Taggarkiv: Politik

Åtalet mot Ann-Sofie, Soffan,Hermansson hotar den svenska demokratin.

Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson som hålls på måndag  i Göteborgs Tingsrätt berör oss alla. Rättegången ska inte ses som om den bara gäller Soffan personligen och Göteborg lokalt. Nej den är ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta demokratiska samhällets rättsystem.

Den berör alla oss som värnar yttrandefriheten och vill ha kvar vår svenska demokrati intakt. 

Som folkvald s-politiker stod det dåvarande kommunalrådet i Göteborg, Ann- Sofie, Soffan, Hermansson upp mot extremismen 2018. En extremism som bryter mot Göteborgs Stads värdegrund och mot det som är en av grundpelarna för det demokratiska samhället. 

Nu har Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi väckt enskilt åtal om grovt förtal mot Soffan.De två kvinnorna anser att motivet för brottet har varit att kränka dem på grund av deras trosbekännelse. 

” Förtalsrättegången mot Ann- Sofie Hermansson är ett försök att skapa frizoner där islamistiska aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt. Rättegången är ett vapen för att tysta meningsmotståndare,” skriver forskaren Magnus Norell i GP. 

På våren 2018 ställdes evenemanget  ”Burka Songs 2.0 – Film och samtal” in av Stadsledningskontorets Mänskliga Rättighetsavdelning i Göteborg. Som kommunalråd välkomnade Ann-Sofie Hermansson det beslutet. 

Hon skrev också följande i ett av sina blogginlägg: 

”Problemet var inte filmen som sådan. Den har visats på flera håll och kommer fortsatt att visas. Problemet var i stället samtalet. Det skulle ensidigt domineras av extrema röster, båda representerades av Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), som i andra sammanhang bjudit in och försvarat terrorister. Upplägget riskerade helt uppenbart att strida mot Göteborgs Stads värdegrund.” skriver Soffan och fortsätter:

”För detta fick jag hård kritik. Mina kritiker hävdade att jag inte alls ska sätta några gränser mot extremismen. Jag blev kallad ”kulturfiende”, ”rasist” och ”islamofob”. Samtliga kritiker har också valt att blunda för hur MMRK faktiskt jobbar. 

Terrorister

DN skrev följande i en kort summering: 

”MMRK är en organisation som försvarar muslimers rättigheter – och som även anklagas för att försvara terrorister. 2010 bjöd MMRK in den terrordömde imamen Ali Berzengi som talare. Även Munir Awad som strax därpå skulle gripas och dömas till tolv års fängelse för att ha planerat ett attentat mot Jyllandspostens redaktion i Köpenhamn, bjöds in till samma seminarium.”

Soffan skriver vidare:

”Detta är bara kärnan i en bredare bild. Vad som blir påtagligt, även i annan mötesverksamhet och debattinlägg, är att det påstådda försvaret av rättigheter regelbundet går över i ett aktivt försvar av terrorister och deras agerande. I min värld är en svensk IS-krigare inte i något avseende bättre än, för att använda en historisk parallell, en svensk SS – frivillig. Det är rakt avskyvärt i båda fallen,” skriver Soffan på sin blogg 30 mars 2018.

Hon menar att hennes kritiker istället för att ta reda på vad MMRK står för angriper henne som  svensk folkvald politiker. 

Ann-Sofie Hermansson avsattes ett år senare 2019 som kommunalråd av en extrainsatt s-kongress. 

Doubakil och Abdullahi polisanmälde först Soffan för förtal. Men såväl polisen som åklagen la ner ärendet utan vidare åtgärd. Då gick Doubakil och Abdullahi vidare med en stämningsansökan.

Via Folkets Juristbyrå och ombudet jur.kand. Silas Alibi Quezada yrkar Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi att Soffan fälls i första hand för grovt förtal, i andra hand för förtal, i enlighet med 5 kap 1 och 2 paragraferna: 

”Motivet för brottet har bland annat varit att kränka målsägandena på grund av deras trosbekännelse.”

Gärningsbeskrivningen lyder såsom följande: 

” Ann – Sofie Hermansson  har på sin blogg vid ett flertal tillfällen spridit uppgifter om att Fatima Doubakali och Maimuna Abdullahi, hädanefter målsägandena, är extrema röster, extremister, att de försvarar terrorister och att de avfärdat anti- terrorinsatser mot bland annat IS-krigare, favoritextremister, samt icke-demokrater. Ann – Sofie Hermansson har även spridit uppgifter där hon jämfört målsägandena med fascister och nazister.” 

Därefter följer ett antal datum på blogginlägg som det dåvarande kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson gjort.

Juridiskt krig

Forskaren Magnus Norell menar att motivet till stämningsansökan helt enkelt är att störa:

” Och om möjligt hindra en debatt och diskussion om i det här fallet islamism, något som Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi företräder helt öppet.” 

Magnus Norell fortsätter: 

” Syftet är alltså inte i första hand att vinna, utan att visa på vilket pris ( personligt och samhälleligt) som kan bli resultatet av att gå emot dessa aktivister.(..) Även om man förlorat själva rättegången har budskapet gått fram ; att kritik eller bara misshagliga åsikter kan straffa sig.” 

Magnus Norell tycker att det är intressant att det är första gången  som begreppet ”Lawfare” ( krig med juridiska medel ) används i Sverige:

”Det är ett sätt att påverka och om möjligt hindra diskussioner och debatter att äga rum.” 

Det handlar alltså om vår yttrandefrihet, en av grundpelare i det demokratiska samhället. Rättegången mot Soffan ska alltså inte bara uppfattas som lokal och personlig. Nej den är återigen ett exempel på hur de intoleranta utnyttjar det toleranta och demokratiska samhällets rättsystem.

Helene Bergman 

 

Var det här en viktig artikel? En artikel som gav dig ny kunskap? Som gjorde dig upprörd? 

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Kärringbloggen är gratis att läsa men kostar att tekniskt producera, att researcha och att skriva.

Därför är Kärringbloggen beroende av frivilliga gåvor. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

  

Svenska Pensionssystemet. En skamfläck i välfärdslandet

Slopa skatten på pensionerna! Ta bort bostadsbidraget och lägg ner den tioåriga Pensionsmyndigheten. Nu krävs ett kirurgiskt snitt eftersom hela det nuvarande pensionssystemet med livbojen bostadsbidraget inklusive Pensionsmyndigheten verkar vara i fritt fall. 

JO, Justitieombudsmannen riktar allvarlig kritik mot Pensionsmyndigheten för brister i tillgänglighet och service.  Bland annat för att väntetiderna i telefon är för långa. 

De som ansöker om nytt bostadsbidrag får vänta i minst fem månader. De som gör ändring för hyra och ändrad inkomst får vänta i nio månader. 

Dessutom är Pensionsmyndighetens blanketter alldeles för krångliga att fylla i.  De är inte heller anpassade efter den verklighet många pensionärer lever i, särskilt inte för dom som drygar ut pensionen med extraarbete, trots att de är många år över 70 år. 

Krångliga blanketter innebär att många inte ens orkar fylla i dom. 

”Och omkring 40 000 med redan låg pension kommer att få minskat bostadstillägg eller till och med bli av med det nu i år 2020,” skriver tidningen Senioren. 

Inga fattigpensionärer i Sverige

Såväl Sveriges Pensionärers förbund, SPF som Pensionärernas Riksorganisation, PRO har otaliga gånger påtalat den allvarliga situationen och krävt att hela pensionssystemet görs om från grunden. 

Nu sällar sig också LO-ordföranden Karl – Petter Thorvaldsson till den kören. Han vill nu höja sina medlemmars pensioner rejält:

”Vi ska inte ha några fattigpensionärer, det är ovärdigt”, säger han till DN.   

Ja gör något radikalt så att främst ensamstående kvinnliga pensionärer kan leva och njuta av sitt återstående liv.Kvinnor har nämligen lägre pension än män bara för att de är av kvinnligt kön. 

Inte nog med detta: 

”Över 40 år i ett slitsamt yrke ger lägre pension än grundskyddet för den som inte jobbat en enda dag.” 

Det visar nya siffror från SPF Seniorerna.

Hela pensionsdebaclet är nu bara ett lappande, lagande och hukande från ansvariga politiker. Det höjs några hundralappar här och sänks några hundralappar där. Det är procentsatser hit och dit som ändå bara äts upp av skatten. 

Det räknas upp och ner och en vanlig pensionär har snart ingen möjlighet att hänga med i svängarna. Pensionerna debatteras inte ens i riksdagen. Nej det är en liten hemlig parlamentarisk grupp, Pensionsgruppen, som har ansvaret.

Odemokratisk

”Dessutom saknas debatt i pensionsfrågorna. Väljarna har ingen insyn och vet inte vad ansvariga partier tycker då de gömmer sig bakom Pensionsgruppens stängda dörrar. Denna odemokratiska ordning måste få ett slut, väljarna måste kunna ta del av partiernas åsikter och skiljelinjer även i pensionsfrågor,” skriver Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna.     

Och hur ska andra som inte är pensionärer, inklusive politiker, kunna sätta sig in i denna skamfläck som kallas ett svenskt pensionssystem?

De som ännu inte har kommit upp i pensionsåldern – stoppar väl huvudet i sanden och tänker att det ordnar sig väl? Det är så långt till pension!”

Sorry, men det kommer det inte att göra! 

Vi som redan hamnat i pensionseländet, får väl ännu en gång gå före och kämpa för våra rättigheter!

Hur vågar ni?

Och hur vågar ni svenska politiker förstöra vår pensionärstid?

Hur vågar ni politiker i den feministiska regeringen kränka och behandla oss framförallt pensionärskvinnor som fattighjon som ska stå och niga för överheten?

Vi som var med om att skapa ett välståndsverige, där kvinnor lever ett liv i frihet tack vare egen försörjning. Ett liv som drastiskt förändras när pensionen slår till. Från att ha varit självständiga och oberoende människor förvandlas vi till bidragstagare. Men alla pensionärskvinnor tiger och lider inte! Tantpatrullen är ett gott exempel på att de gamla takterna sitter i. 

Varje torsdag demonstrerar tanterna i sina röda hattar på Mynttorget i Stockholm. Slagordet är: 

”Gammal tant behöver större slant.” 

Och nya Tantpatruller startar runt om i landet.

Nyligen kom Tanpatrullens Tantologi med teckningar av Cecilia Torudd. 

I Tantologin berättar 29 tanter om sina liv fram till fattigpensionen i dagens välfärdssverige. Många har och är fortfarande aktiva i samhällslivet. Nu finns cirka 330 000 fattigpensionärer varav 80 procent är kvinnor. Deras liv förändras drastiskt efter pensionen.

Kränkande !

Elisabeth Löfvander skriver under rubriken:

”Gammal tant behöver större slant! Pensionsystemet ur ett kvinnoperspektiv” bland annat följande:

” Det nuvarande pensionssystemet – grundpension, garantipension, äldreförsörjningsstöd eller låg inkomstpension – täcker inte normala levnadskostnader för denna grupp. 

Systemet har skapat ett glapp som pensionären  själv förväntas klara genom att att ansöka om bidrag från olika myndigheter och institutioner.

Pensionären måste alltså ställa in sig på att under sin sista tid bli berövad sin personliga integritet. Hon tvingas utlämna sin privata ekonomiska, sociala och medicinska situation för att ansöka om ekonomisk hjälp. Det gäller sådant som bostadstillägg, färdtjänst, socialbidrag med mera hos olika myndigheter. Det kan också gälla pengar till glasögon, kläder, tandläkare och andra nödvändiga utgifter som får sökas hos kyrkor och frivilligorganisationer. Ofta går ansökningarna till olika myndigheter inte igenom vid första försöket, utan pensionären tvingas överklaga ärendet i olika instanser. Många pensionärer upplever dessa processer som så förnedrande och komplicerade att de avstår från att ansöka om bistånd trots stora behov.”

I Svenska Dagbladet 2017 sa Göran Persson, före detta statsminister:

”Vi har skapat världens bästa pensionssystem med den lilla defekten att det ger för små pensioner. Många människor, som arbetat hela livet, kommer tycka att de har blivit fattiga.”

Och vi har det sämsta systemet för pensionärerna i jämförelse med övriga nordiska länder. 

I Norge är lägsta pensionen dubbelt så hög som i Sverige.I Danmark följer pensionerna löneutvecklingen. På Island är folkpensionen 19 000 per månad och i Finland baseras pensionen på alla arbetsår.  

Tidigare och nuvarande svenska regeringar kan inte skylla på att ” ”de inte såg det komma.” Med den grövsta cynism har de sett till att ett antal människor i detta land blivit fattigpensionärer. Räknar de också med att pensionärer är en grupp som inte orkar eller kan konfrontera politikerna och starta ett uppror.

Men nu får det vara nog. 

 

Swishorans bön.

Kärringbloggen är gratis att läsa, men den  kostar  att producera i form av tid och teknik, precis som all kvalitets journalistik kostar. Till skillnad från de traditionella medierna är Kärringbloggen inte skattefinansierad via presstöd.

Vi som är fria journalister är beroende av frivilligt stöd i form av en stor eller liten gåva. Och en gåva är inte att betrakta som något annat än en gåva.

Så det är nu upp till dig som läsare att bestämma dig för om du tycker att Kärringbloggens journalistik är värd att stödja.

Tycker du det det?

Swisha valfritt belopp till 123 22 079 75.

Tack för ditt stöd !

Helene Bergman 

  

#Metoo har avslöjat feminismens mörka sidor

”Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård i Aftonbladet

För mig har kvinnokampen/feminismen varit en frihetsrörelse, en rättvisekamp.

Jag har likställt den med de svartas frihetskamp i Afrika i slutet av 1900-talet. En kamp där såväl män som kvinnor deltog. Liksom i Sverige där såväl kvinnor som män deltog i kampen för jämställdhet.

I början av 2000-talet tillbringade jag till och med två år i Zimbabwe, där jag också träffade kvinnliga gerillasoldater.

Men när de tidigare förtryckta får makt och frihet händer något. Den nu avlidne despoten Robert Mugabe, var en utmärkt gerillaledare, men en avskydd och hatad president som drog ner sitt folk i misär.

Trots att det kan tyckas långsökt att jämföra tredje vågens feminism i Sverige med Zimbabwes förfall, gör jag det ändå för att få perspektiv på vad som nu händer i Sverige.

För aldrig har det existerat en bättre tid för kvinnor än nu!
Ja det gäller främst vita etniskt födda svenska och västerländska kvinnor.

Den engelska forskaren, författaren och journalisten Joanna Williams utkom i höstas  med boken:
” Behöver vi fortfarande feminismen ?” ( Karneval förlag)

Hon skriver:
” Tack vare den kamp som tidigare generationer feminister utkämpade har kvinnor idag frihet och möjlighet som de förut inte kunde drömma om.”

Hon fortsätter:
”Feminismen har med andra ord varit en unik historisk framgång. Paradoxalt nog är detta ett faktum som sällan framhålls av dagens feminism, vars budskap snarare präglas av hur ömtåliga, svaga, utsatta, förtryckta och maktlösa kvinnor är.”

Svenska kvinnor som på 2000-talet blivit offer, trots generationers kvinnokamp, manifesterades i Metoo uppropet 2017.

I samma veva utkom min intervjubok Förortens Grupp 8. (Beijbom Books)
Åtta djupintervjuer med invandrarkvinnor som i Sverige kämpar mot det hedersförtryck som finns här. Många av dem bedriver den kampen med fara för sitt eget liv och under Säpo-beskydd.

Kontrasten mellan invandrarflickors/kvinnors situation och de svenska elitfeministernas blev slående under Metoo- uppropet.

Dessa elitfeminister som talar om hur de kämpar för mänskliga rättigheter och mot rasism, var totalt ointresserade av hedersförtrycket och ett  patriarkala förtryck i form av religion och kultur som många av invandrarkvinnor lever under.

Neeej, istället förföll Metoo- kvinnorna till offerollen, en roll som generationer av kvinnor ägnat sig åt för att kunna utöva sin osynliga makt.

Hade tidigare generationer av kvinnokämpar använt sig av martyrskapet hade kvinnokampen/feminismen inte kunnat nå de landvinningar den gjort fram till idag.

Tvärtom vi hade troligen fortfarande inte haft kvinnlig rösträtt. Det är bara att se på TV-serien Fröken Friman.

Det var inte några kvinnliga offer eller våp som kämpade för sina medborgeliga rättigheter.

Joanna Williams skriver:
” Offerrollen har blivit lockande idag, vilket entusiasmen bland kvinnor för att gå med i Metoorörelsen visar. Dagens politiska kultur hyllar offret och stärker ständigt makten hos dem som lider. Offret sätts på piedestal, hon är en hjältinna, utan skuld (….)

Tron på skuldfriheten är dock i bästa fall en tom seger. Att vara utan skuld är att ha saknat all förmåga att styra över sitt eget öde.”

Här spelar också, särskilt de etablerade, medierna en stor roll. De excellerade i Metooberättelser och namngav män som anklagades för våldtäkt utan faktakontroll.
Många av dessa män har fått upprättelse, men misstanken finns ändå alltid där – ” ingen rök utan eld.”

Och trenden av att publicera offerstories är fortfarande gångbar.
Feministiska Influencers anger som en merit att de blivit sexuellt trakasserade eller våldtagna. Att vara offer har blivit en feministisk merit. Ibland till och med en lönande affärside.

Förtalsrättegången mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen kastar strålkastarljuset på en tredje vågens feminism, en kvinnlig solidaritetsrörelse, som helt tappat greppet och gått vilse.

Det enda Metoo – rörelsen ägnat sig åt är outningar av män. Men inga konkreta politiska krav.

Eller som Martin Aagård skriver i Aftonbladet med rubriken:
”Wallins aktivism är ett privilegium för de rika.
Metoo är ingen politisk rörelse i vanlig bemärkelse, inte ens i betydelsen feministisk…
Istället har den fortsatt verka enligt principen att ett ständigt hot om uthängning ska förändra mäns beteende och på så sätt göra livet mer uthärdligt för kvinnor på deras arbetsplatser.”

Martin Aagård ser Cissi Wallins aktivism som en synnerligen exklusiv syssla.
” Vanliga människor har inte råd att betala advokaträkningar på 300 000 kronor. De kan inte ens crowdfunda sina omkostnader eftersom ingen vet vilka de är.”

” Förhoppningen att Metoo skulle bli en massrörelse – en folklig feminism där alla törs tala ut – kom på skam. Det kom aldrig något upprop från städerskorna eller de papperslösa i restaurangbranschen. Att Metoo ens skulle omfatta samhällets mest utsatta kvinnor var från början uteslutet. Systerskapet kunde inte överbrygga inkomstklyftorna,” skriver Martin Aagård.

Nej tredje vågens egoistiska karriärfeminism har med all önskvärd tydlighet via Metoo, visat att pengar och makt korrumperar.
Människor är lika oavsett kön.

Helene Bergman

 

P.S Vill du stötta mig i mitt hittills obetalda journalistiska arbete här på Kärringbloggen? Swisha stor eller liten summa till 123 22 07 975

Kvinnors urkraft upprättade Srebrenicaoffren

Det enda som fanns kvar av Munira Subasics son var en benbit. Den hittades i en av massgravarna där kropparna grävdes ner efter massakern i Srebrenica i juli 1995.
I år är det drygt 24 år sedan folkmordet på muslimer ägde rum i den Bosniska enklaven Srebrenica som stod under FN-bevakning. I dag 10 december, Nobeldagen, protesterar tusentals bosnier i Stockholm mot att Peter Handke får Nobelpriset.

Handke har förnekat att massakerna i Srebrenica var ett folkmord.

Jag träffade Munira Subasics, ordförande för Srebrenicas mödrar, i Sarajevo 2014. Då sa hon bland annat:

”Hatet är den farligaste sjukdomen. Hatet dödar den som hatar, inte den som blir hatad. Det är bättre att slåss för sina rättigheter, än att hata.”

 

Munira Subasic var 51 år när den Serbiska armén sköt ner 22 av hennes nära manliga anhöriga i den etniska rensningen av muslimer.

Innan kriget i f d Jugoslavien levde Munira ett gott liv i Srebrenica. Hon var gift med en högt uppsatt statstjänsteman, hade två halvvuxna söner, reste till Adriatiska Havet på semester och älskade vackra kläder.
Då jag träffade Munira Subasic i Sarajevo var hon 71 år gammal.

Nu lever hon på en knapp pension, går i andras avlagda kläder och har vigt sitt liv åt Srebrenicas mödrar, där hon är ständig president.
Hon reser inte längre till Adriatiska Havet på semester. Hon reser istället till Paris, New York och London och berättar om Srebrenicas mödrar.

Det tog den Serbiska armén tre dagar i juli att avrätta drygt 8 000 muslimska män och pojkar trots att Srebrenica stod under FN- bevakning.
När männen som hade försvunnit under de där julidagarna 1995 inte hörde av sig började kvinnorna fråga om någon visste vart deras make, deras son, deras pappa tagit vägen? Ingen visste något eller ville säga något.

”Vi hade ju varit under beskydd av FN så hur kunde det vara så att våra älskade bara hade kunnat försvinna,” berättar Munira Subasic.
”Först bildades små grupper av oroliga, undrande kvinnor, sedan samlades vi i den stora moskén. Vi var 10 000 kvinnor som alla ställde oss samma fråga – var är våra älskade? Vi kunde inte tro, inte acceptera att varenda en var dödad. Vi frågade vår regering, vi frågade UNHCR, vi frågade alla organisationer, vi frågade FN. Ingen visste, därför att de inte visste att det fanns massgravar.”

Munira misstänker att de berörda myndigheterna hoppades att de muslimska kvinnorna skulle tystna i sorg och svälta ihjäl:
”Men de missbedömde den kvinnliga urkraften. Istället väcktes en helig vrede som gav oss styrka och kraft att få rättvisa.”

Under de 20 år som gått har Munira Subasic och de övriga 8 000 kvinnorna i Srebrenicas Mödrar, vänt den ofattbara sorgen till en obändig kraft.
Men det är inte hatet som driver dem, snarare att rättvisa skipas, att de döda upprättas.
Mödrarnas arbete har resulterat i att många av de skyldiga dömts av ICTY, Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien och massakern har klassats som folkmord.

Under åren som gått har Munira Subasic vänt den ofattbara sorgen till helig vrede och en obändig kraft som kommer att gå i arv till kommande generationer, inte minst till hennes egna dotterdöttrar.

Det är inte hatet som driver henne. Det är sanningen och att rättvisa skapas.Som hon så klokt svarar när jag frågar om hon hatar Serberna:

”Nej,” svarar hon.

”Varför inte?”

”Hatet är den farligaste sjukdomen. Hatet dödar den som hatar, inte den som blir hatad. Det är bättre att slåss för sina rättigheter, än att hata.”

Jag känner Munira Subasics styrka men också den djupa sorgen, när vi träffas i Mödrarnas lokal, som är inhyst i en lägenhet i stadsdelen Cengi Vila i Sarajevo. Lägenheten ägs av Sarajevos kommun och lånas ut till Mödrarna.
I lägenheten finns arkivet, där tusentals dokument över de som dödades under massakern samlats in och arkiverats av de överlevande kvinnorna.

Helene Bergman

Från Julian Assange till Cissi Wallin

Det började en het augusti 2010 med att media och radikalfeministerna förenades i hetsjakten mot Julian Assange. 

Det kanske slutar en kall december 2019 med en förtalsdom mot Cissi Wallin som hängt ut Fredrik Virtanen på sociala medier?

Julian Assange, anklagad utan rättegång för våldtäkt, är nu döende på ett sjukhus i London. 

Benny Fredriksson oskyldigt anklagad för sexuella trakasserier  bland annat i Aftonbladet och SVT begick självmord i Australien. 

Aftonbladet fälldes senare i Pressens Opinionsnämnd.

SVT fälldes i Granskningsnämnden. Men dessa fällningar kan inte ge Benny Fredriksson livet åter. 

Fredrik Virtanen feminist och f d krönikör i Aftonbladet har fått schavottera som våldtäktsman i medierna. Trots att förundersökningen om påstådd våldtäkt inleddes och lades ner. Fredrik Virtanen har inget jobb och ingen heder kvar. 

”Det var som att bli uthängd på torget och bli spottade och pissad på,” sa Fredrik Virtanen i domstolen, enligt DN. 

Till saken hör att Fredrik Virtanen var en av alla dessa väletablerade journalister som i feminismens namn hetsade mot Julian Assange. 

Folkdomstol

Under de nio år som gått sedan medias hetsjakt mot Julian Assange startade har de etablerade medierna i förening med radikalfeminister agerat folkdomstol och dömt män som våldtäktsmän utan att någon rättegång ägt rum vid en svensk domstol. 

En domstol är en offentlig institution för rättskipning. 

De frivilliga etiska regler som journalister har att rätta sig efter har konsekvent brutits.

https://www.sjf.se/yrkesfragor/yrkesetik/spelregler-press-radio-och-tv/publicitetsregler.

 Hypotes

Min hypotes är att denna folkdomstol där de etablerade medierna förenas med radikalfeminister i våldtäkts anklagelser startade just med Julian Assange. 

Det var också då som könskriget, särskilt mot vita medelklassmän kulminerade för att sedan med oförminskad styrka pågå under nio år  och nå sin kulmen med förtalsrättegången mellan Virtanen och Wallin.  Rättegången är nu avslutad och åklagaren yrkar på villkorlig dom och dagsböter för Cissi Wallin. 

Dom faller 9 december.

Beträffande Julian Assange så meddelade åklagaren Eva- Marie Persson 19 november att förundersökningen mot  den våldtäktsanklagade Julian Assange läggs ner i brist på bevis.

Utredningen av Julian Assange har pågått till och från under nio år. Hur många miljoner har inte detta kostat skattebetalarna?

 Media som krigshetsare

För många år sedan läste jag boken Media som krigshetsare, skriven av Folke Hagman. 

I boken beskriver författaren, genom otaliga exempel från olika krig under 100 år, hur media genom sin nyhetsförmedling inte dämpar eller förklarar konflikter och krig utan snarare underblåser dem. 

Media har alltså underblåst ett annat krig – nämligen könskriget. 

Att media gör så är ett resultat av jakten på tidningsläsare, radiolyssnare och TV-tittare. 

Sociala medier fanns inte då Media som Krigshetsare kom ut 1986, men könskriget har inte trappats ner på grund av de sociala medierna- tvärtom.

Donald Boström, välkänd journalist och fotograf var mediekoordinator mellan Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen och internationella medier under Assange besök i Stockholm i augusti 2010. Han var i nära kontakt med Julian Assange under hela besöket då Assangeaffären tog sin början.

Donald Boström berättar på sin hemsida On Wikileaks and Julian Assange bland annat:

” När Assange landar i Sverige den 11 augusti 2010, tillbringar han de kommande veckorna i Sverige omväxlande på hotell, på mitt kontor, och i kvinna As lägenhet. 

Världens hetaste kille

Det gick inte att ta miste på den Mick Jaggereffekt Assange kändisskap redan uppnått. På nära håll blev det samtidigt tydligt att ett ömsesidigt utnyttjande pågick mellan Assange och de kvinnor som drogs till internetstjärnans lyskraft och attraherades av hans gränslöshet. När kvinna A uttryckte stolhet av att ha världens hetaste kille i sin säng var hon inte ensam kvinna att känna på det viset.” 

( Det är kvinna A som hela tiden med advokaters hjälp drivit våldtäktsanklagelserna mot Assange, min anm.)

Donald Boström skriver vidare: 

”Vid ett specifikt tillfälle när jag menade att Assange gått över gränsen satt vi i kvällsmörkret i bilen på David Bagares gata och pratade allvar om saken. Det var dags att sluta menade jag (…) Förutom de moraliska argumenten, var han också jagad av ett antal underrättelse – och säkerhetstjänster som tackade och tog emot när de kunde notera hans svagheter. 

Jag påminde honom om några aktuella fall där vissa länders säkerhetstjänster snärjt politiska motståndare med kvinnor, droger och sex. Assange höll inte med, han kunde bedöma  de kvinnor han umgicks med menade han: 

”Det är inte en svaghet, det är en styrka.”

Världsmedia

Det utvecklades ett konstruktivt samarbete mellan Wikileaks och världsmedia. De största mediehusen välkomnade samarbetet med Wikileaks. De öppnade sina sidor för de avslöjanden Wikileaks kom med, där den nya trenden med ”leaks” var en journalistisk våt dröm. 

Dokumenten och the ”cables” från krigen i Irak och Afghanistan blev historiska ( the Afghanistan war logs, July 2010, the Iraq war logs, October 2010 and CableGate, November 2010).

Donald Boström fortsätter:

”Wikileaks stjärna steg mot zenit . Världsberömmelsen överträffade det mesta i samtiden och det fanns inte en regering eller säkerhetstjänst som inte darrade inför vad nästa avslöjande skulle bära med sig.

Det fria ordet och Fact News firade triumfer  av sällan skådat slag. Men dialektiken gjorde inget undantag för Julian Assange. Uppgång och fall är nära syskon på varsin sida av myntet. 

Och fiender till Assange och Wikileaks, stora som små, saknades sannerligen inte.

Assange fall

Slutet för Assange i Sverige stod klart när kvinna A ringde mig en sen eftermiddag den 20 augusti och berättade att hon och den andra kvinnan i polisutredningen, kvinna S, avsåg att gå till polisen och berätta sin historia. Kvinnornas krav på Assange för att inte gå till polisen var att han skulle göra HIV-test, säger kvinna A till mig i telefon.

Efter ett tjugotal samtal fram och tillbaka mellan kvinnorna, mig och Assange – med inte så lite palaver- övertalades han att göra ett test och slippa polisutredning.

Klockan är över fem på fredag eftermiddag där jag står med min dotter vid grönsakerna på ICA Kvantum i Solna centrum. Jag ställer ner matkorgen och ringer runt till de kliniker kvinna A rekommenderar. Inget sjukhus eller klinik har möjlighet att ta emot en sen fredag, de bad mig att återkomma på måndag. Något HIV-test blir därmed inte av.”

Förbryllad

Men när Donald Boström senare läser det läckta konfidentiella förhörsprotokollet  ser han att såväl kvinna S som kvinna A redan varit hos polisen och gjort sin anmälan, medan han själv stod på ICA och försökte få en tid för ett HIV-test åt Assange.  Just för att Julian Assange skulle slippa polisanmälan. 

Donald Boström skriver: 

”Det hela började bli förbryllande. Inte minst förbryllande var det att kvinna A, dagen efter  det ofredande hon utsatts för, tog sig an att arrangera en kräftskiva till Julians ära, som hon sa, när vi bjöds in. 

När jag vid midnatt lämnar kräftskivan och tar adjö sitter kvinna A och Julian Assange intill varandra. Kvinna A vänder sig till mig och säger att ”Julian sover hos mig i natt.”

Hade jag i det läget varit kommissarie Barnaby skulle jag undrat över om en kvinna som blivit så sexuellt ofredad att hon polisanmäler saken, redan dagen efter vill ha samma man i sin säng igen?”

Donald Boström skriver att han liksom den första åklagaren Eva Finnér inte bedömde det hela som våldtäkt. 

” Varför jag gör den bedömningen tänkte jag berätta under den rättegång som nu aldrig kommer att bli av!

Men det sista som händer innan allt brakar loss är att kvinna A ringer mig på lördag förmiddag den 21 augusti och berättar att de nu varit hos polisen och att Assange nu är polisanmäld.

Jag ser ut genom fönstret och ser det kommande scenariot framför mig och säger till kvinna A att:

”då vet jag exakt vad som kommer att stå på löpsedlarna i morgon.”

Den gissningen var inte så avancerad. Expressens Niklas Svensson ska enligt uppgift ha fått tipset från en polisläcka, sittandes på middag på Harpsund med statsminister Fredrik Reinfeldt. Svensson kastar sig enligt samma uppgiftslämnare i en taxi för att sätta tänderna i skandalen. 

Medieraseriet

Assange förtroende rasade över en natt , från hyllad hjälte och rockstar till asshole. En person som använt Wikileaks plattform för egna syften. 

Om det var hela Sverige eniga om , från höger till vänster, uppifrån och ner.”, skriver Donald Boström 

Själv blev jag chockad när jag såg Expressens löpsedel om att Assange var anklagad för våldtäkt. 

Efter att jag också läst den läckta förundersökningen som låg ute på nätet och som jag fått av min journalistkollega Anders Carlgren, utbrast jag spontant:

”Va, vad fan har hänt med feminismen? Och vad fan har hänt med journalistiken?”

Senare skriver jag i min bok Med Svärtad Ögonskugga. En feministisk memoar som kom ut 2013, Beijbom Books.: 

”Assangeaffären startade ett veritabelt kollektivt medieraseri. Niklas Svensson och hans kvällspresskolleger, däribland Fredrik Virtanen ”glömde bort” att vi har domstolar för att döma i brottmål. 

Aftonbladet och Expressen släppte alla spärrar, särskilt de manliga krönikörerna som använde ord, värre än i porrnoveller när de beskrev Julian Assange.

Nu måste hjälten Assange störtas i feminismens namn och kallas för en våldtäktsman, det mest förnedrande brott som finns. Trots att han faktiskt inte ens var dömd eller åtalad. 

Och här fick medias macho- och feministjournalister en gemensam fiende där de i sin journalistiska yrkes- och maktutövning agerade folkdomstol och använde ett språk som fick mig att rodna och undra var hatet kom ifrån.

Jag tror aldrig jag läst så mycket hat från journalister som då,” skrev jag 2013. 

Men sedan dess har  ett stort antal män, kända och okända polisanmälts för våldtäkt inte minst under #metoo. Många har frikänts i den stora floden av våldtäktsanklagelser. Hur kommer det sig? 

Helene Bergman 

P.S Läs kommande artikel i Kärringbloggen.

 

 

 

 

 

 

Richard Sörman: Kärringbloggen granskar feminismen. Intervju med Helene Bergman

I dagarna startar journalisten och författaren Helene Bergman Kärringbloggen för att granska den samtida feminismen. Helene Bergman tror på samma fri- och rättigheter för män och kvinnor, men menar att det i stora drag är uppnått i Sverige, i alla fall när det gäller etniska svenskar. En svensk feminism värd namnet måste nu solidarisera sig med de kvinnor i Sverige, och utomlands, som verkligen lever under ett patriarkalt förtryck.

Helene Bergman har ägnat en stor del av sitt yrkesliv som journalist och författare åt att skildra och debattera kampen för kvinnors fri- och rättigheter. Hon har bland annat arbetat som reporter och producent på ”Radio Ellen” (Sveriges Radios kvinnoprogram) och varit nyhetschef på Radio Östergötland. Hennes senaste bok kom 2017: ”Förortens grupp 8: 2000-talets kvinnokamp”. Nu i dagarna startar hon Kärringbloggen för att granska vad hon ser som en verklighetsförnekande elitfeminism.

När jag pratar med Helene säger hon att hon växte upp i ett Sverige där kvinnor onekligen fick kämpa sig fram till frihet och karriär. Fram till 1960-talet var Sverige ett tydligt mansdominerat samhälle. Det var berättigat att föra en kvinnokamp för kvinnors fri- och rättigheter. Men idag ser det helt annorlunda ut. Det är bara att se på könsfördelningen bland jurister, lärare och politiker. Kvinnor har kommit ifatt männen och inom vissa områden till och med gått ifrån. En förnuftig feminism, eller kvinnokamp som Helene hellre säger, måste kunna erkänna detta och rikta blickarna mot det kvinnoförtryck som fortfarande finns mitt ibland oss, men som oftast inte rör svenska kvinnor.

Jag frågar Helene varför hon startar ”Kärringbloggen” just nu. Hon berättar att hon under en lång period på 90-talet var trött på allt vad kvinnokamp hette. Men sedan kom Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ med en ny form av feminism som Helene inte kunde känna igen sig i. Hon tycker det är orimligt att kollektivt skuldbelägga etniskt svenska män för ett påstått kvinnoförtryck när de är bland de mest jämställda männen i världen.

Helene Bergman

– För mig, säger Helene, har inte den tredje vågens feminister fört vidare det arv av jämställdhet och frihet som vi kämpade för tidigare. Den feminism som vita svenska elitkvinnor för fram kan inte jag stå upp för. När jag jobbade med hederskultur och skrev min bok Förortens grupp 8 blev jag väldigt medveten om att den feminism som finns nu är en egofeminism: den är inte solidarisk och särskilt inte med hedersutsatta kvinnor eller med invandrarkvinnor i allmänhet. Genom de intervjuer jag gjorde för min bok fick jag också en inblick i hur många invandrarkvinnor lever i det här landet. Det finns kvinnor som sitter inlåsta och aldrig lär sig svenska. Egofeminismen har heller inte brytt sig om fattigpensionärerna, och heller inte, vill jag påstå, alla de vanliga kvinnor som med sitt arbete bär upp samhället men som kanske inte delar deras värderingar. Och de här feministerna är kvinnor som idag har politisk makt i Sverige. Det är mitt jobb som journalist att kritiskt granska makten och det är därför jag startar denna blogg.

Ja, är det inte så att feminismen, i likhet med mycket annat, har blivit instrumentaliserad? Att vara feminist kan vara en bra utgångspunkt för en karriär inom politik, media eller kulturförvaltning.

Visst är det så. Jag har skrivit om det vi kan kalla ”statsfeminismen”. Många av de feminister jag samarbetade med på 70- och 80-talen gick till universiteten och blev sedan beroende av statsanslag för sin forskning och sin verksamhet. Vi fick då en ohelig allians mellan staten, politiker och den före detta kvinnorörelsen. Den här feminismen är nu en del av den politiska makten och den måste naturligtvis granskas: Hur påverkar den förskolor och skolor? Vad gör den jämställdhetsmyndighet vi har fått? Vad gör det nationella sekretariat för genusforskning vi har fått? Allt det här finansieras av våra skattepengar och vi måste få ifrågasätta den.

Hur ser du på att den samtida feminismen så gärna pekar ut den vite hetero-mannen som den stora fienden? Det blir mindre och mindre trovärdigt, men vänsterfeminismen verkar ha väldigt svårt att släppa den här problembeskrivningen.

Det här är helt enkelt djupt orättvist. Det är i förorterna, bland olika invandrargrupper, vi ser det verkligt patriarkala förtrycket. Vita medelklassmän får bära en skuld som inte längre finns. Det är som att inget skulle ha förändrats på femtio år, vilket det har. Inom många kvalificerade yrken har vi idag lika många kvinnor som män, om inte fler. Om feminismen fortsätter fokusera på de vita männen kommer den inte komma någonstans. Jag har skrivit om det här i flera sammanhang. Och jag har pratat med yngre svenska män som är vansinniga över den här svartmålningen de utsätts för.

Jag har skrivit flera artiklar om Julian Assange och jag har till och med träffat honom. När jag läste förundersökningsprotokollet rörande våldtäktsanklagelserna så sa jag till en kollega att jag inte trodde på det här. Och när jag då skrev ett antal artiklar i ämnet märkte jag vilket otroligt hat som kom frånfeministiskt håll. Assange blev en symbol för den vita medelklassmannen. Det var tydligt hur media dömde honom på förhand. Dagen efter att anklagelserna kom fram var han en utpekad våldtäktsman. Svenska journalister tappade fullständigt hämningarna och vi fick ett veritabelt drev mot Assange. Metoo är jag ganska tudelad till. Jag vet att det finns problem inom vissa yrken, men det går för långt, och drevmentaliteten är båda otäck och farlig. Vad jag vill med min blogg är bland annat att sansa ned den här debatten, att skapa perspektiv på det som händer.

Hur ser du på att den intellektuella feminism som finns vid universiteten blivit så radikal? Den verkar förställa sig att alla hierarkier och skillnader mellan människor ska kunna försvinna. Är det inte som en religiös utopi?

Den feminismen är alldeles för intellektuell för mig. Jag är en ”basic” person: Så länge det finns kvinnor i vårt samhälle som är orättvist behandlade och som inte får bestämma över sina egna kroppar och sina egna liv som jag får och som de flesta svenska kvinnor får idag så tycker jag att det är en djup orättvisa. Där tycker jag att en god kvinnokamp, eller en god feminism solidariserar sig med de förtryckta kvinnorna. Jag känner en stark solidaritet med de kvinnor som är utsatta för hederskultur eller för de kvinnor i Iran som just nu försöker befria sig från slöjorna. Jag är ointresserad av genusvetenskap och elitfeminism. Jag har bott i Zimbabwe, i Bangladesh och i Turkiet, och jag känner med de kvinnor ute i världen som fortfarande lever i ofrihet. Med den här intellektuella elitismen skapar man klyftor mellan utbildade maktkvinnor och vanliga kvinnor som finns ute i samhället eller ute i världen.

Många menar att vår samtid karaktäriseras av ett orimligt offertänkande. Människor är offer för strukturer till exempel. Och visst kan människor ibland vara offer, men man ser väl ändå en tendens till ett neurotiskt klagande på världens alla orättvisor?

Jag har skrivit om det här ämnet också. För mig är offertänkandet förgörande. När vi jobbade med kvinnokampen utgick vi från tanken att kvinnor är starka och att de klarar sig själva. Vi hade inte alls det här klagande offertänkandet utan vi ville se möjligheter. Är man offer kommer man ingenstans. Man blir egocentrisk. Tycker man synd om sig själv ser man bara sig själv och kan inte se på samhället i stort. Det senaste exemplet är Linnea Claesson som tydligen beskrivit hur mycket hon trakasserats av män och så visar det sig att mycket av det hon säger inte ens är sant. Att vara offer har blivit ett varumärke. Jag kommer att tänka på martyrskapet här. Det är många mammor som spelar martyrer inför sina barn och ger dem dåligt samvete genom det. Det är fullständigt förödande. Och det är dessutom svårt att angripa. För det är ju bara man själv som vet hur man mår. Det här är något jag inte tycker om.

Hur ser din bild ut av den jämställda kvinnan?

Jag ser framför mig starka, självklara kvinnor med gott självförtroende som vet att de kan göra precis vad de vill i världen, men som också har en sympati och en solidaritet med förtryckta människor.

Och förhållandet till männen? Hur tänker du att det ska se ut?

Haha… Ja, alltså… Kontakten mellan man och kvinna har ju alltid varit problematisk. Det finns en spänning i det där också. Grunden för mig är att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, samma rättigheter, lika ansvar. Män och kvinnor ska kunna vara kamrater och arbeta tillsammans. Tanken att män och manlighet är ett problem eller att män ska bli mer som kvinnor ställer jag inte upp på. Manligheten är inget problem. Män ska vara stolta över att de är män och kvinnor ska vara stolta över att de är kvinnor. Myten att alla män är onda och att alla kvinnor är goda måste avlivas. Vi måste kunna se positiva egenskaper både hos kvinnor och hos män. Jag tycker det är roligt att prata med män och under hela min journalistkarriär har jag blivit pushad av män och av manliga chefer. Jag har goda bilder av män och vägrar köpa generaliseringarna om den onda och kvinnohatande manligheten.

 

Tredje vågens feminism – en gökunge i kvinnorörelsen

Efter 50 år av journalistisk kvinnokamp, i Pressen och på Sveriges Radio ser jag hur det jag kämpade för och till stor del lyckades med; Kvinnors rätt till sina kroppar och sina liv och jämställdhet mellan kvinnor och män, håller på att trasas sönder.

Försök till splittring kommer utifrån från reaktionära patriarkala krafter. Men splittringen sker också innefrån genom den sk tredje vågens feminism. Den feminism som nu är förhärskande. På min tid, under andra vågen, använde vi inte ordet feminist. Vi kallade oss för kvinnosakskvinnor eller kvinnokämpar. Nu har jag noterat att alltfler återigen börjar kalla sig kvinnosakskvinna istället för feminist. Ordet feminist har nämligen blivit alltför befläckat.

Men hur blev det så? Vad var det som hände? Jag känner inte igen dagens feminism. Vad är det för något? Vad gör den i vårt samhälle?

Vi är många människor i dagens Sverige som ställer de här frågorna. Det är som om den där båten som kallas kvinnokamp och jämställdhet har fått fel rorsman/kvinna och drivs mot klipporna i stormen.

Gökungen

Det är den tredje vågens splittrande akademiska feminism med sin intersektionalism och normkritik som nu genomsyrar det svenska samhället. Men protesterna mot denna tredje vågens feminism börjar bli allt starkare.

Så här skrev Helene Stiernstrand på Facebook för ett tag sedan:

”Den här tredje vågens feminism som bland annat Miljöpartiet och Feministisk Initiativ proklamerat är inte feminism över huvudtaget, utan intersektionalism och den analysen (intersekt) är en kritik mot feminismen. En gökunge som tagit plats på feminismens bekostnad. Och trängt ut och trängt undan den egentliga feminismen.

Feminismen bygger på solidaritetstanken och är ett barn av upplysningen och det individuella projektet. Dessa två huvudteser är att kvinnor som grupp ska göras jämställda med män och ges samma möjlighet till frihet och utveckling, samt att kvinnor har, oavsett övriga omständigheter, vissa gemensamma förutsättningar. Man ska samlas runt dessa och genomdriva reformer som gynnar alla kvinnor.”

Och Helene Stiernstrand fortsätter:

”Alltså tvärtom vad intersektionaliteten predikar. Den predikar fokus på olikheter och vill splittra människor. Den riktiga feminismen har också en stark solidaritet med mannen. Många män far illa i samhället och missgynnas ex i den numera, efter tjejers inlärningsmönster omgjorda skolan. En riktig feminist skulle aldrig införa ett inlärningssystem som så flagrant verkar motsatt det sätt pojkar lär sig på så att de misslyckas. Aldrig!

En feminist skulle aldrig bereda plats för kvinnor och minoriteter på mäns bekostnad, utan istället öka möjligheterna för alla att på individplan förbättra sig och förkovra sig. Numera benämner jag mig som kvinnosakskvinna.”

Maktfaktor

Tyvärr har tredje vågens feminism blivit en maktfaktor med statliga pengar till sitt förfogande. 70-talets kvinnokamp har blivit en statsfeminism som trängt in i den offentliga sektorn, hos myndigheterna i staten och hos kommunerna. På universiteten, i media och inom kultursektorn. En feminism så långt från den vardag som de flesta människor i dagens Sverige lever i. En gökunge som hackar i jämställdhetens bo.

Som journalistisk kvinnokämpe sedan 50 år tillbaka kommer jag nu att kritiskt börja granska statsfeminismen och tredje vågens feminism.

Därför har jag startat Kärringbloggen. Välkomna att följa den.

Helene Bergman

 

DN Debatt: ”Fallet Assange ett hot mot den svenska rättsstaten”

Publicerad 2012-08-19

Jagad man. Det svenska rättsväsendets behandling av Julian Assange kan närmast liknas vid trakasserier. Samtidigt har mediernas bevakning varit partisk till förmån för det politiska etablissemanget. Nu har JO avslagit vår anmälan av åklagare Marianne Ny, skriver journalisterna Helene Bergman och Anders Carlgren.

Vi har därför anmält åklagaren Marianne Ny till Justitieombudsmannen, JO, på grund av hennes hantering av ärendet. Men JO Hans Gunnar Axberger avskrev, märkligt nog, saken dagen efter att Assange beviljats asyl, med hänvisning till den pågående rättsliga prövningen.

Sakläget är mycket enkelt. Julian Assange hade sex med två kvinnor vid skilda tillfällen under sin vistelse här i landet. De båda kvinnorna sökte upp en kvinnlig polisinspektör, som var bekant med en av de båda, med avsikt att förmå Assange att genomgå ett hiv-test. Men då våldtäkt faller under allmänt åtal upprättade polisinspektören i stället en anmälan. Ingen av de båda kvinnorna hade helt säkert någon aning om vilka proportioner besöket hos poliskvinnan skulle få.

En åklagare beslöt begära Assange häktad i hans utevaro, trots att han fanns kvar i landet. Dagen därpå fann en annan åklagare att det inte fanns någon grund för påståendena och lade ner saken.

Den 30 augusti 2010 förhördes Assange, som förnekade brott. Dagen därpå vände sig advokat Claes Borgström, som själv hade erbjudit sig att vara målsägarbiträde för de båda kvinnorna, till sin gamla väninna, åklagaren Marianne Ny, som i sin tur beslöt att öppna fallet på nytt.

Julian Assange stannade kvar i Sverige för att vara tillgänglig för förhör under hela fem veckor, fram till den 27 september, då han lämnade landet efter att ha fått lov av åklagarmyndigheten. I det läget utfärdade Marianne Ny en europeisk arresteringsorder. Åtskilliga gånger har Assange därefter erbjudit sig att bli förhörd i London eller via videolänk. Något som åklagaren, märkligt nog, kategoriskt avvisat trots att så skett i andra fall.

Vi är, liksom Julian Assanges internationelle advokat, den berömde spanjoren Baltasar Garzón, djupt oroade över den brist på garanterad säkerhet och transparens samt på vilka juridiska grunder åtgärder har vidtagits mot Julian Assange. De trakasserier han har utsatts för har medfört att hans fysiska och mentala hälsa har lidit svår skada.

Hoten mot hans person försvåras ytterligare av det komplicerade agerande som Marianne Ny, som representant för svenska staten, har åsamkat honom.

Detta har inneburit att Julian Assanges grundläggande fri- och rättigheter enligt Förenta nationerna samt hans mänskliga rättigheter enligt Europakonventionen har försatts ur spel.

När människor söker politisk asyl brukar det handla om att söka skydd undan någon skurkstat och i detta fall framstår den påstådda rättsstaten Sverige just som en sådan skurkstat. Det räcker gott med att hänvisa till fallen Thomas Quick/Sture Bergwall eller Catrine da Costa för att finna fullständigt förödande jämförelser.

Vi två journalister, med många decenniers erfarenhet av press, radio och tv både i Sverige och utomlands, finner med ökande förskräckelse hur okritisk och partisk till förmån för det politiska etablissemanget journalistiken i fallet Assange är.

Allt tycks gå ut på att till varje pris få Assange överlämnad hit till riket, i stället för att kritiskt granska åklagaren Marianne Nys agerande i skön förening med sin vän advokat Claes Borgström. Åklagare Ny har till exempel i en trängre krets sagt att ”även om jag har fel, ändrar jag mig inte”.

I den häktningspromemoria från 2010 på över hundra sidor som finns tillgänglig på nätet för alla och envar, framgår tydligt att de båda kvinnorna själva sökte kontakt med Assange.

Den läckta häktningspromemorian blev till en juridisk bomb, som i dag är bortglömd och begravd i alla turer kring rättsprocessen i London, flykten till Ecuadors ambassad och frågan om hur Assange eventuellt ska kunna ta sig därifrån undan det svenska, numera så prestigefyllda, rättsmaskineriet.

Fallet Julian Assange har synliggjort den statsfeminism med tillhörande propaganda­maskineri som för närvarande gäller här i landet. Det är ett maskineri där manshatande radikalfeminister utan historisk förankring, samverkar med journalister som inte begriper journalistikens kritiska uppgift och medlemmar av rättsväsendet som gör karriär på numera lagstadgad jämställdhet.

Ett maskineri som ser vanliga svenska män som potentiella våldtäktsmän och som redan dömt Julian Assange för sexbrott, innan någon rättegång ägt rum. På så sätt har mannen med status som rockstjärna förvandlats till en av världens mest jagade män.

Den fria feminismen kidnappades i slutet på 1980-talet, avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.

Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser. Den rådande totalitära könsideologin anammades också av många traditionella medier som går statens ärenden.

På en annan kant, i framför allt kvällspressen, säljer sex som aldrig förr på ett sätt som förvandlat begreppet cynism till ett ”understatement”. Fallet Assange kittlar journalister till en sällsynt skådad ensidighet som förför läsare, lyssnare och tittare. Därtill kan moralistiska ledarskribenter över hela landet hojta om rättvisa för de förnedrade kvinnorna, utan minsta eftertanke på vad som egentligen hände de där dagarna i augusti 2010 mellan Julian Assange och de två kvinnorna.

Hur fallet avslutas kan mycket väl bli avgörande för om Sverige även i fortsättningen ska kunna kalla sig för en rättsstat, där medborgerliga rättigheter inte kränks och där Europakonventionen om mänskliga rättigheter är värd mer än bläcket den är skriven med.

Helene Bergman, journalist

Anders Carlgren, journalist

Partier säljer ut kvinnors frihet för att fiska röster

Debattartikel i Expressen, publicerad 2019-02-19.

Att förespråkare för hedersförtrycket och extremismen flyttar fram sina positioner är uppenbart. Att de gör det med hjälp av några av de etablerade partierna i Sveriges riksdag är minst sagt skrämmande, skriver författaren Helene Bergman.

Läs hela artikeln här.

Intervju: Ta det religiösa förtrycket i förorten på allvar!

Intervju i HBL med Helene Bergman och Zeliha Dagli.

Läs hela intervjun här.