Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Islamistpropagandan når medias kulturredaktioner.

Den islamistiska kvinnoförtryckande propagandan, orkestrerad av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén, MMRK, når in i svensk medias kulturredaktioner på våren 2018.

Dessförinnan hade Göteborgs Stad beslutat att ställa in visningen av filmen Burks Songs 2.0 med efterföljande samtal på Blå Stället i förorten Angered 14 mars 2018. Anledningen var att Fatima Doubakil deltog i det samtalet. Göteborgs stad ansåg inte att hon stod för den demokratiska värdegrunden, som inbegriper yttrande – och kvinnofrihet.
Därför ville staden utöka samtalet med en person som stod för stadens värdegrund.

Värdegrunden och media

Göteborgs Stads värdegrund bygger på demokratins värdegrund. Den kommer till uttryck i bland annat Regeringsformen, Grundlagen, Kommunallagen och i alla andra nationella lagar som styr verksamhetens vardag.
Stadens värdegrund vilar också på FN:s Allmänna förklaring om mänskliga rättigheter och Europakonventionen.

När Stadens beslut blev känt i mars 2018 kom attacken från svensk medias kulturskribenter. Konflikten upphöjdes till konst istället för att handla om det demokratiska samhällets värderingar.
Kulturredaktörerna ansåg att konsten var överordnade de politiska systemen. Kulturredaktörerna valde därför sida i konflikten. En konflikt som i grunden handlar om två samhällssystem, det demokratiska med yttrande- och kvinnofrihet eller det politiska islamistiska systemet med censur och kvinnoförtryck.
Kulturskribenterna valde indirekt under konstens täckmantel att försvara det senare.
Men förstod de vad de gjorde – egentligen? Eller bara drogs de med i den allmänna trenden utan att vare sig gå till källan, göra någon research eller analysera situationen?

Två kulturchefer försvarar Burka Songs 2.0

Göteborg Posten

I täten gick Göteborgs Postens kulturchef Björn Werner, tätt följd av Expressens biträdande kulturchef Jens Liljestrand.
GP:s kulturchef Björn Werner är drivande i debatten.
På kultursidan 9 mars 2018 kritiserar han Ann-Sofie, Soffan, Hermanssons uppbackning av Göteborgs Stads beslut att ställa in Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal. Björn Werner undrar vad för slags kultursyn Ann- Sofie, Soffan, Hermansson har:
”För det Ann- Sofie Hermansson gör är att, förhoppningsvis ovetandes, själv vandra in på en kulturpolitisk bana som traditionellt sett inte anses vara en del av den demokrati hon vill försvara. Det är ju inte i demokratier som konsten inte är fri. Det är i ofria regimer där staten tar kontroll över kulturyttringarna för att säkerställa att makten inte bara är över människors kroppar, utan också över deras själar. Tystnaden som la sig över Raqqa efter IS maktövertagande eftersom musik förbjöds är talande.”
Björn Werner menar i kulturkrönikan att eftersom mycket av kulturlivet i Göteborg finansieras av skattemedel är det extra viktigt att politikerna i staden inte styr kulturutövarna:
”När går gränsen för vad som är demokratiskt acceptabel kultur och när börjar extremismen? Finns det en mall? Ett flödesschema att följa för att inte riskera att arrangemang ställs in och målas ut som extremism av ledande politiker?”
Björn Werner tycker visst att Burka Songs 2.0 med efterföljande partiska samtal ska få äga rum på Blå Stället, i Angered. Han ställer frågan om det bara är en norm som ska gälla och som kulturen fogligt ska rätta sig efter.

Expressen

Jens Liljestrand, biträdande kulturchef i Expressen skriver i mars 2018 om hur smutskastning och politisk posering ersätter komplexa perspektiv på konsten. I rubriken jämförs
debatten om ”Burka Songs 2.0” med en häxjakt:
”Den bisarra och antiintellektuella smutskastning som just nu pågår i kölvattnet av att Göteborgs stad ställde in morgondagens visning filmen ”Burka Songs 2.0” med efterföljande paneldiskussion, bekräftar på många sätt filmens tes.
För ”Burka Songs 2.0” handlar inte, som man kanske kan tro, om heltäckande slöjor. Den handlar om ett misslyckat antirasistiskt dokumentärfilmsprojekt.”
Jens Liljestrand ställer sedan frågan varför konsten alltid måste passa in i en politisk retorik? Varför görs vissa alltid till offer, till projektionsytor för våra egna skuldkänslor?
Längre ner i texten angriper han Ann- Sofie, Soffan, Hermanssons (S) agerande som kommunstyrelsens ordförande och därmed den tyngsta politikern i Göteborg:
” som skröt om hur hon personligen varit inblandad i beslutet att ställa in arrangemanget, eftersom hon inte ville ”dalta med extremister.” När Björn Werner, kulturchef på GP, kritiserade den politiska toppstyrningen av kulturen, bemöttes han av Hermansson på hennes blogg i ett tonläge som är ……intressant. Bland annat associeras Werners försvar för fri kultur med ”den värdegrund som IS tillämpade i Raqqa”
Det är bland det tarvligaste jag läst av en politiker på den nivån,” skriver Jens Liljestrand, som tydligen missat att det var Björn Werner själv som myntade det begreppet i sin kritik mot Soffans agerande.

Lyckad propaganda

Att den islamistiska propagandan lyckats tyder bland annat ett uttalande som Lisa Gustafsson, publik på ”En Extremt Allsidig Kväll,” på Folkteatern i april 2018 yttrade i GP på frågan varför hon var där:
”Vi har pratat mycket på jobbet om det som hänt. Ann- Sofie Hermanssons utspel är en skandal, hon anklagar personer för terrorism utan grund. Nu ser jag framemot att se filmen och att ha ett vettigt samtal om den. ”

Soffan står stadigt på demokratigrunden

Trots den massiva kritiken står Soffan fast vid sitt handlande och vid sina åsikter och påpekar ännu en gång sitt glasklara nej till extremism.
Lördagen 17 mars tar Soffan till orda och påpekar situationens allvar, samtidigt som hon tillrättavisar sina kritiker på följande sätt på sin blogg:
”Allvarligt talat. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte ha ett värdegrundsarbete som i realiteten inte betyder något. När vi säger oss stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter, men sedan inte gör det när extrema krafter trycker på – då börjar vi vara riktigt illa ute.”

Soffan framhärdar med tydlig övertygelse och envishet i att Göteborgs Stad måste sätta gränser:
” Om något riskerar att strida mot värdegrunden måste varningsklockorna ringa. Att skydda värdegrunden mot extrema influenser är ytterst viktigt.”
Hon jämför den pågående debatten med ett ”bonnslagsmål” och anser att de som kritiserar henne egentligen inte bryr sig om värdegrunden:
”Jag ska avstå från att sätta gränser mot extremism. Om kulturbyråkrater vill ge företräde åt extremister ska jag bara låta det ske,” påpekar Soffan som uttrycker en djup oro för det krypskytte mot värdegrunden som hon nu upplever äger rum:
”Jag tror att vissa av mina kritiker tror att de bara för någon slags teoretisk kulturstrid. Så är det inte. Det här är mycket större – och allvarligare – än så.”
Soffan anser att det inte är demokratin och de mänskliga rättigheterna som stått i fokus. Inte heller gränssättandet. Hade det varit det hade inte extremister i olika former kunnat nästla sig in i samhället.
”De har – åtminstone i kortare perioder – lyckats tillskansa sig lokaler, resurser och legitimitet.”

Starkt övertygad är Soffan för besluten att inte låta extremisterna ta över i Göteborg. Sker det kan det bli förödande för en stadsdel eller en hel stad:
”Det är bl a därför som jag är så skarp och konsekvent i min nolltolerans mot extremism,” förklarar hon på sin blogg. Hon anklagar kulturrelativisterna inom vänstern och kultursfären för att inte ta Göteborgs Stad värdegrund på allvar:
”Visst. De vill ha en värdegrund. Men de vill inte att den ska vara på riktigt. De önskar att extremister, eller åtminstone extremister som för tillfället faller i smaken, alltjämt ska kunna få en plattform i Göteborgs Stad. Allvarligt talat. Så går det inte att ha det. Tvärtom. Vi måste bli ännu bättre på att sätta gränser mot extremismen. Det är gränssättandet som säkrar friheten. Det är gränssättandet som bygger ett bättre Göteborg, ” skriver Soffan på sin blogg.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher.

I den nionde artikeln här på Kärringbloggen:

Slutplädering och tingsrättsdomen.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin.

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor!

Swish 123 22 07 975

Obs! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier!

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen:

www.karringbloggen.se 

Swish 123 22 07 975

Soffan Rättegången: 2018 samlas Göteborgs kulturelit i en gemensam aktion mot Soffan.

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

Den 13 mars 2018 trappas motståndet mot Göteborgs Stad och s – kommunalrådet Ann- Sofie Soffan Hermansson upp. Gemensamt orkestrerat eller av en slump:

Polisanmäls Soffan för förtal. Ett pressmeddelande skickas ut från ett antal kulturchefer i Göteborg. Filmfestivalens streamingtjänst  Draken film, lägger ut filmen Burka Songs 2.0 och en ny kulturkrönika publiceras i GP. 1 400 personer har också skrivit på en protestlista som skickats till stadsledningskontoret. Personerna som skrivit under kräver att staden genomför visningen av Burka Songs 2.0 och det ursprungliga samtalet. 

Ett gigantiskt missförstånd, medvetet eller inte, synes ha inträtt. Kultureliten verkar alla ha uppfattat att det är filmen Burka Songs 2.0 som stoppats, när det i själva verket är den ensidigt sammansatta panelen efter filmen som inte godkänts av Göteborgs Stad, eftersom den bland annat består, som Soffan skriver, av extremister.  

Polisanmälan 

I stället för att med ord debattera mot Ann – Sofie, Soffan, Hermansson väljer Maimuna Abdullahi att polisanmäla Soffan för ärekränkning och förtal den 13 mars 2018.  Det gör Maimuna personligen på Polismyndigheten i Göteborg. Men allmän åklagare väjer att inte göra något åt polisanmälan. 

Kulturchefernas pressmeddelande

Sex chefspersoner från tre olika kulturorganisationer i Göteborg, alla med anknytning till regissören Hanna Högstedt och Burka Songs 2.0 har gemensamt undertecknat ett pressmeddelande  med rubriken: 

”Till stöd för yttrandefrihet, konstnärlig frihet och det fria ordet.”

Här förklarar de sina olika verksamheters mångfaldiga syfte med att:

”lyfta fram samtidskonstens vitt skilda uttryck och skapa utrymme för dialog och samtal ( min kursivering)kring aktuella frågor i vårt samhälle. Att verka för mångfald och öppenhet( min kursivering)  ingår i våra grunduppdrag, liksom att stå upp för konsten och konstnärers möjlighet att verka fritt, självständigt och obundet.”

De skriver också att kärnan i filmen Burka Songs 2.0 är:

” hur Högstedt  kommer att rannsaka sina egna privilegier och tolkningsföreträde som vit svensk. 

Undertecknarna skriver vidare att: 

”Teman i filmen tar upp strukturell rasism, slöjans symbolbärande betydelse, feminism och vilka berättelser som får utrymme i dagens Sverige.” 

De som skriver under pressmeddelandet är: 

Cecilia Suhaid Gustafsson, konstnärlig ledare för Atalante. Ann Sofi Roxhage och enhetschef, Stina Edblom, konstnärlig ledare för Göteborgs Konsthall. Roland Adrell, ordförande, Mia Christersdotter Norman, verksamhetschef och Ioana Leca, konstnärlig ledare för Röda Sten Konsthall och Göteborgs Internationella Konstbiennal       ( GIBCA). Detta vittnar om att hela kultursfären i Göteborg sluter upp mot Ann- Sofie Hermansson till stöd för Burka Songs 2.0.

Alla sex poängterar att:

”Arrangemangen som vi har genomfört har präglats av mångfald, respekt och lyhördhet (min kursivering) inför olika perspektiv och synpunkter. Vi vill således höja våra röster till stöd för Hanna Högstedt och hennes film Burka Songs 2.0 och för yttrandefrihet, konstnärlig frihet och en orubblig tro på det fria ordet – utan dessa friheten finns ingen demokrati.”

Göteborgs filmfestival väljer sida.

Göteborgs Filmfestival meddelar också samma dag i ett pressmeddelande att festivalens streamingstjänst, Draken film, nu släpper filmen Burka Songs 2.0. Filmfestivalens konstnärlige ledare Jonas Holmberg skriver i pressmeddelandet: 

”Alla har pratat om Burka Songs 2.0 de senaste veckorna, men nästan ingen av de politiker och skribenter som har debatterat filmen har sett den. Därför känns det viktigt att kunna släppa filmen.” Jonas Holmberg gör här en tendensiös beskrivning. Göteborgs Stad har aldrig stoppat filmen. Däremot ville man ha en samtalspanel efter filmen där röster av olika åsikter fick höras. Han fortsätter:

”Jag tror att det är många som har en förutfattad mening om filmen och kommer att bli överraskade.” 

Björn Werner  GP:s kulturchef  laddar om. 

Björn Werner, börjar sin krönika 13 mars med att fastslå att: 

”Detta är min bestämda uppfattning. Kulturens roll är inte att främja demokratin. Den fria kulturen står över, under, vid sidan av politiska system, den flyktiga moralen, allt annat än den mänskliga upplevelsen” 

Vad Björn Werner inte nämner är att det är demokratin som ger förutsättningarna för den fria kulturen.

Björn Werner tar sedan upp hur den Fria Kulturen finansieras med skattemedel: 

” Alltså,” skriver Björn Werner, ” är ett av Göteborgs stads många viktiga politiska uppdrag att främja den fria konsten. Oavsett om den behagar eller inte. För att försäkra oss om att den verkligen står fri är också politiker fråntagna mandatet att påverka kulturens innehåll, som istället utifrån den så kallade principen om armlängds avstånd ligger på neutrala tjänstemän. Något Ann- Sofie Hermansson (S) i en eskalerande rad uttalanden om Burka Songs 2.0 nu inte längre verkar tycka gäller.” 

Björn Werner avslutar sin krönika med följande:

” Ann- Sofie Hermansson gör säkert en korrekt politisk analys i att väljarna vill se en politiker som pekar med hela handen och är hård mot buset. Att hon vill ta itu med extremism är bra. Men för att vara en riktigt hård politiker måste hon kunna göra både det och samtidigt värna om principen om armlängds avstånd.”

Björn Werner menar att Ann- Sofie Hermansson ägnar sig åt kulturstyrning när hon och Göteborgs Stad hävdar att samtalet efter filmen Burka Songs 2.0 måste innehålla både någon som är för burka och någon som är emot, inte bara någon/några som är för. 

Björn Werner skriver att  Ann- Sofie Hermanssons agerande:

” Skvallrar om en politisk omogenhet som göteborgarna faktiskt inte är betjänta av.” 

Maimunas och Fatimas anklagelseartikel.

Dagen efter, alltså 14/3 – 2018 publiceras en artikel i Fria.nu skriven av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. 

Artikeln har rubriken:

”Burka Songs 2.0- visningen ställdes in och nu anmäls Göteborgs kommunstyrelses ordförande Ann- Sofie Hermansson för förtal.” 

Jag har  själv aldrig tidigare i svensk media mött ett så oförblommerat rastänkande. Maimuma Abdullahi och Fatima Doubakil framlägger en tydlig rasistisk syn på ”vita” människor, och det västerländska vita samhället. I artikeln gör sig de båda kvinnorna till tals för alla muslimer, som de anser har fallit offer för det antimuslimska drevet, bestående av bland annat:

”självutnämnda terrorexperter från försvarshögskolan.”

De kritiserar också chefen för enheten för Mänskliga Rättigheter i Göteborgs Stad, Klas Forsberg för att han hävdat ”brist på allsidighet” i sitt pressmeddelande som orsak till att filmen Burka Songs 2.0 med efterföljande samtal, ställdes in. De två kvinnorna skriver:

”Hyckleriet i detta vurmande för ”allsidighet” är överväldigande. Tittar vi närmare på den avdelning som Klas Forsberg är ansvarig för så återfinns ingen allsidighet vad gäller raslig mångfald. Snarare tvärtom. Samtliga tjänstemän är vita och representerar vinnarna av en politik som Socialdemokraterna drivit de senast 30 åren i Göteborg. ”

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil anser att det är anmärkningsvärt att inte en enda person från de ”rassegregerade” förorterna är anställa på Göteborgs Stads MR-avdelning:

”…trots att vi utgör 25-30 procent av befolkningen i Göteborg. Den vita ensidigheten och dominansen återfinns precis överallt i Göteborg, till och med i arbetet för jämlikhet gör sig existensen av privilegiernas svängdörrar sig påminda.” 

”Den här typen av ensidighet som ger den vita majoritetsbefolkningen fördelar verkar inte bekymra tjänstemännen eller politikerna i staden trots att ensidigheten är på bekostnad av bruna och svarta människor som lever i förorten som kantas av arbetslöshet, ekonomisk fattigdom, trångboddhet och psykisk ohälsa.”

Artikeln fortsätter med att utmåla muslimer, svarta och bruna som offer för det vita apartheidsystemet som finns i Sverige. 

I artikeln framgår också att 1 400 personer har skrivit på en protestlista som skickats till stadsledningskontoret. Personerna som skrivit under kräver att staden genomför visningen av Burka Songs 2.0 och det ursprungliga samtalet. 

Fatima och Maimuna skriver: 

”Slutligen har vi även valt att polisanmäla Ann- Sofie Hermansson för förtal efter att hon i sina blogginlägg, utifrån svepande anklagelser om extremism, bidrar till att vi utsätts för andras missaktning och förakt. Vår kamp för jämlikhet fortsätter och vi låter oss inte skrämmas till tystnad!”

Helene Bergman , journalist

Carina Hägg, researcher

I nästa artikel här på Kärringbloggen: ” Vi får inte höras,” ett mantra som upprepas gång på gång av Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil. Men är det verkligen sant?

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen är fri att läsa, men kostar tid och pengar att producera!

Därför tas gåvor gärna emot! 

Swish 123 22 07 975 

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: De kallar sig feminister, men tar inte avstånd från kvinnoförtryck.

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, Muslimska Mänsklighetskommittén, MMRK, uppträdde i Göteborgs tingsrätt i januari 2020, iklädda hijab och sa sig vara feminister. 

För mig som var aktiv som journalist i kvinnokampen på 70-och 80 talen bland annat på Sveriges Radio blev det absurt. Särskilt som jag också jobbat för jämställdhet, ett signum för det svenska samhället. För mig är det mest provocerande att de båda kvinnorna som är frontfigurer i MMRK, där också bland annat Kitembwe Sabuni, bror till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni, och Rashid Musa ingår, aldrig offentligen tagit avstånd från det kvinnoförtryckande innehållet i broschyren Kvinnan i Islam. 

Den är utgiven av Göteborgs moské som har koppling till Muslimska Brödraskapet. Sambandet mellan Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil och det kvinnoförtryckande innehållet i  broschyren Kvinnan i Islam är snårigt, som allt annat som har med den islamistiska extremismen att göra. Budskapet är att vi inte ska kunna förstå. 

Men tack vare Carina Häggs f d socialdemokratiska toppolitiker, enorma kunskaper och research – kan det bli begripligt. Plus att jag själv har broschyren i min hand. Kvinnan i Islam gavs ut på svenska 2003 och 2007 och är sammanställd av Mostafa Malaekah. Broschyren är en skrift om kvinnans ställning och ”rättigheter” i Sverige enligt islamisk rätt, sharia. Kvinnan i Islam handlar inte om trossatser utan om ett lagverk. Ett lagverk som redogör för Muslimska Brödraskapets inställning av att deras tolkning av sharia står över svensk lagstiftning: 

”Ingen kan heller upphäva, förneka, eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shariah”

Ingen i detta fallet betyder Sveriges Riksdag. Alltså: Sveriges riksdag kan inte upphäva, förneka eller förvränga det som står om muslimska kvinnors ställning i Sverige. Broschyren är spridd i vårt land bland annat genom  Dawahmissionärer. 2015 fick jag den själv i min hand när Dawahmissionärer delade ut den i Gallerian Nordstan i Göteborg. 

Göteborgs Moské, som givit ut broschyren, har kopplingar till Sveriges Unga Muslimer, SUM, via Rashid Musa, som alltså ingår i MMRK cellen tillsammans med Maimuna Abdullahi/Fatima Doubakil. Det var SUM, skriver ledarsidorna.se som gjorde översättningen av Kvinnan i Islam tillgänglig på svenska: 

”Översättningen som genomfördes av Islamakademien, belönades med studieförbundets Ibn Rushd hederspris 2009”

Magnus Ranstorp, terrorforskare på Försvarshögskolan skriver om Ibn Rushd i en artikel i tidningen Kvartal:

”Ibn Rushd kontrolleras av Islamiska förbundet som i sin tur är en del av det europeiska Muslimska Brödraskapet.” 

Magnus Ranstorp fortsätter: 

”Förbundets politiska mål är att förändra de demokratiska system som bygger på sekulära värden. Det rör sig om en odemokratisk ideologi, som vill ersätta ett sekulärt styre med ett religiöst statsskick där lagstiftningen är grundad i Koranen.” 

Sedan 2008 får Ibn Rushd miljoner av skattepengar/statsbidrag via Folkbildningsrådet.   

SUM däremot är en organisation som nyligen miste sitt statsbidrag på grund av antidemokratiska värderingar och alltså med nära kopplingar till Muslimska Brödraskapet. En organisation med de kvinnoförtryckande sharialagarna som grundinställning.

En av de ledande aktivisterna inom den svenska dawahrörelsen heter Amanj Aziz. Hanna Gadban beskriver i sin bok Min Jihad starka kopplingar mellan dawahverksamheten och våldsbejakande islamister i Sverige, skriver journalisten Magnus Sandelin på sin blogg. https://www.magnussandelin.se/extremister-rekryterargenom-dawahrorelsen

Han skriver vidare:

”Men även jag har noterat inslagen av al-Qaida- och IS-sympatisörer inom dawahrörelsen de senaste åren.”

Amanj Aziz var också en av åskådarna på Soffan rättegången i januari. Inte så konstigt att han var där eftersom han och Maimuna Abdullahi jobbat ihop på Sveriges Förenade Muslimer, en central aktör inom den svenska radikalislamistiska miljön. I april 2017 krävde Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor MUCF, tillbaka utbetalda bidrag från SFM. Anledningen var att organisationens verksamhet ” strider mot demokratins idéer.”, uppger Magnus Sandelin i sitt expertutlåtande under Soffan rättegången. 

America Vera-Zavala/AmanjAziz

Den kända dramatikern, postkoloniala aktivisten och post-stalinisten  America Vera- Zavala var också bland rättegångspubliken. America Vera- Savala fungerade då som inofficiell talesperson för Maimuna och Fatima vid Soffanrättegången i Göteborg januari 2020  Det var America Vera – Zavala som ställde Amanj Aziz hösten 2017 på Dramatens scen i föreställningen Muslim Ban. Då skrev frilansaren Sofie Löwenmark, bisittare till Soffan på rättegången, på Timbros Smedjan: 

”Om en månad har en föreställning om islamofobi premiär på Dramaten. En av personerna föreställningen är uppbyggd kring är Amanj Aziz, en extremist som flera gånger har spridit och försvarat homofoba, antisemitiska och kvinnoföraktande budskap.” 

America Vera – Savala har också skrivit ett antal artiklar  på GPs kultursidor om Burka Songs 2.0  i kritik mot Ann- Sofie Hermansson. Ingen av dessa postkoloniala, vänster- och offerfeminister; Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil och America Vera Zavala har offentligen yttrat ett enda kritiskt ord om det kvinnoförtryckande innehållet i broschyren Kvinnan i Islam. Tvärtom har de alla tre flirtat med den våldsbejakande kvinnoförtryckande extremismen via bland annat Rashid Musa, SUM och Amanj Aziz, Dawah och SFM.

Det svenska samhället och Sveriges politiker står nu vid ett vägskäl. Ska vi fortsatt ha kvinnofrihet och jämställdhet  eller låta de kvinnoförtryckande sharialagarna ta över?

Jag går tillbaka i tiden till Göteborg på 1960-talet. Till en stad där jag som ung på 60-talet upplevde den sexuella revolutionen. I en stad där jag fick mitt första jobb som journalist på Göteborgs Handels – och Sjöfartstidning. På vars redaktion den legendariske chefredaktören Torgny Segerstedts ande svävade. En redaktion som låg vid Köpmansgatan, som mynnar ut på Gustav Adolfs Torg, där Rådhuset ligger.  Det är i Rådhuset stadens ”regering”  har sitt högsäte.

I min hand ”Kvinnan i Islam.”

På östra sidan av torget ligger Östra Hamngatan som numera gränsar till Nordstan. Gallerian där jag 45 år senare, 2015 av Dawahmissionärer fick en broschyr i min hand med rubriken Kvinnan i Islam med ett kvinnoförtryckande innehåll:

Där kunde jag läsa: 

”I islam är sexuellt umgänge tillåtet endast inom äktenskapet.” Sedan fortsatte det: 

”Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utan ansiktet och händerna ( enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med.”

I ”Kvinnan i Islam” förklaras den täckande klädseln med att: 

”Den skyddar också kvinnorna från mäns trakasserier och ger dom en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka och skydda sig.” 

När jag läste vidare i broschyren ”Kvinnan i Islam” hajade jag till: 

” I extrema fall, då hustrun beter sig upproriskt, och större skada, så som skilsmässa, därför är ett troligt alternativ, tillåter den mannen att ge sin fru ett lätt slag som inte får träffa ansiktet, inte orsaka någon fysisk skada på kroppen eller lämna något form av märke….”

” Det kan i vissa fall, tjäna till att göra hustrun uppmärksam på allvaret om hon skulle fortsätta med sitt oresonliga uppförande.” 

Jag skrev en debattartikel om broschyren Kvinnan i Islam i GP 2015. https://www.gp.se/debatt/stå-upp-för-alla-kvinnor-säg-nej-till-könsapartheid-1.128791 Men ingen journalist på GPs redaktion eller någon annan redaktion heller reagerade. Inte heller någon politiker, varken lokalt eller nationellt. Jag vände mig i artikeln särskilt till statsminister Stefan Löfven.

Jag möttes av total tystnad!

Lars Åberg, författare och journalist skriver bland annat i GP 2016 att Fatima Doubakil är en central person när det gäller att kämpa för särskilda muslimska rättigheter och ett muslimskt civilsamhälle avskilt från det gemensamma. Hon låg bakom det så kallade hijabuppropet, där flera kända svenskar förmåddes att klä sig i slöja. Lars Åberg skriver vidare att Fatima Doubakil med flera också anser att europeèr som tar upp förtrycket av kvinnor i muslimska länder är nykoloniala rasister. 

Lars Åberg: 

”Det personerna i den här kretsen tycker illa om är det samhälle som ger dem större jämställdhet än de flesta andra samhällen, och dessutom yttrandefrihet, föreningsfrihet och föreningsbidrag.”

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher. 

I nästa artikel här på Kärringbloggen redovisas de strategier som islamisterna använder sig av för att tysta sina kritiker.

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975

Ann-Sofie, Soffan, Hermansson som står emot extremism.
Foto Helene Bergman

OBS! Om Soffan artiklarna stängs ner från sociala medier! 

Kom ihåg adressen till Kärringbloggen, www.karringbloggen.se

Soffan Rättegången: Kvinnofolkhögskolan – en skola för islamistisk aktivism ?

De som reser ner till IS i Syrien är politiserade muslimer – inte terrorister. Det anser Maimuna Abdullahi, en av de två kvinnorna som åtalat Ann- Sofie, Soffan, Hermansson för grovt förtal.Vidare tycker Maimuna Abdullahi att IS – resenärerna ägnar sig åt politiskt motiverat våld. Detta framkom under tingsrättegången i Göteborg i januari 2020. 

Maimuna Abdullahi har undervisat på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. På hösten 2018 höll hon i kursen Aktivista: ”En kurs i kollektiv organisering och aktivism med utgångspunkt från postkoloniala feministiska analyser.” 

Själv var jag suppleant i Kvinnofolkhögskolans styrelse i början på 1980-talet. Då jag jobbade med kvinnoprogram på Sveriges Radio.

Två lag

Måndagen 27 januari 2020 är grå och kall i Göteborg. Klockan 8 öppnas dörrarna till sal 29 i Göteborgs Tingsrätt. Åhörarplatserna i salen fylls snabbt. Publiken delar spontant upp sig i ” två lag, ” vilket domaren Mats Hagelin senare påpekar. På vänster sida sitter de som kallar sig rasifierade. En del är yngre kvinnor klädda i hijab. 

På höger sida sitter de som numera benämns ”etniska” svenskar. De är äldre och grå- eller vithåriga. Många av dem var med om kvinnokampen på 70-talet som utmynnade i det jämställda Sverige. Några av dem har nu engagerat sig mot hedersförtrycket. 

I Sal 29 ska snart rättegången mellan tre kvinnor äga rum. Ann- Sofie, Soffan, Hermansson, f d s-kommunalråd i Göteborg är svarande och Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, från Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten, MMRK, är målsägande. Genom att väcka enskilt åtal har Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil tvingat Ann- Sofie Hermansson till rättegångssal 29 i Göteborgs Tingsrätt. Rättegången kommer att utvecklas till en politisk sådan. Den första i Sverige i modern tid. Egentligen  kommer den att handla om två samhällssystem. Där Soffan står för det västerländska, demokratiska med kvinnofriheten och jämställdheten som grund. Medan Maiumuna Abdullahi och Fatima Doubakil mer eller mindre förtäckt pläderar för det islamistiska där kvinnor förtrycks under sharialagar. 

Bakgrunden är att Göteborgs Stad två år tidigare, i mars 2018, med värdegrunden som bas ville utöka filmen Burka Songs 2.0:s efterföljande panelsamtal med någon som var negativ till burka och hijab. Detta vägrade bland annat Fatima Doubakil, som var en av de två kvinnorna i panelen. Fatima Doubakil, benämndes sedan tillsammans med Maimuna Abdullahi av Göteborgs dåvarande kommunalråd, Ann – Sofie Hermansson, (s), på hennes blogg, @soffangbg för att vara extremister. Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil väckte därefter under hösten 2018 enskilt åtal mot Ann- Sofie Hermansson för grovt förtal med hatbrottsmotiv. Soffan friades senare helt i Tingsrättens dom. Den domen är nu överklagad till Hovrätt för Västra Sverige.

Tre kvinnor 

Vilka är då dessa tre kvinnor som nu möts i en rättegångssal i Göteborg? Ann- Sofie Hermansson, Soffan, som hon också kallas, föddes på Orust 1964, men flyttade sedan till Tjörn där hon växte upp. När hon började arbeta på Volvo i Göteborg engagerade hon sig fackligt i Metall. Det var så hon också kom in i den socialdemokratiska politiken via Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, SSU. Hon har varit ledarskribent på Aftonbladet och jobbade en tid på regeringskansliet för Mona Sahlin. Hon tillbringade sju år på LO i Stockholm. 2003 – 2008 arbetade  hon som politisk sekreterare för kommunstyrelsens ordförande Göran Johansson ( s) På den tiden Göteborgs starke man. Soffan har varit ombudsman för socialdemokraterna i Europaparlamentet. Då var hennes arbetsplats i Göteborg hos IF Metall. 

Hon tog en fil.kand i bland annat sociologi 1994. 2016 blev Soffan kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. men efter valet 2018 tvingades hon bort. Mycket på grund av sitt engagemang mot hedersförtrycket, sa hon själv i Kvartals podcast Fredagsintervjun:

” Jag fick höra det ungefär så här: Du har rätt i de här frågorna, Soffan. Men du behöver inte betona det så mycket.” 

Hon är medlem i partistyrelsen för Socialdemokraterna och har ett uppdrag från justitieminister Morgan Johansson. Hon ska utreda hur kommuners brottsförebyggande arbete kan regleras i lagen. Numera försörjer hon sig som renhållningsarbetare och är krönikör i GP.

Maimuna och Fatima

Jag har svårt att hitta fakta om Maimuna och Fatima på nätet. De glider undan som skuggor. Mitt första intryck  under rättegången är att detta är två ambitiösa, samhällsmedvetna hijab klädda kvinnor. De har studerat på Göteborgs Universitet och tagit universitetsexamen. Maimuna Abdullahi är inte gift och har inga barn. Fatima Doubakil är gift med Kitembwe Sabuni, bror till Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Fatima har barn. Mitt första intryck kommer dock att förändras när rättegången framskrider. 

Fram träder istället två islamistiska aktivister som anser att  Sverige är en apartheidstat som skapar lagar för att förfölja muslimer. Aktivister som kallar dem som rest ner till IS i Syrien för politiserade muslimer. Aktivister som anser att IS-resenärer ägnat sig åt ”politiskt motiverat våld.” Som Maimuna Abdullahi skrev i ett debattinlägg i SVT Opinion 5/2 2015: 

”Sverige har adopterat ett problematiskt och populistiskt synsätt på politiserade svenska muslimer som strider utomlands. Vi ska komma ihåg att Al Qaida är en produkt av USA:s inblandning i Sovjets krig i Afghanistan.”

Maimuna Abdullahi har nu fokus på civilsamhället och folkbildning. Hon har jobbat på ABF med social mobilisering och jämlikhet. Hon berättar stolt att hon undervisat på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg. En skola som riktar sig till kvinnor och ickebinära personer. Kursen som Maimuna bland annat undervisade i hette Aktivista och ägde rum på hösten 2018. Aktivista var ”en kurs i kollektiv organisering och aktivism med utgångspunkt från postkoloniala feministiska analyser.”

Ett 25-tal deltagare, huvudsakligen rasifierade unga kvinnor från Göteborgs förorter studerade kolonialismens historia och effekter. Detta gjorde de för att kunna förstå hur rasism skapas och upprätthålls i vår samtid. Kursen ägde rum på kvällar och söndagar i Kvinnofolkhögskolans lokaler, då övrig verksamhet låg nere.

De två muslimska kvinnorna som sitter mitt emot Soffan i Sal 29 i tingsrätten i Göteborg är aktivister som har tillgång till maktens korridorer. Till exempel har Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil talat på EU- kommissionen. De har varit inbjudna till runda bordssamtal på det svenska regeringskansliet. Fatima Doubakil har suttit med i Diskrimineringsombudsmannens referensgrupp. De båda kvinnornas bas är den löst sammansatta cellen Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.

Helene Bergman, journalist

Carina Hägg, researcher 

I nästa artikel här på Kärringbloggen kommer en närmare beskrivning av Muslimska Mänskliga Rättighetskommitten, MMRK. Varför cellen startade? Vilka som är kärnan och vilka som har fått en inbjudan.  .

OBS! Sprid och dela för – Kvinnofriheten, Jämställdheten och Demokratin. 

Till min journalistkollega. 

Om du använder mitt material förutsätter jag att du anger Kärringbloggen som källa!

Kärringbloggen tar gärna emot gåvor! 

Swish 123 22 07 975