film och samtalsprojekt Burka Songs 2.0 skapade het debatt i Göteborg arbetar Högstedt med ett nytt konstprojekt: Favoritextremisterna.”I projektet Favoritextremisterna undrar Hanna Högstedt på vilka grunder muslimska och rasifierade röster som kritiserar makten pekas ut som extremister? Göteborgs Konsthall skriver:

”Hur används begreppet extremist idag? Vem äger berättelsen? Hur påverkar det medborgarna, kulturen och vilka som kan ta plats där? Hur kan vi bygga allianser och solidaritet för en mer jämlik stad där fler röster får höras,”

Värd för Rundabordssamtalet är America Vera – Zavala, dramatiker, debattör, författare och konstnärlig ledare på Botkyrka Community Teater&Dans. Hon har tidigare, åtskilliga gånger, gjort sig till tolk för åsikten att muslimer är förtryckta och inte får komma fram i det offentliga samtalet. Den linjen håller också Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil under rättegången i Tingsrätten i Göteborg. De ikläder sig offerrollen. En offerroll som ingår i hela strategin av förtryckt minoritet under Sveriges ” raslagar.” Samtidigt förnekar de kategoriskt i förhören att de är offentliga personer och att de därför ska tåla politisk kritik. Istället framställer de Soffan som en brutal politiker som vill förtrycka en minoritet på grund av deras tro och ursprung.  

 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, reseracher 

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen:

Medias roll i konflikten mellan Burka Songs 2.0 och Förortens Grupp8. Konflikten mellan två samhällssystem i Sverige, där kvinnors sexliv spelar huvudrollen.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975 

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck.Nr sex

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se 

Swish 123 22 07 975

 

Soffan Rättegången: 2018 samlas Göteborgs kulturelit i en gemensam aktion mot Soffan.

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

Den 13 mars 2018 trappas motståndet mot Göteborgs Stad och s – kommunalrådet Ann- Sofie Soffan Hermansson upp. Gemensamt orkestrerat eller av en slump:

Polisanmäls Soffan för förtal. Ett pressmeddelande skickas ut från ett antal kulturchefer i Göteborg. Filmfestivalens streamingtjänst  Draken film, lägger ut filmen Burka Songs 2.0 och en ny kulturkrönika publiceras i GP. 1 400 personer har också skrivit på en protestlista som skickats till stadsledningskontoret. Personerna som skrivit under kräver att staden genomför visningen av Burka Songs 2.0 och det ursprungliga samtalet. 

Ett gigantiskt missförstånd, medvetet eller inte, synes ha inträtt. Kultureliten verkar alla ha uppfattat att det är filmen Burka Songs 2.0 som stoppats, när det i själva verket är den ensidigt sammansatta panelen efter filmen som inte godkänts av Göteborgs Stad, eftersom den bland annat består, som Soffan skriver, av extremister.  

Polisanmälan 

I stället för att med ord debattera mot Ann – Sofie, Soffan, Hermansson väljer Maimuna Abdullahi att polisanmäla Soffan för ärekränkning och förtal den 13 mars 2018.  Det gör Maimuna personligen på Polismyndigheten i Göteborg. Men allmän åklagare väjer att inte göra något åt polisanmälan. 

Kulturchefernas pressmeddelande

Sex chefspersoner från tre olika kulturorganisationer i Göteborg, alla med anknytning till regissören Hanna Högstedt och Burka Songs 2.0 har gemensamt undertecknat ett pressmeddelande  med rubriken: 

”Till stöd för yttrandefrihet, konstnärlig frihet och det fria ordet.”

Här förklarar de sina olika verksamheters mångfaldiga syfte med att:

”lyfta fram samtidskonstens vitt skilda uttryck och skapa utrymme för dialog och samtal ( min kursivering)kring aktuella frågor i vårt samhälle. Att verka för mångfald och öppenhet( min kursivering)  ingår i våra grunduppdrag, liksom att stå upp för konsten och konstnärers möjlighet att verka fritt, självständigt och obundet.”

De skriver också att kärnan i filmen Burka Songs 2.0 är:

” hur Högstedt  kommer att rannsaka sina egna privilegier och tolkningsföreträde som vit svensk. 

Undertecknarna skriver vidare att: 

”Teman i filmen tar upp strukturell rasism, slöjans symbolbärande betydelse, feminism och vilka berättelser som får utrymme i dagens Sverige.” 

De som skriver under pressmeddelandet är: 

Cecilia Suhaid Gustafsson, konstnärlig ledare för Atalante. Ann Sofi Roxhage och enhetschef, Stina Edblom, konstnärlig ledare för Göteborgs Konsthall. Roland Adrell, ordförande, Mia Christersdotter Norman, verksamhetschef och Ioana Leca, konstnärlig ledare för Röda Sten Konsthall och Göteborgs Internationella Konstbiennal       ( GIBCA). Detta vittnar om att hela kultursfären i Göteborg sluter upp mot Ann- Sofie Hermansson till stöd för Burka Songs 2.0.

Alla sex poängterar att:

”Arrangemangen som vi har genomfört har präglats av mångfald, respekt och lyhördhet (min kursivering) inför olika perspektiv och synpunkter. Vi vill således höja våra röster till stöd för Hanna Högstedt och hennes film Burka Songs 2.0 och för yttrandefrihet, konstnärlig frihet och en orubblig tro på det fria ordet – utan dessa friheten finns ingen demokrati.”

Göteborgs filmfestival väljer sida.

Göteborgs Filmfestival meddelar också samma dag i ett pressmeddelande att festivalens streamingstjänst, Draken film, nu släpper filmen Burka Songs 2.0. Filmfestivalens konstnärlige ledare Jonas Holmberg skriver i pressmeddelandet: 

”Alla har pratat om Burka Songs 2.0 de senaste veckorna, men nästan ingen av de politiker och skribenter som har debatterat filmen har sett den. Därför känns det viktigt att kunna släppa filmen.” Jonas Holmberg gör här en tendensiös beskrivning. Göteborgs Stad har aldrig stoppat filmen. Däremot ville man ha en samtalspanel efter filmen där röster av olika åsikter fick höras. Han fortsätter:

”Jag tror att det är många som har en förutfattad mening om filmen och kommer att bli överraskade.” 

Björn Werner  GP:s kulturchef  laddar om. 

Björn Werner, börjar sin krönika 13 mars med att fastslå att: 

”Detta är min bestämda uppfattning. Kulturens roll är inte att främja demokratin. Den fria kulturen står över, under, vid sidan av politiska system, den flyktiga moralen, allt annat än den mänskliga upplevelsen” 

Vad Björn Werner inte nämner är att det är demokratin som ger förutsättningarna för den fria kulturen.

Björn Werner tar sedan upp hur den Fria Kulturen finansieras med skattemedel: 

” Alltså,” skriver Björn Werner, ” är ett av Göteborgs stads många viktiga politiska uppdrag att främja den fria konsten. Oavsett om den behagar eller inte. För att försäkra oss om att den verkligen står fri är också politiker fråntagna mandatet att påverka kulturens innehåll, som istället utifrån den så kallade principen om armlängds avstånd ligger på neutrala tjänstemän. Något Ann- Sofie Hermansson (S) i en eskalerande rad uttalanden om Burka Songs 2.0 nu inte längre verkar tycka gäller.” 

Björn Werner avslutar sin krönika med följande:

” Ann- Sofie Hermansson gör säkert en korrekt politisk analys i att väljarna vill se en politiker som pekar med hela handen och är hård mot buset. Att hon vill ta itu med extremism är bra. Men för att vara en riktigt hård politiker måste hon kunna göra både det och samtidigt värna om principen om armlängds avstånd.”

Björn Werner menar att Ann- Sofie Hermansson ägnar sig åt kulturstyrning när hon och Göteborgs Stad hävdar att samtalet efter filmen Burka Songs 2.0 måste innehålla både någon som är för burka och någon som är emot, inte bara någon/några som är för. 

Björn Werner skriver att  Ann- Sofie Hermanssons agerande:

” Skvallrar om en politisk omogenhet som göteborgarna faktiskt inte är betjänta av.” 

Maimunas och Fatimas anklagelseartikel.

Dagen efter, alltså 14/3 – 2018 publiceras en artikel i Fria.nu skriven av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. 

Artikeln har rubriken:

”Burka Songs 2.0- visningen ställdes in och nu anmäls Göteborgs kommunstyrelses ordförande Ann- Sofie Hermansson för förtal.” 

Jag har  själv aldrig tidigare i svensk media mött ett så oförblommerat rastänkande. Maimuma Abdullahi och Fatima Doubakil framlägger en tydlig rasistisk syn på ”vita” människor, och det västerländska vita samhället. I artikeln gör sig de båda kvinnorna till tals för alla muslimer, som de anser har fallit offer för det antimuslimska drevet, bestående av bland annat:

”självutnämnda terrorexperter från försvarshögskolan.”

De kritiserar också chefen för enheten för Mänskliga Rättigheter i Göteborgs Stad, Klas Forsberg för att han hävdat ”brist på allsidighet” i sitt pressmeddelande som orsak till att filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal, ställdes in. De två kvinnorna skriver:

”Hyckleriet i detta vurmande för ”allsidighet” är överväldigande. Tittar vi närmare på den avdelning som Klas Forsberg är ansvarig för så återfinns ingen allsidighet vad gäller raslig mångfald. Snarare tvärtom. Samtliga tjänstemän är vita och representerar vinnarna av en politik som Socialdemokraterna drivit de senast 30 åren i Göteborg. ”

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil anser att det är anmärkningsvärt att inte en enda person från de ”rassegregerade” förorterna är anställa på Göteborgs Stads MR-avdelning:

”…trots att vi utgör 25-30 procent av befolkningen i Göteborg. Den vita ensidigheten och dominansen återfinns precis överallt i Göteborg, till och med i arbetet för jämlikhet gör sig existensen av privilegiernas svängdörrar sig påminda.” 

”Den här typen av ensidighet som ger den vita majoritetsbefolkningen fördelar verkar inte bekymra tjänstemännen eller politikerna i staden trots att ensidigheten är på bekostnad av bruna och svarta människor som lever i förorten som kantas av arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, trångboddhet och psykisk ohälsa.”

Artikeln fortsätter med att utmåla muslimer, svarta och bruna som offer för det vita apartheidsystemet som finns i Sverige. 

I artikeln framgår också att 1 400 personer har skrivit på en protestlista som skickats till stadsledningskontoret. Personerna som skrivit under kräver att staden genomför visningen av Burka Songs 2.0 och det ursprungliga samtalet. 

Fatima och Maimuna skriver: 

”Slutligen har vi även valt att polisanmäla Ann- Sofie Hermansson för förtal efter att hon i sina blogginlägg, utifrån svepande anklagelser om extremism, bidrar till att vi utsätts för andras missaktning och förakt. Vår kamp för jämlikhet fortsätter och vi låter oss inte skrämmas till tystnad!”

Helene Bergman , journalist

Carina Hägg, researcher

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen: ” Vi får inte höras,” ett mantra som upprepas gång på gång av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Men är det verkligen sant?

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975 

Yttrande – och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck. Nr: Fem

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

 

Soffan Rättegången: Stämpling, press och påtryckning –    

några av islamisternas strategier för att tysta kritiker. 

 

Hot, polisanmälan, smädelser och drev kantade förspelet till att Ann-Sofie, Soffan, Hermansson, slutligen satt på den åtalades bänk i sal 29 i tingsrätten i Göteborg i januari 2020. Upprinnelsen var att Göteborgs Stad ställt in den planerade visningen av filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande panelsamtal. Evenemanget skulle ägt rum på kulturhuset Blå Stället i Angered, 14 mars 2018. Det var Stadsledningskontorets avdelning för mänskliga rättigheter som hade fattat beslutet efter samtal med Blå Stället.

Chefen Klas Forsberg skrev i ett pressmeddelande: 

”Den planerade filmvisningen på Blå Stället har fått kritik och många har hört av sig med synpunkter. Det finns relevans i kritiken utifrån inriktningen på arrangemanget och sammansättningen av samtalsledare. Vi har tagit till oss synpunkterna. Frågorna blir inte belysta på ett allsidigt sätt med den planering som är gjord.”

En namninsamling mot Göteborgs Stads beslut startade och växeln ringdes ner av människor som ville protestera. Bara några dagar senare fördömer den ideella föreningen Antirasistiska Akademin:

”Göteborgs Stads brist på respekt för åsikts-och yttrandefrihet.” 

Visserligen hade Soffan kallat Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommitén, MMRK för extremister. Det hade Soffan gjort på sin privata blogg. Men i domen friades hon som exempel på att vi i Sverige har en vidsträckt yttrandefrihet. En yttrandefrihet som Maimuna Abdullahi  och Fatima Doubakil, MMRK,  själva utnyttjat maximalt. En yttrandefrihet som de ville inskränka till att bara gälla dem själva som islamister.

Journalisten och författaren Lars Åberg skrev i GP 2016:

”att Fatima Doubakil, hennes make Kitembwe Sabuni och Omar Mustafa, Islamiska förbundet skickat en så kallad larmrapport till FN. I rapporten kräver de tre att den svenska staten ska övervaka hur svenska medier rapporterar när det gäller frågor som har anknytning till islam.”

Alltså en slags religiös censur. Rapporten utmålade, enligt Åberg, Sverige närmast som en apartheidstat och regeringens insatser mot hedersförtryck kritiserades som övergrepp på minoritetsgrupper.”

https://www.gp.se/debatt/ni-torgför-islamistisk-propaganda-1.5103

MMRK- kvinnorna har också kallat särskilt de kvinnor som kämpar mot hedersförtrycket; Sakine Madon, Nalin Pekgul, Amineh Kakabaweh, Sara Mohammad, med flera för islamofober, ärkeislamofober och rasister. Inte förvånande eftersom detta är helt i linje med de islamistiska strategierna som går ut på att på olika sätt tysta kritikerna. 

Under rättegången i januari 2020 förnekade Fatima Doubakil detta:

”Det är inte min stil,” hävdade hon.

I anslutning till rättegången skrev Sakine Madon, politisk chefredaktör för Upsala Nya Tidning:

”Med tanke på vad Doubakil och Maimuna Abdullahi själva kallar folk är det svårt att tro att de kan vara så ömhudade. När jag exemplevis i positiva ordalag recenserade tidigare S-toppen Nalin Pekguls bok ”Jag är ju svensk”( Recito förlag) anklagade Doubakil och Abdullahi mig för ”rasistiska ” problemformuleringar. ( Expressen 6/10 2014) Pekguls namn verkade få dem att se rött. Ett samtal i anslutning till att ”Burka Songs 2.0” har letts av Aftab Sakineh Soltani som har kallat mig, Amineh Kakabaveh och Sara Mohammad för att vara ”ärkeislamofober.” Det vi har gemensamt är engagemanget mot hedersförtryck.”

Ytterligare ett namn bör nämnas i detta sammanhang och det är Hanna Gadban. Hennes bok Min Jihad kom ut 2015. Det var den boken som öppnade ögonen på mig själv. I Min Jihad nämner Hanna Gadban en debatt i Göteborg 6 september 2014. Debatten ingick i projektet ”Göteborg mot islamofobi, ” som fått 591 000 kronor i skattepengar, av Ungdomsstyrelsen. På Draken vid Järntorget deltog bland annat Kitembwe Sabuni från Afrosvenskarnas Förbund och Fatima Doubakil, från MMRK. Hanna Gadban skriver i sin bok: 

”Med tanke på den ideologiska samstämmigheten i panelen kan beteckningen debatt starkt ifrågasättas.”

Hanna Gadban kallades också för islamofob och blev utsatt för ett drev så starkt att hon tystnade. Vi ser gång på gång att det kommit upp en debatt men utan att få fäste. Islamisterna har vunnit och debatter och röster har tystats.

Tystandet från de islamistiska aktivisterna sker genom att ogrundat stämpla kritiker som rasister, islamofober och/eller kulturfiender. Efter stämplingen använder sig islamisterna av press och påtryckningar. Detta står att läsa i docent Aje Carlboms rapport med den något svårtolkade titeln:

”Islamistisk aktivism i en mångkulturell kontext ideologisk kontinuitet eller förändring.”

Rapporten är publicerad på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB. De senaste månaderna har vi också i Frankrike, sett hur islamisterna använder sig av dödande och det mest absurda halshuggning. Målet för islamisterna är att skapa rädsla och att kritikerna ska förlora sina röster, såväl psykiskt som fysiskt. 

Att pressas till tystnad

I stället för att med ord debattera mot Ann – Sofie, Soffan, Hermansson väljer Maimuna Abdullahi att polisanmäla Soffan för ärekränkning och förtal den 13 mars 2018.  Det gör Maimuna personligen på Polismyndigheten i Göteborg. Men allmän åklagare väjer att inte göra något åt polisanmälan. Soffan fortsätter med sitt bloggande. Polisanmälan var alltså en blindgångare, men ändå ett tecken på att taktiken ändrats mot Ann- Sofie Hermansson och hennes tjänstemän. 

Nu handlar det istället om juridisk krigföring, lawfare. Maimuna och Fatima tar därför kontakt med Folkets Juristbyrå. Den 17 september 2018 får Ann- Sofie, Soffan, Hermansson ett mejl med Folkets Juristbyrås logga på.  I brevet hotas Soffan med rättegång såvida hon inte dels tar bort sina blogginlägg, dels ber Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil offentligen om ursäkt. Detta måste ske inom en vecka från brevets datum. Vad gör Soffan? Hon skriver ett nytt blogginlägg tre dagar senare, alltså 20 september 2018. 

Blogginlägget har rubriken: 

”Att pressa till tystnad”

Soffan skriver att hon säger blankt nej till alla former av extremism:

”Inte minst har jag varit glasklar med att aktiviteter och verksamheter som riskerar att strida mot grundläggande demokratiska principer aldrig ska ges någon plats i Göteborgs Stad” Därefter ger hon ett antal exempel på varför hon kallar Maimuna och Fatima extremister på sin egen blogg. (Se tidigare blogginlägg på Kärringbloggen.) Mot den bakgrund som Soffan har skrivit i sin blogg hotas hon nu av stämning för ”förtal med hatbrottsmotiv” vid Göteborgs Tingsrätt. Soffan skriver:

”Innan de lämnar in en egenkonstruerad stämning, enligt angiven plan på måndag, vill de ge mig möjlighet att undvika processen genom att ta bort de inlägg på min blogg där de ” beskrivs i negativa ordalag” och samtidigt publicera någon slags ursäkt.”

Nej Soffan backar inte en tum utan skriver: 

”Hotet och anklagelserna är fullständigt orimliga. Det är naturligtvis helt uteslutet att jag skulle ta bort eller ta tillbaka något. Jag står självfallet för allt jag sagt och gjort. Vill de, alltså utan något som helst stöd från polis och åklagare, ta detta till rätten så får vi helt enkelt ses i rätten.” 

Och så blir det. De båda parterna ses i tingsrätten i Göteborg i slutet av januari 2020. 

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher. 

 

I nästa artikel här på Kärringbloggen: Kulturgöteborg i gemensam attack mot Soffan. 

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975

Yttrande-och kvinnofrihet eller censur och religiöst kvinnoförtryck Nr: Fyra

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

 

Soffan Rättegången: De kallar sig feminister, men tar inte avstånd från kvinnoförtryck.

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

 

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänsklighetskommittén, MMRK, uppträdde i Göteborgs tingsrätt i januari 2020, iklädda hijab och sa sig vara feminister. 

För mig som var aktiv som journalist i kvinnokampen på 70-och 80 talen bland annat på Sveriges Radio blev det absurt. Särskilt som jag också jobbat för jämställdhet, ett signum för det svenska samhället. För mig är det mest provocerande att de båda kvinnorna som är frontfigurer i MMRK, där också bland annat Kitembwe Sabuni, bror till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, och Rashid Musa ingår, aldrig offentligen tagit avstånd från det kvinnoförtryckande innehållet i broschyren Kvinnan i Islam. 

Den är utgiven av Göteborgs moské som har koppling till Muslimska Brödraskapet. Sambandet mellan Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil och det kvinnoförtryckande innehållet i  broschyren Kvinnan i Islam är snårigt, som allt annat som har med den islamistiska extremismen att göra. Budskapet är att vi inte ska kunna förstå. 

Men tack vare Carina Häggs f d socialdemokratiska toppolitiker, enorma kunskaper och research – kan det bli begripligt. Plus att jag själv har broschyren i min hand. Kvinnan i Islam gavs ut på svenska 2003 och 2007 och är sammanställd av Mostafa Malaekah. Broschyren är en skrift om kvinnans ställning och ”rättigheter” i Sverige enligt islamisk rätt, sharia. Kvinnan i Islam handlar inte om trossatser utan om ett lagverk. Ett lagverk som redogör för Muslimska Brödraskapets inställning av att deras tolkning av sharia står över svensk lagstiftning: 

”Ingen kan heller upphäva, förneka, eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shariah”

Ingen i detta fallet betyder Sveriges Riksdag. Alltså: Sveriges riksdag kan inte upphäva, förneka eller förvränga det som står om muslimska kvinnors ställning i Sverige. Broschyren är spridd i vårt land bland annat genom  Dawahmissionärer. 2015 fick jag den själv i min hand när Dawahmissionärer delade ut den i Gallerian Nordstan i Göteborg. 

Göteborgs Moské, som givit ut broschyren, har kopplingar till Sveriges Unga Muslimer, SUM, via Rashid Musa, som alltså ingår i MMRK cellen tillsammans med Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil. Det var SUM, skriver ledarsidorna.se som gjorde översättningen av Kvinnan i Islam tillgänglig på svenska: 

”Översättningen som genomfördes av Islamakademien, belönades med studieförbundets Ibn Rushd hederspris 2009”

Magnus Ranstorp, terrorforskare på Försvarshögskolan skriver om Ibn Rushd i en artikel i tidningen Kvartal:

”Ibn Rushd kontrolleras av Islamiska förbundet som i sin tur är en del av det europeiska Muslimska Brödraskapet.” 

Magnus Ranstorp fortsätter: 

”Förbundets politiska mål är att förändra de demokratiska system som bygger på sekulära värden. Det rör sig om en odemokratisk ideologi, som vill ersätta ett sekulärt styre med ett religiöst statsskick där lagstiftningen är grundad i Koranen.” 

Sedan 2008 får Ibn Rushd miljoner av skattepengar/statsbidrag via Folkbildningsrådet.   

SUM däremot är en organisation som nyligen miste sitt statsbidrag på grund av antidemokratiska värderingar och alltså med nära kopplingar till Muslimska Brödraskapet. En organisation med de kvinnoförtryckande sharialagarna som grundinställning.

En av de ledande aktivisterna inom den svenska dawahrörelsen heter Amanj Aziz. Hanna Gadban beskriver i sin bok Min Jihad starka kopplingar mellan dawahverksamheten och våldsbejakande islamister i Sverige, skriver journalisten Magnus Sandelin på sin blogg. https://www.magnussandelin.se/extremister-rekryterargenom-dawahrorelsen

Han skriver vidare:

”Men även jag har noterat inslagen av al-Qaida- och IS-sympatisörer inom dawahrörelsen de senaste åren.”

Amanj Aziz var också en av åskådarna på Soffan rättegången i januari. Inte så konstigt att han var där eftersom han och Maimuna Abdullahi jobbat ihop på Sveriges Förenade Muslimer, en central aktör inom den svenska radikalislamistiska miljön. I april 2017 krävde Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor MUCF, tillbaka utbetalda bidrag från SFM. Anledningen var att organisationens verksamhet ” strider mot demokratins idéer.”, uppger Magnus Sandelin i sitt expertutlåtande under Soffan rättegången. 

 

America Vera-Zavala/AmanjAziz

 

Den kända dramatikern, postkoloniala aktivisten och post-stalinisten  America Vera- Zavala var också bland rättegångspubliken. America Vera- Savala fungerade då som inofficiell talesperson för Maimuna och Fatima vid Soffanrättegången i Göteborg januari 2020  Det var America Vera – Zavala som ställde Amanj Aziz hösten 2017 på Dramatens scen i föreställningen Muslim Ban. Då skrev frilansaren Sofie Löwenmark, bisittare till Soffan på rättegången, på Timbros Smedjan: 

”Om en månad har en föreställning om islamofobi premiär på Dramaten. En av personerna föreställningen är uppbyggd kring är Amanj Aziz, en extremist som flera gånger har spridit och försvarat homofoba, antisemitiska och kvinnoföraktande budskap.” 

America Vera – Savala har också skrivit ett antal artiklar  på GPs kultursidor om Burka Songs 2.0  i kritik mot Ann- Sofie Hermansson. Ingen av dessa postkoloniala, vänster- och offerfeminister; Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil och America Vera Zavala har offentligen yttrat ett enda kritiskt ord om det kvinnoförtryckande innehållet i broschyren Kvinnan i Islam. Tvärtom har de alla tre flirtat med den våldsbejakande kvinnoförtryckande extremismen via bland annat Rashid Musa, SUM och Amanj Aziz, Dawah och SFM.

Det svenska samhället och Sveriges politiker står nu vid ett vägskäl. Ska vi fortsatt ha kvinnofrihet och jämställdhet  eller låta de kvinnoförtryckande sharialagarna ta över?

Jag går tillbaka i tiden till Göteborg på 1960-talet. Till en stad där jag som ung på 60-talet upplevde den sexuella revolutionen. I en stad där jag fick mitt första jobb som journalist på Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning. På vars redaktion den legendariske chefredaktören Torgny Segerstedts ande svävade. En redaktion som låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger.  Det är i Rådhuset stadens ”regering”  har sitt högsäte.

 

I min hand ”Kvinnan i Islam.”

 

På östra sidan av torget ligger Östra Hamngatan som numera gränsar till Nordstan. Gallerian där jag 45 år senare, 2015 av Dawahmissionärer fick en broschyr i min hand med rubriken Kvinnan i Islam med ett kvinnoförtryckande innehåll:

Där kunde jag läsa: 

”I islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det: 

”Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med.”

I ”Kvinnan i Islam” förklaras den täckande klädseln med att: 

”Den skyddar också kvinnorna från mäns trakasserier och ger dom en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka och skydda sig.” 

När jag läste vidare i broschyren ”Kvinnan i Islam” hajade jag till: 

” I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, så som skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna något form av märke….”

” Det kan i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” 

Jag skrev en debattartikel om broschyren Kvinnan i Islam i GP 2015. https://www.gp.se/debatt/stå-upp-för-alla-kvinnor-säg-nej-till-könsapartheid-1.128791 Men ingen journalist på GPs redaktion eller någon annan redaktion heller reagerade. Inte heller någon politiker, varken lokalt eller nationellt. Jag vände mig i artikeln särskilt till statsminister Stefan Löfven.

Jag möttes av total tystnad!

Lars Åberg, författare och journalist skriver bland annat i GP 2016 att Fatima Doubakil är en central person när det gäller att kämpa för särskilda muslimska rättigheter och ett muslimskt civilsamhälle avskilt från det gemensamma. Hon låg bakom det så kallade hijabuppropet, där flera kända svenskar förmåddes att klä sig i slöja. Lars Åberg skriver vidare att Fatima Doubakil med flera också anser att europeèr som tar upp förtrycket av kvinnor i muslimska länder är nykoloniala rasister. 

Lars Åberg: 

”Det personerna i den här kretsen tycker illa om är det samhälle som ger dem större jämställdhet än de flesta andra samhällen, och dessutom yttrandefrihet, föreningsfrihet och föreningsbidrag.”

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher. 

I nästa artikel här på Kärringbloggen redovisas de strategier som islamisterna använder sig av för att tysta sina kritiker.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975